Etableringsreformens 100 Första Dagar - Fores Policy Papers 2011:2

 
Etableringsreformens  
100 första dagar 
 
Fredrik Rosenqvist
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
       FORES Policy Paper 2011 : 2

 
Om författaren 
 
Fredrik Rosenqvist är filosofie doktor i ekonomisk historia och 
disputerade vid Lunds Universitet 2007. Hans specialområde är 
ekonomisk politik och marknadsmisslyckanden. 
 
Han har bland annat varit visiting fellow vid Asia–Europe Institute i 
Kuala Lumpur och publicerat ett antal artiklar om Malaysias 
industripolitik och ekonomi. 
 
För närvarande jobbar han som redaktör vid Ålandstidningen i 
Mariehamn.  
 
 
Innehåll 
Om författaren ........................................................................................................................................................ 
Innehåll ...................................................................................................................................................................... 
Förord......................................................................................................................................................................1 
1  Inledning .........................................................................................................................................................4 
2  Etableringsreformen .................................................................................................................................6 
3  Arbetet i kommunerna..............................................................................................................................9 
Arbetsförberedande insatser ....................................................................................................... 11 
Svenska för invandrare................................................................................................................... 14 
4  Arbetsförmedlingens nya roll............................................................................................................. 16 
Arbetsförmedlingens förberedelser ......................................................................................... 17 
Arbetsförberedande insatser ....................................................................................................... 19 
Samarbetet med kommunerna.................................................................................................... 21 
5  Etableringslotserna................................................................................................................................. 25 
Tillgången på lotsar.......................................................................................................................... 26 
Lotsarna................................................................................................................................................. 27 
Arbetssättet ......................................................................................................................................... 28 
Problem som uppstått..................................................................................................................... 30 
6  Avslutande kommentarer..................................................................................................................... 31 
Förslag på åtgärder .......................................................................................................................... 33 
Referenser........................................................................................................................................................... 34 
 
 
 
 
 
 
 
Förord 
 
Mottagandet av nyanlända har fungerat alldeles för dåligt i Sverige under 
alldeles för lång tid. Därom är de flesta politiker, analytiker och debattörer 
eniga. FORES fokus på entreprenörskap och arbetsmarknad har gjort att vi 
varit särskilt intresserade av att undersöka vägar för att fler nyanlända ska 
komma i jobb och nå egen försörjning. Det tar i genomsnitt sju år för en 
flykting att få jobb i Sverige. Dessutom är skillnaden mellan andelen 
invandrare och inrikes födda på arbetsmarknaden större i Sverige än i 
något annat OECD‐land. 
 
Just därför är den etableringsreform som regeringen sjösatte förra 
mandatperioden, och som började gälla 1 december 2010, mycket viktig. I 
huvudsak ska ansvaret för att ta emot flyktingar och andra nyanlända 
övergå från kommunerna till de lokala arbetsförmedlingarna. Ett huvudskäl 
är just att tydliggöra kopplingen mellan invandring och jobb, dvs. att 
integrationsarbetet lägger högsta prioritet vid att snabbt slussa ut 
människor i arbetslivet.  
 
FORES har i en rad studier och rapporter ringat in frågan om hur 
integrationen överlag kan bli bättre i Sverige. Bland annat har vi givit ut 
antologierna Lyckad invandring och Kanadamodellen, liksom studien Från 
nyanländ till nyanställd. Alla dessa lyfter fram konkreta exempel på platser 
och projekt där man lyckats väl med integrationen av invandrare, i Sverige 
och utomlands. Genom att studera positiva exempel går det att utarbeta 
strategier för hur integrationsarbetet kan utvecklas.  
 
Detta policy paper, författat av Fredrik Rosenqvist, är att se som en 
snabbutvärdering av etableringsreformens första månader. Det kan tyckas 
vara för tidigt att göra detta och därmed bli för svårt att dra några egentliga 
slutsatser. Reformen kan i slutändan enbart utvärderas utifrån hur väl den 
har lyckats i att förbättra integrationen av invandrare. Men samtidigt är det 
viktigt att redan nu se efter hur processen fungerar och hur pass verksamt 
det nya systemet är, inte minst för att tidigt åtgärda de problem som 
identifieras. Om inte övergången mellan kommuner och arbetsförmedlingar 
sker smidigt, riskerar interimtiden mellan ankomst till Sverige och inträdet 
på arbetsmarknaden att bli än längre för tusentals flyktingar.   
 
  1 
 
Slutsatserna i vår utvärdering är lika kritiska som väsentliga att ta till sig 
för alla som följer arbetet med att integrera nyanlända i det svenska 
samhället.  
 
En av de viktigaste lärdomarna från de exemplen på lyckad integration i 
Sverige är att tidig kontakt med arbetsmarknaden är oerhört viktig för att 
snabbt etablera nyanlända. Som detta policy paper pekar på har denna 
kontakt i och med reformen i många fall försvårats, tvärtemot 
intentionerna. Det kan ha ödesdigra konsekvenser för de nyanlända på sikt, 
men också för kommunerna. Trots att dessa har fråntagits huvudansvar för 
nyanländas etablering är det de som kommer att sitta kvar med en stor del 
av räkningen för de invandrare som har fastnat i utanförskap. Det är 
olyckligt, eftersom invandring är en så viktig faktor för många kommuner 
som önskar säkra sin framtida välfärd och tillväxt. 
 
Ett konkret resultat av reformen är att flera kommuner flyttat ansvaret för 
integrationsfrågor från närings‐ och arbetsmarknadsavdelningar till 
socialtjänsten. Detta eftersom de bedömer att arbetsförmedlingen numera 
ska upprätthålla kontakterna med potentiella arbetsgivare. Men att det blir 
sociala enheter som från kommunens sida sätts att bemöta nyanlända som 
söker information om sitt nya hemland kan leda till mer av segregation. 
Som kommunerna nu organiserar sig efter etableringsreformen renodlas 
intrycket av att de nyanlända enbart genom offentlig förvaltning och 
kontakt med socialtjänstemän får lära känna det svenska samhället. En 
viktig lärdom från hur motsvarande process fungerar i Kanada är vikten av 
att nyanlända utvecklar bredare kontakt med mottagarsamhället, särskilt 
det lokala närings‐ och föreningslivet. I Kanada har just civilsamhället 
spelat en viktig roll i etableringen av invandrare, något som mer än bara en 
handfull svenska kommuner borde inse och införliva i sitt arbete med 
nyanlända.  
 
Trots tydliga brister har ändå etableringsreformen potential. Lotsarna, som 
redan innan reformen trädde ikraft var ifrågasatta och utskällda, har goda 
förutsättningar för att hjälpa invandrare in på arbetsmarknaden. De kan 
åtminstone till en viss grad kompensera för att de nyanlända i övrigt har 
lite kontakt med det icke‐offentliga Sverige. Det är också positivt att 
Arbetsförmedlingens verktyg nu i ännu större grad görs snabbt tillgängliga 
för de nyanlända. I några kommuner har man varit så framsynta att man 
redan innan reformens ikraftträdande tagit initiativ till förbättrat 
samarbete mellan kommunen, Arbetsförmedlingen och andra relevanta 
aktörer.  
 
  2 
 
Positivt är också att vår utvärdering visar att den politiska viljan för att 
lyckas med reformen verkar vara tydlig. Förhoppningsvis räcker den viljan 
till för att åtgärda de problem som uppstått i initialskedet. Då kan också 
etableringsreformen bli det nya krafttag som så väl behövs för att förbättra 
integrationen av invandrare i Sverige. 
 
FORES vill rikta ett varmt tack till Fredrik Rosenqvist för sitt idoga arbete 
med att färdigställa rapporten. Tack också till Anna Rehnvall och Karin 
Zelano på FORES som genomfört enkätundersökningen bland företrädare 
för kommunerna. 
 
Stockholm, 23 mars 2011 
 
Mattias Johansson 
Vice VD, FORES 
 
  3 
 
1 Inledning 
 
Den 1 december 2010 genomfördes den största förändringen av svensk 
integrationspolitik på 25 år. Från att ha varit kommunernas ansvar i ett 
kvarts sekel tog Arbetsförmedlingen över huvudansvaret för att nyanlända 
flyktingar snabbt ska lära sig svenska och hitta ett jobb. Samtidigt har 
mottagandet av nyanlända flyktingar delvis avreglerats, så att privata 
lotsföretag nu sköter uppgifterna som tidigare föll på kommuner och 
frivilligorganisationer. 
 
Målet med reformen är enkelt: det ska bli lättare för de som kommer till 
Sverige som flyktingar att snabbt hitta ett jobb. I dagens Sverige har 
utrikesfödda lägre inkomster, sämre hälsa och är i mycket högre grad 
arbetslösa än infödda svenskar. Det tar i genomsnitt sju år för de som 
kommer som flyktingar till Sverige att hitta ett jobb. Detta hoppas 
regeringen att reformen ska råda bot på.  
 
Nyanlända flyktingars svårigheter att ta sig in på den svenska 
arbetsmarknaden är ett angeläget problem. Med rätt förutsättningar har de 
alla möjligheter att lyckas på den svenska arbetsmarknaden och i det 
svenska samhället. En bristfällig integrationspolitik har misslyckats med att 
erbjuda sådana möjligheter, vilket är att se som ett misslyckande och något 
som ger grogrund för både utanförskap och främlingsfientlighet.  
Frågan är om denna stora reform kommer att lyckas. Innebär den verkligen 
att vägen till arbete för de nyanlända flyktingarna blir kortare?  
 
En tidigare studie från FORES, Från nyanländ till nyanställd (augusti 2010) 
har visat att de som kommer till Sverige som flyktingar kan ta sig in på den 
svenska arbetsmarknaden väldigt snabbt om de bara ges rätt 
förutsättningar.1 Kort sagt har de som tidigt erbjudits meningsfulla 
kontakter med arbetslivet och fått tillgång till nätverk av yrkesverksamma 
personer i Sverige lyckats väldigt bra. Möjlighet att tidigt få göra 
arbetspraktik eller delta i yrkesförberedande studier, parallellt med en 
effektiv svenskundervisning samt tillgång till en yrkesverksam mentor, har 
varit en framgångsfaktor i de fall där kommuner snabbt lyckats lotsa in sina 
nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden. 
 
                                                        
1
Fredrik Rosenqvist, ”Från Nyanländ till nyanställd”, FORES studie nr 2 (2010).
  4 
 
Innebär då reformen att fler nyanlända flyktingar får delta i arbetspraktik 
eller arbetsplatsförlagd utbildning? Förbättras svenskundervisningen?  Får 
de nyanlända bättre tillång till nätverk av yrkesverksamma personer och 
mentorer? Om svaret på dessa frågor är ja är reformen ett steg framåt. Om 
svaret är nej, riskerar integrationsproblemen att växa sig allt större. 
 
Denna utvärdering börjar med en kort genomgång av vad reformen går ut 
på. Därefter följer en genomgång av hur reformen påverkat kommunernas 
arbete. Vad har skett med kommunernas yrkesförberedande insatser, 
såsom sponsrade praktikplatser, sedan reformen genomfördes? Har 
kommunerna fortsatt med dem trots sitt förändrade uppdrag eller har de 
lagts ner? Har SFI‐undervisningen förbättrats, försämrats eller förblivit 
oförändrad? 
 
Därefter följer en analys av Arbetsförmedlingens nya roll. Vilka typer av 
arbetsförberedande insatser erbjuds de nyanlända? Ingår praktik eller 
annan form av visstidsarbete som en viktig komponent i dessa insatser? Är 
insatserna fler till antalet och av bättre kvalitet än de kommunerna erbjöd? 
Har de kontakter med näringslivet som finns i kommunerna tagits tillvara 
på något sätt? 
 
Slutligen följer en beskrivning av den nya länken i etableringsprocessen: de 
privata etableringslotsarna. Hur många lotsföretag finns i dag att välja 
mellan, var finns de, hur har de valt att arbeta och vilka typer av insatser 
erbjuder de? Dessutom, hur ser ersättningssystemet för lotsarna ut och hur 
fungerar det i praktiken? 
 
  5 
 
2 Etableringsreformen
 
Mellan 1985 och 2010 hade kommunerna ansvaret för introduktionen av 
nyanlända. Enligt lag var kommunerna ålagda att erbjuda svenska för 
invandrare (SFI), samhällskunskap och, i den utsträckning det var möjligt, 
praktik. I övrigt gavs kommunerna stor frihet att utforma introduktionen 
efter eget tyckte. De kunde själva bestämma längden på introduktionen, om 
den skulle bedrivas på heltid eller inte, hur stor ersättning som skulle 
betalas ut till deltagarna och i all väsentlighet vad som skulle ingå. 
 
Detta innebar att introduktionen skilde sig väsentligt från kommun till 
kommun. I vissa kommuner gjorde de nyanlända inte mycket mer än att 
läsa svenska och samhällskunskap på halvtid.2 I andra kommuner 
kombinerades den obligatoriska undervisningen med olika 
arbetsförberedande åtgärder som skräddarsyddes efter den nyanländes 
behov. Det kunde till exempel röra sig om arbetspraktik, kommunalt 
sponsrade visstidsanställningar, yrkesförberedande utbildningar, 
körkortsundervisning eller helt enkelt lära analfabeter läsa.  
 
Tidigare studier har visat att de kommuner som satsade hårt på 
arbetsförberedande aktiviteter i kombination med svenskundervisning 
lyckades väl med sin integration.3 Samma grupper av flyktingar som i andra 
kommuner fastnade i utanförskap och arbetslöshet kunde där snabbt få ett 
jobb och komma in i det svenska samhället. Länge var dessa kommuner få 
till antalet, men allt eftersom började fler kommuner anamma denna 
arbetsinriktade introduktion. Många kommuner flyttade under åren som 
föregick reformen över ansvaret för introduktionen från socialtjänsten till 
närings‐ och arbetsmarknadsavdelningar.  
 
Men trots att det fanns öar av framgång var den allmänna uppfattningen att 
systemet som helhet inte varit särskilt verkningsfullt. I april 2007 tillsatte 
därför regeringen en utredning om hur man skulle kunna reformera 
mottagandet av flyktingar för att påskynda inträdet på den svenska 
arbetsmarknaden. Utredningen publicerades 2008, och drog slutsatsen att 
systemet med kommunalt ansvar för introduktionen hade misslyckats och 
att ansvaret skulle föras över på staten i form av Migrationsverket eller 
                                                        
2
Enligt en studie från det numera nedlagda Integrationsverket deltog mindre än fem procent av de nyanlända i
någon form av arbetspraktik. Integrationsverket, ”Ett förlorat år”, Integrationsverkets stencilserie nr 5 (2007).
3
Rosenqvist, ”Från nyanländ till nyanställd”.
  6 
 
Arbetsförmedlingen. 4 En ny aktör, privata etableringslotsar, föreslogs 
också. 
 
I september 2008 presenterade regeringen sin nya strategi för integration 
där en reform av mottagandet av nyanlända ingick som en del.5 Ett år 
senare, i samband med att propositionen presenterades, gick dåvarande 
integrationsministern Nyamko Sabuni ut med beskedet att staten skulle ta 
över ansvaret för introduktionen av nyanlända flyktingar.6 Arbetslinjen 
skulle stärkas genom att Arbetsförmedlingen tog över huvudansvaret från 
kommunerna. För att ytterligare påskynda de nyanländas etablering på 
arbetsmarknaden skulle de få hjälp av privata etableringslotsar. Efter att 
regeringen vunnit valet genomfördes reformen den 1 december 2010.7  
 
I det nya systemet har kommunerna fortfarande ansvar för att de 
nyanlända får delta i SFI och samhällsorientering, antingen i egen regi eller 
genom att köpa utbildningsplatser. Arbetsförmedlingen har i sin tur tagit 
över ansvaret för övriga arbetsförberedande insatser samt det 
övergripande ansvaret för hela introduktionen, eller etableringen som 
processen numera kallas. Arbetsförmedlingen ansvarar även för 
fastställande av etableringsplaner och utbetalning av 
etableringsersättningar från kommunerna samt delar av ansvaret för att 
anvisa en bostad åt nyanlända från Migrationsverket.8 
 
I korthet är det tänkt att etableringen ska fungera på följande sätt. När en 
nyanländ beviljats uppehållstillstånd får han eller hon ett erbjudande om 
ett etableringssamtal med en förmedlare på Arbetsförmedlingen. Ett av de 
viktigaste målen med detta samtal är att ta fram en etableringsplan, en plan 
för vad den nyanlända ska göra under sin tid i Sverige. Målet är att denna 
plan ska vara färdig inom två månader och att själva etableringen ska ta 
maximalt två år. Denna etablering måste innehålla SFI, samhällsorientering 
och ”arbetsförberedande insatser”.9 Dessutom ska den nyanlände välja en 
                                                        
4
SOU ”Egenansvar – med professionellt stöd”, nr 58 (2008).
5
Regeringens skrivelse 2008/09:24 ”Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration”.
6
Nyamko Sabuni, ”Vi satsar 920 miljoner på nyanlända flyktingar”, DN Debatt, 10 september 2009.
7
Insatserna riktar sig mot nyanlända personer mellan 20 och 64 år, samt nyanlända mellan 18 och19 år utan
föräldrar i Sverige, med uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande. Den nya lagen omfattar
nyanlända flyktingar som beviljats uppehållstillstånd efter oktober 2010.
8
Även om både samhällsorienteringen och arbetet med att anvisa bostäder åt nyanlända där chansen att få ett
arbete är störst är viktiga faktorer för hur lätt det är för de nyanlända att ta sig in på arbetsmarknaden fokuserar
denna studie på de övriga delarna i etableringen av nyanlända.
9
Enligt lagen definieras de arbetsförberedande insatserna som ”aktiviteter för att underlätta och påskynda
etablering i arbetslivet”. Svensk författningssamling (2010), ”Lag om etableringsinsatser för vissa nyanlända
  7 
 
etableringslots som Arbetsförmedlingen godkänt, vars uppdrag är att 
försöka påskynda den nyanländes etablering. Lotsen får betalt beroende på 
om och hur snabbt den nyanlände får ett jobb, börjat studera eller startar 
ett eget företag. Etableringen ska bedrivas på heltid, och 
etableringsersättningen påverkas inte av att den nyanlände har andra 
inkomster. 
                                                        
invandrare”.
  8 
 
3 Arbetet i kommunerna 
 
I många kommuner var kritiken mot den planerade reformen kompakt 
månaderna innan den genomfördes.10 Det var kanske inte så oväntat, med 
tanke på att reformen till största del motiverades med att kommunerna 
hade misslyckats med sitt integrationsarbete. Till viss del var detta sant. I 
vissa kommuner hade introduktionen inte bestått av mycket mera än 
undermålig svenskundervisning, där flyktingarna efter flera år av 
introduktion inte hade kommit närmare arbetsmarknaden än när de först 
anlände till Sverige.  
 
Men i synnerhet åren före reformen hade ett relativt stort antal kommuner 
sjösatt mycket ambitiösa integrationsprogram där arbetslinjen var mycket 
stark och där resultaten imponerade. Flera av dessa framgångskommuner 
har beskrivits i en tidigare studie av FORES.11 Gemensamt för dessa 
kommuner var att de hade skapat en tydlig arbetslinje i sin introduktion för 
nyanlända och etablerat ett mycket bra och nära samarbete med det lokala 
näringslivet och andra aktörer. 
 
2010 gav regeringen Länsstyrelserna i uppdrag att utreda vilka problem 
som skulle kunna uppstå i och med reformen. Ett potentiellt problem var 
att flera kommuner planerade genomföra organisatoriska förändringar som 
en följd av reformen. Mer specifikt planerade många kommuner återföra 
integrationsfrågan till socialtjänsten.  
 
Många kommuner resonerade att reformen innebar att det inte längre fanns 
något behov av en sådan beredskap . I och med att arbetsmarknadsenheterna 
för nyanlända inte längre fyllde någon funktion började man förbereda en 
omorganisation av verksamheten. I vissa fall fördes frågan över till 
socialtjänsten direkt, vilket förstås innebar att arbetet med att skapa 
praktikplatser och dylikt försvagades avsevärt. Vi såg tidigt att det fanns en 
uppenbar risk att arbetslinjen skulle försvagas i och med detta. Att föra över 
arbetet med nyanlända flyktingar på socialtjänsten går direkt emot en tydlig 
arbetslinje och frångår helt ett tillväxtperspektiv på invandringen.12  
 
                                                        
10
Se till exempel Anders Lindström, ”Etableringsreformen är ett riskprojekt”, DN Debatt 23 november 2010.
11
Rosenqvist, ”Från nyanländ till nyanställd”.
12
Intervju med Jonas Örtquist, Länsstyrelserna, 9 februari 2011.
  9 
 
En enkät med 30 slumpmässigt utvalda kommuner13 och intervjuer med 
flera andra visar att majoriteten av kommuner har, håller på eller ska 
omorganisera sitt arbete med integrationen av nyanlända. 18 av de 25 
kommuner som svarat på enkäten uppger att de ska omorganisera sin 
mottagning av flyktingar som en följd av reformen. Många kommuner 
stänger sina integrationsenheter eller drar ner på antalet anställda. 
Vimmerby flyttar till exempel över integrationen till socialnämnden och i 
Vingåker bedömer man att kommunens aktiva integrationsarbete helt 
upphör. Andra kommuner har valt att fortsätta som tidigare, bland annat 
eftersom de anser att behovet av att arbeta med integration fortfarande 
finns kvar. 6 av de 25 kommunerna uppger att de i dagsläget inte planerar 
några större förändringar.  
 
Roy Melchert är utredare i integrationsfrågor vid SKL. Han säger att det inte 
alls var oväntat att många kommuner skulle lägga ner sina 
integrationsenheter.  
 
Det är egentligen inte så konstigt att kommunerna avvecklar verksamheten 
eftersom de inte längre har till uppdrag att samordna etableringen. Det vore 
betydligt konstigare om kommunerna fortsatte göra samma jobb som 
tidigare när regeringen säger att de inte ska göra det. Kommunerna anpassar 
sig helt enkelt till det nya systemet. Vissa kommuner har däremot valt att ha 
kvar en integrationsenhet, antingen eftersom det finns många flyktingar kvar 
i det gamla systemet eller för att de helt enkelt bedömer att de kommer att 
behöva en integrationsenhet i framtiden också. Speciellt de som tar emot 
många kvotflyktingar, vilka behöver extra stöd, inser behovet av en 
integrationsenhet.14 
 
Även om det var väntat att kommunerna skulle behöva omorganiseras, kan 
dessa förändringar få negativa följder. Ett tydligt mål med reformen är att 
de nyanlända i mötet med olika myndigheter och etableringslotsar ska 
träffa personer som pratar med dem om arbete. De viktigaste och mest 
frekventa kontakterna ska inte vara med socialtjänsten där fokus mer 
tenderar att hamna på omhändertagande än egen försörjning.  
 
Tyvärr riskerar reformen i detta avseende få motsatt effekt. Trots att 
kommunerna fråntagits ett stort ansvar för integrationsarbetet sker många 
av de nyanländas tidiga och viktiga kontakter med myndighetspersoner i 
Sverige fortfarande just med anställda inom kommunen. Innan 
etableringsinsatserna kommer igång, vilket kan ta månader, måste den 
                                                        
13
25 av de 30 slumpmässigt utvalda kommunerna svarade på enkäten.
14
Intervju med Roy Melchert, utredare SKL, 17 februari 2011.
  10 
 
nyanlända ansöka om försörjningsstöd. Även vid andra typer av 
ersättningar måste de nyanlända vända sig till socialförvaltningen. En av de 
första och allra viktigaste kontakterna med en person i Sverige blir därmed 
med personal inom socialförvaltningen i kommunen där den nyanlände 
bor. Många kommuner pekar ut detta som ett av reformens allra största 
problem.  
 
En viktig orsak till att de tar så lång tid för Arbetsförmedlingens insatser 
och utbetalningarna till de nyanlända att komma igång, vilken är den 
grundläggande orsaken till problemet, är de trögheter som finns inbyggda i 
det svenska folkbokföringssystemet. För att en nyanländ ska kunna delta i 
olika arbetsmarknadspolitiska program och få ersättning för detta krävs ett 
svenskt personnummer. Problemet är att det tar upp till tre månader att få 
ett personnummer efter att den nyanlände har begärt ett sådant från 
Skatteverket. Redan innan reformen genomfördes påpekade 
Arbetsförmedlingen att väntetiden på personnummer skulle motverka ett 
snabbt inträde på arbetsmarknaden. I Värnamo, ansedd som en av Sveriges 
bästa kommuner på integration, upplever man trögheten i 
folkbokföringssystemet som ”det största hindret för en effektiv 
introduktion av nyanlända.”15 
Arbetsförberedande insatser
I samband med att många kommuner omorganiserar sin verksamhet och 
lägger ner sina integrationsenheter lägger de även, som en följd av 
etableringsreformen, ner konkreta projekt som syftat till att underlätta för 
nyanlända att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Enkäten och 
intervjuerna med kommunerna ger en tydlig bild av att en stor del av 
kommunerna antingen har eller kommer att avveckla sina olika 
arbetsförberedande insatser i och med reformen. Därmed försvinner 
hundratals kommunala projekt, som inkluderar allt från språkpraktik, 
rehabilitering, arbetspraktik, yrkesutbildningar till föräldrautbildning för 
nyanlända föräldrar.  
 
Solna stad har exempelvis tidigare arbetat mycket framgångsrikt med 
arbetsförberedande insatser. Efter att den nyanlände har lärt sig 
grundläggande svenska har hon eller han gått vidare till förberedande 
yrkessvenska, där det bland annat ingått studiebesök, jobbsökaraktiviteter, 
språkpraktik. Därefter har de nyanlända erbjudits kommunalt sponsrade 
visstidsanställningar på olika arbetsplatser. Arbetssättet har varit så 
                                                        
15
Intervju med kommun. Samtliga intervjuer med personer inom kommuner och lotsföretag är anonymiserade.
  11 
 
framgångsrikt att nio av tio nyanlända blivit självförsörjande efter att ha 
deltagit i introduktionen. Men i och med etableringsreformen finns det nu 
inte pengarna till så mycket mer än SFI.16   
 
Malmö är ett annat exempel. Sedan en tid tillbaka har man erbjudit något 
man kallar introrehab till nyanlända flyktingar. I samarbete med olika 
aktörer, bland annat Region Skåne och Röda korset, har man erbjudit 
psykologbehandling inom ramen för introduktionen till de flyktingar som 
anses lida av ”migrationsstress”. Projektet har varit mycket lyckat, men av 
allt att döma läggs det nu ner.17 Ytterligare ett projekt som bedrivits av 
kommunen är en så kallad ”Hälsoskola”. Projektet, där nyanlända en halv 
dag i veckan går till bland annat sjukgymnaster, läkare och psykologer, 
fortsätter till den sista juni. Sedan är pengarna slut.  
 
Hälften av kommunerna som svarat på enkäten uppger att de helt eller 
delvis lägger ner de arbetsförberedande insatser de tidigare erbjudit de 
nyanlända. I vissa kommuner har samtliga arbetsförberedande insatser 
redan lagts ner. Framförallt läggs olika yrkesutbildningar eller 
praktikprojekt ner.  
 
I vissa kommuner är kritiken mot denna utveckling mycket hård. En person 
som ansvarar för integrationsarbetet i en av de kommuner som deltagit i 
undersökningen beklagar i skarpa ordalag det som håller på att hända. 
Tidigare hade kommunen ett mycket ambitiöst program för nyanlända som 
skräddarsyddes för varje enskild individ. Beroende på vilka behov 
individen hade kunde svenskundervisningen kombineras med allt från 
visstidsarbete, praktik, yrkesutbildning, alfabetisering eller helt enkelt hjälp 
med att ta körkort.    
 
Nu är vår enda tydliga roll att vi ska stå för SFI och samhällsorientering. 
Tidigare var SFI del av en sammanhållen åtgärd där vi som beställare kunde 
påverka innehållet i undervisningen så att det tydliga målet med den skulle 
vara egenförsörjning och att den nyanlände skulle bli en del av samhället. Vi 
kunde schemalägga undervisningen så den kunde kombineras med andra 
åtgärder. Nu har vi återgått till en traditionell skolundervisning med lärare 
som bara står längst fram i salen och lär ut svenska.18 
 
De två största anledningarna till att kommunerna nu avslutar projekten – 
även de som fungerat väl – är att det saknas budgetmedel samt att de anser 
                                                        
16
Intervju med kommun.
17
18
  12 
 
att det numera är Arbetsförmedlingen som ska stå för dessa insatser. Innan 
reformen fick kommunerna 189 000 kronor per nyanländ flykting under en 
tvåårsperiod. Nu har denna summa minskats till 80 000 kronor. Enligt 
kommunerna räcker bara dessa pengar till de aktiviteter kommunerna är 
skyldiga att stå för, inget mer. Det vill säga, när kommunerna bekostat SFI, 
samhällsorientering och andra mer socialt inriktade insatser finns det helt 
enkelt inte pengar kvar till andra projekt.  
 
I teorin skulle en lösning kunna vara att Arbetsförmedlingen köpte dessa 
tjänster av kommunen och därigenom säkrade finansieringen. Problemet är 
att det inte är tillåtet för Arbetsförmedlingen att göra detta på grund av 
rådande upphandlingsregler. Regeringen hoppas ändå att kommunerna ska 
välja att inte lägga ner projekten, men enligt Roy Melchert på SKL har de 
flesta kommuner ingen möjlighet att fortsätta driva dem.  
 
Nu tvingas bland annat Malmö, som tidigare haft väldigt bra 
rehabiliteringsinsatser, lägga ner dem eftersom Arbetsförmedlingen inte kan 
köpa upp dem. Då säger regeringen till kommunen att det vore bra om man 
hade kvar insatserna ändå. På så sätt undviker kommunerna att dessa 
personer fastnar i arbetslöshet. Regeringen lägger därmed ansvaret för 
etableringsinsatserna på kommunen samtidigt som man dragit in 
finansieringen. Det blir ett moment‐22 för kommuner som Malmö. Det är 
klart att kommunerna skulle kunna fortsätta med dessa projekt, men då 
måste de ta pengarna från skolan eller något annat för att finansiera dem. Vi 
har påpekat för regeringen att dessa insatser riskerar att läggas ner i och 
med reformen, men det enda svar vi får är att det är bra om kommunerna 
fortsätter med denna verksamhet.19 
 
Både Arbetsförmedlingen och regeringen har uppmuntrat kommunerna att 
fortsätta med de arbetsförberedande insatser som har fungerat. För trots 
att integrationsarbetet i många kommuner inte varit optimalt, finns det 
flera kommuner som lyckats väl men att kombinera undervisningen i 
svenska med olika aktiviteter som rustat de nyanlända för ett snabbt 
inträde på den svenska arbetsmarknaden. Vissa kommuner som svarat på 
enkäten, knappt hälften, uppger även att de inte kommer att sluta med sina 
arbetsförberedande insatser. Vissa uppger att de i fortsättningen erbjuder 
dem till invandrare som inte har rätt till etableringsersättning och ‐insatser, 
andra att projekten fortsätter i samverkan med Arbetsförmedlingen. De 
flesta kommunala projekt läggs däremot ner, och lite senare i studien ställs 
frågan vad Arbetsförmedlingen nu ersätter dessa projekt med och om 
myndigheten tar tillvara på de lärdomar kommunerna fått genom tidigare 
års erfarenhet.  
                                                        
19
Intervju med Roy Melchert.
  13 
 
Svenska för invandrare

Samtidigt som Arbetsförmedlingen tagit över ansvaret för de 
arbetsförberedande insatserna från kommunerna är det som tidigare 
nämnts alltjämt kommunernas ansvar att ordna SFI. Just 
svenskundervisningen har tidigare i olika sammanhang pekats ut som en av 
de absolut svagaste punkterna i integrationen av nyanlända, vid sidan av 
den svaga arbetslinjen. Flera kommuner har länge erbjudit en yrkesinriktad 
språkundervisning till sina nyanlända flyktingar, men i många kommuner 
har svenskundervisningen varit under all kritik. Det har tagit för lång tid 
innan undervisningen kommit igång och den har varit av alldeles för dålig 
kvalitet, mycket på grund av att en stor del av lärarna varit obehöriga och 
att undervisningen inte varit tillräckligt individanpassad. Många av de som 
deltagit i SFI har helt enkelt inte lärt sig svenska, speciellt inte sådan 
svenska som de har nytta av i arbetslivet.20 I en studie där SFI‐
undervisningen i 25 kommuner granskats drar Skolinspektionen slutsatsen 
att undervisningen inte anpassats till olika individer, att samarbetet mellan 
kommun och Arbetsförmedlingen inte fungerar samt att kommunerna är 
för dåliga på att följa upp och utvärdera SFI‐undervisningen.21  
 
En viktig fråga är därmed om reformen innebär att svenskundervisningen 
blir bättre. Svaret på denna fråga är klart och tydligt nej. Ingen kommun 
som ingår i denna studie uppger att reformen inneburit att SFI förbättrats 
på något sätt. Reformen riktar helt enkelt inte in sig på SFI.  
 
Det finns inget i reformen som gör att situationen med SFI blir bättre. Att 
reformen inte tar itu med SFI:n hör till de saker vi är mest kritiska till. Vi har 
föreslagit att man helt borde slopa SFI som en egen skolform. I stället borde 
man dels ha en etableringssvenska där språkundervisningen är anpassad 
efter de mål som finns i etableringsplanen, dels annan svenskundervisning 
för att tillgodose andra behov. Etableringssvenskan bör inte vara utformad 
som en ren språkkurs, utan bestå av yrkes‐ eller studerandesvenska. Som 
innebär att man får lära sig ett språk som kan användas ute i arbetslivet eller 
för studier. Det finns många kommuner där man inom befintliga ramar 
skapar en bra SFI, men det är inte tack vare det regelverk som finns utan 
snarare trots regelverket.22 
 
                                                        
20
Faktum är att den nya integrationsministern Erik Ullenhag nämnde just långa väntetider till SFI som ett skäl
till varför man genomför reformen. Detta i ”Nyanlända behöver mer än en klapp på huvudet”, DN Debatt 17
november 2010.
21
Skolinspektionen, ”Svenskundervisning för invandrare (SFI) – en granskning av hur utbildningen formas efter
deltagarnas förutsättningar och mål”, rapport nr 7 (2010).
22
  14 
 
Dessutom finns det vissa skäl att frukta att reformen, om inget görs åt SFI, 
på sikt kan leda till att svenskundervisningen faktiskt blir sämre än tidigare. 
Tidigare studier har visat att de mest framgångsrika kommunerna har 
erbjudit SFI parallellt med andra yrkesförberedande aktiviteter och även 
gjort själva språkundervisningen yrkesinriktad.23 Detta har inte varit så lätt 
som det låter. Många förvaltningar inom kommunen har ofta varit 
inblandade i de nyanländas introduktion och kraven på samarbete har varit 
höga. Men eftersom kommunen haft ett helhetsansvar har många 
kommuner ändå lyckats lösa det.  
 
Nu kompliceras situationen ytterligare i och med att en ny aktör, 
etableringslotsarna, införs för att hantera språkundervisningen. Flera ser 
det som ett stort problem att en så viktig del av etableringen inte ligger på 
den aktör (Arbetsförmedlingen) som har huvudansvaret för processen. I 
den enkät som genomförts uppger bland annat en kommun att det nu tar 
längre tid än innan för språkundervisningen att komma igång, och andra 
uppger att den mer praktiskt inriktade SFI:n de tidigare erbjöd nu lagts ner.  
 
Att samarbetet med kommunerna om SFI, och även kravet på SFI i sig, är ett 
problem bekräftas även av flera av de lotsföretag som intervjuats i samband 
med denna studie. Ett av de större lotsföretagen upplever att det inte finns 
någon ”het linje” till kommunen och att köerna till SFI är för långa. Att köpa 
SFI från andra än kommunen anser de skulle kunna vara en lösning. Samma 
lotsföretag ser även själva kravet på att alla ska läsa SFI som problematiskt 
och att ”mer praktisk inlärning” ofta är att föredra. I många fall krävs det 
inte mer än en väldigt begränsad yrkessvenska för att klara av ett visst jobb.   
 
På två år kommer man inte långt när någon startar från en väldigt låg 
språkkunskapsnivå. Det viktigaste är kanske inte att kunna grammatik. Det 
är bra att modersmålsbaserad undervisning börjar bli mera rumsrent. Att 
man inte kan språket betyder inte alltid att man inte kan få ett jobb.24 
 
                                                        
23
Se till exempel Rosenqvist, ”Från nyanländ till nyanställd”.
24
Intervju med lots.
  15 
 
4 Arbetsförmedlingens nya roll
 
Att arbetslinjen försvagats i kommunernas sätt att organisera arbetet med 
nyanlända och att hundratals konkreta projekt lagts ner i och med 
reformen behöver i sig inte vara ett problem. Syftet med reformen är att 
Arbetsförmedlingen ska ta över dessa uppgifter från kommunen eftersom 
denna myndighet anses bättre lämpad att skapa en stark arbetslinje i 
etableringen av nyanlända. Frågan är om arbetslinjen verkligen har stärkts, 
eller om regeringen underskattade kommunernas förmåga att arbeta på 
detta sätt, samtidigt som man överskattade Arbetsförmedlingen 
förutsättningar att ansvara för de arbetsförberedande insatserna. 
 
Den reform som genomfördes byggde till stor del på antagandet att 
kommunerna, som huvudansvariga för introduktionen av nyanlända, hade 
misslyckats med sitt uppdrag. Därför skulle ansvaret föras över på 
Arbetsförmedlingen. Det som i detta sammanhang ofta glöms bort är att 
Arbetsförmedlingen faktiskt hade ett ganska stort ansvar för de nyanländas 
etablering på arbetsmarknaden redan innan reformen genomfördes. 
 
Innan reformen genomfördes hade Arbetsförmedlingen enligt då gällande 
lagstiftning ett särskilt ansvar för att nyanlända arbetssökande erbjuds 
”insatser som främjar en snabb och effektiv etablering på 
arbetsmarknaden”.25 Enligt en rapport från SKL var år 2008 bara en 
tredjedel av de nyanlända som hade rätt till introduktion inskrivna på 
Arbetsförmedlingen.26 Av dessa fick endast 15 procent ta del av någon 
insats från Arbetsförmedlingen. I över hälften av dessa fall stod de statliga 
nystarts‐ eller instegsjobben för denna insats. Det vill säga, endast drygt två 
procent av de nyanlända flyktingarna med rätt till introduktion fick 
möjlighet att delta i någon av Arbetsförmedlingens egna åtgärder.  
 
En stor majoritet av de nyanlända fick därmed inte ta del av 
Arbetsförmedlingens tjänster eller program, trots att de enligt lagen hade 
rätt till detta. En viktig orsak till detta var att hälften av alla nyanlända som 
anmälde sig till Arbetsförmedlingen placerades i den så kallade kategori 14, 
det vill säga personer som inte anses stå till arbetsmarknadens förfogande. 
De som hamnade i denna kategori fick inte ta del av någon insats från 
Arbetsförmedlingen.  
                                                        
25
Svensk författningssamling (2007), ”Förordning med instruktion för Arbetsförmedlingen”.
26
SKL (2009), ”Matcha eller rusta. Arbetsförmedlingens framtida insatser för nyanlända invandrade”.
  16 
 
SKL‐rapportens slutsats är att Arbetsförmedlingens insatser helt enkelt inte 
var tillräckligt anpassade för nyanlända flyktingar, som ofta står ganska 
långt från arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen inriktade sig i första hand 
på att matcha personer som redan var redo för den svenska 
arbetsmarknaden. Insatser som syftade till att öka en persons 
anställningsbarhet – genom till exempel praktik, olika former av utbildning 
eller rehabilitering – var man inte alls lika bra på.   
 
Med detta i åtanke framstår 2010 års etableringsreform som en stor 
utmaning. För att reformen skulle bli lyckad var alltså en organisation med 
fler än 10 000 anställda och 320 lokala kontor tvungen att totalt förändra 
sitt sätt att arbeta med nyanlända flyktingar under loppet av två år. 
Arbetsförmedlingen hade inte varit framgångsrik med sitt tidigare uppdrag 
att erbjuda insatser som främjar en snabb och effektiv etablering på 
arbetsmarknaden. Nu skulle organisationen ta över hela ansvaret för de 
yrkesförberedande insatserna samt det övergripande ansvaret för hela 
etableringen. Ett ansvar som bland annat innefattar att hålla 
etableringssamtal, göra upp etableringsplaner och besluta om 
etableringsersättning – uppgifter som Arbetsförmedlingen inte har någon 
tidigare erfarenheter av. 
Arbetsförmedlingens förberedelser
Bland det första Arbetsförmedlingen gjorde inför reformen var att under 
2009 bilda en ny avdelning med ansvar för integration och etablering. 
Denna avdelning fick till uppgift att förbereda, genomföra, förvalta och 
utveckla arbetet med den kommande reformen. Trots att behovet av ny 
kunskap och kompetens var stort valde man i första hand att rekrytera 150 
förmedlare internt. För att försäkra sig om att förmedlarna skulle ha den 
kompetens som krävdes fick de genomgå internutbildning, bland annat för 
att ge dem behörighet att betala ut etableringsersättning – något 
Arbetsförmedlingen tidigare inte beslutat om.27  
 
Redan 2008 gav regeringen Arbetsförmedlingen i uppdrag att inleda 
försöksverksamhet med etableringssamtal för nyanlända. Resultaten av 
denna försöksverksamhet skulle sedan redovisas till regeringen. Efter att 
propositionen om de nyanländas etablering lades fram 2009 fick 
Arbetsförmedlingen även till uppgift att senast i augusti 2010 redovisa hur 
förberedelserna inför det nya uppdraget hade fortskridit. 
Försöksverksamheten pågick under 2009 och 2010, och fram till den 30 
                                                        
27
Intervju med Bengt Greiff, integrationsansvarig på Arbetsförmedlingen, 11 februari 2011.
  17 
 
juni 2010 hade sammanlagt 1 248 nyanlända deltagit i 
försöksverksamheten. Tanken var både att praktiskt förbereda 
myndigheten för den kommande uppgiften samt identifiera vilka problem 
som skulle kunna uppstå och vilka åtgärder som måste vidtas.  
 
De slutsatser Arbetsförmedlingen drog av denna försöksverksamhet är 
tänkvärda.28 Bland annat bekräftas bilden av att de insatser myndigheten 
hittills erbjudit inte varit tillräckligt anpassade till nyanlända, där vissa är 
högutbildade medan andra endast har en grundskoleutbildning. I sin 
återrapportering till regeringen listar Arbetsförmedlingen en mängd 
arbetsförberedande insatser som man måste sjösätta för att tillgodose den 
mycket heterogena grupp som de nyanlända flyktingarna utgör. Man 
skriver bland annat att det finns ett stort behov av att öka 
rehabiliteringsinsatserna samt skapa olika former av yrkesinriktade 
specialutbildningar. 
 
Något som också framkom i samband med försöksverksamheten var att de 
flesta nyanlända helst av allt vill komma i kontakt med arbetsmarknaden så 
fort som möjligt, antingen genom studiebesök eller praktikplatser. Eftersom 
dessa typer av aktiviteter sedan tidigare visat sig vara de allra mest 
effektiva för att nyanlända snabbt ska ta sig in på arbetsmarknaden drog 
Arbetsförmedlingen slutsatsen att behovet av att ta fram nya praktikplatser 
var stort. Bland annat föreslog man arbetsförberedande 
orienteringsprogram för korttidsutbildade med inslag av praktik samt ett 
nytt samlande praktikprogram för nyanlända.  
 
Arbetsförmedlingen insåg därmed tidigt att de arbetsförberedande 
insatserna måste vara individanpassade och väldigt många till antalet. Vissa 
nyanlända flyktingar är högutbildade, ensamstående akademiker med god 
hälsa, andra analfabeter med en stor familj och dålig hälsa. Dessa individer 
är i behov av helt olika insatser för att lättare kunna ta sig in på den svenska 
arbetsmarknaden. De mest framgångsrika kommunerna hade arbetat på 
detta sätt innan reformen, så Arbetsförmedlingens ambition var att på sätt 
och viss kopiera detta framgångsrecept. Det vill säga, att lägga fokus på 
yrkesförberedande utbildningar och praktik parallellt med SFI, och att 
åtgärderna ska vara individanpassade.  
                                                        
28
Arbetsförmedlingen, Återrapportering till regeringen , ”Förberedelsearbetet inför den nya lagen (2010:197) om
etableringsinsatser för vissa nyanlända”, 2 augusti 2010 samt Återrapportering till regeringen
”Försöksverksamhet och den utvidgade verksamheten med etableringssamtal under 2009 och 2010 ”, 2 augusti
2010.
  18 
 
Arbetsförberedande insatser
Frågan är om Arbetsförmedlingen, nu när reformen genomförts, har arbetat 
på detta sätt. Arbetar man som innan reformen, det vill säga att endast 
någon enstaka procent av de nyanlända erbjuds någon form av 
yrkesförberedande insatser, eller får numera en stor majoritet av de 
nyanlända delta i individuellt anpassad praktik och andra 
yrkesförberedande insatser? Insatser som Arbetsförmedlingen själv anser 
är nödvändiga om de nyanlända ska kunna etablera sig på den svenska 
arbetsmarknaden. Med tanke på att de flesta kommuner lagt ner sina 
projekt där de nyanlända till exempel erbjuds praktik, yrkesutbildningar 
eller rehabilitering, är det av yttersta vikt att dessa har ersatts med något 
lika bra eller helst ännu bättre i Arbetsförmedlingens regi. 
 
Tyvärr verkar svaret på denna fråga vara nej. Regeringen har satsat 1 
miljard kronor på att i första hand stärka arbetslinjen i mottagandet av 
nyanlända flyktringar. Trots detta tyder det mesta på att betydligt färre får 
delta i praktik och andra arbetsförberedande insatser parallellt med sina 
språkstudier nu än innan reformen genomfördes. I den enkät som 
genomförts uppger en stor majoritet av kommunerna att de 
arbetsförberedande insatserna blivit färre eller inte ökat sedan 
Arbetsförmedlingen tog över ansvaret. 14 av de sammanlagt 16 kommuner 
som tagit emot flyktingar sedan reformen och svarat på enkäten uppger att 
de arbetsförberedande insatserna har minskat eller i alla fall inte ökat 
sedan Arbetsförmedlingen tog över.  
 
I till exempel Vimmerby har de kommunala arbetsförberedande insatserna 
lagts ner som en följd av reformen. Tre månader efter att reformen 
genomfördes har de ännu inte ersatts av några motsvarande insatser från 
Arbetsförmedlingen. De nyanlända deltar endast i SFI och 
samhällsorientering. Kommunen uppger att de har regelbunden kontakt 
med den lokala Arbetsförmedlingen, men har ännu inte fått någon 
information om att några arbetsförberedande insatser planeras. I 
Emmaboda erbjöds tidigare de nyanlända bland annat praktik, men de tre 
flyktingar som kommit till kommunen efter reformen har inte fått denna 
möjlighet. Även i Boden har det blivit mindre praktik för de nyanlända efter 
att Arbetsförmedlingen tog över eftersom myndigheten enligt kommunen 
”är restriktiv med praktik”. Ett av de lotsföretag som intervjuats, som finns 
på fler än 30 orter runt om i landet, upplever inte att Arbetsförmedlingen 
kommit igång med sina arbetsförberedande insatser utan att myndigheten 
har ”väldigt mycket arbete kvar innan dess”. 
 
  19 
 
Endast två av de tillfrågade kommunerna uppger att de arbetsförberedande 
insatserna blivit fler. I ett fall beror detta på att kommunen fortsatt med 
sina tidigare insatser i samverkan med Arbetsförmedlingen, samtidigt att 
de nyanlända i större utsträckning än tidigare fått ta del av myndighetens 
ordinarie utbud av olika insatser. Ett annat lotsföretag, som finns på 14 
orter i Sverige, anser ”absolut” att Arbetsförmedlingen kommit igång med 
sina arbetsförberedande insatser.  
 
Bilden är därmed inte helt entydig, men det förefaller som om 
Arbetsförmedlingen på många håll i landet inte kommit igång med sina 
yrkesförberedande insatser än. Nästan alla kommuner tror fortfarande att 
Arbetsförmedlingen kommer att kunna erbjuda de insatser man utlovat, 
men att myndigheten bara ligger efter i sitt arbete. SKL är av uppfattningen 
att de arbetsförberedande insatserna ännu inte sett dagens ljus. 
 
Jag fick nyligen ett samtal från en kommun som undrar hur detta 
egentligen är tänkt att fungera. De sa att de nyanländas 
etableringsplaner till 100 procent består av SFI och 
samhällsorientering och att allt ser ut precis som innan reformen. 
Arbetsförmedlingen tycks helt enkelt inte kommit igång med att 
låta de nyanlända ta del av myndighetens ordinarie insatser än. 
Detta är förstås något som måste förbättras.29 
 
Att det tagit så lång tid för Arbetsförmedlingen att initiera de 
arbetsförberedande insatserna är överraskande. Tanken med reformen var 
att dessa insatser skulle bli fler till antalet, vilket också var 
Arbetsförmedlingens tydliga ambition. Trots detta har etableringsreformen 
hittills inneburit att dessa insatser blivit färre i de flesta kommuner. 
Myndigheten står fast vid att man ska börja erbjuda till exempel praktik till 
de nyanlända, men kan i dagsläget inte säga hur många av dem som faktiskt 
erbjuds denna möjlighet.30 Enligt Arbetsförmedlingen i Stockholm och 
Gotland finns det en risk för att man faktiskt inte lyckas med uppgiften att 
hjälpa nyanlända skaffa praktikplatser, eftersom så mycket av tiden går åt 
till ersättnings‐ och bostadsfrågor. De bedömer att högst hälften av alla 
nyanlända kommer att få möjlighet att delta i praktik.31  
                                                        
29
30
Intervju med Bengt Greiff.
31
Intervju med arbetsförmedling.
  20 
 
Samarbetet med kommunerna

Innan reformen genomfördes riktades väsentlig kritik mot att de kunskaper 
och kontakter med näringslivet som kommuner samlat på sig genom att 
jobba med arbetsförberedande insatser under många år riskerade att gå 
förlorade. Har Arbetsförmedlingen tagit tillvara dessa lärdomar och 
kontakter, eller riskerar myndigheten ägna sig åt att uppfinna hjulet på 
nytt? Frågan är extra relevant eftersom många kommuner lägger ner sin 
arbetsförberedande verksamhet samtidigt som Arbetsförmedlingen ännu 
inte riktigt kommit igång med sin egen.  
 
Eftersom så många kommuner varnade för att deras lärdomar och 
kontakter skulle gå förlorade när Arbetsförmedlingen tog över har 
myndigheten lagt ner förhållandevis mycket tid på att se till att så inte 
skulle ske. Innan reformen genomfördes ordnade Arbetsförmedlingen olika 
dialogträffar där alla kommuner bjöds in. Man anordnade också 
konferenser där de 20 kommuner som tagit emot flest flyktingar fick 
möjlighet att delta.32 Även inom ramen för den försöksverksamhet som 
beskrevs tidigare, har Arbetsförmedlingen försökt utbyta erfarenheter med 
de 29 kommuner som ingick. Speciellt med de större kommunerna har man 
haft en, enligt egen utsago, tät dialog.33  
 
Malmö var en av de kommuner, tillsammans med bland annat Göteborg, 
Umeå, Sundsvall, Helsingborg och Jönköping, som ingick i denna 
försöksverksamhet. Enligt Malmö kommun har försöksverksamheten 
inneburit att handläggare från kommunen och Arbetsförmedlingen träffats 
regelbundet för att ”diskutera problem, möjligheter, samordning och 
allmänt informationsutbyte”. Något man för övrigt har fortsatt med. Även 
bland kommuner som inte ingick i denna försöksverksamhet, men som 
ingår i denna studie, finns det exempel på ett nära samarbete och dialog 
mellan kommun och Arbetsförmedling. Till exempel Vimmerby säger sig ha 
”tät och regelbunden” kontakt med Arbetsförmedlingen.  
 
I sina försök att ta tillvara de kunskaper som finns ute i kommunerna 
verkar Arbetsförmedlingen ha riktat in sig i första hand på de stora 
kommunerna. Tidigare studier har däremot visat att de kommuner som 
varit mest framgångsrika med att skapa bra förutsättningar för nyanlända 
invandrare är ett par mindre kommuner i Småland, bland annat Gnosjö och 
Värnamo. Genom att under lång tid tidigt erbjuda praktikplatser och 
                                                        
32
33
Arbetsförmedlingen, ”Försöksverksamhet och den utvidgade verksamheten med etableringssamtal under
2009 och 2010 ”.
  21 
 
yrkesutbildningar parallellt med SFI och genom att anamma ett mycket 
nära samarbete med det lokala näringslivet har arbetslösheten bland 
kommunens utrikes födda varit extremt låg. På många sätt utgör dessa 
kommunen idealbilden för hur regeringen hoppas att etableringsinsatserna 
ska se ut nu när Arbetsförmedlingen tagit över.  
 
Tas då dessa kommuners kunskaper och kontakter med näringslivet tillvara 
av Arbetsförmedlingen? Svaret på denna fråga verkar vara ja. Faktum är att 
reformen inte bara verkar ha stärkt samarbetet mellan dessa kommuner 
och Arbetsförmedlingen, utan även mellan de olika kommunerna. I 
Värnamo föregicks reformen av en dialog mellan kommunen, 
Arbetsförmedlingen och Landstinget. Ett resultat av denna dialog är att 
kommunen nu, tillsammans med Arbetsförmedlingen, byggt upp strukturer 
för att försäkra sig om att ingen kunskap ska gå förlorad och att arbetet 
med de nyanlända ska bli så effektivt som möjligt. 
 
Arbetsförmedlingen, som ju har huvudansvaret för etableringen, har 
anställt en särskild koordinator. Värnamo har även, tillsammans med 
grannkommunerna Gnosjö och Gislaved, bildat flera nya operativa grupper 
och ledningsgrupper för att utbyta information och diskutera samordnade 
insatser för hela regionen. Man har bildat en operativ etableringsgrupp 
bestående av olika tjänstemän. Det har också tagits fram en ledningsgrupp, 
bestående av olika sektionschefer, som tar fram direktiv till 
etableringsgruppen. Utöver detta har även ett etableringsråd bildats som 
utgörs av ledningsrepresentanter från Värnamo, Gislaved, och Gnosjö 
kommun samt representanter från Försäkringskassan, Landstinget och 
Arbetsförmedlingen. Det finns ingen oro för att kommunen, som tidigare 
varit så framgångsrik i sitt arbete med nyanlända, ska ”tappa kontrollen” 
över integrationsarbetet eller att erfarenheter eller kompetens ska gå 
förlorad. Detta är ett bevis på att kommunikationen mellan kommun, 
Arbetsförmedlingar och lotsar fungerat väl hittills.  
 
Samtidigt som det finns goda exempel på välfungerande utbyte av 
kunskaper och erfarenheter mellan kommuner och Arbetsförmedlingen, 
finns det även exempel på motsatsen. De intervjuer som gjorts med SKL, 
Länsstyrelsen och olika kommuner ger en tydlig bild av att nivån på 
samverkan har varierat enormt beroende på vilken kommun man talar om. 
Konferenserna, dialogträffarna och försöksverksamheten beskrivs som 
lyckade, men samtidigt pekar många på att det saknats ett systematiskt sätt 
för att ta tillvara och samla lärdomarna från samtliga kommuner.  
 
  22 
 
I stället har mycket varit beroende av hur engagerad den lokala 
Arbetsförmedlingen och kommunen varit. I till exempel Värnamo, där både 
kommunen och den lokala Arbetsförmedlingen är aktivt engagerade i 
integrationsfrågor, har samarbetet varit exemplariskt. I andra kommuner 
där Arbetsförmedlingen saknat engagemang, vilket enligt SKL varit fallet i 
de flesta kommuner34, har mycket tillåtits rinna ut i sanden. Något även en 
enhetschef i en västsvensk kommun vittnar om.  
 
Som så många andra kommuner har vi ännu inte kommit igång med att 
omorganisera verksamheten. Detta arbete har inte alls varit i takt med 
reformen. Ur det lokala perspektivet hänger många frågor fortfarande i 
luften. Nya aktörer har fått söka nya vägar utan någon egentligen 
övergripande samordning. Då tappar man mycket tid. En viktig anledning till 
att arbetet i kommunerna drog ut på tiden var att det länge var oklart vilka 
pengar som kommunerna hade till sitt förfogande. Jag har ingen aning vad 
som händer med de goda exemplen på lyckat integrationsarbete. Jag har inte 
hört att någon skulle ha tagit upp frågan. Ingen har helt enkelt frågat mig. Det 
som jag har förmedlat har jag gjort på eget initiativ. Jag har försökt skapa 
olika nätverk med kollegor, men det är svårt att få tiden att räcka till.35
                                                        
34
35
  23 
 
5 Etableringslotserna
 
Den största nyheten i etableringsreformen och en av nyckelaktörerna i det 
nya systemet är de privata etableringslotsarna. Kommunerna ska bland 
annat erbjuda SFI, Arbetsförmedlingen arbetsförberedande insatser och 
Länsstyrelsen verka för ökat samarbete mellan alla aktörer. Men den enda 
aktör som har ekonomiska incitament för att se till att de nyanlända snabbt 
etablerar sig på arbetsmarknaden är de privata lotsarna.  
 
När en nyanländ kommer till Arbetsförmedlingen är en av de tjänster som 
erbjuds en etableringslots som Arbetsförmedlingen har godkänt. Denna lots 
ska bistå med en mängd olika tjänster. Enligt Arbetsförmedlingen är lotsens 
huvudsakliga uppgift att utgöra en länk mellan den nyanlände och 
arbetsmarknaden. Bland annat ska lotsen se till den nyanlände söker arbete 
på ett strukturerat sätt, stärka den nyanländes nätverk, hjälpa till att ordna 
praktikplatser, bedöma den nyanländes kunskaper och marknadsföra dessa 
mot potentiella arbetsgivare samt även ge stöd i olika sociala frågor. 
 
Samtidigt som lotsen har ett relativt stort ansvar finns beslutanderätten hos 
Arbetsförmedlingen. Den nyanlände ska hålla sig till etableringsplanen som 
gjorts upp tillsammans med Arbetsförmedlingen, och det är endast 
Arbetsförmedlingen som kan revidera denna. Lotsen kan till exempel 
föreslå att den nyanlände borde delta i praktik eller få sina kunskaper 
validerade, men det är endast Arbetsförmedlingen som kan fatta beslut om 
att så ska ske. Lotsen har även en lång rad skyldigheter. Bland annat får 
lotsen aldrig tacka nej till en nyanländ, lotsen måste träffa den nyanlände 
minst tre timmar per månad och personalen får ansvara för högst 30 
nyanlända flyktingar var. 
 
Ersättningen till lotsen är till stor del prestationsbaserad. Dels betalas en 
liten startersättning ut och sedan en månadsersättning på mellan 1 100 och 
1 650 kronor beroende på den nyanländes utbildningsnivå. Lotsen får 
genomgående mer betalt för att hjälpa en person med en utbildning som är 
sex år eller kortare att hitta ett arbete. Om den nyanlände sedan får en 
anställning, startar ett företag eller börjar studera vid universitet betalas en 
bonus ut till lotsen.36 När den nyanlände tillträder en anställning på minst 
tre månader betalas mellan 8 000 och 13 000 kronor ut. När den nyanlände 
                                                        
36
Arbetsförmedlingen, ”Välkommen som etableringslots för nyanlända invandrare”, Avdelningen för integration
och etablering (2010).
  25 
 
behållit ett arbete i mer än sex månader, gått en termin på högskola eller 
bedrivit företagsverksamhet i sex månader utan stöd från 
Arbetsförmedlingen betalas en bonus på mellan 30 000 och 40 000 kronor 
ut. Om full bonus betalas ut står den därmed för mer än hälften av den 
totala ersättningen. 
Tillgången på lotsar
Innan reformen genomfördes fanns en uttalad oro inom 
Arbetsförmedlingen att tillgången på lotsar inte skulle bli tillräcklig. Enligt 
myndighetens egna beräkningar var ersättningen inte tillräcklig för att det 
ska vara lönsamt för ett företag att bistå med alla de tjänster som lagen 
kräver. Detta trodde myndigheten skulle leda till en brist på lotsar och ”att 
det blir svårt att skapa framväxten av en livskraftig lotsmarknad”.37 
Eftersom Arbetsförmedlingen är skyldig att sköta lotsens uppgifter om det 
inte finns någon lots på en ort, fruktade man att detta skulle innebär mycket 
merarbete. 
 
Tre månader efter att reformen genomförts har denna farhåga till viss del 
besannats. I skrivande stund saknas det etableringslotsar i 111 av Sveriges 
290 kommuner. Nio av dessa, bland annat Gotland, saknar dessutom lots på 
två timmars pendlingsavstånd. Detta behöver däremot inte vara så illa som 
det verkar. För det första ökar antalet lotsar hela tiden. I mitten av januari 
fanns det 126 lotsföretag i 151 kommuner. Drygt en månad senare hade 
antalet lotsföretag vuxit till 158 stycken i 179 kommuner. 
Arbetsförmedlingen måste dessutom godkänna alla lotsar, så med tanke på 
att reformen bara är tre månader gammal får utbudet av lotsar i dagsläget 
ses som ganska gott. I de flesta kommuner, även små, finns det flera lotsar 
att välja mellan.  
 
För det andra är lotsarna koncentrerade till orter där efterfrågan är som 
störst. Vissa kommuner i Sverige tar inte emot några flyktingar alls eller 
väldigt få flyktingar. Så även om det bara finns lotsar i 60 procent av landets 
kommuner är det långt fler än 60 procent av de nyanlända flyktingarna som 
har tillgång till en lots på sin ort. Att det saknas lotsar på många orter beror 
helt enkelt på att det även saknas nyanlända på många orter. I dag är 
Arbetsförmedlingen nöjd med de lotsar som redan finns och de som hela 
tiden tillkommer.  
 
Det finns fortfarande vita fläckar där det inte är ekonomiskt försvarbart att 
bedriva lotsverksamhet, och så kommer det alltid att vara. Men antalet lotsar 
                                                        
37
”Förberedelser inför den nya lagen om etableringsinsatser för vissa nyanlända”.
  26 
 
växer hela tiden. Och om det inte finns någon lots på orten är som sagt 
Arbetsförmedlingen skyldig att tillhandahålla dessa tjänster.38 
Lotsarna
Vilka är då lotsarna och hur har de lagt upp sitt arbete med nyanlända? En 
genomgång av de lotsar som hittills godkänts av Arbetsförmedlingen visar 
att de allra flesta lotsföretag är väletablerade och i många fall stora företag 
som erbjudit liknande tjänster under lång tid. Det handlar i första hand om 
företag som tidigare jobbat med coachning, rekrytering, bemanning och 
utbildning. Mycket få av lotsföretagen har lotsverksamheten som enda 
verksamhet. Tvärtom erbjuder sedan tidigare en mängd andra tjänster 
inom allt från marknadsföring till juridisk rådgivning. Flera har även 
erfarenheter av att arbeta med att lotsa invandrare till jobb och att 
samarbeta med Arbetsförmedlingen.  
 
Att diversifierade och väletablerade företag som till exempel Academedia 
genom sin privata arbetsförmedling Eductus har valt att börja erbjuda 
etableringslotsar är ett styrkebesked. Få andra aktörer i Sverige har lika 
mycket resurser, kontakter med näringslivet och tidigare erfarenheter av 
liknande uppgifter som dessa typer av företag. Genom att ha arbetat med 
rekrytering och bemanning i flera decennier har flera av dessa företag 
kontakter med det lokala näringslivet som mycket väl kan mäta sig med de 
mest näringsinriktade kommunerna och Arbetsförmedlingen. Medan 
Arbetsförmedlingen valde att inte nyrekrytera i samband med reformen 
har flera av de stora lotsföretagen däremot valt att satsa desto mer.  
 
För oss var det självklart att alla lotsar skulle nyrekryteras. Det är en helt ny 
yrkeskår. Vi har valt att anställa lotsar från de nyanländas egen kulturella och 
språkliga bakgrund. Det är människor som redan är etablerade i Sverige med 
till exempel ursprung i Somalia. Flera av dem har kommit hit med sina 
föräldrar. Vi har ett stort fokus på jobb i vårt arbete med de nyanlända. Man 
är etablerad när man är självförsörjande. Samtidigt är det många andra saker 
som ska hänga med. Som ny i Sverige kan det uppstå mängder med 
missförstånd och de behöver hjälp med olika normer och värderingar. Det 
kan vara en så enkel sak som att det är vanligt i landet den nyanlände 
kommer från att man smakar på frukten innan man köper den. Om man gör 
det i Sverige kommer det en vakt och lägger handen på axeln. Det finns så 
många saker som inte du eller jag känner till. Därför är det en så stor tillgång 
att lotsarna har samma bakgrund som klienten.39 
 
                                                        
38
39
Intervju med lots.
  27 
 
Att flera av lotsföretagen har personer som talar samma språk inom 
företaget som de nyanlända innebär inte bara att de kan erbjuda bättre 
service. Det innebär även att de kan hålla kostnaderna nere. Till skillnad 
från Arbetsförmedlingen har dessa lotsföretag förstås inget behov av att 
köpa in tolktjänster.  
Arbetssättet
Hittills har de största lotsföretagen endast tagit emot en handfull 
nyanlända. Eftersom reformen genomfördes bara för tre månader sedan är 
detta till viss del väntat, men flera lotsföretag är överraskade över att 
tillströmningen varit så liten. Detta beror dels på att det tagit relativt lång 
tid för Arbetsförmedlingen att komma igång med sitt arbete samt att det 
trots allt inte är obligatoriskt för nyanlända att välja en lots. Därmed är det 
få lotsföretag som i dagsläget har mer än någon enstaka nyanländ som varit 
hos dem mer än ett par veckor.  
 
Trots detta går det att göra vissa inledande observationer. Många lotsar har 
till synes förberett sig mycket noga inför reformen och utarbetat ambitiösa 
metoder för att ta sig an de nyanlända. Trots att det mesta av lotsarnas 
arbete – av förklarliga skäl med tanke på ersättningens utformning – är 
inriktat på att så snabbt som möjligt få de nyanlända i arbete, har många 
lotsar som ambition att även bistå med ett visst socialt stöd. Faktum är att 
dessa insatser ofta sätts in först. 
 
I korthet handlar detta om att lotsarna bistår med grundläggande 
samhällsinformation där de nyanlända får lära sig hur det svenska 
samhället fungerar. De nyanlända får dels lära sig av sin lots hur det 
svenska samhället fungerar i stort, men även mindre detaljer som ofta är 
nödvändiga för att kunna leva i det svenska samhället. De får lära sig allt 
från hur viktigt det är att komma i tid i Sverige, till vad begreppet ”fika” 
egentligen innebär.  
 
Innan reformen oroades många över vem som skulle förse de nyanlända 
med denna basala men viktiga praktiska hjälp. Vem kommer de nyanlända 
vända sig till när de har frågor om hur det fungerar med tandläkarbesök i 
Sverige eller hur man lånar böcker på ett bibliotek? En genomgång av 
lotsarnas arbetssätt visar tydligt att de har ambitionen att ta över denna 
roll. Om de lyckas med detta återstår att se.  
 
Med tanke på hur ersättningen ser ut, där en bonus betalas ut om de 
nyanlända får ett jobb, ligger givetvis tyngdpunkten hos alla lotsar på direkt 
  28 
 
arbetsförberedande insatser och att skapa kontakter mellan de nyanlända 
och potentiella arbetsgivare. Trots att det gått väldigt kort tid sedan 
reformen går det faktiskt redan nu att se relativt stora skillnader i hur 
lotsarna valt att arbeta i detta avseende. Framförallt har vissa lotsar valt att 
betona språkinlärning som det absolut viktigaste, medan andra valt att 
fokusera mer på praktiska kunskaper.  
 
Ett lotsföretag som medverkat med uppgifter tog emot sin första nyanländ 
cirka en och en halv månad innan denna rapport skrevs. Lotsen ansåg att 
SFI inte var tillräckligt vad språkundervisning beträffar, och den nyanlände 
fick därför möjlighet att delta i språkcafé med pensionärer två gånger i 
veckan. Efter att man jobbat hårt med personens språkinlärning, kunde den 
nyanlände bara efter knappt en och en halv månad skaffa en praktikplats 
genom att själv delta i intervjun på svenska. Enligt lotsföretaget är de olika 
språkverksamheterna de viktigaste aktiviteterna som de nyanlända deltar i. 
Premissen är att alla bör kunna svenska oavsett yrke, bland annat eftersom 
de måste kunna kommunicera med exempelvis personalen på barnens 
dagis.  
 
Andra företag har valt att fokusera mycket mer på arbetsrelaterade 
aktiviteter. Mycket av lotsningen i ett av de större företagen sker 
inledningsvis på den nyanländes modersmål, och svenska fasas sedan in 
efter hand. Målet är att alla ska delta i praktik, även om de som enbart vill 
studera förstås får göra det. Man gör tidigt en yrkeskartläggning och låter 
de nyanlända besöka potentiella praktikplatser med en person, antingen 
lotsen eller någon annan i företaget, som kan deras modersmål. I samband 
med dessa besök lär man ut svenska ord som hänger samman med det 
yrket. Det grundläggande antagandet är att det faktiskt inte krävs så stora 
kunskaper i svenska för att klara vissa yrken, bara man kan rätt typ av 
svenska. 
 
Lotsarna jobbar även med att försöka stärka de nyanländas nätverk. Som 
nämndes ovan är fler av lotsföretagen privata företag med mångårig 
erfarenhet inom rekrytering och bemanning. Enligt egen utsago har både 
lotsar, men framförallt olika regionchefer och personer med ledande 
befattningar inom organisationen djupa kontakter med det svenska 
näringslivet. Samtidigt som lotsföretagen på egen hand kan bidra med 
kontakter till det svenska näringslivet, försöker lotsarna också spela en 
viktig roll i att hjälpa de nyanlända att komma i kontakt med nätverk av 
redan etablerade utlandsfödda svenskar. Bland annat gör de nyanlända 
studiebesök på olika kulturföreningar som med fördel får vara knutna till 
  29 
 
hemlandet. Det finns redan exempel på att sådana besök lett till 
praktikplatser.  
Problem som uppstått

Det finns vissa problem som flera av lotsarna har stött på i sitt inledande 
arbete. Många anser att ersättningen är för liten. Detta handlar emellertid 
inte bara om att de tycker att lönsamheten är för dålig, utan i grund och 
botten att man underskattat hur mycket tid de nyanlända behöver tillbringa 
tillsammans med sin lots. Kravet på lotsarna är att de ska träffa sina 
klienter tre timmar varje månad, varav minst två timmar ska vara 
individuellt. Detta är inte speciellt ofta, och därför är månadsersättningen 
heller inte nämnvärt hög.  
 
Problemet är att många lotsar anser att man måste träffa de nyanlända 
betydligt oftare för bästa effekt, men detta motiveras inte av ersättningen. 
Ett av de intervjuade lotsföretagen anser att det krävs att lots och nyanländ 
träffas två halvdagar i veckan inledningsvis, men att den låga ersättningen 
inte uppmuntrar till tätare kontakt. 
 
Ett annat problem lotsarna har stött på är att många av de som kommit till 
Sverige som flyktingar den senaste tiden har haft en relativt låg 
utbildningsnivå. Flera av klienterna har till exempel varit analfabeter. Detta 
upplever vissa lotsar som ett problematiskt, eftersom de helt enkelt inte vet 
hur de bäst kan hjälpa dessa personer. Ett av lotsföretagen anser att detta 
är något regeringen borde utreda. Andra upplevda problem är, som nämnts 
tidigare, långa väntetider till SFI och svårigheter att kunna kombinera 
praktik och SFI rent schemamässigt.
  30 
 
6 Avslutande kommentarer
 
De enda verkligt relevanta måtten på om denna reform blivit lyckad är om 
fler av de nyanlända snabbare får ett arbete och om deras inkomster höjs. 
De första nyanlända som tagits emot inom ramen för det nya systemet har i 
det här skedet alldeles nyligen färdigställt sina etableringsplaner, valt en 
lots, och påbörjat sin tvååriga etablering. Eftersom kravet på en lyckad 
etablering är att den nyanlända ska ha behållit ett jobb, bedrivit ett företag 
eller studerat i sex månader har ännu ingen etableringslots fått någon 
bonus. Trots detta går det att göra en inledande utvärdering av reformen 
genom att se om fler nyanlända än tidigare får delta i praktik eller andra 
arbetsförberedande insatser, om svenskundervisningen blivit bättre eller 
om de nyanländas tillgång till nätverk av yrkesverksamma personer stärks i 
och med reformen. 
 
Om de nyanlända fått tillgång till fler arbetsförberedande insatser tack vare 
reformen är svårt att säga. Att så många kommuner valt att lägga ner 
projekt med arbetsförberedande insatser är oroande. I vissa kommuner har 
insatserna kunnat fortsätta tack vare en samverkan mellan 
Arbetsförmedling och kommun, men i flera kommuner har arbetet runnit ut 
i sanden. Att en så viktig del verkar ha vilat på hur engagerade ett fåtal 
nyckelpersoner i kommuner och lokala arbetsförmedlingskontor varit är 
inte idealt. Att regeringen hoppas på att kommunerna ska fortsätta med 
dessa projekt, trots att pengarna dragits in och Arbetsförmedlingen inte får 
lov att köpa upp den, tyder på att man inte riktigt var förberedd på att detta 
problem skulle uppstå. 
 
Å andra sidan finns det en tydlig ambition hos de flesta lotsföretag att de 
arbetsförberedande insatserna, både i form av studiebesök och praktik, ska 
stärkas. Just nu verkar den svaga länken i denna kedja vara 
Arbetsförmedlingen. Att myndigheten ännu inte kommit igång med och inte 
har resurser till att erbjuda de arbetsförberedande insatserna man själv 
betonat vikten av, är allvarligt. Reformen genomfördes för tre månader 
sedan, och dessa insatser borde ha satts in från dag ett. Eftersom 
Arbetsförmedlingen beslutar om all praktik och till stor del ser till att den 
genomförs hänger oerhört mycket på denna myndighet. Den måste helt 
enkelt leverera allt den utlovat, annars riskerar man att inte nå 
målsättningarna med reformen . De flesta kommuner och lotsar anser att 
Arbetsförmedlingen hittills inte kommit i närheten av detta.  
 
  31 
 
SFI är ett annat stort problem. De negativa erfarenheterna bygger på att det 
tar för lång tid innan undervisningen kommer igång, den är av för dålig 
kvalitet, den är inte tillräckligt individanpassad, den tränger ut de 
arbetsförberedande insatserna och kommunerna är för dåliga på att följa 
upp utbildningen. Det vore bättre att lyfta bort ansvaret för 
svenskundervisningen från kommunerna och slopa SFI som skolform. Det 
är svårt för en aktör som till stor del reducerats till att vara 
omhändertagande att ansvara för språkundervisning, som måste ses som 
en av de viktigaste arbetsförberedande åtgärderna. Istället borde 
Arbetsförmedlingen och lotsarna ansvara för språkkurserna. Eftersom alla 
dessutom är överens om att en bra etablering är en individanpassad 
etablering, är det förvånande att lagen kräver att precis alla ska delta i 
samma typ av utbildning. Precis som alla andra insatser tyder allt på att 
även språkundervisningen borde vara individanpassad för att man ska 
uppnå maximalt resultat. En av reformens allra största svagheter är att den 
inte innehåller åtgärder som adresserar dessa problem. 
 
Om de nyanländas nätverk stärks i och med reformen är ännu inte så lätt 
att svara på. Om de nyanlända i första hand vänder sig till kommunerna 
med vardagliga frågor och problem, blir sannolikt kontakterna med 
näringslivet och andra yrkesverksamma personer lidande. Då utgör någon 
inom kommunens socialförvaltning de nyanländas viktigaste kontakt. Om 
den rollen istället innehas av etableringslotsen, kan dessa nätverk och 
kontakter stärkas avsevärt. Av allt att döma har lotsarna tillgång till ett 
brett nätverk både i det privata näringslivet och med yrkesverksamma 
personer med samma bakgrund som de nyanlända. Det som talar emot att 
så ska ske är att det inte finns några krav på att de nyanlända måste välja en 
lots eller träffa sin lots mer än mycket sporadiskt.  
 
Allt pekar på att lotsarna kan bli en oerhört positiv kraft i de nyanländas 
etablering. Men då måste fler nyanlända få tillgång till en lots, och 
minimikraven på antalet träffar (och därmed också ersättningen till 
lotsarna) måste höjas ordentligt. Genom en stor bonus har man skapat 
starka incitament för lotsarna att hjälpa de nyanlända ut i arbetslivet. Man 
bör också ge dem förutsättningar att lyckas med detta uppdrag. Dessutom 
är det ett problem att så få av de nyanlända omfattas av lagen om 
etableringsinsatser. Till exempel omfattas inte kärleksinvandrare eller 
många av flyktingarnas anhöriga som anländer vid ett senare tillfälle av 
reformen. 
 
Att kalla reformen för ett misslyckande vore förhastat. Det nya systemet har 
alla förutsättningar att lyckas. Om allt går vägen kommer en mycket stor 
  32 
 
andel av de nyanlända att tidigt få komma ut på arbetspraktik, få tillgång till 
nätverk av yrkesverksamma personer och på andra sätt rustas för ett 
snabbt inträde på den svenska arbetsmarknaden. Men för att detta ska bli 
verklighet återstår fortfarande mycket arbete, vilket i sig är ett underbetyg 
eftersom reformen är flera månader gammal. Nedan följer en lista på 
förslag på åtgärder. Om man genomför dessa har reformen alla chanser att 
lyckas. Om inte riskerar reformen att verka kontraproduktivt och minska 
chanserna för en framgångsrik etablering av nyanlända i Sverige. 
Förslag på åtgärder
• Ansvaret för SFI bör lyftas bort från kommunerna och kravet på att en 
specifik undervisningsform måste ingå i etableringen bör slopas. I 
stället bör lagen ange att språkundervisning ska ingå som en del av 
etableringen. Hur mycket och vilken typ av språkundervisning bör 
beslutas av den nyanlände i samråd med Arbetsförmedlingen och 
etableringslotsen. 
• Arbetsförmedlingen måste snarast komma igång med alla de 
arbetsförberedande insatser man själv har pekat på behövs. Målet 
måste vara att alla som vill bör få delta i praktik under sin etablering. 
Att vissa inom myndigheten själva bedömer att det inte finns tid eller 
resurser till denna uppgift är oroande.  
• Kravet på hur ofta de nyanlända måste träffa sin lots måste höjas 
avsevärt, och därmed även ersättningen till lotsarna. För att inte ta 
bort incitamenten för lotsarna bör bonusen höjas i motsvarande grad. 
Lotsarna har möjlighet att spela en oerhört positiv roll i etableringen, 
men då måste kontakterna med de nyanlända vara tätare.  
• De nyanlända måste få personnummer snabbare. Etableringen 
försenas påtagligt av att de måste vänta på ett beslut från 
Skatteverket.  
• Regeringen bör överväga om fler nyanlända invandrare borde få rätt 
till etableringsinsatserna, inte bara nyanlända flyktingar.  
 
 
 
 
 
  33 
 
Referenser
 
Arbetsförmedlingen (2010), ”Förberedelsearbetet inför den nya lagen 
(2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända”, Återrapportering 
till regeringen. 
 
Arbetsförmedlingen (2010), ”Försöksverksamhet och den utvidgade 
verksamheten med etableringssamtal under 2009 och 2010”, 
Återrapportering till regeringen.  
 
Arbetsförmedlingen (2010), ”Välkommen som etableringslots för 
nyanlända invandrare”, Avdelningen för integration och etablering. 
Integrationsverket, ”Ett förlorat år”, Integrationsverkets stencilserie nr 5 
(2007). 
 
Lindström, Anders (2010, 23 november), ”Etableringsreformen är ett 
riskprojekt”, DN Debatt. 
 
Regeringens skrivelse (2008), ”Egenmakt mot utanförskap – regeringens 
strategi för integration”, 2008/09:24. 
 
Rosenqvist, Fredrik (2010), ”Från Nyanländ till nyanställd”, FORES studie 2 
 
Sabuni, Nyamko (2009, 10 september) ”Vi satsar 920 miljoner på 
nyanlända flyktingar”, DN Debatt. 
 
SKL (2009), ”Matcha eller rusta. Arbetsförmedlingens framtida insatser för 
nyanlända invandrade”. 
 
Skolinspektionen (2010) ”Svenskundervisning för invandrare (SFI) – en 
granskning av hur utbildningen formas efter deltagarnas förutsättningar 
och mål”, rapport nr 7. 
 
SOU ”Egenansvar – med professionellt stöd”, nr 58 (2008).  
Svensk författningssamling (2007), ”Förordning med instruktion för 
Arbetsförmedlingen”.  
 
Svensk författningssamling (2010), ”Lag om etableringsinsatser för vissa 
nyanlända invandrare”.  
  34 
 
Ullenhag, Erik (2010, 17 november) ”Nyanlända behöver mer än en klapp 
på huvudet”, DN Debatt. 
Intervjuer och enkät

Enkät med 30 slumpmässigt utvalda kommuner, genomförd mellan den 21 
februari och 3 mars 2011. 
 
Intervju med Bengt Greiff, integrationsansvarig på Arbetsförmedlingen, 11 
februari 2011. 
 
Intervju med Jonas Örtquist, Länsstyrelserna, 9 februari 2011.  
 
Intervju med Roy Melchert, utredare SKL, 17 februari 2011.  
 
Intervjuer med personer ansvariga för integration i fyra olika kommuner. 
Genomförda mellan den 16 och 21 februari 2011. 
 
Intervjuer med tre olika etbaleringslotsar samt en etableringsstrateg inom 
privat lotsföretag. Genomförda mellan 1 och 4 mars 2011. 
 
Mejlintervju med verksamhetssamordnade för Arbetsförmedlingen, 6 mars 
2011. 
Kommuner som deltagit i enkätundersökningen

Boden  Ockelbo 
Emmaboda  Piteå 
Eslöv  Skövde 
Flen  Sollentuna 
Forshaga  Staffanstorp 
Haparanda  Sundbyberg 
Hässleholm  Svedala 
Järfälla  Timrå 
Katrineholm  Trosa 
Ludvika  Uddevalla 
Mjölby  Vilhelmina 
Munkfors  Vimmerby 
Mönsterås  Vingåker 
Nacka  Älvkarleby 
 
 
  35 
 
  36 
 
  37 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Om FORES
FORES är en ny tankesmedja som vill förändra. Globalisering och klimatförändring innebär utmaningar som
kräver nya sätt att se på samhället. FORES ger debatten nya perspektiv, frimodiga idéer och positiv energi.
Vi bygger nätverk av samhällsintresserade och experter. Tillsammans kan vi ta fram tydliga och konkreta
förslag på lösningar för en hållbar framtid.
 
www.fores.se brev@fores.se Bellmansgatan 10, 118 20 Stockholm
FORES – FORUM FÖR REFORMER OCH ENTREPRENÖRSKAP

 

Etableringsreformens 100 Första Dagar - Fores Policy Papers 2011:2

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Etableringsreformens 100 Första Dagar - Fores Policy Papers 2011:2

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

       FORES Policy Paper 2011 : 2

Svenska för invandrare

Samarbetet med kommunerna

Problem som uppstått

Intervjuer och enkät

Kommuner som deltagit i enkätundersökningen

www.fores.se brev@fores.se Bellmansgatan 10, 118 20 Stockholm

FORES – FORUM FÖR REFORMER OCH ENTREPRENÖRSKAP

You might also like

Etableringsreformens 100 Första Dagar - Fores Policy Papers 2011:2

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Etableringsreformens 100 Första Dagar - Fores Policy Papers 2011:2

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

 FORES Policy Paper 2011 : 2

Svenska för invandrare

Samarbetet med kommunerna

Problem som uppstått

Intervjuer och enkät

Kommuner som deltagit i enkätundersökningen

www.fores.se brev@fores.se Bellmansgatan 10, 118 20 Stockholm

FORES – FORUM FÖR REFORMER OCH ENTREPRENÖRSKAP

You might also like

       FORES Policy Paper 2011 : 2