Martin Granberg.

1989-07-24-8978

Hej. Felbedömning inom psykvården

• Två månader innan trafikolyckan var jag på LPT. – Självskadebetende. Först nu i
efterhand förtod jag det var en psykos. Den var redan påväg utvecklas två-tre
dagar efteråt. Jag hade träffat många personer förut. Även en tjej som min
verklighetsbild inte stämde in på, hon fanns på riktigt. Men inte på det sättet jag
tolkade det. I min skalle hittade jag på en massa som inte stämde. Berättade det
för alla i personalen på psyket. Samt vad jag skulle göra, och jag minsann skulle
ljuga mig ut därifrån. Sa att de inte var kompetenta nog för se sådanant. En av
personalen sa till mig; det är omöjligt, sådant ser vi. Vilket de inte alls gjorde. Efter
åtta dagar var jag ute. Sa att jag skulle spela väldigt sjuk ibörjan för att tillfriskna
senare. De märkte ingenting. Det sista psyk-överläkaren Sture Ågren (Sunderby
sjukhus) [runt andra veckan i november 2008] sa innan jag gick och hade fyllt i
bedöömningsskalor på om jag var frisk var; jo… det var en sak till. De sa att du
skulle ljuga dig ut. Stämmer det? Om jag ville ut ur psyket som psykiskt sjuk
var det min enda möjlighet att säga; nej, vet inte varför jag sa så.
Bedömningskalor var lätta ta sig igenom. Tror en fråga var; bedömer du dig vara
psyksikt frisk person? Skala ett till fem. Fem om de är bra. Naturligtvis var det inte
ett. Kanske 2 till 3. Skulle jag sagt som det var skulle jag fått stanna längre. Det
ville jag inte. Jag ville ut. Som en sjuk människa förstår man inte bättre. Man vill
bara ut. Det tror jag vem som helst vill som är på LPT. LPT är emot viljan. VAD HAR
LPT FÖR ANSVAR?

• Så vad hände efter LPT? Vill understryka att jag ansågs vara en frisk person av
LPT, för allt som jag sa stämde? (som sjuk). Jag klättrade via brandstegen till ett
åttavåningshöghus. Upp med mig bar jag min ryggsäck. I den hade jag 1 Liter
glykol. 1 Liter motorolja. En slipad kniv. En yxa. Mediciner utpätt i glykolen. Jag tog
mig till toppen på det gula kårhuset vid univers-itetet i Luleå. Yxan bör vara kvar
där än idag, samt en flaska glykol öppnad, omkullvält. Till tjejen som jag var riktigt
dödligt kär i. Jag kände henne knappast… det var konstigt. Skickade jag ett SMS.
Sen höll jag yxan i den högra handen och kniven i den vänstra. Drack cirka en
deciliter glykol, utspätt med mediciner. Hade glömt tändaren. Jag hade tänkt hälla
motorolja över min kropp. Sedan hoppa brinnandes nedför åttavåningshöghuset,
med klyvd skalle. Nu blev det inte av för jag glömt tändaren. Sen tog jag kniven
mot strupen, utan vidröra halsen. Var redo till 100%. Det gällde bara slå hårt nog
med yxan i pannan (jag var frisk enligt LPTs bedöm-ning bara några dagar
innan). Just innan jag skulle avluta det ringde tjejen upp hela tio gån-ger. Vi
pratade en halvtimme, jag grät massor. Sa sen till henne att jag kan försöka gå
ner de-nna gång. Det känns fel nu, när vi pratat och allt. Ingen märkte något
veckor efteråt. Tillslut fick jag en ordenlig psykos. Jag kunde inte träna, försökte
plugga, men det gick inte. (plugga-de på universitetet, och klarade alla tentor
under den terminen. För jag ville verkligen klara skolan. Om det var något… Kunde
inte vara med kompisar. Två dagar efter jag inte ätit något så klev jag rakt in i en
lastbil. Det syntes väl aldrig jag var sjuk? Nä, för jag var väl frisk?
• Min mamma är korniskt schizofren, men det är inget man märker. Både hon och
pappa har varit på LPT men av andra anledningar. Det var när jag var 10-11 år.
Min storebror har gått i sär-skolan från årskurs sex. Mamma sa när jag frågade
henne att han också var schizofren och tar mediciner för det. ALLA i min familj har
varit på tvångsvård. Kunde jag ha liknande sjukdo-mar som övriga
familjemedlemmar eller inte? Mina två yngre syskon är manodepressiva sa min
mamma.

• Händelsen: Jag ställde mig framför en fullastad långtradare på uppskattningsvis

60 ton. Lång-tradaren körde för fort, jag promenerade, utan skydd som
fotgängare, samt frontal-krockade.

• Har legat på sjukhuset i 7,5 månader. Plus fem dagar för en bukrekonstruktion.
Det var fri-villigt om jag ville göra den, men vill inte bli kallad monstret på
stranden precis. Det var 70 % att den skulle gå bra. Misslyckanden kunde bli stomi
(en påse tarmar på magen, kanske för livet). Jag kunde dö eller andra
komplikationer. Under de sju och en halv månaderna har jag legat i sängen, fått
lift till rullstolen, sen har jag gått med rullator, stavar, och sedan utan. Nu kan jag
gå okej, men inte springa pga. mitt vänsterben. Jag tränar fortfarande hos min
sjukgymnast två gånger i veckan.

• Ledbandet är av, och sa titigare att jag inte kan springa. Att gå i högre tempo som
andra känns som försöka gå på ett träben. Oerhört vingligt, är bara rädd för jag
ska ramla.

• Mjälten har jag opererat bort.

• Rösten hoppas jag går till sig. Men det har rösten inte gjort på 15 månader. Rösten
värdesatte jag mycket. Folk brukr fråga om mig saker när jag är på ställen med
högt ljud i bakgrunden. En pub eller ett disco. Ibland är det över tre gånger och då
ger jag upp.

• Jag har försökt studera vidare på universitetet till systemvetare, som innan. Då
klarade jag alla studier, fyra tentor. Efter återkommandet gick det inte alls. Jag har
bevis om man söker upp Luleå tekniska universitet (LTU). Nu är jag för
hjärnskadad för fungera som tidigare.

• Försökte bli författare när inte studierna verkade fungera, men inte ens det verkar
gå.

• Har ett mobilt stödteam som hjälper mig med hushållssysslor, som städning,
diskning. Det hade jag inte innan. Har även aktivitetsersättning året ut.

• Visst har jag varit sjuk tidigare. Hur mycket kan man lita på den svenska
sjukvården? (psyktriatrin). Men jag ska bli över 70+. Det är bara tur att jag inte är
en ”grönsak” som vissa säger.

• Har läkarintyg på skador. Bigitta Löthgren – Sunderby sjukhus i Luleå. Samt flera
bilder tagna på mig, någon vecka efter trafikolyckan i en bok från Umeå
• När jag tänker på senare skador som kan uppkomma långt senare i livet finns det
några exem-pel (enligt mig, inget utlåtande)

1) Magen spricker. Jag måste eventullt ha en stomi för resten av livet, eller så
kan kirur-gerna fixa till det. Kan även dö om jag blöder ihäl.

2) Knät blir så svagt så jag antingen måste operera det då, eller använda artros.

3) I hjärtat är det insatt en ”tyggummi bit”, runtom aortan. Fick inget svar sist
om den skulle hålla för livet. Ifall den nu inte gör det kan den spricka. Mest
troligt behöver jag inte göra om det. Men sköterskan gav inget svar.

4) Hjärnskador kan förvärras.

5) Mina fötter kan få svårare ta sig fram.

• Tidigare har jag studerat Naturvetenskap på Strömbackaskolan i Piteå. I mitt

betyg kan man se jag klarat alla ämnen. Jag gick matte-data inriktningen. För jag
var intresserad av datorer. Sen på Luleå tekniska Universitet sökte jag till
systemvetare. Blev antagen. Kraven var mate-matik C samt historia A. Vilket jag
hade. Hade öven läst 2550 poäng på gymnasiumet. Jag läste 50 poäng mer än vad
får räkna in i betygen. För jag ville lära mig. Det var programme-ring B. Jag läste
om; programmering i Java, design av IT, utveckling av informationssystem samt
databaser 1.

• Tyvärr mådde jag inget vidare, men jag kämpade på. För systemvetare ville jag
bli. Skulle skaffa en fru som själv studerat över gymnasium Snart tar mina
kompisar studenten, och jag är den enda som inte kan fullfölja studierna i samma
tempo som jag gjort innan. Då klarade jag av allt. Inte efter min comeback. Går att
kolla upp på LTU. Önskar den svenska psykvår-den varit bättre, men endast åtta
dagar tog det för mig så var jag ute. Då var jag HELT frisk.

• Jag undrar vad jag ska säga till mina barn när jag är stor, nu när jag inte blev ett
kolli. Pappa pluggade till systemvetare. Men han mådde inte så bra. Utbildad
personal bedömde han var frisk efter åtta dagar. Han gick ut, lät en lastbil köra in
i honom. Sedan dess har han inte kunnat studera vidare. Men han ville bli
systemvetare. Skaffa ett bra hus, köpa en fin bil samt massa annat. Nu blev det
inte så, jag är för hjärnskadad. Om de märkte jag inte var frisk hade de inte läppt
ut mig. Då skulle jag varit System-vetare. Är lite orolig för vad det ska bli av mig
nu. Men jag antar att psyket bär inget ansvar för att de släpper ut en person som
inte kan ta ansvar för sig själv, om han är på tvångsvård? Vem bär ansvaret?
Varför finns tvångsvård? Men visst, kanske får runt femtusen i månaden när jag är
pensionär…
 Nu håller händelsen utredas av IF. Min advokat sa att jag ska skicka in en
felnmäln, om skadestånd. Men var bäst om jag gjorde det på egen hand. IF är ett
bra bolag som bryr sig om personer. Jag vet inte om de anvariga för LPT är lika
bra. Jag önskar jag hade kunnat springa, jag kan gå som tur är. Även att jag kunde
sjunga, för de gillade jag verkligen. Prata kan jag.

Hade jag inte varit så skadad, och psykvården varit bättre på bedömt hade jag
tjänat följande enligt; statistiska centralbyrån (SCB). Detta baseras på år
2008.

Men nu får jag vara glad om jag kan gå på bio...

• Som systemvetare hade jag tagit lån på en villa vid vattnet. En

tämligen dyr villa. Nu får jag låta drömmarna förtvina. Jag hade tagit
lån på en bra bil och båt om jag var systemvetare. Nu, efter
Psykosen, kan jag inte ta lån till något. Jag är en kreativ person, och
gillar skapa. Inte heller hade jag behövt oroa mig för pensionen. Min
mamma var stolt över mig, jag skulle bli systemvetare. Hon var
riktigt stolt. När jag senare inte kunde fullfölja studierna efter olyck-
an skämdes jag för att säga; mamma jag klarade inte av studierna.
Vad skulle jag säga att jag blev?

• Jag ska inte ge upp. För jag ska kämpa vidare trots min hjärnskada,
och annat som försvårar min vardag. Har alltid varit en kämpe, det
 ska jag vara så länge det går. På sjukhuset tränade jag en massa i
rehabiliterinssalen. Jag var ofta ute och använde rullatorn. För jag
ville kunna gå. Vilket jag kan nu.

Bilder från trafikskadan den 18 Januari 2009

Ärr;

1) Från respiratorn på halsen.

2) Under skulderbladet.

3) Väster lår (bortskrapning)

4) Över hela magen (bukrekonstuktionen)

Detta dokument,( överstående med ett fåtal korrigeringar) är skickat till LÖF
(Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag) och (av min advokat) till IF. Jag
kommer få en ersättning av IF, väntar på svar från LÖF, för det vet jag inget om
än.

Läkaren som jag vill anmäla vid tjänstefel heter; Sture Ågren. Jobbade på
Sunderby Sjukhus vid tillfället.

Jag hoppas ingen mer råkar ut för samma missöde jag varit med om (att må dåligt
och vara utsläppt). Är det först då, om han (Sture) gör samma misstag igen man
ska börja reagera? Om jag hade dött hade jag inte kunnat anmäla, för inget hade
vetat om det. Kanske det är perso-ner som dött av liknande omständigheter men
aldrig kommit till tals? Man måste sätta stopp, innan det är för sent.
Med vänliga hälsningar/ Martin Granberg