Måndagen den 27 juni 2005

Publicerat 23 juni 2005 05:30

Poesi som förenade allvar med

lekfullhet
SvD-kritikern Jesper Olsson har skrivit den första
avhandlingen om den konkreta poesin som dök upp
som en avantgarderörelse på 60-talet. En rörelse
vars inflytande på dagens svenska poesi tycks bli allt
större.

Vartefter jag läser i Jesper Olssons avhandling Alfabetets

användning plockar jag ur hyllorna fram de märkliga verk som
omfattas av dess underrubrik "Konkret poesi och poetisk
artefaktion i svenskt 1960-tal" (OEI editör, 525 s). Böcker som
Bengt Emil Johnsons "Hyllningarna" (1963), Jarl Hammarbergs
"Bord duka er!" (1964), Åke Hodells "General Bussig" (1964) -
för att nu nämna bara några exempel på den rikt flödande,
avantgardistiska och experimentella poesi som epoken gladde
och upprörde sina läsare med. Självfallet också Öyvind
Fahlströms klassiska "Bord" från 1966, innehållande inte bara
hans samlade poesi från åren 1952-55 utan också den
programartikel för konkret poesi, "HÄTILA RAGULPUR PÅ
FÅTSKLIABEN" - publicerad redan 1954, i såväl avantgarde-
tidskriften Odyssé som tidningen Expressen - som tio år
senare kom att utgöra en viktig del av den poetologiska basen
för den avantgardistiska poesi som då bröt fram som en
stormflod i alla medier. Att Fahlströms manifest lånat sin titel
från Ugglas
stavningskonst i barnboken "Nalle Puh" var bara en av de
faktorer som gav just den svenska konkreta poesin dess
särprägel i världen: dess "orena" karaktär, dess sköna
blandning av högt och lågt, skärpt och äkta barnsligt.
På baksidan av Jesper Olssons avhandling sägs denna vitala
strömning i svensk poesi vara "märkligt bortträngd". Det är inte
helt rätt. Faktum är att de gamla konkretisternas verk sen ett
tiotal år hör till de mest efterfrågade på antikvariaten. Men vad
som skulle behövas är samlade nyutgåvor! Orsaken härtill är
de minst två generationer av experimenterande, innovativa
poeter som trätt fram på arenan sen 80-talets början: från
Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Stig Larsson till Lars
Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg och ett otal andra. Rent
av är det denna "språkpoetiska" strömning som i dag
dominerar vår poesi. Och även om den haft sina rötter främst i
postmodernistiska riktningar som konceptkonst och
amerikansk språkpoesi, så har den samtidigt bidragit till att
aktualisera
60-talsavantgardismen. Det är ingen tillfällighet att den unga
och begåvade Anna Hallbergs diktsamling "På era platser" från
förra året i stora stycken ser ut som en lekfull imitation och en
förälskad hälsning till föregångarna.
Allt går igen, så också innovationerna.

Den som vill veta något om dagens innovativa poesi vänder

sig med fördel till tidskriften OEI, som i härligt generösa
tegelstensnummer varvar rapporter om allt det nya inom
mediekritisk, digital och visuell poesi och så vidare med
grundliga genomgångar av klassiska avantgardister som
Gertrude Stein och William S Burroughs.
En av redaktörerna för OEI är nämnde Jesper Olsson, välkänd
kritiker för SvD:s läsare. På OEI:s eget förlag Editör har han
nu också gett ut den första doktorsavhandlingen om den
svenska 60-talskonkretismen. Den innehåller kanske inte så
mycket nytt i sak, för åtskilligt har faktiskt skrivits om
konkretismen under årens lopp, också av konkretisterna
själva, medan vågen varade och publiken skulle vinnas. Sin
styrka har boken i de genomgripande analyserna av de
enskilda texterna och i den djupgående reflektionen kring de
möjligheter som den konkreta poesin öppnade visavi det nya
"informationssamhället". Viktiga är också hans preciseringar
av den svenska konkretismens uttrycksmedel jämfört med
motsvarande utländska rörelser. Även om Jesper Olsson
uttryckligen avsäger sig uppgiften att teckna den svenska
konkreta poesins historia, kan han inte undvika att påpeka
dess säregna karaktär av allvar och lekfullhet i förening. I
bakgrunden fanns den tidiga 1900-talsavantgardismen, dada,
surrealism, Marcel Duchamps ready-mades, John Cage med
sin slumpstyrda musik. Typiska för den svenska konkretismen
är ändå humorn, folkligheten, tendensen till vitalt berättande.
Den konkreta poesin kunde till och med vara politisk. Med den
samtidigt framträngande "nyenkla" poesin hos Göran Palm och
Björn Håkanson delade den intresset för vardagen, för tingen
och det bokstavliga. Samtidskänslan, förmågan att i kritiskt
syfte ta upp reklamorden.
Inte minst massmediernas verkningssätt gjorde sig påminda i
det skrivna.

Vad betyder då ordet "konkret" i sammanhanget ? Det handlar

om en poesi som vid sidan av ordens semantiska betydelser
utvecklar deras visuella, akustiska och sensoriska sidor. Så
gör all poesi förstås, skillnaden ligger i den djärva renodlingen,
i vad Olsson med en alldeles egen term kallar "artefaktionen"
(efter engelskans artifice): medveten konstgjordhet,
"tillgjordhet". Ordmassan "kramas" och "knådas", helst med
hjälp av självuppfunna permutationssystem, inspirerade av
musikens tolvtonsteknik och serialism. Ord och satser tas isär
och strös ut över sidorna i konstfulla figurationer. Somlig
konkret poesi förs med hjälp av bandspelare och avancerad
ljudteknik ut i rummet och tiden som ljuddikter, andra blir till
bilddikter, som Johnsons skrivmaskinsdikter, där de ideliga
bearbetningarna och överskrivningarna resulterat i delvis
ogenomträngliga mattor av över boksidan utströdda bokstäver
och ord. Vissa konkreta dikter bestod av handskrivna tecken
som bara liknade bokstäver. Andra utformades som rena
bildcollage, en del var teatertexter. Gränserna mellan genrer
och konstarter upphävdes.

Det är roligt att med Jesper Olssons hjälp låta sig återföras
till denna vitala period i den svenska poesins historia. Men det
ska också sägas att det är en tätskriven, abstrakt text som
med sina många referenser till Kittler, Derrida och andra
teoretiska storheter tar en stund att läsa. Koncentrerade är
också de många noterna, som ofta växer till ett slags
vildväxande sidoskott på huvudframställningen, sprängfyllda
av iakttagelser och uppslag för kommande undersökningar.
Läsningen blir inte lättare av att författaren då och då anser
sig behöva introducera egna, ibland något konstifika (djupt
"artefaktiska") termer, som "maskinisk", "objektalitet" och
"algoritmisk fantasi".

Dock, varje term och begrepp definieras. Och blir

framställningen någon gång väl abstrakt kan man alltid fröjdas
åt textens egna, ofrivilligt konkretistiska uppfinningar, som när
avstavningen "ib-land" dyker upp precis i det ögonblick
författaren påstår att "el-nätet" är en "särskrivning", typisk för
poeten Fahlströms sätt att knåda sin text. Men på den tiden
skrevs faktiskt ordet så!
Också på andra sätt märker man att tiderna förändras. Som
när Olsson tar upp epokens ivriga propaganda för "öppenhet".
Man stred om "den öppna formen" och "den öppna konsten".
Det är inte fel att här referera till Umberto Eco och hans tal om
"l"opera aperta": verket som fullbordas först genom
mottagarens aktiva medskapande. Men öppenheten var också
ett typiskt uttryck för 60-talets ideologi, dess utopi om en
obunden gemenskap i modernitetens tecken. Till samma
föreställningskomplex hörde tanken på "trolösheten" som
positivt begrepp. Också här handlade det om öppenhet: att
leva öppet, utan givna övertygelser, nästan utan fasta
förbindelser. "Flexibelt", som man sa.
Den konkreta poesin är otänkbar utan denna sociala
efterkrigsutopi. Så försvann den också nästan helt i och med
den radikala politisering av kulturklimatet som inträffade i
mitten av decenniet. 1966, året då Fahlström gav ut sin enda
diktsamling "Bord", långt efter det dikterna med tillhörande
manifest författades, är också ett slags slutår för den konkreta
rörelsen. I fortsättningen var Fahlström enbart målare. Bengt
Emil Johnson sysslade med musik; när han återkom som
bokpoet, var hans skrivsätt inte längre konkret. Leif Nylén, en
av rörelsens viktigaste förespråkare som kritiker, blev trummis
i Gunder Hägg och övergick från allvarliga konkreta
experiment till lättrimmad politisk satir.

(Men visst var det en härlig tid, när Hans Alfredson och Tage
Danielsson utvecklade Svenska Ord, Lasse O"Månsson
utmanade med dårprogram i radio och Karl Erik Welin
sprängde ett piano på Moderna museet. Omramad av poeter,
som ömsom semaforerade sina texter, ömsom framförde dem
i kör.)
Det är annorlunda i dag, när den språkkritiska poesin hävdar
sin ideologiska roll som kritiker av mediesamhället. Det är i alla
fall vad som ibland hävdas, när man talar om den nya
innovativa poesin och dess "språkmaterialism". Den utgör i
sig, menar man, en kritik av det moderna
informationssamhället. Här ställer jag mig en smula undrande.
Själv tror jag inte att 60-talets konkreta poeter någonsin såg
sig som materialister; Hammarberg var till exempel
antroposof! Ändå vill Olsson gärna överföra idén om
språkmaterialism också på dem.

Tanken är att den konkreta poesin, liksom dess sentida

arvtagare, genom sin artefaktion och materialitet, som Olsson
skriver, bjuder motstånd mot det "homogeniserande språk"
som befordras av de massmediala kanalerna. Genom att rikta
läsarens uppmärksamhet på språket som konkret materia,
material för bearbetning och så vidare, skärper den vår
uppmärksamhet på hur språk och medier perverteras av
makten. Poesin blir därigenom "ett slags mikropolitiska
störningar i det i konsumtionssamhället pågående
informationsflödet".
Nå, om det bara är mikropåverkan som åsyftas så tror jag att
all bra poesi kan ha en sådan, som mycket annat här i livet.
Och är kärnan i den experimentella poesin verkligen denna
"materialitet"? Är inte det bara en - förförisk men vilseledande
- analogi? På vad sätt är det abstrakta spel med betydelser
hos ord, bokstäver, tecken, ljud och bilder som Olsson så fint
analyserar mera materiellt än det som iscensätts i alla dikter,
även "vanliga" sådana (vad det nu skulle vara)? Är inte all
konst i en mening alldeles konkret, sinnlig, närvarande i nuet,
som fenomen och företeelse - samtidigt som det vi får ut av
den är något vi skapar och upplever inom oss? Som musiken,
som alltid sägs vara så abstrakt, för att den inte går att ta på;
ändå får den oss att dansa och sjunga.

Jag tänker här bland annat på Olssons exempel med den

franske symbolisten Mallarmé, som med sin dikt "Ett
tärningskast" ville nå bortom den fenomenella världens
begränsningar genom att strö ut ord och rader över sidorna på
ett sätt som påminde om tidningarnas sätt att blanda stilar
och storleksgrader (liksom förvisso om 60-talets konkreta
poesi).
Visst, men hur materiellt eller materialistiskt är egentligen det ?
Är det inte tvärtom vårt psyke dom vill nå, redigerarna? Precis
som när skribenten använder bilder, metaforer. Inte är väl
 egentligen knådade ord materiellare än metaforer, när det
gäller att göra en upplevelse konkret för läsaren? (Jag nämner
metaforen därför att den hör till de retoriska grepp som råkat
mest illa ut i den aktuella poesidiskussionen.)
Talet om materialitet leder vilse. Det hjälper inte hur Jesper
Olsson än frammanar bilden av hur rent fysiskt utmanande
somliga konkreta dikter kan vara när de tvingar sin läsare att
vända och vrida på texten, kisa, utstöta ljud och så vidare.
"Man tvingas erkänna läsandets och seendets förankring i en
faktisk kropp och i ett faktiskt rum", skriver han. Tja - själv får
jag alltid förr eller senare rent fysiskt känning av min kropp om
jag sitter och läser för länge, oavsett vad.
En sak är dock säker: den illusion av något materiellt och
påtagligt som framkommer ur konkretisternas kramande av
språkmaterian (som Fahlström kallade tekniken i sitt HÄTILA-
manifest) kastar ett välgörande ljus över all poesi, över hur
"gjord" - artefaktisk - den alltid är. Hos Fröding, hos Karlfeldt,
hos alla. Poängen är att de gamla greppen ständigt måste
uppfinnas på nytt. Härom är Jesper Olssons utmärkta och
ytterst stimulerande avhandling en viktig påminnelse.

(under strecket 2005-06-23)

JAN OLOV ULLÉN

författare och kritiker.
kultur@svd.se
Artikelns webbadress: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9999872.asp
Allt material på SvD.se skyddas av lagen om upphovsrätt.