Tolken

Det var kallt och ruggigt på skolgården. Alla huttrade, det blåste och de
gamla murarna räckte inte för att hålla kylan ute. Ingen ville vara utomhus
men rektorn, en gammal pensionerad militär, hävdade att det var viktigt att få
frisk luft. Barnen vistades flera timmar på gården oavsett väder.

Gården var gammal och sliten, på det trasiga golvet av betong växte ogräs,
envist och tåligt. Ur sprickorna växte vilda blommor, gula som den bleka
vintersolen. Klassrummena hade inte städats på länge och träbänkarna som
eleverna delade var trasiga.

På somrarna var det hett och dammigt, på vintrarna frostigt och rått. Skolan
hade sett bättre tider men nu var det ingen som orkade måla väggarna eller
byta ut det slitna volleybollnätet. Det var en skola för pojkar och de gick
omkring i grupper, någon hoppade rep, andra lekte med marmorkulor. Ingen
lärare syntes till.

Han försökte gömma sig, satt på huk mellan en vägg och en hög med trasiga
gymnastikredskap, ville göra sig osynlig. Om ingen la märke till honom slapp
han att bli hånad. Men det var försent, några äldre pojkar hade upptäckt
honom. Han lade glasögon i byxfickan, de var dyra, beställda hos en optiker,
han ville skydda dem, ifall de slog honom. Det hade hänt.

De ropade Ernesto!! Han vände sig. En skrek Rosa! Och han reste sig upp
från sitt gömställe. Pjotr! Han såg sig omkring, kisade med sina närsynta
ögon, vad ville de honom?
 ”Är du bög eller tönt? Fjantigt, Rosa, som en ko! Mu, mu, Rosa, kom
närmare jag ska mjölka dig! Pjotr, är du ryss? Lipsill, lipsill, spring till
mormor och klaga, göm dig bakom hennes kjolar!”

Ernesto Rosa Piotr, Ernesto for Che Guevara Rosa för Rosa Luxemburg Piotr
för Kropotkin, mammans husgudar och hans faddrar när han föddes, de skulle
alltid vara hans beskyddare, hade mamman sagt till honom.

De flesta klasskamrater hade unga mödrar som kom till skolan då och då för
att se hur deras barn mådde, om de lärde sig vad det skulle, om de var snälla
och lydde lärarna. Skolorna var viktiga för framtiden, nätverk och vänskap för
livet grundades ofta i klassrummet. Disciplin var lika viktig som flit i det
akademiska livet.

Föräldrarna arbetade övertid för att ha råd att betala dyra privatskolor som
skulle ge barn viktiga sociala kontakter. Många drömde om att se sina barn
som framgångsrika politiker eller rika industrimän.

Mödrarna lade speciell vikt på barnens kläder, de skulle vara rena och dofta
gott, lavendel och barr, skogen och hav. Ett barn med trasiga eller smutsiga
kläder vittnade om ett slarvigt hushåll, om slappa vuxna som inte såg till att
barnen fick rena kläder varje dag.

Men han hade bara morfar och mormor som kom till skolan då och då, när
lärarna ansåg att det behövdes. Ibland ville de kommentera saker som hände i
skolan, oftast ville de veta hur han hade hemma. Han var mest i skolan men
åkte hem över helgerna.

”Kom Ernesto, och ni andra låt pojken vara, här i vår skola ska ingen
trakasseras.”, kunde lärarna säga om de fick höra på att han blev retad. Men de
var oftast mest upptagna med schemalagd undervisning och att få skolan att
vara lönsam, ingen hade mycket tid över för eleverna.

En gång i tiden hade skolan varit mycket framgångsrikt, personalen hade

rekryterats ur armén och flottan och pojkarna fick både utbildning och
disciplin, upptagna föräldrar kunde lita på att deras barn tränades både fysiskt
och intellektuellt. De vann landets skolmästerskap och väckte både beundran
och avund hos andra skolor som var mindre framgångsrika.

Men det var innan en lärare anmäldes för misshandel och pennalism. Han
hade stämts men blivit rentvådd, föräldrarna som hade anmält honom var
säkert frimurare och kommunister. Konstigt att de inte hade känt till att det
som de kallade för mobbning och pennalism var skolans norm, bokstäverna
lärdes ut med svett och blod, kunskapen präntades i kroppen med piskan och
eld.

De anmälande föräldrarnas krav på upprättelse hade runnit ut i sanden. Men

skolan hade haft svårt att få nya elever efteråt.

Ernesto delade med andra studenter som kom från landet en kall och ödslig
sovsal som luktade svett och rädsla. Madrasserna var alltid fuktiga av
sängvätande pojkar som längtade hem. Lakan var gråa och tunna och gamla
militärfilter räckte inte mot kylan som impregnerade de tjocka väggarna.
Skolans husmor tvättade och gjorde så gott hon kunde men de hade inte råd
med fler anställda och det kostade mycket att köpa nya sängkläder.

Ernesto hade lärt sig att ljuga för hans klasskamrater och att sade hans
mamma arbetade utomlands, snart skulle hon komma och hämta honom och
snart skulle hon komma på kvartsamtal.

Att mamman var borta var en av de anledningarna att han var nu halv intern
på en pojkskola. Morföräldrarna tyckte att de var för gamla för att ta hand om
en liten pojke och pojkskolor sades vara bra för att få ungarna att bli
disciplinerade och driftiga.

Att det förekom pennalism och mobbning bekymrade inte morföräldrarna, de

tyckte att det var ett sätt att få Ernesto att bli mogen och självständig, att växa
och se att världen inte var en plats för de svaga.

Han fick lära sig att försvara sig och att se att ingenting i världen var trygg
och evig, att våra liv var föränderliga och att han inte kunde förvänta sig något
från någon. Livet var skoningslöst, lika bra att veta detta som ung.

Ernesto Rosa Pjotr kunde inte förklara varför han hade så många namn och
varför han fått både kvinnonamn och mansnamn.

Om han fått bestämma själv skulle han heta Karl eller Lars, kanske Anders,
något enkelt och lätt att komma ihåg. Men han fick vänta tills han var myndig,
hade morfar sagt. Ett namnbyte krävde myndighet, ingen kunde säga varför.

Han hade gjort en lista med alla saker som han skulle göra när han blev
myndig: han skulle rösta (inte för att det ändrade så mycket, alla politiker var
lika korrupta, sade morfar), han skulle ta körkort (trots att moster sade att
bilarna var djävulens påfund), och byta namn och ingen skulle kunna skicka
honom till sängs. Ingen skulle tala om för honom vilken mat han skulle äta,
vilka kläder han skulle ha på sig, ingen skulle ha åsikter om hans tänder eller
fråga honom om han hade tvättat sig bakom öron.

Lustigt detta med att vara myndig och omyndig, morfar klagade på mormor,
som tyckte att han skulle gå till läkaren och kolla hörsel, han skrek när han
pratade och skruvade upp volymen både i tv och i radion. Mormor tyckte att
det kanske var dags för en hörapparat.

Då kunde morfar bli vansinnigt och skrika: ”Har jag blivit ett barn nu? Är
jag omyndigförklarad? Ska jag ha en som bestämmer över mig och som säger
vad jag ska äta, när ska jag lägga mig, ska någon tvätta mig och mata mig?
Kom ihåg, jag var som ett paket när jag fick ett slaganfall. Jag hade tur som
överlevde det utan men för livet. Sådant vill jag inte uppleva på nytt.”

Mormor lugnade honom: ”Eduardo, du vet att våra kroppar har ett bäst före
datum som allt annat i livet. Jag säger ingenting annat än att du får gå till
specialisten och se om du hör bra. Kanske en hörapparat gör ditt liv och våra
liv bättre. Hela familjen håller på att bli hörselskadad på grund att du lyssnar
på allt i högsta volym”.

Ernesto kunde ligga sömnlös och undra om detta med namn. Det bekymrade
honom. Hade hans skyddsänglar namn? Om han visste vad de hette kunde han
vara mer personligt när han bad. Fanns det manliga änglar och kvinnliga
änglar? Var de nakna?

Och farbror Max, en granne som var lite gammal och lite glömsk och ibland
glömde att sätta på sig byxor, levde han i dödssynd, var nakenhet ett brott? Ett
brott mot vad? Hade Adam och Eva fötts med kläder på? Vem sydde kläder åt
dem? Och vem färgade dem?

Han hade sett många bilder där anglarna avbildades med kläder på, det var
bara jungfru Maria som fick ha blåa kläder och det var bara Jesus som fick
bära rött. Undrade vem hade bestämt det.
 Han hade lärt sig i skolan att pigment som användes för att få en vacker röd
färg kom från en liten insekt, cochinilla, som fanns bara i Peru och Bolivia och
att det var mycket krävande att ta fram den färgen. Och den blåa färgen kom
från en sten som hette lapislazuli som bara fanns i gruvor i Afghanistan.

Våra förfäder hade alltid målat med färger som kom från naturen, rödbetor
och saffran, morötter och växter av olika slag.

Prästen hade lärt honom de tio bud, han fick memorera dem tills han kunde
säga de utantill, det var en del av förberedelserna för att ta emot den första
nattvården. Men det fanns inget bud som pratade om nakenhet eller om vilka
kläder man skulle ha.

Om änglarna hade kläder, vem tvättade dem när de blev smutsiga? Hade
änglarna underkläder? Om Adam och Eva och änglarna hade kläder borde det
finnas i himmel många som sydde…

Ernesto hade sett små barnliknande änglar i kyrkor, de kallades för Amores
eller keruber och de var helt nakna, det var kanske på grund att de var
spädbarn och spädbarn var friare och slapp följa alla regler.

Var himmel uppdelad i en manlig avdelning och en kvinnlig avdelning? Och

varifrån kom alla dessa keruber ifrån? Mormor förklarade att det var de barn
som dog utan skuld. Nej, de hade inga föräldrar i himlen men på jorden och de
bevakade och skyddade sina familjer.

Alla vuxna änglar som han kände till från Bibeln var män, Gabriel, Mikael,
Rafael. Och apostlarna var alla män. Den enda kvinna som fanns i himmel var
Maria, hade hon inte tråkig där, alldeles ensam bland alla dessa män?

Var det bara hon som sydde, tvättade och strök? Var hon himmelns husmor,
med samma uppgifter som dona Teresa som hjälpte dem i skolan? Fick hon
hjälp av några kvinnliga helgon? Hade Maria de Magdala, Jesus vän och
lärjunge, också kommit upp till himlen för att hjälpa henne?

Hade de råd att ha flera anställda som kunde lätta kvinnornas börda? Bodde
de kvinnliga helgon också i himmel eller någon annanstans? Hade de manliga
änglarna också lärt sig att tvätta och vika kläder?

Han kunde sy lite grand, mormor ansåg att han skulle vara kapabel att sy
knappar och fälla en byxa, laga ett håll i en strumpa.

”Ernesto, vi kommer inte att leva för evigt och om din stackars mamma vet
vi ingenting om. Det är bra om du är lite självständigt och klarar dig själv om
vi är borta.”

Mormor sade alltid ”om vi är borta”, morfar retade henne. ”Ofelia, menar du
verkligen att du tror att du är odödlig? Vaddå om vi är borta, säg istället när vi
är borta. Eller längtar du efter evigt liv? Vad tråkigt, vilket straff, var dömd till
evigt liv, att se ens vänner och släktingar försvinna, tacka Gud för döden”.

Och för glömskan med, Ernesto! Du som har ett så bra minne du måste
också lära dig att glömma, att sudda bort datum och namn, du är ännu ung
men hur äldre du blir kommer du att ha mera saker i ditt huvud, i skolan ska
de lära dig när föll det Romerska Riket och när Kolumbus landsteg i Amerika
och när blev de franska kungarna halshuggna och när Hitler kom till makten.

Men ingenting av detta är viktig, det viktigaste är att lära sig att tänka kritisk
och att se att historien består av miljoner mindre historier, som en vävnad som
visar en jaktscen men ingen kan se alla stygn eftersom de går in i varandra. I
böckerna beskrivs bara hur kungarna roade sig vad de åt vem de gifte sig vilka
barn de fick och vilka kyrkor de byggde för att tacka Gud som gjorde dem till
kungarna och garanterade dem ett liv i välstånd som inte många andra fick.

Ernesto du ska lära dig att se hur bönder och skogshuggare och sjömän
levde, deras enkla liv var inte händelselösa, de fick också barn som döptes och
begravdes, de gifte sig med grannar och avlade barn som fick gå i kriget när
kungarna bestämde detta, helt oavsett om de behövdes i skörden eller inte, om
fruarna väntade deras barn eller om mödrarna grät för att de dog alldeles för
unga.

Någon gång frågade Ernesto mormor om våra namn hade något slags
genetisk kod, om de var kopplade till våra egenskaper. Var alla som hette
Viktor segrare i livet? Och var alla Maximus ambitiösa ledare? Och var alla
som hette Sofia kunniga och lärda? Mormor var lärare i grekiska och hade
talat om för honom att Sofia betydde kärlek till kunskap. Men hon kunde inte
svara på pojkens fråga.

Han höll några saker hemliga från morföräldrarna. Om att han var mobbad i
skolan berättade han inte, han ville spara dem den smärta. Han ville inte heller
att de skulle veta att var agnostiker.

Läraren hade förklarat för klassen att agnostiker var skeptiker, de var inte
ateister, visst trodde de på att det fanns en gudomlig varelse någonstans men
de hade inte bestämt sig om vad den hette eller hur den såg ut.

Han kände igen sig i den beskrivning men han inte ville göra hans
morföräldrar ledsna. De ville att han skulle få tröst av Gud, att han kunde
använda honom som sköld mot smärtan och mot ensamheten.

Men hur mycket han än försökte trodde han inte på den Gud som de beskrev
med så stark inlevelse. Varken på de kristnas Gud eller på arabernas Allah
eller på judarnas Yaveh, Zeus eller Odin.

Dessa skäggiga gubbar som satt på moln eller på toppen av ett berg och
skickade stormar och blixtar till jorden, alltid klagande över människornas
otacksamhet och vilka djur de skulle ha som offer och hur skulle dessa
offerdjur slaktas. Mycket av Guds tid gick ut på att skriva, regler, budskap,
handböcker om vilka djur skulle ätas och hur:

”Endast köttet från idisslande djur får ätas”. (eller får ej ätas, gudarna var
inte överens om vilka arter det gällde).

Var korna idisslande? Var hästar också det? Hade grisar flera magar? Varför
var grisarna orena för judar och muselmaner men inte för kristna? Varför fanns
det folk som åt hästar och andra som inte gjorde det? Och hundar och katter,
varför var de sällskapsdjur i vissa kulturer och mat i andra?

Himlen verkade full av upptagna byråkrater som tog diktamen från Gud och
som skickade till människor detaljerade hänvisningar om hur många dagar var
kvinnorna orena när de blödde eller om hur många dagar fick män hålla sig
borta hemifrån om de hade berört ett orent djur.

De tio buden var huggna i sten, de hade tydligen inte papper och penna där.
Dessutom var de gamla och otidsenliga, det femte buden, att inte döda, var
tydligen föråldrat, med alla dessa krig överallt, där folk mördade varandra
utan hänsyn till kön, ålder och religiös tillhörighet. Och många av dessa krig
startades av män som tillbad den ene eller den andra guden.

Hur kunde gudarna ge seger till den ene och nederlag till den andre? Vilka
böner gällde? Skrek segrarna högre, hördes deras röster mer?
 Morfar ville att han skulle resa ut i världen så fort som han var myndig.
Resorna och läsningen är det är det enda som utvidgar vyerna, sade han, trots
att han hade själv aldrig haft tid att resa någonstans. Men han reste i tankarna,
sittan i favorit fåtöljen kunde han resa med hjälp av böcker och bilder.

”Hör på mig, Ernesto, äktenskap, bilda familj, ha barn, det kan andra göra,
men du Ernesto är inte född för att stanna på en plats och binda dig, du måste
följa din stjärna och jag är säker att det finns en vandrare i dig. Du måste göra
alla resor som jag inte har kunnat göra, du måste se med dina egna ögon allt
som jag har sett genom andras beskrivningar.

Då kan du åka till Istanbul, det gamla Konstantinopel, och se Hagia Sofia.
Turkarna försökte förvandla den till en moské men de kunde inte ta utplåna
det som har skett i den kyrka, där alla bysantinska kejsarna kröntes och fick
bära kläder av purpurfärgen som bara de som var kejserliga kunde använda.

Kejsarna var mäktiga och grymma, många dödade sina egna syskon av
rädsla. Andra fick sina ögon stuckna, lojalitet var inte vanligt bland dessa
halvsyskon ofta födda ur olika mödrar. Det var inte bara turkarnas militära
överlägsenhet som fick Konstantinopel på fall 1453, det var imperiets egna
inbördeskrig och intriger som bidrog till att Byzantium erövrades. De hade
förhandlat med venetianare och florentiner, med afrikanska stammar och
egyptiska kungar, deras girighet och korruption var ökända.

Du har ett litet arv att hämta när du blir myndig. Det är inte stora pengar
men din mormor och jag har lagt pengar på ditt konto sedan du föddes och när
du blir 18 år kan du ta ut den och resa eller köpa dig en bil. Du är värt detta, så
mycket som du har lidit.

Dessutom kommer vi från en släkt av nomader, våra förfäder stannade aldrig

på en enda plats, de reste runt, några av oss kallades för tatarer, det resande
folk, de gifte sig med främmande människor, de lockades av det okända, av
nya landskap, av nya seder.

Människan har inga rötter, Ernesto, träd har det. Du har sett vårt äppelträd,
ute på gården, det rör sig inte, det går inte någonstans. Men vi, människor, vi
går omkring och bär våra rötter med oss och har förmågan att rota in oss
överallt var vi finner en plats som känns välkomnande”.

Ernesto bar på en annan hemlighet, han visste väl var hans mamma fanns.
Hon var inte utomlands, men i ett fängelse för politiska fångar, utanför stan.
Han var förresten född där men ingen i skolan visste det. Morföräldrarna ville
hålla tyst om detta.

De ville inte att han skulle mobbas eller diskrimineras för det, detta med att
bli politisk aktiv hade varit hennes beslut, Ernesto hade varken ansvar eller
skuld. Varför skulle han betala för hennes synder? Om det var en synd detta
med att kämpa för andra och lämna tryggheten för att göra något åt orättvisor,
Ernesto visste att hans mamma inte var en brottsling, att hon straffades på
grund att hennes passion för solidaritet och gemenskap.

Hon var inte likgiltig, hon var full av empati, för indianer, för svarta, för
lytta, för fattiga, för de mobbade, för de som mobbade, för de som inte
förstod, för de som förstod men inte förmådde att göra något, för de som satt
hemma förlamade av skräck för de som var ute och vågade för de som inte lät
sig beröras för de som blev alldeles för berörda. Empatin hos Ernestos
mamma var gränslös, som en flod som hade flödat över som en damm som
hade sprängt sina väggar som ett vattenfall.

Förresten det var hans mammas fel att han hette Ernesto Rosa Pjotr. Det var
hennes idé att kalla honom Ernesto för Che Guevara, Rosa för Rosa
Luxemburg och Pjotr för Pjotr Kropotkin.

Det var en del av hennes uppror mot föräldrarna, mot kyrkan, mot samhället,
att kalla honom för förbjudna namn, för namn som hade anknytning till
revolter, revolution och motstånd.

Familjen hade velat kalla honom efter något helgon men mamman hade sagt
mycket bestämt, ”detta är mitt barn och han ska bära de namn som har
påverkat mig och gjort mig till den jag är idag. När han växer och blir myndig
kan han byta namn om han inte tycker om vad jag har kallat honom. Förresten
de namn som jag har valt är också martyrer, helgon i min egen himmel, där
ingen Gud styr utan alla lever tillsammans i harmoni.”.

Detta med kvinnliga och manliga namn var svårt och dessa med änglar och
helgon var ännu svårare för lille Ernesto. Och eftersom han var kallad både för
kvinnonamn och för mansnamn, i vilken del av himmel skulle han hamna, i
den kvinnliga delen eller i den manliga delen?

Eller fanns det en tredje avdelning, den som tog emot de som kände sig
varken som män eller kvinnor utan som ett tredje kön? Kanske var kön också
en konvention, något som tidsbegreppet, kalender, veckodagarna.

Det är kanske så att vi är födda med flera möjliga kön och sedan det är våra
föräldrar som bestämmer och sätter på oss ett kön. Blåa kläder för pojkar rosa
kläder för flickor gröna och gula eller gröna kläder för de som ville göra
uppror mot könsrollerna.

Ernestos mamma var en vacker och känslig kameleont, en ödla som ömsade
skinn och som hade valt sonens revolutionära namn ur alla led.
 Hon var en sann romantiker som älskade Caspar David Friedrichs målningar
som föreställde dystra ruiner och bortvända figurer. Ah dessa ansiktslösa
människor, hennes själsfränder, hon kände igen sig själv i dem, i deras stumma
rörelser, som frusna i tiden.

Katedraler i ruiner, skeppsbrott, några överlevande som klänger sig fast i en

del av en båt, ett gult hav, en ordning som skulle störtas för att förlösa en ny
tid, en ny era. Kanske någon som äter upp en annan, Ernesto hade hört
berättelser om skeppsbrutna som fick dra lott för att se om de skulle bli
uppätna eller inte av sina kamrater, om de kapsejsade.

I England, en mäktig sjöfararnation, fanns det klara regler och normer som
fastställde om de som överlevde ett skeppsbrott och ät upp en kamrat kulle
hade gjort sig skyldiga till ett brott eller inte, om de skulle hängas som
mördare eller hyllats som sluga överlevare som hade sett till att leva kosta vad
de kostas vill.

Om allt hade gått rätt till, om alla hade haft tillfälle att dra det lägsta strået,
fanns det ingen anledning att stämma dem, trots att de hade ätit människokött,
som var helt förbjuden i en normal situation.

Det var orättvisst, tyckte Ernesto, som tyckte att det fanns säker en mening
att de hade överlevt. Morfar hade berättat för honom att det belägrade folk i
Stalingrad hade också tvingats att äta människokött när allt annat hade tagit
slut, i den stränga kylan och med den tyska armén utanför kunde inte stadens
invånare komma åt någon mat.

Alla kor, lamm och hästar gick åt, sedan blev det råttornas tur och till slut åt
man sina egna döda, de som inte hade klarat av svälten eller de som hade
skjutits av de tyska krypskytt som sköt skoningslöst mot den belägrade staden.
 Mammans flickrum i föräldrahemmet gick i toner av svart och rött. Hon
målade naglarna svart och färgade det ljusbruna håret till korpssvart, till
mormors förtret.

”Har vi inte tillräckligt med sorg i detta hus, vi är alla klädda i svart, som
eviga änkor som gråter över avlidna män vars ansikten vi inte ens kommer
ihåg. Deras röster talar till oss men vi inte längre känner igen vad de säger. De
tilltalar oss på ett språk som vi har glömt.”

Ernestos mamma hade uppfostrats av tyska nunnor, missionärer i exil som

längtade till München och Paderborn, av dem hade hon lärt sig att älska den
litterära rörelsen Sturm und Drang.

Goethe, Brentano, Caroline von Gunderröde, dessa ängsliga och bräckliga

stämmor som klövs mellan passion och galenskap. Alla trodde att hon skulle
bli nunna, ett frommare barn hade man inte sett, men revolutionen kom i
hennes väg och hon sveptes med.

Några av nunnorna var adelsdamer, besläktade med avsatta kejsare och med
bleka prinsessor, men bakom nunnedoket var alla demokratisk anonyma. De
hade sökt sig till Uruguay för att sprida evangeliet och flickorna ur goda och
fromma familjer skulle bli deras bästa bundsförvanter.

Resan hade tagit flera veckor, de åkte i stora fartyg som hade stannat i flera
hamnar och några av dem hade blivit sjösjuka. De var inte vana vid havet och
Atlantens storlek skrämde dem, de höll mest under däcket, spydde och bad.

De bad på tyska men hade köpt enkla parlörer som kunde hjälpa dem under
tiden som de inte kunde tala spanska, landets språk. De hade anställt en lokal
tolk som kunde bistå dem i början.
 En tysk präst åkte med dem, han skulle bli deras biktfader och ta hand om
skolans elever som skulle förbereda sig för att ta emot den första nattvården.
Han skulle också döpa de som ville bli kristna.

Det hade varit en stor tröst att bli välkomna av några katolska familjer som
hade redan köpt ett hus åt dem i utkanten av staden. Huset var stort, en del
skulle bli skolan och de skulle ha några rum som kloster, en privat avdelning
där de kunde vara för sig själva, tala tyska och längta hem.

Det var dessa familjer som hade bett att få hit nunnorna som lärare, de ville
att deras barn skulle uppfostras katolskt och i detta barbariska land hade inte
kyrkan någon makt. Här lagstiftade politikerna mot den sanna katolska läran
och kvinnorna kunde ta skilsmässa på egen begäran och oäkta barn hade
samma rättigheter som de som var födda i äktenskapet.

Nunnorna reserverade sig rätten att välja bort eleverna som inte var födda i
legitima unioner. Det ryktades om illegala aborter och skrupellösa kirurger
som var beredd att utföra vilken operation som helst bara de fick bra betalt.

Schwester Raymondis var orderns abbedissa, schwester Walburg var

klostrets föreståndare, imponerande gestalter som styrde klostret och den lilla
nunnegruppen med järnhand. Nu hade några novitier födda i landet ansökt om
att bli en del av deras order.

De var välkomna, de kunde det lokala språket och landets seder och de
kunde bistå de tyska nunnorna med översättning och byråkratiska tjänster. Det
var bara de som födda i landet som kunde orientera sig i djungel av
bestämmelser som reglerade de fria skolornas verksamhet.

Nunnorna sopade och svabbade klosters korridorer med samma iver och
noggrannhet som om det vore Paradisets guldbeklädda salar. Det verkade vara
kvinnornas uppgift i livet och i evigheten, att städa bort fläckar och damm, att
rengöra och putsa, att laga mat, tvätta och stryka, de var säkert ansvariga för
änglarnas stärkta vingar.

Ernesto undrade vem hade bestämt det, han tyckte om att putsa skor och få
dem att blänka, han tyckte om att hjälpa till i köket och laga mat med mormor,
var detta på grund att han hette Rosa?

Hade Rosa Luxemburg också städat eller hade hennes liv som revolutionär
räddat henne från städningen. Och Piotr Kropotkin, han var född som prins
men hade valt att leva fattig och att arbeta för revolutionen, hade han haft
tjänstefolk som städade åt honom eller hade han städat själv, för att visa hans
solidaritet med de fattiga.

Han gillade att bläddra i Bibeln, boken var full av gåtfulla historier, gubbar
som levde i 900 år, som Adam, Adams barn, Kain, som trots att han var son
till den första människan sökte efter en kvinna i ett annat land, Noah som
drack och blev berusad, Josef som såldes som slav av sina egna syskon och
hamnade i ett främmande land, Jesus som gick över vattnet och som fick de
döda att leva och de förlamade att gå. Det var bland annat dessa märkliga
historier som gjorde honom till agnostiker. Kunde man tro på alla dessa
mirakel?

Morfar och mormor hade förklarat för honom att man inte kunde ta allting
som stod i Bibel som sann, att det handlade om olika tolkningar och att det var
olika böcker som hade ställts samman under flera tusen år.

Ingen hade författat Bibel och ingen hade korrekturläst den, det var därför
som folk som levde på en sida och dog i nästa var livslevande i nästa kapitel
och många hade samma namn och deras barn hade också samma namn. Namn
kanske tog slut efter ett tag och eftersom det var i början av tiderna hade ingen
hittat på alla namn som vi använder idag.

Och de som hade väckts från de döda, som Lazarus, dog han igen, eller
levde han för alltid, nu när han hade gäckat döden? Dessutom var det konstigt
att använda Bibeln som en handbok i moral. Våldtäkter, incest, mord,
avundsjuka och svek var vanliga bland alla dessa som var Jesus förfäder.

Kung David som skickade soldaten Urias till fronten för att han skulle dö
och då kunde han gifta sig med Urias änka, Salome, Absalon som våldtog
hans halvsyster och gjorde uppror mot hans far, David, Esau som sålde hans
födslorätt till hans bror Jakob för en tallrik mat, Judith som lurade Holofernes
och halshögg honom, alla dessa bilder från Gustave Dorés Bibel som mormor
lät honom bläddra i.

Dessutom var Bibeln skriven på flera olika språk och det fanns säkert
misstag i översättningar som hade hängt kvar sedan tusentals år. Gud (om det
fanns en sådan) måste vara väldigt språkkunnig, för att han lyssnade på böner
som kom från världens alla håll, afrikaner som bad på swahili och wolof,
hinduer som bad på sanskrit, kineser som bad på mandarin, de som bad på
franska och engelska, på tyska och på arameiska, på hebreiska och på ryska,
på arabiska och på portugisiska, på små språk som talades av få och på stora
språk som hade spritt sig med hjälp av vapen och tvång.

Revolutionen som hans mamma bekände som enda gud, verkade också vara
en grym gud. Lika hämndlysten och maktgalen som Bibelns Yaveeh, som
prövade Jobs tålamod och Abrahams lojalitet, som krävde absolut trofasthet
och som straffade med salt och aska städerna där hans namn inte dyrkades
tillräckligt högt. Lika promiskuös som Zeus som förvandlade sig till svan och
till guldregn för att kunna lägra kvinnor som kunde ge honom barn.

I revolutionens blodiga altare offrade människor allt de var och allt de kunde
bli, de blev besatta av kampens passion och kastade sig med lust och glädje i
revolutionens alltid gapande mun.

Ernesto visste inte vem var hans far, han frågade ibland. Mamman svarade
undflyende: ”Det fanns några grabbar som jag brukade hänga med. Jag gjorde
uppror mot min familj och mot nunnorna, jag försökte vara en sann radikal,
som de tyska romantikerna som jag beundrade så mycket.

Nunnorna blev mest förvånade och familjen mest arg när jag rymde
hemifrån, men de visade sin kärlek och sin solidaritet efteråt, de ställde upp
för mig och för dig.

På den tiden var vi alla på rymmen, tusentals tonåringar som levde som i en
permanent maskerad, vi fick falska id-kort, vi färgade håret, vi hade
kontaktlinser, det var svårt att vara anonyma i en stad som vår, där alla mer
eller mindre kände varandra, där vi hade alla gått i samma skolor och där
grannarna visste exakt vilka bodde i nästa hus.

Fabriker och universitet ockuperades, inspirerade av det som hände i Paris

1968, när arbetare och studenter kämpade tillsammans. Vi drömde om en ny
ordning, där alla skulle ha lika värde och där alla kunde äta sig mätta och där
alla garanterades bostad och utbildning. Ett samhälle där vi alla var delaktiga i
beslut, en värld utan specialister och experter. En demokrati på riktigt, byggd
underifrån.

Den ena dagen sov vi i ett hus, nästa dag på ett annat ställe. Har jag inte
berättat den gången som vi sov på smala brädor över tunnor med flytande
svavel? Jag var så rädd att falla ned, vågade knappt att röra mig!

Det var då som jag träffade den som blev sedan en kär vän, den första
arbetare som jag mötte. Du vet att i vår familj finns inga arbetare, alla är
statsanställda eller lärare, läkare. Rena medelklassen.

Ingen av oss har haft en arbetare som vän. Nu skulle jag träffa en. Vad säger
man till en som arbetar på fabrik? Vilka kläder ska man ha när man går på
möten bland arbetare? Sådana dumma frågor frågade vi varandra, vi flickor
från goda familjer som lekte revolutionen. Vi gick dit med våra sämsta kläder
och försökte att se ut så sjabbiga och ovårdade som helst.

Vi blev både överraskade och skamsna när han tog emot oss, klädd i kavaj
och med skinande rena kläder. Vi skämdes över våra otvättade kroppar och
våra smutsiga kläder, vi hade trott att det var så som arbetarna hade och att vi
ville inte genera dem och visa våra märkeskläder.

Han tittade på oss och skrattade, nästa gång får ni komma hit med rena
kläder, flickor. Vi vill inte att polisen ska tro att vi har luffare här i fabriken. Vi
uppskattar mycket att ni vill visa solidaritet med oss men ni behöver vara
smutsiga för det.

Han hette Leonardo, kallades för Leo och han lärde mig allt som jag vet om
marxismen och klasskampen. Leo läste hela tiden, han läste Ho Chi Minhs
brev från fängelse och Julius Fuciks dikter som smugglades ur ett fängelse i
Tjekoslovakien 1939.

Leo blev också fängslad och vi brevväxlade ett tag, han var min mentor i
revolutionens konst.
 Vi som var uppväxta i moralkonservativa hem lärde oss att kärleken skulle
vara fri och otyglad, också en del av revolutionen, att ändra på ens värderingar
och misstro alla som sade att flickorna skulle hålla sig kyska tills äktenskapet,
som om kyskheten vore ett värde i sig.

Vi älskade med alla, som det vore den yttersta dagen. Jag kunde ha gjort en
abort men ville gärna ha ett barn, vilken paradox, älska som besatta i tron att
man kommer att vara död dagen därpå och man avlar ett barn, för framtiden,
för evigheten, för kontinuitet. Du har aldrig behövt en far, eller hur?”

Ernesto suckade, han var glad att han inte blev kallad Joe Hill eller Emma
Goldman, några andra av hans mors husgudar. Svårt att leva upp till sådana
namn, de förpliktigade…

Om Guevara var han kluven, så många affischer och muggar med Ches
ansikte, som om han vore en modern Jesus, också död och torterad, en
halvnaken kropp som hänger från ett kors eller som läggs på ett bord, som i
Rembrandts ”Doktor Tulips anatomilektion”.

Men han hörde andra som sade att Ernesto Che Guevara hade varit ansvarig
för många människors död, när han var chef för ett fängelse på Kuba där
politiska motståndare avrättades summariskt.

När Andra Världskriget tog slut döpte många sina barn till Roosevelt eller
Churchill eller Stalin, för att hylla de allierades seger. Egentligen tyckte
Ernesto att det inte verkade vara stor skillnad, ingen vann ett krig, seger och
nederlag bestämdes någon annanstans än på själva slagsfältet.

Morfar hade sagt till honom att det egentligen var ryssarna som hade vunnit
kriget, amerikanerna kom bara i sista minuten men det var ryssarnas
uppoffringar som hade fått Tyskland att vackla. ”Ernesto, alla pratar om Pearl
Harbour eller om bombning av London men kom ihåg Stalingrad, jag
berättade för dig hur folk fick äta upp de döda för att klara sig under
belägringen.

Men de hade tur, de fick hjälp av generalen Vinter, den tyska armén klarade
inte av den stränga ryska vinter, de var lika oförberedda som Napoleon var
tvåhundra år innan, han hade också försök erövra Moskva, men han fick också
ge sig, ingen armé är kapabel att överleva sådana extrema väderförhållande.”

En av morfars kusiner som arbetade på Uruguays folkbokföringsmyndighet

berättade att det uppstod märkliga situationer när folk som hade vanan att
döpa sina barn efter dagens helgonnamn gjorde så i detta sekulariserade och
jakobinska landet.

Det var en som hette ”Domstolarna Öppnar idag”, Abranse los Tribunales,
en som hette ”Strändernas Välsignelse”, Bendición de las Playas, en som hette
”Idag börjar Karnevalen” , Comienzo del Carnaval.

I den uruguayanska sekulariserade almanackan hade alla helgon fått kliva

ned från altaren, radikala politiker hade till och med döpt Stilla Veckan till
Turismens Vecka.

På det sättet kunde alla åka på semester utan att ta hänsyn till religiösa
ceremonier, en kvarleva från den koloniala tiden, där vidskeplighet och rädsla
rådde. En besökande fransk präst hade förvånad konstaterat att Uruguay var
lika jakobinsk antiklerikal som Frankrike.

”Det är klart, hade morfar sagt, visste du inte att Alexandre Dumas den äldre
skrev en pamflett om Montevideos belägring som hette ”Montevideo ou la
Nouvelle Troie”. Han engagerade sig i hur vår lilla stad försvarade sig mot
Buenos Aires försök att annektera oss till Argentina.

De säger att pamfletten fick så stort genomslag att mer än 5000 fransmän
kom hit som frivilliga för att försvara staden. Många stannade kvar. Poeterna
Lautreamont, Laforgue och Supervielle var födda här och skrev både på
franska och på spanska.

Lautremonts dikter ”Maldorors sånger”, din mammas favorit, är ett

mästerverk, både språkligt och till sitt innehåll, så galen och så poetisk. Du är
för liten för att läsa den än men du kommer också att älska den när du blir lite
äldre.

André Breton och George Bataille älskade också Lautreamont, den galne
greve född här som oss och som utvandrade till Paris när han var 13 år.
Salvador Dali dyrkade honom med.

De var surrealister, Ernesto, glöm inte det ordet, de såg livet som
meningslöst och ville alltid utforska det som var dold, det som var gömd. Och
Ernesto, vi bor i ett surrealistiskt land, som skapades av engelsmän som ville
hindra att Argentina och Brasilien slogs för gränserna. Vårt land utmanar
geografer och lantmätare, vi borde inte existera som självständigt land”.

Ernesto Rosa Piotr hade blivit besviken och nedstämd när han hörde
mamman säga att hon inte hade någon idé om vem var hans far. Han hade trott
att mamman skulle säga att pappan var Jor El från Krypton och han skulle
snart få muskler och srtyrka som kunde ge honom en fördel när han mobbades
i skolan.
 Att han, som Clark Kent, dolde under den klena ytan och glasögon en
superhjälte från den förlorade planeten Krypton. Mamman skulle säga ”Kal El
min son, jag ska sy åt dig en vacker röd dräkt och du ska rädda världen från
förintelsen och befria alla fångar och bekämpa all brottslighet, eftersom du är
Kal El från Krypton och skickades till jorden för att hjälpa oss”.

Eller han kunde vara son till en arvprins som hade gjort uppror mot sina
föräldrar och gått in i den revolutionära rörelsen för att slåss mot allt som han
hade lärt sig som barn, att hans makt härstammade från självaste Gud, att der
räckte med en beröring av hans hand för att få de sjuka att tillfriskna och de
döda att leva på nytt och att ingen i världen hade rätt att ifrågasätta hans
beslut, att han var ofelbar och att inför honom skulle alla buga.

Arvprinsen hade till slut försonats med sitt öde och kommit hem och ärvt
tronen från hans far kung och blivit världens mest rättvise kung, som bara
hade vänlighet och medlidande till sina undersåtar och som aldrig skrek eller
krävde att någon skulle buga inför honom. Tvärtom, han visade sig generad
när folk ropade hans namn och när kvinnorna svimmade när han passerade i
en öppen bil och vinkade.

Men han hade aldrig fått veta att hans mamma hade fött honom och att han
hade en son, en arvinge, som väntade att han skulle hämta honom och lära
honom att efterträda honom och vara en god kung han med.

I morfars hus lärde sig Ernesto att fasta, att avstå. Här fastades under Stilla
Veckan som påminnelse av Kristus passion, inget kött, inga sötsaker, inga
skratt, ingen musik. Carne Vale, farväl till kött, att avstå från köttets lustar och
smak i hela fyrtio dagar, för att minnas frestelserna som Jesus kämpade mot,
när han fastade i öken, när Lucifer erbjöd honom makten och härligheten.

Ernesto vågade inte fråga vad åt Jesus i öknen, det fanns inte så mycket mat
där. Gräshoppor, vild honung, rötter, kanske lite vatten som hade samlats i
någon kaktusväxt. Men om han var Guds son, han kanske inte hungrade lika
mycket som oss alla andra…

Passionen spelades upp som ett vackert och sorgligt skådespel år efter år
med samma övertygelse och samma tro, den korsfäste guden besegrade döden
och man firade detta på Påskmässan med lamm och klingande kyrkoklockor.

Det var religionen som var grund för moralen, för konventionerna, för
tabuerna och till och med för maten som man åt. Att inte äta gris eller skaldjur,
att inte äta kor eller att inte äta råttor och hundar var helt beroende av vilken
religion man bekände sig till.

Till och med slakten av djur var också styrd av den religiösa tillhörigheten.
Halal och kosherslakten, där djuren slaktas med hjälp av en vass kniv när
djuret är ännu levande, tillämpades i Uruguay där stora grupper av muslimer
och judar krävde att få tillämpa den typ av rituell slakt.

Djurrättsaktivister och andra menade att det var grymt mot djur att göra på
det sättet, att de först skulle bedövas innan de slaktades. Men förespråkarna
för halal och kosher slakt hävdade att det var ett naturligt sätt att slakta, där
kemikalier och sprutor inte förekom.

Hemma hos morfar var inte den religiösa synkretismen hög i kurs, morfar
föredrog en mer ortodox tolkningen av katolicismen, mer Opus Dei än
befrielseteologin. Ernesto hade svårt att föreställa sig en gud eller en gudinna
som inte behövde gå på toaletten eller som inte svettades när det var varmt
eller frös när det var kallt…

Han var för ung för att ta nattvården men han såg hur mormor och morfars
ansikte lyste inifrån när de fick var sin oblat och de drack ur kalken. Kanske
fanns i oblaten ett hemligt ljus som han skulle få uppleva när han blev äldre.

Han hade biktat sig med skolans stränga präst och han hade haft svårt att se
skillnaden mellan synd och sund, mellan rätt och fel. Visst han visste att det
var fel att ljuga för lärare och klasskamrater om hans mamma, men han ville
inte avslöja att hon satt i fängelse.

I fängelset satt tjuvar, mördare och banditer och han visste att hans mamma
var ingenting av det, men han kunde inte förklara varför mamma satt i
fängelse. Allt han visste var att varken hans mamma eller hennes kamrater var
brottslingar, deras synd att de älskade för mycket, de kunde inte låta bli att
beröras och ta parti, de kunde inte i tysthet hur vissa människor levde i
rikedom och glädje medan andra sov på gatorna och levde i hunger och
armod.

Varför skulle vissa kunna äta sig mätta och dricka goda viner och andra hade
inte ens mjölk att mäta sina barn med?

Det var lika bra att hålla tyst om detta., att inte kommentera för mycket. Han
kunde också straffas och kanske morföräldrar med. Han ville inte heller
berätta för prästen att han misstänkte att han var agnostiker. Prästen var snäll
men han var säker att han skulle bli mycket besviken om han hörde detta.
Ernesto ville inte såra honom.

Hans mor hade rätt, någon far hade han aldrig behövt, hemma fanns morfar,
han var disträ och gammal, men så tålmodigt han var med honom. Av honom
hade han lärt sig att läsa och skriva innan han var fyra år.

Och alla blommor och alla fjärilar och alla stjärnor, belladonna,
silkespinnare, som på latinskt hette bombyx mori, Betelgeuse, Södra Korset,
Aldebaran, Zuben Hakrabi, Zuben el Genubi, Camelopardalis, Canis Majoris,
Andromedae, Stora Björnen, Lilla Björnen, Södra Korset som bara kunde ses
från det södra halvklotet, Orions bälte.

Alla stjärnor och konstellationer som hade ledsagat våra förfäder när de hade
gett sig i väg för att utforska de okända haven. Här lever drakarna och här
lever sjösjungfruarna som fick Odysseus att binda sig fast till masten för att
inte förföras och följa dem med skeppet och allt till en säker död.

Det hade inte räckt och Penelope fick vänta i flera år innan hon såg sin make
igen, men det var inte hon som upptäckte honom utan hans lojala hund Argus
som hade luktat sig till Odysseus kropp och välkomnat honom till Ithaca.

”Din morfar borde ha levt i Renässansen”, sade mormor ofta, den tid där
lärda människor kunde allt, där Leonardo da Vinci var både kock och
konstnär, ingenjör och uppfinnare, en tid där alla törstade efter kunskaper och
där allting upptäcktes på nytt.

I Florens och Rom skapades konstverk och gamla latinska och grekiska
texter skrivna av lärda män från Aten och Rom såg ljuset igen. Den svartsjuka
romerska kyrkan hade gömt texterna i kloster och kyrkor där bara munkar och
präster hade tillgång till dem.

Det var texterna som handlade om människans sökande efter lyckan det var
texter som handlade om lust och kärlek om lustan och drömmar om vilka
belöningar kunde man få på jorden. Kyrkan ville att att människorna skulle
bara längta till himmeln, till det eviga livet, då kunde då tröstas och bära
fattigdomen och smärta och döden som steg att gå upp för det riktiga livet, det
som kom efter döden.

Muslimska intellektuella hade översatt på nytt dessa texter och i Baghdad,

Damaskus och Cordoba tränades unga människor i latin och grekiska för att
kunna tolka allting till arabiska.

Islam var en ny religion där det fortfarande rådde tvivel om saker och ting,
för vissa var alkoholen förbjuden för andra var vinet tillåtet, andra sjöng om
kropparnas möte och andra predikade total asketism och levde i öknen för att
inte frestas. Och Rom hade blivit känt för dubbelmoral och hyckleri. Samma
kyrka som krävde av fattiga bönder ödmjukhet och tålamod styrdes av påvar
som hette Borgia och Farnese, arroganta och grymma prinsar som bannlyste
dissidenter och reformivrare.

Leonardo da Vinci mutade väktarna på kyrkogården som kunde ge honom

ett färskt lik, han ville lära sig allt om den mänskliga kroppen och var beredd
att ge allt guld som han hade för att få tag på en kropp.

Och väktarna skrattade och undrade om han skulle älska med liket, ”du som
är en så vacker yngling behöver inget lik, säker att både herrar och damer
jagar dig och din fagra kropp.

Men visst får du liket, han kom till oss igår, fräsch från gatan, misshandlat
till döds, saknar några tänder en bruten revben punkterad lever av ett
svärdhugg, en stackars jonglör som ingen reklamerade en cirkusartist som
ingen ville ha en som dödades av en svartsjuk älskare eller av en avundsjuk
åskådare som tyckte att hans fru såg på jonglören med trånande ögon.
 Tur för honom att han, som föraktades som levande är han så eftertraktat
som lik du ska veta att du är inte den förste att komma hit och erbjuda oss guld
för kroppen, men du hade tur, den andre var en störd man som ville säkert ha
honom som en del av en satanisk gudstjänst eller som ville äta upp honom
numera vill alla testa gränserna och äta av den förbjudna frukten
människokroppen.

Det var kanske det som Bibeln menade när det stod att Eva och Adam skulle
inte äta av äpplet, det var ingen frukt det handlade om, Gud ville inte att de
skulle bli kannibaler, ha lust att äta upp varandra. Bara när du äter din bror
eller din syster blir du som han eller hon, en Gud, som vet alla hemligheter
och som kalla alla saker för sitt namn. Men visst ta hem liket nu, för dig är
gratis, bara jag får en kyss. Och kom tillbaka när du tröttnar på likets kalla
smekningar här av oss kan du värme, nätterna här bland de döda är så långa
och tysta.”

Morfar var en sökare som Leonardo, hade gått på universitet och lärt sig
medicin, kemi och fysik. Han hade bestämda åsikter om hur det var att leva i
samklang med naturen och hemma hos dem drack man inte läsk, åt man inte
vit socker och det vita saltet var också bannlyst. Familjen betalade stora
summor för att få köpa rå obehandlat socker och grå havssalt.

Han älskade Linné och hade tjocka böcker där alla blommor och blad hade
tecknats, i ett försök att fånga världen som encyklopedisterna också hade
velat, författa en bok där allt som existerade fanns med. Som om man trodde
att genom ordets och bildens magik kunde världen stängas in och klassificeras.

Att Linné hade utgått från latinska och grekiska verk och kände inte till
växter och djur som var kända för turkar och araber bekymrade inte morfar,
arabernas kunskaper och lärdom hade bannlysts i Europa sedan 1500-talet, när
de hade fördrivits från Spanien, och det skulle dröjas till 1700-talet där Islams
tradition och erfarenheter höll på att återupptäckas i Västerlandet.

Ernestos morfar gick inte fort. Han stödde sig på en vacker svart käpp och
stannade jämnt för att peka på något, en ovanlig sten, en sällsynt växt, en
insekt som vilade sig, en nyfödd orm, en lysande skalbagge som bar på ett
blad, myror som bar på döda myror, som i ett tyst begravningståg.

Lärarna ansåg att Ernesto var en superbegåvad elev och ville att han skulle
börja skolan i andra klass och hoppa över det första året, men morföräldrarna
sade ifrån.

”Nej, nej, lille Ernesto ska vara barn så länge som det går. Vi har redan lidit
så mycket med hans mamma borta från honom och vi som är så gamla. Resan
till fängelset är lång, vi åker kommunalt och det tar en hel timme att komma
dit. Sedan måste man gå två kilometer innan man når själva fängelset, som var
ett kloster en gång i tiden.

Några gånger ville soldaterna roa sig på vår bekostnad och kastade
rökgranater och lösa skott mot oss släktingar. Första gången som de gjorde det
trodde vi att vi skulle dö, inte av deras kulor, vi visste att det var inte skarp
ammunition, inte ens militärerna är så idiotiska att de skjuter mot civila i vår
ålder. Men jag var rädd att många skulle dö att hjärtattack. Jag såg mig
omkring, alla låg på marken, förlamade av skräck.”

Morfar hade lärt känna andra släktingar till politiska fångar, gamla
mormödrar som fick åka landet runt för att hälsa på söner, svärdöttrar och
barnbarn, fångar i olika län.
 Alla hade lärt sig att dela med varandra, de som hade bil körde de som var
för gamla för att klara de långa bussresorna, man köpte cigaretter och frukt i
stora mängder, man visste att fångarna fick ingenting utöver den magra
ransonen som militärerna hade bestämt.

Cigaretterna var viktiga för dem som inte hade någon sysselsättning. Sylt
och tårtor, nybakat bröd, allt som kunde påminna fångarna att de var inte
glömda, att ute i världen fanns människor som tänkte på dem och som väntade
tålmodiga.

Ernesto, morföräldrarna och en ogift moster bodde tillsammans i ett stort

hus, i väntan på att mamman skulle friges. Där fanns hennes flickrum, orört,
på väggarna hängde affischer med de unga Beatles och bilder på Virginia
Woolf och på Che Guevara.

Förutom huset ägde familjen en grav på en av de äldsta kyrkogårdarna i

staden, där gamla frihetshjältar och politiker var begravda. Landets sista
indianer hade repatrierats och högtidliga ceremonier hölls för att välkomna
deras rester.

Eftersom ingen hade någon aning om vilken religion dessa indianer hade
tillhört hade en synkretisk lösning vunnit gehör.

Buddistiska munkar spelade på stora trummor, svarta ättlingar till slavar

trummade också med, de dansade heliga danser och sjöng med mörka röster,
brasilianska bastanta damer dansade för deras orixa, katolska präster använde
rökelse för att utdriva eventuella demoner, judiska rabbin krävde också att
vara med. Indianerna var kanske en del av den förlorade stammen som hade
skingrats från Judah.
 Hade inte Israels högsta rabbin accepterat hundratals inka indianer från Peru
som judar? De flesta hade utvandrat till Israel och nu kunde man se dem bland
de som bad i Jerusalems klagomur, klädda i fantasifulla dräkter som
kombinerade judiska liturgiska färger med peruanska förkolumbinska kläder.

Charruaindianerna, Uruguays urinvånare, hade sålts på 1800-talet till en

fransk cirkusdirektör som hade tagit dem till Paris för att visa dem
tillsammans med andra mänskliga fenomen, skäggiga damer, män med
svansar, barn som såg ut som grodor, siamesiska tvillingar.

Kanske de hade visats i samma cirkus som mexikanskan Julia Pastrana, som
hade dött 1860 och som reste som död över hela världen, det var hennes egen
man som hade låtit mumifiera henne och deras gemensam son, som hade dött
som spädbarn.

I Sverige hade deras kvarlevor hamnat på Manne Larssons

Kolonialvarulager i Linköping och sedan sålts vidare till Norge, i en grym
historia av girighet och okunskap.

Hon var född med skägg och med hår över hela kroppen, läkarna trodde att hon
inte var en människa utan en ovanlig begåvad apa, idag vet forskarna att hon
led av en genetisk sjukdom kallad för hypertrikos, som gav henne extremt
mycket hår.

En av dem uruguayska indianerna som hade sålts till cirkusdirektören,

Guyunusa, döpt som kristen som Michaela, var gravid och hade rymt så fort
som de anlände till Paris. Det står dokumenterad att hon dog av tuberkulös på
Hotel de Dieu.

Man tror sig veta att hon fick en liten flicka men ingen vet var flickan tog
vägen. Några säger att hon dog andra att hon adopterades av en fransk familj.

Den franske presidenten François Mitterrand påstod att det var hans
gammelmormor och att det fanns charrua blod i hans ådror. Han var mycket
stolt över det och alltid sade att det var en del av hans arv och att han skulle
göra vad han kunde för att få gammelmormors kvarlevor att begravas i
Uruguay.

Nu skulle de mumifierade indianerna ligga under ett mausoleum

tillsammans med generalerna som hade sålt dem till fransmannen.

Ernestos familjegrav var för honom som en förlängning av huset, (eller

tvärtom, Ernesto var övertygad att i graven och i huset drack man te vid
femtiden och man bakade sockerkakor och man skvallrade, att det fanns inga
klara gränser mellan dessa platser) vissa släktingar bodde i huset och andra
tillbringade evigheten i graven, i väntan på den yttersta dagen, men alla,
oavsett om de levde eller var döda, var likaledes närvarande i alla diskussioner
och alla beslut som togs i huset och i familjen. Inför varje ny situation frågade
man sig: vad skulle gammelmormor Teresa ha gjort?

Hon var en kvinna av stor prestige i familjen, hade blivit änka med sex barn
och skött huset och gården själv, gifte aldrig om sig, hon red och sköt och tog
hand om djur. Eller skulle gammelfarbror Artur ha godkänt detta?

Han var en sträng herre, som tittade på familjen från ett porträtt inramad i
guld och vad han skulle ha godkänt eller ogillat hade en stor tyngd i de tagna
besluten.

Hans död hade aldrig bekräftats, han hade försvunnit i djungel med två
hästar och en del av familjeförmögenheten, han ville köpa en gård och odla
sojabönor, men enligt ryktet hade han gift sig med en indiansk kvinna och
blivit en del av en kannibal stam. Han återvände aldrig och systrarna ansåg
honom död för den här världen.

Ernesto hade sett tillsammans med morfar en dokumentär på tv om ön

Rapanui, kallad av européerna för Påskön eftersom den upptäcktes av ett
europeiskt fartyg vid Påskdagen. Det var också lustigt detta med vilka språk
gällde, vilket språk hade tolkningsföreträde.

Ön hade hetat Rapanui under tusentals år och hade kallats så av öns

invånare, som hade levt där i hundra generationer. Men det var som Påskön
som ön nedtecknades i kartor och loggböcker. Det var bara när européerna
fann ön som ön började existera.

På Rapanui hade man hittat hundratals gigantiska stenblockar skulpterade

med mänskliga drag. Några av dem vägde så mycket som 80 ton och var stora
som ett sjuvåningshus. De hade byggts av öns invånare som en hyllning till
förfäderna och de olika hövdingar tävlade mot varandra i vem skulle bygga
det högsta maui, som skulpturerna hette.

I dokumentären berättades att ön var en gång täckt av en grönskande

vegetation och en stor palm gav mindre träd skugga och skydd. Men
befolkningen hade vuxit okontrollerad och palmerna hade gått åt till timmer
för att bygga kanoter.

Hungern drabbade ön när skogen försvann och utan kanoter kunde de inte
fiska i havet och få tonfiskar och delfiner. De fick fånga små fiskar och äta
sjöfåglar, till slut, när allt detta tog också slut började stammarna att äta upp
varandra. Kannibalismen hade varit för en del av öns invånare det enda sättet
att överleva.
 I Ernestos familjegrav fanns inte bara släktingar begravda, trotjänarinnor
utan egen familj begravdes också där. ”Om de var våra tjänare och blev en del
av familjen ska de också dela med oss evigheten”, hade gammelmormor sagt.
Och ingen vågade trotsa henne.

Ernesto var säker att de arbetade vidare, att de putsade gravens väggar och
att de serverade te och kakor. Vem tvättade och stärkte deras förkläder,
undrade han ibland, inte ens graven var en viloplats för alla dessa kvinnor.
Och en man fanns också där. Gamle Fredrik var tysk och han hade anställts för
att hjälpa morfar när han fick en stroke.

Självklart tyckte alla att han också kunde begravas i familjegraven när hans
tid kom. Han hade inga släktingar i livet, hustrun hade dött i Berlin när de
allierade bombade sönder staden.

Mamma Liz hade ingen sympati för honom och trodde att han var en
krigsförbrytare. Hon hade försökt att få nunnorna att bjuda honom till skolan
för att tala deras gamla språk. Men han hade artig tackat nej, nunnorna var
kända för deras avsky till nazismen.

Under kriget hade de bytt namn och tagit bort allt som kännetecknade de
som tyskar, för att få alla i landet att känna att de inte ville bli relaterat till ett
land som nu var ökänt för brott mot mänskligheten.

Don Federico, som han kallades i landet fick en pension från Tyskland och
berättade ingenting om kriget, han sade att det var för smärtsamt att tala om
det.

Det var många tyska officerare som hade fått fri lejd och falska pass, de
hade hamnat i Argentina, Brasilien och Paraguay. Den katolska kyrkan
anklagades för att ha förmedlat dessa falska dokument.

Men nunnorna hävdade bestämt att det var nonsens, förtal som spreds av
frimurarligor. Uruguay var annorlunda och landets ledande politiker hade tagit
avstånd från den nationalsocialistiska ideologin.

Montevideo fungerade som en neutral plats för samtal och överläggningar

mellan Tyskland och de Allierade. Det var från Uruguay, Argentina och
Brasilien som stora konvojer med kött och vete skeppades till England över
Atlanten.

Det var tack den maten som England och dess armé hade kunnat äta. Ön var
skild från kontinenten i fem år och landets odlingsbara mark räckte inte för att
försörja alla. Det var då som de hade hittat på mottot ”Dig for Victory” och på
varenda trädgård och park hade blommor lämnat plats för potatisar.

Konvojerna skyddades av engelska krigsfartyg, tyska ubåtar placerade i

Atlanten hade som enda uppgift att störa Englands väg till proviant, bensin
och vapen.

Många av de tyska officerarna som hade hamnat i Sydamerika hade börjat

ett nytt liv här och ville bara glömma det som hade haft ansvar för. Men en del
var fanatiska antikommunister och erbjöd sig frivilliga när militärerna började
fängsla kommunister och dissidenter.

För dem var judar och kommunister synonyma och de såg i det kalla kriget
en fortsättning på deras eget krig, det som de hade förlorat.

Den ökända doktor Mengele, som hade experimenterat med judiska fångar,
gömde sig i Paraguay och enligt ryktet hade bistått diktator Stroessner, som
också hade tyska förfäder, att skapa den perfekta tortyrmaskinen.
 Den israeliska säkerhetspolis, Mossad, hade jagat och kidnappat Adolf
Eichmann från Buenos Aires. Han dömdes till döden och avrättades i Israel.

Inte ens det neutrala Uruguay hade sluppit krigets tragiska konsekvenser.

En lettisk dekorerad pilot hade också jagats och mördats på ett makabert
sätt. Herbert Cukurs hade flytt från hemlandet Lettland när landet ockuperades
av Sovjet och hade sökt asyl i Brasilien. Han lurades till Uruguay och
mördades där, i en mycket oklar uppgörelse där poliser och legoknektar var
inblandade.

I Lettland hade några forskare lyft fram en teori, att han inte var skyldig till
något krigsbrott utan att det var Sovjets KGB och Mossad som hade
samarbetat för att svartmåla hans rykte. Konspirationer och
sammansvärjningar blommade upp när saker och ting var för oförklarliga.

Morfar hade läst om Hitlers besatthet för ockulta föremål, hur han
omringade sig av astrologer och siare som såg hans rike bestå i tusen år. För
att försäkra sig om profetiornas sanningshalt skickade han arkeologer och
soldater för att leta efter legendariska föremål som påstods vara laddade med
magiska krafter.

Kung Arturs svärd Excalibur, judarnas ark där de Tio Bud bevarades, Jesus
kalk, Graalen, reliker och benrester som hade plundrats från martyrernas och
helgons gravar, aztekernas offerknivar, Nostradamus beräkningar om världens
undergång, gamla kartor som signalerade var drottningen av Saba hade
begravt judiska skatter som hon tog från sin älskare kungen Salomon.

Det var förresten under ruinerna av Salomons tempel som ryktena sade att
Tempelriddarna hade blivit initierade i kabbalistiska och sufi riter. Många av
dem hade tränats i lönnmord av assassiner som bodde i fästning Alamut.

Den ryska tsarinnan hade också trott på övernaturliga krafter och levt i
skuggan av Rasputin, en skäggig profet som hade blivit hennes älskare och
hennes mentor, han påstod kunna läsa i framtiden och trodde sig vara lika
kunnig som Nostradamus.

Men han förutsåg inte hans egen död när han sköts fyra gånger förgiftades
och knivhöggs för att till slut täckas av en filt och kastas in den frusna floden
Neva. Rasputins levnadslust var så stor att han överlevde allt detta och det
krävdes att kroppen slutligen brändes på en bål för att döda honom.

Ernesto Rosa Pjotr var inte döpt kyrkligt, han hade fötts i fängelset, på det
militära sjukhuset där politiska fångar fick vård. Där hade morfar ofta hälsat
på gamla vänner som var med i flottan.

Tack dem kunde mormor skicka till mamman nystickade bebiskläder och
annat som en nybliven mor behövde. Blöjor, tvål och talk smugglades in till
sjukhuset bland blommor som skulle förgylla patienternas konvalescens.

Den militära prästen som försökte att få mamman och kamraterna att vända
sig till kyrkan vägrade att döpa honom. Och han skällde ut mamman:

”Hur kan du håna dopets heliga sakrament med att ge din son kvinnonamn
och främmande namn som inte finns bland våra helgon? Du kommer inte att
hitta någon präst som kommer att döpa ditt barn.

Om han dör kommer han att hamna i limbon, bland alla stackare som föddes
innan Jesus kom som vår frälsare. Du får ha detta på ditt samvete.

Och tänk ändå att du är uppfostrat av fromma nunnor och är uppväxt i en

gammal och känd katolsk familj, man undrar varifrån du fick ditt upproriska
temperament. Du måste visa ånger och älska militärerna som förhör dig, de
vill rädda din själ från Satans frestelser och från alla dessa materialistiska
villfarelser.”

Men mamman vägrade att lyda prästen och döpte honom själv med lite
vatten . Och andra kvinnor som var fångar som hon höll i hans huvud:

”Jag döper dig med sådana namn som kommer att leda dig genom livet,
generösa namn som tillhör människor som offrade sig för andra, som delade
med andra vad de ägde och som ansåg att det finns ingen lycka i den
ensammes kamp, att det är bara i den kollektiva kampen som drömmar blir
verkliga.”

Och Olga höll i honom och sade: ’Av mig får du kärlekens gåva. Du
kommer att älska och att bli älskad, du kommer att vara rik, eftersom kärleken
är det mest dyrbara som vi har”.

Och Ana viskade i hans öra: ’Av mig får di visheten. Du kommer att vara
vis, lille Ernesto Rosa Pjotr. Du kommer att kunna tala stenarnas språk och att
förstå vad fåglarna och fiskar säger till varandra.”

Och Graciela sade till honom: ”Från mig får du mod. Mod att stå emot och
kämpa in i det sista för det som du tycker är rätt.”

Av tiden i fängelset minns inte Ernesto mycket. Han fick stanna där
tillsammans med mamman tills han var två år. Det fanns andra barn och de
fick leka tillsammans, mödrarna fick sy och brodera, inga böcker eller
tidningar var tillåtna.

Han minns hur de ibland fick sitta inne i mörkret när soldaterna skulle
simulera ett krig. De var rädda för en fritagning, många trodde att gerillan var
stark och obesegrad och att de förberedde spektakulära aktioner för att frige
sina fångar.

Ibland fick fångarna gå ut och arbeta i köket, potatis som skulle skalas,
morötter som skulle ansas, bönor att koka, nästan aldrig kött eller färska
grönsaker.

Maten som fångarna fick var samma mat som soldaterna åt, det var bara
officerare som fick äta kött, soldaterna visste att officerarna tog hem det köttet
som skulle ha gått till fångarnas mat, men ingen sade någonting. Alla var
rädda för repressalier och bestraffningar.

Militär diktaturen var också en del av klasskampen, brukade Ernestos

mamma säga. Soldaterna rekryterades från landets fattigaste delar och det var
lätt för officerarna att få soldaterna att tro att fångarna var mördare och
kriminella, att det var rätt att tortera dem för att få information, att de var
förrädare och att de hade sålt landet till kommunister och judar.

Det var märkligt hur lätt det var att demonisera fångarna och att skapa
fientlighet mellan fångarna och väktarna. Kvinnorna försökte visa soldater att
det var också för deras skuld som de hade kämpat, att de också var förtryckta
och indoktrinerade, att de skulle göra uppror mot officerarna, som använde
dem som verktyg.

När Ernesto var två år lämnades han över till morföräldrarna. Det var dem
som blev Ernestos trygghet, de tog honom på besöket till fängelset varannan
söndag. Hans blöjor undersöktes noga, sedan en fånge försökte smuggla ut en
karta över fängelset var kontrollerna mycket hårda.
 Det var morföräldrarna som satte honom i pojkskolan och det var dem som
såg till att han besökte mamman varannan vecka. Han och mamman fick inte
längre krama varandra, ett fönster i glas skilde besökarna från fångarna och de
fick prata genom en telefon.

Ernesto tyckte att det var märkligt att det som han hade kallats för hem var
nu ett fängelse som kryllade av beväpnade soldater. För honom var mamman
hem och var hon var fanns det ett hem för honom.

Det hade sedan länge bestämts att mamma och han skulle åka till Sverige så
fort som Liz blev fri. Familjen och advokaten hade kontaktat Förenta Nationer
och Amnesty, via dem fick Liz genast arbets- och uppehållstillstånd, hon
skulle lära sig det nya språket och Ernesto skulle fortsätta skolan, som han
hade börjat i Uruguay.

Ernesto visste ingenting om Sverige, inte heller mamman Liz. De fick träffa
en svensk diplomat som berättade för dem om deras nya hem, de skulle bo i
Stockholm, på en plats som hette Skärholmen. Där skulle de få en lägenhet
och gå på kurser och lära sig språket.

De skulle få en ny start, hemlandet var inte säkert för någon som hade suttit
som politiskt fånge i flera år. Militärerna var nyckfulla och inga regler följdes,
unga människor och gamla fackföreningsledare behandlades som kriminella
och sattes i fängelse.

Judar, katoliker, muslimer och protestanter jagades, inga religiösa

gudstjänster tilläts i landet, det kunde ge människor ett tillfälle att samlas och
konspirera. Inte ens idrottsföreningar fick mötas fritt, det var på söndagarna,
vid fotbollsmatcherna, som männen fick möjligheter att tala med varandra.
 Eftersom landet var en stor fotbollsnation som hade vunnit två
världsmästerskap kunde inte matcherna ställas in, det skulle väcka alldeles för
stora protester.

Liz och familjen frågade hur Sverige var, stämde det att det var isig och kallt
det mesta av tiden och att isbjörnar gick omkring på gatorna? Och att folk åkte
pulka och kälke i stan?

Tjänstemannen skrattade: ”Nej, nej, ni har förväxlat Sverige med Svalbard,

enda plats på jorden där isbjörnarna går omkring och där varje person måste
lära sig att skjuta för att eventuellt försvara sig om isbjörnarna anfaller.

I Sverige har vi ett par men de är på Skansen, vår djurpark, som Ernesto
kommer att gilla. Och is och snö. Det är sant, vi har mycket av det, men bara
några månader om året, vi har en fin sommar med värme och ljus, det blir
aldrig natt i juni och juli.

Ni kommer att må bra i mitt land. Dessutom är det bara provisoriskt, så fort
som ert land är fritt igen kan ni återvända, vi erbjuder er en plats nu men det är
upp till er att bestämma hur länge ni kommer att stanna. Och vem vet, kanske
lille Ernesto hittar en trevlig svensk tjej och får barn och stannar där för alltid.
Vi behöver folk, vi har ett stort land men en rätt liten befolkning.”

Mormor, morfar och mostern följde Ernesto och hans mamma till
flygplatsen, alla grät, ingen visste om de skulle ses igen och Ernesto vågade
inte säga att han hellre ville stanna hos morfar…

De anlände till flygplatsen i Växjö i augusti och mottogs där av landsmän

som hade kommit tidigare och av några representanter från den svenska
regeringen. Till och med en journalist från en lokal tidning hade hittat dit, att
få en kvinna med ett barn ur ett fängelse i diktaturens Sydamerika var alltid en
nyhet värt att skriva om, särskild nu, på sommar, när det inte hände så mycket
och städerna gapade tomma.

Ernesto och mamman fick åka till ett stort varuhus och handla kläder, de
hade med sig vinterkläder med i Sverige sken solen och sommar ville inte ta
slut. Det tyckte Ernesto var konstigt, hade flygresan tagit dem ur tiden? Hur
kunde de ha lämnat en kall och regnig Montevideo där alla frös och landa ett
dygn senare i ett annat land där sommarn rådde?

De hade en tolk som förklarade för dem vad de olika plagg hette och hur
mycket de kunde spendera. Tolken hade lärt sig spanska i Spanien och de hade
lite svårt att förstå vad han menade.

Då förstod Ernesto att språket var ett levande ting, som en orm eller en
drake, som kröp åt alla håll och som fick nyanser och färger beroende på
solens ljus. Språket kunde glänsa som en diamant eller vara matt som en
likvaka där alla går omkring och är tysta och har sorg.

Han hade varit på flera likvakor, morfar och mormors vänner dog ifrån dem
och ingen tyckte att det var märkvärdigt om Ernesto följde med. Döden var en
naturlig del av livet och det hjälpte inte att hyscha eller dölja.

Man fick äta godis och dricka läsk i likvakor, morfar berättade att i Mexico
hade man stora fester på kyrkogårdarna där släktingar och vänner åkte till
gravarna med musikinstrument och de dödas favorit mat.

Det var ett sätt att erkänna tillhörigheten, att band inte bröts på grund av
några försvann från den här världen. Vart de tog vägen kunde inte morfar
förklara för Ernesto, upp till himlen där de satt i moln och drack choklad och
spelade på harpan? Eller blev de förvandlade till myror och maskar som
buddisterna trodde på?

Livet efter detta bekymrade Ernesto ett tag men sedan bestämde han sig för
att låta den vara, det här livet var tillräckligt komplicerat och krävde allt hans
uppmärksamhet. Han var nu familjens man och skulle stödja hans mor, det
hade morfar sagt.

Språket var farligt, det skulle Ernesto Rosa Piotr erfara. Man kunde dö och
fängslas för språket. Det fanns förbjudna språk, det fanns hemliga språk, det
fanns dolda språk.

I Turkiet kunde kurdiska familjer fängslas om de döpte sina barn med

kurdiska namn. I Belgien bekämpades en bitter strid mellan vallonerna som
talade franska och flamländare som talade flamländska, ett språk som var som
en dialekt mellan tyska och holländska och de som gjorde att de kunde förstå
vad som sades och skrevs i Amsterdam och Rotterdam.

I Sverige hade man ända på femtiotalet förbjudit Törnedalfinnnarna att tala

finska i skolan. Och det hade behövts en ny lagstiftning och en helt annan syn
på språket för att garantera landets inhemska grupper att behålla och utveckla
sitt språk. Nu hade både jiddisch, törnedalfinsk och romsk rättigheter och
barnen kunde få hemspråksundervisning på detta språk.

Mamman och Ernesto anpassade sig snabbt till sitt nya liv i Sverige. De fick
börja med att lära känna varandra, de hade levt åtskilda länge. Han fick sova i
samma säng som mamman och han visste inte vem som tröstade vem, hon grät
och han grät, de torkade varandras tårar och de skrek av hemlängtan, det var
svårt att vara alldeles ensamma.
 De hade aldrig levt med rutiner, mamman fick lära sig att laga mat, att köpa
mat i en affär där hon inte förstod skillnader mellan smör och margarin eller
mellan filmjölk och yoghurt.

Det var svårt att veta vad de olika köttbitar och de olika fiskar hette på
svenska. Och det blev därför mest fiskpinnar, som smakade som fisk men som
inte krävde avancerade tillagningskunskaper. Och de tittade i ett lexikon för att
se vad pölsa var för någonting och sill och kålrabbi och kantareller och
smörgåstårta och lakrits och polkagris och spettekaka och paltbröd och pytt i
panna och risgrynsgröt.

De kände inte igen så mycket, i fängelset hade inte mamma lagat någon mat
alls och det lilla som hon kunde hemifrån var att steka potatis och ägg, hon
hade aldrig fått gå in i köket där mormor och en gammal tjänstekvinna styrde
grytorna med järnhand.

Där var det få som var välkomna, där bevarades familjens hjärta, där lagades
mat som hade lagats av gamla anmöder och vars recept hade ärvts i flera
generationer, rätter som hade hemliga ingredienser som inte kunde delas med
andra, måltider som passade för glada stunder eller för sorgestunder, tårtor
som bara fick ätas när man var lycklig och bröd som man fick bara ha om man
hade nära till tårarna.

”Ernesto, smaka på detta och blunda”, kunde mormor säga. ”Säg vad du får
för bilder, vilka tankar du får. Blir du glad och lyckligt av detta, då har vi
lyckats, det var tänkt som en festmåltid som skulle ätas när man har något att
fira. Om du blir ledsen och vemodigt slänger jag den i vasken, maten som jag
lagar skall alltid kopplas till glädjen.

Inte ens de döda vill att maten ska smaka aska och unken, tristess och sorg.
Ernesto, lova mig, den dagen som vi är borta kommer du att äta denna mat
som en hyllning till alla som har varit här före oss, till alla som har plockat
från skogen och fält grödor och växter att kokas och stekas, till de som har
jagat med risk för sitt eget liv för att ta till familjen en bit kött som fick barnen
att växa och kvinnorna att sjunga av glädje och tacksamhet.

Det var därför som gudarna ville också ha mat och vi delade med dem våra
bästa rätter. Det är det som vi gör med nattvarden, när vi delar bröd och vin
med Kristus”.

För Ernesto och hans mamma blev brevbäraren den viktigaste personen i
deras nya liv i det nya landet. Allt cirklade kring hans besök, när de var lediga
från jobb och skolan kunde de sitta i timmar vid köksfönstret och gissa när
exakt skulle han komma. Morföräldrarna var flitiga korrespondenter och de
ville veta allt som hände dem, de hade inte så mycket att berätta själva.

Landet var fortfarande under militärt styre och ingen visste längre vad det
gällde. All mötesfrihet var begränsad och inte ens kyrkorna förmådde att hålla
emot.

En känd präst hade mördats av okända men alla anade militärernas hand
bakom mordet, han hade varit kritisk mot dem och vägrade att hålla tyst, på
söndagarna predikade han mot deras girighet och maktmissbruk. Hans kropp
hittades i en sopptipp, utanför staden, med tecken av misshandel.

Förresten nästan på samma plats där en hemlös kvinna hade slängts när CIA
tjänstemannen Dan Mitrione härjade i landet och utbildade landets poliser i
tortyr. Mitrione använde hemlösa människor för att träna sina metoder.

” The precise pain, in the precise place, in the precise amount, for the
desired effect", den rätta smärtan på den rätta platsen, för att åstadkomma
den önskade effekten, var hans motto.

Mamma Liz längtade efter sina fängelsekamrater, hon kände en sådan skuld,
varför var hon fri och de andra blev kvar? Jessie som var så vacker Ivonne
som var så intelligent Ana som hade också små barn som hon själv Teresa som
var nunna Haydee som var läkare Blanca som var den enda av fångarna som
kunde bruka jorden och som lärde dem att odla och skörda. Ernesto ville inte
gråta han ville stödja hans mor, han skulle vara stark och modig.

De fick gå på kurser för att lära sig det nya språket och vilka vanor och
regler gällde här. De fick lära sig att det var straffbart att gå över gatan när
trafiksignalen lyste rött att det var omöjligt att köpa vin på söndagarna att de
fick låna hur många böcker de ville på biblioteket att Ernesto fick gå gratis till
läkare och till tandläkare att det var inte rätt att slå barn att det var inte rätt att
diskriminera folk på grund att deras etniska eller religiös tillhörighet att här
var det tillåtet för folk att gifta sig med vem som helst oavsett vilket kön de
hade och att de kunde plocka bär och svampar överallt eftersom det fanns en
gammal regel som hette allemansrätt.

Sedan de kom till Sverige hade det uppstått ett konstigt fenomen. Hans
annars så begåvade och socialt kompetenta mor hade nu givit upp och var
hjälplös som ett spädbarn, hon hade blivit analfabet. Han, däremot, hade lärt
sig fort, han hade lätt för språk, sade lärarna.

Liz hade nu gått till skolan i Sverige i flera månader för att lära sig svenska,
detta svåra språk men de konstiga nya ljud som spanskan saknade. Sju, sköld,
stjärna, hur, sjätte, stjäla, stjälpa, ”en anka skulle stjäla en stjälk men då
stjälpte hon oh vände stjärten mot stjärnorna”, ramsan som barn och
nyanlända fick lära sig. Men det hjälpte inte, språket fastnade inte i hennes
hjärna.

Hon kunde inte säga något på det nya språket, hon kunde inte läsa skyltarna,
inte förstå tidningar, hon hade ingen aning om vad de sade på nyheterna i tv,
hon kunde inte svara i telefon eller förstå vad de sade i tunnelbana. Hon
försökte kommunicera med sin skolengelska men folk tittade oförstående på
henne.

Till slut fick hon en idé, Ernesto skulle följa med överallt där hon behövde
en tolk, till matbutikerna och Ikea, till läkaren, socialen, banken, tandläkaren,
polisen. Många blev en aning konfunderade när mamman kom in med honom
i släptåg, ”Vill inte din son vänta därute och titta i serietidningar eller leka
med mjukis djur?”

Men mamman sade: ”Nej, han är min tolk, han talar med min röst. Han kan
förklara för mig vad ni säger och kan berätta för er vad jag vill”.

Han hade svårt att förstå varför mamman inte lärt sig något i de otåliga
kurser som hon gått, Folkuniversitet, ABF, Studiefrämjandet, Vuxenskolan.
Alla studieförbund hade gjort sin bästa för att få dessa nyanlända att lära sig
språkets rudiment och struktur. ”Nej, här säger vi inte att en trädgård är
övervuxen, vi säger vildvuxen istället.” ”Och när vi älskar är vi
skogstokiga”…

På dessa kurser samlades kurdiska bönder, polska och ungerska adelsmän på

flykt från partiets nitiska byråkrater som hade konfiskerat deras
släktegendomar och skickat dem till arbetsläger, ryska tonårsflickor räddade ur
trafficking, latinamerikanska revolutionärer med skägg som rökte kubanska
cigaretter, finska zigenare som vägrade kallas för romer, japanska kockar som
drömde om att bli berömda fotografer, afrikanska barnsoldater som inte hade
haft någon barndom och palestinska flyktingar som längtade till mammornas
hemgjord knaf, till och med några vilsna finlandssvenskar hamnade ibland där.

Finlandsvenskarna försökte förklara att de talade utmärkt svenska och att de

inte behövde lära sig det på nytt, att det var samma språk som deras förfäder
hade talat när de koloniserade Vasa och Tammerfors. Men omsorgsfulla
tjänstemän hade sett att det stod Finland på pappret, och till Svenska för
Invandrare hade de skickats.

”Ja, ja, vi vet att ni talar svenska men det är ändå ett ålderdomligt språk ni
talar, det kan aldrig vara fel med att fräscha upp det. ”Vi säger till exempel
inte kappsäckar här utan resväskor, vi säger inte gå på tuppen utan på utedass.
Inte tippa utan pippi. Inte kissa utan kisse. Inte havva utan vovve. Inte halsa
utan krama.”

Alla blandades på kurserna i en sann demokratisk anda, utan hänsyn till var
de kom ifrån eller vilken grad av alfabetisering de hade, här i Komvux Sverige
skulle alla vara jämlika.

Ibland ordnade lärarna fester där alla skulle laga mat från sina respektive
länder. Att bygga en känsla av gemenskap var lika viktigt som att lära ut
språket, hade pedagogerna fastställt. Dessutom var det viktigt att de nya
svenskar, som de kallades, kände att de hade något att bidra med, att deras
erfarenheter och kunskaper var viktiga för samhället.

Eleverna hade förlorat sina rötter, det var viktigt att få dem att känna sig
hemma. Ernestos mamma fick improvisera, Uruguay var känt bara för sitt
kött. Det var inte mycket variation i landets gastronomi, nästan allt relaterades
till kött och inälvor. Fisk hade de också och skaldjur med, men det var inte
många recept som lärde att tillaga det. Eftersom alla kunde laga en köttbit
hade landets samlad matkunskap aldrig nått stora höjder.

Mamman ringde runt till landsmän, den gryta som man gjorde med komage,
buseca, en rätt som man åt mest på vintrarna, den borde vara typisk för
Uruguay. Nej, nej, det var italienare och spanjorer, våra förfäder, som tagit
med sig recepten dit. Och eftersom landet hade så många kor blev det snabbt
en nationalrätt.

Fast ska du verkligen laga den? Det tar tid, det är ingen lätt rätt. På
italienska heter busecca, på franska tripes á la mode de Caen. Och magen av
en gris eller en ko ingick det också i Skottlands nationell rätt, haggis.

Och soccan som vi kallar fainá kommer egentligen från Genua och äts i Nice
som deras nationalrätt. De älskade detta tunna degen som lagades av
kikärtsmjöl som blandades med olivolja och som bakades i en het ugn.

Mamma Liz var envis, hon åkte in med Ernesto till Hötorgshallen, där fanns
komage att köpa, i form av stora frusna rullar, det användes mest i korvar och
som hundmat, inga svenska recept innehöll komage.

Varken Kajsa Warg, Gyllensköld eller Hagdahls kokbok refererade till den
delen av djuret. Grisfötter och oxsvans, lungor som man malde för att göra
pölsa, kotunga och fårskalle, svart soppa som man lagade med gåsblod och
kryddor, men ingen komage.

I Hagdahls bok finns till och med en stuvning på grävling men komagar
användes inte här. En vän berättade att en serbisk restaurang som ägdes av en
känd torped som var mycket lik Antonio Banderas hade haft komage och
gröna ärtor på menyn i ett år, men det var bara min vän och ägaren som åt den
och efter ett år hade ägaren tagit bort rätten från menyn.

Från och med nu skulle han laga den bara hemma och min vän var alltid
välkommen, en som uppskattade komagen var en sällsynt gåva i våra tider av
pizzor och malt kött blandade med sågspån.

Stockholm hade två stora marknader, på Hötorgshallen samlades allt exotisk

mat, peruanska potatisrätter och chilenska piroger, turkisk kebab och arabiska
baklava, grekiska kåldolmar och tyska korvar, italienskt kaffe och libanesiska
mezze, engelska pajer och franska ostar, finska delikatesser och ungerska
salami, spanska skinkor och bosniska bakelser.

På Östermalmshall kunde man köpa de svenska specialiteterna,

Västerbottenost som gjordes i Burträsk, vildsvin och ren, hjort och
skogsduvor, hjortron, paltbröd som gjordes med mjöl och blod, hemlagade
pölsor och geléer av svarta vinbär och rönnbär, fiskar som fiskades i
Västkusten, ål som hade fångats i Åstol och som hade flåtts och rökt i enbär,
räkor från Smögen, lammkött från Gotland, skånska spettekakor.

Egentligen var det dumt att skilja maten åt, de finska pirogerna som gjordes
i Karelen och de chilenska pirogerna som lagades i Valparaiso hade säkert
lagats för tusen år sedan långt innan länderna hade fått sitt namn och kaffe och
choklad och bakelser hade vandrat tillsammans med karavaner och sjömän
mellan olika folkslag, det fanns nästan ingen mat som någon kunde kräva
äganderätt på. Visst fanns det inhemsk mat som lagades lokalt beroende på
tillgång till olika råvarorna men formen att tillaga den och recept, de var
universella.

Mat och sagor vandrade och muntliga recept bytte ägare kring elden när
människorna möttes, när skvaller och varor bytte ägare. Nordiska pälsar och
järn byttes ut mot pärlor från Kina och salt från Arabien, spanskt stål och
hudar byttes mot kinesiskt silke och mot ädelstenar från Egypten och
Baghdad.

De romerska legionerna hade alltid med sig vatten, vitlök och gurkor, de
skakade det och åt den medan de gick, deras taktiska militära fördel var deras
snabba sätt att förflytta sig, deras hastighet och uthållighet.

Vissa forskare tror att det är dessa legioner som spanjorerna ärvde deras
gazpacho, som bara ändrades när tomaterna gjorde sitt inträde i Europa från
den nya världen. Och det var mest arabiska bakelser som lagades i spanska
och italienska kloster när araberna utvisades från Europa 1492.

I receptet som mamma Liz fick av matlagningskunniga landsmän stod det att
man skulle först marinera komagen i nästan ett dygn för att få den mör, men
sådan tid hade inte Ernestos mamma, som bara några timmar innan festen kom
på att hon skulle laga just den rätten.

Hon sköljde komagen ordentligt, lånade en stor kastrull från en granne och
kokade den med tomatsås och lagerblad. Komagen sög upp all vätska och fick
en slags gummiaktig konsistens. Sådär seg och smaklös hade inte hennes
barndoms gryta varit. Men kurskamraterna och de svenska lärare visade artig
uppskattning och åt den som en traditionell uruguayansk rätt.

På festen fick hon smaka på hummus och teriyaki, bulgur och borscht,
karelska piroger och afrikanska pannkakor, hela världen samlades i dessa
kurser där människor som var skeppsbrutna ur världens alla krig nu skulle lära
sig ett nytt alfabet där ord som solidaritet, fred och rättvisa inte var bara
retoriska.
 Harald Edelstam tjänstgjorde som ambassadör i Chile när Salvador Allende
störtades. Den svenska ambassaden öppnades på bred gavel och till Sverige
flydde tusentals latinamerikaner, som riskerade döden eller långa
fängelsestraff. Edelstam blev senare utvisad från Chile, ”persona non grata”.

Han kallades för Svart Nejlika, för han hade visat samma civila Courage
som Röda Nejlikan, den fiktive engelske aristokraten som under pseudonym
hade räddat hundratals franska adelsmän från giljotinen.

Chilenska piroger lagades numera på alla fester och pengar från försäljning
skickades till politiska fångar i hela Latinamerika. I vartenda land
demonstrerade svartklädda mödrar som krävde besked om sina barns öde, de
behövde stöd för att betala advokater och mutor till korrupta poliser.

Indianska kvinnor med breda hattar och utan skor vandrade i Guatemala
mellan Quiché och huvudstaden, ett avstånd på flera hundra kilometer,
Rigoberta Menchu reste landet runt med vänner och släktingar och öppnade
massgrav efter massgrav, hundar och rättsläkare slogs om gulnade skelett och
anonyma lik.

Kriget mot fattiga indianer hade skördat hundratusentals offer och

paramilitära styrkor var skyldiga till otaliga övergrepp mot den civila
befolkningen. De få som vågade protestera levde under permanent dödshot.

I den mexikanska staden Ciudad Juarez, som låg vid gränsen med USA,
dödades unga arbetarflickor på ett mycket grymt sätt, deras stympade kroppar
hittades i ödsliga platser och både domare och poliser anklagades för att vara i
maskopin med den organiserade brottsligheten, knarkbaroner som såg
flickorna som troféer och som inte kunde stoppas av någon.
 Den mexikanska journalisten Lydia Cacho hade avslöjat ett pedofilt nätverk
med förgreningar i både Mexico och USA och betalade nästan med sitt liv.
Hon fängslades och torterades under två dagar innan internationella
påtryckningar fick henne fri.

Allt detta berättade Ernestos mamma för honom, för att han skulle lära sig
att ondskan fanns och att det pågick en permanent kamp mellan det goda och
det enda och att han, Ernesto, skulle alltid stå för den godas sida, att det var
hans karma, hans stjärna, att han som hade fötts i ett fängelse skulle arbeta
ständigt för att alla skulle vara fria.

Ernestos mamma hade alltid varit nyfiken på mat, hon ville lära sig nya
smaker, hon kände att maten hade berättelser att berätta, att hur man lagade
den, vilka ingredienser och vilka tillbehör man åt den med och vilken typ av
mat man lagade var det också ett sätt att rita kartor och att följa vissa maträtter
var det som att vandra i både kända och okända stigar.

Det kokta och det råa, det stekta och det bakade, det som tillagades i grop
med aska ovanpå, det som grillades i hemmagjorda galler, det som krävde
timmar i lerugnar och hetta stenar, allt hade en mening, ett syfte.

Maten var kemi och alkemi, matens transformationer och färgernas

förändringar, den svarta hummer som blev röd efter kontakten med det
kokande vattnet, mjölken och socker som tjocknade och som skapade den söta
dulce de leche som alla i Uruguay älskade.

Egentligen var dulce de leche en utveckling av européernas blancmangé som

i sin tur var det en variant av det arabiska mehalabeya. Den gjordes med
hönskött och mandelmjölk en gång i tiden men i Sydamerika fanns varken
höns eller mandel då tvingades kvinnorna som ansvarade för matlagning att
hitta inhemska ingredienser, det blev ko eller getmjölk och socker, som växte i
plantager över hela kontinenten.

Hon drömde om hästkött och ormsoppa som var en delikatess i Kina och
Mexico, halvkläckta kycklingar som man åt i Vietnam, ruttet hajkött som man
festade på Island, det skotska haggis som påminde om den svenska pölsan.

I Kambodja hade en kurskamrat till Liz ätit en soppa som man kokade på
orensade rådjurstarmar, att soppan luktade avföring skrämde inte de som
älskade både smaken och doften. Och insekter och maskar hade hört till den
förkolumbianska dieten av Latinamerikas indianer innan européerna tog med
sig tam boskap och kycklingar.

Men Liz var inte en naiv gourmet, hon visste att kinesernas kärlek till
hajfenor hotade att utrota hajarna, japaner, norrmän och isländare fick lov att
jaga ett litet antal valar om året, människans tillväxt och städernas utveckling
påverkade naturen och miljön och till och med Amazonen, världens största
skogsområde, höll på att försvinna.

Motorvägarna och guldgrävare som använde kvicksilver för att binda guldet
lämnade marken och sjöar förorenade för flera generationer. Växter och
fågelarter försvann för alltid och till och med uråldriga språk tinade bort.

På språkkursen fanns det några landsmän till henne, Eric Blixen var en av
dem och de blev goda vänner. Trots det norskt klingande efternamnet kunde
Erik inte ett ord norska eller svenska. Hans farfar Hjalmar, som var född i
Bergen, hade anlänt till Montevideo en kall morgon den 23 augusti 1903.

Att datumet var så precis fastställt berodde på farfars norska sinne för
ordning och reda och på att han hade fått ett provisoriskt uppehållstillstånd i
Montevideo tills nästa valfartyg anlände. Farfar var sjöman och som så många
unga norrmän hade han dragit till sjöss, för att bli en man och gå igenom
samma initiationsriter som de nordiska förfäderna hade skapat för tusen år
sedan, då de hade döpt Amerika till Vinland.

Montevideo var den sista hamnen att proviantera i innan man kom till
Eldslandet och Patagonien, där de stora valarna samlades i havet för att leka.
Det var en grym och farlig jakt och på fartygen från Japan, England, USA,
Norge och Argentina samlades en internationell besättning där många unga
män tränade sina färdigheter.

Men Eriks farfar Hjalmar hade inte haft tur, alla båtar hade full besättning
och när hans små besparingar var slut började han sova på en parkbänk i
Montevideos gamla stad, nära hamnen och nära katedralen.

Eriks farmor hade sett honom när hon kom ut ur kyrkan. Hon tyckte om den
tidiga morgonmässan, rökelsedoften och sångerna var ett bra sätt att börja
dagen. Hon bodde med familjen i ett palats från 1700-talet, från tiden där
staden hade byggts, i ett försök att stoppa den portugisiska expansionen.

På vägen hem från kyrkan gick hon över torget, hon tyckte om att känna
gruset under sina skor och att se på hur duvorna samlades kring brödet som
några generösa själar delade med dem.

Hon såg Eriks blonda kalufs, han var så lång att hans ben sträckte sig ända
till marken när han låg och sov. Han var klädd i en gammal svart rock och
hade sin sjömanssäck med kläder och böcker som kudde.

Farmor anade inte då att hennes öde hade förseglats vid detta möte, att hon
och den blonda jätten skulle bilda familj och lära sig ett nytt språk
tillsammans, att deras barn skulle bli politiker och advokater och att en av dem
skulle bli landets president.

Det var Eriks pappa, visserligen var han president bara några månader, han
hade avsatts av sitt eget parti, som inte trivts med att han var något så ovanligt
som en ärlig politiker, en som såg till landets bästa hellre än sitt eget partis och
sin egen familjs.

Erik Blixen hade gått in i gerillan som många andra lika unga som han, inte
på grund att de var fattiga eller levde i nöd utan på grund att de brann av
passion för en bättre värld, en värld utan klasskillnader, utan tjänare, utan
slavar. Kokerskan, en svart bastant dam som hette Amelia skrattade glad och
rörd när han som tioåring försökte hjälpa henne att bära stora säckar med
potatis och att röra i de stora kopparkastruller där maten kokades.

Det var förresten hos henne som Erik gömde sig när polisen flera år senare
kommit till hans hem för att fängsla och placera honom i ett
högsäkerhetsfängelse. Han levde på flykt i flera månader, levde ena dag i ett
hus nästa dag i ett annat.

Erik hade färgat håret svart för att inte bli igenkänd, han hade ärvt farfars
blonda lugg och ljusblåa ögon. Ibland ringde han hem för att lugna familjen,
som var utom sig av oro. Efter några månader gick han med på att låta sig
smugglas ut ur landet i en båt och söka asyl.

FN hade skickat honom till Sverige som flykting. Han kunde ha hamnat var
som helst, de som fick asyl fick inte välja själva. Eriks ansökan om asyl
sändes till Sverige, Norge och Storbritannien. Det var Sverige som svarade
snabbare.
 Han skämtade med tjänstemannen som var handläggare för hans ärende, tror
du att jag är har monarkistiska sympatier? Ni skickar mig till tre av de få
länder som har fortfarande kungahus. Visserligen var min pappa president men
det betyder inte att jag drömmer om makten.

Erik längtade hem till Montevideo, han var säker på att militärerna inte
skulle kunna behålla makten särskild länge. Hade inte landet varit en
internationellt erkänd demokratisk modell under många år? Han ville inte lära
sig svenska men några hade övertygat honom att det ändå var bra att lära sig
ett nytt språk, oavsett hur länge han skulle behöva stanna här.

Lärarna var trevliga, ibland lite naiva, kuratorerna arbetade för att få de
nyanlända att trivas och Erik funderade ofta på sin första intervju, sitt första
möte med den svenska invandrarmottagningen. En ung socionom, säkert
nyexaminerad, hade frågat honom om han trivdes här.

Var han inte störd av landets vanor? Till exempel, skor? Tyckte han om att
gå med skor? Och att ha kläder hela dagen, det var förstås nödvändigt på
grund av klimatet, fick han veta. Om vi hade ert varma klimat skulle vi älska
att gå som ni, nästan nakna, och njuta av solen. Hade han inte märkt att så fort
som våren kom, knäppte skandinaverna upp sina vinterkläder och satte sig var
de kunde för att lapa den bleka solen?

Hon och skolans administration ville inte att Erik skulle känna sig besvärad,
van som han säkert var att gå nästan naken och med kläder vävda av bomull
och fjädrar.

Erik tänkte med nostalgi på rio de la Platas blåsiga stränder och kylan som
fick folk att skaka av köld i augusti. Och hans mamma, som från England
beställde den bästa cheviot som gick att hitta och som familjens skräddare
sydde kostymer åt familjens pojkar.

Men han ville inte få den unga socionomen att skämmas, han nickade tyst
när hon sa Paraguay istället för Uruguay, visst, kläder, skor, det var inga
problem, han skulle vänja sig.

Ernesto gick i skolan och mamman och Erik och Macej och Hiro och Mark
och Pekka och Freddy gick också i skolan. Pojken lärde sig fortare än dem och
mamman lånade ut honom till andra som inte hade egna barn som kunde tolka
åt dem. Visst fanns det professionella tolkar som kommunen skickade för
viktiga saker, polisförhör, rättegångar, läkarbesök.

Landet hade ett skriande behov av tolkar, tigrinha, quechua, mandarin

kinesiska, kurdiska dialekter, arameiska som talades i Malula, norr om
Damascus, behovet av tolk var oändligt, flyktingar kom från planetens alla
hörn. Krig och fattigdom tvingade människor till flykt.

Barn som skickades utan föräldrar från krigets Afghanistan, familjer i Iraq
och Iran som sålde allt de ägde för att köpa falska passhandlingar och söka sig
till ett land där de kunde leva i trygghet, unga flickor som flydde från
tvångsäktenskap och könsstympning.

David, som var lastbilchaufför och vän till Erik, berättade om en händelse
som hade lämnat djupa spår hos honom. Han öppnade en container som
skulle fyllas med lådor med frusna kycklingar och ur container flög gröna
flugor och golvet var fyllt av krypande likmaskar, därinne hittade de resterna
av ett tiotals flyktingar som hade kvävts till döds.

I Spanien, Italien och Grekland utmanade tusentals unga afrikaner havets

fasor när de korsade Medelhavet i små odugliga fartyg. De plockades av
poliserna och skickades igen till Africa. De som hade tur fick bo i baracker
och arbeta tiotals timmar om dagen med att plocka frukter som skulle ätas i
det välmående norra Europa.

Det var bland annat det som David körde mellan olika hamnar, men sedan
den dagen där han hittade de döda flyktingar ville han inte längre köra lastbil.
Han hade mardrömmar och funderade på att skola om sig till bagaren. Han var
duktig på att baka och hade ingenting emot att arbeta på nätterna.

Ernestos mamma rådde honom att skriva om detta, att göra litteraturen av
sin smärta.

David följde hennes råd och rönte stor uppmärksamhet när han i bokform
skildrade den ensamma chaufförens färd längs Europas motorvägar. På
väggarna fanns alla sorts människor, spelare som satsade allt de hade och som
väntade på den stora vinsten, ensamma själar som sökte sig till ruffiga kaféer
som var öppna dygnet runt, kvinnor som sålde sina sexuella tjänster och män
som köpte dem, de som levde gott på detta och de som behövde det för att
köpa knark och alkohol.

Natten var barmhärtigare än dagen, skuggorna suddade ut de skarpa

konturerna och människornas ansikte blev fredligare och mjukare. Natten
förlät alla synder och det var ingen som behövde känna sig bortstött från dess
öppna famn.

Där, på enkla vägkrogar som hade samma funktion som de gamla värdshus,
uppstod solidaritet och vänskap, den som inte hade pengar att betala för kaffe
och en smörgås blev oftast bjuden. Och i lastbilarna fanns madrasser som
kunde användas vid behov när hotellen var fullbelagda.
 Ernesto tänkte att på samma sätt gjorde pilgrimerna under Medeltiden, när
tusentals människor begav sig mot Compostela för att be aposteln Jakob om
hjälp eller de ännu modigare som hade Jerusalem som mål.

Alla dessa män och kvinnor som stödde sig på stadiga käppar och som hade
lämnat hus och fält bakom sig följde en vision, en inre stjärna som var bara
synlig för dem själva.

De fick stanna på enkla platser där de fick sova tillsammans med hästar och
kor, de fick en varm soppa och en välsignelse, det räckte långt.

Davids pappa, Lars, som bodde i en stor våning mitt i stan, berättade för
Ernesto att han egentligen var en prins som levde i Sverige i inkognito, att
hans farfar hade varit en sunni profet och hans far var både blond och muslim.

Att han var själv blåögd och lång skilde honom från andra muslimer och det
var han som ansökte om tillstånd för att öppna den första moské i Stockholm, i
en källare i Farsta. De hade ingen minaret och ingen högtalare för att ropa in
kallelse till bönestunden, men det dög ändå. Alla var fromma och alla kände
sig välkomna, religion blev deras hemland.

Lars kunde recitera Koranen och dansa med dervischerna, suffiternas poesi
tilltalade honom. Hans kusiner hade palats i Damascus och om Ernesto var
snäll kunde han någon gång följa med och se den mäktiga Omeya moskén där
Johannes Döparen var begravd och ingen frågade de som bugade inför
katafalken som gömde hans kvarlevor vilka gudar de tillbad. Men han hade
aldrig berättat om detta för någon, det fick vara en hemlighet mellan Ernesto
och honom.

I Stockholm fanns det flera prinsar. Inte bara de som styrde landet utan
andra prinsar, de anonyma prinsar, som sällan fick rubriker i veckotidningar
och som inte bevakades av ivriga fotografer, de som sällan var nyhet på grund
att deras rike låg för långt bort eller på grund att ingen hade förstått att de var
äkta prinsar.

En av dem bodde i Skärholmen och han hade en afrikansk pappa som hade
sjutton barn och som hade sagt till honom, lämna Sverige och kom till mig
och lev som en prins bland dina syskon. Jag är kungen av Bechuanaland och
sitter i en tron täckt med pälsen av det första lejonet som jag jagade när jag var
en ung spjuver.

Men prinsen, som hade en svensk mamma som hette Ulla och som också
bodde i Skärholmen älskade sitt hus och sin stamkrog där han spelade gitarr,
inte ville han till Afrika, där han inte kände någon. Prinsen var musiker och
levde bara för sin musik.

Han tyckte inte om lejon och tigrar, de var för stora och hotfulla. Dessutom
tyckte han att det var bra att han fanns i närheten om mamman blev gammal
och behövde någon som tog hand om henne. Hon ville inte flytta till Afrika,
det var för varmt och maten var inte detsamma som hemma…

Många som hade kommit till Sverige som flyktingar hade inga
identitetshandlingar och tolkar fick göra ett gediget detektivt arbete för att
identifiera ursprunget och nationalitet.

De svenska lagarna garanterade skydd och asyl till dem som flydde från krig
och tortyr men de som bara ville få bo och arbeta i Sverige fick söka det via
andra kanaler och det var mycket svårare.

Det var annorlunda på femtiotalet när Sverige behövde arbetskraft och

svenska arbetsgivarna åkte till södra Europa för att få hit folk. Då kom det
spanjorer och italienare, jugoslaver och greker, turkar och finnar, alla
behövdes för att stärka välfärden och bygga folkhemmet, för att skapa
tillsammans ett samhälle som var fritt från kriget, svält och förtryck.

Tolkarna blev ofta kallade för att fastställa människornas ursprung,

varifrån de kom, det var svårt att veta med säkerhet om det var äkta flyktingar
som flydde från ett krig eller en farsot eller kom som lycksökare och ljög om
vilka faror de hotade dem.

Det gav upphov till många tvister, senegaleser som felaktigt utpekades som
mauretanier, saraui från Sahara som förväxlades med marockaner, etiopier
som man trodde var somalier, språkgrupper som mandinka eller bambara
sträckte sig över länder och gränser utan hänsyn till politiska eller geografiska
partitioner.

Det hände ibland att det inte fanns någon behörig tolk tillgänglig och lille
Ernesto Rosa Pjotr fick duga. Lagen som förbjöd barnarbete hindrade att fick
någon betalning, det blev lite fickpengar då och då och böcker och en
spelkonsol.

Han lärde sig att bevara hemligheter, att tolka var inte bara att försöka hitta
liknande ord men på ett annat språk, det var att försöka förklara världen och
dess mångfald. Det var många ord som han inte ens visste på mammans och
hans språk, där fick han improvisera och hitta på, uppfinna nya ord, de som
beskrev saker som varken mamman eller han visste.

Försäkringskassa, föräldrapenning, A-kassan, studiemedel, bidrag,

uppehållstillstånd, överklagelse, utvisningsbeslut, incest, preventivmedel,
abort, skyddstillsyn, könsbyte, så många nya ord. Många ord var för stora och
mäktiga för honom, han försökte förstå med hjärtat när han inte kunde förstå
med hjärnan.

Ann-Lis mamma bodde också hos dem, i kollektivhuset som påminde både
om Babelstornet och Noas Ark, där alla språk, arter och sorter blandades
samman i en skön sammelsurium, från tiderna före Linné och modernitet, där
saker och ting hade inga gränser, där begrepp som man och kvinna, djur och
människa, inte var bestämda, där alla var hybrider med lejonhuvud och
kvinnokroppar, kentaurer med vingar och tentakler, jorden var ett stort och
lustfyllt experiment och gudarna skrattade åt det nyskapade.

Hon lärde Ernesto att sticka och knyppla, hon skrattade när någon sade att
det inte var värst manlig och att han skulle mobbas i skolan. Men hon sade
ifrån, det finns ingenting som är manlig och kvinnlig det är vår kultur och våra
fördomar som visas där.

Hon var född i Norge, i Narvik, och de var tio syskon, alla kunde sy och
sticka, de var fattiga och det gjordes ingen skillnad, alla skulle arbeta, flickor
gick ut i gryning med sina bröder och fiskade och tog hand om fåren, bröderna
hjälpte till att sy nät och att laga gamla kläder.

Erik höll med, ”du ska veta, Ernesto Rosa, alla manliga politiska fångar i
Uruguay lärde sig att sticka och att brodera, det var ett sätt att få tiden att gå
och vi upptäckte att det var fint och att man kunde skapa vackra ting. Tro
aldrig på detta med manligt och kvinnligt, det är bara heteronormativ tjafs”.

Ernesto växte upp snabbt och hans ordförråd växte med, han läste lexikon
och uppslagsböcker, han kände att dessa ord gjorde honom och hans mamma
till gudar.
 Gudarna nämnde världen och världen blev till, ljuset och mörkret skildes åt,
dagen och natten följde varandra, årstiderna följde varandra. Varde ljus och
mörkret skingrades för alltid…

Gudarna bekymrade inte honom, inte heller superhjältar och utomjordingar

som talade Klingon men religion var något annat. Han var döpt katolik trots
att det var ingen präst som hade hållit hans huvud och ingen gudfar och
gudmor hade lovat att han skulle ta för alltid avstånd från Satans frestelser och
verk.. Mamman var född och uppfostrat katolik, men hon hade i fängelset
förlorat tron. Varför, hade han undrat? Är tron något som man tappar, som en
sko eller som en lotteribiljett?

Mamman förklarade för honom att hon hade tappat tron när hon hade sett
hur torterare och bödlar kunde slå och döda människor och sedan gå i kyrkan.
Vad är det för en gud som tillåter sådana grymheter?

Om Gud fanns och han hade haft en son som han hade skickat till världen
skulle han sitta i fängelset med dem och bli slagen och förnedrad, korsfäst och
död. ”Jesus var den första anarkisten, Ernesto”, hade mamman sagt. ”

Han byggde ingen kyrka, han levde med fattiga människor och de delade det
lilla som de hade. Det var som kom efter honom som byggde kyrkor av sten
och stängde dörrarna till människor i nöd. Min kyrka finns i mitt hjärta,
Ernesto Rosa Pjotr, och jag önskar att du också fick bygga en sådan kyrka, av
kärlek och generositet.”

Ibland berättade hans mamma om deras tid i fängelset, där han var född.
Långsamma dagar med korsstygn och en timmes promenader i fängelsets
gård, ljuset tänd dag och natt, förhör, trakasserier, nya förhör. Längtan till
solen till den friska luften till doften av lavendel och mynta i morföräldrarnas
hus.

Enda ljuset var att ha barnen i närheten, att amma dem, känna, deras värme.
Att lära dem att gå i fängelsets gård, att se dem krypa omkring och testa de
första trevande steg.

Det hände att soldaterna tyckte synd om dem och gav de i hemlighet
sötsaker och frukter, många hade egna barn och tyckte att var föräldrarna
gjorde var en sak men att barnen inte skulle straffas för det. Soldaterna
riskerade mycket med sådana gester, de kunde själva arresteras eller avskedas
om de ertappades i detta. Alla tecken på vänskap och solidaritet med fångarna
såg av officerarna som förräderi.

Liz kände att det var svårt att lämna Ernesto till hennes föräldrar men hon
höll med familjen och med advokaten, detta var inget liv för ett litet barn.

”Du är lycklig lottad, Ernesto, många av mina vänner försvann och deras
barn försvann också, de såldes eller gavs bort till familjer av militärer eller
poliser som inte hade några barn. Några fick veta varifrån dessa barn kom,
men andra trodde att något barmhärtigt sjukhus hade tyckt synd om dem.

Många av dessa barn växte sedan upp i bödlarnas hem, ibland samma
människor som hade dödat deras föräldrar. Mormödrarna letar efter dessa barn
och laboratorierna arbetar i övertid för att fastställa om vissa barn som hittats
är de förvunna barn.

DNA prov skickas fram och tillbaka för att fastställa släktskap och
tillhörighet. Ernesto tänkte att det skulle han vilja göra med mammans vänner,
han ville veta vem var hans far om det är någon annan på jorden som har
samma närsynta ögon någon som har en födelsefläck som ser ut som en fjäril.
 Han skulle samla alla på ett rum och de skulle lämna saliv i en mugg och
saliven skulle skickas i väg och visa vem var hans far och han skulle kramas
av någon som sade ”äntligen en son, dig har jag längtat efter hela livet”.

Esthers mamma hade haft tur, hennes dotter och måg försvann i Buenos
Aires men en polis i civila kläder åkte hela vägen till Montevideo med en
bebis i armarna. Han sade ”ni kommer aldrig mer att se er dotter och er
svärson, men här är ert barnbarn, ta hand om den.”

Ernesto drömde mardrömmar om det, tänk om han fick veta som vuxen att
hans föräldrar var inte hans föräldrar, att de som han kallade pappa och
mamma hade varit aktiva i kriget mot sådana som hans riktiga föräldrar, tänk
om den som han kallade pappa hade torterat och slagit ihjäl hans riktiga
pappa.

De sagorna som hans mamma berättade handlade inte om drakar och

demoner, häxor och fe, men om riktig ondska, om människor som kastades
från flygplan till en mäktig flod, om människor som hade murats in levande,
om barn som hade sett sina mödrar våldtas.

”Ernesto Rosa Pjotr, jag vill att du ska känna igen ondskan var du än ser
den. Det är viktigt att vara på sin vakt hela tiden. Det kan hända igen. Vi är
aldrig säkra någonstans. Kom ihåg Channa och hennes berättelser”.

Channa var en konstnär av polskt-judiskt ursprung som målade underbara

tavlor och som berättade om sin mamma, som hade överlevt ghetton i
Warsawa tack diamanterna som hon hade sytt in hennes kaftan.

Mamman och pappan tog sig ut ur ghetton några gånger i månaden för att
köpa mat, mediciner, diamanterna gavs som mutor till vakterna. De delade
generöst allt detta med grannar och vänner som var för sjuka eller för fattiga
för att ta sig ur guetton.

När mamman dog hade Channa ärvt några diamanter, mamma sade till
henne, ”lova mig, sälj aldrig stenarna, du vet inte när du kommer att behöva
dem, det är ditt arv och din trygghet, visst, du målar, men detta hjälper inte om
de vill komma åt dig.”

Vi som har förlorat tryggheten får aldrig tillbaka den, Ernesto, hade hans
mamma sagt. Det var det som Channas mamma försökte förmedla till dottern,
om man har varit jagad och förföljd och se ens vänner och släktingar avrättas
eller gasas i ugnar, det finns ingenting i världen som kan ge dig trygghet, du
har tappat för alltid tro i mänskligheten och kommer att se i skuggorna
potentiella faror.

Du kommer att tro att alla viskande samtal handlar om dig, att alla som
pekar ut någon signalerar var du är någonstans och vem du är, att alla vet väl
vilka dina föräldrar var och vilket efternamn du bär och vart är du på väg.

Ibland försökte Erik muntra upp mamman och han berättade om annat, ville
lätta upp stämning, ”snälla Liz (mamman hette Isabel men kallades alltid för
Liz), gör inte pojken dyster till mods. Han får växa först innan han upptäcker
ondskan, svek och annat. Nu får han vara ett barn, låt honom vara det.

Det är illa nog att du tar med honom som tolk överallt, nu vill du också ha
honom politiskt medveten. Räcker det inte att han föddes i ett fängelse och såg
beväpnade soldater och galler kring hans säng och att han fick krypa och lära
sig att gå på en fängelsegård omringad av taggtråd? Han kommer att ta
avstånd från dig om du inte visar honom att det finns också glädje i världen,
att inte allt är krig och elände”.
 Han lärde Ernesto att spela gitarr, att klippa origamidjur, att göra drakar i
starka färger och låta dem flyga högt, att känna igen djur och växter,
krigsmyror, pissmyror, syrsor, maskros, prästkragar, solros, violer, vitsippor.

De lärde sig tillsammans att se på stjärnorna. ”Ernesto, södra korset kommer

du aldrig att se här, det är bara synligt i våra trakter, men Orions bälte kan man
se både här och där, tänk på din morfar och skicka en hälsning varje gång som
du ser på den. Orion var en stark jägare men han jagade en av gudinnan
Artemis flickvänner och gudinnan straffade honom och förvandlade honom till
en stjärnbild.

Jag tycker att hon gjorde honom en tjänst, istället för att dö som en vanlig
dödlig blev han odödlig och kommer att se på oss i all evighet. Artemis var
Febo Apollons tvillingsyster, han är solen och hon är månen, den kyska
jungfru som bara visas på nätterna och som tillbringar dagarna i skogarna i
sällskap av kentaurer och amazoner.”

Erik tog över över rollen som morfar hade haft när Ernesto var ett litet barn.
Han blev både lärare far och mentor en storbror som kunde trösta och förklara.
Erik och morfar hade aldrig träffats men Ernesto såg likheten mellan dem, de
skulle ha gillat varandra.

Ernesto visste inte om Erik och hans mamma var ett par, han trodde inte det,
de sov inte tillsammans och Erik bodde själv i en liten lägenhet belamrad med
böcker.

Han hade alltid någon boende hos honom, någon som saknade bostad, någon
som hade slängts ut av en arg hyresvärd, någon som inte kunde sova ensam på
grund att mardrömmar. Det fanns alltid ett litet ljus tänt hos Erik, ett minne
från fängelset, men också ett tecken till de som var lika förlorade som dem, de
som såg ljuset som ett tänt fyr som ledde fartyg till trygga hamnar.

När Ernesto var omkring tio år flyttade han och mamman till ett kollektivt
hus i Fruängen. Innan dess hade de bott i en lägenhet i Skärholmen. De flesta
nyanlända hamnade i Fittja, Norsborg, Skärholmen, Jakobsberg, Rinkeby,
Tensta, tunga husblock i grå betong som hade byggts på 60-talet för att ge
bostad åt arbetskraften som behövdes i industrin.

Sovstäder där människorna pendlade mellan arbete och bostad, sömniga

karavaner av bilar, tunnelbanan som kördes non-stop mellan förorterna och
stadskärnan, turkar, jugoslaver, greker, spanjorer och finnar, alla som byggde
välfärden.

Men det var gammal kulturmark där, i Fittja gården, som då hette Fittjas
Värdshus, hade Carl Michael Bellman dansat och det var därifrån som Carl
von Linné hade åkt till Lappland för att undersöka de vildas särdrag.

Fittja var på 1700-talet en viktig knutpunkt för transport, vagnarna som

skulle resa till andra delar av Sverige stannade på värdshuset för att låta
passagerarna äta. Och i Vårby Gård, insprängt mellan gråa höghus, visade
Ernestos lärare för honom en domarring, ett av de äldsta fornminnena i
trakten, en kvarleva från den tiden där det här landet var hednisk och inga
kungar och feodala herrar ägde rättvisan.

När de nyanlända fick ett bra arbete eller gifte sig med infödda svenskar
flyttade de ut till Söder eller Vasastan. I det segregerade Stockholm hade
bostaden blivit en klassfråga och många av de nyanlända gjorde allt som det
stod i sin makt för att flytta från förorterna och söka sig till områden med
bättre skolor och mer mångfald, de ville att deras barn skulle förkovra sig i det
nya landets kultur och språk.
 Andra gjorde tvärtom, de ville bo hos sina bekanta, nära släktingar, tala det
språket som de talade innan de kom till Sverige, äta samma mat som de var
vana vid, stödja varandra, arbeta tillsammans med landsmän och bekanta. De
hittade en gemenskap i det som de kände till och de upplevde allt det nya som
hotfullt och främmande.

Ernestos mamma var modig och ville kasta sig framstupa i det nya, hon hade
sagt till honom, ”det blir bättre för oss alla, i kollektivhuset får du nya
kamrater, vi får vänner som kan se efter dig om jag tvingas att jobba sent och
jag kan träna upp språket med folk som inte talar som vi.”

Hon hade fått jobb på en kafeteria i en stor industrilokal, där behövde man
inte kunna språket, hon bredde hundratals smörgåsar om dagen, kokade flera
litrar kaffe, torkade golv, satte igång diskmaskinen, dukade bord, tömde
askkoppar, skurade toaletter.

Liz drömde om att bli skådespelerska, om att stå på scen och tolka
Shakespeare, Molière, Strindberg. Om hon bara kunde lära sig tillräcklig
svenska för att spela Fröken Julie! Teatern handlade inte om språket,
egentligen, Var inte Shakespeare den mest spelad dramatiker idag? Och hon
hade sett en svart Hamlet och en Ofelia som var född i Iran.

Hon var lika eklektiskt i frågan om yrkesvalet som hon hade varit när hon
valde namn åt honom. Om ingen teater ville ha henne eller om hon inte var
tillräckligt bra, kunde hon och Ernesto fara till Palestina och undervisa i
spanska eller laga mat eller plocka oliver.

Palestina, Sahara, Guatemala, alla platser där folk led och behövde hjälp,
hon kunde utbilda sig till sjuksyster och finnas till hands. Vad var det för
mening att leva genom livet oanvänd?
 En arabisk vän hade någon sagt till henne att livet var ett ljus, om man inte
tände ett ljus, kunde man ha det för evigt, men det lyste inte. Så fort som ett
ljus tändes började det sakta att dö. Men vilket värme det strålade under tiden
som det levde!

”Ernesto, lev alltid till det yttersta. Spara dig inte. Lev över dina tillgångar,
våga springa och hoppa där andra stannar och tvekar.”

Ernesto visste att man inte skulle ta mammans yrkesval på djupt allvar, hon
ändrade sig ofta. Hon läste allt om kvinnliga självmordsbombare och
gerillakämpar som Ulrike Meinhof, Leila Khaled, Che Guevaras livskamrat
Tania, La Pasionaria, Spaniens mest omtalad hjältinna, som levde i exil i
Sovjet i många år.

Men efter några veckor av reflektion och diskussion med vänner avfärdade
mamman det hela, ”nej Ernesto, du har redan lidit för mycket för min
övertygelse, ingen av dessa kvinnor hade barn med sig när de kidnappade plan
eller kämpade med vapen i handen. Dessutom tror jag inte längre på den
väpnade kampen. Nu tror jag på utomparlamentariska rörelser, på
självförvaltning, vi får se hur livet utvecklar sig här.”

I kollektivet bodde nästan hundra personer, anarkister, kristna socialister,

gröna vågare, feminister, till och med en liten grupp av tibetanska munkar
hade hittat en plats där. De bodde där tillfälligt, i väntan på att deras stora
tempel skulle byggas någonstans i Värmland. De skulle flytta dit och ta hand
om templet, som skulle lysa rött och guld bland skogens gröna tallar.

I huset fanns det också några ”hemliga rum” där papperslösa flyktingar
kunde stanna några dagar. Alla i huset var överens, ute gällde lagar som
krävde papper och visum och som såg människor som nummer, härinne skulle
andra lagar gälla, lagar som såg till människornas behov av skydd och stöd.

Det fanns alltid listor som gick omkring i huset som folk skulle underteckna,
mot änkebränning i India, mot barnarbete i Kina, mot flickornas omskärelse i
Afrika, mot kvinnomord i Ciudad Juarez, mot fängslandet av mapucheindianer
i Chile mot barnäktenskap i Turkiet mot valjakten i Japan mot segregering av
romer i Europa.

I detta hus, i en förort till Stockholm, i det perifera Sverige, där folk hade
levt utan krig i flera generationer, tog människorna parti och solidaritet mot de
skyddslösa var stort. Till och med det gamla statsminister Olof Palme hade
gått ut med bössan och bett om pengar till Vietnam och till Chile.

Förresten gick hans mördare fortfarande lös, han hade mördats i Stockholms
paradgata en lördagskväll, när han och hustrun hade tackat nej till livvakterna
och bestämt sig för att gå på bio i en känd biograf. Han hade skjutits till döds
och landet hade förlorat sin oskuld.

Tusentals spår hade granskats av poliserna och teorier om vem var skyldig
gick från galna enstöringar till högerextremister och kurdiska aktivister.
Baader Meinhof hade nämnts som möjliga men ingen trodde på allvar att
Palme skulle mördas av den tyska stadsgerillan.

Erik flyttade också till kollektivhuset, han lämnade sin lägenhet till en
landsman, Victor. Denna Victor hade fått dem att skratta när han hade erbjudit
sig att laga mat, bara efter några veckor efter sin ankomst till Sverige. De var
glada och uppspelta, vad skulle han laga, skulle han klara sig ensam på ICA,
kunde han handla utan att ha någon som kunde tolka åt honom?
 De kom hem till ett färdigtdukat bord, kokta potatis, majonnäs, senap och ett
block av kött. ”Corned beef, exakt det som vi hade hemma i Uruguay, hur har
du hittat den?”

Han log stolt och visade dem flera burkar där det stod Mjau, en liten katt log
mot dem som Lewis Carrols Chelshires katt log mot Alice i Underlandet. De
hade svårt att förklara för honom varför de valde bort köttet från middagen…

Ernesto utforskade ensam sin nya bostads gränser och möjligheter. Han
hittade några barn i sin egen ålder, några som var yngre och två eller tre
tonåringar. Tonåringar tittade inte ens åt honom, den där knubbiga pojken med
glasögon och hästsvans var inte intressant nog åt dem.

De yngsta barn ville genast att han skulle leka med dem. Men han var själv
mer nyfiken på dem som var jämnäriga med honom. Fick de också tolka åt
deras föräldrar eller talade deras föräldrar bättre svenska än vad hans mamma
gjorde?

Men han insåg snart att han hade begått ett misstag. Några barn skrattade
och sade: ”Vad menar du, vi är i Sverige, självklart talar vi svenska och våra
föräldrar med.” Han hade trott att alla i kollektivet var latinamerikaner men
förstod då att det var bara en liten grupp som var spansktalande.

Andra talade serbokroatiska, någon talade mandarin och det var några som
talade grekiska och tyska, men det stora flertalet talade svenska och var födda
i landet.

Och det var svenskan som blev linguafranca för att tala med alla som inte
hade fötts som spansktalande. Med hjälp av svenska kunde han förstå vad
kurder från Irak och Turkiet menade, vad polacker och ungrare och ryssar
ville, vad araber och tyskar hävdade. Det var ett brutet språk med nyanser och
toner från världens alla hörn. Tjej, kiosk, kaffe, det var många ord som hade
hittat sin väg i svenskan, det var kanske det som var språkets väsen, att röra
sig i världen och tänja sina gränser.

Teresa gick också i samma klass som Ernesto, de andra barnen mobbade
henne eftersom hon var ”gitana”, zigenare och de bodde i en parkerad husvagn
inte långt från skolan. Hon bar ärvda kläder som var alldeles för stora för
henens magra och taniga kropp.

Hon kom hon berättade stolt att hennes far var besläktad med Katarina
Taikon, som hade skrivit om sitt eget liv i en serie självbiografiska böcker.
Ernesto hade läst om Katitzi i skolan, hur hon tvingades att gifta sig som barn
och hur hon försökte frigöra sig från det stränga zigensk kollektiv, där
kvinnorna förväntades att gifta sig mycket unga och få barn.

Hon och Teresa talade kalderash, ett språk som talades i Ungern och Tjeckien
av zigenare. Andra talade luvari. De som talade kalderash var duktiga smeder
och de tillverkade kopparkittlar och skodde hästar.

Zigenare hade dödats i tyska koncentrationsläger i tusentals men det var få

som förde deras talan och det var knappt någon som reste monument till
minnet av deras döda. Många år senare levde zigenare i misär och armod i
nästan hela Europa, deras vägran att införliva sig i städernas liv gjorde dem
upproriska och suspekta.

Teresa berättade om hur hon och hennes familj hade diskriminerats, hon
visste inte hur länge hon skulle få gå i skolan, föräldrarna ville att hon skulle
hjälpa till hemma med de yngre syskonen.
 Men den dag hon fick barn ville hon att de skulle utbilda sig och lära sig
andra språk och andra seder, det var dags för de som hade varit en del av det
resande folk att stanna på en plats och se släkten växa. Hon ville inte längre
vara del av en segregerad etnisk grupp, visst var hon stolt över sitt arv och sin
kultur men hon tyckte att det inte var fel att prova andra vägar.

Ernesto upptäckte snabbt att hans roll på något sätt hade utvidgats i detta
hus. Tidigare hade han hade sett det officiella Sverige, och han hade tolkat åt
mamman och hennes vänner och förklarat för dem vad det officiella Sverige
ville dem, vilka regler som gällde, vad fanns för förbud och begränsningar,
vad fanns för möjligheter.

I huset fick Ernesto tolka och sitta med i långa möten där man diskuterade
hur matlagning skulle skötas, vilka var veganer, vilka var allergiker, vilka
kunde inte tänka sig att äta israelisk avokados eller Chiquita bananer,
arvtagarna till det ökända och brottsliga United Fruits, vilka bojkottade Nestlé
och franska viner efter provsprängning i Muroroa, att Coca Cola var bannlyst i
huset på grund att hur de behandlade sina arbetare och hur tvättstugan
fungerade, vilka tvättmedel var garanterade sulfatfria och skadade minst
miljön, vilka kunde författa en kommuniké om husets solidaritet med
peruanska indianer dödade i Amazonen, vilka röstade för att gömma några
asylsökande från Iraq och Palestina, vilka hade något emot att Mehmet, en
kurdisk anhängare till PKK, skulle leva i huset i månggifte, med två hustrun.

Alla fick turas om att laga mat, mamman tog ledigt från jobbet en kväll i
veckan för att stå vid spisen. Eftersom det var så många som skulle äta fick
flera laga mat tillsammans. De äldre barnen fick också hjälpa till, de skalade
potatis, rullade köttbullar av köttfärs och ströbröd, penslade med ägg bröd och
pajer.

Några i kollektivet var utbildade kockar, det blev deras ansvar att lägga ut de
olika menyerna. Sedan tv hade populariserat matprogram hade kockyrket
blivit hett och unga män köade för att utbilda sig till kockar.

”Typiskt patriarkatet, vi kvinnor har stått vid spisen i tusentals år men nu blir
det status i matlagning när männen tar över det. Detsamma gäller kläder, inga
kvinnor styr hur mode skapas, vi är bara konsumenter, Ernesto, sade mamma
Liz.”

Alla som åt i huset ville veta var maten som de åt odlades, de ville helst köpa
lokala produkter och undvika onödiga och dyra transportkostnader. Ingen
vanlig mjölk användes här, utan Järnas antroposofernas krämiga mjölk, tagen
av korna som hade ätit vegetariskt foder och gräs, ingenting annat. De som var
laktointoleranta, fick dricka sojamjölk, tyvärr suspekt sedan Monsanto hade
smittat många av världens sojaodlingar med sina genmanipulerade frön.

Två kubaner som levde underjorden hittade också till huset. Raul och Luis
var journalister från landsbygden på Kuba, de använde sina radioprogram för
att förmedla kritik mot regeringen och så småningom fick de yrkesförbud.

Ingen radio kunde längre ge dem jobb, de fick skriva i olika tidningar under
pseudonym. Men det räckte inte för att klara sig, de var spetälska, ingen
vågade visa sig ute med dem, gamla vänner ringde inte längre, till och med
familjerna tog avstånd från dem, kusiner och farbröder talade om för dem hur
oansvariga de var, vem skulle försörja deras barn?
 De ville inte utvandra till USA och bli ytterligare en del av exilen i Miami.
Där fanns gamla människor som levde som de befann sig på fyrtiotalets
Havana, ingen anställde en piga som var under femtio år (”de unga är så
opålitliga idag, de stjäl för att köpa droger”), ingen pratade någon vidare
engelska, alla följde vad som hände på Kuba och bara väntade på att få
beskedet. ”Nu är Fidel borta, det är dags att återvända”.

Raul berättade allt detta för Ernesto, ”du ser, mijo, alla i Miami längtar till
en tid och inte till en plats. Alla vill komma till samma Havana som de
lämnade 1959. Alla tror att deras hus är kvar, att de restaurangerna som där de
brukade äta är fortfarande där och att kyparna väntar på dem med mössan i
handen och frågar: ”vad ska det var för mat idag, don Armando, dona Eloisa,
senorita Alicia?”

Men Raul och Luis ville inte leva i Miami, bland gamla reliker som luktade
malmedel, de hade hört om Sverige som ett bra land att leva i. De hade sålt att
vad de ägde och bett kusiner och farbröder om hjälp, de hade köpt en enkel
biljett till Sverige och sökt asyl men fick avslag. På den tiden trodde många i
Sverige att Kuba var ett paradis och att man inte var en riktig politisk flykting
om man kom därifrån.

De hade inte velat göra som många av deras bekanta och släktingar, att korsa
det karibiska havet i en hemmagjord flotte och riskera hajar, skeppsbrott och
hunger för att nå USA, det förlovade landet.

Ernesto hade lärt sig snabbt att det fanns tydliga gränser och schatteringar
bland flyktingar. De som bröt på engelska och tyska sågs med välvilja av alla,
det var nästan släktingar, avlägsna kusiner som äntligen hade hittat hem.
Europa var deras gemensamt hem.
 Amerikanerna var också speciella, förutom att de talade engelska, som var
språket som de flesta svenskar talade bäst, de var charmiga och naiva, som
barn på kalas, glada och uppspelta.

Många av dem hade deserterat under Vietnamkriget och hade tagits emot i
Sverige som hjältar. En av dem var vän till några i huset, han hette Izzie
Young och var en duktig och gammal musikentreprenör som hade arrangerat
Bob Dylans första konsert.

I alla biografier av Dylan var det tydligt att utan Israel Youngs drift och
engagemang hade Robert Allen Zimmerman inte kommit så långt.

De flyktingar som kom från fängelset var också speciella, det var FN som
stod för en del av deras kostnader när de väl anlände till Sverige, för dem
anordnade man speciella kurser, resor, en klinik som tog hand om deras
tortyrskador, psykologer och sociala arbetare tränade sina färdigheter med
dem. Eftersom det var många gånger svenska vapen som hade använts mot
dem hade Sverige ett särskilt ansvar, tyckte några progressiva politiker som
försökte öppna landets dörrar på vid gavel.

Men det var andra som inte tyckte som dem och till slut blev de för många
och de var för bråkiga och för annorlunda och de var alldeles för skadade, när
desertörerna från Balkankriget, barnsoldater från Somalia och palestinska
mujaheddin kom in i landet sprängdes alla slussar. Kliniken stängdes,
dessutom hade tortyren blivit så vanligt att det kändes meningslöst att försöka
hjälpa de drabbade.

Mamman suckade ofta, tänk att jag ville bli advokat när jag var yngre, jag
som trodde att Genève konventionen var en av mänsklighetens största bevis på
framväxt och modernitet. Nu säger många att det är föråldrat och att vi måste
hitta andra verktyg som gör kriget mot terrorismen effektivare. Terrorister är
de själva, med sina kollapsade banker och sina eviga krig. Kapitalismen är
terror, Ernesto Rosa, glöm inte det.

Erik hade längre undrat vem som styrde Sverige. Det var inte kungahuset,
trots att landet definierades av statsvetare som en konstitutionell monarki. En
samling av dekorativa prinsar och prinsessor som utövade välgörenhet och
som festade ofta i huvudstadens olika klubbar visades upp på nationelldagen
iklädda pittoreska folkdräkter och en kung vars förfäder hade kommit från
Frankrike stod på papper som statschef, men han hade ingen makt.

Det var inte heller regeringen som styrde landet, trots att de valdes var fjärde
år och ministrarna tillsattes och avsattes, beroende på om de hade betalat sina
skatter eller inte, om de hade betalat sin tv-licens eller inte, om de hade haft
svart hemhjälp eller inte.

Ernesto hade fått av sin mamma en liten svart Moleskine anteckningsbok,

där han brukade skriva svåra ord eller saker som han inte förstod. Detta med
vit eller svart hemhjälp var en av sådana krångliga saker. Hade svart hemhjälp
något med färgen av den som utförde arbetet? Om sådant var fallet förstod han
inte hur kunde en lärare fråga hennes mamma om hon inte ville tjäna lite extra
och städa svart hos henne.

Ernestos mamma var definitivt inte svart, familjen hade rötter i Spanien och
Italien, de var vita.

Erik berättade för honom att han trodde att detta land styrdes av något som
hette Socialen. Det var Socialen som utövade den riktiga makten här och han
skulle vara mycket försiktig, Socialen hade total kontroll över barnen.
 Föräldrarna var bara förvaltare, det var staten som ägde barnen, det var
barnen som skulle bli nästa generations arbetare och förvaltare. Inga klantiga
föräldrar skulle förstöra den investering som staten gjorde i varje barn.

Deras kostexperter rekommenderade hur många brödskivor skulle man äta

om dagen, deras samlevnadsexperter fastställde i vilken ålder man var mogen
för att dricka alkohol, när man kunde börja med sex, psykologer undersökte
hur duglig man var som förälder. För inte så länge sedan hade landet använt
med framgång steriliseringstekniker som gjorde av zigenare (eller romare,
som man kallade dem nu), efterblivna och andra som hade genetiska skador
inte kunde fortplanta sig.

Rasbiologiska Institutet, som fanns i Uppsala, skickade ut hundratals

tjänstemän med instrument för att mäta upp folkets kranier, samerna, norra
Sveriges ursprungsbefolkning, hade klassificerats som ”lågståndig ras” och de
förbjöds att använda deras språk och att utöva sin religion.

De hade samlat i databaser befolkningens sexuella preferenser, religiös

tillhörighet, skulder och ägodelar, politiska sympatier, brott och förbrytelser
mot lagar och paragrafer. ”Erik, i det här landet är allt som inte är förbjudet
obligatorisk”, hade en av lärarna sagt till mammans vän.

Socialen hade en armé av kontrollanter och hemliga agenter som såg till att
barnen till missbrukare togs om hand och placerades i fosterhem. De som slog
sina barn, de som inte klarade av skicka barnen till skolan, de som inte hade
en ordentlig ekonomi, de som drack, de som använde droger, de som spelade
för mycket, de ansågs inte ha rätt att behålla vårdnaden av sina barn.

Det fanns en hel bataljon av nitiska grannar som varnade Socialen om

misstänkta fall, skrik, högljudd musik, för många besök, inga besök alls, tv:n
på eller ingen tv alls, bråk eller tystnad, all suspekt skulle anmälas.

En äldre granne hade berättat för Ernesto om motboken, ett slags

ransoneringskort som gav folk rätt att köpa in vin och sprit. Män kunde köpa
två liter, kvinnor knappt någonting, om de var gifta fick de inte köpa något.
Systembolagets tjänstemän och försäljare var utmärkta informationskällor när
Socialen ville veta hurdan familjerna levde. Motboken försvann på sextiotalet
och med det förlorade Socialen ett viktigt kontrollverktyg.

Ernestos mamma levde i skräck och var extra noga med att säga hej och le
mot alla grannar, för att försöka få dem på hennes sida i en eventuell
vårdnadstvist. Det var ingen fara med detta, hade advokaten förklarat för
Ernesto i enkla ordalag, det fanns ingen erkänd far till Ernesto, Socialen skulle
inte lägga sig i om Ernestos mamma skötte sig och tog hand om honom på det
bästa möjliga sättet.

I huset var grannarna oroliga för myndigheterna, de papperslösa och de som

hade fått avslag flyttades mellan olika hus och gårdar, i Skåne, Lidingö och
Saltsjöbaden öppnades villor på vid gavel åt dem som behövde gömmas, men
det räckte inte, de behövde vård, en armé av frivilliga läkare och tandläkare
arbetade övertid för att ta hand om dem.

Många papperslösas barn, som inte fick gå i den normala skolan, fick lära
sig att läsa och skriva av pensionerade lärare. Solidaritet var som en löpeld
som sträckte sig mellan religiösa och politiska grupperingar, pingstvänner och
moderater, katoliker och kommunister, alla som ville få en humanare
asylpolitik tog saken i egna händer. Gamla damer lärde sig att föra kodade
samtal i telefonen och att ljuga för nitiska grannar och eventuella poliser.

”Nej men Inga, du har inte kunnat höra barnaröster från min vind, du vet att
där bevarar jag bara gamla möbler och några tavlor som min avlidne make
målade. Han trodde att han hade talang, stackare, eftersom vi bor grannar med
Grünewalds villa, trodde han att han kunde måla lika bra som han. Det var
kanske radion som du hörde.”

Nunnor tolkade kyrkans roll som asylgivande brett och papperslösa

hungerstrejkade ofta i kyrkorna för att få stanna, det var svårt för tjänstemän
att förstå att många av de nyanlända dog hellre i Sverige av svält än lät sig
skickas tillbaka till krig och armod.

Raul och Luis åkte ofta iväg från det kollektiva huset och hjälpte Irma, en
generös äldre journalist som bodde ensam med getter och hundar, i närheten
av Strängnäs. Ibland fick Ernesto följa med, han fick tolka när skolengelska
inte räckte som gemensamt språket, av Irma fick de honung och lite pengar.
De fick rensa i trädgården, mata djur, skotta snön när det var vinter, reparera
husets tak.

Irma vägrade endast att ta emot Mehmet ”där går min gräns, en man som har
två hustrun och som tvingar dem att bära en burka, nej, javisst, jag vet att det
är en annan kultur, men vi har kämpat så hårt i detta land för att ha kvinnor ska
ha rättigheter. De rättigheterna vill jag också ha för Mehmets fruar. De får
skaffa sig flera gubbar om de vill. Min vän Birgitta flyttade till Åstol för
fyrtiofem år sedan. Då hade alla kvinnor håret i en knut och fick inte se på tv.
Idag är till och med våra mest konservativa grupper mer vidsynta och Åstol
har både en krog där man serverar alkohol och en liten teater.

Detta med burkor har ingenting med Koranen att göra, det är bara en dum
kulturell praxis, lika onödigt som de katolska prästernas celibat. Visste du att
ingenstans i Bibel står något om att präster inte ska ha familjer? Det där
hittade på kyrkan i Rom på 1200-talet för att ärva prästerna och undvika att de
gåvor som de hade fått av fromma församlingsmedlemmar skulle gå till
prästernas fruar och barn. Ernesto Rosa Pjotr, hoppas du kommer att behandla
din hustru som din like.”

Men Ernesto, som var på väg att fylla elva år, trodde inte att han ville gifta
sig, han ville vara som Erik och resa vart han ville och upptäcka nya länder
och vara vän med många och inte behöva duscha varje dag och inte klä på sig
fint och inte behöva städa toaletten och diska varje dag.

Det verkade att de som gifte sig fick de göra allt detta, och de måste lukta
gott, annars vill inte fruarna ligga i samma säng och det var bara när två vuxna
delade en säng fick de ett barn.

Han var inte säker på hur proceduren gick till, mamman hade sagt: ”om du
har några frågor kan du fråga Erik”. Men Erik hade varit ganska undflyende
när han någon gång frågade. Det var inte viktigt, han visste inte säker om han
ville ha barn någon gång. Detta med hustrun och barn verkade vara svårt. Och
han förstod inte hur Mehmet orkade med två fruar som säkert tjatade på
honom hela dagen!!

I huset bodde också några kvinnor som levde tillsammans i en lägenhet,

några var gifta med varandra, Ernesto blev en aning konfunderad. Han trodde
att gifta sig var det något som krävde en man och en kvinna. Han blev lite
förvirrad när han hörde några av dem kalla sina partners för ”min make här”
eller ”min fru är hemma idag”.

Han frågade dem varför de var gifta. Ingeborg hade svarat: ” Några av oss är
gifta på grund att det är enklare att besöka varandra på sjukhus om man blir
sjuk och sådant. Normalt frågar sjukhus om man är släkting om man vill hälsa
på någon. Och skatter, det är enklare om man deklarerar ihop, som par. Och
ägandet förstås… Andra tycker att det är symboliskt viktigt att ha samma
rättigheter som alla andra. Det har varit en lång kamp för homosexuella att få
gifta sig, att adoptera barn.

Men jag förstår dig, Ernesto, jag är själv inte gift och kommer inte att gifta
mig, jag tycker inte om giftermål överhuvudtaget, varför skulle jag vilja gifta
mig med en annan tjej? För mig är giftermål något som vi har tvingats till av
patriarkatets och kapitalens, varför skulle jag vilja göra det när jag väljer att
bryta med deras normer och inte gifter mig med en man och får barn med
honom? Och Carina och jag är registrerade partners, det räcker för sjukhuset,
arvet och alla dessa formella ting.”

Raúl och Luis, husets kubanska flyktingar, var ledsna, de ville inte bli
utvisade till Kuba men livet i Sverige som papperslös invandrare var svårt. De
hade inte rätt till någonting och varje gång som de åkte tunnelbana var de
oroliga, tänk om kontrollanterna frågade dem efter deras personnummer!

Det gällde att inte sticka ut, att ha alla papper i ordning, att ha ett giltigt
månadskort, att se rent ut, att inte skrika högt, att inte skratta högljutt, att inte
vara berusad, att inte bryta mot den minsta lag eller regel. De var glada att de
inte hade sina familjer med sig, hur kunde man styra barnen så de inte fick
skrika, inte fick skratta, inte gråta?

De fick bara svart arbete och det alltid innebar en risk, städa hus, diska
tallrikar i en restaurang men vara säker på att ägaren hade mutat någon
inspektör som såg mellan fingrarna med dem hade svart arbetskraft. Igen detta
med svart arbete eller vitt arbete, Ernesto blev inte klok på detta!

Det fanns en chilensk man som importerade fattiga kvinnor från Bolivia och
Peru. Han betalade deras resor och de fick bo som slavar i lägenheter där tre
eller fyra delade på ett rum. Chilenaren tog det mesta som de tjänade som
betalning av resan, han tog sedan betalt från de ovetande kunder som trodde
att kvinnorna hade arbetstillstånd. Ingen vågade protestera, men Soraya bröt
tystnaden.

Hon bad Ernesto att följa henne till polisen för att anmäla chilenaren, som
fick böter och fängelset för grovt ekobrott och människosmuggling.

Kubanerna bad Erik att ordna falska papper åt dem, men Erik skakade på
huvudet. Visst fanns det kamrater som kunde förfalska ett körkort eller ett
pass, ett universitetsintyg, det var de som de var specialister i Uruguay eller
Chile, när efterlysta som var på rymmen fick leva under falskt identitet.

Men här var det annorlunda, alla uppgifter var centraliserade och
personnummer talade om för myndigheterna allt om dig. Men ett falskt pass
kunde de få köpa billigt. Kanske Spanien? Ett falskt spanskt pass kunde kosta
tusen kronor. Med hjälp av det kunde man ta sig ur Sverige och in i Spanien,
därifrån kunde de ändå åka till USA och få hjälp av släktingar och vänner i
Miami. Visst gillade de inte idén men de kanske var tvungna. Utvisning till
Kuba och ett långt fängelsestraff var ingenting som de såg fram mot.

Raúl tänker inte minsann hamna i Miami, för nära Kuba, för nära att bli
påmind om det landet som han älskar men som han inte får leva i, för nära
familjen som han inte kan träffa, för nära sina vänner, till och med de som
svek honom men sina vänner ändå, de som var unga pionjärer och sjöng för
socialismen när de skördade sockerröret och försökte få en rekordskörd.

Alltid dessa rekord att slås emot. Sockerrör som skulle bytas mot bensin,
sockerrör som skulle byttas mot mediciner och kylskåp, mot tv-apparater och
tyg, mot allt som Kuba inte producerade. Raúl saknar Kuba som det gör ont i
kroppen, saknar dofter, landskap, havet, himmel, stjärnbilder, musik, de
gamlas berättelser om före revolutionen, de gamlas berättelser om
revolutionen, de gamlas berättelser från efter revolutionen.

Om han ska bort ska han vara så långt bort som möjligt, i Sverige, eller i
Spanien, men inte bara några kilometer bort, bara skild från ön med ett hav
som man kan simma över om man är en stark simmare. Ett hav som man kan
segla över om man har en flotte gjord av tunnor eller en gummibåt som inte är
registrerad någonstans.

Luis är av en annan sort, han vill leva som alla andra, det spelar ingen roll i
vilket land. Han struntar i revolutionen, i sockerröret, i pionjärerna och i
mytologin kring anfallet mot Moncada-högkvarter eller om Fidel lever eller är
konserverad någonstans på ett sjukhus, som Ariel Sharon. Sharon lever säkert
i en bubbla, bundet till livet tack kablar och maskiner, Fidel lever i väntan på
nästa 26 juli och nästa 26 juli och nästa 26 juli, som om mantran om
revolutionen och den amerikanska bojkotten kan få folk av att glömma
misären och frustrationen.

På Kuba kände han två gamla damer, Asunción och Mercé, de var
katalanskor, de var över nittio år och levde ensamma i ett stort gammal hus i
utkanten av Havanna. De hade kommit från Girona, i Katalonien, till Kuba,
när de var små flickor.

De hade sett Kuba förändras och staden förändras inifrån huset, de hade
knappt varit ute, deras stränga far hade aldrig velat se de beblandas med
”pöbeln”.

Deras sockerrörsplantage hade tagits över av staten, deras bilar och

tjänstefolk hade försvunnit, det enda som de hade kvar var huset och en
gammal bil som en granne hade reparerat åt dem med hjälp av reservdelar från
andra bilar och mycket fantasi. Grannen körde dem till stranden då och då, det
var enda gången som de kom ut.

Han tog med sig deras ransoneringskort och han handlade åt dem när han
själv tog ut det som regeringen hade bestämt att de skulle få. Lite kaffe, lite
socker, mjöl, rom som de inte drack men som han tog till sig själv som
ersättning. Detsamma gjorde han med tobak som de inte rökte. För att dryga ut
sina små inkomster hyrde de ibland ut ett rum i sitt stora hus.

Det var på det sättet som Luis hade kommit i kontakt med dem, när han kom
från landsbygden till Havana. Han bodde hos dem nästan ett år, medan han
studerade journalistik.

Han gjorde ett reportage med dem för skoltidningen, berättade om deras
självvalda isolering, hur de fortfarande hade svårt med kastilianska och talade
mest sitt modersmål katalanska. De fick lite pengar då och då från släktingar i
Barcelona, för dem var det oväsentligt vem som styrde landet som de hade
utvandrat till för att bli rikare. De hade aldrig velat återvända till Katalonien,
här var deras far begravd, här skulle de också dö.

Eftersom det var olagligt på Kuba att hyra ut ett rum utan att anmäla det till
myndigheterna hittade de på att han var en släkting till dem. Att han var svart
och de var ljusa och hade blåa ögon såg de inte som ett problem, de hade lärt
sig att muta inspektörerna. Och grannarna skvallrade inte, de tyckte synd om
de gamla damerna.

Luis avskydde nostalgin och det var i det som damerna levde i, utan tv och
utan tidningar, utan telefon och utan andra att tala med, deras tid var frusen
tid, oföränderlig och vit som is, kall och spegelblank.

Alla i kollektivet engagerade sig i att hitta falska papper åt Raul och Luis,
risken att bli utvisat till Kuba var stor. Ingen av dem vill ha konflikter med la
Migra, migrationsverket som det heter, de var internerade i Carslunds
flyktingmottaning några månader medan deras ärende undersöktes och det var
som ett fängelse där. En journalist från en stor tidning hade intervjuat dem. De
vill inte dit igen.

Häromdagen hade några barn sett en misstänkt bil som stod parkerad i flera
timmar, han svor att det var två män med kikare som riktades mot huset. De
flesta vuxna suckade, dessa fantasifulla ungar, som såg för mycket på tv och
som älskade deckare och hemligheter…

Men några av de latinamerikanska flyktingar som Ernestos mamma, Erik

och andra, såg detta som ett verkligt hot, de visste att många ambassader
försökte infiltrera solidaritetsgrupper genom att plantera informatörer och
angivare hos dem. Var det inte så Alfredo Astiz, det ökända torterare som
kallades för ”El Angel de la Muerte” (Dödens ängel) hade infiltrerat
Argentinas Galna Mödrar och låtsats vara släkting till en försvunnen?

Det tog tid innan de förstod att den unge och söte frivillige som var så ivrig
att hjälpa de åldriga mödrar i deras kamp för att veta vad som hade hänt deras
barn och barnbarn i själva verket var en av de värsta torterarna. Han hade själv
våldtagit och dödat två franska nunnor och den svenska tonåring Dagmar
Hagelin.

Latinamerikanska flyktingar visste allt om avlyssnade telefoner, om spioner

och svek. I det kalla krigets kölvatten hade Latinamerika betalat ett högt pris
och hundratusentals människor hade dödats och fängslats, en hel generation
hade utplånats, fackliga kadrer, fritidspolitiker, befrielseteologer, präster och
feminister.

Ernesto visste allt detta, det var hans arv. Och det bar han lika stolt som han
vore arvinge till titlar och till guld. Hans arv var av blod och tårar, av gråtande
mödrar och förnedrade fäder, av stympade kroppar slängda i flod och
massgravar, av barn som letade efter sina rötter.

I början hade Ernestos mamma inte velat prata med honom när de åkte buss
eller tunnelbana, tänk om det var någon som skuggade dem och som
antecknade vad de talade om. Det tog en tid för henne att inte se i varje ansikte
ett hot, hon hade extra svårt för poliser och soldater, hon tyckte inte ens om de
tonåringar som gjorde militär tjänsten.

Ibland förstod inte Ernesto allt som sades på husets möte och han hade svårt
att berätta för mamman allt som sades. Till exempel när det diskuterades om
Mehmet skulle bo kvar i huset eller inte. En av Mehmets två fruar var ung och
vacker, hon hade snabbt lärt sig språket och talade ofta med Ingeborg och
Carina.

Mehmet hade givit henne en örfil och skrikit åt henne när han såg hur hon
stannade i trappan och skrattade med dem. Han kallade dem för ”perverterade
borgarbrackor” och skrek att Allah skulle straffa dem, att de försökte stjäla
hans hustru, en lydig och snäll muslimsk kvinna.

De hade inga barn och Mehmet var bitter och anklagade båda fruarna, de tog
säkert p-pillar i hemlighet, i detta land ville inte läkare, lärare och socialen att
muslimerna skulle ha barn, de var rädda att den sanna tro skulle ersätta alla
dessa falska profeter.
 Visst respekterade han alla folk som trodde på Boken, Mohammed själv
hade kallat muslimerna, kristna och judar för Bokens Folk, Jesus var en profet
också för muslimerna och alla härstammade från fader Abraham.

Men i Sverige trodde ingen längre på Gud eller på Boken, det var mycket
viktigare för folk att veta vad Robinson Anders, Big Brother Sture eller Idol-
Carola gjorde och tänkte än att följa Bokens lagar.

Inge, som studerade teologin, försökte argumentera med Mehemet, om alla

regler och bestämmelser från Koran, Bibeln och Torah skulle följas idag till
punkt och pricka skulle alla ha svårt med att räkna ut vilket straff skulle man
tillge någon som arbetade under Sabath eller vilket pris skulle man få för en
ung dotter som såldes som slav.

Ernesto tyckte att det var tråkigt om Mehmet och hans fruar flyttade från
huset. Han tyckte om dem, de bjöd ofta hem honom och gav honom
dadelkakor och halvah, han åt med dem när Ramadan fastan var över och alla
muslimer hälsade varandra Ramadan Karim, nu är Eid här. Och det bakades
särskilda kakor och man åt speciell mat hos dem.

”Shufi, shufi, Ernesto, shufi ceituner, så fina oliver har du aldrig sett! Det är
min fars olivträd som ger sådana skönheter för att vi ska kunna äta dem som
de är, med lite salt bara.”

Ernesto visste något som ingen annan i huset visste, att inne i lägenheten,
när Zaynab och Mariam tog bort sina slöjor, kunde de skratta i timmar och
prova smink och kläder, jeans och tröjor. Slöjan var som en dörr mot alla
andra, men i hemmet var de som vilka tjejer som helst. Mehmet och fruarna
flyttade till en bekant i Rinkeby, men både Ingeborg och Carina visste att de
hade sått ett viktigt frö i Zaynab, att hädanefter skulle hon bestämma själv om
hon ville fortsätta att vara bihustrun till Mehmet eller leva själv som en
självständig kvinna.

I huset bodde en man som hade bott länge utomlands, Japan och Kina,
Singapore, Vietnam. Han hade mediterat i gyllene tempel i Phnom Phen,
druckit äkta Singapore Sling på hotell Raffles i Singapore, åkt tåg mellan
Hanoi och den gamla Saigon, nu kallad Ho Chi Minh City.

”Singapore Sling är gott, Ernesto. Frisk och stark, när du bli äldre ska jag
bjuda dig på drinkar. Drinkar ä kultur också, tänk alla konstnärer i Paris som
levde på absinth. Jag var på en bar i Prag och där sålde bara olika typer av
absinth, absinth shots med kaffe och Red Bull, rena helgerån.”

Han såg ut som en gammal hippie, små runda glasögon, långt grått hår
knutet i ett band. Ernesto tänkte så här kommer jag att se ut när jag blir äldre.

Kaj var frilansande fotograf och åkte överallt med ett gammalt Hasselblad,
han tyckte inte om digital teknik. ”Sådana nymodigheter, en digital kamera har
ingen känsla och du kan inte göra så mycket för att påverka bilden. Jag vill
konstruera bilden i mitt öga innan jag trycker av. Dessutom är min kamera
evig, har aldrig behövt köpa en annan, känn här, bara metall, ingen plats. Alla
nya digitala kameror är av plats och de är gjorda för att de ska bestå i tre eller
fyra år, sedan ska man köpa nya, det är batterier som är motor för vår
ekonomi, lille Ernesto. Det är köp och släng som gäller här. Det är därför du
ska bli summobrottare, där är evigheten som gäller”.

1967 hade han fotograferat Jackie Onassis, som då hette Jackie Kennedy, när
hon välkomnades i Kambodjan av prinsen Sihanouk. Hon hade velat se
ruinerna av Angkor Wat, ett gigantiskt kloster från 1200-talet.
 ”Du skulle ha sett, Ernesto, hur alla fjäskade för henne, bara på grund att
hon var änkan efter en amerikansk president. Hon bodde på ett hotell som
hette Royal och de döpte en suite efter henne. Om du sparar tillräckligt med
pengar kan du kanske kan åka och bo där. Du kommer att bli en globetrotter
som jag, aldrig vila, aldrig hemma, bara hemma hos dig själv, i din egen
kropp.”

Han bjöd ofta Ernesto till hans rum för att dricka te, som han serverade i
små utsökta koppar. ”Ernesto Rosa Pjotr, folk är barbarer här. De dricker te i
muggar av keramik! Teet ska drickas i små tunna koppar, för att man ska se
den vackra teblomman. Känn, känn, detta är vitt te, odlad i Fujian provinsen i
Kina, där finns det bästa teet.”

Hemma hos Kaj fanns bilder av stora och kraftiga män klädda i vackra
kimonor. Han berättade för Ernesto att detta var jordens starkaste människor,
att de kunde stoppa ett tåg som rullade eller en anfallande noshörning. Men
när de själva slogs de använde bara minimal styrka, det räckte att de puttade
varandra ur cirkeln ritade i sanden för att vinna.

Sumobrottning handlar om kontroll, lille vän, inte om rå styrka, inte om att

vinna på grund att man är starkare utan på grund att man är mest koncentrerad
eller på grund att man har mest kontroll.

Brottarna var klädda i traditionella i sidenbälten som kallas mawashi som

består av ett 9 meter långt och 80 centimeter brett sidenskynke som lindas
varv efter varv runt brottarens bål. Och de har en hårknut som klipps när deras
karriär är avslutad.

Ernesto hade någon gång spelat något som hette ”Brain ball”. Det var en
konstnär som hette Tomas Bromé som hade designat spelet, som var inget
trivialt tidfördrivelse utan en test för viljan och för hjärnarbetet.

Man satt vid ett bord med elektroder kring pannan och man försökte få en
liten boll att röra på sig. Motståndaren försökte göra detsamma. Men det var
den som hade minst tankar, den som lyckades att koppla bort hjärnan som fick
bollen att röra på sig.

Sumon var likadant, förklarade Kaj för Ernesto. Det gällde att få resten av
världen att upphöra, att känna att man är i rörelsen, pilen och måltavlan, att
ingenting existerar förutom dessa gigantiska dansande kroppar, som rörde sig
som två svävande vita valar.

Ernesto började träna i smyg, han måste äta mycket om han ska åka till
Japan och bli antagen som sumobrottare. De åt mycket ris och alger och fisk,
inga sötsaker, ingen läsk, ingen halvfärdig mat. Och nötkött som kom från
Kobe, där kalvar och kor som skulle bli biffar masserades med öl och lyssnade
på musik. Det var bara de väldigt rika som hade råd att köpa det köttet men
sumobrottare fick det ofta som gåva av deras trogna beundrare.

Men kunde sumobrottare vara födda någon annanstans än i Japan? Visst,

sade Kaj, det finns koreaner, starka killar från Hawai, tunga kineser,
sumobrottare levde nästan som munkar, de levde i celibat och avhållsamhet
och de dyrkades som gudar. De tjänade stora summor av pengar men levde
helst fattig och donerade det mesta till de fattiga.

Någon gång hade den japanska maffian, Yakuza, försökt rigga några
matcher, men det hade inte gått, inte en enda brottare hade givit upp för deras
påtryckningar.

Kunde Kaj lära honom japanska? Visst, pojk, du har ett bra huvud för språk
och ett bra öra. För dig är språk melodin och sång och dikter, allt flyter ihop
för dig. Visst kan du lära dig japanska. Och vietnamesiska med, jag kan
språket från min tid i regionen, jag har fotograferat barn som föds med
genetiska deformationer, inga öron, krympta kroppar, för korta ben.

Det är Agent Orange som är skyldig till allt detta, trots att kriget har varit
slut i trettio år bär mark och vatten fortfarande föroreningar som påverkar djur,
människor och grödor.

Det är det hemska Monsanto som tillverkade Agent Orange, deras ledning
borde stämmas i Hague-domstolen, de är lika skyldiga till folkmord som
generalerna som skickar soldaterna till kriget och uppmuntrar dem att lemlästa
och våldta.

Mamman såg inte deras vänskap med glädje, Ernesto var hennes tolk och det
var det som skulle prioriteras, dessutom Japan var för långt bort och man
visste inte vilka faror kunde hota honom där. Japanerna var svekfulla, det hade
någon sagt till henne, hade de inte anfallit det sovande Pearl Harbour utan att
ens bry sig om att deklarera kriget först?

Dessutom var summobrottare inga riktiga idrottsmän, de spelade inte utanför

Japan och deras sport hade bara en publik där. Han kunde bli fotbollspelare
om han ville, om Zlatan hade kunnat gå vidare från slummen i Malmö till de
bästa klubbar kunde han också göra det, Uruguay var ett gammal
fotbollsnation och han hade säkert genetiska anlag för det.

Ernesto struntade i hur många båtar och människor försvann den dagen, han
hade växt upp med en mormor som läste för honom Iliaden och han tyckte att
kriget mot Troja hade varit det grymmaste av alla krig. Och där hade alla
grekiska städer förlorat sina skepp och Troja hade ödelagts för alltid.
 Och allt detta för en kvinna, det förstärkte hans beslut att aldrig gifta sig,
tjejer och kvinnor verkade svåra att hantera. Inte ens hans mamma fungerade
som förebild, hon var för ombytlig.

Han hade bestämt sig, han ville bli japansk, så japansk som man kunde bli.
Men det var svårt, det var en annan värld med helt andra regler, en annan
kultur, med tusenåriga anor.

Hemma hos honom drack mamman te med tepåsar som ibland smakade
frukt ibland örter. Det var inte noga om teet var svart eller grönt eller vitt.
Han läste att den japanska och de kinesiska kulturerna hade varit nära
kopplade i tusentals år och att den kinesiska teceremonin var mycket enklare
än den japanska.

Kaj bjöd honom till Etnografiska Museet i Stockholm där han fick se dessa
intrikata mönster som gjorde ceremonin till en konstart. Bugningar, vatten,
eld, askan, sanden i olika färger, det rykande teet som han fick dricka ur små
koppar i terrakotta. Ernesto började se att konsten inte var tavlor som man
hängde på en vägg eller dans utan annat, mycket djupare än så. Var
revolutionen också en konst?

Tydligen, men vi har varit usla konstnärer, skrattade Erik, hans mors vän, när
han frågade detta. Om vi hade varit mästare i revolutionen, eller ens dugliga
hantverkare, hade vi inte betalat med fängelse, tortyr och exil. Vi skulle ha
lyckats, som amerikanerna 1776, fransmän 1793, ryssarna 1917 eller
kubanerna 1953. Visst, jag vet att dessa revolutioner blev senare den raka
motsatsen, att de som tog makten svek, att de blev lika korrupta som de som
hade ersatt.

Den enda revolutionen som vi människor klarade av är den neolitiska

revolutionen, när våra förfäder gick från jägare- och samlare nomader till
jordbrukare, de blev bönder och de började odla. Jag vet inte om det var en
riktig förbättring, människorna började samla saker och ting, arméer och
poliser skapades för att försvåra det som de odlade.

Det var säkert bättre innan när alla plockade och jagade tillsammans. Då
fanns ingen privat egendom. Du vet, Ernesto Rosa, den privata egendomen är
stöld från det kollektiva ägandet.

Men då ska du också lära dig, makten korrumperar och den absoluta makten
korrumperar absolut, det finns få människor som har sagt nej till maktens
frestelser. Det är inte så att man blir frestad av pengar eller av få ett hov av
falska vänner som dyrkar en, man blir frestad av självaste känslan av makten,
man blir berusad av den.

Min far var en av dessa få män som inte såg i makten någon förtjusning, han
blev president mot hans vilja och inte saknade ämbetet en enda minut när han
avsattes av hans egna partikamrater.

Jag ska göra allt vad jag kan för att hindra din mor att stoppa dina drömmar,
du ska känna att du har helt rätt att bli sumobrottare eller astronaut eller annat
som du vill vara.

Du har inte haft en vidare barndom, född i fängelse, fånge med din mamma,
nu hennes tolk. Du måste ha något eget att drömma om. Drömmarna är vår
viktigaste föda utan drömmar smakar allt aska och det spelar ingen roll om vi
får den mest utsökta måltid, om våra drömmar inte är levande känns självaste
livet meningslöst.

Staden Paris har en sköld, i skölden står: ”Vivere non necesse Navigare
necesse est”. Jag försöker leva på det sättet, Ernesto Rosa Pjotr, för mig det
viktigaste är själva rörelsen.

Det betyder att livet inte är nödvändigt men att segla är det. Segla är själva
rörelsen, det är att röra sig som är livets enda mål. Allt annat kvittar…”

Erik och Kaj hade blivit goda vänner och de hade bildat en outtalad allians
för att skydda Ernesto från mammans järnvilja. De ville att han skulle känna
sig trygg bland andra, de tyckte att mammans lilla värld för lite för honom och
att hennes krav mot honom var för stora, att han fick ta för mycket ansvar, att
han borde vila från uppdrag som tolken då och då.

Ibland kom polisen till huset, de ville kontrollera de boendes papper, att det
inte fanns narkotika och att de papperslösa som fanns i huset inte var efterlysta
brottslingar. Tre poliser som brukade komma var syndikalister och hade bott
länge i Storuman, i norra Sverige, där kalla vintrar och ljusa sommar präglade
människornas liv.

Ernestos mamma bad honom fråga dem om de inte kände att det var fel att
arbeta som poliser och vara ändå syndikalister, dvs. folk som trodde på att alla
människor hade lika värde och att det inte skulle finnas anställda och
arbetsgivare, att allt som producerades skulle delas mellan alla, beroende på
vilka behov man hade.

Poliserna lyssnade tålmodigt när Ernesto försökte förklara vad hans mor
menade. ”Vi förstår inte vad hon menar. Är det kanske du som missar något i
översättningen? Jag beundrar dig, lille, att du är så duktig och tolkar så rätt…”

Men mamman insisterade, hon ville veta. Och det ville Erik med, och många
som bodde i huset hade nu närmat sig och ville gärna lyssna på polisens
förklaringar. ”Var ser din mamma motsättningen i detta, Ernesto? Varför skulle
vi inte få vara goda poliser och goda syndikalister?”

Och mamman svarade på snattrande spanskan, ”de är inte kloka, vad händer
den dagen där de beordras att skjuta ner någon strejkande arbetare eller att
köra ut några ungdomar som ockuperar ett hus? Var finns deras lojalitet?”

Ernesto tolkade och han såg hur poliserna skrattade, en aning generade.
”Visst förstår vi att ni kommer från andra länder där era poliser har betett sig
på ett brutalt och omänskligt sätt.

Men vi lever i en verklig demokrati här och poliserna är folkets tjänare, vår
sista strejk var i Ådalen 1931 och det var inte polisen som anföll arbetarna.
Det var anställda vakter som hade beväpnats. Och våra ungdomar behöver inte
ockupera hus, de får alla hus som de behöver för att leva i eller göra kulturella
projekt. Har du inte hört talas om Kapsylen, Kafé 44, Ultrahuset?”

Men han fick inte medhåll av många av husets invånare, vad hade poliserna
att säga om Mullvaden, om ickevåldsaktivister som hade förts av polisen i
bojor och blivit slagna med batonger. Och Göteborgskravallerna, alla unga
människor som hade behandlats som om de vore farliga terrorister och alla de
som avlyssnades av SÄPO och Ibby affären där politiker och poliser hade
samarbetat för att kartlägga oliktänkande.

Ernestos mamma skrattade sarkastiskt: ”Polisen är inte folkets tjänare, de är

anställda av staten och är bara lojala till staten, de har avlägsnat sig från folket
och bara försvarar de rikas privilegier. Sverige är ett klassamhälle som alla
andra och antalet miljardärer här är stort . Kamprad, Rausing, flera till,
upplysta och rika men bosatta utomlands för att slippa beskattas för hårt.
 Socialdemokratin har lyckats med att låta kapitalen härja fritt och man har
bara fördelat en del av vinsten rättvisare. Men kapitalets villkor är fortfarande
som styr landet. Jag är tacksam att vi har fått en tillflykt här men ingen kan
tvinga mig att se okritisk på Sverige. Tvärtom, det här landet behöver mera
kritiska röster, folket verkar passiviserat här.”

Ernesto drömde den natten med en armé av sumobrottare som reste sig som
en sköld mellan strejkande och poliserna, ingen kunde skjuta på en så mäktig
vägg.

Poliserna var inte de enda som fann husets invånare besvärliga och udda.
Socialförvaltning skickade ofta inspektörer, med så många utlänningar i huset
och så många homosexuella och bisexuella och folk som bodde i triangel och
hävdade att det bästa var att leva i polyamorösa förhållande, det var säker barn
som for illa här.

Men märklig nog kom det inga anmälningar från grannarna och skolorna
hade bara beröm för eleverna och sina föräldrar. Det enda som var svårt var att
veta vilka var barnens bilogiska föräldrar, oftast var det grannar som gick på
kvartsamtal.

”Vad, det är klart att jag är också förälder här till lille Viktor eller till lilla
Lovisa eller till Mohammed eller Ernesto. I huset är vi alla delaktiga i barnens
uppfostran och vi hjälps åt, vi tror inte på kärnfamilj och på
heteronormativitet.

Barnen blir mer harmoniska och trygga när de har flera vuxna att relateras
till. Vi tror på att det finns en social livsmoder där alla barn får näring ifrån.
Det borde ni ha lärt er på Lärarhögskolan.”
 Ernesto växte i längden men inte tillräckligt för att likna sumobrottarna som
han beundrade så högt. Tänk om det fanns någon genväg!

”Nej, sade Kaj, inga anabola steroider eller annat skit som skrotlyftare och
karriärlystna idrottare använder. Sumobrottare är nästan som munkar,
dedicerade och hängivna. Inga genvägar, bara meditation och sund leverne
plus att du bör äta mycket ris fisk och alger. Ät på, pojk, jag ska säga till i
köket att du bör få extra portioner. Jag ser dig redan som en stor sumobrottare.
Du har den sanna kallelsen.”

Mamman tog Ernesto till centrum ofta, hon ville lära känna staden och de
utforskade tillsammans Gamla Stan, Slussen, Mariatorget, de lekte turister och
köpte en liten digital kamera som de använde flitig.

Hemma i Uruguay ville morföräldrarna veta allt, hur de trivdes, om de

trivdes, om de ville komma tillbaka när militärerna lämnade makten, det
ryktades att de förberedde ett val, att de förde förhandlingar med de politiska
partierna. Men Liz var skeptisk, hon hade hört detta så många gånger att hon
inte vågade hoppas.

I huset bodde några greker som hade kommit till Sverige när Grekland
styrdes av en militär junta, de var kommunister och hade fått asyl i Sverige.
De första åren hade de kämpat, tryckt upp flygblad och tidningar, sedan hade
de tappat gnistan och nu åkte de tillbaka till Samos eller till Rhodos bara på
semester.

Detsamma gällde palestinarna, familjen Tuqan, som ursprungligen kom från

Nablus och som ägde stadens äldsta fabrik där man tillverkade doftande
olivtvål hade knappast varit i deras hemstad på femtio år.
 Fadwa Tuqan, deras älskade faster, hade dött i Nablus men de fick inte
tillstånd för att gå på begravning. Hon och hennes bror Ibrahim hörde till
Palestinas mest beundrade poeter, den gamle israeliske minister Sharon sade
en gång att han var mer rädd av Fadwas dikter än av palestinska tankar.

Hon kallades ”the lady of Nablus” och hade envetet vägrat att lämna
hemstaden och huset där hon hade fötts och levt, där hennes familj hade levt i
så många generationer.

I Nablus levde också några hundratals samariter, en del av en tusenårig

judisk sekt, känd för sin speciella tolkning av Torah och deras motstånd till
sionismen och till Israel. De hade varit grannar till palestinierna i tusentals år
och hjälpte hellre dem än ashkenazi judarna i Tel Aviv. Det var de som hjälpte
många efterlysta palestinier att upprätthålla kontakter med sina familjer när de
åkte runt i sina bilar med israeliska bilskyltar.

Erik hade lärt sig att spela oud, det arabiska instrumentet som påminner om
den spanska gitarren och ibland kunde Tuqan komma och sjunga med honom
fasterns dikter, tonsatta av kända musiker. Hon skrev om hemlängtan, om
uppror, om mod, om rätten till hemlandet, melodierna och toner som fick alla
palestinare att gråta, så mycket de längtade hem.

”Du ser, Ernesto Rosa, vi lever i diaspora, som judarna levde i diasporan
också, vi är kusiner, semiter är vi alla. Jag skrattar när folk säger att de som
kritiserar Israel är antisemiter.

Vi araber är också semiter och diasporan har vi också. Alla folkslag har
drivit andra och blivit själva fördrivna, det verkar vara en del av vår mänskliga
natur, att alltid vara i rörelsen, att leta efter bättre jaktmarker eller bättre plats
för att odla mat eller om platsen där kvinnor är vackrare och kan ge oss
starkare barn. I våra länder beräknades en gång kvinnornas värde i kameler.

För din mamma skulle min farfar ha betalat hundra kameler, Ernesto. Det är
inte bara att hon är vacker. Hon är en sådan god mor!”

Av Tuqan hade Ernesto lärt sig att älska knaf, en efterrätt som gjordes med
färsk ost som bakades som en pirog och som åts med en söt sirap. Den bästa
knaf kom från Nablus och Tuqan berättade stolt att hans faster Fadwa lagade
den bästa knaf i staden, att alla kom till hennes hus för att se om hon var på
humör att bjuda…

I Stockholm fanns det några konditorier i Tensta och Rinkeby som sålde
knaf men ingen smakade som den riktiga knaf som man kan äta i Nablus.

”Ernesto, när du blir större ska jag bjuda dig till Amman, i Nablus är vi inte
välkomna, tyvärr. Men många nablusiter har flyttat till Amman och säljer den
där. Du ska smaka på knafen som bröderna Zalatimo gör, de har varit
konditorer i flera hundra år och lagar de söta desserter och bakelser som åts i
kalifans kök.

Du vet att det är vi muslimer som lärde Västerlandet att äta sofistikerad mat.
I Medeltiden åt folk i Europa som barbarer, fettdrypande kött och mycket
kryddor för att dölja köttets unkna smak. Ingen sofistikerad mat inga delikata
kryddor som lyfter upp råvaran men utan att döda den.

Det var bara när korsfararna kom till Mellanöstern som de lärde sig att äta.
Apicius kokbok, som är den enda som man har kvar från Romariket, var för
avancerade.

Romare älskade banketter, det var både ett politiskt och en diplomatisk
arena, de kunde tävla med varandra och bjuda på extravaganta maträtter
tillagade av papegojtungor som tillreddes med plommonsås.

Men när Rom föll försvann också världen som matförråd. Under Medeltiden
var det bara i klosterna som munkar behöll en uns av kunskaper om matens
natur och teknik för att laga olika rätter.

Glöm aldrig att mat är kultur, lille vän, och det var karavanerna som bytte
socker och kryddor mot pälsar och järn som var de första
kulturambassadörerna.”

Tuqan lärde Ernesto några arabiska ord och pojken upptäckte till sin
förvåning att arabiska var två helt olika språk, att männen talade ett språk och
kvinnorna ett annat språk. Tuqan berättade att hans farmor, som var uppväxt i
ett harem i Istambul, och som gifte sig med hans farfar när hon var bara sexton
år, lärde sig aldrig att tala männens språk och tilltalade hennes make och
hennes söner och sonsöner som de vore flickor i hela livet.

Ernesto undrade varför fanns det två språk i arabiska och Tuqan berättade
tålmodigt att det var helt olika världar som beskrevs på olika sätt. Männen
kunde prata och sjunga om snabba hästar och tålmodiga kameler, om
ökenvandringar och hägringar, om falkar som var himlens kungar och som
kastade sig över sitt byte som en blixt ur det tomma intet.

Männen behövde ett språk för att tala om krig, om döden, om slagfältets
ensamhet, om det sista ord som en döende man uttalade innan hans själ
lämnade kroppen.

Kvinnorna däremot behövde ett annat språk, för att tala om hemmet, om
rummet som de delade med andra kvinnor och med barn, om maten som de
lagade, om alla dessa män som var alltid borta och som ibland kom hem för att
få tröst och kärlek.

Ernesto undrade om det var inte dags för hans mamma att ha någon att sova
med. Det kanske det som var kärlek, att ha någon att sova med och att gråta
med och att smeka och kela med.

Han tyckte att mamman var alldeles för ensam i den stora sängen, det var
länge sedan han sov med henne, nu sov han på sitt eget rum och i sin egen
säng. Han ville att mamman skulle ha någon annan än honom, ifall han
bestämde sig för att åka till Japan och bli sumobrottare.

Ernesto hade börjat spara pengar, ibland gjorde han små jobb åt folk i huset,
passade någons barn, handlade åt någon, och det pengar lade han i en liten
låda där han hade skrivit med snygga bokstäver Japan.

Det hände att då och då att mamman länsade den lilla lådan, i slutet av
månaden räckte inte pengar till, men hon var noga med att lämna tillbaka
pengar, ibland lade hon extra.

”Du vet Ernesto att jag inte gillar idén att du drömmer om att åka så långt
bort och att jag tycker att sumobrottning verkar vara en dum sport att ägna sig
åt men du ska bestämma själv och ha möjligheter att resa om du bestämmer
så. Egentligen är inte sumobrottning värre än boxning eller fotboll, som alla i
vårt hemland Uruguay älskar så mycket.”

Men är du säker att du vill leva ett sådant liv? Jag vet att jag kräver mycket
av dig men detta är våra villkor. Har jag berättat för dig om Mahmut, som jag
träffade på en mina svenska kurser?

Han är kurd, född i Baghdad. När kriget mellan Iran och Irak startade fick
alla kurder som hade iranskt pass lämna landet. Mahmuts mamma var kurd
från Teheran men hade gift sig med Mahmuts pappa, som var kurd från Irak.
De fick tre pojkar och en flicka. Mamman vägrade att lämna Irak ensam utan
sin familj.

Saddam Hussein tillät de som så önskade lämna landet men på villkor att de
lämnade i Irak allt de ägde, bilar, hus, pengar på banken. Och män mellan 16
och 40 år fängslades, de skulle släppas senare, sade han.

Mahmut följde med hans äldre syskon trots att han var bara 13 år. De hade
handklovar. När de kom fram till fängelset sade fängelsechefen, ”han är för
ung, lämna honom tillbaka till mamman.”

De fick åka buss till den iranska gränsen och fick gå flera kilometer in i Iran,
ingenmansland, tills de träffade de första iranska soldater, som tillät dem resa
upp hundratals tält, de var nästan hundratusen människor, inga unga män, bara
gamla män, kvinnor och barn.

Det dröjde några år innan de fick asyl i Sverige och bara då fick de veta att
Mahmuds två äldre bröder hade avrättats med tjugotusen andra, i början av
kriget. Det ryktas att Saddam hade stora köttkvarnar där människorna
förvandlades till färs och slängdes i Tigris floden, där fiskarna livnärde sig på
detta kött. En fiskare fiskade en stor karp och när fisken öppnades för att
tillaga den hittade han ett människofinger inne i fisken.

Tuqan varnade Ernesto, din mamma behöver inte din hjälp med att hitta
kärleken. Hon kommer själv att öppna sig åt den när hon är färdig.

”Kom ihåg Ernesto, kärleken är en mäktig kraft, man kan inte leka med den,
grekerna föreställde sig kärleken som en ung pojke som beväpnad med båge
och pilar får människor att förälska sig i varandra.
 Kärleken kan orsaka stora problem, Ernesto Rosa, mushkila kabira, som
mina vänner från Gaza säger när de ringer för att berätta om ännu ett
sönderbombat hus eller en israelisk tank som går över gränsen.

De har stora problem mina vänner i Gaza, gisslan och inklämda mellan
maktspelet mellan Al Fatah och Hamas och den israeliska krigsmakten.

De kan inte prata om kärleken längre. All poesi är borta från Gaza, nu är det
bara tunnlarna som gäller. Det är via tunnlarna från Rafah till Egypten som de
belägrade i Gaza får det mesta som de behöver.

Bensin, cigaretter, cement att bygga hus och reparera gatorna, allting som
Israel förbjuder på grund att de anser att terrorister kan använda sig av det för
att göra bomber eller raket. Ibland har de förbjudit spagetti och barnleksaker,
kan du tänka dig en bomb som är gjord av pasta och nallebjörnar?

Men mina vänner i Gaza är uppfinningsrika och nätet av tunnlar är stort och
labyrintisk, jag sett bilder, till och med kor passerar genom tunnlarna, de hade
satt en ögonbindel på djuret, som var vettskrämt när det kom fram till Gaza,
kor gillar inte trånga utrymme.

Fråga Kaj, han kan också berätta om hur vietnameserna vann kriget mot
amerikanerna med hjälp av tunnlar med. De flesta soldater levde i tunnlar
grävda under städerna och i djungeln, det var omöjligt för USA:s sofistikerade
vapen att hitta dessa tunnlar och att gå ner i dem var det omöjligt.

En vän till några i huset, filmaren Erik Pauser, besökte Vietnamn flera
gånger och intervjuade gamla veteraner. Han gjorde en spännande och viktig
film med deras berättelser. Alla hade sett USA:s version av kriget, hundratals
böcker och filmer handlade om detta. Men Nord Vietnams egna historier hade
aldrig blivit hörda. Det tyckte Erik att det var viktigt. Han träffade kvinnorna
som hade bildat Vietkongs första kvinnliga bataljonen.

De flesta av dem hade dött under kriget men ett fåtal lever fortfarande och
varje år firar de minnet av deras stupade kamrater, de åker till en by, tänder
rökelse och minns hur de levde i tunnlarna utan vatten utan mat och utan ljus.

De berättade att en gång hade de hittat i en av tunnlarna en tjock och lång

orm. De var så uthungrade att de dödade den med en stor kniv och åt den i
små bitar, som de åt råa, utan den minsta tillagning. I Gaza är Vietnam ett
viktigt exempel att följa, om ett litet och fattigt folk kunde stå mot världens
största armén kan palestiniarna hålla ut under Israels belägring.”

Ernesto och mamma Liz blev bjudna åkte iväg två veckor till New Jersey,
nära New York. I New Jersey fanns en stor koloni av uruguayare, som hade
hamnat där av olika skäl. En blandning av människor som hade sökt sig dit av
ekonomiska och politiska skäl. De hade betalat deras biljett, några av dem
hade suttit i fängelse med Liz och ville gärna träffa de igen. Och Ernesto hade
de bara sett som spädbarn, de var så nyfikna på honom som stor!

Några av dem väntade på dem vid flygplatsen i Newark, de var oroliga för
tullen, trots att både Liz och Ernestos visum hade ordnats redan i Sverige de
visste att tulltjänstemän kunde vara nitiska. ”Nej, nej, Liz, ta inte hit något
renkött från Sverige eller några bakelser, här får de panik om de tror att man
kommer in med någon mat som kan smitta deras skördar.”

New Jersey var en upplevelse, bland stora villor med välskötta trädgårdar
kunde man hitta små sjabbiga affärer som sålde begagnade kläder och gamla
Primuskök. Några av dem som bodde i New Jersey arbetade i New York.
 De pendlade mellan Manhattan och New Jersey, de hade inte råd för att
betala New Yorks dyra hyror och de tyckte at det värt att sitta två timmar på
tåget som gick från Grand Central Terminal, en av världens vackraste
tågstationer.

Uruguayska slaktare som hade lärt sig att slakta och skära i Montevideos
slakterier hade kommit hit för att hitta en bättre framtid, de hade lärt sig ett
slags elementär engelska som räckte för att ta emot en kundkrets av polacker,
ryssar och amerikaner som beundrade deras kunnig behandling av köttet.

De kunde namn på vad olika köttbitar hette på engelska, det fick duga. Ingen
frågade de annat.

Bagarna bakade varje dag samma bröd och bakelser som man kunde äta i
Montevideo, alla var stå stolta över deras barn som var lika duktiga på
engelska som Ernesto var på svenska.

En gång blev de bjudna till William, en skotte, som var vän med Barbara, en
äldre dam som var en som mor för många av de som hade etablerat sig i New
Jersey på sjuttiotalet.

William öppnade dörren och tog emot dem varmt, han var klädd i kilt och
jacka, över axeln ett tyg av tartan med hans klans karakteristiska mönster. Liz
frågade när han hade lämnat Skottland.

William tittade på dem oförstående. Vaddå Skottland? Han hade varit i

Skottland en enda gång, för många år sedan. Jasså kläderna och allt, det var
gammelfarfar som hade gjort den långa resa mellan Edinburgh och New York
och hade bildat familjen där. Men han bar alltid kilt och tartan, det var det som
påminde honom om hans rötter.
 Ernesto upptäckte då att världen var mycket mer än vad vi såg, att
människor och ting bar ett kollektivt minne, ett slags själsligt arkiv där varje
människa som har levt före oss lämnar ett osynligt pränt, som ett vattenmärke
eller som ett spår som gjorde oss alla till bärare av många olika berättelser. Att
bakom varje levande ting fanns det flera lager, som en lök som skalas av och
som lämnar med varje skal en del av kärnan som är löken…

Det gällde att hitta bland alla dessa osynliga stigar, att ha en kompass som
leder oss som söker efter meningen. Han ville bli initierad i denna sökning,
han ville få verktyg att öppna dessa hemliga dörrar med.

Det var samma längtan som drev de som garvade och tvättade skinn att hitta
på det hemliga språket som hette skinnarmål, ett språk som bara talades av alla
som vandrade omkring mellan olika gårdar och tillredde skinn, de hade
yrkeshemligheter och skvaller som de inte ville att någon utifrån skulle veta
och det var därför de uppfann ett eget språk.

I hans klass gick en pojke vars föräldrar var födda i Malung och de berättade
att när de var små talade de äldre fortfarande det språket men att nu var det
nästan ingen som förstod det längre.

Ernestos barndom hade varit mormors grekiska sagor och franska och tyska
berättare, bröderna Grimm, Perrault, även dansken H.C.Andersen hade funnits
med. Den lilla sjöjungfrun hade varit hans favorit i många år. Men nu kände
Ernesto inte igen sina skolkamraters sagor, vem var Tove Jonsson? Fanns
Mumindalen på riktig? Var lilla My så argsint som det lät?

Och vem var Fillifjonkan? Hans favorit barnhjälte var Billy, en liten pojke i
förskoleåldern som såg världen med oskuldsfulla ögon. Billy hade en
lekkamrat som hette Arga Lotta och Ernesto längtade efter en sådan vän att
leka med, detta med att tolka gjorde honom välkommen i de vuxnas värld men
han var inte längre en del av den världen som andra barn delade.

I den senaste boken, ”Billy på sjukhuset”, hade Billy fått en vän, en tatuerad
motorcykelknutte som var hur snäll som helst och som åt stora smörgåsar som
Billys mamma gjorde åt honom. På något sätt påminde Billys mamma om
hans egen mamma, hon var också ensam och någon far till Billy syntes aldrig i
böckerna. Det fanns gamla farbröder som bodde i grannskapet och de fick
duga om man behövde hjälp med att laga staketet om Billys mamma behövde
någon hjälp.

Billy hade en mormor som tränade yoga och som hade en liten tam råtta som
sällskap. Men detta med den tatuerade mannen var ny, kanske Billys mamma
behövde honom i deras liv. Kunde inte Ernesto få en sådan pappa, tatuerad
med häftiga bilder, ridande på en gammal Harley Davidson som han kunde
lära sig att åka med och som han kunde låna när blev stor och tog körkortet?

Han ville få mamman att anmäla sig till en grupp som dejtade och som
förmedlade kontakter mellan människor som ibland ville ha sällskap för att gå
på teater eller äta på en restaurang. Eller resa tillsammans med andra.

Men mamman hade skrattat, ”Ernesto, jag är inte ensam, jag har dig!!
Dessutom hur skulle jag få tid med allt detta? Mitt jobb, att laga mat här i
huset och ta hand om dig, det fyller mitt liv mer än väl. Visst, teater och bio,
men då kan jag fråga Erik eller någon här i huset.”

Ernesto undrade om någon av hans lärare kunde vara gott sällskap till
mamman, hon kanske skulle äntligen lära sig svenska, om hon levde med
någon som inte kunde tala spanska, om hon tvingades att göra allt på svenska
kunde hennes spärr brytas upp. Men de var för gamla eller för unga, några var
gifta och de som var ensamma var kufar, som ville bara själva och bo
ensamma i lägenheter som de hade fått ärva av sina föräldrar.

Erik skrattade och tog honom på en fisketur, de hade köpt ett fiskekort och
gått med var sitt metspö till Strömmen, nära det kungliga slottet, där en gång i
tiden hade lax kommit för att leka.

Sedan vatten förorenades hade laxen försvunnit därifrån men nu hade Erik
hört en gammal fiskare som hade fått både en forell och en lax, nu skulle de
testa själva.

Erik rökte pipa och tobaken hade en behaglig doft, en blandning av vanilj
och peppar, han sade att det var hans egen blandning och att inte kunde röka
annat, att han hade nu vant sig så mycket till den.

”Ernesto, detta med att du nu vill få din mamma att hitta någon, är det på
grund att du känner skuld, att du vill leva ditt eget liv och tycker att hon
kommer att bli väldigt ensam när du bestämmer att följa din egen väg?”

Ernesto var tyst en stund, det var exakt det som han kände, att han inte
kunde med gott samvete tänka på Japan på sumobrottning mot all som lockade
honom utan att känna att hans mor mådde bra och inte behövde honom. Visst
tyckte han att det var fint att vara centrum i mammans liv men han inte skulle
vara ett barn hela livet och då undrade han hur mamman skulle klara sig när
han försvann följande sin egen stjärna?

Erik fortsatte medan han gjorde sina kast med precisa rörelser. ”Nu Ernesto
ska du lära dig att agna och att kasta på rätt sätt. Och sedan måste du sträcka
armen så mycket som du kan och rikta spöet mot en sten eller annat, något
som gör att din blick följer linan om någon fisk nappar.
 Och detta med din mor ska du glömma, hon kommer själv, så småningom,
att se om hon behöver vuxet sällskap, någon att dela livet med, någon som hon
kan göra saker med, hon måste förstå att du måste vara fri och prova olika
vägar.”

Vi människor har gjort detta i tusentals år, vi lämnar far och mor och huset
där vi är födda och har vuxit upp, för att leta efter andra att bilda familjer med.
Visst i vissa länder, som i Mellanöstern där Tuqan kommer ifrån, stannar man
kvar i föräldrarnas hus och man bygger en våning till eller två nya rum, men
det är på grund att mark är dyrbar och ingen har råd att köpa egen mark och
bygga ett eget hus. Då bor man med familjen länge och det är enklare för det
unga paret att få hjälp med barnpassning och matlagning.

Vårt liv är en rörelse, Ernesto, vi är inte skapade för att stanna på samma
plats i flera generationer, till och med de bofasta bönder som är beroende av
mark och djur för att försörja sig reser när de kan, till marknaden för att sälja
sina varor, till andra byar för att roa sig och hitta flickvänner som inte finns
bland deras egna. Det är därför vi har cyklar och bilar och hästar och vagnar,
för att kunna röra oss i långa avstånd och möta andra.

”Dra linan nu, en fisk har nappat på din krok. Grattis, nu drar vi in den, låt
fisken flyta med, var försiktig och rör inte vindan med häftiga rörelser, du
kanske tappar fisken om kroken inte har fastnat tillträckligt djup. Ser du inte
hur fisken skiner i solen? Jag tror att du har fått en riktig baddare! Nu kan vi
äta fisk i flera dagar, den fisken ska du inte dela med andra. Det är din första
fisk och någon gång ska du jaga ditt första vildsvin eller din första hare och
någon gång ska du bli kysst av någon för första gång. Det är alltid speciellt
med de första gångarna. Man glömmer aldrig det.”
 Efter några minuters kamp kunde de dra in fisken, en vacker forell som
vägde mycket och som skulle tillagas i stekpannan med lite salt, citron och
peppar, ingenting annat behövdes.

Ernesto var mycket stolt och visade fisken för alla, för mamman, för Kaj, för
grannarna. Liz lagade den och både Erik och Kaj blev bjudna, de skulle dela
Ernestos första fångst och det skulle göra dem till vänner för livet.

Det är det som ordet ”compagnon”, ”companero”, ”compagni”, betyder, det

är den som du delar brödet med som förblir din bundsförvant livet ut, den som
du har delat maten knyter med dig ett okrossbart band som varken glömskan
eller årena kan bryta.

Det är bara svek och likgiltighet som kan få bandet att söndras. Men Ernesto
Rosa Piotr var en lojal vän och han skulle vara lojal mot alla som han delade
bröd eller fisk med.

Detta med att fiska mitt i stan var något ovanlig i en stor stad, i varken i
Paris eller London kunde människorna göra detta. Det var bara i Stockholm
som vatten var så rent från industriavfall och från annat som fick fiskarna att
trivas där.

Fisken höll på att dö ut på många platser i världen, på ön Åstol, söder om

Marstrand, hade på sjuttiotalet funnits en stor fiskeflotta och mer än
fyrahundra människor hade livnärt sig på vad de fiskade. Men nu fyrtio år
senare fanns det knappt någon fisk kvar och det fanns tre eller fyra fiskebåtar
på hela ön, som höll på att förvandlas till ett semesterparadis för rika stadsbor
som betalade hutlösa priser för de gamla fiskestugorna.

Rovfisk, stora trålar med förbjudna nät som fångade allt och olika
sjukdomar hade gjort att både ål- och fiskebestånd i världen höll på att minska
katastrofalt. Det fanns bara treprocent av ål kvar i världen, de hittade inte
längre till Sargassohavet där de hade lekt och parat sig i tusentals år och alla
försök att odla ål hade misslyckats.

Ernesto var borta en hel dygn, han kom inte tillbaka från skolan. Först
trodde de att han var hemma hos någon klasskamrat men när han inte kom till
middagen blev alla oroliga. Alla i huset letade efter pojken, var han gömd,
ville han skämta med dem? Erik och Kaj fick all skuld, de hade säkert
uppmanat honom att göra uppror. Tänk om han har rymt, alla drömmar, Japan,
karriären som sumobrottaren, mamma Liz var otröstligt. De övervägde att
ringa polisen men först ville de uttömma alla möjligheter.

Ingen ville säga högt vad de befarade, ett brott, någon pedofil som hade
antastat honom, det var många ensamma män som hade fantasier där barn var
inblandade och sedan Internet och datorer hade kommit uppstod märkliga
konstellationer av människor som samlade på bilder av barn och som bytte
bilder med varandra.

En dag senare dök han upp, smutsig och hungrig, glad att vara hemma. Han
hade utforskat ett gammalt psykiatriskt sjukhus där folk hade lobotomerats på
femtio- och sextiotalet, i den naiva tron att det räckte att ta en liten bit av
hjärnan och då försvann vreden och ångesten, oron och besatthet.

På sjukhuset fanns en park med hål som ledde ned till kloaker och kulvertar,
en stad under en stad, oändliga korridorer och rum som kunde användas som
skyddsrum om landet anfölls, om bomber eller meteorer hotade byggnaderna.

Ernesto brukade gå genom parken på väg mellan skolan och hemmet, nu såg
han att locket till en ingång hade lyfts, han visste att tunnlarna inspekterades
kontinuerligt för att se att inga djur eller hemlös vistades där. Det måste ha
varit vid den senaste inspektionen som en arbetare hade glömt att sätta på
locket ordentligt.

Nu ville han undersöka dessa tunnlar, han hade hört Kaj och Tuqan prata om
tunnlarna i Gaza och Vietnam. Kunde dessa tunnlar vid Långbro användas om
man ville göra uppror, om man ville gömma sig länge?

Vad hände om man följde tunnlarna ända till slutet, kom man till Japan då?
Sträckte sig tunnlarna längs hela världen och knöts vid speciella platser?
Kunde man nå Tokyo och Osaka till fots, om man hade tillräckligt med mat
och vatten? Hur många dagar eller veckor skulle det ta?

Vad hände med vattnet? Var det samma typ av tunnel som förband Calais
och Dover och som gjorde att tåget gick under havet? Ernesto hade bestämt
sig, han skulle tillbaka till huset nu, eftersom han behövde både vatten och
mat, men han skulle tillbaka och se hur lång kunde han nå om man följde
dessa oändliga korridorer.

Men han hade inte velat såra mamman och aldrig hade han drömt att Erik
och Kaj skulle anklagas och göras ansvariga för hans försvinnande. Nej, det
var bara en impuls som hade fått honom att lyfta det locket som inte var
tillräckligt tät kring hålet som ledde ner till underjorden, till platsen där alla
vägar möttes och dit alla vandrare och nomader längtade.

Visst ångrade han sig nu och fick lova att aldrig någonsin mera försvinna
utan att tala om för någon vuxen var han var.

Ernesto gick ned i hålet som Alice följde kaninen till underjorden. Han
anade ett löfte där en plats där han kunde vara barn på nytt. Nu var han trygg
han visste att hålet fanns kvar, som sista utgång till en Annan värld om denna
värld blev svår den andra fanns kvar som flykt.