SvD Kultur söndag 28 mars 2021 | 23.
Siegfried. De
sjunger som
gudar i lysande
digital Wagner
Scen | Opera
Siegfried
Musik: Richard Wagner. Diri-
gent: Evan Rogister. Scenografi,
kostym: Alison Chitty. Ljus: Paul
Pyant. Regi: Stephen Langridge.
Sångare: Daniel Brenna,
Ingela Brimberg, Dan Karl-
ström, Anders Lorentzson,
Fredrik Zetterström, Ólafur
Sigurdarson, Mats Almgren,
Hege Høisæter, Sofie Asplund.
GÖTEBORGSOPERAN PLAY, T O M 31/3
Karin Helander
scen@svd.se
En lysande ensemble ger rela-
tionsdramatiken intensitet
och vokalt välljud när Göte-
borgsoperan sänder Wagner
digitalt. Spelet tål både när-
bilder och pandemiavstånd.
”Är det någon konst att vara
modig om man inte är rädd?”,
funderar Muminpappan. Vad
gäller unge Siegfried så ger han
sig in i strid på liv och död helt
utan fruktan. ”Siegfried” är del
tre i Wagners tetralogi ”Nibel-
ungens ring”. Göteborgsoperan
följer nu upp de två första de-
larna med en digital pandemi-
premiär.
Det överordnade greppet är
hållbarhet. Rovdriften på natu-
ren är en kärna i verket. Den som
äger ringen av guld från Rhen-
flodens djup har makt över värl-
den. Men till ringen häftas också
en förbannelse. Regissören
Stephen Langridges betoning på
miljöförstöring är varken origi-
nell eller subtil, men tydlig och
aktuell. Hållbarhetstanken går
igen i scenografi och kostym, där
Alison Chitty använt begagnat,
återvinningsbart material; gra-
nitgråa sättstycken och skräp-
estetik bryter mot projektioner-
nas flammande eld. På skärmen
försvinner dock viss dynamik
i rumslighet och ljus.
Maktkampen förflyttas från
gudar till människor. På en vägg
skrivs ”IDAG”. Planetens resur-
ser är överutnyttjade, kris råder,
bara de unga ger hopp om fram-
tiden. Langridge låter några
figuranter tjäna som berättare;
de initierar, iakttar eller medver-
kar i situationerna, men stör mer
än de tillför. Det som driver denna
”Siegfried” är intensiteten i rela-
tionsdramatiken och kraftmät-
ningarna, som genom kamera- Ingela Brimberg i rollen som Brünnhilde och Daniel Brenna i rollen som Siegfried. Foto: Lennart Sjöberg
ögat kommer nära.
Musikaliskt är det guld av hög-
sta karat. Orkestern under diri-
genten Evan Rogister excellerar
i klangrikedom från dov skräck
till extas genom orkestersatsens
väv av ledmotiv som avslöjar för-
bindelser, reaktioner och tankar.
Musikens flödande naturroman-
tik med skogens stråksus och
fågelkvitter kontrasteras sce-
niskt av en soptipp med förbru-
kade konsumtionsprylar. En-
semblen är lysande. Det glänser
av vokalt välljud och sprakar av
expressiva fraser. Spelet tål både
närbilder och pandemiavstånd.
Första aktens konflikt mellan
Dan Karlströms skarpslipat teck-
nade Mime och Siegfried (Sigurd
Fafnesbane i Eddan) blir en stark
uppgörelse mellan manipulativ
fosterfar och upprorisk tonåring.
Olafur Sigurdarson som Albe-
rich och Fredrik Zetterström
som Vandraren/Wotan är två
makthungriga gubbar på dekis Sofie Asplund, som spelar skogsfågeln, i en scen tillsammans med Daniel Brenna. Foto: Lennart Sjöberg
som tar sig en öl bland bilvraken
men sjunger med imponerande
kraft. I tredje akten tar Anders
Lorentzson över rollen som
Vandraren och hans Wotan för-
lorar sin makt i rasande resigna-
tion. Hans tid är över. Och Hege
Høisæters drömskt profetiska
Erda är rådlös. 
Den amerikanske tenoren
Daniel Brenna övertygar som
Siegfried. Först en trotsig, rast-
löst sökande grabb; impulsiv,
känslostyrd och fullständigt livs-
farlig med svärdet i näven, innan
han stegvis erövrar sin identitet,
fyller ut hjältekostymen och
drabbas av kärlek. Han väcker
den sovande Brünnhilde. Ingela
Brimbergs dramatiska sopran
flammar mellan ljus och mör-
ker, genom faser av förälskelse
och tvivel. De brottas med sina
förväntningar och sin tafatthet
innan de förenas i jublande lust.
Det är mycket mänskligt. Men de
sjunger som gudar. ª En scen ur operan ”Siegfried”. Foto: Lennart Sjöberg
48
Kultur | Idé och kritik
Scenkonst
En helt ny Wagner
träder fram
i ”Siegfried”
Efter flera turer strömmas nu Göteborgsoperans uppsättning av ”Siegfried”.
Magnus Haglund ser den tredje delen av fyra i Wagners stora mästerverk
Nibelungens ring – där corona-distansens krav blir en tillgång.
Opera
Siegfried
Richard Wagner
Göteborgsoperan
Regi: Stephen Langridge
Scenografi och kostym: Alison Chitty
Dirigent: Evan Rogister
Solister: Daniel Brenna, Dan Karlström,
Anders Lorentzson, Fredrik Zetterström,
Olafur Sigurdarson, Mats Almgren, Hege
Høisæter, Sofie Asplund, Ingela Brimberg.
Föreställningens tre akter har digitala
premiärer fredag 26, lördag 27 och söndag
28 mars på gofilm.se
Så blev det till sist, efter fyra må-
naders fördröjning, premiär för
Göteborgsoperans Siegfriedupp-
sättning. Denna digitala coronaver-
sion, utan publik och med kameraö-
gat som ciceron in i föreställningens
egen teatertid, både framhäver och
upphäver problemen med regissö-
ren Stephen Langridges Ringen-
koncept. Något står öppet. Något
nytt föds i det avskalade och repe-
titiva, i de nödvändiga avstånden
mellan sångarna.
Mycket går att känna igen från
de tidigare uppsättningarna av
”Rhenguldet” och ”Valkyrian”. De-
koren där nästan allt går i grått på
grått. De sju scenarbetarna, som här
kallas berättare, vandrar omkring
i scenrummet i sina grå uniformer
som om de hörde till Star Trek-
besättningen. Då och då skriver de
eller stryker över orden LAGEN och
FRIHET på de grå väggarna. Avsik-
ten är nog att förtydliga motiven,
men skrivakten har snarast motsatt
effekt. Den mystifierar i stället för
att klargöra.
I mittenakten av ”Siegfried”, som
utspelas i närheten av draken Faf-
ners grotta, har möblemanget från
”Valkyrian” blivit ett skrotupplag
med gamla spisar, element, kar-
tonger, trasiga bilar, kasserade te-
veapparater, högar med bildäck. Det
är solkigt och sorgligt, en värld av
rester. Men i fulheten finns sam-
tidigt något upplyftande och den
här Wagneroperan har en hel del
komiska drag, inte minst i skild-
ringen av hjältegestalten Siegfried.
Siegfried är både innanför och
utanför skeendet. Han är naiv och
dumdristig, i dialog med djuren i
skogen, med fåglarna, rådjuren och
rävarna. Men han vill också erövra
världen, komma åt makten, använ-
da svärdet.
Dubbelheten gestaltas på ett otro-
ligt fint sätt av den amerikanske
tenoren Daniel Brenna som gör en
magnifik insats föreställningen
igenom. Detta är ju ett av operalit-
teraturens allra mest omfattande
partier som förutsätter en speciell
kombination av fysisk och mental
skärpa. Men Daniel Brenna har allt
det som krävs, det kraftfulla och
det finkänsliga, volymen som får
de långa linjerna att bära, skirhe-
ten som framhäver såväl det lyris-
ka drömmeriet som de expansiva
passagerna.
Men precis som i de tidigare
Ringendelarna på Göteborgsope-
ran, är detta en uppsättning som
tonar ner de politiska dimensio-
nerna av dramat.
Siegfriedfiguren blir närmast
ett tomt tecken. Han rör sig i den
lilla världen, i den förminska-
de kompostmodernism som gör
skrotupplaget, smedjan, Fafners
grotta och Brünnhildes klippa till
intilliggande platser, nästan utan
Ingela Brimberg som Brünnhilde
i akt III av Göteborgsoperans
uppsättning av Richard Wagners
”Siegfried”.
lördag 27 mars 2021
avstånd mellan sig. De obehagli-
ga laddningarna i det magiska och
ödesmättade svärdet, som nazister-
na gjorde ett sådant bruk av, är som
utsuddade.
Föreställningen börjar visserligen
med de två orden ”i dag”. Men så
mycket av samtidskontakt blir det
inte, mer än att Wotan, här kallad
Vandraren, spelar rollen av en tras-
hank som samlar burkar och drar en
varuvagn fullbelamrad med skräp.
När antagonisterna/bröderna Mime
och Alberich möts hämtar de varsin
ölburk ur skafferiet.
Den här tomheten är delvis besvä-
rande, men i slutändan också en
tillgång. Den får det allmänmänsk-
liga att framträda, det utsatta, det
trevande. Som allra tydligast är det
i den utdragna slutscenen, när Sieg-
fried möter Brünnhilde på klippan
och han förlöser henne ur den långa
sömnen. I det fysiska avståndet blir
det erotiska spelet mellan dem ett
flöde av antydningar och hemli-
ga koder. Ingela Brimberg gör en
fantastisk insats som Brünnhilde
och precis som Brenna har hon en
absolut känsla för balansen mellan
det inåtvända och det utåtageran-
de. Även Dan Karlström och Sofie
Asplund gör föredömliga tolkning-
ar av rollerna som Mime respektive
Skogsfågeln.
Stor betydelse har också dirigenten
Evan Rogisters sätt att leda orkes-
tern. Det finns en påfallande lätt-
het i orkesterklangen, en kammar-
musikalisk pregnans som får över-
gångarna och sidostämmorna att
lysa.
I en intervju i samband med
uppsättningen berättar Rogister
att han låtit orkestern lyssna på och
ägna sig åt Mendelssohn för att få
fram denna rörlighet och snabbhet
i växlingarna mellan olika tillstånd.
Det gör att en helt annan Wagner
träder fram. Skogsklangerna och
arvet efter den tidiga romantiken
står i förgrunden, snarare än det
stålslipade kraftspelet.
Magnus Haglund
kultur@gp.se
 lördag 27 mars 2021 49

Lyrik

”Mars 2021”
Ett år efter att coronapandemin bröt ut globalt
skriver poeten Lina Ekdahl en ny dikt i samtal
med Inger Christensens ”Alfabet”.

Minns rader ur Inger Christen- ryktet går

sens diktsamling Alfabet att vi inte vill tillbaka
till hur det var
marsbäckarna finns om bäckarna det vanliga
finns; finns det
om syret i bäckarna finns, syret fanns det
hur orkade vi
minns hur vi
bunkrade marsbäckarna finns om bäckarna
förra året finns;
vid den här tiden om syret i bäckarna finns, syret
tränade oss
i att hälsa med knäna försvinn inte nu kära
armbågen arbetskamrat
titta den vi mötte i ögonen livskamrat
glöm inte
då och då glömde vi av oss singlarna
slarv rörelsen
eller tecken på att vi inte håll ut
tog saker och ting på allvar lyft luren
gjorde vi det grilla korv
borde vi väl kommit ihåg äpple
håll ihop majs
men håll isär göm ägg
hitta ägg
vi är nu fullärda
håller avstånd finns, den kromgula solen, syret
går direkt hem särskilt; visst ska den finnas, visst
utan att passera
väntar förnekarna finns
på att återigen svikarna finns
bli satta i rörelse siarna finns
tillsammans en ny våg kan komma
kommer att komma
livet, luften vi inandas finns har redan varit här
en lätthet i allt, en likhet i allt, är här nu
en liknelse, en öppen och rörlig finns inte
utsaga
försäkringar mot
någon säger finns inte
att det nästan är så att man drar försäkringar för
sig finns inte
för att ringa finns blåsippan finns
att lyfta telefonen är vissa dagar blåsippans färg
ett för stort lyft går inte att förklara
lättare då måste upplevas
att promenera ensam ses med egna ögon

vi glömmer av oss vi ses kamrater

ensamhet är värre än rökning vi ses
eller lika illa som rökning
(kursiverade rader ur Inger
gränserna finns, gatorna, glömskan Christensens diktsamling
”Alfabet”)
stillastående vatten blir mycket
fort
illaluktande
ruttet
inskränkt
fördomsfullt
tråkigt Lina Ekdahl

Lina Ekdahl är poet bosatt i Göteborg. Hon är aktuell med gruppen och
allkonstverket ”Du är här” där konstnärer från staden gestaltar Göteborg.
Daniel Brenna som Siegfried är naiv och dumdristig, men han vill också erövra världen. Bild: Lennart Sjöberg Bild: Lina ikse