S:t Göran och draken, legend och historia
Anna-Johanna v Platen, Stockholms domkyrkoförsamling
Legenden
Det var på tvåhundratalet efter Kristus, i ett rikt och
välmående land som hette Lydien som låg någon stans i
mellanöstern. Landets huvudstad hette Silena. Till den
staden kom en dag en drake. Den kunde förmodligen
tala, för den gick upp till kungen och rådet och sa att den
tänkte bosätta sig i ett träsk som låg utanför staden. Den
ville inte jaga själv utan ville bli serverad mat varje dag,
annars skulle den blåsa giftig rök och eld över hela
staden så att alla dog. Den demonstrerade säkert sin
förmåga så att alla skulle förstå ordentligt. Draken ville
ha två får som mat varje dag.
Kungen och rådet var tvungna att gå med på drakens
utpressning. Varje dag fick draken två får som man
ledde ner till träskets strand, och som draken åt upp.
Snart börjande man inse att draken åt i snabbare takt än
fåren hann föröka sig, fåren började ta slut och man fick
lov att ta små lamm i stället. Draken blev mycket
missnöjd. Den gick upp till kungen och rådet igen och sa
att nu fick det vara slut på snålandet! Hade man inte
tillräckligt med får fick man väl ta barn i stället… Med
fasa insåg kungen och rådet att man kommit överens
med draken om att den skulle få ett barn och ett får…
varje dag.
Kungen proklamerade landssorg – rådet stängde in sig
för överläggningar. Stadens modiga män satt upp på
sida stridshingstar och red ut för att döda draken och
sågs aldrig mer. Draken blåste bara sin giftiga rök och
eld över dem och de dog omedelbart. Då bestämde
Kungen och rådet att man varje dag skulle dra lott om
vilket barn som skulle offras till draken. Varje dag skulle
en person från varje familj komma till stora torget för att
dra lott - det var säkert stadens alla stackars fäder som
fick den tunga uppgiften.
Detta pågick ett tag men en dag var det Kungen som
drog lotten. Han och hans drottning hade bara ett enda
barn – en liten dotter – landets prinsessa. Kungen blev
förtvivlad och bad rådet att man skulle något annat barn
men folket i staden sade att lotterna skulle gälla lika för
alla. Till sist måste kungen gå med på att offra sin dotter
till draken. Prinsessan kläddes i sina finaste kläder och
kronan på huvudet (hon skulle åtminstone dö med
värdighet, det skulle synas att hon var prinsessa) och så
fick hon med sig det största lamm de hade. Hon fördes
ut ur staden och fick sitta på en sten vid träskets strand
och vänta på draken. Runt omkring sig hade hon de
hemska resterna av drakens måltider.
Under tiden som detta skedde var det en man som kom
ridande mot staden. Han var klädd i rustning, red en
vanlig ridhäst och ledde sin dyrbara stridshingst bredvid
sig. Han hette Göran ( eller Örjan, Jörgen, George eller
Georgio). Alla han mötte var på väg från staden - de
flydde med allt sitt bohag. Alla försökte övertala Göran
om att vända, de berättade att staden var belägrad av
en hemsk drake som åt alla deras barn och dödade alla
modiga män den kunde se. Men Göran ville inte vända
nu, han såg redan staden vid horisonten, han hade varit
på väg länge och kände att detta var målet på färden.
Så snart han kom närmare såg han den lilla prinsessan
utanför. Han red fram till henne, satt av och böjde knä
och frågade vad hon gjorde där – ensam och övergiven.
Mellan tårarna berättade hon hela historien för honom,
att hon skulle offras till draken för stadens skull. Hon bad
honom också vända om – detta var en
överenskommelse mellan staden och draken. En
främling hade ingenting med detta att göra, det var
bättre att han gav sig av, annars skulle draken äta upp
honom också och det ville inte prinsessan. Göran såg
sig omkring på stranden. Alla rester av drakens offer
visade att det var en stor drake. Göran ville inte lämna
prinsessan utan att ens ha försökt rädda henne men
han var säker på att han inte kunde besegra draken
ensam och hans stridshingst var mycket nervös. Göran
gjorde då något som ingen i staden kommit att tänka på
– han bad om hjälp. Han knäppte händerna och bad en
bön till Gud om kraft och mod att stå ner monstret. När
han bad bönen kände han hur hans rädsla försvann,
han blev lugn och hästen blev lugn och lydig så att
Göran i lugn och ro kunde göra sig redo att möta
draken.
När draken dök upp ur träsket för att kasta sig över
prinsessan red Göran rakt på och stötte sin lans i
drakens hals. Draken blev vansinnig och hostade och
fräste – men den kunde inte blåsa ut sin eld för lansen
satt i vägen. Draken bröt av lansen och trät splittrades
och flög. Göran lät draken kämpa tills den tröttnade och
därpå bad han prinsessan knyta sitt rep (som hon hade
bundit om lammet) om drakens hals och så gick de alla
in i staden där folk hurrade och klappade händerna.
Göran ställde sig upp i stigbyglarna och frågade - ”Vill ni
tacka och tillbe Gud som hjälpt er genom mig att döda
draken?” och alla i staden svarade JA. Då drog Göran
sitt svärd och högg huvudet av draken. Därpå döpte han
stadens invånare och hjälpte dem att bygga en kyrka till
Guds ära.
Legenden om den gode riddar Göran slutar inte här, den
är mycket längre än så – en blodig historia som slutar
med att Göran dödas för sin tro på Gud. Efter sin död
helgonförklaras han för alla sina hjältemodiga insatser
och kallas därefter allmänt S:t Göran.
Monumentet är ett av Nordeuropas främsta
skulpturverk.
Skulpturen av S:t Göran och draken är tillverkad på
1480-talet i trä, älghorn, järn målat och delvis förgyllt
med bladguld av konstnären Berndt Notke. Han
kallades hit till Stockholm från Lübeck, Tyskland, och
satte upp sin verkstad i Gamla Stan. Sveriges
riksföreståndare Sten Sture bekostade arbetet med
skulpturen till minne av slaget vid Brunkeberg 1471 och
donerade skulpturen till S:t Görans altare i Storkyrkan.
Statyn invigdes 1489 på nyårsdagen.
Den svenska historien bakom monumentet
1470 avlider Sveriges kung Karl Knutsson Bonde.
Genast ser danske kung Kristian I sin chans att
återbörda Sverige till unionen – som Sverige brutit sig
ur, och inlemmats i, flera gånger sedan 1397. Kristian
I samlar ihop 5000 man och avseglar mot Stockholm i
förhoppning att om han tar huvudstaden får han hela
landet. Danskarna anlöper Kettingholmarna (nuv.
Blasieholmen) på sommaren 1471 och belägrar
Brunkebergsåsen.
I den allmänna villervalla som ett kungaval medförde
lyckades Karl Knutsson Bondes systerson Sten Sture
göra sig till riksföreståndare. Kristian rider runt i
Uppland för att värva stöd. Flera av de stora ätterna
(bl. a Wasa och Oxenstierna) är redan på hans sida.
Däremot representerar Stureätten motståndet och de
flesta ätter i Sverige vill se en svensk kung.
Det blev nu Sten Stures uppgift att leda det nationella
motståndet och han samlar ihop en här i södra
Sverige och rider mot Stockholm. Han rider runt
Mälaren för att komma på norra sidan och i Västerås
ansluter sig Nils Sture med en här från Bergslagen
och Dalarna. Vid Järva lägger Sten Sture fram ett
ultimatum för Kristian I om att han måste lämna landet
med hela sin här – annars blir det krig. Kristian har
alls ingen tanke på detta utan håller ställningarna på
åsen.
I Sturekrönikan finns en beskrivning av en mässa som
hölls i Storkyrkan innan slaget. Man celebrerade
under triumfbågen och plötsligt föll en droppe blod ner
från triumfkrucifixet, rakt ner i vinkalken. Alla
närvarande tog det som ett järtecken, ett gott tecken.
På senhösten drabbar härarna samman. Sten Sture
gör tre anfallsförsök mot åsen och alla slås hårt
tillbaka. Det fjärde försöket lyckas eftersom Nils Sture
attackerar från Ladugårdslandet. Den danska hären
splittras och flyr mot sina skepp. Stockholmarna har
varit framme och sågat av alla stöttor till bron över till
Kättingholmarna och en stor del av den danska hären
drunknar. Halva styrkan når skeppen och avseglar för
att inte återkomma så länge Kristian I lever.
Sten Sture skall ha bett en bön till soldaternas helgon
S:t Örjan: - ”Ge mig segern i striden mot Dansken så
lovar jag att resa en enorm helgonstaty över dig i
Storkyrkan”.
Svenska hären vann denna strid och Sten Sture
mindes sitt löfte till helgonet och kallade hit en tysk
konstnär som han hade goda vitsord, nämligen Bernt
Notke. Notke satte upp sin verkstad här i Gamla Stan
1483 och arbetade i drygt 6 år med statyn. Han hade
flera andra beställningar också men detta var nog
hans största uppdrag. Han stannar till 1497.
Skulpturen är huggen i ek, varje figur är ihålig för att
undvika sprickbildning. Träytan är belagd med en
kredering, en blandning av lim och krita, och sedan
målad och förgylld med bladguld. Dessutom finns
detaljer i andra material, bl a läder, tagel, järn i kedjor
och sadel och riktiga älghorn i drakens fasansfulla
taggar. Skulpturgruppen är skapad för att kunna ses
från alla håll.
1489, den första dagen på året, på nyårsdagen sattes
statyn upp i Storkyrkan med pompa och ståt. Detta
skedde i samband med att Sten Sture skapat en fond
till ett altare helgat till S:t Göran. Detta altare låg
troligen framme i koret och det var meningen att Sture
själv skulle gravsättas i altaret. Till invigningen hade
det kommit brev från påven med tre små benbitar
inlindade i rött tyg. Dessa var reliker av S:t Göran och
de lades in innanför S:t Görans bröstharnesk. Statyn
är alltså även ett relikvarium.
I samband med att man konserverade och
restaurerade skulpturgruppen i början av 1900-talet
gjorde man även en bronskopia. Det var en
församlingsbo som donerade kopian till Stockholms
Stad. Den ställdes upp 1912 på Köpmantorget och
invigdes i närvaro av kung Gustav V samt medlemmar
av kungahuset.
Relieferna
8 st reliefer satt ursprungligen på den sockel S:t
Göran och draken stod på.
De 4 på södra sidan visar:
• S:t Göran inför kejsaren Diocletianus
• Förstörelsen av hednatemplet
• S:t Göran mottager en förgiftad bägare
• S:t Göran piskas
De 4 på norra sidan visar:
• S:t Göran , som fått händer och fötter avhuggna,
helas av Kristus
• S:t Göran helar i fängelset (en gipskopia av den
relief som sålts till Danderyd)
• S:t Göran delar ut allmosor till de fattiga
• S:t Göran tar emot vapen från Himlen
På kortsidan åt väster sitter Sten Stures vapensköld,
tre näckrosblad på guldfält.
Åt öster sitter Fru Ingerborg Totts vapensköld. Dessa
satt infattade på annat sätt från början.
3 st reliefer sitter på kastellet där prinsessan står. De
fanns där från början – prinsessan flyttades dit
senare.
• Mötet mellan S:t Göran och draken
• Prinsessan leder draken mot staden
• Kungen leder bygget av en kyrka