Exempeltext av studerande i Kattan, MO08 v 2019

Skrivkompetensprovet h 2018

4. Vem kan leva förutan ord?

Jag har antagligen suttit på närmare tusen modersmålslektioner under mitt

livs gång. Jag har fått hjälp med att utveckla mitt vokabulär och uttrycka
mig själv så att jag blir förstådd och även blivit bedömd på basis av dessa
saker. Ändå har jag, såsom antagligen flera andra, än idag svårt med att
hitta ord för hur jag mår och hur allting känns. Jag är varken blyg eller
tillbakadragen, utan har tvärtom ett enormt behov av att uttrycka mig
själv. Men hur gör man, om orden inte räcker till?

Jag har under många år inte bara själv fått kämpa emot depression och
utmattning, utan sett otaliga nära och kära gå igenom samma regn och
rusk. Sådana tider är en annan människas omtanke det viktigaste man har,
speciellt ifall man inte självmant öppnar munnen för att tala. En fråga om
hur man mår kanske inte alltid besvaras ärligt av någon med en psykisk
störning, men den frågan ger en oändligt med hopp om att människor bryr
sig. På Göteborg-Postens webbplats skriver Barbro Jönsson i sin
debattartikel Civilkurage handlar om att ta ansvar, publicerad den
10.7.2009, om hur det är viktigt att bry sig om människorna vi har
omkring oss. Hon påpekar att det onda börjar med just osynlighet och
tystnad, och att det är det vi ska reagera på.

Det viktigaste enligt mig i denna artikel, som är skriven ur en väldigt

samhällsvetenskaplig vinkel, hittar man redan i de första styckena –
civilkurage handlar om att våga stå för sina åsikter och sin mening, till
och med då det innebär en personlig risk. Jönsson skriver om vikten av att
”dra sitt strå till stacken”, i vilken form som helst, och understryker
speciellt hur allas uppgift helt enkelt är att bry sig. Så länge vi bryr oss
om oss själva samt människorna omkring oss, anser jag att det finns hopp
om ett vackert och lyckligt liv. Att ha en vän, ett syskon, en lärare eller en
granne som tar en stund för att fråga hur man mår är något vi alla skulle
må bättre av, vare sig man är deprimerad eller inte.

Åtminstone jag kan identifiera med känslan av att det helt enkelt inte
finns tillräckligt med ord för att berätta hur man mår, speciellt då det
Exempeltext av studerande i Kattan, MO08 v 2019

rentav kan kännas som en personlig risk att faktiskt öppna upp om sådana
saker. Inte alltså nog med att man inte från början kan förklara varför man
mår dåligt, men dessutom känns det som om det inte är värt att samla
mod för att hitta orden. Då är det bästa som kan hända att någon annan
finner mod och frågar dig hur du mår istället. Bland annat därför anser jag
att civilkurage går båda vägarna och att dra sitt strå till stacken både
innebär att man vågar säga hur man har det, men framför allt att man
vågar fråga sina medmänniskor om vad som försiggår i deras liv.

Det handlar ju inte om en ovilja att berätta om att man mår uselt eller att
man behöver lite stöd, tid, eller kanske utrymme, utan snarare om ovilja
att snubbla på fel ord och bli missförstådd. I slutändan vågar jag faktiskt
påstå att vi människor är mer rädda för att bli missförstådda och felaktigt
dömda, än för att ta emot genuin hjälp. Det är just den rädslan som får en
att tappa alla ord man sparat på så länge i sitt stackars lilla huvud, tills det
till slut inte finns något annat kvar än en klump som ingen ser, hör eller
kan få ut ur en.

”Livet är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner”
står det på pop- och rapstjärnan, Petters, andra arm och budskapet kunde
nog inte vara mer träffsäkert. Precis så är det ju – för vad är en större
tragedi, än livet av en människa som har känt så mycket att man till slut
blivit helt tom? I artikeln Porträtt: En svensk klassiker skriver Karin
Skagerberg om hur berömda och älskade Petter Askergren gått tillväga
för att få sina budskap ut till folket och vad det inneburit under hans långa
karriär som en av Sveriges främsta musiker.

Petter berättar bland annat om hur han ofta går runt och samlar på citat
och rader som han sedan skriver ner och sparar, vilket jag själv gjort i
åratal nu. Då ens egna ord inte räcker till är det som att få en del av
bördan bort från sina axlar, då man finner ett citat som uttrycker det man
känner. Dessa citat ändrar Petter sedan på och kastar in lite egna ord så att
texten ska överensstämma med hans tankar; något som jag väldigt ofta
gör då jag skriver dikter, till exempel. Då jag inte hittar rätt ord att säga i
rätt stund är det lätt att få luta på någon annans visa ord, omforma dem
och skapa en helt ny tolkning av något gammalt.
Exempeltext av studerande i Kattan, MO08 v 2019

Skagerberg berättar vidare i sin artikel om hur Petter anser att det är
viktigt att kunna kanalisera sina tankar och sitt mående i skriven text och
han är även starkt engagerad i ungas intresse för läsande och skrivande.
Hans kommentar om hur unga väljer okonventionella sätt att uttrycka sig
själva och sitt illamående och hur vuxna måste lära sig förstå det är enligt
mig en fullträff i den viktigaste poängen jag själv vill nå i denna
diskussion. Just eftersom det är så oerhört svårt att hitta mod, ord och ork
så blir det allt vanligare att kanalisera sina tankar exempelvis i olika
former av konst, vare sig det är musik, målning eller dikter.

Jag finner nog inget mer konkret exempel, än denna uppsats i sig. Nu har
jag ju visserligen ord, men ifall de är de ”rätta” orden är en helt annan
fråga. Det är ett fåtal av mina essäer som inte varit ett okonventionellt sätt
att låta någon veta att jag är missnöjd, illamående eller slutbränd. Denna
skrivkompetens är inget undantag, men då man inte hittar orden blir man
rätt skicklig på att skriva mellan raderna. Vad jag tror att vi alla kan lära
oss om såväl civilkurage som av Petter, är att modet att tala och bry sig –
om sig själv – ibland handlar om en halvdålig dikt eller om att lyssna på
någon som hittar orden bättre än man själv gör.

I slutändan kommer ju orden alltid finnas där, trots att de inte alltid hittas
eller räcker till. Den dagen vi lär oss att jobba med de ord vi har och
finner och helt enkelt tvingar dem att räcka till, kanske vi kan börja må
bättre. Till dess blir det en hel del Petter som spelar i hörlurarna om
kvällen och förhoppningsvis en hel massa mer frågor om hur ens nära och
kära mår. För fast orden inte alltid räcker till för att förklara, så räcker de
alltid till för att fråga hur någon mår. Och det kan räcka till att rädda
någons liv.

5099 tecken