Laura Fitinghoff - I Myrstacken

e BOKLAGRET
Det var en gång en gosse, och den gos-

sen hette Allvar, — ett ganska ovanligt
namn, men hansFitinghoff
Laura mor hade en alldeles
särskild anledning att nämna honom
så, ty just när gossen var född, fick
I myrstacken
hon stor sorg. Då dog nämligen hen-
nes man, och det var under dessa
sorgliga och allvarsamma dagar hon
bar sin gosse till dopet. Men Allvar
själv blev därför visst inte av det all-
varsamma slaget, och inte heller kunde
man anse honom för en snäll gosse, ty
kunde han komma åt att göra någon
odygd, så nog passade han tillfället.
När modern en gång kom in i förma-
ket, satt hennes gosse uppkrupen på
soffan, färdig att med en hyvel förstöra
bordet. Han skrek och väsnades, då
modern förde honom därifrån, men
lugnade sig, då hon räckte honom en
lysande vacker boll, som hon medfört
Omnibus
e BOKLAGRET
Laura Fitinghoff
I MYRSTACKEN
Originalutgåvan är från år 1916.

Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-803-1
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
I MYRSTACKEN e BOKLAGRET
Innehåll
Inledning 4
I myrstacken 8
Min lilla stol 16
Olycksfrön och lyckoskörd 21
Hur Lill-Valle blev Stor-Valle 36
Prövningar 48
Prinsessan Nippertippa 60
Etterblåsan 65
När man vill ”slippa undan” 72
En julklappsförsändelse 77
En Stillahavsfarare 85
En julgransfällning 102
3
INLEDNING
Barn och sagor
V isst är sagor bra, och ”nyttiga” för barn, även om

det kan sägas: så många slag av barn: så många slag
av sagor, så många slag av berättelser, dikter och visor.
Barnasinnet ger en förunderlig trohet i kärleken till den
saga, den visa eller berättelse som en gång vunnit insteg
i dess mystiska djup. Det finns småbarn, vilka kväll efter
kväll med outtröttlig belåtenhet lyssnar till ”katten på
råttan”, helst när sagan fortsättes in i svarta skogen där
råttan söker hjälp för det slutliga målet, ”pojkens” tuk-
tande. Andra småttingar lyssnar med lika stor tjusning
till en så enfaldig liten visa som ”Katten låg i spisen”,
eller kan de, under dagens lopp, när som helst fängslas
av ”Helens småttingar”, och andra som man kunde tycka
inte alldeles för små barn avsedda skildringar.
Egentligen finns inte det skrivna, tryckta ordet till
för barnet. Sagan, berättelsen, är inte ord, de är ande.
De tränger som sångens ljud in i barnets, kanske med
sådana ljud av himmelskt ursprung nyss frånvända för-
nimmelse! Det är i den böjliga modersstämman, i den
4
mystiskt patetiska gammalmorsrösten, i vilka barnet

förnimmer den tjusande resonnansen av upplevd verk-
lighet och deras egen trohjärtade uppfattning. Det är
blott de, vilka själva äger förmågan att bli ”såsom barn”,
vilka kan ge barnen den saga, som de behöver och som
det stora ”barnet” med säker intuition känner att det
uppfattar. Vad ett sådant utbyte av givande och tagande
emellan den vuxne och barnet betyder för det senares
kommande syn på livet kan inte nog betonas.
Sagans ursprungliga mening var nog av fostrande be-
tydelse och aldrig verkar väl än i dag uppfostran kraftigt
och mera karaktärgrundläggande än när den smyger
sig i barnasjälen i sällskap med sagan, när sagan möter
barnablicken i de lägsta såväl som i de högsta former
samt när av vardagsföreteelserna sagor och berättelser
går fram av sig själva.
Det fanns i förra tider en bok (möjligen av Scriver) be-
nämnd ”Gottholds liknelser”. Boken innehöll nära hundra
berättelser på några rader vardera, alla börjande med
det lockande: ”Gotthold såg en gång”.
”Gotthold såg en gång en liten gosse, som grinade och
var missnöjd över allt vad man bjöd honom vid bordet,
han grinade när han skulle klä sig, han grinade över
allting. Men den middagen när Gotthold såg honom,
grinade han allra värst. Maten han fick stod inte till att
ens smaka på. Nu fick gossen veta varför. Far själv hade
5
strukit kolokvintdroppar på tallrik, kniv och gaffel. Far

själv sade allvarsamt: ’Den som grinar och gnäller utan
orsak, han har alltid kolokvint på tungan, och för sådant
otyg skall en duktig pojke akta sig, annars måste han
kanske en gång få smaka på den riktiga kolokvinten, lära
sig känna vad som verkligen är att grina åt.’ ”
”Gotthold såg elden i kakelugnen och därmed den
vackra björkhage där veden kommit till, sipporna lyste
i vårgrönska, småfåglarna jublade.”
Han ”såg” tråden på rullen, och visste att berätta om
den vida plantagen och livet därinom.
Han såg en gång ett pepparkorn som hoppade ur
morteln, när en liten mamma skulle laga pepparkaksdeg,
vips hade han en skildring från jordens varma länder
med både skallerormar och bengaliska tigrar.
Han såg ingenting så obetydligt omkring sig att det
inte kunde bli uppslag till saga och dikt.
Det är på så sätt sagan blir av uppfostrande, fantasin
väckande betydelse. Liv, ömsesidigt arbete, ändamål
med allt. Människan själv är inte ensam det mäktiga,
drivande hjulet, men den starka väl danade kuggen, som
måste gripa in för att inte hela verket skall få skada.
Dåliga, karaktärsförödande är förvisso de sagor där
list, svek, hämndlystnad och grymhet är förhärskande
och vinner framgång. Sådana sagor är för barnaanden
det berusningsmedel, som sedan ständigt måste steg-
6
ras. Den osunda lystnaden måste snart tillfredsställas

genom slukande av skämttidningarnas, allt stort och
heligt neddragande skildringar i ord och bild samt av
biografernas sensation och ungdomssinnet upphetsande
osunda orgier.
Laura Fitinghoff
7
I myrstacken
D et var en gång en gosse, och den gossen hette All-

var, — ett ganska ovanligt namn, men hans mor
hade en alldeles särskild anledning att nämna honom
så, ty just när gossen var född, fick hon stor sorg. Då dog
nämligen hennes man, och det var under dessa sorgliga
och allvarsamma dagar hon bar sin gosse till dopet. Men
Allvar själv blev därför visst inte av det allvarsamma sla-
get, och inte heller kunde man anse honom för en snäll
gosse, ty kunde han komma åt att göra någon odygd, så
nog passade han tillfället. När modern en gång kom in i
förmaket, satt hennes gosse uppkrupen på soffan, färdig
att med en hyvel förstöra bordet. Han skrek och väsna-
des, då modern förde honom därifrån, men lugnade sig,
då hon räckte honom en lysande vacker boll, som hon
medfört från staden. Allvar ryckte bollen från modern
och sprang ut för att leka med den på gårdsplanen. Han
rullade den, kastade den mot väggen till lusthuset, stud-
sade den mot marken och hade så hjärtans roligt. Men
han tröttnade snart och kastade sig ned i gräset. Här
8
fann han en gräshoppa, vilken han grymt misshandlade:

han ryckte bort hennes vingar, bröt sönder hennes ben
och lät henne sedan ligga och skälva i dödskamp. En
lysande, guldfärgad fjäril, som flög där fram, fångade
han med hatten och förstörde på samma sätt. En liten
spindel, som råkade i hans händer, blev kastad i en så
fylld med vatten, och Allvar stod där en stund och såg
med förnöjelse, hur den kravlade för att rädda livet.
Men nu fick han annat att tänka på. Rapp, den lilla
hundvalpen, hade fått fatt på hans nya boll, lekte med
den och hade obeskrivligt lustigt.
”Du skulle våga ta min boll,” skrek Allvar, eldröd av
vrede. Han tog en käpp och sprang på hundvalpen.
Denna blev rädd men ämnade visst inte lämna den
rara leksaken utan pressade den in i gapet. ”Pi-i-ip,”
lät det, när Rapps små vassa tänder gjorde hål i bollen
och luften strömmade ut. Rapp blev rädd — förfärligt
rädd av det där otäcka pipet; han släppte den förstörda
bollen, lade öronen bakåt, slokade svansen och sprang
för brinnande livet. Allvar skyndade efter, skrikande av
harm, men — när har väl en sju års pojke tagit fatt en
rädd hundvalp? Han blev på efterkälken, förstås. Allvar
grät bittert över förlusten av sin boll och blev inte lugn,
förrän modern lovade honom plättar till middagen och
en ny boll.
9
På hela långa eftermiddagen såg Allvar inte till Rapp,

ty denne höll sig undan. Men han glömde inte valpens
tilltag. Han visste, att den skulle komma till sin hundkoja
vid tiden för kornas mjölkning, ty Rapp var van att då
få sin kopp fylld med mjölk. Det räknade Allvar på och
tog plats i närheten; han ämnade visst inte låta Rapp bli
utan straff. För att fördriva tiden roade han sig med att
vända tordyvlar och skalbaggar på rygg samt sätta hin-
der för myrorna, som kom lastade med barr och strån.
Nu hördes dejorna, som bar mjölken från hagen, och
samtidigt kom Rapp framspringande. Hunden nosade
i skålen, men i nästa ögonblick grep Allvar honom i
nacken och släpade honom inåt skogen.
”Till myrstacken med den otäckingen,” mumlade han.
Det straffet hade han funderat ut; han visste av egen
erfarenhet, hur pinsamt det var att ha myror på kroppen.
Framkommen till målet tog han alla sina krafter till hjälp
och slungade Rapp mitt i myrstacken.
Nu hade han hämnats, men hur det var, kände han
sig riktigt ängslig. Rapp uppgav ett tjut, och det satte
fötter under Allvar. Han tyckte, att valpen med myror i
varje hårstrå var honom i hälarna, och han sprang det
fortaste han förmådde. Plötsligt var han så mitt inne i
villande skog. Han förlorade vägen, och hur han än löpte,
hittade han inte tillbaka; hur han än ropade och klagade
10
fick han intet svar. Slutligen sjönk han utmattad ner vid
en enbuske.
Med ens såg han så framför sig en liten lustig fyr, som,
innan Allvar hunnit tänka en endaste tanke, hade kastat
ett besynnerligt nät över honom och nu drog honom
bort emot ett högt svart berg, som fanns inte långt däri-
från. Berget beboddes av en massa små svarta varelser,
riktiga troll, tyckte Allvar, vilka sprang upp och ner, upp
och ner. Allvar ryste och klängde sig fast i nätet, som
började svänga på ett olycksbådande sätt. Allt högre
och högre gungade det, och nu — med någon osynlig
men oemotståndlig kraft slungades nätet, i vilket han
låg fången, mitt in i det svarta berget. Han sjönk ner
där. Tusen och åter tusen spjut stack honom, fastän han
skrek så hjärtslitande och bad om förbarmande.
Plötsligt blev det stilla. En hög gestalt skyndade fram
och bjöd tystnad. Det var bergets kung. Allvar kröp
kvidande och snyftande till hans fötter.
”Hu-uuh,” snyftade han, ”de sticker ihjäl mig; jag vill
hem till mamma.”
”Så-å, du vill det,” sade den svarte kungen. Därpå
vände han sig till de spjutbeväpnade, som i tusental
omgav honom.
”Ljud högt över skog och mark!” befallde han. Och
där höjdes ett tusenstämmigt skri, som gick ut över all
nejden, kallande samman djuren, både luftens och mar-
11
kens. Ja, även fiskarna dök upp ur sina hemlighetsfulla

djup och höjde sina huvuden över skogstjärnens yta,
undrande vad som var å färde.
När samlingen skett och det blev tyst, ropade svarte
kungen med åskstämma:
”Ett litet människobarn har kallats in i djurens rike för
att stånda ansvar för sitt handlingssätt mot några av oss.
Var är hans anklagare? Vill och kan någon fälla ett gott
ord för honom, så skall han slippa med den näpst han
redan fått, om inte så . . .”
Det blev ett mummel berget runt.
”Inte lägger vi det goda ordet, som frälsar honom,”
ljöd det från den mörka skogstjärnen. ”Han har fångat
de våra med vassa krokar, som fastnat i deras gälar, han
har slitit ut krokarna och låtit fiskarna ligga i sanden
timme efter timme och flämta i dödskval.”
”Hur skulle jag och de mina kunna säga det befriande
ordet?” — Det var en slända, som talade. — ”Vi har sett
honom bryta spindlars ben och rycka bort sländors och
fjärilars vingar.”
”Våra bon har han skövlat, våra ungar har han rövat,”
pep småfåglarna. ”Du, konung, må gärna behålla ho-
nom, så att vi i ro får sjunga och i fred plocka mask från
träden.”
”Det är således ingen, som kan hjälpa honom,” sade
svarte kungen och såg hotfullt biter ut.
12
”S-r-r-r,” lät det i detsamma. Det var en liten fluga,

som kom surrande fram. ”Jag kommer väl inte för sent,”
sade hon, ”men jag var instängd i sockerskrinet. Jag
förstår vad det är fråga om. Ont har han gjort, den lille
där; han har varit en plåga för många, många, och straff
bör han ha.”
”Ja, straff bör han ha,” ropade de alla.
”Du har således inte heller något gott att säga om
honom?” sporde konungen.
”Något gott,” upprepade flugan, ”jo, vänta litet!” Och
nu lyssnade alla, ty de hade inte trott, att något fanns,
som kunde mildra domen.
”Det var på hösten,” berättade flugan. ”Människorna
satte vit bomull i fönstret och därpå ännu ett fönster, så
att det blev liksom en bur. I den flaxade jag ensam och
övergiven. Han, klumpen där, såg mig, och jag hörde,
hur han bad sin mor hjälpa mig ut. Hon gjorde så, och
jag blev fri.”
Allas ögon dröjde vid Allvar.
”Varför gjorde du så?” frågade konungen.
”Jag tyckte det var synd om henne,” snyftade Allvar,
”hon kunde ju inte komma ut. Jag fick inte heller gå ut
då jag hade mässling.”
”Men varför plågade du gräshoppan, tordyveln, små-
fåglarna och hunden? Säg, varför?”
13
”Därför att jag var så stygg, så stygg, men jag vill bli
snäll, jag vill!”
Tårarna flödade utefter hans kinder.
”Han må gå för oss,” sade gräshopporna.
”Inte vill vi pina människobarnet,” mumlade fiskarna,
”han lovar ju att bli snäll.”
”Skicka hem honom till hans mamma,” pep småfåg-
larna, ”vi vill honom intet ont. Lille Allvar blir nog hä-
danefter fåglars och fiskars och fjärilars beskyddare.”
”Det skall jag,” ropade Allvar, ”jag vill hjälpa och
skydda er och aldrig plåga er mer, för jag vet, att det gör
så ont, så ont.”
”Så må du gå,” sade svarte kungen.
I nästa ögonblick kände Allvar det där konstiga
nätet om sig och rullade i det ned för berget rakt i en
enbuske.
”Allvar, Allvar,” ljöd en röst. Det var hans mor, som
ropade. Hon och gårdens folk hade gått ut för att leta
efter Allvar, som de slutligen hittade vid en enbuske i
närheten av en myrstack. Vid moderns rop vaknade han
och vände mot henne sitt feberglänsande ansikte.
”Barn, barn vad du skrämt mig! Var har du varit?”
snyftade modern och tryckte honom till sig.
”Hos myrorna i stora stacken,” sade han med ett så
förskrämt utseende, att hon trodde barnet yrade. Men
14
när han berättat historien för henne, försummade hon

inte att ge honom lämpliga förmaningar.
”Mor, jag skall aldrig plåga några djur mer,” försäkrade
då Allvar.
Komna i närheten av hemmet vände han sig om, pe-
kade mot berget och sade:
”Mor, vet du, vem som bor i berget?”
”Nej.”
”Men det vet jag.”
15
Min lilla stol

Det var julekväll
i mitt barndomstjäll,
då min lilla stol
bakom mammas kjol
första gången sågs i salen.
Liten, svart och trygg,

med en ”riktig” rygg —
o, så söt den var,
och så lätt jag bar
den på mjuka, runda armen!
Nu det gick så lätt

att få se mig mätt
på allt rart som fanns,
under ljusens glans,
på de kära julebordet.
Och ej mer på tå
jag behövde stå.
16
Lilla stolens famn

blev den trygga hamn;
varifrån allt gott nu bjöds mig.
Och jag satt på den

när min lilla vän,
dockan, skulle opp,
kläs från tå till topp,
tvättas, lindas eller vaggas.
När det gick på tok

med mitt vett i bok
lilla stolen slöt
mig uti sitt sköt,
den förstod min bittra smärta.
Och i brasans sken

invid pappas ben
satt jag glad i den,
om och om igen
lyssnande till mammas visor.
Och den var min häst

när jag fann det bäst,
vagn den också var,
allt som det sig bar,
endast det mig gjorde glädje.
17
Inte mången jul,

gick förr’n den blev ful,
skavda, nötta ben,
och på ryggen sen
stora, vita, bara fläckar!
Så, en vacker dag,

allt mig till behag,
blev den målad om —
gamle Dalqvist kom
med den, fin och blank som fordom.
Jag ej vetat det

och jag bittert grät,
ty min lilla vän
kändes ej igen,
blank och målad som den blivit.
Men så, inom kort

gick dock glansen bort,
ty jag gned och slet,
”Stolen ville det”,
ville bli min vän som fordom.
Tiden gick så fort,

snart i fjärran ort
jag vid egen härd
18
fick en liten värld

till att värna om och skydda.
Slöt intill mitt bröst

liten ”ögontröst”,
smekte liten fot,
log så lycklig mot
hjärtebarn med ögon klara.
Och mig stolen bar

som i forna dar,
mot dess lilla rygg
stödde jag mig trygg,
den var fast och den var prövad.
Nu vid brasans sken

sitter jag allen.
Liten hjärtero
har fått eget bo,
därför sitter jag allena.
Liten stol och jag,

nu, som på den dag,
då vid brasans sken
jag i kvällen sen
lyssnade till mammas visor.
19
Nu jag sitter still,

och blott lyssnar till
minnets röst, och glad
blickar mot den stad,
som är målet för min längtan.
Hoppas att det ord: ”

Frid uppå vår jord”
skall bli verklighet;
och i evighet
”mänskans goda vilja” spörjas.
Lilla stolen än
är min trogne vän,
och när den jag ser
allt så ljust sig ter
ty jag blir ett barn som fordom.
20
Olycksfrön och lyckoskörd
E bba och Etty hade haft ett väldigt julstök. De hade

bakat hela högar av pepparkakshjärtan, ungefär
så stora, som man kan tänka sig hjärtat i en kattunge,
skorpor, av vilka var och en kunde få rum i en tämligen
stor fingerborg, samt små de sötaste kringlor och läckra
saffransbullar.
De hade ”slaktat” och styckat två väldiga mandelmass-
grisar; av grisarnas huvuden hade de gjort pressylta på
så sätt, att de skurit dem i bitar och blandat dessa med
sönderskurna pepparkakor, vilket allt de pressat sam-
man i en dockform och sedan stjälpt upp.
Docktvätten var intagen, och det fanns inte en av
dockorna från den största till den minsta, som inte
hade rent på sig, jo, en fanns det, men det kan man tala
om sedan!
Se, det var så, att det i dag var dockjulafton. Den riktiga
stora julaftonen var förbi för en hel vecka sedan eller
mer, men dockorna hade då hållits i okunnighet om
21
detta eller fått veta, att deras jul, dockjulen, var vad de
egentligen skulle glädja sig åt.
Nu var den kommen. Dockorna visste av det, och var
riktigt nog så nyfikna, att Etty och Ebba till sist måste
visa sig allvarsamma emot dem. En liten korg fylld med
julklappar, för det mesta mandelkonfekt, choklad och
fint bakverk, som de fått av mamma, stod i en vrå.
Det finaste, nättaste lilla kaffebord var dukat i den
stora, vackra barnkammaren framför brasan, och i rum-
met bredvid stod julgranen. Man väntade nu bara på
Lajla, som skulle komma med sin mamma, moster Ebba,
och med deras hund Tjälmi, vilket namn betyder ”öga”
på lapska. Tjälmi var en lapphund.
Det ringde på tamburklockan. En person, som varit
mindre van vid sådant än moster Ebba, skulle ha blivit
dödsskrämd vid det vilda skrän, med vilket barnen, när
dörren öppnades, rusade emot henne.
Hennes kappa var av gott tyg, ty den höll, hur de än
slet för att få den av. De blev ju alldeles vilda, när de såg
två, tre små dockhuvuden titta upp ur kappans stora
innerficka. Tjälmi tjöt och skällde i glädje och störtade
ögonblickligen in genom rummen.
Ebba och Etty hoppade jämfota därute och bara
skrattade.
”Vad är det. Det är något särskilt!” sade Lajla. ”Inte är
det bara dockjulen.”
22
”Du får väl se. — Du får väl se!” och så skrattade de

igen och såg ut som om de ämnade flyga över både bord
och stolar.
Mamma och moster drack kaffe med därinne i barn-
kammaren framför brasan, men Ebba och Etty kunde
knappast svälja sitt kaffe för bara glädje. Lajla blev rent
av ”sur” en stund, då hon ingenting fick veta.
Men så gick de ut, de två skrattpåsarna, och när de
kom in igen, ledde de dockan Gerda emellan sig. Men
nu var de tysta och såg högtidliga ut.
”Mamma skall ta av henne duken,” sade Ebba allvarligt
med en varm blick på modern.
Denna log hjärtligt emot sin flicka och löste med
varsam hand den röda sidenduk, som var lindad om
dockans huvud.
Ett rop av häpen beundran undföll Lajla. Från Ger-
das huvud, vilket förut varit täckt av ett kort linfärgat
hår, rullade nu en massa ljusa lockar ner åt ryggen — så
långa, att de räckte dockan ner till knäna! —
”Du förstår, det är ju inte bara dockjul — det är ju
också invigningsfest för Gerdas hår — därför är det en
ryslig glädjedag i dag,” skrek flickan.
Men nu kom den första malörten i glädjebägaren. —
Lajlas bror, Jeppe, behagade infinna sig, alldeles objuden.
Flickorna vårdade sig knappt om att hälsa på honom och
tecknade genast åt varandra, att han inte skulle få en
23
endaste kaffetår — inte en endaste! Komma så där och

förstöra dockjul och hårinvigningsfest! Ty Jeppe hade
nu alltid varit stygg emot dockorna och retat och plågat
dem på alla sätt.
Men i dag var Jeppe tyst och vit i ansiktet — och han
talade om att han hade hållit på att ”spräcka skallen på
isen”.
”Vet moster, att Jeppe är här, men han har spräckt
skallen på isen och är alldeles vit,” skrek Etty till sin
moster, som satt inne hos mamma i vardagsrummet.
Moster och mamma sprang upp förskrämda. Jeppe,
som nu kom in, såg helt eländig ut. Flickorna tyckte, att
han var riktigt snäll, där han sedan låg på soffan med
kalla omslag om huvudet. Ebba föreslog, att de skulle
bjuda honom kaffe och lägga en bit ”dopp” av varje slag
på fatet. Men han ville ingenting ha, och då tyckte Etty,
att man gärna kunde låta honom få hela fyllda korgen
till sig — ”han tog ju ingenting” — och det var inte värt
att vara snål, tyckte hon, och så såg det så hederligt ut.
Nu ringde det i en klocka så länge och ihärdigt, som
om elden varit lös.
Granen var tänd, och dockorna fick komma in.
Mitt på golvet i barnkammaren stod nu en julgran,
hög som ett ettårs barn. Den var fullsatt med röda och
gula ljus från vaxstaplar, samt med en massa vackra,
goda saker.
24
Gerdas bruna ögon blixtrade i ljusskenet. Hon stod

vid granen förd av Ebba och klappade ihop sina händer,
så att det klingade i dem.
En liten docka med tygarmar kom trippande — dockor
har ett eget sätt att hoppa fram jämfota, när de skall gå.
Hon trädde nu yttersta spetsen av sin arm in i Gerdas
hopböjda porslinshand, och så fästes på outgrundligt
sätt docka vid docka, tills det blev en lång rad, som i
yrande fart svängde runt, runt kring granen.
Mamma och moster var med i ringen och även Jeppe,
som hade kryat till sig. När flickorna fick se honom uppe,
tänkte de genast på ”doppet”, som de så lättsinnigt ställt
mitt i gapet på honom.
Etty sprang ut och kom ögonblickligen tillbaka med
den förfärande underrättelsen att han, ”den otäckingen,
slukat i sig hela korgen”. —
”Ja, olyckan är skedd nu och kan inte hjälpas,” sade
Ebba, ”och då är det inte värt att sörja heller!”
Jeppe anförde en dockpojke, som var klädd i gulru-
tiga byxor, en förfärligt urblekt grön sammetsrock och
uppstående krage, en sådan, som brukades för hundra
år sedan och då kallades för ”fadermördare”. ”Pojken”
hette Sackarias, och det var han, vilken var den enda av
dockorna, som inte hade fått något rent på sig till julen.
Han var onkel i familjen och hade sina egna vanor, till
vilka hörde, att han låtit sy fast sina kläder på sig, men
25
så ungdomlig var han med sitt trekantiga släta ansikte

av handskskinn, att han ändå alltid blev kallad för ”dock-
pojken”. Men han uppträdde precis som han ville, därför
att han var så gammal, från en helt annan tid och hade
tillhört själva mormor, då hon var liten.
Ljusen brann ned i granen — det såg så ”riktigt” ut
och osade av bränd barr, alldeles som från stora, riktiga
julgranen. Och så blev det slut på dansen.
Då tågade alla in i barnkammaren, där ljusen var
tända på det runda lilla bordet, kring vilket man skulle
sitta och ta upp julklapparna.
Lajla och Ebba gick till vrån för att bära fram korgen
med julklappar.
Ett samfällt fasans skri vände allas uppmärksamhet
dit.
Julklapparna var borta! Det mesta av dem! Sönderrivet
papper låg runt omkring på golvet!
Vem som hade gjort det?!
Tjälmi, som hade sprungit runt om granen, som hop-
pat och nafsat och bitit dockorna i benen och som — då
han höll på att slita lockarna av själva Gerda — hade
blivit utkörd, hade nu gått därinne i barnkammaren,
utstött och övergiven och därunder tagit sig till med
något så förskräckligt, som att krafsa ut julklapparna ur
paketen och äta upp dem!
26
Han hade gjort det utan den ringaste onda mening

— det var tydligt — ty när Ebba med sträng förebrående
min och ton ryckte från honom en pepparkaksgumma,
vars ena hälft hon höll anklagande upp framför honom
— gläfste han till på ett litet hest, muntert sätt, såsom
han brukade göra, när han väntade sig en godbit.
Tjälmi hade ju sistlidna jul såväl som föregående jular
haft sina påskrivna paket i julklappskorgen och hade
svårt att förstå, att det skulle vara något orätt i att så där
lite på egen hand och i förväg förse sig ur korgen.
Tjälmi blev också till den grad förolämpad över hen-
nes stränga förebråelser, att han tvärt gick sin väg ifrån
henne. — När Jeppe skrattat sig mätt åt flickornas för-
skräckelse och gick ut för att se, vad det blivit av Tjälmi,
fann han honom sittande orörlig framför brasan i salen,
stirrande i elden med ett grubblande uttryck, utan att
ens röra på svansen, när Jeppe kom in i rummet. Jeppe
fick använda sitt, märkvärdigt nog, rätt stora förråd av
vänliga ord och smekningar, innan Tjälmi återfick sitt
vanliga goda lynne.
Inne i barnkammaren härskade stor förvirring. Gerda
hade fallit baklänges, och de andra dockorna låg i mer
eller mindre medvetslösa ställningar. Ebba iakttog det
med förskräckelse — Gerda skulle ju ha oblandat roligt
i sitt nya hår, var det sagt!
27
Den fråga, som nu tillställdes henne, ”om hon skulle

vara road av att dansa”, tycktes Gerda ha besvarat jakan-
de, ty i en handvändning var där full bal i barnkamma-
ren — och glädjen stod högt i taket, ända tills Malvina,
Lajlas docka, i en ringdans fick sin tumme avslagen!
Dansen avstannade, och det blev ett allmänt sökande
efter tummen. När den äntligen återfanns, grät Lajla,
som tyckte det var gränslöst synd om Malvina.
”Söta Lajla,” viskade Ebba bakom ryggen på Gerda,
som hon höll i famnen. ”Kom ihåg Gerdas hår, som skall
vigas in. Hon skall ju ha roligt. Göm tummen, mamma
sätter nog fast den! Får jag lov att bjuda upp Malvina
till en hambopolska!”
Lajla såg häpen och smickrad ut. Så började hon att
skratta och gav sig med in i dansen. Gerda var nu all-
deles vild. — Hon var nu nummer ett, det förstås, firad
och uppbjuden till höger och vänster. — Hon svängde
och flög, så att håret stod rätt upp omkring henne som
en sol.
Ebba slungade henne upp emot lampskenet och ro-
pade till henne: ”Nu tror jag, att du har haft roligt i ditt
nya hår!”
Men så gav hon till ett skrik och höll Gerda på en
armslängd ifrån sig, in mot lampskenet.
Vad såg hon! — Ja, det var så rysligt, att hon inte
vågade tänka på det, men —
28
Gerdas ögon — de strålande bruna ögonen var borta,

borta! Där de klara ögonen nyss lyst, stod nu ögonhå-
lorna tomma!
Ebba stod stel och tyst med dockan i famnen. Med ett
skrik pressade hon henne intill sig. Blek och storgråtande
sprang hon in till mamma, som blev mycket skrämd och
fruktade att någon olycka inträffat. Ebba brukade vara
tyst och tålig och inte gråta för småsaker.
”Ebba, säg fort — vad är det!”
”Gerda, mamma!” Med bortvänt huvud räckte hon
dockan till modern.
”A, lilla barn — det är ju inget fel med henne!”
”Ser inte mamma,” snyftade Ebba, ”hennes ögon! De
är ju borta — alldeles!”
Mamma tog Gerda och betedde sig i sin förskräckelse,
som om dockan varit levande. Hon tryckte henne intill
sig, skakade henne och stirrade in i de tomma, svarta
ögonhålorna, som om hon med sina blickar kunnat dra
fram de försvunna ögonen. Alla barnen hade kommit
in och stod nu deltagande i grupp omkring Gerda och
Ebba — det var dödstyst i rummet.
Men så hördes en väsande fnysning, det lät som när
en kork håller på att jäsa upp ur en butelj och ämnar
flyga i luften. Det kom från Jeppe, som inte längre
kunde hålla inne med det skratt, som höll på att kväva
honom.
29
Det var ett frigörande smittande skratt, — ett löjligt

väsande skratt, med ”ha, ha”, med hostningar och
grymtningar som från smågrisar. — Ingen hade väl nå-
gonsin hört ett sådant skratt! — Och då med ens följde
de med allesammans, i det hejdlösaste, våldsammaste
skratt. — Till och med Ebba stämde in, fastän hennes
tårar ännu rann utför de runda, rosiga kinderna. Men
det var först, när hon såg mormor skratta. — Mormor
visste nog någon råd, annars hade hon väl inte visat sig
så glad!
Men hon gömde Gerdas huvud vid sitt bröst med en
bön om tillgift och en smekande försäkran, ”att hon inte
kunde hjälpa att hon skrattat, och att hon inte menat
något ont med det.”
Tjälmi hade glömt den oförrätt som tillfogats honom
och, full av deltagande, infunnit sig, gnällande och vif-
tande på svansen.
När stämningen slog om och blev munter, kände han
sig helt upplivad, han hoppade och sprang omkring på
golvet.
”Mormor!” Etty gav till ett ångestskri. — ”Tjälmi äter
upp vår söta fluga — den som surrat, så att det låtit som
sommar hela vintern! Ack, Tjälmi, vad du är ryslig! Det
är precis som om alla världens olyckor skulle hända på
en enda dag, och det just när det skulle vara en riktig
glädjedag.”
30
”Ja, vi har verkligen blivit oroade litet var i dag,” sade

moster Ebba och strök sakta över Jeppes hår.
”Ja, men vad är det för farligt med pojkar — deras
huvud håller då ihop, hur mycket de än bankar dem i
backen och isen, och inte tappar de ögonen heller, hur
mycket de än flänger — med dockorna är det värre.”
”Ja, för pjåklisor till flickor som ni. — Sista slaget,”
skrek Jeppe och sprang ut genom tamburdörren — Etty
efter, kvick som en vind.
”Sista slaget,” ropade hon och dunkade honom i ryg-
gen — så att han höll på att ramla utför trappan. — När
han skulle vända om och ge igen, hade Etty slagit igen
dörren och han hörde hennes retsamma skratt och rop
”pjåkjeppe”.
Dagen efter ”olyckskvällen” hade mormor ett fasligt
bestyr för att komma tillrätta med Gerdas ögon. När
Ebba på morgonen gick till skolan, hade hon sett på
sin mamma med en glad och förtroendefull blick, och
mamma visste, att Ebba, när hon kom hem, väntade, att
Gerda skulle vara i sitt vanliga skick.
Där satt nu mormor med en handduk utbredd över
knäet, hållande Gerdas lössprättade huvud i handen.
Hon hade fått rätt på ögonen, strukit flytande lim på
baksidan av dem och med otroligt besvär passat in det
ena ögat.
31
Det gällde nu att passa in det andra. Men det var åter
ohjälpligt försvunnet. Hon skakade handduk, dynor och
dukar, kröp på golvet, strök med händerna över mattan.
Men ögat fanns inte!
Klockan var redan halv ett, och klockan två skulle bar-
nen komma från skolan. Mormor höll upp den enögda
dockan framför sig, prövande.
Ebba hade haft denna docka, ända sedan hon själv
var tre år gammal. Gerda hade delat hennes bädd om
natten och fått sin del med av de flesta Ebbas måltider,
vilket åter gjorde, att docktvätt för Gerdas skull ofta
måste företas.
Nu var just frågan, om Ebba skulle tycka mer om sin
gamla Gerda, enögd som denna var, eller om ett nytt
huvud hos henne skulle kunna ersätta det gamla.
Mormor funderade, så att det riktigt sved i henne, och
tiden led allt hastigare emot två.
Plötsligt kastade hon dockans huvudlösa kropp ifrån
sig, grep det enögda huvudet, vecklade in det i ett papper
och gav sig ut i staden på upptäckt efter ett liknande.
Ur bod och i bod! Ett dockhuvud med bruna ögon?
”Bruna! Nej! Men gick det inte an att ta ett med blå
ögon?”
”Omöjligt!” Och det var endast en halvtimme igen,
tills barnen skulle komma!
Ännu ett försök! In i den där lilla obetydliga boden!
32
Verkligen! Där fanns det äntligen ett huvud med

bruna ögon; — inte alldeles så rödrosigt och rundlagt
som Gerdas, men annars så lika, som om de bägge hu-
vudena varit stöpta i samma form.
Mormor klämde in huvudet i muffen och nästan
sprang hem, hon var så glad, och det gick som en
dans.
I en handvändning lossades Gerdas vackra ljusa lockar
och fästes vid det nya huvudet, vilket med en liten röd
silkesduk bands fast vid kroppen.
Det var riktigt i sista stunden. Barnen kom redan
springande hemåt över torget.
Mamma ställde sig vid fönstret och lät Gerda nicka åt
Ebba med både armar och ben.
Ebba gav till ett glädjeskrik mitt på gatan. I några
skutt var hon uppe för trappan och inne i tamburen.
Hon lade Gerda på armen och såg med ömma, glädje-
strålande ögon på henne, in i hennes vackra, klara,
bruna ögon. Hon drog henne intill sig, svängde runt
med henne, såg åter och åter på henne.
Så lade hon henne tyst ifrån sig, sprang fram och slog
armarna om halsen på sin mormor.
”Tack mormor! Hon är så söt och så vacker! — Mormor
är så snäll, — lilla mormor! Men var finns det gamla?!”
”Ebba, älskling! — Det har bara ett öga. — Jag fick fast
det ena, men det andra är alldeles försvunnet.”
33
”Ja, men därför är det så synd om henne. Jag tycker

så mycket om henne ändå — ja, det känns, som om jag
skulle tycka mer om henne än förut. Jag skall ha henne
ensam för mig, ingen får se henne och skratta åt henne,
— stackars, stackars lilla Gerda! Den här nya är så vacker,
hon ser ut, som om hon ville ha så fina kläder.”
”Åja, du skall också få sy åt henne, både kropp och
kläder,” sade mamma.
Morgonen därpå, när Ebba hade tvättat sitt ansikte
och i halvmörkret tog tag i handduken och torkade sig,
rev hon sig i ansiktet, så att det gjorde riktigt ont. Hon
gick fram i ljuset, för att se vad det var, som hon stuckit
sig på.
Det var på ”Gerdas öga”, som satt fastlimmat vid hand-
duken — och som fastnat där, när mamma hade den i
knäet. — Men Ebba förstod inte vad det var; hon visade
den glänsande ”pricken” för sin mamma.
”O, käraste barn, så roligt! — det är ju Gerdas öga. Nu
får du igen din gamla Gerda och får en helt ny på köpet,
det fick du, för att du var en trofast vän till Gerda och
inte övergav henne i bedrövelsens tid! —”
”Vad skall den nya heta?” skrek Etty, som barfotad
kom springande ut i sängkammaren.
”Ja, vad mamma?” sade Ebba.
Mamma funderade en stund.
34
”Felicia kanske? — ’Felicia’ betyder lycka. Tycker du,

att det är ett bra namn, Ebba liten?”
”Det är vackert, men hon måste heta som mamma
också! — Det gör ingenting, att de bägge två ha samma
namn, ’Gerda Felicia’ — men du får inte kalla henne för
Lisa, hör du Etty!”
”Visst inte! Men ’Lycka’ skall jag kalla henne då Felicia
betyder lycka! Svensk skall man vara och så är det en
lyckodag i dag! — Kom mamma, kom skall mamma få
höra!”
Hon drog modern med sig in i barnkammaren.
”Flugan har kommit tillbaka. Se där på fönstret!
— När brasan tändes så surrade hon. — Tjälmi åt inte
upp henne i går. — Jag har en Felicia, jag också, en liten
lyckofluga — och den får surra för oss allihop. Denna
dagen kallar jag för en lyckodag.”
35
Hur Lill-Valle blev Stor-Valle
B rukspatron Barfelt hade nyss kommit hem från

Karlstad och därifrån medfört fyra tycken pojkar
på sommarbesök till sin egen gosse, Ivar. Två av de nyss
anlända pojkarna, Björn och Harald, var hans brorsöner,
och de andra två Rudolf och Edvard, eller Lill-Valle, som
han kallades, var brukspatronens systersöner. Det var
inte utan stor oro, som systern vågat till sin bror över-
lämna sina kära gossar, av vilka Lill-Valle, som var blyg
och tillbakadragen, alltid blev tillbakasatt av de hurtiga
rustibussar han hade till kusiner. Morbrodern var dock
så både fruktad och älskad av barnen, att deras föräld-
rars oro gav vika, och lämnade rum för den glädje de
kände över att få ha sina gossar i frihet på landet, där
de, med undantag för den närbelägna sjön, inte hade
anledning att frukta någon olyckshändelse.
Den stora sjön skulle dock inte bli något förbjudet
område för dem. ”Det förbjudna lockar svaga själar,”
tänkte morbrodern, som antog att barnasjälen inte
36
alltid är så stark i frestelsen. Bäst vore alltså att ge dem

fritt tillstånd att vistas på sjön.
En lätt men säker båt hade de fått av morbrodern
jämte anvisning att sköta åror och styre samt tillsägelse
att till honom inrapportera när de ”lade ut”.
De skulle då infinna sig hos honom och med armarna
styvt sträckta utefter sidorna säga sitt: ”Klart att lägga
ut”. När morbrodern raskt och bestämt avgivit sitt:
”Klart var det, ja!” gjorde de helt om och marscherade
i väg hastigt och lite vaggande i gången, som sjömän
brukar.
Ur vänstra bröstfickan drog de upp smällkautschuk,
som de tuggat så länge och ihärdigt, att den blivit mjuk
och kunde vändas till vad som helst. Så formade de
den till en redig ”buss”, och när denna väl fått inta sin
bestämda plats sågs deras underläppar tjocka och ut-
spända, som om de tillhört negerrasen. — Vackert var
det inte, men det var sjömanslikt — alldeles ”överdrivet”.
Värst var det när de behövde skratta — och anledning
till skratt kom på oupphörligt. Då trillade kautschuken
ur munnen, och det var så nesligt. Lill-Valle hade så liten
mun. Han kunde aldrig få sin kautschuk att ligga stadigt
kvar. De stora pojkarna skrattade åt hans fruktlösa be-
mödanden därvidlag, liksom de skrattade åt hans lika
fåfänga försök att gå ”sjömansgång” — eller åt hans
rädsla, när de från båten gjorde holmgång och därvid
37
rusade i land så häftigt och på en gång, att han, som all-

tid blev körd bort i aktern, var färdig att trilla baklänges
i sjön, under det de andra med förenade krafter och ett
sjömanslikt ”Ohoj!” drog upp båten på landbacken.
På själva sjön hade dock Lill-Valle något att betyda,
och det inte så litet ändå, ty där var det han, som styrde
båten. Han hade inte väl farit fram över vattnet ett par,
tre gånger, förrän han hade reda på farleden, och visste
att sorgfälligt undvika stenar och grund. Inte tyckte han
själv att detta var något att tala om, och inte tyckte heller
hans kusiner att det var något att göra affär utav.
Lill-Valle var det nu ingen, som gjorde någon affär av.
Han var, nära nog på dagen, lika gammal som Ivar; men
ack vad han var liten och späd i jämförelse med denne,
vilken var bredaxlad, stark och vig som en vargunge.
Lill-Valle däremot, men sin fina, skära hy, och sitt ljusa,
lockiga hår, såg ut som en liten, till pojke klädd flicka. I
den breda pannan och de mörka ögonen låg dock något
allvarligt och fast, något som gjorde att kusinerna inte
drev med Lill-Valle eller ännu någonsin kallat honom
”fä” eller ”mes”, — ord som de nog annars inte sparat på
åt en sådan liten stackare.
En dag var de emellertid särdeles otåliga och snä-
siga mot honom. Det var han som fick umgälla den
missräkningen, att de den dagen inte fått fara till sjös,
eftersom det blåste en stickande storm och ”vita gäss”
38
for skummande fram över sjön samt fräste mot båten,

vilken höjde och sänkte sig, hoppade och vred sig samt
ryckte i kedjan, som om den prompt velat ge sig i väg ut
och gunga på vågorna.
På morgonen hade alla sjömännen på sedvanligt sätt,
och med oklanderlig hållning infunnit sig på kontoret
hos morbrodern, och inrapporterat sitt ”Klart att lägga
ut”, men mötts av ett högst oväntat: ”Båten lägger opp!
Manskapet hemförlovas!” De hade därvid fått stora
ögon och med ens förlorat varje spår av sjömanshåll-
ning inför rederiet.
Vad för slag! . . . Skulle de inte få ro nu?!
”Båten lägger upp för orkanen — marsch!” upprepade
morbrodern och satte i dem ett par ögon, som hjälpte
dem att förstå meningen med kommandot.
Ut på dörren kom de — om ock just inte i marschtakt.
Men när de väl kommit ut, började harmen regera dem.
Disciplinen tog dock överhand, när Lill-Valle uppre-
pade rederiets befallning om båtens uppläggning. Väl
gav sjömännen honom blickar, som borde ha gått tvärs
igenom honom och skurit honom i åtta bitar, men de
gick i alla fall.
Efter en stund låg båten uppdragen på land och
årorna var upptagna. ”Sjömännen” kände en viss till-
fredsställelse, — tillfredsställelsen av en uppfylld plikt,
av tvånget att lyda, inte såsom barn utan såsom män.
39
Det låg något försonande i den tanken, men det gjorde

dem inte glada. De kände det ansvarsfullt att, utan skäl,
utan förmaningar, kommenderas — alldeles som stort
folk — med skyldighet att, utan knot och utan motsä-
gelse lyda. Efter fullgjort värv stoppade de händerna i
fickorna och vandrade hemåt med en uppsyn som om
de nyss lidit skeppsbrott.
Men, just som de då gick över bakgården, hörde de
ett välbekant: ”uff, uff, uff!”
Joo, nu fick de annat att tänka på.
Hi! . . . så livat! . . . Suggorna var ute för första gången,
sedan de fått grisar.
Pojkarna tittade försiktigt in genom den höga gärdes-
gården och såg hur de bägge suggorna badade sig i
den utgrävda dammen i den stora svinhusgården. De
grymtade halvhögt och förnöjsamt, njöt synbarligen av
sin tillvaro och tycktes helt upptagna av sitt förehavande.
Nu skulle det således bli en möjlighet för pojkarna att på
nära håll få se de små grisarna, som var inne i stian. De
hade aldrig förut vågat närma sig, eftersom i synnerhet
den ena suggan — den så kallade ”Stormor” — var fruk-
tansvärt ondsint och hade betar, med vilka hon snart
skulle kunna göra ända på en liten pojke.
Den andra suggan, ”Lillmor”, var inte att leka med
hon heller, även om hon kunde tillåta gossarna att, en
40
i sänder, sticka huvudet in genom dörren och titta på

hennes små söta ungar.
Svinhusbyggnaden bestod av en stor inhägnad, i vars
bättre eller snyggare del den omtalade dammen fanns. I
motsatta ändan var själva stiorna belägna och vette med
sina dörrar utåt den stora inhägnaden.
Mitt emot — utskurna i själva väggen av svinhuset
— fanns de runda hål, genom vilka svinen, när de skulle
äta, trädde sina huvuden för att ur de därunder befint-
liga hoarna hämta sin föda.
Pojkarna lämnade så ljudlöst som möjligt sin utkik vid
övre gärdesgården där de sett ”Stormor” och ”Lillmor”
bada.
De var mycket rädda att tilldra sig deras uppmärk-
samhet och vågade därför inte gå inom inhägnaden ge-
nom grinden, vars klinka hade ett olycksbådande hårt
ljud, när den användes, och som därför sannolikt skulle
kunna väcka de misstrogna mödrarnas uppmärksamhet
och varsko dem. Nej, ända upp till svinhusväggen gick
de, klättrade där upp på gärdesgården, så att de fick sina
huvuden upp över den och kunde överskåda ställningen
samt iaktta fienden. Anblicken var lugnande. Raden av
huvuden på gärdesgården förminskades. Då de stora
pojkarna skulle över, puffade de till Lill-Valle, som för-
lorade balansen och ramlade ner på backen igen. Modet
41
förlorade han dock inte, utan kravlade sig efter en stund

åter upp på gärdesgården.
Hans fyra kamrater var emellertid länge sedan för-
svunna. Som han väl begrep, var de inne hos smågri-
sarna. Lill-Valle nådde backen inom inhägnaden, kom
fram till dörren av svinhuset och fick just se hur Ivar
och Rudolf satt nedhukade framför en liten snövit
krans av de allra som sötaste små grisar, som låg där
insomnade. Björn och Harald var upptagna med att be-
skåda tolv stycken något större smågrisar — ungar till
den fruktade Stormor. Ungarna var ”för mycket” söta!
Deras beundrare hade måst sätta sig ned och få ett par
stycken vardera i skötet. Men smågrisarna var så runda
och hala att hålla i, — och så släppte Björn sin ena unge!
Den föll med sitt lilla tryne mot golvet samt gav till ett
vinande skrik.
Just i detta ögonblick hade Lill-Valle hunnit in i svin-
stian.
”Ih! I-i-i-i!” ven ungen, och i ett ögonblick instämde
alla smågriskultingarna, skrämda och skadade som de
blev därigenom, att pojkarna i sin häpenhet och förvir-
ring slängde dem ifrån sig hur som helst, nästan vanvet-
tiga av förskräckelse, och av begär att få dem att tiga. De
hörde suggornas rasande grymtningar, men visste inte
vart de skulle ta vägen, när de mordlystna djuren hördes
42
allt närmare och närmare. Instinktmässigt störtade de

mot dörren, men den var stängd.
Lill-Valle var den som stängt den. Det var endast
utifrån den kunde stängas — och han hade insett att
kom de fruktansvärt uppretade djuren blott in i svin-
huset, skulle de utan misskund ha sönderslitit alla de
innevarande.
Ögonblickligt fick han ställningen klar för sig. Han
skyndade mot dörren, som han i en handvändning slog
igen, och hasplade på klinkan. Sedan flög han med över-
jordiska krafter tvärs över gården, nådde gärdesgården
och kastade sig över den just när de båda svinen, under
ett ohyggligt grymtande, nafsade efter hans fötter med
sina uppspärrade, fradgande gap. Lill-Valle föll som en
liten säck på andra sidan gärdesgården och låg en stund
som bedövad, men kom kvickt på fötter igen, ivrig som
han var att skaffa hjälp.
Inne i svinhuset skrek pojkarna och tjöt och gnällde
smågrisarna. Utanför vrålade och rasade Stor- och
Lillmor. De satte trynena under dörren, tog säkra och
jämna tag, så att det brakade i den, och pojkarna bör-
jade se deras vitfradgiga trynen och vassa betar.
De innestängda rasade omkring i dödsångest, tills
Björn föll på den tanken att försöka undkomma genom
de runda hålen i väggen, nedanför vilka djurens mathoar
fanns och genom vilka dessa brukade sticka sina huvu-
43
den och tjocka halsar när de skulle äta. Björn och Harald
var långa och smärta och slingrade sig tämligen ledigt
igenom hålen. För Rudolf gick det också någorlunda bra,
utom det att både jacka och byxor fick åtskilliga skråmor.
Men värst var det för Ivar, tjock och bredaxlad som han
var. Han flådde både jacka och skinn av skuldrorna, och
ändock var det som på ett hår när, att han inte lyckats
undkomma. Bakre delen av byxorna hängde sig fast vid
en spik. Tyget var starkt och spiken höll säkert tag. Den
stackars Ivar våndades och sprattlade av alla krafter
med armarna nere i hon, som var fylld med mjölröra,
och med de fäktande benen innanför svinhuset. Döds-
ångesten gav honom dock krafter, och just som dörren
med ett brakande störtade in till följd av de till det ytter-
sta uppretade djurens samfällda bemödanden, lyckades
Ivar göra sig lös och undkomma samt rulla över hon ner
på backen.
Någon särdeles vacker anblick företedde han just
inte, när han, sönderskavd och trasig, översmetad av
mjölröra, i sällskap med sina föga prydligare kamrater
skyndsamt tog till benen upp mot gården.
De hade inte hunnit långt, då de fick syn på brukspa-
tronen, som kom emot dem med en fart som de aldrig
trott honom i stånd till. Stormen spände ut den ljusa
linnerocken, så att den stod som en stor bubbla i ryggen.
Utan hatt var han också, och det annars alltid så väl vår-
44
dade, gråsprängda håret stod i alla väderstreck, medan

hans annars rödlätta ansikte nu var dödsblekt.
Han skrämde med sin åsyn pojkarna lika mycket som
de skrämt honom. Lill-Valle traskade, glad och frimodig
efter honom.
”Å! Gud ske lov! Kära mina gossar! Lever ni verkli-
gen?!”
Han tog hela klungan i famnen på en gång, men
släppte dem igen, som väl var, innan mjölröran hunnit
fästa dem allt för hårt invid varandra.
Nu var det dock inte i främsta rummet på mjölröran
han tänkte. Han såg sig om efter Lill-Valle, som nu var
försvunnen.
Pojkarna visste om honom ingenting, men antog, att
han inte vågat vara med dem. Och så talade de om, hur
de smugit sig in för att se på smågrisarna; hur de kom-
mit att släppa en, som börjat skrika så förskräckligt och
narat alla de andra små att stämma in och som lockat
dit Stormor och Lillmor. De hade kommit rusande så
att pojkarna skrikit och trott, att de skulle bli ihjälbitna.
— I detsamma hade dörren smällt igen. Suggorna hade
bitit och slitit för att få upp den; — och de hörde hur det
brakade i dörren och visste att den skulle gå sönder och
att de skulle bli ihjälbitna ohjälpligt, då Björn hittat på
att de skulle krypa ut i hoarna. Detta hade varit svårt
och besvärligt, ja nära på omöjligt, ett riktigt underverk.
45
Just som de kommit ut, hade svinen kastat in dörren;

men då var pojkarna i säkerhet ”för att Björn hade varit
så listig och hittat på det där kryphålet,” försäkrade de
enstämmigt.
”Nå, men var var Lill-Valle under tiden?” frågade
morbrodern.
Lill-Valle? Ja, han hade trillat ner från gärdesgården,
när de skulle in, och sen hade ingen av dem sett ho-
nom.
”Men han såg er ändå! Det var han som såg, när de
uppretade djuren kom rusande, han som slog igen dör-
ren och på det sättet bragte er i säkerhet, fastän det var
bra nära att han själv fallit ett offer för sin omtanke om
er, då han gav sig tid att stanna och haspa dörren, fastän
han såg de båda rasande djuren närma sig. — Gud väl-
signa dig, Lill-Valle! Stor-Valle skall jag kalla dig härefter
—” och morbrodern lyfte ”Stor-Valle” upp i famnen.
Stor-Valle passade på och satte morbroderns hatt,
som han sprungit tillbaka efter, på huvudet på honom,
slog därefter armarna om halsen på sin morbror och
sade: ”Gud välsigna dig igen, morbror!”
Kusinerna drog honom i benen och ville ha ner ho-
nom. ”Det var bra påhittat och riktigt rättvist, att han
fick heta Stor-Valle.”
De uppfattade riktigt morbroderns mening, att det
visserligen är en stor fördel att ha en stark, härdad
46
kropp, men att det finns något ännu större och bättre
— och det är ett varmt hjärta, en modig själ.
Så kom det sig att Lill-Valle från den dagen fick heta
Stor-Valle. Inom sig tyckte han själv, att det var lite
lustigt. Han hade ju bara gjort vad han inte kunde låta
bli att göra — inte blev han större för det. Så visste han
hela tiden med sig själv att han, liksom förut, bara var
Lill-Valle — fastän andra kallade honom Stor-Valle och
rent av ville göra honom till en liten hjälte.
47
Prövningar
L ille Magnus hade varit ute och gnott hela förmid-

dagen. Det var den sista dagen av jullovet och han
hade bespetsat sig på att få åka kälke och kasta snöboll
med kamraterna, vilka också förstås hade jullov. Men
annat fick han veta av!
Han hade varit så förfärligt sömnig på morgonen,
riktigt så där skolsömnig, och fastän han visste att han
hade ”lov”, och kunde få sova så länge han ville, hade
han stigit upp, bara för att hans lovdag skulle bli riktigt
lång och ordentlig.
När han kom in i salen för att äta frukost såg han ge-
nast, av tillrustningarna där, att en ”bjudning” förestod.
Ett ändå säkrare bevis på att en sådan händelse skulle
inträffa, fann han av det, att faster Lina hördes i serve-
ringsrummet, där hon utdelade befallningar.
Varken bjudningen, eller bevisen att en sådan förestod
gladde Magnus.
Han visste att han, fin och ”tillställd”, skulle och
måste infinna sig och hälsa på de främmande. De skulle
48
granska honom från huvud till fotter, råka i dispyter om

huruvida han växt eller inte, om han såg överansträngd
ut, eller ”såg ut som hälsan själv”. Ja, de skulle se på ho-
nom och tala om honom, som om han var en liten hund,
eller en vara, över vilken var och en skulle avge ett mer
eller mindre fördelaktigt omdöme.
Inte var nu detta några roliga utsikter för Magnus,
stackars pojke, som verkligen var litet trög av sig och
alls inte hade några sällskapsgåvor.
Vad som skulle ha kunnat glatt Magnus, var den
omständigheten, att det på kalasdagar fanns en massa
goda saker, apelsiner, nötter, russin, mandel och konfekt.
— Men, bevakande dessa skatter, fanns faster Lina.
Faster Lina hade ett, som Magnus tyckte, sorgligt
sätt att ge honom godsaker. För varje portion russin,
mandel eller konfekt, följde en vida rundligare tillmätt
moralkaka; varningar att ”tugga långsamt”, ”inte skräpa”,
”akta tänderna”, ”vara tacksam och glad och tänka på
alla små barn som ingenting gott fick” och sådant, som
liksom klibbade fast vid de sköna sakerna. Det gav dem
en underlig torr smak samt gjorde att de just inte blev
så begärliga för Magnus och att han inte heller för den
skull längtade efter några kalas.
Nu på morgonen efter frukosten ämnade han, glömsk
av alla störande tankar på kommande bjudningar, ta sin
kälke och ge sig iväg ut, då faster Lina i detsamma kom
49
in från serveringsrummet, med ett begrundande utse-

ende läsande på en halv aln lång papperslapp som hon
höll framför sig.
Magnus stred en förtvivlad kamp med sig själv. Faster
Lina hade ännu inte sett honom. Dörren gick ljudlöst
opp, det visste han och han hade så god lust att smyga
sig ut, utan att hälsa. Han hade sina på en viss erfaren-
het grundade aningar, att det vore fördelaktigt för ho-
nom att utan vidare försvinna. Men han var också van
att vara hövlig och uppmärksam, och nästan omedvetet
med ena foten redan utom dörren sade han ett halvhögt:
”God morgon”.
Faster Lina tittade opp, synbarligen angenämt över-
raskad.
”Se god morgon Magnus! Det var ju ypperligt, är du
redan oppe och klädd?”
Det var då onödigt att fråga, eftersom hon såg att han
var både oppe och klädd, men faster Lina frågade nu i
alla fall och tillade med munter röst:
”Då passar det riktigt bra för dig att gå till Svenssons,
kryddboden du vet vid Norrgatan, där vi bodde förr.
Där skall du lämna denna nota på specerier. Det som
är understruket är små lätta saker, som du skall vänta
på och få med dig hem, och det andra får de skicka hit
senare.”
50
”Det var då märkvärdigt, du som brukar vara en sådan

’sovtuta’, att du kom upp i så ordentlig tid i dag, riktigt
som om du haft en aning om, att du skulle göra nytta.
Det är så gott, när små barn tänker på sådant! Glöm
nu inte: det understrukna skall du ha med dig, resten
kommer efter!”
”Skall jag gå ända till Svenssons,” sade Magnus, med
samma ton, som om han sagt till tandläkaren: ”Skall
doktorn ta ur alla mina tänder?”
”Nå än sedan, ’stora karlen’ måtte väl inte låta illa för
en sådan småsak!”
Magnus anmärkte harmset inom sig, att han alltid
kallades ”stora karlen”, när något tråkigt var på färde.
”Låt kälken stå kvar,” tillade hon, i det hon drog kälk-
snöret ur hans hand. ”Kom ihåg, det understrukna skall
du ha med dig, och så skynda dig tillbaks. Adjö med
dig!”
Magnus gick förstås, men den min han brukade ha,
när han gick till skolan om mornarna, var munter jäm-
förd med den han nu hade, när han travade förbi den
ena kryddboden efter den andra i bittra funderingar
över, varför de hemma hos honom alltid skulle köpa
allting vid den där gatan, där de förr bott, och dit han
aldrig trodde sig skola hinna.
När han äntligen kom dit, fick han vänta både länge
och väl på det där ”understrukna”, och morgonen var
51
länge sedan slut när han kom hem och det fastän han
sprang halva vägen för att ta igen tiden och få ge sig i
väg med sin kälke.
Han avlämnade riktigt det ”understrukna”, mottog
också tacksägelser för väl utfört värv och kände verk-
ligen därvid en viss tillfredsställelse nu, när han var fri,
hade kälksnöret i handen, var lyckligt utkommen och
redan utför första trappan.
Han hörde ett hastigt och hårt skrällande i tamburlå-
set och strax därpå ett gällt ropande av ”Magnus” — ett
rop som riktigt satte fötter under honom och bragte
honom och kälken utför sista trappan med en sällsynt
hastighet. ”Magnus,” ljöd det ånyo med en övermänsk-
ligt skallande röst, en röst som inte kunde tillhöra någon
annan än faster Lina.
Magnus besinnade sig. När han var uppe med sakerna
såg han kaffetillrustningar i salen och kände lukten av
nygräddat bröd. Ett svindlande hopp genomfor honom,
förledande tankar på kaffe och färskt bröd överström-
made honom.
Han lyssnade till den kallande rösten och avgav ett
dånande:
”Jag kommer strax!” Sedan reste han opp kälken emot
väggen och skuttade uppför trapporna.
I tamburdören stod faster Lina med en lampbrännare,
otäck och illaluktande av gammal fotogen, i handen.
52
”Magnus lilla,” sade hon inställsamt. ”Du som är så

kvick på fötterna får allt vara snäll och springa bort i
lampboden, du vet, vid Norrgatan, alldeles invid hörnet
där vi förr bodde, och säga till, att skruven på den här
lampan inte drar upp veken. Det är bäst du väntar, tills
du får den med dig hem. Jag vet, att du uträttar detta
som en snäll gosse, som är glad att kunna göra nytta här
i världen! Adjö med dig!”
Så slog hon igen dörren, och där stod Magnus, med
det trinda flottiga paketet i handen.
Att säga att han ”kände sig glad” över den nytta han
uträttade i världen vore för mycket sagt. Ja det är stark
fråga om, huruvida man i närvarande stund ens kunde
kalla honom ”en snäll gosse”.
En förtretad, rasande gosse skulle man kunna kalla
honom, en gosse med paketet i handen hyttande åt dör-
ren, genom vilken fastern nyss försvunnit.
”Jo, det var en skön faster han hade, fy en sån,” han
tordes inte säga ut, vad han tänkte, men när slamret av
kaffekoppar nådde hans öron, och doften av nygräddat
bröd trängde in i hans näsborrar, så sade han tanken
rent ut: ”fy en sådan skorpion, en sådan huggorm!”
Detta lättade honom, och de omanliga tårar, som han i
all tysthet avtorkade med yllevantarna lättade väl också
något, efterson han verkligen kunde anträda den vidriga
vandringen till lampboden.
53
Han gjorde sig dock denna gång alls ingen brådska,

stod och såg på, hur en karl skottade snö från taket av
ett stort hus, och när en tjock driva med väldigt dån
störtade utför taket ner i gatan, önskade han, att faster
Lina av en händelse hade gått där nedanför. Han avun-
dades karlen som gick på taket och skottade. ”Tänk, vad
han hade roligt, han, som slapp gå till lampboden!” Och
den där sotaren, som satt så fri och obesvärad däruppe
på skorstenskanten, alldeles som om han suttit på en
liten nätt och fin soffa.
Om Magnus vore sotare, skulle han sätta ner fötterna
och göra svarta märken runt omkring däruppe på det
vita taket. Nej, han skulle smyga sig in i salen, när fas-
ter Lina nyss dukat kaffebord med fin ren duk, och så
skulle han lägga sina svarta händer en vid var kopp;
eller också skulle han smyga sig in och lägga bägge
händerna över fasters ögon, såsom han ibland brukade
göra med mamma, och säga: ”Gissa vem det är” och så
smyga iväg igen. Ja, det skulle bestämt vara roligt att
vara sotare, rysligt mycket roligare än att vara tvungen
att bära en illaluktande lampbrännare till lampboden
och sedan sitta där i en lukt, så att man kunde storkna,
och vänta.
När han äntligen kom hem med brännaren, tog fast-
ern mycket välvilligt emot honom, och frågade honom,
om han inte kände sig bra glad nu över att inte ha ”lekt”
54
bort sin förmiddag, utan att i dess ställe ha kunnat göra

den lilla nytta, som han gjort.
”Ja, men det är min sista lovdag,” sade Magnus, med
en ytterligt jämmerlig stämma, en stämma, som borde
ha väckt fasterns medlidande; men hon var känd för att
inte pjoska och klema med barn. ”Sådant skulle bara
inverka menligt på dem för framtiden,” påstod hon och
lånade därför ingen uppmärksamhet åt Magnus jäm-
merliga ton och utseende.
Denna dag var bestämd att vara en motgångsdag för
Magnus.
Middagen serverades tidigt, och det var han innerligt
belåten med, ty han var hungrig som en varg, och åt
buljongskött med pepparrot, som annars inte var hans
favoriträtt, med strykande aptit. Han hade sina små
misstankar om, att det skulle bli något ”kilibussigt” till
soppmat, och han hade rätt i denna sin förmodan. Det
var verkligen fruktsoppa, med russin, plommon och
päron.
Men, just som de skulle sätta sig till bords, kom en
släkting från landet helt oväntat, och så var där faster,
förutom pappa och mamma, och de tyckte visst alla om
fruktsoppa, ty Magnus iakttog med förfäran att soppsle-
ven började skrapa i botten av skålen, och när turen kom
till honom, var mycket riktigt soppan slut, och mamma
55
sade med en skämtsam och frågande min: ”Hur skall

det nu gå Magnus, när soppan är slut!”
Magnus såg nog, och förstod, att mamma var både
förlagen och ledsen, fastän hon låtsade skämta.
Trots att han kände en djup missräkning, en miss-
räkning som nästan bragte tårar i hans ögon, är dock
troligt, att han mottagit den sorgliga underrättelsen
någorlunda kallblodigt. Men när fastern med en röst,
så högtidlig som rektorns vid skolavslutningen, tog vid
och började föreställa Magnus, ”hur nyttigt det var, att
små gossar fick lära sig att försaka” och frambära en
mängd av exempel på människor, som aldrig fick ens
någon riktig middag, och hur glad och tacksam han
borde känna sig, som fick en halv middag, så god skön
mat som buljongskött, så fordrades det från Magnus
sida övermänskliga krafter, och en djupt rotad fruktan
för fastern, för att inte helt högt utropa ”skorpion”.
Han hade aldrig sett någon skorpion, men han tyckte
att det lät förfärligt, som något som hade klor och
hängde sig fast.
Mamma hade så bråttom, när hon gick från bordet,
att hon knappt hade tid att se på sin gosse.
Men fastän det var främmande på kvällen, kom hon
dock, att som vanligt läsa bön med Magnus, sedan han
lagt sig.
56
Magnus brukade läsa ”Fader vår”, ”Herren välsigna

oss” och så en psalm innan han bad bönen för de sina
och sade amen. I kväll skulle han läsa: ”O Gud, som inte
de spädas röst föraktar”, men när han hunnit så långt,
så slutade han tvärt, och sade amen.
Modern blickade opp helt häpen.
”Fortsätt Magnus, varför säger du amen mitt i psal-
men, skall du inte sluta din bön, du har ju inte läst mer
än hälften av den!”
”Jag tänker inte heller läsa mer. Godnatt lilla mamma,”
sade Magnus helt obesvärad, drog täcket om sig, och
vände sig mot väggen.
”Men Magnus då, vad skall detta betyda,” sade mam-
ma helt förskräckt.
”Ack, snälla mamma, det är väl ingenting att tala om.
När jag bara fick en halv middag, så måste jag inte heller
behöva läsa mer än en halv bön.”
”Behöva läsa!’ Tror du att Gud ’behöver’ dina böner.
Förstår du inte, att det är du som behöver, och alltid
kommer att behöva Hans stöd och hjälp! Hur kan du för
övrigt tala så syndigt! Det är ju bara för ditt eget bästa
vi vill lära dig försaka.”
”Mamma säg mig,” Magnus satte sig upp i sängen och
såg stint på modern, ”hade faster tänkt på mitt bästa
i dag, då det skulle komma främmande, och var sån
brådska, om det funnits tillräckligt soppa.”
57
”Det är nog troligt, att faster inte nu tänkt på det, men

skall du därför somna med ett hårt hjärta, otacksam
emot Gud. Om människor i tanklöshet eller brådska
felar emot dig, skall du då med ett förbittrat sinne just
som ställa Gud till rätta för det. Han som, du skall få se
det, alltid förblir sann och trofast och kärleksfull emot
dig, om ock —” hennes ögon fylldes av tårar, och rösten
darrade — ”om ock din egen moder sviker dig!”
”Mamma,” sade Magnus. ”Är Gud din vän?”
”Ja, min allra bästa, trognaste vän!”
”Och som mamma talar om allting för?”
”Ja, allting!”
”Säg Honom då, om Han känner faster Lina Hjorthorn,
att jag kallat henne skorpion och huggorm och velat be-
grava henne i snön och göra henne svart som en sotare
i ansiktet.”
”Säg Honom det själv du, lill’ vännen min, så kan du
be honom förlåta dina stygga tankar på samma gång,”
sade mamma innerligt, i det hon stoppade täcket om sin
gosse och kysste honom.
”Jag funderar på att ta andra halvan av bönen först, för
jag begriper nog nu, att Gud inte hade något emot att
jag skulle få soppan. Jag tror att Han är rysligt god och
snäll, eftersom du mamma, som är så god och snäll, kan
tycka så mycket om Honom.”
58
Så fortsatte Magnus mycket allvarligt bönen, ifrån där

han slutat, och sade sedan:
”Nu skall jag tala om för Gud det där om skorpionen,
det skall jag göra sedan mamma gått, för faster skall inte
ropa på dig en gång till, och jag har bra mycket att tala
om! Men mamma,” viskade han, när han gav modern
godnattkyssen, ”tag undan ett duktigt stycke av den där
goda kakan åt mig, gör det!”
59
Prinsessan Nippertippa
A lvsol var sina föräldrars enda dotter. Fin och lätt var
hon som en verklig liten solstråle. Hennes hår föll
i ljusa lockar långt nedåt ryggen, och hennes hela lilla
anlete var skönt och fint som ett rosenblad. Ingen, som
såg henne, kunde låta bli att på ett eller annat sätt låta
henne förstå, att hon var ett förtjusande barn, och så
blev lilla Alvsol fåfäng och var mån om att visa sig som
en riktig liten påfågel, helst när hon hade något nytt och
fint att komma med.
Hennes bror Börje retades med henne och kallade
henne Prinsessan Nippertippa, men det brydde hon sig
ganska litet om. Hon var bara rädd att komma i hans
närhet, så som han för det mesta såg ut med fläckar
av jord, gräs, tjära och dylikt på händer, ansikte och
kläder.
På hösten, när han inte längre fick klättra i träden,
gräva ut tunnlar i jorden eller göra gubbar av lera, blev
det ju annorlunda. Inne i staden, där han började sin
skolgång, måste han hålla sig lika fin och fläckfri som
60
systern. Detta hade sig nog inte så lätt alla gånger, och
en vacker dag — det var ändå sista veckan på jultermi-
nen — så kom Börje hem utom sig av sorg. Han hade
fått sin första anmärkning för dåligt uppförande, och
ändå hade han ”bara råkat att tappa” en nyss inmun-
digad knäck i nya geografin och slitit ur halva bladet i
ivern att hinna svälja knäcken, innan han skulle få en
fråga. Lärarinnan fick se honom, just som han stoppade
knäcken i munnen, och så svalde han den ”levande”, hel,
som den var, med mandel och allt. Detta var väl sorgligt
nog, tyckte Börje, och så skulle han till på köpet få an-
märkning. Han låg på golvet i barnkammaren och grät
bittra tårar. Som han så låg, kom Alvsol indansande i
spritt ny, rosenfärgad klänning av luftigt, fint tyg, med
remsor och volanger.
Klänningen var på för första gången.
”Kom, sköna maj och blicka med milda ögon ner!

Jag är en liten flicka, som sjunger blott och ler”
sjöng Alvsol och hoppade på tåspetsarna och gjorde

de ystraste svängningar runt om brodern, som låg på
golvet och tjöt.
”Vill du låta bli att sparkas!” skrek Börje och reste sig
upp, mörkröd i ansiktet av vrede.
Alvsol hörde ingenting, bara dansade och sjöng:
61
”Hur ljuvligt är om våren

att under lek och ras
strö blommor uti håren
och sätta löv i glas.”
Hon råkade därunder att snudda vid brodern, utan

att hon märkte det själv.
”Du sparkas ju och är otäck,” skrek Börje. ”Jag skall
slita av dig dina trasor, ditt högmodiga stycke.”
Så flög han på systern, högg tag i en av remsorna på
klänningen och slet till, så att det sade ”krasch” efter.
Alvsols lilla ljusa anlete med färg av rosenblad blev vitt
av förskräckelse. Sådan hade hon aldrig sett broder
Börje.
”Du dansar du och skriker om löv och blommor och
lek och ras och sparkar mig på örat, — när jag svalt min
tvåöresknäck ”levande” och fått anmärkning i den där
gamla boken. Usch, vad du är —!”
Så gav han Alvsol en puff, så att hon slog i golvet, och
så sprang han sin väg.
Alvsol satt stilla på golvet och grät tyst och bittert
utan att märka, hur tårarna fläckade ner hennes fina
klänning. Hon var så sorgsen och så förundrad och
skrämd, att hjärtat dunkade i henne som på en fångad
fågelunge, och så liksom skämdes hon över både Börje
och sig själv, för de hade burit sig åt så där.
62
”Vart tog min solstråle vägen?” sade mamma i barn-

kammardörren. ”Jag tror, att solen är alldeles försvunnen
i regnmoln. Tala nu om för mamma, hur det är fatt!”
Alvsol klängde sig upp till modern.
”Jo, ser mamma, jag hade så roligt i min vackra, nya
klänning, sjöng och hoppade här på golvet, och Börje
hade så tråkigt. Han låg och grät och hade svalt hela
knäcken och fått en anmärkning i boken, och så spar-
kade jag till honom, fastän jag inte visste av det.”
”Och så puffade han dig och rev sönder din klän-
ning?”
”Ja, hur vet mamma det?”
”Jag vet det, ty Börje är en liten, olycklig gosse, som
nyss talat om för sin mamma, hur tokigt han burit sig
åt. Han sitter nu i vrån i sängkammaren och väntar sitt
straff. Ris bör han ha eller bli utan middag. Du får välja
åt honom, ty han har burit sig mycket illa åt mot sin lilla
syster. Men du, Alvsol, har gjort dig förtjänt av det straff,
du fått. Ty något förfärligt farligt, som heter högmod
och själviskhet, vill inta ditt hjärta och fördärva min
solstråle.”
Alvsol satt tyst. Hennes snyftningar hade upphört och
hon såg bekymrad och begrundande ned framför sig.
”Nej, mamma,” sade hon mycket allvarsam. ”Börje bör
inte ha ris och inte bli utan middag heller. Han skrämde
mig och gjorde mig illa utvärtes, men det var nog inte
63
mer än rätt åt mig, ty jag gjorde honom illa invärtes, då

jag skrattade och sjöng och var glad, när han grät och
var så olycklig.”
”Men din vackra nya klänning?”
Alvsol såg oroligt och tveksamt på den lösslitna rem-
san. ”Ja, det är bedrövligt, men tror inte mamma, att den
kan bli hel igen?”
”Det kan den nog bli, barnet mitt.”
”Ja, då får vi väl ge oss av till Börje då och släppa
honom ut ur vrån. Jag skall bara be honom låta bli att
kalla mig för Prinsessan Nippertippa, för inte behöver
man väl vara Nippertippa, för att man är fin och vill
sjunga och hoppa. Säg, mamma, nog kan man vara snäll
ändå?”
”Gud signa dig, liten vän,” sade mamma och kysste
henne, ”det kan man. Med godhet i hjärtat kan man det.
Jag skall säga dig, vad som är bättre än allt annat: det är
ett ödmjukt, kärleksfullt sinne.”
64
Etterblåsan
L illa Ingrid låg på golvet, alldeles dödstyst för tillfäl-

let. Detta var något helt ovanligt, och det berodde
bara på, att hon förut nästan tappat andan efter ett fö-
regående skrik. Hon hade kastat sig baklänges i golvet,
sparkat med fötterna, slagit med händerna och storskri-
kit så, att hon var alldeles mörkblå i ansiktet och hade
som sagt, rent av tappat andan. Nu teg hon bara tills
hon hunnit samla krafter till ett nytt skrik. Att döma av
detta vredesutbrott kunde man tro, att någon mycket
stor motgång drabbat lilla Ingrid eller Etterblåsa, som
hon vanligen kallades.
Men anledningen var bara den, att när Fritz, hennes
bror, denna dag kommit med aftonvardssmörgåsarna
åt sig och henne och skulle ta upp hennes smörgås ur
korgen, råkade han bräcka den. Han knäckte den så
ohjälpligt, att den gick mitt itu. Ingrid ryckte de bägge
smörgåshalvorna till sig och slängde dem i ansiktet på
Fritz, och sen kastade hon sig på golvet och gallskrek.
65
Mamma kom till, tog Fritz i armen och skakade ho-

nom.
Varför skulle han jämt reta och plåga lilla Ingrid! Han
borde veta, att hon ingenting tålde och att hon bråddes
på sin mormor och sin moster och därför inte rådde för,
att hon var så häftig. Då nu Fritz visste, att Ingrid inte
kunde fördra itubrutna smörgåsar, så kunde han väl ha
tagit sig bättre till vara. ”Kom nu ihåg det till en annan
gång,” sade modern och gav honom en puff ut genom
dörren.
Med en ytterst bedrövlig uppsyn begav sig Fritz ut.
Så långt han än gick, hörde han Ingrids skrik. Han be-
räknade, att detta skulle räcka, tills mamma hunnit in i
skafferiet och brett på en ny ”hel” smörgås.
Ingrid var inte långsint, anblicken av den nya, hela
smörgåsen blidkade henne, och när hon efter en stund
sökte efter Fritz för att leka med honom, var hon idel
solsken och såg obeskrivligt söt och näpen ut, där hon
vankade omkring med en liten vit kattunge i famnen.
Kattungen hette Tass.
”Nu ska Tasse lille sova,” sade Ingrid och såg sig om-
kring efter vaggan. Ingrid var mamma, Fritz var pappa
och Tass var barnet.
”Hör du, var är vaggan?” sade Ingrid befallande.
Fritz hade täljt en barkbit i form av ett piphuvud, som
han satt på en käpp och lekte nu, att han rökte pipa.
66
Han låg i en trasig rotkorg, som i denna stund före-

ställde ”pappas soffa”, höll ett rabarberblad framför sig
som tidning och smackade och rökte på sin pipa. Ingen
människa kunde väl anse, att det var hans skyldighet
att springa och söka rätt på vaggan, inte brukade pappa
göra sådant. Han svarade att börja med inte heller ett
ord, men till sist muttrade han med otålig röst:
”Jag vill be dig att hålla barnen tysta en stund, medan
jag vilar.”
Så lät han rabarberbladet falla åt sidan, slöt ögonen
och började dra riktiga ”timmerstockar”. Han njöt sin
eftermiddagsvila alldeles som pappa, och som pappa
ville han vara i fred.
”Fritz,” sade Ingrid hotande, ”vill du söka rätt på vag-
gan.”
Fritz snarkade fortfarande.
”Hur kan du understå dig att reta mig.”
Ingrids röst började att darra.
Fritz öppnade det ena ögat.
”Om du inte strax på minuten lyder mig, så börjar jag
skrika igen. Jag brås ju på mormor och moster!”
Etterblåsan var nu alldeles röd i ansiktet och stod
färdig att kasta Tass i ansiktet på Fritz. Och så gav hon
till det första tjutet.
Fritz sparkade sig hastigt loss ur korgens trasiga
spjälor och slängde pipan ifrån sig, färdig att kila i väg
67
på upptäckt efter vaggan. Men så tvärstannade han, stel

av förvåning. Ingrid på samma sätt. Hennes vredgade
utseende vek för en min av häpen och glad förundran.
Ett skarpt hagel av röda och vita gryn kom smatt-
rande över dem. Det kom som från skyarna. Ett litet
uppehåll och så kom det en dusch igen, åtföljd av ett
muntert ”ku-ke-li-ku!” Barnen sprang upp, och bakom
ladugårdsväggen fann de unga morbror Karl, som inte
varit hemma på tre år. De visste ju att han dagligen vän-
tades, och de kände strax igen honom. Det var han, som
kastat sockergrynen över dem.
”Men, morbror Karl, du haltar ju inte nu, som när du
for bort,” sade Fritz förvånad. ”Ena foten satt ju snett,
och mor sade, att det aldrig kunde hjälpas, eftersom
morfars fot var likadan och du bråddes på honom.
”Ja, du kan nu själv se,” sade morbror Karl och sprang
och hoppade med barnen. ”Vilken fot tror ni det var?”
frågade han och visade på sina båda dammiga skor.
”Den där, förstås,” sade Fritz
”Nej, den, tror jag!” skrek Ingrid.
”Ja, se ni det, så lika är de nu. Du lilla Ingrid hade emel-
lertid rätt. Men vänta ska ni få se!”
Han kastade fort av sig sko och strumpa.
”Se här syns ärr efter snittet, som en doktor skar för
att få av den hårda sena, som drog foten i orätt riktning
och vilken jag fått i arv efter min morfar, som ni säger.
68
Du har fått släktens häftiga lynne i påbrå, du, lilla Ingrid,

men du kan vara säker på, att du inte behöver behålla
det. Det gjorde ont, när doktorn skar, och jag tänkte
ett tag, att han inte skulle få göra det och att jag kunde
leva lika bra med en sned fot, om jag också haltade. Och
sedan, hur mycket tålamod har jag inte fått ha med min
sjuka fot, mitt dåliga påbrå.”
”Ja, men tänk, vad gör det, då du nu kan hoppa och
springa, så mycket du vill,” sade Fritz.
”Och leka ’hök och duva’?” sade Ingrid tvekande och
frågande.
” ’Hök och duva’ och ’Indian’ och ’Boll stå’ och allt vad
ni vill! Men först lilla Ingrid låt oss komma överens om,
att det är bra ledsamt att ha fått sådant där påbrå, som
du och jag fått. Jag har lidit mycket och arbetat mycket
för att bli kvitt mitt dåliga arv. Men jag hade ju aldrig bli-
vit riktig människa, om jag inte befriat mig ifrån det, då
det fanns en möjlighet för mig att göra det. Tror du inte,
lilla Ingrid, att det finns möjlighet för dig också att bli
kvitt din häftighet, så att du en gång kunde bli en riktig
rar, liten människa, som vill göra livet glatt och trevligt
för både föräldrar och syskon. Tror du inte det?”
Ingrid såg mycket besvärad ut, där hon med blossande
kinder och nedslagna ögon stod framför sin morbror.
”Ja, men det är så tråkigt, och jag får aldrig som jag vill,
om jag inte skriker,” snyftade Ingrid.
69
”Ja, det är nu det! Medan du är liten och kan gallskrika

får du vad du vill, när du har så ömtåliga människor
omkring dig, att de inte tål höra dig skrika. Men när du
blir stor, Ingrid, då kan du ju inte skrika, då låter det så
här:”
Morbror Karl satte till att skrika och förvrida sitt an-
sikte, så att det var rent av hemskt.
Fritz hoppade högt av förtjusning och beundran.
Ingrids ögon gnistrade. Hon knöt händerna och kände
en vild lust att störta på morbrodern och ge honom för
att han stod så där och retade och härmade henne. Hon
ville skrika, kasta sig i marken och sparka. Men där stod
ju morbror och bara gjorde narr av henne! Nej, hon ville
inte! Hon sprang ljudlost sin väg ut i trädgården och in
i lekstugan. Där grät hon en lång stund, men under det
tårarne rann, funderade hon på att inte visa sig stygg
och låta folk göra narr av henne.
Fy, vad morbror var otäck, tänkte hon en stund. Men
sen kom hon ihåg hans goda, glada ögon och tänkte på
ärret efter knivsnittet på hans fot. Vad morbror hade fått
plågas för att övervinna sitt påbrå! Hon var glad, att hon
fått häftigheten på sin lott. Det var ändå inte så svårt
att övervinna den, det kände hon nyss, den första gång
hon försökt att tiga och bli snäll, i stället för att bli ond
och skrika. Det blev allt ljusare och lättare inom henne.
Inte var det roligt att sitta och gråta längre. Hon hörde
70
ju, hur morbror Karl och mamma och bror Fritz skrat-
tade och var glada däruppe på verandan. Hon ville vara
med, skratta med, hoppa med, och så fick hon kanske
sockergryn.
Och mycket riktigt. Som hon kom springande, fick
hon en hel hagelskur av sockergryn över sig.
Ingrid tänkte på kvällen, när hon hade lagt sig, att
denna afton varit den roligaste hon varit med om. Det
var så roligt att veta, att hon kunde bli snäll, att hon hade
blivit det i dag.
Visst ville hon bli en glad och god flicka! I morgon
skulle hon be morbror, att han skulle be Fritz och pappa
och allihop låta bli att kalla henne för Etterblåsa. Hon
ville inte vara någon Etterblåsa. Hon ville inte längre
brås på mormor och moster.
71
När man vill ”slippa undan”
L illa Eva hade fått ett äpple, ett stort, härligt lysande
äpple. Hon tänkte inte på att behålla det för sig själv,
utan gav det genast åt sin mamma, som skar äpplet mitt
itu, gav en liten klyfta av den ena halvan till Evas bror
Robert och lät Eva få återstoden av densamma, medan
modern uppmanade henne att gömma resten till mor-
gondagen. Eva var mycket nöjd med moderns anordning,
hon gömde själv undan sin äppelhalva, varefter hon och
Robert läste på sina läxor för morgondagen för att sedan
få ägna kvällen åt lek och lustiga påhitt till julen, som
stod för dörren.
På morgonen, när modern hjälpte Eva vid klädseln,
frågade hon i förbigående, var hon hade gömt sin äpp-
lehalva.
”Det minns jag inte,” sade Eva käckt.
”Kanske du har ätit upp den?” frågade modern vän-
ligt. Hon visste, att Eva hade svårt att hålla sig till san-
ningen, och hon ville inte skrämma henne från att tala
sanning.
72
”Jag har visst inte ätit upp något halvt äpple,” sade Eva
med mycken bestämdhet.
”Ja, men då kan du väl säga, var du har lagt det, min
lilla unge.”
”Snälla mamma, det minns jag inte, har jag ju sagt.”
Evas ton lät inte precis så vänlig, som man kunde
förmoda av orden.
”Eva, du har gott minne, det vet jag. Säg, liten vän, inte
vill du väl narras och göra mamma sorg. Du hade ju själv
fått äpplet och hade kunnat äta upp det, om du velat; har
du nu tagit den halvan, som var kvar i går, så bryr jag
mig inte om det, bara du säger att du gjort det. Så, Eva,
var min snälla, raska tös och tala om det nu!”
”Nej, har jag sagt! Mamma kan väl söka. Jag har
minsann så mycket att tänka på, läxor och julklappar
och allting. Det är då rakt omöjligt att komma ihåg alla
världens saker.”
Eva lät så säker, att modern blev tveksam och började
leta överallt efter den omtalade äpplehalvan, som dock
inte stod till att upptäcka.
”Eva, jag kan inte tro annat, än att du narras.”
”Jag har inte ätit upp äpplet, och jag bryr mig inte om
det! Men nu måste jag gå till skolan. Jag hinner knappast
dit nu för det här bråket.” Eva började stortjuta, där hon
gick och sysslade med att få på sig ytterplaggen.
73
”Du kommer inte ur fläcken. Får du anmärkning, så

går jag till fröken och säger, varför jag kvarhållit dig
hemma.”
”Nej, mamma, det får mamma inte göra; då får jag
sitta kvar i skolan, när de andra har lov. Jag har inte ätit
upp hela halvan,” snyftade hon. ”Kärnhuset med alla
kärnorna är kvar, och det ligger under tändstickorna
på spiselkransen i köket. Nu måste jag gå. Det är bara
tjugu minuter kvar.”
”Inte förrän du fått ditt straff. Du hade så lätt sluppit
undan det, Eva, om du bara från början sagt sanningen,
när jag bad dig så innerligt. Nu kan du inte få slippa
undan.”
Eva fick en grundlig, men välförtjänt aga, och flög
sedan på dörren, över all beskrivning rädd för att till
råga på allt komma för sent till skolan.
Men nu upphov Robert sin röst:
”Du får inte gå ifrån mig, hör du! Det är is på vatten-
pussarna i dag, Kommer jag för sent, så får jag sitta över
lovet. Eva då — äh — hä — hää —”
Robert sprang efter Eva, gallskrikande hela tiden som
en ettårsbarnunge.
Eva for av som en pil, Robert stod stilla mitt i en ränn-
sten med forsande vatten och bara skrek. Människorna,
som gick förbi honom på gatan, frågade, vad det var åt
74
honom, och från fönstren tittade man på honom med

förundran.
Han teg dock inte, förrän lilla ljuslockiga Ina från hu-
set mitt emot kom och ställde sig bredvid honom och
stirrade på honom med stora, förundrade ögon.
Han visste inte, vart han skulle ta vägen. Rädd var
han att komma till skolan, få anmärkning och sitta kvar,
och rädd var han att komma hem och kanske få vad
värre var.
Så gick han omkring och stampade på gatorna och i
de frusna vattenpussar, han kunde komma över.
Men inte en smul roligt tyckte han, att det var. Isen
knastrade så lustigt och brast sönder under hans föt-
ter, och ibland fanns det därunder så pass djupt vat-
ten, att han kunde få sina kängor genomblöta och att
vattnet till och med nådde upp till snörhålen och blötte
strumporna. Men inte ändå kunde han tycka, att det var
riktigt roligt. Det var, som om han trampat på mammas
sorgsna ögon, och som om fröken stått bakom ryggen
på honom med stränga förebrående ögon.
Och så blev han hungrig, riktigt svidande otäckt hung-
rig, och det var liksom en röst i hans lilla mage, som
tvingade honom att gå hem. Han tyckte, att han stretade
emot. Men hur det var, så stod han inne i tamburen, och
så fick mamma veta, att han inte alls varit i skolan, att
han gråtit och varit hungrig och frusit.
75
Det hade varit den värsta dagen i hans liv, sade han.
Och ändå hade han haft fritt från läxor och läsning en
hel solljus förmiddag. ”Ja, jag tror rakt, att det hade varit
bättre att gå till skolan med ens,” sade han, ”till och med
om jag fått anmärkning. Men det är Evas fel alltihop.
Hade hon inte ätit upp äpplebiten och narrats sedan, så
hade man inte behövt ta bort tid med hennes aga.”
”Lögnen är en stor och stygg synd,” sade mamma, ”jag
tror dock, att Eva denna gång fått en läxa, som kommer
att göra henne gott. Det finns ett fel, som du begått i dag,
Robert, som också är styggt. Det är feghet.
Du har straffat dig själv hårdare, än vad både din lä-
rarinna eller jag skulle ha gjort det. I ditt hjärta bor en
Guds ängel, som säger dig, att om du inte fullgör, vad du
fått att göra, om du inte är lydig och god och hjälpsam,
så smakar ingen frihet och ingen glädje så bra, som den
skulle göra, om du gjort, vad du skulle.
Och så en sak till: skyll inte på andra för att försvara
det fel, du själv begår.”
76
En julklappsförsändelse
L illa Ellen hade varit hos sin moster på landet en hel

vecka, en mycket lång vecka, tyckte Ellen, som läng-
tat hem till mamma och syskonen hela tiden och funnit
sig så ensam hos moster, som inte alls hade några små
barn, med vilka Ellen kunde få leka. Mostern hade dock
varit så snäll emot henne, hon hade fått ligga i den fi-
naste lilla bädd med rosenrött täcke och fått kakor, rus-
sin och godsaker långt mer än vad som brukade vankas i
hemmet. Men det var förunderligt, hon tyckte ändå, att
det var roligare hemma.
Stackars moster var så ensam. Hennes man, Ellens
morbror, hade dött under en resa långt bort i främ-
mande land, då Ellen ännu var helt liten. Det var också
så underligt tyst i det stora, vackra huset på landet. Där
fanns ingen pappa, som sprang och lät nattrockstofsar-
na släpa efter sig, för att bli tagen av fem, sex storskrat-
tande och skrikande barnungar, ingen liten en, som om
kvällen framför brasan med bara små fötter hoppade
och dansade i mosters knä. Där fanns varken några små
77
gossar, som smög omkring och gjorde moster nyfiken

till julen och gömde pengar till julklappar åt henne, eller
några små flickor, som kramade henne och somnade i
hennes knä i skymningen, medan hon berättade sagor
för de andra, som inte var sömniga.
Och nu stod stackars moster och grät ensam på per-
rongen, när Ellen reste ifrån henne.
Ellen skulle fara hem till pappa och mamma och till
syskonen och den lilla, som dansade med bara fötter i
mammas knä om kvällarna. Hon stod i kupéfönstret
och såg, hur moster grät och bara undrade, vart hennes
egna tårar tagit vägen. De brukade trillande komma
utför näsa och kinder, utan att hon själv ibland visste
varför, och nu kunde hon inte få rätt på en endaste en,
som liksom kunde komma till ”sällskap” åt mosters tårar.
Nej, omöjligt!
Det bara sjöng inom henne: jag får fara hem, hem,
hem till mamma, pappa, pojkarna, systrarna, till den
lilla, lilla tuttan, som får små kängor till julen och skall
få tulta med i ringdansen kring granen.
”Moster skall komma hem till oss i jul! Kom moster
— kom!” skrek Ellen med full hals, så länge hon kunde
se det lilla stationshuset, invid vilket mostern stod.
Och nu var då Ellen hemma, hade varit hemma ett
par veckor, dansat och sjungit med småsyskonen framför
brasan och sprungit i kapp genom rummen med poj-
78
karna för att nå pappas flygande nattrockstofsar, som

han slängde med, när han sprang före dem.
Men litet emellan kom hon ihåg mostern i det en-
samma hemmet, helst nu när hon fått det högtidliga
uppdraget att gå till posten med brevet med julbjud-
ningen i till moster.
”Jag tror, att liten har glömt frimärket jag,” sade
postmästaren, när hon kom in på postkontoret. ”Utan
frimärken kan man inte skicka av brev, i synnerhet till
julen,” sade han och log helt vänligt.
”Blir det en julklapp då, med sådant märke på?” frå-
gade Ellen.
”Ja, det kan du lita på,” sade farbror postmästaren och
skrattade och klappade henne på kinden.
Men Ellen sprang hem igen och hämtade tio öre, som
hon lämnade postmästaren. Hon såg, hur han fäste ett
frimärke på brevet. ”Se så,” sade han, ”nu skall du tro,
att det kommer ordentligt till den, som skall ha det.”
”Den här dockan är ju min, riktigt min,” sade Ellen till
sin mamma. Det var ”dan före dan före dopparedan,”
och hon gick i ständiga julklappsfunderingar.
”Ja, det är det visst, du fick den ju till julklapp förra
året.”
”Ja, och hon är rysligt söt, Alfhild, tycker inte mamma
det?” Ellen höll sin docka i famnen och såg ömt på
henne.
79
”Hon är mycket, mycket söt, det är hon visst det,” sade

mamma tankspridd. Hon höll på att sluta slummerkud-
den, som skulle bli hennes julklapp till pappa, och hon
var så rädd, att han skulle komma in och få se den i för-
väg. Pappa brukade ibland vara nyfiken och rusa i väg
efter barnen, när de hade något julklappssmussel för sig,
och då kan man tro, att det blev skrik och väsen av, så
att Ellen förstod nog, att mamma satt och var rädd.
”Tror mamma, att moster skulle bli mycket glad, om
hon fick min Alfhild till julklapp?” började hon igen.
”Det är så synd om moster, som inte har något litet
barn.”
”Moster skulle nog ha mera nöje av ett riktigt levande
barn.”
”Men så kanske barnet gick där och längtade hem till
pappa och mamma!”
Nu blev Ellen förbluffad, ty tårarna, som var borta
den där gången, då hon reste från moster, kom upp i
ögonen på henne, så att hon knappast kunde se Alfhild,
förrän hon med ögonlocken först liksom klippt av tå-
rarna och fick dem att rulla ned på kinderna.
”Barn gör så, när de kommer bort,” fortsatte Ellen
med en snyftning.
”Inte om man tar dem till sig, när de är små; spring och
håll till dörren Ellen, pappa kommer!” ropade mamma
förskräckt. Så blev det inte vidare tal av den gången.
80
På kvällen satt mamma inne i sängkammaren och

vyssjade lillan till sömns. Ellen satt bredvid och klädde
av sin docka för att låta henne bada i lillans badvatten.
Hon visste väl, Ellen, att dockan var ganska rädd för
att bada, rädd om sitt långa lockiga hår, och att hon
ogärna kröp ner i badkaret. Hon svepte därför in henne
i en handduk, som ett riktigt dockbadlakan, smekte och
lugnade henne, så att hon inte skulle vara rädd, den lilla
rara dumsnuten till docka.
Mamma steg upp från vaggan, gav lillan, som nu sov,
en lätt kyss och beredde sig att gå ut.
”Mamma, är lillan min syster, riktigt min?” frågade
Ellen allvarligt.
”Ja visst, älskling, är hon det, så riktigt din, som hon
kan vara.”
Mamma strök Ellen smekande över håret, tog sin
nyckelkorg på armen och gick ut.
Men därinne i sängkammaren stod Ellen med sin Alf-
hild i famnen ännu och tittade länge och allvarsamt på
sin lilla syster. Hon var så allvarsam Ellen, att hon sövde
Alfhild med ens, utan att bada henne.
Så kom julafton. Barnen hade fått julpengar och på
egen hand köpt julklappar. De var nyfikna, och de gis-
sade förstås på varandras julklappar. Men ingen kunde
gissa, vad Ellen hade köpt. Det var förfärligt retsamt för
dem, men ingen kunde gissa det. Det var något så litet,
81
litet, att hon kunde hålla det inne i sin hand, som om
det varit alls ingenting!
Men var och en hade sitt att tänka på, sitt att gömma
och att skrikande springa undan med, när pappa, mam-
ma eller syskonen kom, och man kunde då inte stå ut
med att vara nyfiken alltjämt!
Äntligen hade då julaftonen kommit, den riktiga, som
blir på kvällen. Moster var därinne med — hon hade fört
med sig massor av paket och påsar. Granen var tänd,
julpsalmen var sjungen. Och nu skulle julklapparna tas
upp, och så skulle man då äntligen få se vad det var för
en julklapp, som tagit så liten plats i Ellens hand.
Hon hade sett mycket märkvärdig och högtidlig ut,
när hon gick ut, och lika viktig såg hon ut, när hon efter
en stund åter kom in. Bakom henne gick gamla dadda,
som varit i huset sedan första barnet kom till, och som
hade skött dem alla som mycket små. Hon bar lillan
på armen och ställde varligt ned henne på golvet. Alla
blickade förundrade på den lilla.
På bröstet hade hon en papperslapp fastsatt med
knappnålar med någon mycket svårtydd påskrift, och
på vardera av de små trinda, rosenröda kinderna satt
gröna och röda frimärken, som inte alls var klädsamma
för den lilla. Ellen tog henne under armarna bakifrån
och ledde henne varligt fram till mostern.
”Mosstärr” stod det riktigt nog på lappen.
82
”Moster skall få henne,” sade Ellen blygt med ett

lyckligt ansiktsuttryck. ”Jag har själv köpt frimärkena
och smetat på henne, så att hon skulle bli riktigt och
ordentligt mosters julklapp, och mamma säger, att små,
små barn längtar inte hem till mamma och pappa.”
Mostern tog lillan upp i famnen och slog sina armar
omkring henne. Men Ellen blev så ledsen och funder-
sam. Moster grät ju även nu riktiga tårar, hon såg, hur de
låg kvar på lillans hår och glänste. Gråta nu, när hon fick
ett barn, precis som hon grät, när Ellen for ifrån henne
och hon förlorade ett!
”Pussa,” sade lillan. Hon räckte sin lilla mjuka mun,
med vilken hon trutade ut så mycket hon förmådde mot
moster, som kysste henne på munnen och på de små
runda knubbiga händerna och svingade runt med henne
i famnen, så att julgransljusen fläktade för draget.
Pappa och mamma såg på varandra och på barn-
skaran omkring sig, såg länge och betydelsefullt på
varandra!
Så gick mamma fram till sin syster, lade lillans armar
om hennes hals ”tag henne från oss också,” sade hon, ”jag
vet att hon blir lycklig hos dig. Det är nog en högre makt,
som lett vår lilla Ellen att handla så som hon gjort. Lillan
får du, och dadda får du också ta med första tiden.”
”Ja, dadda tordes jag inte ge moster, för att hon är
inte min riktigt, och inga pengar har jag kvar heller till
83
frimärken. Men, moster, det gör ingenting, för nu är

lillan riktigt mosters, och det hade hon inte blivit, om
jag inte haft pengar till julklappsfrimärken, sådana där
röda och gröna. Farbror på posten sade, att det måste
vara sådana färger på märkena, när de skall sitta på små
julklappsbarn.”
84
En Stillahavsfarare
G amla gumman Elm haltade vägen fram. Nere vid

foten av Lassbergsbacken stannade hon; backen var
brant, och gumman gruvade sig, när hon tänkte på att
just nu, när kvällssolen låg på som starkast, behöva gå
den uppför. Men hon var tvungen till det, ty hos bonden,
där hon vistades som fattighjon, hade de mistat ett får,
och hon skulle gå fram till prästen med en kungörelse
om det, som skulle läsas upp i kyrkan, så att den kyrko-
besökande, som möjligen hade spaning på fåret, skulle
kunna lämna bonden besked om det. Gumman klev mö-
dosamt uppför, så förbi av svaghet och ålderdomstrött-
het att hon riktigt stönade.
Uppe från backens översta krön kom prästens son
Folke med en kamrat i följe, kronofogdens Olof. De
stormade iväg utför, och gumman vek skrämd åt si-
dan. Allt för underliga tog de sig också ut, där de kom,
skuttande, skrikande och skrattande med var sitt stora
baktråg på huvudet och långa slevar i händerna. Folke
rodde i luften med slevarna som med ett par åror, men
85
mitt framför gumman Elm girade han till, så att hon fick
en puff, — en ganska obetydlig, men tillräckligt stark för
att få henne i backen.
Detta var nu inte alls meningen, och gossarna blev
helt förskräckta. Folke fick gumman på benen igen och
”tio hej”, tog de tag under hennes armar och förde henne,
varligt nog, med sig utför backen.
”Kära, kära hjärtandes, jag skall ju uppför jag,” skrek
gumman. ”Jag skall till prästen med kungörelse tills i
morgon, då han skall predika i Röed.”
”Ge hit, den skall jag ta och lämna pappa i kväll, när
jag kommer hem. Mor Elm vet nog att jag brukar kallas
för hjälpprästen och är van att gå med bud.”
”Ja, Gud signa honom, det vet jag då visst det, att man
törs sätta lit till honom, prästens Folke.”
Gumman vecklade upp den blårutiga halsduken, i vil-
ken hon hade skrivelsen inlindad, tog upp den och läm-
nade den till honom. Folke stoppade den omsorgsfullt
på sig i blusens innerficka, gav gumman käppen, som
han burit på till henne och stjälpte åter över huvudet
baktråget, som han nu släpat efter sig. Så satte de iväg
igen, pojkarna, så stormande glada, som om de varit på
väg att erövra en värld.
Därnere vid bergklintens fot på andra sidan om skogs-
dungen låg en liten damm, som av gossarna erhållit den
anspråkslösa benämningen ”Stilla havet”. Aldrig förut
86
hade en farkost plöjt detta hav, vars yta heller aldrig vi-
sat ”skummande vredevågkammar” vid andra tillfällen,
än när gossarnas långa vidjespön rört upp det i tillbörlig
grad. Havet var farligt nog, ty invid stränderna kunde ett
riktigt tvåårs barn drunkna. Detta visste Folke genom
att mäta sig med lilla syster Greta, som var två år gam-
mal; hon nådde honom nämligen en bit uppöver midjan,
och när han så gick ut i vattnet, visste han precis, hur
långt ut i Stilla havet en sådan som hon ”behövde gå
för att drunkna”. Hans lilla syster hade riktigt nog själv
aldrig gjort något försök i den riktningen, då hon dels
var för liten att med brodern gå den långa vägen, och
ingen annan känt någon benägenhet att använda hen-
nes lilla kropp till sjömätning i den djupa mergelgrav,
som benämndes Stilla havet.
När Folke ville loda djupet i havets mitt, hade han
alltså blott sin egen gängliga kropp att tillgå, och han
använde den oförskräckt. Naken vandrade han omkring
i vattnet, bearbetande lerbotten med fötterna likt ett
mudderverk, tills hela havet tedde sig som en lervälling
och han själv i fullständig rustning av järngrå lera nöd-
gades söka fast mark, utan att ha lyckats upptäcka det
farliga djupet, som enligt stort folks utsago skulle finnas
i dess mitt, där vidjesprötet stod buktat över vattenytan,
draget nedåt av ett snöre, som hårt spänt fortgick och
87
försvann nere i djupet, ”djupet”, där enligt sägen, ”en

jätte inte skulle bottna”.
Folke var ju ingen jätte, men han ville dock under-
söka och förvissa sig om, huruvida en pojke av endast
hans längd dock inte skulle kunna klara sig ifrån det
där jättedjupet. Han gjorde upprepade hjältemodiga
försök att nå dit, men ”hann aldrig längre än till näsan
och öronen”, ty när lervällingen slöt sig om munnen på
honom och kilade in i öronen, förmådde han sig inte till
att kava sig fram längre. Jättedjupet med vidjespröten
var således och förblev ett ännu aldrig uppnått mål för
hans spaningar, hur brinnande nitiskt han än bemödade
sig om att hinna det.
Så kom det en ny domhavande till orten och med
honom hans son Olof.
Olof gick i första förberedande klass i sjökrigsskolan,
hade redan varit ute på sin första sjöexpedition, var
vig och rapp och oförskräckt som en panterunge eller
sotarpojke på en takås, och man kan förstå, att Folke
drogs till honom som järnet till magneten, och att de
båda gossarna snart blev oskiljaktiga och att Olof länge
sedan var fullt på det klara med svårigheterna i att fot-
ledes nå jättedjupet i Stilla havet. Olof och ingen annan
visste också att övervinna svårigheten, — han var väl
inte sjögast för intet! ”En båt”, och endast ”en båt”, han
upprepade det, kunde bringa reda och framgång i denna
88
högst invecklade fråga. Anskaffandet av ett pansarfar-

tyg har väl näppeligen orsakat större tankeansträngning
och bryderi, än vad åstadkommandet av en båt, så här
i inlandet vållade de båda sjöhjältarna.
En tilldragelse, av vad de tyckte föga vikt, hjälpte
dem ur trångmålet. De flesta stora tilldragelser och
upptäckter har tillkommit genom att gossar eller män
hållit blicken öppen för någon liten tillfällig händelse.
Genom att iaktta med vilken kraft den heta ångan
rusade ut ur pipen till en tekittel, fick James Watt re-
dan som ung gosse sin första idé om de storverk, som
skulle kunna utföras genom ångans makt, och endast
ett äpples fall från trädet kom Newton att grubbla över
tyngdlagen.
En vacker eftermiddag, just förutnämnda lördagsaf-
ton, kom Folke och Olof att gå förbi bagarstugan, där
ett större brödbak just avslutades. Brita, torpargumman,
som förestått baket, skjutsade ett tomt, väldigt stort
baktråg utför bagarstugans lilla förstugutrappa. Av far-
ten åkte det nästan ända fram till gossarna. På en gång
stannade de! — De såg betydelsefullt på varandra.
”Båt, vad tycker du, Olof?”
”Så god som någon, som plöjt oceanen! — Endast nå-
got svårt att få den att driva fram, tämligen tom på segel
och ånga, som den är, att inte tala om åror!”
89
Gossarna blev tankfulla; tysta stirrade de ner i bak-

tråget, som om de genom dess botten sett sin bästa
fällkniv försvinna.
”Vi få staka oss fram, du Folke, — som rödskinn i sina
kanoter på krigsstråt.”
”Staka oss fram! Stakar man sig fram genom hav, där
jättar inte bottnar?” Folkes röst ljöd överlägset hånfull
och på samma gång smärtsamt nedslagen och mod-
fälld.
”Vad i all världen går det åt er?” ropade på en gång
Elsa och Rut, Folkes både äldsta systrar, vilka kom ut
ur bagarstugan, bärande en kittel nykokta, ångande
lingon mellan sig. De satte ner kitteln, och Elsa började
röra omkring i den med en långskaftad slev för att svala
av det kokheta moset, innan det skulle hällas upp på
burkar.
”Hon ror i sylten! Hurra, vi har funnit åror till vår båt!”
skrek Folke. ”Fullt upp med långa slevar har vi i köksskå-
pet,” och som en pil satte han i väg uppåt gårdsköket.
”Den där sleven passar allra bäst till åra,” sade Olof
och gick med ett meningsfullt leende fram till kitteln,
”åror bör inte vara allt för ihåliga eller tomma.”
”Nej, ni rodde väl helst i en tjärn av sylt, med ständigt
fyllda åror,” skrattade Elsa.
”Ja, helst om i sjön fanns en mandeltårta till ö, med ett
hus av choklad, i vilket du, Elsa och Rut skulle bo.”
90
”Bevara oss väl, vad vi då snart skulle bli utan tak över
huvudet och husvilla,” log Rut som varit inne och nu
kom ut med två tefat, som hon för gossarnas räkning
fyllde med sylt, allt emedan Olof ivrigt delgav dem sin
plan att ”ro” ut till jättedjupet i Stilla havet i baktråg med
slevar till åror, och förbindligt inbjöd dem att efter en
stund infinna sig vid havskusten för att åskåda regat-
tan.
Det var på vägen dit ner, som gossarna sedan mötte
gumman Elm och som Folke erbjöd sig att till fadern
lämna fram kungörelsen om fåret, som sprungit bort.
Väl nedkomna till ”kusten”, kastade de av sig jackor
och skodon. Farkosterna sköts ut; de var två till antalet,
det stora rågbrödstråget och skorpdegstråget, vilket
senare skulle tjänstgöra som julle eller livräddningsbåt,
— en egenskap, som inte riktigt tycktes ligga för den, ty
vid första ytterst försiktiga steg, som Olof gjorde för att
gå ombord på den, böjde den sig undan och fördolde sig
under vattenytan.
Rågbrödstråget visade sig vara mera värdigt att fylla
uppgiften av Stillahavsfarare. Balanserande, som om
han skulle ha dansat på lina, med böjda vacklande knä-
veck, utsträckta armar och dito tunga, stod Olof mitt
i fartyget. När han vunnit jämnvikt nog för att våga
röra tungan, ropade han åt Folke att ”klara jullen” och
”passa den midskepps till kommandobrygga”. Utan att
91
våga vända huvudet, alltjämt balanserande för att hålla

fartyget och sig själv på rätt köl, gled han så varligt ner
på kommandobryggan, och snart ljöd kommandoropet:
”Slevarna!”
Två sådana träddes honom varligt i händerna av
gasten.
Och så begynte Olof ro fram mot jättedjupet, sättande
kurs mot vidjesprötet —!
Vid Stilla havet härskade en lång stund en stor, hög-
tidlig tystnad.
”Flickorna måste se mig,” kom det omsider dämpat
från Olof.
”Äh! Vem bryr sig om dem, låt mig få ro nu!”
”Till sjös lyder du kommando, eller blir du fockad.
Hämta flickorna! De har smörgåsar, sockerdricka och
kringlor med sig,” ljöd det åter i skarp, avmätt kom-
mandoton.
”Jaså, det var en annan sak! Hämta flickorna var det ju.”
Med entonig, släpande sjömansstämma återgav Folke
kommandoorden, och så flög han i väg hemöver.
När flickorna omsider kom, stod Olof upprätt i farty-
get, ända där framme vid vidjesprötet, halande i det ner
i vattnet gående snöret, förberedd på att, när han fick
upp det, han på samma gång skulle vinda upp ur dju-
pet den fördolda skatt, som skulle göra honom till både
”prins och kung och anförare för ett kaparfartyg”. Han
92
visade sig iförd lergrå rustning med skjorta och byxor,

fastklibbade vid lemmarna. I ensamheten hade han ju
gjort en och annan överhalning, något, som han alldeles
inte ämnade låtsa om.
”Ohoj — ohoj!” Han drog i repet. Just när flickorna
nådde kusten, kom skatten i dagen. En lerdrypande
påse och i den något tungt — ”skatten av pärlor och
diamanter”.
”Fy, käre Olof,” ropade Elsa, ”det är ju döda kattungar
i påsen! För tre år sen, när Folke var i skolan på våren
och isen ännu bar, sänkte Brita kattungar där och lade
en stor sten i påsen, för att de skulle sjunka och dö fort
och säkert.”
Olof slängde påsen tillbaka i vattnet, inte försiktigt,
med bibehållande av balansen, utan häftigt, överraskad
och förtretad som han blev. Båten vippade till, gjorde en
listig snedvändning och stjälpte så Olof ut i det leriga
djupet rätt i kölvattnet på påsen med kattungarna.
Flickorna skrek högt. Rut slängde med stor sinnes-
närvaro smörgåsarna ur korgen och skuttade i väg
med den, så långt hon förmådde i riktning mot platsen
för skeppsbrottet. Folke gav sig med mera belåten än
skrämd uppsyn ut i det av honom väl kända farvattnet.
Han hann inte ta många steg, förrän Olof, grå som en
krokodil, kom skjutande förbi honom in emot land.
93
”Jag tog tillfället i akt, när jag var där nere och gjorde
den där djupmätningen, som vi ha talat om så länge, du
vet,” sade han med en blick av hemligt förstånd till Folke,
som, full av storsinnad beundran, stod orubbligt kvar i
vattnet ända till midjan.
”Asch, kan du simma,” skrek Rut med tydlig missräk-
ning i rösten, ”vad behövde jag då kasta bort vår bästa
lingonkorg som livräddningsboj för.”
”Den förlusten är väl lätt att bära, då inte smörgåsarna
följde med,” sade Folke och muddrade i väg upp åt det
torra.
Och däruppe blev ett liv och ett kalasande på kringlor
och sockerdricka. Flickor sprang skrikande och skrat-
tande undan för våta, leriga pojkar, när de samtidigt
skulle hem i solnedgången, och pojkarna bjudit till ”att
rigga opp sig”, i det de sprängt på sig jackorna över de
våta underplaggen.
Man kan tänka, att Folke sov gott den natten och att,
när söndagsmorgonen ingick, han varken hörde, att det
ringde första gången i den närgränsande klockstapeln,
eller att giggen, i vilken pappa åkte till Röeds kyrka,
rullade i väg utför gården och över bron med dess lösa
ramlande brädbeläggning. Det ringde andra gången.
Folke sov ännu!
Så kom Elsa in, söndagsklädd och fin i skär nystruken,
hemmavävd klänning.
94
”Men Folke då, nu får du inget kaffe, och det ringer

snart samman; hade du varit vaken, så hade du fått
fara med pappa till Röed och öppna grindarna och
fått grindslantarna, nu fick Rut fara i stället, jo, det är
vackert!”
”Röed! — Har pappa farit?”
Tydligen var det ingen av Elsas jobsposter, som grep
Folke så djupt som det faktum, att pappa redan rest till
Röed. Elsa blev helt bestört över den fart, med vilken
han slängde på sig sina kläder.
”Men Folke, tänker du ta på dig dina vardagsbyxor, de
är ju grå av lera sedan i går, och inte skall du väl ha den
där jackan mitt på söndagen!”
”Det gör detsamma! Vad tror du jag bryr mig om det!
Jo, det är snyggt, här har jag det ännu liggande.”
Han trevade med handen i jackans innerficka.
”Vacker hjälppräst,” muttrade han. ”Mor Elm är nog
bättre sådan själv, hon!”
”Men Folke, vad går åt dig! Jag tror nog, att Emma har
lite kaffe åt dig och plättar också och inte får du gå ut i
de där kläderna, då du har spritt nya.”
Elsa ställde sig i vägen för honom och höll igen dör-
ren.
”Jag struntar i ditt kaffe och dina plättar och gamla
nya kläder, — ur vägen med dig bara!”
95
Och innan Elsa hann blinka, så hade hon blivit

slängd från dörren. Folke var försvunnen, hon hann
inte så mycket som att se, åt vilket håll en gång, och
inte kunde hon gissa sig till det heller eller ens tänka ut
något så tokigt, som att han, pysen, ensam, utan frukost,
skulle ge sig i väg till Röeds kyrka, tagande genvägen
över bergen.
Men det var just vad Folke gjorde. Han sprang längs
dikesrenarna, invid vilka rågfälten stod så höga, att hans
huvudknopp knappast syntes ovanom dem, upp igenom
hagar, där hästar och kor gick i bet, och där han såg den
onda tjuren, som hade lucka för ögonen och som började
vråla och stampa upp jorden, när han fick väderkorn av
Folke, trots att han sedan, förklarligt nog, inte brydde
sig om att förfölja pojken, vilken, efter vad han kunde se
av honom i sina gamla, grå kläder, var bra nog lik hans
egen morske, hurtige vallare.
Folke klättrade över ledet i stället för att dra ner
störarna i det. Han kom in i djupa skogen, där hararna
sprang upp alldeles invid honom, så skrämmande has-
tigt, och där tjädrarnas tunga vingslag ljöd hemska och
ängslande. När han sprungit utför den steniga, knappt
märkbara stigen ner till tjärnen och där såg en älgoxe,
som reste sig upp mitt inne i snåret av alar, blev han
nästan stel av skräck. Folke hade hört talas om onda älg-
oxar, och nu måste han ju vägen fram, tätt förbi den för-
96
färande, högbenta, vitthornade besten. Men det fanns

ingen annan råd. Han klämde på papperet i jackfickan.
Prasslet ifrån det ljöd som en bestämd befallning, och
varje bestämd befallning, som man finner rättvis och
befogad, inger mod och förmåga att utföra den.
Utan att så mycket som se åt det jättelika vidundret
flög Folke där förbi, kom upp på mon, där tallarna stod
med brunröda höga stammar likt pelarna i stadens stora
kyrka. Folke kom att undra, om träden visste av att det
var söndag, de såg stilla och andäktiga ut och såg upp
emot solen, som om den varit prästen, som talade till
dem där de stod på ömse sidor om vägen likt karlar och
kvinnfolk på var sin sida om gången i kyrkan; ”karlarna”
var tallarna, som stod till höger, resliga och allvarsamma,
och granarna där till vänster var ”kvinnfolken” med
yviga kjolar. Björkarna med vita stammar och mjukt
viftande löv var de unga flickorna och småbarnen i
vackra, ljusa söndagskläder.
Så kom en vindil farande genom skogen; det började
sjunga en susande, brusande sång däruppe från furor-
nas kronor, från granarnas täta barr och från björkarnas
vajande lövverk. Folke, som saktat stegen, där han gått
och liksom deltagit i skogens gudstjänst, spratt till och
satte i väg storspringande.
”Träden sjunger!” Det var slut på gudstjänsten i sko-
gen! Tänk, om det också var slut på gudstjänsten i Röeds
97
kyrka; om han inte skulle, hinna fram med kungörelsen,

som mor Elm lämnat honom, ”hjälpprästen”!
Det var nog långt lidet på dagen, ty han var svidande,
förfärligt hungrig, och medan han sprang, tänkte han
på plättarna, som Elsa talat om och på kaffet. När han
kom ut ur skogen och en bit på vägen, och kände igen
den stora bondgården, där hans och syskonens förra
snälla barnjungfru nu var matmoder, stannade han en
sekund i tvekan. Det fanns väl inte en bit i hela hans
hungriga trötta lilla kropp, som inte skrek och bad, att
han skulle stanna, att han skulle gå den lilla, lilla biten
in till gården och där få gräddskummad frisk mjölk och
smörgåsar med mesost och åkerbärssylt, och vila i en
gungstol, tills pappa skulle fara förbi på återvägen från
den nu närbelägna Röeds kyrka och ta honom med i
giggen. Han vände redan i riktning nedåt gården, men
trevade ännu ett tag, liksom motvilligt, efter papperet
i fickan.
”Om han skulle kunna slippa undan? Nej!” Befall-
ningen kom lika obeveklig. Gamla mor Elm litade på
hjälpprästen, som alltid brukade vara ordhållig och
säker, när han hade åtagit sig en sak.
”Jag måste gå! Jag måste!” Han var så förbittrad på den
där rösten inom honom, som tvingade honom bort från
allt gott, som han trådde och längtade efter, att tårarna
trängde fram i hans ögon; till sist började han gråta högt,
98
där han sprang vägen fram mot kyrkvallen. Han såg de

tvåhjulade pinnkärrorna stå därframme med skalmarna
fällda mot marken och hästarna där bredvid med huvu-
dena i halvslummer böjda över hötapparna. Hundarna,
de små, grå byrackorna, lekte ”titt ut” och ”ta fatt” med
Wakt, deras egen stora S:t Berhardshund, vilken så där
i obemärktheten i en främmande församling nedlät sig
att leka och hitta på upptåg som den förste bäste lille
gråhundsvalp.
Folkes gråt, eller man kan utan överdrift säga klago-
tjut, upphörde, när han igenkände Wakt. Han ämnade
just ge hals för att kalla den trogne vännen till sig, när
han fick se en person komma ut ur kyrkan, och strax
därpå ännu en! ”Gudstjänsten var slut! Pappa hade sagt
amen och gått ner från predikstolen!”
Folke gav till ett tjut som en liten varg. Så tänkte han
på, att en del kungörelser brukade läsas upp från koret,
innan folket lämnade kyrkan. Det bar i väg med honom
igen. Han trängde sig in genom kyrkporten, och höll på
att skrika högt av glädje, när han såg, att pappa ännu
inte hade lämnat predikstolen, där klockaren just läm-
nade fram lysningssedlar och övriga kungörelser. Folke
betänkte sig inte. Med samma fart, som han förut iakt-
tagit, rutschade han i väg längs kyrkogången, föremål
för hela menighetens förfärade undran. Gubbarna och
de andra karlarna på högersidan reste sig, beredda att
99
rycka ut i händelse av utbruten skogseld eller annan

olycka. Gummorna och yngre kvinnfolk ojade sig, vis-
kade och diktade olycksmöjligheter. Prästens Folke såg
ju vettskrämd ut.
Det var ett tasslande och mummel i kyrkan, så att
prästen knappast kunde göra sig hörd uppe från pre-
dikstolen, men från den stund han tog papperet ur Fol-
kes hand, blev det dödstyst. Alla spände sin hörsel till
det yttersta för att kunna ögonblickligen uppfatta det
märkvärdiga, som skriften torde innebära. Prästen, som
med ängslig förundran tagit det illa åtgångna papperet
ur sin gosses hand, överfor det med ögonen, vände på
det. Nej, där fanns blott en kungörelse. Han läste med
en stämma, som klingade högt över den dödstysta för-
samlingen:
”Ett får, svart till färgen, med ett vitt öra och ett svart
öra, är bortsprunget från de andra fåren hos bonden i
Ersta, Per Janson, som betalar den, som kommer tillbaka
med fåret.”
Folke smög sig ner från predikstolstrappan, viskade
till klockaren att be pappa stanna med giggen hos An-
derssons, så att han fick åka hem.
”Hur hade han då kommit den långa vägen hit?” frå-
gade klockaren förundrad.
”Gått förstås, gått över skogen med mor Elms kungö-
relse, som jag glömde att lämna pappa i går.”
100
Klockaren höll på att fördröja sig kvar därinne i sa-

kristian. Han stod och såg genom fönstret på pojken,
som för fattighushjonets skull gått en sådan väg ensam
över skogen.
”Det blir nog en storkarl av den där lilla parveln,”
tänkte klockaren, i det han gick ut i kyrkan för att ta
upp psalmen.
Men Rut, som satt på läktaren med komministers
och länsmansbarnen, skämdes för Folke, så att hon
inte kunde se upp. Gå genom kyrkan i sådana kläder,
precis samma lerrustning, som han förskaffat sig förra
kvällen, då han vadade ut för att rädda Olof, när denne
led skeppsbrott i Stilla havet!
101
En julgransfällning
A lla fem pojkarna hade gått ner till ångbåten för att
möta Nils, som skulle komma och få bli hos dem på
landet hela sista dagen av deras därvaro.
De dagar, som Nils under sommaren hade fått vara
på besök hos dem, hade av alla gossarna, lille Felix inte
undantagen, varit ansedda som riktiga högtidsdagar.
Nils var äldre än den äldste av dem, Evert, samt gick i
en högre klass. Men han var dock den muntraste, bäste
vän och kamrat de kunde önska sig.
Och nu hade han kommit. — Ägg och biff och pann-
kaka hade de fått till frukost — och de hade hela långa,
soliga höstdagen på sig.
De tyckte att varje timme, varje minut var dyrbar.
Deras mamma, vilken med hjälp av en ung flicka, som
hon hade i hemmet, packade ner syltburkar och slog in
astrar och lövkojor i krukor, sade, att hon önskade att
denna dag var lyckligt överstånden och att hon hade
gossarna ordentligt nedstuvade i deras bäddar för nat-
ten.
102
Mamma kände dem och hade sina små misstankar

om att dagen för hennes gossar, under rustibussen Nils’
anförarskap, möjligen skulle kunna erhålla ett annat slut
än det sedvanliga.
De surrade redan omkring henne, så att hon var full-
ständigt yr i huvudet.
Syltburkar försvann på det mest besynnerliga sätt.
— En groda låg i botten på en blomkruka, när hon kom
med asterplantan fastsittande vid jordklumpen, för att
sätta ner den i krukan. Kattungen låg i linnekorgen. Och
när mamma skulle lägga in sina nipper och öppnade
sin översta byrålåda, låg en liten glänsande snok helt
bekvämt hoprullad i den skära bomullen tillsammans
med filigranshalsbandet.
Det var inte att hålla ut med! Hade det inte varit
”sista dagen” med mångfalden av göromål och så det i
en fredlig stund lättsinnigt avgivna löftet att gossarna
den dagen skulle få göra vad de ville, så hade det nog
redan på morgonen blivit allvarsamma uppträden mel-
lan modern och hennes pojkar.
Emellertid kändes det för henne som en lättnad, när
de samtliga med Nils i täten anhöll om att få ge sig ut på
strövtåg — ”för att möjligen bli borta hela dagen” — om
nu mamma och tant ansåg att de kunde undvara dem!
Det var inte så utan att de trodde sig om det!
103
I översvallande välvilja hjälptes mamma, fröken och

jungfrurna åt att ordna matsäck åt gossarna. Där lades
in både sylt och plättar och smörgåsar utan all ända,
med finaste schweizerosten, som de annars i vardagslag
knappast fick se åt, saft- och sockerdricksbuteljer samt
hela påsar med fint småbröd.
Harald myste och gjorde grimaser åt pojkarna:
”Det är för att de vill bli av med oss! Den där snoken,
den gjorde riktigt susen. Inte hade vi fått så här gentilt
annars.”
Matsäcken blev full och duktigt tung. Det var ingen
möjlighet för någon av pojkarna att ensam orka med att
bära den hela vägen.
Så beslöts att man skulle ”köra” den.
De två stora Newfoundlandshundarna Pil och Bössa
lockades ut ur kojan. Och så spändes de för den lilla lätta
vagnen, som enkom var tillverkad för dem, samt ifördes
de trevliga, mjuka seldonen, som nyss blivit färdiga.
Matsäcken lades i vagnen. Med ett samstämmigt hur-
rarop, som skulle ha hedrat en till anfall framstörtande
trupp indianer, rusade pojkarna i väg.
Men de, som alls inte störtade i väg, det var Pil och
Bössa.
Felix, som var liten och lätt och satt i vagnen för
att köra med de vackra, röda tömmarna i sina händer,
smackade och smällde.
104
Pil och Bössa viftade vänligt med långa, hårda svansar

utan tanke på att gå framåt.
Sinsemellan tycktes de inte vara alldeles på det
klara med, vad de skulle besluta sig för: springa bort till
mjölkkammaren, där de hörde Lisa, köksan, slamra med
mjölkkärlen eller återvända till kojan, där de nyss fått ny
halm! Syskon var de, men kunde dock inte bli eniga om
saken. Och så stretade och drog de åt var sitt håll, men
glömde inte att då och då ge lille Felix en vänlig blick
eller ett välvilligt viftande med svansen.
Truppen hade gett sig i väg, och Felix var ensam kvar.
Till på köpet tycktes Pil och Bössa nu med ens bli eniga
och ämna ge sig iväg tillbaka till hundkojan.
Felix daskade och slog med tömmen, mörkröd i an-
siktet, med uppstigande tårar i ögonen.
Då kom truppen tillbaka — hojtande, gastande, grä-
lande på Felix, som inte förstod sig på något så genom-
enkelt som att köra ett par rashundar.
Evert tog tömmarna — klatschade med tungan; det
lät som ett vinande piskrapp. Pil och Bössa spetsade
öronen, slokade svansarna, och i väg bar det — rätt ner
till hundkojan med svindlande fart! Felix och matsäcks-
väskan rullade runt i sandgången i innerlig förening, då
vagnen beskrev en vacker cirkel i luften och slängde av
dem hur det föll sig. Så låtsade Evert, att det var han,
som med full avsikt kört dem till hundkojan.
105
”Det där gjorde ni väldigt bra ifrån er,” sade han till
hundarna, i det han hastigt selade av dem.
För att hinna med på den brådstörtade farten hade
han sprungit så fort benen kunde bära honom.
”Åh, du! Inte tänkte du att de skulle sätta kurs på kojan
inte! Det är just du, som inte kan köra,” sade lille Felix
vanvördigt.
Han hade inte väl känt mark under fötterna, förrän
han rusat i väg efter ekipaget och den övermodige kör-
svennen utan att ta den ringaste notis om, att blodet
rann i små fina rännilar nedåt hans sandskavda kind
och näsa.
”Det var också för att få dig ur vagnen, annars hade
du väl suttit där ännu,” sade Evert.
”Locka med dem, så går vi. Jag bär matsäcken,” skrek
Nils, uppe vid grinden. ”På det här sättet kommer vi ju
aldrig i väg.”
Pojkarna lockade. Pil och Bössa nosade på varandra
för att ”fundera” och rådgöra, huruvida det kunde vara
skäl för att ge sig i lag med sällskapet, som då inte såg
vidare inbjudande ut i de ruskiga dräkter de tagit på sig
för att riktigt kunna ”leva rövare” hela dagen.
Men så beslöt de sig för att följa. Under skall och gläf-
sande tjut rände de i väg. Pojkarna kilade före och efter
dem. De hurrade, hojtade, skrek.
106
Mamma stod ute på trappan och slog efter dem med

sitt förkläde; Lisa, som sköljde mjölkkärl vid brunnen,
skrattade så att hennes tänder lyste lång väg, och fröken,
som ute från rabatterna hämtade upp blomsterstånd,
satte de svarta, leriga fingrarna i öronen.
Pojkarna försvann emellertid in i skogen. Vid ett gam-
malt skjul, där ett par tama älgar en gång hade blivit
uppfödda, stannade de och höll råd. De var i närheten av
vatten, ty hundarnas plaskande, då de simmade omkring
där, förnams tydligt.
”Jag tycker att vi skall riva ner det här planket och så av
bräderna bygga upp ett slott åt oss, och sen skall vi leka
kung. Du Nils får bli kungen, och jag skall bli prinsen,
som far ut och gör äventyr och får en prinsessa — —”
”Nej vet du, Hilding, det var då det tjockaste jag hört.
Nyss, när du drog skjortan utanpå kläderna, låtsades
du vara målargesäll — och nu tvärt vill du bli prins! Det
skall väl vara reson i ens företag.”
Det var Evert, äldste brodern, som talade upptuktel-
sens ord till den yngre.
”Ja, visst är det tjockt, Hildings förslag,” skrek Arne,
den näst yngste. ”Då är det väl mycket pampigare att
lägga trädstammar över skjulet här; så täcker vi med
kvistar och ris och murar en eldstad av gråsten mitt
på golvet, så att det blir en vikingaborg. Jag skall bli vi-
kingahövding på — på båten här nere och på den gamle
107
draken skall vi fara sjön runt och göra holmgång och

röva — röva —”
Arne såg sig rådvill omkring. Hans förslag rönte tydli-
gen inte det ringaste erkännande av de omkringstående
kamraterna.
”Nej, vet ni vad vi skall göra?” sade Felix med gäll
röst. ”Vi ska låtsa att vi är i Afrika, där pepparn växer,
gno genom hela skogen och ta alla rönnbär vi ser och
lägga dem i stora lårar och ge mamma dem till julklapp
åt hönsen. Mamma sa, att hon aldrig får nog mycket
rönnbär — och jag vet inte, vad jag skall ge henne till
julklapp.”
”Det där måste väl vara tjockt om någe,” fnyste Hil-
ding, ”rönnbär, det mest omänskligt sura, som finns.”
”Men har ni sett en så ståtlig julgran där står,” utro-
pade Nils hänförd. ”Vet ni vad som vore pampigare än
allt annat?”
Gossarna stod tysta, de kunde omöjligt fatta me-
ningen med Nils hänförelse.
”Helt simpelt, ni grabbar, att ta opp en gran med rötterna,
och sätta den i en kruka, eller bytta eller tunna, och låta
den växa där till jul och så ta hem den till julgran.”
Fortfarande undrande tystnad . . .
”Låta den bli kvar här ute hos trädgårdsmästaren
och så i jullovet lånar vi en långsläde och drar hem den.
Hundarna och alleman att dra —!”
108
”Hurra —!” Det var ett livat förslag, som de alla med
ens var med på.
De gnodde skogen runt i olika riktningar att söka lämp-
liga granar, utan att när de tyckt sig ha upptäckt någon
riktigt ”stilig” kunna erhålla kamraternas gillande.
Harald hördes tuta nere vid stranden som en ”uv”;
det var hans läte.
Alla kilade dit ned; tydligen hade han gjort en viktig
upptäckt.
Riktigt —! Harald visade på den lilla holmen ute i
sjön; framhöll den vackra, mörkgröna pyramidformiga
granen där. Han var så ivrig, att han ”pekade” med både
händer och fötter.
Alla förstod nu meningen, och i en handvändning var
de nere i båten på väg till holmen. Pil och Bössa, New-
foundlandshundarna, följde dem simmande.
Granen togs i betraktande och befanns inte i något
hänseende svika de förväntningar man hyst om den.
Landningsplatsen var något olämplig . . . När de förgä-
ves bjudit till att landa på olika ställen, klädde de på givet
kommando av sig, tog kläderna på huvudet och gick i
land i det långgrunda vattnet, dragande båten efter sig.
Där nere på sanden bakom en hög, skyddande sten
tände de eld av torrt, uppkastat ris. Och så anordnade
de en riktig festmåltid. Gossarna låg runt elden, ”klädda”
alldeles som indianer. De talade ”indianspråk”; och när
109
papperet, som suttit omkring syltburken, blåste fram

till Haralds fötter, tog han upp det, trädde snöret, med
vilket det varit fastbundet vid burken, genom det rund-
formade papperet och band det om sin nakna midja,
som en ”skalp”, en trofé, som de andra inte utan avund
lät honom behålla.
Evert tänkte på rödkritan, som fanns i båten under
en toft. Han skulle, de andra ovetande, tatuera sig . . . !
Likt ”Smidiga Ormen” vände han sig och skulle glida på
magen ner till båten. — Ja båten ja —!
Båten fanns inte! Helt löst uppdragen på land, hade den
av vågorna makats ur sitt läge och tyst glidit i väg.
Nu blev det alarm och väsen! Pojkarna rusade upp.
Nils kommenderade dem runt holmen att rekognoscera
åt vilket håll båten syntes. Som det fanns människobo-
ningar på motsatta sidan, ansågs skäligt att vara nöjak-
tigt skyld med de oundgängliga klädesplaggen.
De började slänga på sig det ena plagget efter det
andra. Evert hade bara fått skjortan på, då han fick se
båten gunga bortom udden.
Som han var gav han sig ut i vattnet, simmande, när
han inte bottnade längre. Han hajade till, när han un-
der sig i vattnet skönjde ett par tydliga pojkben, iförda
mörka byxor.
Han höll rent av på att förlora besinningen. Så tittade
han efter bättre, och blev helt storögd . . . Det var ju Nils
110
randiga byxor, som låg där i godan ro; inte tänkte den på
att pojkarna, som halvklädda gnodde runt ön med den
byxlöse Nils i spetsen, var på jakt efter dem.
Som han med dem i fånget nådde båten och äntrade
upp i den, fick han höra ett våldsamt, tvefalt hundskall
inåt fastlandet. Pil och Bössa hade simmat över och
jagade nu sannolikt får därinne! —
Evert rodde för brinnande livet — nådde stranden, ett
bra landningsställe — krängde på sina bara fötter ett par
av småpojkarnas skor, som var kvarlämnade i båten. Så
gav han sig storspringande i väg inåt land, gastande på
hundarna så mycket han det förmådde.
Lingonplockare, som såg honom komma gnoende,
barbent och i sin lätta, luftiga dräkt, blev skrämda,
hetsade av hans vilda, gälla rop: ”Pil, Pil” eller ”Bössa”.
Till sist höll han ändå alldeles på att stupa på de
bägge hundarna, vilka av någon anledning råkat i deIo
med varandra och så kom rullande utför en bergknalle
rätt för fötterna på Evert, som nu ansåg sig ha rätt att
prygla upp dem. Ångerfulla och skamsna lommade de
efter honom och hoppade, utan motsträvighet, efter
honom ner i båten.
Det var inte utan att Evert kände sig som en riktig
Karl XII i hjältemod, när han åter med styva årtag nådde
holmen, där de hade haft ett förtvivlat arbete med att
under buskar och stenrösen leta efter Nils byxor, innan
111
de till sist hade givit upp företaget i den sinnrika tan-

ken, att Pil eller Bössa släpat i väg och simmat över till
fastlandet med dem.
Nils, som strax han kom till holmen avundats india-
nerna, vilka livet igenom kunde få gå ”utan besvärliga
klädespersedlar”, hade på de två timmar han varit deras
vederlike tydligen förlorat lusten att vara i ”deras kläder”,
ty när Evert slängde de drypande våta byxorna upp ur
båten, flög han emot dem med ett jubelskri utan att en
minut dröja med att ikläda sig dem, våta som de var.
Och nu äntligen var de manstarka nog att bjuda till
att rubba granen, vilken de på holmen kvarvarande
gossarna underminerat, på så sätt att de med händer
och vassa, flata stenar röjt undan jord och grus omkring
granens rötter.
Det var ingen jättegran, och de lyckades verkligen, när
de på givet kommando samtliga störtade sig emot stam-
men, att rubba den. De slog armarna om den och drog
den på en gång: ”O-hi, o-hej” åt sig. Klättrande uppåt
stammen: ”Håll i pojkar — friska tag! Alleman, o-hej!”
”Kratsch!”
Och där stupade gossarna i en hög, baklänges med
granen över sig. Hade inte de yviga, friska grenarna, hål-
lit granen uppe från jämna marken, så är nog troligt, att
en eller annan av de unga fått göra närmare bekantskap
med granstammen än vad hälsosamt hade varit.
112
De kröp fram, jordiga, leriga, fulla av kådfläckar;

skrattande tumlade de om och över varandra.
Det var ett mödosamt göra att släpa granen ner till
stranden, men det gick till sist för sig, sedan de huggit
fast tag, var och en i sin långa rotdel.
Det gällde att ta granen på släp efter båten, vilket be-
fanns vara en omöjlighet, så länge man måste hålla den
med rötterna så tätt intill båten, att denna drogs ned
och fylldes med vatten.
Vad som påfordrades var ett rep, som skulle kunna
hålla granen undan från båten.
Ett rep! — Ett kungarike för ett rep! Intet kungarike
hade de att ge, och intet rep kunde de erhålla.
”Jag har det!” skrek Arne med av hänförelse lysande
ögon, alls inte modfälld, fastän hans utrop möttes av ett
samfällt mummel av gäckande misstro.
”Ja, böla ni,” sade Arne övermodigt. ”Ni blir nog nöj-
da åt repet ändå! Jo, ser ni. Vi ha ju våra ’rövarkläder’
på, och det är sista dagen, så att vi behöver dem inte
längre — —”
Han blev avbruten av hejdlösa skrattsalvor. ”Skulle de
göra som vid eldsvådor, när de binder samman kläderna
för att på dem hasa sig ner på marken? Ha ha ha . . . Och
så komma hem utan kläder, som indianer! Ho hoj ho. Så
tjockt! Så urfånigt!”
113
”Så, har ni kraxat ut än?” sade Harald lugnt. ”Jag

tänkte inte på att ta kläderna, utan på alla våra långa
strumpor, som vi kan fästa ihop i en lång rad, med vassa
pinnar. Jaha ni. Nu tror jag att ni blev snopna! Så gör
vi fast repet i den längsta trädroten! Klarnar det i kru-
melunten, va?”
Ja säkert ”klarnade” det. Det blev ett hojande, spring
och väsen att få saken ordnad, ett arbete och huvudbry.
Men emot kvällningen sågs en underlig syn på vattnet:
En båt, som gled fram så långsamt — så långsamt — som
en snigel. Och långt efter båten ett mörkt vidunder med
jättelika, kringstretande horn — av granrötterna, som
höjde sig ovan vattnet.
Tysta och högtidliga, arbetande så att svetten dröp
utför både panna och näsa, rodde pojkarna. Och verk-
ligen utan missöde nådde de land! Men där fick också
granen ligga, sedan var och en från den frigjort sitt inte
vidare strumpliknande par strumpor.
Det var ingen möjlighet att kunna få dem på! Kipp-
skodda, med de våta ormliknande plaggen dinglande i
händerna, vandrade de omsider hemåt, sedan de beslu-
tat att för sina frukostpengar betala en fiskare nere vid
sjön för att han skulle ”slå in” granen i en tunna med
jord och vattna den tills de vid julen skulle komma ”kö-
rande” efter den med långsläde.
114
De kom omsider tågande fram till gården, inte fullt

så högljudda, som när de på morgonen gav sig av. Men
matsäcken hade tagit slut. De var hungriga, trötta, hade
inte en torr tråd på kroppen, så som de plumsat i, innan
de kunde bogsera granen; och så var det nästan mörkt
på aftonen.
Flyttlassen stod på gården, mörka och oformliga. Vit
dimma kom svepande med första frosten. De skakade av
köld! Eldsken lyste ut ifrån matsalen. Skönt att få värma
sig och bli torr!
De ”slafsade” in i våta skodon. ”Hurra för mamma!”
Där brann en väldig brasa i kakelugnen. Trasmattor
var bredda där framför. Ett bord stod där med rykande
varm choklad, smörgåsar och annan mat.
På snören framför brasan hängde äpplen, som snur-
rade runt, svettades och puttrade i värmen. Lilla tant
och Lisa kom ner med filtar och de torra, varma natt-
kläderna. Pil och Bössa krafsade på dörren; nu hade de
nog ingenting emot att vara med! De hade varit hemma
flera timmar.
Pojkarna åt, pratade och skrattade och föll varandra
i talet. Mamma måste höra alltsammans. En så rolig
dag hade de väl aldrig haft. Den bussigaste, pampigaste
julgran i hela Sveriges land skulle de få. En ”levande”
julgran . . . riktigt deras egen julgran!
115

Laura Fitinghoff - I Myrstacken

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Laura Fitinghoff - I Myrstacken

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

e BOKLAGRET

Det var en gång en gosse, och den gos-

Originalutgåvan är från år 1916.

Barn och sagor

V isst är sagor bra, och ”nyttiga” för barn, även om

mystiskt patetiska gammalmorsrösten, i vilka barnet

strukit kolokvintdroppar på tallrik, kniv och gaffel. Far

ras. Den osunda lystnaden måste snart tillfredsställas

D et var en gång en gosse, och den gossen hette All-

fann han en gräshoppa, vilken han grymt misshandlade:

På hela långa eftermiddagen såg Allvar inte till Rapp,

kens. Ja, även fiskarna dök upp ur sina hemlighetsfulla

”S-r-r-r,” lät det i detsamma. Det var en liten fluga,

när han berättat historien för henne, försummade hon

Min lilla stol

Liten, svart och trygg,

Nu det gick så lätt

Lilla stolens famn

Och jag satt på den

När det gick på tok

Och i brasans sken

Och den var min häst

Inte mången jul,

Så, en vacker dag,

Jag ej vetat det

Men så, inom kort

Tiden gick så fort,

fick en liten värld

Slöt intill mitt bröst

Och mig stolen bar

Nu vid brasans sken

Liten stol och jag,

Nu jag sitter still,

Hoppas att det ord: ”

Olycksfrön och lyckoskörd

E bba och Etty hade haft ett väldigt julstök. De hade

”Du får väl se. — Du får väl se!” och så skrattade de

endaste kaffetår — inte en endaste! Komma så där och

Gerdas bruna ögon blixtrade i ljusskenet. Hon stod

så ungdomlig var han med sitt trekantiga släta ansikte

Han hade gjort det utan den ringaste onda mening

Den fråga, som nu tillställdes henne, ”om hon skulle

Gerdas ögon — de strålande bruna ögonen var borta,

Det var ett frigörande smittande skratt, — ett löjligt

”Ja, vi har verkligen blivit oroade litet var i dag,” sade

Verkligen! Där fanns det äntligen ett huvud med

”Ja, men därför är det så synd om henne. Jag tycker

”Felicia kanske? — ’Felicia’ betyder lycka. Tycker du,

Hur Lill-Valle blev Stor-Valle

B rukspatron Barfelt hade nyss kommit hem från

alltid är så stark i frestelsen. Bäst vore alltså att ge dem

rusade i land så häftigt och på en gång, att han, som all-

for skummande fram över sjön samt fräste mot båten,

Det låg något försonande i den tanken, men det gjorde

i sänder, sticka huvudet in genom dörren och titta på

förlorade han dock inte, utan kravlade sig efter en stund

allt närmare och närmare. Instinktmässigt störtade de

dade, gråsprängda håret stod i alla väderstreck, medan

Just som de kommit ut, hade svinen kastat in dörren;

L ille Magnus hade varit ute och gnott hela förmid-

granska honom från huvud till fotter, råka i dispyter om

in från serveringsrummet, med ett begrundande utse-

”Det var då märkvärdigt, du som brukar vara en sådan