Kultur

Illa far vänstern

ˆ“>Êœ…>ÀˆÊ/>ՓœÕÀˆÊ…>ÀʏBÃÌÊIlla far landet av Tony
Judt och undrar vad alla hyllar. För det är inte mer
folkhemsnostalgi och moralkakor vänstern behöver.
Varför är vi rädda för klasskampen?
V
ad är politik? Det är frågan jag ställer mig efter att ha
läst Tony Judts Illa far landet (Karneval förlag). Och jag
hade förväntningar. Boken är väldigt hypad, omta-
lad som ”socialdemokratins räddning”. Proffstyckare som
Katrin Kielos, Per Wirtén, och Tvärdrags egen Daniel Suho-
nen, sjunger alla med i hyllningskören. Men efter }[u sidor
så är det svårt att fatta vad som är så fantastiskt. Socialde-
mokratins räddning ligger enligt Judt i att börja tala om det
”vi” åstadkommit förr, under perioden mellan andra världs-
kriget och det krisfyllda }u¤-talet. Få en stolthet för det ”vi”
faktiskt gjorde bra. Folkhemsnostalgi, fast som politisk stra-
tegi alltså. Då kan vi bygga ett ”sammanhållet samhälle”
igen, men fortfarande kapitalistiskt där vi fortfarande löne-
arbetar och makten över produktionen fortfarande ligger i
privatkapitalets händer – ett klassamhälle alltså. Den röda
tråden är istället för klasskampen moralen. Det behövs ”en
ny moralberättelse” i politiken, som kan ersätta den felak-
tiga och bristande moral som har präglat de gamla välfärds-
staterna sedan Thatcher och Reagan tog över för sådär tret-
tio år sedan.
Då Judt citerar den borgerliga ekonomen Adam Smith,
citerar han honom som ett bra exempel på uppfattningen
att ”fördärvade moraluppfattningar” är ett hot mot kapita-
lismen. Alltså inte emot ”mänskligheten” eller ”samhället”
eller något annat. Men vem är det Judt värnar egentligen?
B
oken har en klart idealistisk och idyllisk historieskriv-
ning. Efterkrigstidens välfärdsstat framställs visser-
ligen inte som paradiset på jorden, men ändå får den
någon sorts status av att vara den absoluta höjdpunkten för
den mänskliga civilisationen. Den är varken möjlig eller
önskvärd att gå bortom. Och den byggdes upp av teknokra-
ter och ett politiskt etablissemang präglat av visioner och
hög moral, bokens ”vi”.
En amerikansk lag, föregångare till den reinfeldtska
arbetslinjen, stiftad av Bill Clinton }uu“, blir inte en lag stif-
k[•KULTUR
tad i kapitalets intresse mot de sociala rättigheter som arbe-
tarklassen har vunnit genom kamp. Istället blir den hos Judt
en lag stiftad av omoraliska politruker som ett slag mot de
eviga värdena. Judt jämför sen Clintons lag med brittiska
» iÜÊ*œœÀÊ>Ü»Ê>ÛÊFÀÊ}[™k (som bland annat Karl Marx i
Kapitalet tar upp som ett bra exempel på kapitalismens bru-
tala framväxt). Lagen blir hos Judt en lag som ”reformvän-
nerna” de följande hundrafemtio åren strävade att avskaffa
då den var ”skamliga metoder” – alltså inte en kamp som
arbetet förde mot kapitalet för att det helt enkelt handlade
om två motstridiga klassintressen. I mitten av }u¤¤-talet
hade istället ”välfärdsstaterna” åtgärdat lagen. Två tydliga
exempel på Judts totala oförståelse för de krafter i samhället
som driver utvecklingen framåt.
För om det är något Judt gör en poäng av så är det att han
inte är marxist. Det var visst inte goda socialdemokrater
som Ernst Wigforss och Gustav Möller heller, om vi ska tro
”Och det är här som jag inte
tror att Illa far landet kan
bli den teoretiska grundtext
för den socialdemokratiska
vänstern som många hoppas.
Istället för bokens kommu-
nitära drömmar så behöver
vi se, förstå, och gripa in i
de konflikter som sker mitt
framför näsan på oss.”

Judts berättelse om välfärdsstatens uppgång och fall. Istäl-
let får liberalen Maynard Keynes bestiga tronen som väl-
vBÀ`ÃÃÌ>Ìi˜ÃÊV…ivÈ`iœœ}°Ê ޏˆLiÀ>ˆÃ“i˜ÊLˆÀÊi˜ÊÀi>ŽÌˆœ˜Ê
på Keynes idéer. Men nyliberalismen var i sig inte den poli-
tiska kraft som slog hål på efterkrigstidens välfärdsstat,
utan endast ett ideologiskt uttryck för den verkliga orsaken
– kapitalets klassoffensiv mot arbetarrörelsen. Krossandet
av de rättigheter och tryggheter som hade vunnits med start
i den starka fackliga offensiv som svepte över hela västvärl-
den under }u™¤-talets depressionsår.
I
en tid där det kapitalistiska systemet befinner sig i djup
kris, massarbetslöshet råder över hela världen, klassmot-
sättningarna, liksom de etniska, skärps, och vi har en
skenande klimatkris på halsen – en tid då vi behöver marx-
ismen som mest, då går allehanda radikaler och socialister
– Suhonen är bara ett exempel – i bräschen för att låta Judts
konservativt färgade socialliberalism utgöra grunden för
arbetarrörelsens förståelse av vår nutid och historia. Men
hyllningskörerna är egentligen uppgivna suckar. Problemet
med dagens politiker är nämligen inte deras specifika moral
eller eventuella avsaknad av moral – problemet är moralen
som den huvudsakliga politiska dimensionen överhuvud-
taget! Varför är vi rädda för klasskampen? Varför är vi rädda
för marxismen? Och återigen, vad är politik? Det hela riske-
rar istället att bli en ”Tredje Vägen  .¤”. För vi lever i en tid
som verkligen ställer oss inför utmaningar. Där håller jag
med Judt, men jag tror inte att han har svaret på frågorna.
S
ocialism eller barbari? Rosa Luxemburgs ”ultimatum”
gäller än idag. Inte på så sätt att det är frågan om en
heroisk socialistisk kamp kontra den mänskliga civili-
sationens undergång och arbetarrörelsens krossande. Det
är istället frågan om vår rörelse ska vara kapabel att förstå
och hantera den verklighet vi befinner oss i och står inför.
Det är det Luxemburgs ”ultimatum” handlar om idag: ska
arbetarrörelsen och socialdemokratin kunna vara den kraft
som leder samhällsutvecklingen i riktning mot socialis-
men, bort ifrån barbariet? Eller ska vi stå handfallna inför
den uppgiften, och lämna plats åt högerpopulisterna eller
en ny våg av fascism? Inte för att måla upp några kata-
strofscenarier, vi behöver inte nå barbariet innan vi kan slå
tillbaka. Men vägen bort från barbari till socialism börjar
nämligen här idag, i vår rörelse och byggandet av den. Och
det är här som jag inte tror att Illa far landet kan bli den teo-
retiska grundtext för den socialdemokratiska vänstern som
många hoppas. Istället för bokens kommunitära drömmar
behöver vi se, förstå, och gripa in i de konflikter som sker
mitt framför näsan på oss. Illa far landet kan säkert vara en
viktig bok i en amerikansk kontext, men den framtida arbe-
tarrörelsens manifest och teoretiska grundtexter ligger nog
fortfarande oskrivna. Låt oss istället ägna oss åt att skriva
dem, och bygga en rörelse i takt med tiden. Så att ingen
annan gör det.
NIMA DJOHARI-TAIMOURI
Medlem av Tvärdrags redaktionskommitté
och studieledare i SSU Stockholm.
KULTUR •ku