Huden
10
Ytterhuden hos en vuxen person täcker hela
kroppen och upptar en yta av 1,6 m2. Vid kroppsöpp-
ningarna är huden kontinuerlig med de olika slem-
hinnorna (t. ex. munslemhinnan). Hudens funktioner
är: [1] skydd av kroppen mot mekanisk, kemisk och
termisk påverkan samt mot intrång av mikroorganis-
mer, [2] reglering av kroppens vattenbalans; skydd mot
uttorkning, [3] reglering av kroppstemperaturen, [4]
bidrag till kroppens immunförsvar, [5] förmedla sinnes-
intryck (tryck, temperatur, smärta), [6] kommunika-
tion (rodna, blekna).
Makroskopisk struktur
Man kan se att huden över större delen av krop-
pen är uppbyggd utav polygona strukturer. I deras
centrum mynnar (eccrina) svettkörtlar, medan hår och
talgkörtlar finns mellan polygonerna. I handflatan finns
parallella upphöjningar, där svettkörtlarna mynnar.
Hudfärgen bestäms dels av hudpigmenten, dels av
hemoglobinet (syresatt eller reducerat) i hudens blod-
kärl.
Mikroskopisk struktur
Huden (cutis) består av tre skikt. Ytterst finns
ytterhuden (epidermis), sedan läderhuden (corium,
dermis), uppdelat i ett papillärskikt och ett retikulärt
skikt. Djupast finns subcutis eller hypodermis som
är den bindväv som förbinder huden och strukturer
under huden, såsom periost eller fascior, och som of-
tast innehåller fett i varierande mängder.
Ytterhuden
Epidermis är huvudsakligen uppbyggd av
keratinocyter; andra celltyper som förekommer är
melanocyter, Langerhansceller och Merkelceller.
87
HUDEN
I större delen av huden är epidermis uppbyggd av fyra
skikt (figur 10-1). Från dermis och utåt träffar vi i tur
och ordning på
[1] stratum germinativum. Detta skikt inne-
håller en population keratinocyter i delning; i genom-
snitt håller en eller två per 1000 celler på att dela sig.
En av dottercellerna kommer att bege sig vidare, mot
ytan (vilket tar omkring 12-14 dagar), den andra stan-
nar kvar i stratum germinativum.
[2] stratum spinosum; Keratinocyterna
avplattas något och fästas vid varandra medels
desmosomer. I mikroskopet ser dessa förbindelser ut
som små taggar, därav namnet på detta skikt. Cel-
lerna är fyllda med keratinfilament (tonofilament) som
sitter fast i desmosomerna, och som kan spänna ge-
nom hela cellen. På detta sätt bildar keratinet ett nät-
verk av kablar som går genom hela skiktet. I den yttre
delen av stratum spinosum ackumulerar cellerna olika
typer av korn.
[3] stratum granulosum. I detta skikt blir
dessa korn större, omkring 1-5 ìm. Av de olika ty-
perna av granula är keratohyalinkornen viktigast. I
den yttre delen av stratum granulosum sker en dra-
matisk förändring: praktiskt taget alla organeller, in-
klusive cellkärnorna, försvinner. Tonofilament och
keratohyalinkornen försvinner som distinkta strukturer.
[4] stratum corneum. Här är keratinocyterna
(eller det som finns kvar av dem) avplattade. Cellerna
hänger fortfarande ihop med hjälp av desmosomer.
Eftersom epidermis fortsätter att dela sig är det viktigt
att de yttre cellresterna avstöts. Den del av stratum
corneum där cellresterna håller på att flagna av kallas
ibland för stratum dysjunctum.
Ibland kan man läsa att det i den tjocka huden
över handflatorna och fotsulorna kan det finnas ytter-
ligare ett skikt, stratum lucidum, som ligger mellan
stratum granulosum och stratum corneum. I ljus-
mikroskopet ser detta skikt ut som ett tunnt, lättfärgat
 Huden
Figur 10-1: Översikt över huden
band. Sannolikt är detta skikt dock en fixeringsartefakt.
Melanocyterna påträffas i basalmembranet,
något djupare än de basala keratinocyterna (figur 10-
2). Cellerna har små, runda kärnor, och många,
dendritliknande utskott. Melanocyter saknar
desmosomer, men förankras i basalmembranet. Före-
komsten av melanocyter varierar mellan olika kropps-
regioner, från 2000/mm2 i pannan och pungen till 1000/
m2 i överarmens och lårets hud. Melanocyter pro-
ducerar melanin, som lagras i melanosomer. Dessa
korn förs genom cellutskotten till de basala
keratinocyterna. Melaninet ackumuleras ytligt om
basalkeratinocyternas cellkärna, där det kan skydda
kärnorna mot inverkan av elektromagnetisk strålning.
En melanocyt förser ett flertal keratinocyter med
melanin och varje melanocyt har sina ”fasta kunder”.
Det finns två typer av melanin i mänsklig hud, brun-
svart eumelanin och röd-gult pheomelanin. Blonda
88
eller rödhåriga människor med fräknar bär på genen
för pheomelaninproduktion. Hudfärgen bestäms av
antalet och läget av melanosomerna i keratinocyterna.
Hos mörkhyade är melanosomerna fler och större och
finns som separata enheter i cytoplasman, medan
melanosomerna hos ljushyade är få och små, och de
ligger i klumpar runt keratinocytens kärna.
Langerhansceller (figur 10-2) tillhör immun-
systemet. Det finns omkring 400-1000 Langer-
hansceller per mm2, och de är fördelade över alla hud-
skikt.
Merkelcellen tillhör det perifera nervsystemet
och är en receptorcell för känsel (figur 10-2).
Läderhuden
Läderhuden (dermis) är ett tät nätverk av
kollagen-och elastiska fibrer, vilket gör att huden blir
 Huden

Figur 15-2: (1) Översikt över epidermis med SC (stratum corneum), SG (stratum granulosum), SS (stratum spinosum)
och SB (stratum basale), BL: basallamina; MC: Meissners känselkroppar; (2) Langerhansceller (LC) med Bir-
beck-korn (LB); (3) Melanocyter (Mc) med melaninkorn (MG); (4) Merkelceller (Mk).

89
 Huden

elastisk (skinn görs av dermis). Bindväven är rik på

fibroblaster, makrofager och mastceller. De senare
frisätter histamin och förekommer i stort antal vid irri-
terande hudsjukdomar.

Svettkörtlar

Det finns två typer av svettkörtlar.

Apokrina svettkörtlar finns i hårtäckta om-
råden såsom axillen, nära könsorganen, och vid
bröstkörtlarna. Dessa körtlar finns i anslutning till
hårpapiller och talgkörtlar och uppnår sin slutliga struk-
tur först under puberteten. Sekretionen är alkalisk och
innehåller proteiner, carbohydrater, lipider, ammonia,
järn och färgämnen (svettet kan vara vit som mjölk,
men även gult, rött eller svart). Själva svettet lär inte
lukta något men aromatiska ämnen uppstår genom att
bakterier bryter ner svettets fasta substans.
Eccrina svettkörtlar finns i den övriga huden.
De är inte associerade med hårpapiller eller talgkörtlar,
utan bildas genom att primitiva hudceller bildar en rör-
formad inväxt. Funktionellt kan svettkörtlarna delas
upp i ett vindlande sekretoriskt ändstycke, som befin-
ner sig i dermis, och en rak utförsgång. I ändstycket
produceras ett primärt svett som har ungefär samma
jonsammansättning som blod och vävnadsvätska, d v
s svettet har höga halter av Na och Cl. För att skydda
kroppen mot saltförlust återresorberas dessa joner i
utförsgången. Effektiviteten på denna återresorption
är beroende på svettets flödeshastighet; när man svet-
tas lite tas det mesta av saltet tillbaka, svettas man
mycket så följer mer salt med.

Talgkörtlar

Talgkörtlar är holokrina körtlar, d v s cel-

lerna (som innehåller lipidämnen) bryts ned och
utsöndras tillsammans med sina sekretprodukter, som
kallas sebum. Utförsgångarna mynnar vanligtvis i hår-
folliklar.
Utvecklingen av talgkörtlarna, särskilt under
puberteten styrs av könshormoner: androgener stimu-
lerar tillväxten, östrogener hämmar den. Det är oklart
vilken betydelse sebum har för huden; det finns teo-
rier att det skyddar mot uttorkning eller att det gör
huden mera flexibelt. Eftersom luktkörtlarna hos
många djur innehåller sebum är det också möjligt att
det fungerar som feromon.

90