VBSK i Västerås Anno 2018

Vår långutflykt gick till Västerås 21-23 sept. Tre av oss var redan på plats dagen
innan och vi andra fem, utrustade med ett glatt humör, anlände vid 13.00-tiden.

Vi bodde i stugor på Nordic Camping. Bra stugor, men spisen var lite i klenaste
laget, skulle det visa sig senare.

På fredag eftermiddag var vi ute en sväng alldeles i närområdet. Det hade nog
regnat lite mindre där än här hemma, men det fanns en hel del i alla fall, nämnas
kan kanske Hypsizygus ulmarius – almskivling och Amanita submembranacea -
gråstrumpig kamskivling. Den sistnämnda är åtminstone ett kryss för mig.

Amanita submembranacea - gråstrumpig kamskivling

Är man ute i ”bushen” så blir man av naturliga själ hungrig, och eftersom vi alla är
lite ”naturligt begåvade” och ute på svampupptäckt så gäller ekologiskt så lång
det nu är möjligt. Alltså ska svampen vara en ingrediens, vad annars?!
Det började lite dåligt med kökets utrustning, men det löste sig till slut. Tog tid
men, men hunger är den bästa kryddan.
Siv blev utsedd till köksmästare, med fullmakt att utöva påtryckningar på resterande
inneboende.

Och nu så började spisen jävlas, till allt helvete!

Det var en sån där modern spishäll, som nyss blivit installerad i vår stuga. När
köksmästare Siv gick, bet så, tillkallades kemisten Kurt Lennart ”Krut” Gunnarsson
att lösa problemet, eftersom han stod närmast.
Men han brukar för det mesta ta till allehanda ”bomber” eller knallfenomen för
att lösa sina problem. Den kanske mer tekniske Göran, gick bet även han, och då
spred sig oron i gruppen. Ingen mat = svält. Hur att överleva till nästa gryning??
Vad att göra nu? Vi får tillkalla stuga 36, men efter lite kollande så upptäckte vi nu
att dom installerat en induktionshäll, och stekpannan kändes lätt. Det var en
aluminiumpanna som absolut inte funkar med induktion. I grytskåpet hittades en
annan stekpanna med magnetisk botten, så sim sala bim.
Svetten kunde torkas ur våra egna pannor och viss tillfredsställelse spred sig bland
köksansvariga, men så skulle det kokas potatis också! När den stora potatisgrytan
skulle placeras på den lilla hällen så täckte den över manöverpanelen. Som i sin
tur stängde av spisen. Ja så funkar det. Det kallas visst säkerhet?!
Jag själv blev då tillkallad att omedelbart ta potatisgrytan upp till stuga 36, och
det ögonaböj! Jag som bara satt och upplevde detta intermezzo på avstånd utan
att bry mig det minsta. Själv kunde jag inte heller hitta bättre lösning på
problemet, utan travade upp till grannstugan.
Med viss andfåddhet släpptes jag in där för att anhålla om ett potätekok, vilket
beviljades.
Nu lägrade sig lugnet återigen i gruppen då ytterligare ett problem var ur världen.
Det stektes svamp, frästes grönsaker och kött så det stod härliga till. Glädjen stod
högt i taket.

Nu var snart grytan klar och dukat på borden, men inga potäter var kokta, så köksmästar’n
Siv och kallskänkan Brita kunde ”relaxa” lite.
Efter en efterlängtad väntan så kommer då våra potäter till slut.

Iakttog att Kurt-Anders har i alla fall inget Kurt Lennart ”Krut” Gunnarsson likaså!
fel på matlusten!

Efter måltiden blev det lite nostalgi i form av bilder från 2017 års resa till
Wernigerode. Den resan gick i SMF:s regi.
Stuga 36 tackade för sig och travade hemåt till sänagahalmen, eller vad det nu
var.

Ett intensivt avdukande utbröt därefter, där jag själv höll på att falla offer för att
bli påsprungen. Det kvittar i stort sett var jag är, så nog faen är jag i vägen!

Kurt Lennart ”Krut” Gunnarsson blev damernas favorit! Hahaha

Lördag
Nu så fick vi åka några mil för att besöka ett naturreservat. Här befann vi oss hela
dagen.

Ett reservat med skiftande karaktärer. Fuktängar, ängs- och hagmarkermarker med ek, lind
mm. Barrskogar ingår också. Reservatet gränsar mot Mälaren.

Vi började vår vandring ibland ekarna. Och vad hittade vi där?

Bland annat
den här vackra
soppen.

Aureoboletus
gentilis –
gyllensopp

Med sin
intensiva gula
färg på rören.
Vad mer? Jo en hiskelit massa matsvamp. Karl-Johan var det gott om. Plus lite
annat smått och gott.

Några fina Boletus reticulatus - finluden Lite tröst till mig själv. Cortinarius
stensopp purpurascens – blånande lökspindling

Och så lite fika mellan varven.

Å så på’t igen

Samma reservat fast i ett annat område med varierat barr och löv.

Sarcodon squamosus – motaggsvamp var nästan den första som dök upp. Jäkligt fina exemplar,
om jag får säga det själv.

Däremellan var det som vanligt massa soppar, riskor, kremlor och allt vad det nu
var.

Aurantiporus fissilis - apelticka

växande på en stubbe av asp tror jag, men där är jag inte säker.
Det hittades fler sådana, fast dom var sämre representanter för arten.
Undersidan, porerna är lite elastiska eller svampiga, om man så vill.
Nu så började vi dra oss hemåt. Magen började göra sig gällande.

Under gårdagens sociala gemenskap, så hade Siv ”Köksmästar’n” Bertilsson

presenterat idén om ett vandringspris på våra långutflykter. Den som infångat
den vackraste, fulaste, största svampen, eller vad det nu kan vara för nåt. Hon
hade med sig ”statyetten” hemifrån, men visade den inte förrän det egentliga
priset skulle utdelas. Den som innehar priset väljer själv vem som ska ha priset.

När vi käkat färdigt, så tog hon fram och överlämnade priset till den som hon
tyckte vackraste svampen.

Göran ”Gullspångar’n” Grundel erhöll detta En ramaria - fingersvamp som ingen vet vad
så eftertraktade vandringspris 2018. Med det är för art, men den var så vacker så den
motiveringen Den vackraste svampen avgjorde det hela.

Detta innebär att GullspångarGöran är enväldig domare att avgöra vart

vandringspriset hamnar nästa år.

Söndag f.m.
I närområdet igen. Förflyttning en knapp kilometer. Gamla ekar och var det inte
rätt mycket ask också. Åtminstone massa gamla träd.

Men det var blåsigt och torra marker. Kanske kan det bero på att det ligger lite för
nära Mälaren?

Inte mycket till marksvamp, utan det handlar mest om att hitta nåt på död ved,
eller liknade. För det fanns det gott om.

BoråsarCarlsson for omkring som ett torrt skinn!

Brita, kan uttalas Brajta, eftersom vi blivit mer internationella nu på senare år.
Hon höll på att snubbla på en jättegigantisk svamp.

Grifola frondosa – korallticka. I jätteformat! 60 cm minst. Bra Brajta!! Hahaha Grattis till största
svampen!

Sen duggade dom tätt.

Fistulina hepatica - oxtungssvamp Climacodon septentrionalis -

grentaggsvamp

Mer rödlistat!!
Steccherinum robustius - prakttagging Inonotus dryadeus - tårticka

Till slut tog vi ett farväl till allt detta, för att bege oss hemåt, men först ett foto till
familjealbumet.

Ett stort tack till alla muntra deltagare i denna långresa. Den kommer vi att
minnas länge!
Här står vi vid jätteeken med sin tårticka vid basen.

/Börje H