Du tände solen, jag tände stjärnorna

Av Gunilla Linn Persson

(efter den där melodin som alla hört nångång ... )

NÅGON STANS I VÄRLDEN finns en man som bär mitt leende i sitt hjärta. Det är inte tungt
att bära, men heller inte lätt. Det väger inte mera än en fjäder från en fågelvinge, men en
fjäder, på en tom vågskål, ger ett stort utslag på vågen. Jag vet hur mycket ett leende väger när
man bär det i sitt hjärta, eftersom jag själv bär den bördan, och bär den med glädje, så länge
jag lever och andas och minns.
   Jag var femton år när jag log mot en annan människa för första gången. Han var sexton, på
det sjuttonde, och stannade kvar i stan där jag bodde två eftermiddagar i veckan, för att gå på
motorcykelkurs — han höll på att ta körkort för lätt MC. Han bodde på landet, flera mil
utanför stan, och åkte skolbuss varje morgon och varje eftermiddag. Jag visste inte var han
bodde, när jag såg honom för första gången. Jag visste bara, i samma ögonblick som jag fick
syn på honom, att han var den allvarligaste människa jag någonsin sett, och att jag ville lära
känna hans allvar. Mitt eget allvar kände jag, utan och innan, inifrån och ut; det var den
sortens sorgsna allvar, som kommer av en barndom, då man hela tiden får veta vilka stora fel
man har, och att man borde göra något åt sig. Man borde äta mindre, när man är hungrig, man
borde tala lägre, när man har lust att säga något, man borde ställa sina stövlar utanför dörren
när man har ställt dem innanför och man borde ha en annan ton och en annan min och ett
annat sätt, ja, man borde helt enkelt blivit född till en annan, inte till sig själv. Man är på något
obegripligt sätt en nagel i ögat på dem som borde se på en med det goda ögats kärleksfulla
blick. Men — jag var mindre rädd för mina föräldrars förakt för mig än jag var rädd att jag
själv hade blivit likadan — att jag aldrig skulle kunna se på en annan människa med kärlek,
eftersom ingen gett mig kärlekens ögon.
   Det sägs att kärleken är blind. Det kanske är bra att kärleken är blind, för då finns den också
till för den som ännu inte lärt sig se. Det sägs att kärleken kan väckas av en doft, av en gest,
av en röst, ja, ett tonfall; det sägs att kärleken är som en dröm, som man drömmer trots att
man är vaken, men precis som i de drömmar man drömmer i sömnen, så blir den vanliga
verkligheten förvrängd och förändrad, förvandlad! som vore kärleken ett trollslag, en magisk
kraft.
   Det var en tidig morgon i maj. Stadens alla träd, de smala, unga träden som stod i räta rader
i alléerna hade just slagit ut. Blad, inte större än musöron, klädde varje gren och tycktes lyssna
efter våren, som var så sen det året. Det låg ännu några slaskiga drivor av snö mot trädens
stammar, drivor som skottats upp mot träden, för att göra trottoarerna rena och fina. Jag var
ny i stan. Jag var ofta ny i nya städer när jag växte upp. Min familj flyttade hela tiden. Det var
inte bara mig mina föräldrar inte tyckte om. De hann bara bo i ett hus några månader innan de
fann miljoner fel på det. Trappan! Fönstren! Grannarna! Alltid var det något som inte stämde.
Min pappa hade ett eget företag, ett företag »på fickan« som han sa, så han kunde flytta när
han ville, och om mamma och pappa aldrig var överens om något vilket de inte var, så fanns
det i alla fall en sak de alltid var eniga om: Nu var det dags att flytta! Jag hade flyttat så
många gånger och gått i så många skolor att jag bestämt mig för att tappa räkningen.
   Nu var jag här. Jaha. För hur lång tid? Jag hade inte längre någon lust att skaffa nya vänner.
Jag tänkte vänta med det, tills jag blev vuxen, och kunde bo kvar, någonstans i världen. Jag
var rätt så säker på att jag skulle kunna trivas precis varsomhelst. Jag lovade mig själv att
aldrig reta upp mig på trappor eller fönster eller grannar. Jag lovade mig själv, att det skulle
bli annorlunda när jag själv kunde bestämma över mitt liv. Kanske var det så jag stod och
tänkte, när jag lutade mig mot det frusna trädet och såg bussen släppa av sin last av

1
främlingar. Det var säkert tjugo människor på bussen, de flesta i min egen ålder, på väg till
skolan som jag just skulle börja i. När de passerade förbi mig kände jag några nyfikna blickar,
men jag tittade inte tillbaka. Jag var, verkligen, blind, ända tills något tvingade mig att titta
upp, och det jag såg skulle förändra mitt liv.
   Han klev av bussen sist av alla. Han gick ganska långsamt, som om han tänkte på något
annat. Han tuggade på en tändsticka, som stack ut ur ena mungipan. Tändstickan fick honom
att se koncentrerad ut. Han var inte lång eller kort — det första jag tänkte var att det fanns en
stor kraft i hans kropp, en kraft som han försökte koncentrera till den där smala tändstickan,
som han bearbetade så intensivt med tänderna. Han försöker låta bli att explodera, var det
första jag tänkte, när jag såg Erik stiga in i mitt liv. Han försöker låta bli att gå i tusen bitar.
   Nu tittade han upp. Han såg på mig, som om han såg någon han hade känt för länge sedan,
någon mycket bekant men ändå främmande; han såg på mig, som om jag hade kommit
tillbaka från en lång resa, och äntligen var hemma igen. Var det inte också precis så jag såg på
honom? Var det inte det sällsamma ögonblick då två människor möts, och känner igen
varandra, som mötte de någon de saknat, utan att ens veta om det?
   Plötsligt fick jag bråttom. Jag steg ut ur trädets skugga, och började nästan småspringa i
samma riktning som jag såg de andra ungdomarna gå, mot skolan, mot ringningen, mot
korridorer som förmodligen skulle vara målade i någon blek grön nyans, eftersom grönt anses
vara en lugnande färg, som särskilt väl passar i skolor. Där skulle finnas skåp, med trasiga lås
och med hela, och säkert en studierektor med rågummi-skor, för min egen vetenskapliga
undersökning av skolor här i världen hade studierektor med rågummiskor med tjocka,
kippande sulor, som nummer ett på listan över vad som fanns i varje skola. Jag var ganska
säker på att mitt namn, Nillan Olsson, mer eller mindre omedelbart skulle bli »Nollan« i allas
munnar, och jag skulle högst troligen också få veta att de kunskaper jag hade med mig från
min förra skola var otillräckliga och måste bättras på, för det får alla nykomlingar höra. Det är
som att byta tandläkare; den nya tandläkaren kastar en snabb blick på dina gamla lagningar
och konstaterar att de är amatörmässigt gjorda och måste göras om. Det är så det går till i
affärer.
   Men hur går det till i en kärleksaffär? Jag hade ingen aning, fram till den stund, då jag stod
under trädet, och såg honom komma emot mig, med sitt allvarliga ansikte och tändstickan,
som lekte mellan de läppar jag redan ville kyssa och smeka, med blöta fingertoppar.
   Var fick jag det där med fingertopparna ifrån, jag hade aldrig tänkt på mina händer som
något annat än två praktiska verktyg, men nu var händerna förvandlade till känselspröt, som
var så känsliga för beröring att jag började darra när jag tänkte på det.
   Jag försökte tänka på något annat. Jag försökte med en grön, lugnande tanke, men istället
för grönt såg jag bara hans mörka, bruna ögon för min inre syn. Ja, han hade bruna ögon, det
såg jag redan innan jag märkte att jag kunde se. Bruna, mörkt bruna ögon, där bara stjärnorna
saknades, för att de skulle vara en natt av siden och sammet.
   Jag rodnade. Jag stod framför den nya skolans höga port och kände hur kinderna blossade.
Jag strök undan håret från ansiktet, varje morgon, lagom slarvigt för att håret skulle falla ned i
ljusa slingor, och bli en tunn gardin att gömma sig bakom. Nu var jag så varm om kinderna att
håret nästan brände mot huden. Någon blåste en mjuk stråle av luft mot min vänstra kind.
Någon stod tätt intill mig och plockade ut en tändsticka ur munnen, höll den mellan ena
handens tumme och pekfinger och blåste en stråle av sin andedräkt mot min rodnande kind,
och försvann sedan in genom porten, utan att vända sig om. Tändstickan låg kvar på marken,
precis där han stått, och jag böjde mig hastigt ned och plockade upp den. Jag la den i
bröstfickan på min mockajacka, i den ficka som var närmast hjärtat. Jag har den kvar än idag,
instoppad i en liten ask av näver, som i sin tur ligger nedbäddad i ett skrin av körsbärsträ, där
jag sparat sådant som jag aldrig vill förlora. Jag brukar tänka att när jag blir gammal, ska jag
finna en plats där det saknas ett träd att luta sig mot när man väntar på den första kärleken. På

2
den platsen ska jag plantera tändstickan, och jag är säker på att den kommer att växa till ett
högt, vackert träd, som varje år i maj ska skjuta skott och sätta löv, som först inte är större än
musöron. Det är en dröm jag har. Det är inte förbjudet att drömma om livet.
   Studierektorn hade rågummiskor. Riktiga praktpjäser! Väggarna i skolan var
lindblomsgröna och de flesta skåpen hade trasiga lås. Jag vet inte hur han kunde veta vilket
skåp som var mitt redan första dagen, men när jag hittade en tussilago i det tomma skåpets
botten, visste jag vem som lagt den där. Jag satte den i ett knapphål i min vita, urtvättade
linneskjorta, den som jag så gott som bodde i på den tiden. Det kändes som att bära en sol i
sitt knapphål. Jag märkte att det måste stå liksom ett solsken omkring mig, för redan första
dagen i den nya skolan hade alla mina nya klasskamrater och många andra också kommit
fram och hälsat och pratat en stund och varit vänligt nyfikna, på ett sätt som jag tidigare aldrig
hade varit med om. Jag upptäckte, till min stora förvåning, att jag var lika vänlig och nyfiken
tillbaka. Inte alls så där taggig och avvisande som jag hade vant mig vid att vara. Hela tiden
väntade jag på att få se en skymt av honom som kastat solsken över min dag och placerat en
tändsticka under mitt hjärta. När jag äntligen, nästan vid dagens slut, fick se honom, tycktes
solen gå i moln igen. Han stod mitt i en klunga av flickor, som alla gjorde sig till för honom,
jag tyckte att de stod och skruvade på sig och pratade alldeles för högt, de fnittrade och han,
han bara stod där mitt i klasen av beundrarinnor och tuggade på en ny tändsticka, som om
ingenting alls hade hänt.
   Det ringde in. Klungan av tjejer började röra sig mot skolbyggnaden, och han var kvar,
innesluten i ringen av andra, som kom emot mig som en mur. Jag stod kvar, och blundade, när
muren gick rakt igenom mig. Jag kände hur den klev in i mig, klampade omkring inuti mig,
och hur det blev alldeles tyst och stilla när alla försvunnit. Jag fortsatte blunda. Jag ville inte
titta upp och se att jag var ensam igen. Att det inte fanns någon som såg mig med det goda
ögat. Jag måste ha sett ut som en staty, där jag stod helt stilla och blunda de mitt på en
skolgård i en främmande stad, och jag kände mig, faktiskt, som en staty över tomheten.
  — Jag heter Erik, hördes en röst nästan viska, strax intill min nacke. Hans andedräkt kröp
innanför min skjorta, ned mellan kragen och halsen, så att jag kände mig naken — utan att bli
generad. Hans röst var mörk, som en vuxen mans röst. Den var sträv och lite kantig, som
rösten hos en människa, som inte är van att tala.
   Jag svarade inte. Jag gjorde något egendomligt. Något jag aldrig gjort förut. Jag lät kroppen
falla bakåt, för att fångas, eller inte fångas, av en människa jag inte visste om jag kunde lita
på. Jag lät kroppen långsamt luta bakåt, och fångas i hans armar, som först verkade
överrumplade och tog ett lite för häftigt tag om mina axlar, för att jag inte skulle ramla, men
sedan, när han höll mig tätt till sig, blev hans kropp så känslig för beröring att han började
darra. — Jag vände mig om och smekte hans läppar med ett finger som jag fuktat mot mina
egna läppar.
   Och sedan?
   Två eftermiddagar varje vecka hela våren var vi i himlen, ja, i den himmel man finner i en
älskad människas ögon, när man sitter mittemot varandra på ka& och dricker te och äter
äppelmunkar, som vi gjorde tisdagar och torsdagar, mellan skolan och hans kurs för
motorcykelkortet. Underligt nog var det ingen därhemma hos mig, som undrade varför jag
kom hem mycket senare varje tisdag och torsdag. De kanske helt enkelt var lättade över att
slippa se mig äta för mycket när jag var hungrig, eller för lite, när jag var mätt. Det var under
alla omständigheter som om tisdagar och torsdagar blev ett undantagstillstånd, då jag blev en
annan människa, som hade ett annat liv, och mitt liv var det som bodde i min älskades händer.
Det hade fötts i ett ögonkast och ett leende. Nu växte det, som ett barn som väntat länge på att
få växa, och äntligen funnit den jordmån där det gick att leva som sig själv. Äppelmunkar och
te är fortfarande det godaste jag vet, och jag slinker ofta in på ett kafé bara för att sitta ned en
stund och njuta av den kaneldoftande och äppelsyrliga smaken av den första kärleken. Jag

3
biter små tuggor, och dricker grunda klunkar, för då räcker stunden längre.
   Du undrar — vad hände sedan? Vad händer med de människor som älskar varandra från den
första stund de ses?
   Kärleken är ingen ägodel, utan en gåva, som man håller, varsamt, i en öppen hand. Så fort
man söker sluta handen krossas den, som vore den ett ägg av tunnaste glas. Vår kärlek varade
länge. På sätt och vis varar den än. Men våra liv var inte menade att levas inflätade i varandra,
och förklaringen var lika enkel som smärtsam. Erik var född på en stor gård där han kunde stå
vid ett skogsbryn och se ut över ängar och åkrar, och kalla jorden för sin, så långt ögat nådde.
Han skulle ta över gården efter sin far, som sönerna gjort så länge man mindes på den gården.
Han drömde ofta om något annat. Han drömde om resor, om konst och teater, precis som jag.
Skillnaden var att för honom skulle det livet förbli en dröm, på samma sätt som jag alltid
skulle fortsätta drömma om att stanna kvar, på ett ställe, att bli bofast och slå mig ned. Jag
visste redan att jag var rastlös, och alltid ville vidare, en jakt efter vind, om du förstår vad jag
menar.
   Det var på dagen tre år efter vi möttes, som vi skiljdes igen. När vi möttes var han en pojke
och jag var en flicka med luggen som gardin framför ögonen. Den Erik som jag skiljdes från
var en man, som hade blivit man hos mig, i mina händer, i min kropp, av mina kyssar och av
mina kärleksord. Vacker hade han blivit, som den som är älskad blir vacker av att vara älskad.
I hans ögon fanns stjärnor, som förvandlat ögonens natt till morgon. Jag var förvandlad från
en flicka till kvinna, så som en flickas kropp blommar när den vattnas av en älskares kyssar
och får vila i den älskades händer. Jag bar inte längre håret som en slöja framför mitt ansikte,
utan kammade det bort från ansiktet, så att jag kunde se på de människor jag mötte, med mina
nya ögon.
   Vi älskade varandra, så som just vi älskade varandra, och någonstans, vid en äng i kanten av
en skog, kommer en gammal man en dag att plantera en fjäder i marken, eftersom han vet att
fjädern kommer att växa till en fågel, som flyger mot den sol han en gång tände i en ung
flickas ögon.