1

Efter politikens och religionens död: In Hammarby we trust

Svenska kyrkan lider av ständig medlemsflykt. Alla politiska partier utom

Sverigedemokraterna fortsatte att tappa medlemmar förra året. Socialdemokraterna har sedan
börjat av 90-talet sjunkit från 261 000 till 89 000 medlemmar. Under samma tidsperiod har
intresset för att gå på fotboll ökat rejält. I särklass störst är intresset för Hammarby. Ingen
kom i närheten av lagets snitt på nära 23 000 åskådare på hemmamatcherna förra året.

Hammarbyismen blomstrar med levande myter, tidningar, supporterföreningar, nationalsång

och demonstrationsliknande tåg varje vår. Det är ett engagemang och en sammanhållning som
en första maj-tågs arrangör skulle offra fingrar för att få till. Frågan är vad Hammarby gör
rätt? Det går inte att ge ett enkelt svar på frågan varför. Klart är att det inte handlar om bra
fotboll, då laget kom 11 av 16 lag förra året, och att svaret mycket handlar om människans
behov av något att tro på.

– Det som sticker ut med laget är att dessa siffror har hållit i sig under så lång tid, trots dåliga
resultat, säger fotbollshistorikern Torbjörn Andersson.

Att publiken inte kräver framgång blev tydligt när det oftast var i det närmaste fullsatt då laget
spelade i den näst högsta divisionen 2014.

– Det är sociologiskt svårförklarat. Hammarby verkar ha haft en reservpotential som inte de

andra klubbarna haft. Klart är att de är mindre framgångsberoende än de andra
Stockholmsklubbarna. AIK hade nog haft liknande publiksiffror om de bara hade chans till
guldet, säger Torbjörn Andersson som förutom Hammarby har studerat 14 stora lag i Sverige.

Även om det blev en liten dipp förra året rider också Allsvenskan på en framgångsvåg
publikmässigt. Mycket av dagens intresse verkar att ha göra med en förändring i inställningen
till fotboll som dök upp i slutet av 90-talet. Derbyt mellan AIK och Hammarby 1998 var som
ett väckelsemöte, berättar Torbjörn Andersson som var på matchen.

– Jag var helt chockad över att det var så mycket publik. Men plötsligt var allt på plats:
enorma klackar, enorm publik i övrigt, en enastående stämning på alla plan, och så har
derbyna varit sedan dess.

Från denna tid och framåt skulle stockholmsderbyn bli omskrivna som folkfester och
publiksiffrorna rörde sig snabbt uppåt även på andra håll, framför allt i Malmö. Media
började respektera supporterkultur på ett nytt sätt. Reportrar rangordnade tifos,
läktararrangemang som banderoller, konfetti och flaggor. När Hammarby återkom till
2

Allsvenskan 2015 nådde Allsvenskan en av sin fjärde bästa publiksiffra i modern tid, mycket
tack vare det stora intresset för laget från Södermalm.

Frågan är varför så många svenskar lägger allt mer av sin tid och sina pengar på att titta på 22
personer som sparkar på en boll och det på ett sämre sätt än vad som dagligen visas på
betalkanalerna?

En förutsättning är förändringen av synen på supporterskap. På 80-talet var det i det närmaste

ett kufiskt statement då en vuxen bar ett lags halsduk. I kryllar det av människor som klär sig i
sitt lags färger vid matchdag. Det gäller i hög grad Stockholmslagen och Hammarby.

– Stockholm har en förhållandevis svag identitetskänsla. Väldigt många inflyttade

stockholmare drar sig då till en fotbollsidentitet för att manifestera sig som stockholmare. När
det gäller Hammarby finns den historiska bilden av den roliga spirituella delen av den
stockholmska arbetarklassen. Kommer du utifrån är också Söder det skojiga stället i
Stockholm.

Just denna del av Hammarbymyten har mött en del hån. För hur mycket arbetarklass är
Hammarbys hem, Södermalm? Det finns procentuellt sett få arbetare på Södermalm i dag.
Kisar som munhuggs med söderslang har försvunnit till förmån för civilekonomer och it-
konsulter som pratar medieskånska, dalmål och engelska. En pil i hjärtat sattes på alla
arbetarklassromantiker då bruksortslaget Degerfors klack monterade upp banderollen ”Tjena
lattesöder, här kommer arbetarklassen” när lagen möttes 2014.

Men att Södermalm har förändrats sedan slutet av 1970-talet verkar inte påverka de sjungande
supportrarna. Ju mer Söder gentrifierades, desto mer sjöngs om Södermalm.

Lördagen 11 februari 2017 är det tre minusgrader och kön till biljettkiosken vid Tele2 arena
ringlar 130 meter lång från biljettkiosken. Trots att det är en betydelselös vänskapsmatch mot
Norrköping har 5 028 människor har tagit sig hit.

När det är dags för ”Hammarbys nationalsång” står det klart att många är här för att sjunga
tillsammans. Strax innan laget kommer in på arenan reser sig åskådarna och tar ton. Intressant
nog nämner inmarschlåten inte Hammarby. Artisten Kenta Gustafsson sjunger inte ens om
fotboll, eller ens om sport, utan ursprungligen om att känna sig fri i största allmänhet.

Om det skulle finnas en tävling om mest osannolike fotbollshjälte skulle nog den bortgångne
musikern och öldrickaren Kenta Gustafsson vinna. Många menar att det bara finns en klubb i
3

Sverige som kan göra en marginaliserad människa i marginalen som honom till en ikon och
centralgestalt, och dessutom låta hans låt leta sig in i klubbens historia och varumärke.

Arne Höök har i boken ”Just i dag är jag stark – en bok om Kenta Gustafsson” rekonstruerat
hur det gick till när Kenta blev ett naturligt inslag i firandet av Hammarbys enda SM-guld
2001. Han var då den melodifestivaldeltagande mannen som skrivit ”Bajen (är bäst)” 20 år
tidigare och känd i vissa kretsar för att ha medverkat i Stefan Jarls dokumentärfilmer. Men nu
är han 53 år och en artist som passerat sitt bäst-före datum i alla möjliga bemärkelser. Medan
scenen framför den grönvita folkmassan på Medborgarplatsen intas av talare och
hyllningskörer sitter han bakom scenen och vilar i en stol med sin skinnjacka, slokhatt och
eviga mustascher. Orkar han gå upp på scenen? Han såg tärd och märkt ut. Utslagen, tänkte en
av deltagarna. Weeping Willows spelade och spelade i väntan på att Kenta skulle komma upp
och ta tag i micken. Det fick spela länge. Till slut ser tiotusentals människor hur en man i
solglasögon, blå skjorta och orange hatt kliver upp på scenen med bägge armarna utsträckta
som vingar. Fingrarna gör segertecknet.

Han och bandet spelar låten ”Bajen Forever” tillsammans med laget som stämmer upp i
allsång. Bredvid Kenta står en ung Kennedy Bakircioglu, i dag den störste hammarbyikonen
som fortfarande spelar. Kenta är så exalterad att han tar pokalen och flyttar på Kennedy.
Plötsligt är det Kenta som står längst fram. Skandal? Nej, i Hammarby står fansen högt i kurs,
och i synnerhet ett fan som Kenta.

”Alla tyckte ju att det var så häftigt att han var där, eftersom många inte ens visste om han
levde. Där står han ju! Kenta Gustafsson!”, mindes Weeping Willows Magnus Carlsson. Två
år senare dör Kenta. En kort tid därefter tas ett snabbt beslut om att hans låt ”Just i dag är jag
stark” skulle spelas vid varje hemmamatch, en låt som spontant börjat sjungas av olika
hammarbygrupperingar sedan länge.

Låten börjar och slutar så här:

Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra

Jag förs framåt av kraftiga vindar

Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra

Jag har tron på mig själv vid min sida

4

Är det en psalm, en nationalsång eller någon form av terapi? Det är så klart olika för olika
människor. Men enligt Torbjörn Andersson är de som går på dagens svenska matcher
förmodligen mer lokalpatriotiska än någonsin och det är någonstans här som svaret finns.
Flertalet allsvenska lag har nämligen följt supportrarnas önskemål och infört en nyskriven och
starkt lokalpatriotisk inmarschsång, ibland på bekostnad av den nationalsång som tidigare
hade sjungits.

Enligt Torbjörn Andersson är också dagens vurm för de allsvenska fotbollslagen resultatet en
lyckad glokaliseringsprocess, som forskarna säger, där influenser från hela världen skapar ett
uppsving för det lokala. Globaliseringen skapar lokalpatrioter, som tar fenomen från andra
länder och gör något lokalt av det. De mäktiga engelska läktarsångerna som letade sig fram
till de svenska läktarna via TV:s Tipsextra i början av 70-talet är ett exempel på det. Torbjörn
Andersson beskriver i sin bok ”Spela Fotboll Bonndjävlar, del 2” hur seden slog rot först på
Söderstadion, med vissa tidiga utlöpare till publiken i Göteborg, med Gais och IFK Göteborg
i spetsen. Ungefär då Hammarbys klack började med organiserad läktarsång blev
supporterkulturen, i alla fall för vissa, en livsstil som gav gemenskap.

Men det krävdes öl för att processen skulle blomma ut.

Det sägs att de tongivande Hammarbyfansen första försök att sjunga som i England
misslyckades. Det blev en trevande, svag och alltigenom misslyckad sång. Någon föreslog att
gruppen skulle dricka öl före matchen, och metoden visade sig vara lyckosam. Enligt många
bedömare bidrog den starka sångkulturen drygt tio år senare till att Hammarby kunde slå det
fotbollsmässigt mycket starkare Göteborg på bortaplan 1982 i en av de två SM-finalerna lagen
emellan (teorin förklarar dock inte varför Hammarby förlorade i returen, trots att det fanns en
sambaorkester på plats).

Överhuvudtaget rinner ölen som en grön å genom Hammarbypopularitetens historia, från

klackens ramsor om bira ända fram till relativt nybyggda Tele2 Arena, där svenskarna kan
dricka öl som aldrig förr på grund av ett rikligt utbud av kiosker och barer. Redan den gamla
Söderstadion, som gav hammarbymyterna fastare form från och med 1967, sägs ha tjänat på
att kommunen tillät mellanölsförsäljning.
Men hammarbyismen är inte bara karnevalisk. Hammarbyveteranen Anders ”Balsam”
Hellström menar att klubben fungerar som en hembygdsgård. Kärleken till klubben löser på
så vis en svår ekvation: hur kan man känna en hembygdskänsla i en stor stad? ”Staden är allas
egendom. Men en klubb kan ersätta det i mångt och mycket”, säger han i Arne Hööks bok.
5

”För oss är Hammarby en kulturbärare, det handlar inte om vinster och placeringar som i
många andra klubbar”, förklarar han och syftar på att många Hammarbyare i förskingringen
har föräldrar eller far- och morföräldrar som en gång bott på Södermalm.
Södermalms statusresa är inte bara en nackdel, enligt Torbjörn Andersson. Förändringen har
lagt till en trendighet till klubben, men utan att de andra berättelserna dragits ifrån.

– Södermalm är ett område som alltid stått ut, ända gamla pilsnershakens tid. Nu har
stadsdelen förändrats, även om de gamla Hammarbyställena finns kvar. Det är helt sanslöst
trendigt på Södermalm i dag. Jag tvivlar på att det är många andra stadsdelar i världen som är
så trendiga, säger Torbjörn Andersson, som på 80-talet bodde i Stockholm, men som nu bor i
Malmö.

Den folkliga delen av Hammarbyberättelsen har flyttat till de södra förorterna, enligt Torbjörn
Andersson. Men Södermalm har blivit viktigt på ett annat sätt. Fotbollsforskaren kopplar det
ökande fotbollsintresset i Sverige till vad han och forskarkollegerna kallar en urban renässans:
antalet caféer och restauranger har boomat i de snabbt växande städerna och det finns numera
gott om ställen att mötas på.

– Den urbana renässansen har skett i en tid då antalet singelhushåll är rekordmånga, samtidigt
som vi behöver något som ger gemenskap. Familjen, och den stadiga arbetsplatsen har
splittrats upp allt mer, och religionen spelar ingen roll. Här kan fotbollen komma in.

Klart är att det finns många starka berättelser om det grönvita laget som en sökande människa
kan identifiera sig med. De sägs vara underdog-laget, folkets lag, klacksparkarnas lag och det
bohemiska laget. Till och med det glada laget. Dessutom verkar det vara väl förvaltade myter,
med en omfattande bokutgivning som bekräftar och håller liv i dem. Bara under 10-talet har
det kommit ut närmare tio Hammarbybiografier om antingen fans, spelare, arenor eller
tränare. Det är lätt att hålla med Torbjörn Andersson om att det finns en extremt lyckad
mytbildning.

– De flesta myter har ju korn av sanning i sig, men klacksparkarnas lag måste man nog gå
tillbaka till 80-talet för att hitta. Det är också nog snarare AIK som är folkets lag då de i regel
har haft de bästa publiksnitten. Möjligen har Hammarby varit folklighetens lag, då det har
varit gott om hantverkare på Söder och på matcherna, förklarar han.

Är Hammarbyismen en religion? För Robban Ljung, som skrivit boken ”Allez Allez,
Socialgrupp tre” är svaret ja. Sprungen ur en minst sagt kaotisk barndom där polisen
6

bokstavligen släpade honom från sin mammas missbrukarhem fann han i högstadiet
Hammarby. Publiken på ståplatsläktaren brydde sig inte om att han kom från fosterfamiljer
och barnhem. Han berättar att han fann sitt tempel i och med han fann betongläktaren på
Söderstadion. ”Att få komma till ett ställe där alla höll på Bajen, sket i allt annat och dessutom
ogillade ordningsmakten var närmast overkligt. Plötsligt var jag en del av något viktigt”.

– Det var att jämställa med religion. Att träffa vänner på matcher och uppleva glädjen där var
det enda som var positivt då i mitt liv, förklarar han. Det är väl så fortfarande egentligen. Jag
går inte bara på fotboll utan även hockey, handboll och boxning, och det så mycket jag hinner,
säger Robban Ljung.

Supporterskapet gav honom mening. Alla hans beslut i skolan och på barnhemmet tog han
utifrån möjligheten se nästa match. Frånvaron i skolan var inte stor och det berodde på
fotbollen. Om han skulle missköta sig i skolan skulle barnhemmet strama åt tyglarna och det
skulle bli svårare för honom att se matcherna.

Vid ett tillfälle hamnade han i en skola där alla hade ”fina familjeliv och höll på Djurgården”.
Men Robban Ljung var barnhemsbarn och höll på Hammarby. Laget var det som fick honom
att känna stolthet i sitt utanförskap, som han formulerar det. Intressant nog upplevde han
denna starka identitet innan han ens hade börjat gå på matcherna.

– Det berodde nog på att jag är från söderförort och att arbetarklassidentiteten fanns där, och
de vuxna hängde på mig en halsduk och hammarbyidentiteten kopplades till Gubbängen och
Hökarängen där jag rörde mig.

Allt var inte bra. Han utvecklade något av en Bajen-fundamentalism. Inför Nackas minne på
80-talet hamnade han och tre medsupportrar i slagsmål med 60 personer från AIK:s Black
Army.

– Jag spräckte två revben och blev ordentligt blåslagen. Jag kan känna hat mot vissa
föreningar, men aldrig mot personer. Det är en hårfin gräns som jag inte går över i dag. Jag
har lärt känna många andra lags supportrar genom åren, och det är ju samma sorts folk som vi
är, även om det ser lite olika ut. Det finns de i Djurgårdsklacken som har samma bakgrund
som jag, men jag skulle nog vilja säga att det är en högre procent fina människor där.

I dag är han 45 år. För ett par veckor sedan tog han sin son och en fyraårig kusin till sonen till
det som finns kvar av gamla Söderstadion. Det är ett fundament av den gamla familjeläktaren
som går att hitta för den som söker, och han förklarade dess betydelse.
7

En person som funderat mycket på frågan om religion och Hammarby är Christoffer

Abrahamsson. Han kommer från landsbygden utanför Växjö, och har hållit på Hammarby så
länge han kan minnas. Varför vet han inte, men hans gudstro kom först.
– Skulle Bajen ansöka om att bli en religiös organisation, skulle de nog kvala in, säger
Christoffer Andersson, som är präst i Betlehemskyrkan och en del av de organiserade
bajenfansen.

Han möter upp i Hökarängen inte långt från där han bor. Här tävlar Hammarbyvimplar och
Bajenflaggor med svenska flaggan som vanligast identitetsmarkör i bilar och på balkonger
(AIK-flaggorna är god tvåa). Enligt Christoffer Abrahamsson liknar kärleken till Bajen en
gudstro.

– Det finns mycket i Hammarby som är som riter som i kyrkan. Du har ramsor, sånger och
speciella datum att förhålla dig till, och på julafton hedras Nacka, säger han och syftar på
traditionen av att samlas vid statyn av fotbollsspelaren Lennart Nacka Skoglund för att hedra
hans minne.

– Det finns också något som liknar kyrkoåret, då det är vissa händelser som återkommer varje
år och som börjar med bajenmarschen där vi tågar från Medborgarplatsen till arenan. För min
del är det en påminnelse om att människan är mer rituell än vad många tänker på. Människan
söker former för sitt liv.

Christer Abrahamsson anser att kyrkans besökare och idrottspubliken har mycket gemensamt.
Läktaren och kyrkan är miljöer dit man kan komma med olika bakgrund.

– Man tjänar olika och tycker olika i många frågor. I kyrkan är det den kristna tron som
förenar, och i Bajen är det kärleken till Hammarby. Du får vara på läktaren om du gillar
Bajen, och på samma sätt får du vara i kyrkan om du vill lära känna Gud.

Hammarbyismen är på så vis en mycket öppen form av tro. I likhet med kristendomens mest
liberala protestantiska strömningar räcker det med att säga ”jag tror”, eller kanske snarare ”jag
hejar”, för att bli en del av gruppen (men i fotbollsvärlden slipper du äta de här plastsmakande
oblaterna).

Till skillnad från vissa religiösa församlingar är dock åskådargemenskapen i regel en mycket
mer tillåtande miljö. Även om det finns exkluderande drag, och till och med extremare fall
som ”protestantiska” och ”katolska” supporterkulturer kring de Skotska Glasgowlagen,
handlar det oftast om lekfulla uppförstoranden av små skillnader eller skillnader som har
8

funnits förr. När hammarbyfansen ropar ”Rika föräldrar och dålig hygien” om Djurgården,
eller då djurgårdarna påpekar att många bajenhjältar är alkisar och döda, så är det inte på liv
och död (även om vissa profiler ofta råkar vara just före detta alkoholister och döda).

Enligt prästen i Betlehemskyrkan beror det stora Hammarbyintresset, och även hypen för
andra lag, om människors längtan efter en större berättelse.

– Det är en existentiell längtan efter något större än dig själv. En av de största drömmarna i
vårt samhälle är att tjäna mer pengar, men vid närmare eftertanke är den drömmen inte så stor.
Att då med viss regelbundenhet hänge sig åt något större än en själv är då välgörande och
hoppingivande, säger han.

Den amerikanska sociologiprofessorn Harry Edwards hävdar att sport i allmänheten har ersatt
traditionell religion och blivit en sekulär kvasireligiös institution. Han pekar på att avlidna
sporthjältar behandlas som helgon, att coacher och vd:ar påminner om prästerskap och att
sportarenorna fungerar som tempel. Han beskriver en kategori fans som ”true believers” till
skillnad från den mer avmätta massan.

Det finns till och med de sociologer som hävdar att det är svårt att hitta skillnader mellan
sport och religion. Men de får ofta mothugg av andra sociologer som påpekar att supportrar
inte tror på övernaturliga fotbollsväsen Även om det finns dem som ber om seger för sitt lag,
och i vissa kulturer till och med använder voodoo, är det får som tror på en speciell Örgryte
eller Degerfors-gud.

Religion är identitets- och meningsskapande syssla för många, och som dessutom leder till en
gemenskap. Det är att hålla på ett lag också. Den Hammarbytroende Robban Ljung uttrycker
det enklare.

– Människor söker en gemenskap. Det har alltid varit bra stämning men nu syns den mer med
de sociala medierna och folk kan lättare söka sig till gemenskapen.

De finns också mer materiella orsaker till det boomande Hammarbyintresset. Enligt Torbjörn
Andersson finns en arenaeffekt inom svensk fotboll, där de större och mer bekväma arenorna
lockar fler. Det är en analys som Robban Ljung delar.

– Nu finns det en arena som tar in så mycket mer folk, och den passar fler. På den gamla
arenan fanns det bara två tjejmuggar på en hel långsida. Nu går det lättare att få biljetter och
faciliteterna är mycket bättre. Mina svärföräldrar tyckte att det var kallt på gamla
Söderstadion, men nu har de säsongskort på nya Söderstadion.
9

Antalet familjer som går på matcherna har ökat enormt sedan laget spelade på Söderstadion,
berättar Markus Nilsson som är biljettansvarig på Hammarby. I stället för att hänvisas till
ståplats utan tak, på grund av att de flesta andra biljetterna hade sålt slut på förhand, finns nu
specialdesignade läktare för barnfamiljer med gott om toaletter och varor i kioskerna som
barnfamiljerna efterfrågar.

Men om den större och bättre arenan förklarar det stora intresset, hur kommer det då sig att
konkurrenten Djurgården, som numera spelar på samma stadium, inte har samma
publiksiffror? Även om Djurgårdens publik har ökat under 10-talet har siffran inte hamnat i
närheten av Hammarbys nivåer. Förra året gick i genomsnitt nära 13 400 på lagets
hemmamatcher i snitt.

– Jag kan inte deras siffror exakt, men om du byter upp dig en division och samtidigt flyttar
till en ny arena, så ger det effekt. Vi ökade ju med 100 procent när vi gick från Superettan till
Allsvenskan 2000. Samtidigt har Hammarby gjort ett bra jobb helt enkelt, säger Tomas af
Geijerstam, som är biljettansvarig på Djurgården fotboll.

Djurgården har dock gott hopp om att sälja 9 000 helsäsongsbiljetter, vilket skulle vara den
bästa siffran någonsin. Laget profilerar sig som hela Stockholms lag och Stockholms stolthet,
och marknadsför sin bredd och anrika historia i arbetet med att höja antalet besökare. Få
betvivlar att även DIF har bra stämning på sina matcher.

Tomas af Geijerstam säger sig ha svårt att kommentera frågan om att Hammarby skulle ha
bättre myter och berättelser och att det skulle kunna förklara skillnaden.

– Jag inte så insatt i de resonemangen.  Men de enda lagen som ökade sin publik förra året var
Örebro, Kalmar, Malmö FF och Norrköping. Alla andra lag tappade, inklusive Hammarby.
Men visst har de haft det högsta publiksnittet.

Markus Nilsson på Hammarbys kansli förklarar Hammarbys vinst i publikligan tre år i rad
med ett klubben har ett nära samarbete med de organiserade supportrarna. I samband med
flytten till den nya arenan bestämde de sig för att jobba tillsammans.

– Vi satte igång med kontinuerliga möten och kampanjer. Det är väldigt operativt. Fansen blir
ibland en förlängd arm av vår supporteravdelning när vi kör gemensamma kampanjer i sociala
media. När den ideella gruppen Bajenland skriver blir det en annan trovärdighet i
kommunikationen.
10

Vissa hävdar att den framskjutna position supportrarna har i mytologin är en del av
framgången. Ett exempel på detta fenomen är den hyllning fansen ordnade under en match
2015. Ståplatsläktaren var prydd med gigantiska porträtt av bajenhjältar som gått bort, varav
flera var fans. Förutom Kenta Gustafsson, fanns även en person kallad Tomten uppmålad så
att hela publiken kunde se hans skäggiga och väderbitna nuna lysa över stadion. Johan
Johansson var känd för att vara bajare, en av de mest idoga (och mest tomteliknande).

Att fansen är en del av lockelsen med Hammarby har klubbledningen dragit nytta av i sin
marknadsföring. Inför denna säsong skickades ett par spelare ur truppen ut till några av de
trognaste säsongskortsköparna, för att oanmält leverera biljetterna. Besöket filmades och
lades upp på hemsidan.

Från de suraste djurgårdsbloggarna kommer dock anklagelser om tvivelaktigt upppumpade

besökssiffror. Detta eftersom Hammarby använder sig av ett system med gratisbiljetter vid
utvalda matcher. Det handlar om mellan 500 till 3000 biljetter, som erbjuds kids och
ungdomar från söderförort.

– Det är en halvlöjlig diskussion som vi inte bryr oss om. Tittar man på våra försäljnings- och
publiksiffror så talar det sitt tydliga språk. Vi är transparenta och har inga hemligheter. Andra
klubbar gör på liknande sätt och man är nog dum om man inte vill locka nya grupper till sin
arena, svarar Markus Nilsson.

Kommer bajenfansen och klubben att få sina berättelser att överleva i dagens
snabbföränderliga värld? Stockholm är ju i huvudsak en tjänstemannastad sedan länge, och
det var länge sedan någon Hammarbyspelare var känd för snygga klacksparkar, eller för att ha
en koppling till Södermalm.

Bajenprästen Christoffer Abrahamsson är inte orolig. Enligt honom har många utan rötter i
Stockholm eller Sverige redan hittat till läktaren. Han rör sig mycket i de söderförorter som
har gott om nya svenskar, eftersom han är engagerad i projektet Grow Söderort. Det är en
sorts biståndsinitiativ där supporterklubben Bajen Fans hjälper söderförortsungdomar utan
pengar till en positiv supporterkultur genom att dela ut säsongskort och biljetter med
insamlade medel.

– De senaste åren har en större främlingsfientlighet blivit synlig i samhället, men den har jag
inte sett på läktarna. Det finns snarare en öppenhet där. När du står på läktaren är du bajare,
och det spelar ingen roll varifrån du kommer eller vilken hudfärg du har.
11

Förmodligen finns det tillräckligt många som vill bevara de gamla hammarbymyterna för att
ska leva vidare i viss mån, ett bra tag till. Forskaren Torbjörn Andersson bedömer i alla fall
risken för ett kraftigt sjunkande Hammarbyintresse som lågt.

– I nuläget ser det stabilt ut. Det finns inget som tyder på att man till exempel skulle segra
ihjäl sig, skrattar han.

Även bajenprästen knyter an till den kanske minst insmickrande av bajenmyter: att man oftast
förlorar.

– Det viktiga är att det finns en gemenskap i framtiden, även då det är besvärliga tider. Här
har Hammarby ett bra narrativ och berättelse. Vi är glada även när det går dåligt. Vi är
medveten om att hålla på Hammarby innebär prövningar, säger Christoffer Abrahamsson.

/RJ