150 ord och begrepp inom astronomisk navigation

Skriven av © Gösta Bågenholm.

Införd 2005-06-12.

Gösta Bågenholm är sjökapten och filosofie doktor i arkeologi. Han har skrivit ett
lexikon om medeltida sjötermer på Island och arbetar just nu, år 2005, med ett
modernt nautiskt lexikon. Följande sidor är hans ordlista: "150 ord och begrepp
inom astronomisk navigation". Detta är de grundläggande termerna och de kan
vara intressanta att känna till också för den som inte har sextant ombord.

Vi har Bågenholms tillstånd att lägga ut detta på Internet.

Inledning

Att finna sin position på ett öppet hav med hjälp av astronomisk navigation är
idag ovanligt. Det är en reservmetod som allt färre navigatörer behärskar fullt ut.
Ämnet har låg prioriterat på navigationsskolor. Bristen på praktik gör också sitt till.

För att underlätta behållningen av den med möda inlärda astronomiska

navigationen (som nautisk reservmetod) har jag sammanställt en alfabetiskt lista.
Listan ersätter inte en kursbok i astronomisk navigation, men den är tänkt att
underlätta inlärandet, behållningen och förståelsen för metoden och de
kulturhistoriska miljöer (dvs dåtida skepp) där astronomisk navigation var en viktig
del av vardagen.

Avancerad astronomisk navigering är en konst som utvecklades och förfinades

under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Nya nautiska instrument som
kronometer, oktant och sextant såg då dagens ljus. Förståelsen av fenomenen
missvisning och deviation ökades och därmed också kompasskunskapen. Den första
moderna nautiska almanackan trycktes 1766.[1]

De sista stora geografiska upptäckterna: kartläggningen av Stilla havets övärld

och kringseglandet av Australien är resultat av att navigatörer som James Cook
(1728-1779) och Matthew Flinders (1774-1814) hade ny teknik ombord. Deras
framgångar berodde nästan uteslutande på att de kunde bestämma longituden med
hjälp av den då nyuppfunna kronometern.

Oaktat att astronomisk navigation är flera tusen år gammal är det bara ca. 250 år
sedan en tillräckligt noggrann kronometer (klocka) konstruerades. Utan exakt tid och
erforderliga astronomiska data över himlakropparna är det svårt, för att inte säga
omöjligt, att bestämma longituden till havs. Kronometern uppfanns i slutet av 1700-
talet, men det tog nästan sextio år därefter innan kronometrarna var någorlunda
vanlig ombord på civila oceangående skepp. Efter ytterligare 160 - 170 år har
astronomisk navigation nästan undantagslöst ersatts av modern satellitnavigering.[2]
 A
ABC-tabell, se under Asimuttabell.

Aftonstjärna (eng. evening star) är ett gammalt namn för planeten Venus, när
Venus lyser klar på den ljusa kvällshimmeln. Sådana kvällar syns först bland stjärnor
och planeter därav namnet.

-stjärna skall här förstås som irrstjärna (dvs planet).

Afton- är ett specifikt nordiskt ord. Grundbetydelsen kan vara efter arbetets slut.
Jfr. Morgonstjärna & Planet.

Agetontabell, se under Höjdtabell.

Alidad, alihdad, alhidad, arm (eng. index bar, ty. zeigerarm, alhidade, fr.
alidade) är den rörliga delen (armen) i ett vinkelmätningsinstrument, astrolab,
kvadrant, oktant, pejlskiva, sextant m.fl. Tvärpinnen i en jakobstav kallas också
alidad. Till sjöss används mycket ofta ordet arm som synonym till sextantens,
pejlskivans och oktantens alidader.

Alidad är ett lån från arab. al-hidad (stolpe, pelare).

De första alidaderna satt sannolikt på arabiska pilgrimsastrolaber (se Astrolab).

Med den vridbara alidaden kan man mäta vinkeln mellan horisonten, zenit och
polstjärnan, och på så sätt få fram latituden. Eftersom alidadens läge vid pejling av
polstjärnan vid Mekka var utmärkt på astrolaben kan skillnaden mellan pejlad aktuell
höjd och polstjärnans höjd vid Mekka omräknas till ett avstånd, fågelvägen från
”här” till Mekkas latitud. Förutom Mekka kan man markera hembyns och större
städers latituder på astrolaben och på så sätt beräkna fler avstånd (dvs skillnad i
latitud) än från ”här” till Mekka.

Sextantens och oktantens alidad kommer primärt (både tekniskt och

etymologiskt) från kvadrantens lodsnöre, vilket i sin tur kommer från astrolabens
alidad.

Apparent (eng. apparent, ty. scheinbar) är ett begrepp inom astronomisk

navigation som används för att bestämma astronomiska höjdvinklar.

Apparent kommer närmast från eng. apparent (synbar, skenbar), men eng.
apparent går via medeltidsfranskans apparant tillbaka till latin apparens som är pres.
part. av apparere (synbar). Grundbetydelsen av apparent är skenbar. Se Apparent
horisont, Apparent höjd & Apparent ort.

Apparent horisont (eng. apparent horizon, ty. sichtbarer horizont) är den

horisont den astronomiske navigatören ser och mäter till. Den synliga horisonten
sammanfaller med den apparenta horisonten när navigatörens öga befinner sig i
vattenytan. Det är detta horisontalplan genom navigatörens öga som bestämmer den
apparenta horisonten. När navigatören höjer sig över ytan rör sig den synliga
 horisonten bortåt och sjunker. En ny vinkel (som kallas horisontens dalnining,
dalning eller dip) uppträder mellan den ändrade siktlinjen till horisonten och den
apparenta horisonten. Se Apparent höjd & Horisontens dalnining.

Apparent höjd (eng. apparent altitude, ty. scheinbare höhe) är den observerade
höjd (uppmätta höjden) över horisonten som en himlakropp befinner sig i efter att
denna uppmätta höjd korrigeras för (horisontens) dalning (eng. dip). Detta under
förutsättning att instrumentet (sextanten) är felfri, annars tillkommer först en rättelse
för instrumentfel. I korthet: Apparent höjd är lika med observerad höjd korrigerad
för horisontens dalning. Se Apparent horisont & Horisontens dalning.

Apparent ort (eng. apparent place, ty. scheinbare ort) är en himlakropps position
på himlavalvet, där koordinaterna korrigerats för strålbrytning (refraktion), dvs
ljusets böjning vid gång genom lufthavet. Se Apparent & Strålbrytning.

Aries, se Vårdagjämningspunkten.

Asimut, azimut (eng. azimuth) kan enklast översättas med bäringen till en
himlakropp, som med sextantens eller fantasins hjälp dragits lodrätt ner till
horisonten. Asimut är en av de två sfäriska koorinaterna. Den andra koordinaten är
höjd.

Av detta följer att asimut är en båge från norr mätt åt öst eller väst till den punkt
där himlakroppens vertikalcirkel skär horisonten.

Asimut räknas från nord på nordliga latituder, och från syd på sydliga latituder.

Asimut är ett astronomisk begrepp som också används inom satellitnavigation.

Asimut är bildat efter arabiskans as-sumut vägarna, riktningarna (dvs plural av

arab. as-samt = sv. vägen, riktningen). Jfr. Höjd.

Asimutberäkning (eng. azimuth calculation) är att beräkna en himlakropps

asimut. Jfr. Horisontalasimut.

Asimutdiagram (eng. azimuth diagram) är en grafisk metod att finna

himlakroppars asimut. Jfr. Star Finder & Stjärnglob.

Asimuttabell (eng. asimuth tables) är tabellariska uppställningar där man kan

finna en himlakropps asimut, då egen latitud och himlakroppens deklination och
timvinkel är kända. Asimuttabeller ingår ibland i nautiska tabellverk under
beteckningen ABC-tabeller. Jfr. Höjdtabell.

Astrolab, astrolabium (eng. astrolabe) är ett skivformigt instrument, med

tillhörande alidad (till sjöastrolab) eller aranea till landastrolaber (aranea är en
metallplatta som fungerar som stjärnkarta i stereografisk projektion). Med astrolaben
mäter man solens, polstjärnans, andra stjärnors och planeternas höjder. Astrolaben
gör det också möjligt att bestämma tiden för en himlakropps upp- och nedgång.
 Astrolaber antas ha funnits under antiken, för ca. 2000 år sedan.

Sjöastrolaben, som är betydligt enklare än landastrolaben, är en tidig föregångare

till sextanten. Sjöastrolabers enkelhet (jämfört med landastrolaber) förklaras av att
det är svårare att göra mätningar på ett gungande skeppsdäck än på land.

Astro- kommer av grek. astron (stjärna, stjärnbild). lab-, labium kommer av grek.
lambanein (fatta). Grundbetydelsen är ≈ infångad och därmed mätbar [himlakropp].
Se Alidad & Astronomiska instrument.

Astronavigering (eng. astronavigation) som synonym till astronomisk

navigering.

Namnet förekommer som svensk titel (1979) i Bobby Schenks mycket

pedagogiska kursbok i astronomisk navigation (Astronavigering. Praktisk
tillämpning av astronomiska navigation utan formler). Se Astronomisk navigering.

Astronomiska instrument (eng. instruments of celestial navigation) är en

samlingsterm för hjälpmedel vid mätning av himlakroppars tim- och höjdvinklar. Se
Alidad, Astrolab, Brissextant, Cirkel, Davis kvadrant, Jakobsstav, Kamal,
Kronometer, Kvadrant, Nattskiva, Sextant & Teodolit.

Astronomiska klockan, se Sann tid & Nattskiva.

Astronomiska koordinater är olika tänkta linjer, eller mer exakt bågar över
himlavalvet. Med vertikal- och horisontalbågar kan bekvämt ange en himlakropps
läge och rörelse. Stjärnglober är uppbyggda enligt denna modell. Stjärnglobens
vertikal- och horisontalbågar motsvaras på en jordglob av longituder och latituder.
Jordekvatorn - om den dras ut i rymden - sammanfaller med himmelsekvatorn (om
man betraktar himlavalvet som en glob som omger jorden). I denna modell
sammanfaller himmelspolen ≈ med polstjärnan. [3]

Vill man göra en plan karta över himlen kan man dela upp himlen i cirklar där
den yttersta cirkeln motsvarar himmelsekvatorn och där den innersta minsta cirkeln
blott blir en punkt som utmärker norra eller södra himmelspolen. Från himmelspolen
ritas raka linjer ut mot himmelsekvatorn. Detta koordinatsystemet liknar en
spindelväv. Ringarna kallas deklinationer. De motsvarar jordens breddgrader. De
raka sträcken kallas endera timvinklar eller rektascensioner. De motsvarar jordens
längdgrader.

Något förenklat kan man säga att astronomisk vetenskap använder tre
koordinater: (1) avstånd, (2) breddgrader över himmelskupolen (3) längdgrader över
himmelskupolen. Avstånd anges i ljusår eller km, men är av lite intresse för den
astronomiska navigationen. (2) och (3) är astronomiska koordinater. I astronomisk
navigation betraktas alla himlakroppar som tvådimensionella ljuspunkter på en plan
himmelskupol.

De finns flera olika astronomiska koordinatsystem. De har olika namn beroende

på vad man utgår från som himlavalvets grundplan (himmelsekvatorn, ekliptikan,
 eller vintergatan) och vad man utgår från som denna grundplans noll-latitud.

(1) Sammanfaller jordekvatorn med himmelsekvatorn kallas himmelskupolens breddgrader

deklinationer. Himmelskupolens längdgrader kallas timvinklar. I detta fallet är också
himmelsekvatorns nollpunkt och himmelskupolens noll-längdgrad parallell med Greenwich
meridian, dvs jordens nollmeridian (se Referensmeridian).

(2) Om istället himmelsekvatorns nollpunkt är vårdagjämningspunkten kallas himmelsklotets

längdgrader rektascensioner. De räknas moturs från vårdagjämningspunkten utmed
himmelsekvatorn till den deklinationscirkel (längdgrad) som skär den himlakropp man önskar ge
en position. Se Rektascension.

(3) Om ekliptikan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas himmelskupolens breddgrad

(ekliptikal) bredd och dess längdgrad (ekliptikal) längd. Se Ekliptika.

(4) Om slutligen vintergatan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas vintergatan

galaxtisk ekvator. Himmelskupolens breddgrad kallas galaktisk latitud och dess längdgrad
galaktisk longitud.

Inom astronomisk navigation använder man sig av deklination (breddgrad) och

timvinkel. Timvinklar anger avståndet från nollmeridian (Greenwich meridian).
Härav följer att himmelsekvatorn är den (moderna) astronomiska navigationens
grundplan. Jfr. Deklination, Efemerider, Himmelsekvator, Himmelspol,
Himmelsklot, Projektionspunkt & Rektascension & Vintergatan.

Astronomisk dag, se under Astronomisk tid.

Astronomisk grundtriangel (eng. astronomical triangle) är en tänkt sfärisk

triangel på himlavalvet. Inom astronomisk navigation används den astronomisk
grundtriangeln för ortsbestämning (dvs att räkna fram sin position).

Triangelns tre hörn är:

(1) zenit (vilket bestäms av t.ex. den plats där navigatören är),

(2) himmelspolen,

(3) himlakroppen.

Om den astronomiska grundtriangeln är projekterad på jordklotet motsvaras (1)

av platsen på jorden där navigatören är, (2) av Nordpolen och (3) av himlakroppens
projektionspunkt. Sträckan mellan (1) och (3) är grundtriangelns ena sida. Sträckan
är en storcirkelbåge eftersom figuren är sfärisk, jorden är ju ett klot. En annan sida är
mellan (1) och (2), varav följer att den tredje och återstående triangelsidan (mellan 2
och 3) kan räknas ut matematiskt. Jfr. Astronomisk ortlinje & Haversin.

Astronomisk navigering (eng. celestial navigation) är att hitta sin position på

havet (eller på jorden) genom att mäta himlakroppas höjd över horisonten med
vinkelmätningsinstrument typ sextant, kvadrant, oktant, astrolab, m.fl och därmed
bestämma på vilka ortlinjer man befinner sig. Principen är enkel. En korrekt inmätt
himlakropp kan ge en ortlinje. Två eller flera ortlinjer som skär varandra ger oss
positionen. Hela hemligheten bakom den moderna astronomiska navigationen är att
 förstå innebörden bakom ordet projektionspunkt. Se Projektionspunkt.

Den astronomiska navigationens ursprung är enkla inmätningar av polstjärnan.

Det gav latituden (se Himmelspol). Longituden fann man inte förrän den engelske
urmakaren John Harrison (1693-1776) konstruerade en praktiskt användbar
kronometer för sjöbruk ca. 1759. Longitiuden lästes då som ett avstånd från ”här” till
Greenwichobservatoriet i London (se Longitud). Kruxet är att man måste mäta exakt
tid för att finna sin exakta longitud, varav följer att den exakta astronomiska
navigationen är en tämligen ung vetenskap. Den föddes först på 1700-talet efter att
kronometern hade uppfunnits. Se vidare: Apparent, Astronomiska instrument,
Astronomiska koordinater, Astronomisk grundtriangel, Astronomisk ortlinje,
Brissextant, Deklination, Himmelspol, Horisontens dalning, Höjdmetoden,
Höjdrättelse, Kronometer, Longitud, Medeltid, Meridian, Middagshöjd,
Middagslongitud, Måndistans, Nautisk almanacka, Nordpolen, Projektionspunkt,
Referensmeridian, Sann middag, Sann tid, Sextant, Star Finder, Stjärnnavigering,
Tidsekvationen Timvinkel & Vårdagjämningspunkten.

Astronomisk ortlinje, sumnerlinje, likahöjdlinje (eng. astronomical position

line, [ledigare] sumner line, ty. sumner standlinie) är ett avstånd från en himlakropps
projektionspunkt på jordklotet. Den astronomiska ortlinjen läggs ut som en cirkel,
där projektionspunkten är i mitten, och avståndet mellan projektionspunkten och
egen position är en radie. Det är cirkeln som är den astronomiska ortlinjen.
Vid astronomisk navigation räknar man först ut den pejlade himlakroppens
projektionspunkt (den kan endera räknas ut för hand, eller slås fram på
förprogrammerade räknedosor, eller slås upp i en nautikalalmanacka). Därefter
mäter man himlakroppens höjd över den synliga horisonten (med en sextant, eller
med ett annat likvärdigt vinkelmätningsinstrument). Den uppmätta höjden ger (efter
ganska enkla matematiska korrektioner) avståndet till projektionspunkten. Detta
avstånd kan vara ofantligt stort. Om man mäter solhöjden utanför Orust, den 21 mars
finns solens projektionspunkt vid Ekvatorn. Man får en ring runt jorden, där radien
är avståndet från Ekvatorn till Orust (≈ 645 landmil)! Även om jag vet, att jag är
nära Orust, så vet jag egentligen inte mer än att jag befinner mig någonstans på den
ortlinje som jag räknat ut. Men jag vet inte var exakt på denna ortlinje jag befinner
mig. Pejlar jag månen (som ibland syns mitt på dagen) får jag en ny ortlinje. Där
denna nya ortlinje skär den gamla (solens) ortlinje utanför Orust, exakt där är jag.
Vad jag fått är två cirklar som läggs ovanpå varandra (solens ortlinje och månens
ortlinje). Dessa cirklar skär varandra på två punkter: En (i detta fallet) utanför Orust
och den andra - på andra sidan jordklotet! Mina ortlinjer utanför Orust är raka streck
på mitt sjökort (cirkelbågen är så stor att jag kan bortse från krökningen).
Ort betyder här pejlat läge (observerat läge).

Likahöjd betyder att var jag än mäter himlakroppen utefter min ortlinje - och vid
exakt samma tidpunkt - kommer den uppmätta höjden till den pejlade himlakroppen
att vara exakt likadan.

Den astronomiska ortlinjen upptäcktes av en sjökapten från USA, Thomas H.

Sumner den 18 december 1837. Den kallas därför ibland för sumnerlinje (eng.
Sumner line). Se Höjdmetoden.

Astronomisk tid (eng. astronomical time) var en dygnsindelning före 1925 i

 engelska nautikalalmanackor. Den räknades mellan en himlakropps två närmast
följande meridianpassageer. I anslutning till begreppet astronomisk tid blev en
astronomisk dag definierad som solens två på varandra följande meridianpassager,
dvs från kl. 12.00.00 sann tid till kl. 12.00.00 sann tid nästföljande dag.

B
Brissextant, fixvinkelsextant (eng. brissextant, ty. minisextant) är ett litet
dubbelreflekterande eller kvadruppelreflekterande vinkelmätningsinstrument med tre,
eller fler speglar. En spegel är färgad och fungerar samtidigt som fast skymglas.
Instrumentet saknar rörliga delar.

Det första man måste göra när man köpt instrumentet är att mäta ut dess exakta
fixerade vinkel mot en känd vinkel. Man får då, en gång för alla,
instrumentkalibrering, korrektion för solens halvdiameter och korrektion för
atmosfärens refraktion. Instrumentet har därefter bara en inställning. En korrigerad
rättad höjdvinkel.

När man tar ut en position håller man instrumentet nära ögat. Istället för att flytta
en alidad (sextantarm) väntar man till solen tangerar horisonten och antecknar tiden.
Eftersom instrumentet är kvadruppelreflekterande innebär det att man får åtta solar i
rad: tre starka dubbelreflekterande solar och fem svagare kvadruppelreflekterande
solar, som ett pärlband. När första solen tangerar horisonten och antecknats väntar
man till nästa sol, eller vilken som helst av de återstående sju solarna tangerar
horisonten och antecknar den nya tiden, eller tiderna. Man kan ta upp till åtta olika
solhöjder på en mätning. Solhöjd och tid ger position, endera man räknar fram
positionen för hand, slår upp den i nautikalalmanacka eller får fram den med hjälp av
en miniräknare.

Inte sedan sextanten uppfanns 1757 har någon så stor inovation presenterats inom
området som brissextanten. Den är uppfunnen av den svenske båtkonstruktören Sven
Yrvind (f. Lundin 1939). Bris® var Yrvinds firmamärke. Namnet går tillbaka till en
långfärdslustbåt som Yrvind konstruerade 1970 och byggde 1971. Båten hette Bris.

C
Celesta meridianen, meridianen på stället (eng. celestial meridian) är den
storcirkel på himmelssfären som går genom himmelspolerna och en navigatörens
zenit och nadir. Eftersom navigatören följer med jordrotationen innebär det att den
celesta meridianen också vrider sig med jordrotationen från väst mot öst (dvs motsatt
solens skenbara vandring över himlavalvet från öst mot väst).

Celest kommer av latin caelestis sv. ≈ som hör eller rör himmelsrymden, jfr. lat.
caelum (himmel). Se Meridian, Nadir & Zenit.

Cirkel, prismacirkel, Bordas cirkel är ett äldre (runt) astronomiskt instrument

som användes för att fastställa longituder till sjöss. Den kan också användas vid
sjömätning och lantmäteri. Cirkeln är ett vinkelmätningsinstrument av samma
beskaffenhet som oktanten och sextanten. Men den tillåter mätning av större vinklar
än dessa och var därför (mer) användbar vid mätning av måndistanser.

Cirkeln uppfanns av den danske astronomen Ole Römer (1644-1710). Den

förfinades 1775 av den franske matematikern Charles de Borda (1733-99) och kom
därefter till praktiskt bruk. Jfr. Måndistans.

Cirkumpolär (eng. circumpolar) betyder runt polen.

Inom astronomisk navigering kallas stjärnor som inte går under horisonten på sin
skenbara vandring runt himmeln för cirkumpolära stjärnor.

Karlavagnens stjärnor är cirkumpolära.

D
Daglig parallax (eng. diurnal parallax) är ett mätfel som uppkommer vid
astronomisk navigation eftersom alla beräkningar teoretiskt utgår från att man mäter
en rät linje som börjar i jordens medelpunkt går rakt genom navigatören och vidare
ut i rymden för att stanna vid Solens, Månens, Venus eller Mars medelpunkt. Det är
bara dessa himlakroppar som ger daglig parallax.
I verkligheten mäter man en rak linje från jordytan och inte från jordens
medelpunkt. Det ger ett litet men märkbart vinkelfel. Korrigering för detta vinkelfel
kallas daglig parallax. Felet ingår i totalrättelsen och brukar betecknas med R (som
står för jordradien). R kan beskrivas som en triangel vars hörn är jordens och
himlakroppens medelpunkter samt navigatörens plats på jordytan. Härav följer att en
himlakropp som står i zenti 90° saknar parallaxfel. Den teoretiska mätlinjen är
spikrak. När det gäller stjärnor är avståndet till dem så stort att det inte ger någon
daglig parallax.
Befinner sig himlakroppen i horisonten kallas vinkelfelet - som då är störst -
horisontalparallax. Detta fel brukar betecknas med HR. Jfr. Höjdrättelse & Parallax
1.

Dalnining, se Horisontens dalnining.

Datumlinjen (eng. date line, ty datumgrenze) är med vissa justeringar den 180:e
longitudgraden räknat från Greenwich.
Passerar man datumlinjen från öster till väster får man lägga till en dag (dubblera
ett datum). Passerar man datumlinjen från väster till öster får man dra ifrån en dag
(hoppa över ett datum). Vid jordenruntresor, i östlig riktning, måste man ställa fram
klockan en timme för varje tidzon om femton grader som man passerar.
När Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout reste jorden runt på 80 dagar i
Jules Vernes roman (från 1873): Jorden runt på 80 dagar glömde de bort
datumlinjen vilket fick betydande inverkan på utgången av romanen.
Sv. datumlinje är en ganska underlig kontamination av ty. datumgrenze och eng.
date line.
Grundbetydelsen av datum- i ty. datumgrenze är referens (> medeltidslatin datum
≈ angiven plats och tid).

-linje kommer av eng. line (linje). Jfr. Lokal tid, Meridian, Referensmeridian &
 Tidzon.

Davis kvadrant, engelsk kvadrant, backstav (eng. Davis's quadrant, back-staff)

är en förbättring och utveckling av kvadranten och jakobstaven. Davis kvadrant
förbådar oktanten.
För att slippa den tunga bågen i kvadranten är daviskvadrantens båge uppdelad i
två mindre bågar, limber (som tillsammans blir 90°). Den mindre bågen har ungefär
hälften så korta ben som den större. Totalt finns tre ben. Det mittersta benet är
gemensamt för båda bågarna. Båda bågarna är graderade (i en åttondels cirkel) och
de har var sin flyttbar diopter (≈ sikten). I centrum av instrumentet finns en spegel
(ett metallblad) med spalt (dvs en smal springa).
För att finna solens höjd vände navigatören ryggen mot solen, därav namnet
backstav. Stav syftar på likheten med jakobstaven. Navigatören iakttog horisonten
genom spegelns spalt och flyttade dioptrarna så att solbilden föll genom den ena
dioptern till spegeln och vidare till den andra dioptern. Dioptrarnas lägen avlästes
från bågens gradskiva. Summan av de båda avlästa dioptranas vinklar ger solens
höjd.
Davis kvadrant användes för avläsning av solhöjder. För stjärnhöjder var den
mindre lämpad än jakobsstaven, varför de båda instrumenten användes som
komplement till varandra fram till dess att oktanten uppfanns och blev allmän i slutet
av 1700-talet.

Davis kvadrant uppges vara uppfunnen av den engelske upptäktsresanden John

Davis (ca. 1550 - 1605) ca. 1594, men ett liknande instrumet finns beskrivet av den
iransk-arabiske vetenskapsmannen Avicenna, alias Abul-Hassan Ibn Sina (980-
1037). Härav följer att Davis kvadrant kan vara en utveckling av ett arabiskt
sjöinstrument som John Davis kommit i kontakt med under någon av sina
upptäcktsresor.[4] Se Astronomiska instrument, Diopter, Jakobsstav & Kvadrant.

Dekadragning betyder att man har ett värde för en kronometers genomsnittliga
dragning (fel) som grundar sig på (minst) tio dagliga jämförelser med korrekta
tidsignaler.
Dragning och deckadragning bokförs i en kronometerjournal. Eftersom
kronometrar aldrig ställs om, de dras bara upp, måste man känna kronometerns
dragning (fel). För att få GMT avläses kronometern och dragningen (tidsfelet) läggs
till eller dras ifrån, beroende på om kronometern går efter eller före.

Deka- är bildat av grek. deka (tio). Se Kronometerjournal.

Deklination (eng. declination) är himmelskupolens breddgrader. De räknas från

0° (himmelsekvatorn) till +90° (norra himmelspolen) eller -90° (södra
himmelspolen).
Om man ritar in alla stjärnbilder på en stjärnglob och placerar jorden i mitten av
globen och drar ut jordens paralleller (breddgrader) till himmelsgloben, då blir dessa
paralleller deklinationer på himmelsgloben. Deklinationsparallellerna bildas av plan
som är parallella med himelsekvatorn och som är vinkelräta mot en tänkt världsaxel
som går från den ena himmelspolen till den andra och genom jordens medelpunkt
och genom jordens båda poler.
Himlavalvets longitud kallas timvinkel - om himlens noll-längdgrad är parallell
med Greenwich meridian: dvs jordens nollmeridian, se Referensmeridian.
 Om himmelsekvatorns nollpunkt istället är vårdagjämningspunkten, kallas
himmelsklotets longituder rektascensioner, se Rektascension.
Deklination är bildat ur latinets deklinare (vika, böja). Det som är böjt är den
tänkta deklinationen på den tänkta himmelskupolen. Jfr. Greenwich timvinkel &
Projektionspunkt.

Deklinationscirkel, timcirkel (eng. cirkle of declination) är en halv storcirkel går

från (himmels)pol till (himmels)pol över himlavalvet och vinkelrätt mot ekvatorn.
Deklinationscirkeln motsvarar meridianer på jorden.

Dip, se Horisontens dalning.

Dubbelreflexion, se under Sextant.

E
ECEF (earth-centred / earth-fixed), se under Himmelsklot.
Efemerider (eng. ephemerides) kallas himlakropparnas ställning vid en viss
tidpunkt. Sådana data publiceras i de större astronomiska årsböckerna.
I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel
(projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud).

Efemerider är bildat av grekiskans efemerides (dagböcker). Grundbetydelsen är ≈

uppgifter för nautikalalmanackan. Jfr. Astronomiska koordinater, Deklination,
Efemerider, Greenwich timvinkel, Himmelsklot, Nautisk almanacka &
Rektascension.

Ekliptika (eng. ecliptic, ty. ekliptik) kallas solens skenbara bana på

himmelsklotet under ett år. Ekliptikans höjd över himmelsekvatorn sammanfaller
med solens skenbara höjd över himmelsekvatorn för var och en av årets dagar.
Härav följer att ekliptikan som mest når +23°27' över himmelsekvatorn vilket också
är solens högsta projektionspunkt vilket infaller sann middag den 21/6 (dvs på
midsommar).
Solens projektionspunkt är på ekvatorn på höst- och vårdagjämningen sann
middag den 23 september respektive 21 mars. Solens projektionspunkt är som lägst
-23°27' sann middag den 22/12. På stjärnglober brukar ekliptikan ritas som ett antal
solar på en sinuskurva som når högst +23°27' över himmelsekvatorn och som lägst -
23°27' under himmelsekvatorn.
Ekliptikan är underkastad små periodiska förändringar.

Ekliptika är bildat efter grek. ekleipein (utelämna, försvinna, förmörkas). Jfr. Nod
& Sann middag.

F
Fixstjärna (eng. fixed star) är stjärnorna på himlen. De har fasta fixerade avstånd
mellan sig. Tidigare betraktades även planeter som stjärnor. Dessa kallades
irrstjärnor i motsats till de fasta fixerade fixstjärnorna. Skenbart förflyttar sig
planeterna ganska oregelbundet över himlavalvet.

Fix- kommer av latin fixus (fast).

 Ytterst är fixstjärna ett motsatsord till irrstjärna (planet). Jfr. Planet.

Fixvinkelsextant, se Brissextant.

G
GHA (eng. Greenwich hour angle), se Greenwich timvinkel.

Greenwich timvinkel, GHA (eng. Greenwich hour angle) är en

projektionspunktens longitud. Se Projektionspunkt.

Greenwich timvinkel mäts från Greenwich' meridian, från 0° till 360° och åt
väster. En projektionspunktens på jordytan som har O 15° motsvaras av en
Greenwich timvinkel 345°.

I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel

(projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud).

Eng. Greenwich hour angle har sitt namn av att man fram till ungefär mitten av
1900-talet angav vinkeln i timmar (60 timmar = 60 distansminuter = 60 gånger 60
bågsekunder). Eng. hour = sv. timme. Numera ges timvinklar i vinkelmått: grader
bågminuter, bågsekunder osv. Se Projektionspunkt.

H
Haversin (eng. haversine) är en matematisk formel att räkna ut sidorna i en
sfärisk triangel. Haversin är ett matematiskt samband mellan halva kosinus och en
vinkelgrad. Dvs harvesin = 1 - cosinus för vinkelgraden, delat med 2.

Härav förstås att haversin förkortar logaritmiska tabeller till sinusfunktioner.

Inom astronomisk navigation är haversin ett sätt att räkna ut den astronomisk
grundtriangelns sidor, för att därmed fastställa en position. Andra sätt att lösa detta är
grafisk metod, numerisk metod, att slå i tabeller eller trycka på förprogrammerade
räknedosor.

Haversin användes med förkärlek i brittisk undervisning. I Sjökrigsskolans

Lärobok i Navigation uppl. 1945, finns haversin med, men är utbytt i 1956 års uppl.
mot en förenklad formel som kallas marinformeln.

Haversin betyder halva sinus versus (eng. half versed sine). Jfr. Astronomisk
grundtriangel.

Havets stjärna, se Stella Maris.

Himmelsekvator (eng. celestial equator) är liksom den jordiska ekvatorn en tänkt

ring som omger och delar himmelsgloben i två lika stora halvor. I teorin är
himmelsekvatorn en utdragen jordekvator. I en stjärnglob finns en tänkt jordglob i
 stjärnglobens centrum (mitt). Polstjärnan sitter (nästan) rakt över Nordpolen, och
jordens och himlens ekvatorer är parallella. Jfr. Meridian.

Himmelsklocka, se Nattskiva.

Himmelsklot, himmelsglob (eng. celestial globe) är en konstruerad figuration

där himlens stjärnbilder, planeter och satelliter är projekterade på en glob. I globens
centrum finns ett tänkt jordklot. Genom att betrakta stjärnhimlen som ett klot bortser
man från avstånd. Himlakropparna får fasta positioner på himlen. Himmelsgloben
med all sin förenkling är högt utvecklad teori som underlättar både astronomisk
navigation och positionering av himlakroppar - inklusive positionering av satelliter.
Himmelsklotets koordinatsystem kallas geocentriskt koordinatsystem (jorden är i
centrum av klotet), vilket inom bl.a. satellitteknik förkortas till ECEF (eng. earth-
centred / earth-fixed).

I antiken tänkte man sig himmeln som en sfär som omgav jorden och med jorden
som universums medelpunkt. Utanför sfären bodde Gud. I slutet av medeltiden
vidgades sfären så att sfären omgav solen och hade solen som universums
medelpunkt. I vår tid betraktas universum som en sfär som utvidgar sig efter big
bang. Modellen använder mycket avancerad matematik för att leda i bevis att det
icke existerar några raka linjer i universum. Därför saknas både rum och tid eller
någon annan dimension utanför sfären. Universums medelpunk i denna modell är
platsen för big bang. En himmelsglob är en mer förenklad modell av universum,
vilket inte hindrar att himmelsgloben är invecklad nog för att bli grund för all
astronomisk navigation. Jfr. Astronomiska koordinater, Efemerider,
Himmelsekvator, Meridian & Stjärnglob.

Himmelspol (eng. celestial pole, ty. himmelspol, weltpol) är en tänkt punkt på

himmelsgloben som står käpprätt över de jordiska polerna. Mycket nära norra
himmelspolen finns polstjärnan. Polstjärnan gör en liten för ett obeväpnat öga
omärkbar cirkel kring himmelspolen. Vinkelavståndet mellan polstjärna och
himmelspol är mindre än en grad. För ett obeväpnat öga förefaller polstjärnan att stå
stilla. När jorden vrider sig runt sin axel vandrar inte polstjärnan. Det ser istället ut
som om alla andra stjärnor kretsar runt polstjärnan. Det gör att polstjärnan intar en
alldeles enastående plats i den astronomiska navigationens historia.
Den skenbart stillastående polstjärnans höjdvinkel över horisonten är alltid den
samma som den breddgrad navigatören befinner sig på. Se Polhöjd.

Pol- kommer från grek. polos (≈ axel, mer exakt: hake eller spets kring vilket
något vrider sig). Grundbetydelsen är stjärna kring vilken alla andra kretsar. Äldre
svenska namn för Polstjärna är Nordstjärna och (medeltidssvenska) Ledhestiærne,
jfr. isl. lei_arstjarna (polstjärna). Medeltidsplatt. leidstern (polstjärna) är sannolikt
ett nordiskt lånord. Grundbetydelsen är stjärnan som det går att navigera (ledas) efter.
Jfr. Astronomiska koordinater, Nordpolen, Polhöjd & Södra korset.

Himlakropp (eng. celestial body, heavenly body, orb) är solen, månen,

planeterna, stjärnorna och konstgjorda satelliter.

Inom astronomisk navigation är solen den mest användbara himlakroppen för att
finna en position. Detta eftersom man lättare hittar sjöhorisonten på dagen än på
natten. Månen är också lätt att mäta. Den syns ju ibland mitt på dagen. Av planeterna
är Venus och Mars ibland synliga på dagen.

I skymningen är det möjligt att också mäta Jupiter och Saturnus. Av natthimlens
tusentals stjärnor upptar moderna nautikalalmanackor endast 57. Av dem är
polstjärnan överlägset bäst.

Bland de ljusstarkaste stjärnorna och därmed de bästa att pejla är: Altair, Deneb,
Sirius och Vega. Nackdelen med att pejla stjärnor är att man bara ser dem och
samtidigt sjöhorisonten i skymning och gryning. På natten ser man inte
sjöhorisonten. Det som (skenbart) ser ut som en sjöhorisont, t.ex. månens silvergata
är oftast en optisk villa. På natten ligger den verkliga horisonten en bit bortom den
skenbara horisonten. Jfr. Morgonstjärna.

HO 211, HO 214, HO 249 (U.S. Hydrographic Office, Publication 211, 214 249,
m.fl.) är amerikanska logaritmiskt tabellverk för astronomisk navigation som ger
asimut och höjd. Det finns flera upplagor som var och en utmärks med ett nummer
efter HO. Se Höjdtabell.

Horisontalasimut (eng. rising and setting azimuth) kallas en himlakropps asimut

(bäring) när den passerar den sanna horisonten. Nautiska tabellverk innehåller i de
flesta fall en tabell över horisontalasimut, varvid också höjdkorrektioner för
strålbrytning ges.

Pejling av solen vid dess horisontalasimut, dvs vid solen sanna upp- och nedgång
ger mycket säkra beräkningar av kompassdeviationer. Jfr. Strålbrytning.

Horisontalparallax, se under Daglig parallax.

Horisontens dalning (eng. dip [of the horizon], ty. kimmtiefe, depression) är
skillnaden mellan den horisont en navigatör får, vid höjdmätning av himlakroppar,
från t.ex. en bryggvinge och den horisont navigatören skulle ha fått om navigatören
hade ögat i vattenytan. Horisonten mätt från bryggvingen kallas observerad horisont.
Horisonten mätt från vattenytan kallas apparent horisont. Sjöhorisontens dalning i
bågminuter är alltid lika med avståndet till den apparenta horisonten i nautiska mil.

Eftersom man vid astronomisk navigation är intresserad av den sanna horisonten

måste daglig parallax och horisontens dalning dras ifrån den synliga uppmätta
horisonten för att erhålla sann horisont. Se Apparent horisont, Daglig parallax &
Höjdrättelse.

Höjd, altitud (eng. altitude, ty. höhe, fr. hauteur) kallas den vinkel navigatören
mäter med en sextant mellan navigatörens horisont och en himlakropp. Man talar om
solhöjd, månhöjd, planethöjd och stjärnhöjd.
Den skenbara (observerade) höjden omvandlas till grader, från 90° (zenit) ner till
max. 10° mätbara grader över en fri horisont.

1765 skrev J. F. Dalman (Utkast til et Sjö-Lexicon):

Altitudo är Solens eller en Stjernas högd öfwer horizonten i grader.

 Härav följer att Altitud är ett gammalt lärt sjömansord - för höjd - hos oss.

Altitud kommer av latin altitudo (höjd). Jfr. Asimut & Solhöjd.

Höjdkorrektionstabell (eng. Altitude Correction Tables), se under Höjdrättelse.

Höjdmetoden kallas ett sätt att räkna ut sin position genom observation av en
enda himlakropp och med hjälp av ett räknat bestick. Poängen är att bäringen till en
himlakropps projektionspunkt alltid är radien i en astronomisk ortlinje. En
astronomisk ortlinje är en cirkel på jordytan där en himlakropps projektionspunkt
finns i mitten. Eftersom det överallt är lika långt från en himlakropps
projektionspunkt till cirkeln kallas cirkeln också likahöjdcirkeln.

Mitt Fartyg befinner sig någonstans på denna astronomiska ortlinje.

Genom död räkning (räknat bestick) antar jag att jag befinner mig någonstans i
närheten av likahöjdcirkeln. Där jag räknat fram att jag är, gör jag ett streck i
sjökortet. Strecket ritas vinkelrätt mot den beräknade bäringen till himlakroppens
projektionspunkt. Strecket är en liten del av en beräknad likahöjdcirkeln. Cirkeln är
så ofantligt stor att jag (oftast) kan bortse från krökningen. [5] Av detta skäl kallas
likahöjdcirkel också likahöjdlinje Mitt räknade bestick ligger antingen mitt på,
framför eller bakom den sanna likahöjdlinjen. Dessvärre vet jag inte vilket.

Projektionspunktens läge får jag ut ur nautikalanmanackan.

Jag räknar ut skillnaden i bågminuter mellan den mätta vinkeln och den vinkel jag
skulle fått, om jag var på mitt beräknade ställe.

Ett fel på en bågminut motsvarar ett fel på en distansminut.

Är den mätta höjden (vinkel till himlakroppen) mindre än den som jag beräknat
utifrån mitt räknade bestick, så befinner sig min båt längre bort från
projektionspunkten än mitt räknade bestick. Bäringen till himlakroppens
projektionspunkt är radien till likahöjdlinjen. Och omvänt: är den mätta höjden större
än den som jag beräknat från mitt räknade läge, så befinner sig min båt närmare
projektionspunkten än vad jag beräknat. Så är det alltid med vinklar. Ju närmare man
är ett föremål ju större är vinkeln mellan fot och hjässa ur betraktarens synvinkel.
Befinner sig föremålet långt borta får det en liten vinkel. Poängen är att jag nu vet
om jag befinner mig framför eller bakom mitt räknade läge, sett från
projektionspunkten. Eftersom jag också känner felet i bågminuter kan jag omvandla
det till distansminuter. Antag att felet är 10 bågminuter och att vinkeln var större än
beräknat. Fartyget (och likahöjdlinjen) befinner sig då tio distansminuter närmare
projektionspunkten än vad jag beräknat. Jag har funnit min ortlinje. Eftersom
bäringen till himlakroppens projektionspunkt är radien till likahöjdlinjen får jag ut
min exakta position. Och omvänt: är vinkeln mindre än beräknat, befinner jag mig tio
distansminuter längre bort från projektionspunkten än vad jag beräknat. Bäringen till
himlakroppens projektionspunkt ger mig sen min position.

Höjdmetoden upptäcktes av sjökapten Thomas H. Sumner, från USA, när han i

dimma den 18 december 1837 närmade sig de förrädiska Scillyöarna väst om Land's
 End i ingången till Engelska Kanalen. Då och då bröt solen genom dimbankarna.
Kapten Sumner lyckades ta några solhöjder. Han jämförde sina räknade ställen med
den sanna vinkeln på solhöjden och fann sin position efter mycken tankemöda.

1843 publicerade Kapten Sumner sina rön i Boston (USA) i en avhandling som
heter: A new and accurate method of finding a ship's position at sea. Se Astronomisk
ortlinje, Måndistans & Räknad höjd.

Höjdrättelse, totalrättelse (eng. altitude correction) är en skillnad mellan den

uppmätta vinkeln från t.ex. en sextant och den sanna vinkel, dvs den vinkel som ger
en position.

Höjdrättelsen består av flera olika rättelser som man enklast slår upp i tabeller
(eng. Altitude Correction Tables). De består av:

(1) en rättelse för optiska brytningsfel i atmosfären (atmosfärisk refraktion).

Vill man förenkla denna rättelse kan man lägga till +11' för uppmätta vinklar kring 20°, +12' för
uppmätta vinklar kring 25°, och +13' för uppmätta vinklar kring 40°

(2) Indexrättelse, se Indexfel.

(3) Specialkorrektioner för mätta höjder under 10°, för lufttemperatur och för ett annat lufttryck
än 1010 mb.

(4) Till höjdrättelsen hör att kompensera för att navigatören inte mäter från havsytan utan en bit
ovanför havsytan (eng. dip). Se Horisontens dalning.

(5) Rättelse görs också för att observaören/navigatören befinner sig på jordytan och inte i Jordens
medelpunkt. Se Daglig parallax.

(6) Höjdrättelsen kompenseras slutligen för att navigatören inte mäter i mitten på en himlakropp,
utan vanligen i dess underkant (eng. lower limb), eller dess överkant (eng. upper limb). Detta
gäller synnerligen vid mätningar av sol och måne.

Hoppar man över höjdrättelserna kan felet bli tiotals bågminuter, vilket motsvaras
av fel på tiotals distansminuter.

Höjdtabell (eng. altitude tables) är ett annat ord för de tabeller i

nautikalalmanackorna som ger höjd och ibland också asimut / bäring mot egen latitud
samt himlakroppens deklination och timvinkel.

En internationellt mycket använd höjdtabell var det amerikanska HO 211. Verket

kallas också Agetnontabeller efter dess upphovsman kommendör Arthur A. Ageton.

Agetons HO 211 publicerades första gången 1931. De speciella fördelar som

Ageton förbättrade höjdtabellerna med (t.ex. att fälla en perpendikel i den
astronomiska grundtriangen och att arbeta med matematiska storheter som sekanter
och cosekanter) kom att i viss mån utmönstras redan i H.O. 214. Jfr. Asimuttabell,
HO 211, Höjd & Svensk Sjöfartskalender.

Höjdvinkel (eng. angel of elevation) är vinkeln mellan två föremål i höjdled.

 T.ex. horisonten och en himlakropp, eller mellan ett fyrtorns över- och underkant.

Höjdvinkeln till en fyr bestäms av navigatörens avstånd från fyren och fyrens
höjd.[6] Jfr. Parallax 2.

I
Indexfel (eng. index error) är ett skalfel i ett spegelreflexionsinstrument (oktant,
sextant osv). Limbskalans nollpunkt sammanfaller inte exakt med alidadens läge när
speglarna är exakt parallella. Avlästa skalvärden måste korrigeras med motsvarande
indexrättelse inan mätvärdena används.
1
Inklination (eng. inclination) är den vinkel som en himlakropps banplan bildar
med ekliptikan.
Grundbetydelsen av inklination är lutningsvinkel.
Inklination är en nybildning av lat. inclinere (luta).
2
Inklination, dip (eng. dip [of the needle]) är den vinkel som det jordmagnetiska
fältet bildar med horisontalplanet på en viss ort. Starkt förenklat är inklinationen ≈
det samma som magnetisk latitud. I denna modell är den magnetiska nordpolens
inklination 90°. Vid den magnetiska ekvatorn är inklinationen 0°. Inklination jämte
magnetisk meridian, missvisning och horisontalfältstyrka utgör de jordmagnetiska
elementen.
Linjer på kartor som sammanbinder orter med samma inklination kallas isokliner.
Isoklin är en nybildning av grek. isos (lik) och grek. klinein (luta).
Grundbetydelsen är ≈ lika lutningsvinklar.
Inklination är en nybildning av latin inclinatio (böjning, lutning).

Dip en förkortning av eng. dip [lutning] of the needle (kompassnålens

inklination).

Irrstjärna, se Planet.

J
Jakobsstav, korsstav, gradstock, armborst, arbalista (eng. cross staff, arbalest,
latin baculus Jacob radius astronomicus) är ett äldre astronomiskt
vinkelmätningsinstrument. Det består av en graderad linjal (staven) med en eller
flera rörliga korsarmar i slider på linjalen (staven). Jakobstaven används för att mäta
vinkelavstånd mellan två föremål, två himlakroppar, och mellan en himlakropp och
horisonten.
Navigatören satte staven mot ögat och riktade in den rörliga korsarmens övre del
mot en himlakropp t.ex. polstjärnan. Korsarmens undre del hölls mot horisonten.
Därefter avlästes vinkeln från stavens graderingar, vilket vid mätning av polstjärnan
ger latituden.
Jakobsstav kommer av att instrumentet genom sin korsform något påminner om
den medeltida stjärnbilden St. Jacob. Den bestod av de tre stjärnorna i Orions bälte
samt Rigel och Betelgeuze. I överförd betydelse blev staven Orions bälte medan
Rigel (nedanför) och Betelgeuze (ovanför) blev ändpunkter i jakobstavens rörliga
 korsstav.[7]
Jakobstaven är införd till Europa ca 1480 av den tyske kosmografen Martim
Behaim (ca 1459-1507). Den var i bruk till en bit in i 1700-talet. Sannolikt är
jakobstaven en arabisk uppfinning. Den förefaller att vara en utveckling av kamalen.
I jakobsstaven är kamalens snöre ersatt med en graderad linjal.
Korsstav syftar på korsarmarna.
Gradstock syftar på stavens gradering.
Armborst syftar på jakobsstavens yttre likhet med ett armborst. Det eng. uttrycket
shoot a star (mäta stjärnhöjd, ta ner en stjärna) är en lustifikation vars ursprung är
eng. arbalest (jakobstav, grundbetydelsen är armborst).

Arbalista är bildat av medeltidsfranska. arbaleste (armborst), vilket ord i sin tur

är bildat av medeltidslatin arcuballista (armborst). Se Astronomiska instrument,
Davis kvadrant, Himmelspol & Kamal.

K
Kamal är ett genialiskt men mycket primitivt vinkelmätningsinstrument för
mätning av polstjärnans höjd över horisonten, dvs latituden. Kamalen består av en
fyrkantigt trä- eller benplatta. Från mitten av plattan utgår ett snöre med knutar.
Varje knut markerar hur långt ifrån ögat träplattan skall hållas för att ge vinkeln till
polstjärnan, dvs latituden till de orter som knutarna representerar. Om plattans
underdel hålls på den synliga horisonten och knuten som representerar t.ex. Madras i
Indien hålls vid ögat och snöret är sträckt, skall polstjärnan (skenbart) finnas på
plattans övre kant.
Kamal är bildat av arabiska al-kemal (fulländning, rättesnöre). Som medeltida
lånord är det känt också från sanskrit (de indiska bramanernas heliga språk).

I Sire Monier-Williams Sanskrit English Dictionary anges att sanskrit kamala (är)
a particular dhruvaka. Eftersom sanskrit dhruva betyder polstjärna, betyder dhruva-
ka ≈ till polstjärnan hörande. Grundbetydelsen av sanskrit dhruvaka ≈
polhöjdsmätare / postjärnemätare.

I såväl Indien som i den muslimska världen har det under den tidiga medeltiden
funnits likartade vinkelmätningsinstrument för oceannavigering, men med (minst)
två olika namn. Härav följer att kamalens ursprung endera är Indien eller mer troligt
den arabiska världen. Se Astronomiska instrument & Jakobsstav.

Karlavagnen (eng. Charle's wain, da. Karlsvognen, no. Karlsvogna) är ett

nordiskt namn för den del av stjärnbilden Stora björn (latin Ursæ Majoris) som är
länd och svans. Karlavagnen är en av stjärnhimlens allra lättast funna stjärnbilder.
För navigatören har Karlavagnen betydelse eftersom han eller hon via Karlavagnens
stjärnbild hittar Polstjärnan. Uppfattningen att denna stjärnbild föreställer en vagn är
ganska utbredd. Jfr. ty. wagen, fr. chairiot. latin plaustrum, grekiska ámaxa. Eng.
Charle's wain är ett nordiskt lån.

Förleden Karl- är omstridd men det är möjligt att Karl är ett binamn till den
vagnsåkande asen Tor. I Folkvisor kallas Tor Torkarl. I samisk mytologi kallas han
(T)horagalles (≈ Torkarl).
 Som pendang till Karlavagnen kallas Lilla björn (latin Ursæ Minoris) för
kvinnovagnen, medeltidsisl. kvennavagn. Jfr. Cirkumpolär & Nattskiva.

Kronometer (eng. chronometer) är en precisionsklocka. Den moderna

astronomiska navigationen föddes när den engelske självlärde urmakaren John
Harrison (1693-1776) konstruerade en praktisk användbar kronometer för sjöbruk,
ungefär 1759.

Känner man GMT och sin lokala tid ombord kan man tämligen enkelt bestämma
sin longitud. GMT får man genom att läsa av kronometern. Den lokala tiden ombord
bestämmer man med hjälp av himlakropparnas projektionspunkter.

(1) Antag att din kronometer ombord visar är exakt 13.00.00 när Solen når sin högsta höjd över
fartyget. Då vet Du att fartyget är 15° öst om Greenwichmeridianen.

(2) Antag att när solen når sin högsta höjd över Greenwichobservatoriet (när kornometern visar
12.00.00) har du exakt två timmar kvar till Solen når sin högsta höjd över fartyget. Du befinner
dig då 30° väst om Greenwichmeridianen. Men det gäller att kronometerng går rätt. En enda
minuts fel motsvarar ett fel på nästan 3000 meter.

Före Harrisons tid kunde ingen klocka klara omgivningens temperaturväxlingar

och skeppens rörelser utan besvärande gångrubbningar.

John Harrisons kronometer (eller snarare en kopia av hans kromometer) testades

och utprovades av kapten James Cook 1772-75 och 1776-79. Det sägs att när kapten
Cook stupade i strid med urbefolkningen på en strand i Hawaii stannade skeppsuret
dvs kronometern ombord på hans skepp (källa: Longitud. Dava Sobel 1995:156).

Namnet kronometer är äldre än Harrisons kronometer. Det är myntat av Jeremy

Thacker 1714 och avsåg ett presitionsur. Ordet kronometer slog inte igenom förrän i
slutet av 1700-talet. Över tid kom ordet att enbart syfta på ett precisionsur till sjöss.

Kronometer är en nybildning av grek. khronos (tid) och metron (mått).

Kronometerfel, se Kronometerstånd.

Kronometerjournal (eng. chronometer record book. ty. chronometerjournal) är

en slags logg eller dagbok. Där antecknas kronometerns uppdragningstider,
justeringar av visarnas ställning, dragning, dekadragning, kronometerstånd, ev.
ruckningar, rengöringar, reparationer och om kronometern stannat, m.m. Se
Dekadragning, Kronometerstånd.

Kronometerstånd, kronometerfel (eng. chronometer rate, ty. chronometergang)

kallas skillnaden mellan kronometerns visarställning och GMT. Dvs
kronometerstånd är ett tidsfel som kronometern visar, varav följer att kronometerns
visarställning - plus eller minus kronometerståndet (kronometerfelet) = GMT.
Normalt ställs inte kronometrar om när de går fel. De får ticka och gå i lugn och ro.
Man håller däremot reda på ståndet. Går kronometern före blir ståndet negativt. Går
kronometern efter blir ståndet positivt.

-stånd betyder i detta sammanhang, visarställning. Kronometerstånd är ytterst en

 betydelseutvidgning av -stånd i termometerstånd, barometerstånd m.m.
Ursprungsordet är vattenstånd. Grundbetydelsen är ≈ avläsningsställning.

Kräftans vändkrets, norra vändkretsen (eng. the tropics of the cancer) är den
latitud (23°27' nord) som är den nordligaste där en navigatör kan ha solen i zenit sann
middag (solens deklinationen är då 23°27' nord). Kräftans vändkrets kallas så därför
att solen stod som högst vid sann middag, sett från norra halvklotet, den 21/6 för
2000 år sedan! Under antiken stod solen i Kräftans tecken denna dag. Idag, 2000 år
senare, står solen i Tvillingarnas stjärnbild den 21/6, p.g.a. precessionen. Se
Precessionen, Stenbockens vändkrets & Vändkrets.

Kvadrant (eng. quadrant) är ett astronomiskt vinkelmätningsinstrument för

mätning av polstjärnan och solhöjder. Kvadranten består av en rätvinklig ram och en
rund limb, som utgör en fjärdedels cirkel, därav namnet. Jfr. latin qadrans
(fjärdedel). Limben är uppgraderad i 90°. Ett lod och ett lodsnöre sitter i ramen och
fungerar som alidad. Avläsning sker genom sikten (dioptar) på ramens ena sida.
Siktar man mot Polstjärnan vid Nordpolen håller man siktet rakt upp. Då visar
lodsnöret 90°, dvs man har polstjärnan i zenit. Siktar man mot Polstjärnan på Orust,
skall lodsnöret stanna vid ≈ 58°, man befinner sig då på den 58e breddgraden.
Genom att veta polstjärnans höjd över horisonten vid ankomsthamnen kunde man
bestämma skillnad mellan aktuell latitud och ankomsthamnens latitud.

Kvadranten är ett medeltida vinkelmätningsinstrument. Se Astronomiska

instrument & Davis kvadrant.

Kvinnovagnen (en stjärnbild), se under Karlavagnen.

Kvintant, se under Sextant.

L
Latitud, breddgrad, parallell (eng. latitude) är tänkta cirklar på jordens yta som
är parallella med ekvatorn, och med vilkas hjälp positionen i nordlig/sydlig riktning
anges. Det är nittio grader från Ekvatorn till Nordpolen, och det är nittio grader från
Ekvatorn till Sydpolen. Det går sextio minuter på varje latitudgrad. En latitudgrad är
precis 60 distansminuter.
Några sydliga latituder har begåvats med eng. namn the roaring forties (de
brusande, eller rytande fyrtionde parallellerna), the howling fifties (de tjutande
femtionde parallellerna), the shrieking sixties (de skrikande sextionde parallellerna).
Latitud är bildat av latin latitudo (bredd).

Parallell är ett numera sällan brukat ord för latitud. Det är bildat av grek.
parallelos (jämnlöpande), vilket ord i sig är bildat av grek. para (bredvid) och
allelon (varandra). Grundbetydelsen av parallell i nautiska sammanhang är:
breddgrad som löper parallellt med ekvatorn. Jfr. Longitud.

LHA (eng. local hour angle), se Timvinkel.

Likahöjdlinje, se Astronomisk ortlinje.

 Lokal timvinkel, LHA (local hour angle) räknas från navigatörens läge till en
himlakropps projektionspunkt och enbart åt VÄSTER!

Longitud, längd, längdgrad (eng. longitude, ty. länge) är vinkeln mellan en

godtyckligt vald nollmeridian och ortens meridian, vilket i det flesta fall är vinkeln
(med spets i Nordpolen) mellan Greenwich meridian och navigatörens meridian.
Graderade longitudlinjer är storcirklar som går från pol till pol, vinkelrätt mot
ekvatorn. Longituderna räknas numera (liksom meridianerna) från Greenwich.
Därifrån utgår man med 180° åt vardera hållet åt öster och åt väster. Den 180:e
longituden/meridianen går i närheten av Berings sund och svarar med vissa
avvikelser mot datumlinjen. Det går 10 longitudsekunder på varje longitudminut.[8]
Det går 60 longitudminuter på varje longitudgrad.
Ur navigatörens enkla synpunkt är longetuden ett avstånd på samma latitud från
Greenwich meridian till navigatörens meridian.
Om jag vet den exakta tiden t.ex. när solen skall stå som högst på himlen över
observatoriet i Greenwich (dvs 12.00.00 GMT och vet den exakta tiden där jag
befinner mig på världshavet (dvs hur många timmar minuter och sekunder det var
sedan solen sist stod som högst på himlen på den plats där jag nu befinner mig), kan
jag omvandla skillnaden i tid mellan GMT och lokal tid (skeppstid) till avstånd.
Om t.ex. solens meridianpassage där jag befinner mig är exakt en timma före
solens meridianpassage över Greenwich, då är jag exakt på longitud 15° öst.
Har jag inte en klocka som ger mig exakt rätt tid (jfr. Kronometerstånd) så blir
min mätta longitud fel. Detta föranledde Filip III av Spanien (1578-1621) att utlysa
en belöning på 6000 dukater jämte pension på 2000 dukater årligen livet ut till den
som exakt kunde fastställa sin longitud till sjöss. Samtidigt bjöd Holland 30'000
scudi till samma problems lösning. 1714 godkände det engelska parlamentet ett
lagförslag om belöning till den som kunde lösa longitudproblemet med ett fel på
högst en grad (10'000£), högst 40 bågminuter (20'000£) eller högst 30 bågminuter
(30'000£).
Eftersom det inte fanns tillräckligt tillförlitliga klockor före kronometern, vände
prisjägarna sina blickar mot stjärnor och planeter för att finna ett pålitligt himmelsur.
1636 erbjöd Galileo Galilei (1564-1642) den holländska regeringen en plan som
gick ut på att med hjälp av teleskop fastställa sådana regelbundna rörelser av
planeten Jupiters månar att deras positioner skulle kunna översättas till exakt tid.
Tabeller över Jupiters månar och deras gång infördes därefter i bl.a. den engelska
Nautical almanac, detta oaktat att ingen någonsin lyckades fastställa sin exakta
longitud till sjöss med hjälp av Jupiters månar.
1765 skrev Johan F. Dalman i Utkast til et Sjö-lexikon (vårt språks äldsta
sjölexikon (under uppslagsordet: Observationer):
Observationer äro antingen lodningar och peilingar af hukar och högder, eller himmels
observationer, de sednare äro på stjernor eller som merendels brukas på Solen, för at af deß högd
eller det strek hon är peilad uti, finna compaßens mißwisning, tiden eller latitudo. Tör hända at
man också kan hitta på sätt til at genom himmels observationer finna longitudo.
Longitudproblemet löstes när den engelske urmakaren John Harrison (1693-1776)
uppfann och konstruerade en praktisk användbar kronometer för sjöbruk ca. 1759.

Ytterst är longitud en nybildning av latin longitudo (längd), vilket i sin tur är

bildat av lat. long(us)- (lång) + -itudo (som är ett abstrakt suffix). Jfr. Datumlinje,
Höjdmetoden, Kronometer, Latitud, Longitud genom timvinkel, Middagslongitud,
 Måndistans, Projektionspunkt & Referensmeridian.

Longitudbestämning genom korresponderande höjder, se Middagslongitud.

Longitud genom timvinkel (eng. longitude by hour angle) är en äldre

astronomisk metod för ortbestämning. Den går ut på att mäta t.ex. solens höjd på
morgonen när hon står rakt i öster, eller på aftonen när hon står rakt i väster. Genom
att slå i tabeller får man egen longitud som en skillnad mellan LHA (lokal hour
angle) och GHA (Greenwich hour angle).

Antag att fartyget befinner sig på Ekvatorn och det är vårdagjämning. Då står
solen i zenit vid sann middag. Antag att solen visar sig rakt i öster klockan sex
skeppstid. Om klockan då är sju GMT befinner sig fartyget 15° väst om
Greenwichmeridianen eftersom tidsskillnaden, en timme mellan LHA och GHA,
motsvarar 15°. Befinner sig fartyget annorstädes än på ekvatorn och det inte är
vårdagjämning blir beräkningen något mer invecklad. Men principen är att man får ut
longituden om man mäter solen när hon står rakt i öst respektive rakt i väst.
Nackdelen med denna ortbestämning är att man måste ta många höjder med flera
timmars mellanrum, vilket dessvärre icke alltid är möjligt p.g.a. moln och/eller
dimma. Jfr. Höjdmetoden & Timvinkel.

Longitudstjärnor kallas de stjärnor som ligger nära ekliptikan och därför lämpar
sig bäst för att ta måndistanser med. Dessa är:

Hamal, skenbar magnitud 2,23 (arab. [vädur]), alfa i vädurens tecken.

Aldebaran, absolut magnitud -0,6 (arab. [följeslagare]), alfa i oxens tecken.

Pollux, skenbar magnitud 1,21 (grek. [är en av guden Zeus söner]), beta i tvillingarnas tecken.

Regulus, skenbar magnitud 1,34 (latin [småkung, lydkung]), alfa i lejonets tecken.

Spica, skenbar magnitud 1,21 (latin [ax]), alfa i jungfruns tecken.

Antares, absolut magnitud -5,0 (grek. [av grek anti och Ares - mot krigsguden Ares, Ares reval]),
alfa i skorpionens tecken.

Altair, skenbar magnitud 0,89 (arab. at-ta ir [den flygande ]), alfa i örnens tecken.

Formalhaut, skenbar magnitud 1,29 (arab. famol-hoot el ganoubi [södra fiskens mun]), alfa i
södra fiskens tecken.

Markab skenbar magnitud 2,57 (arab. [sadeln]), alfa i Pegasus tecken.

Se Måndistans.

Lunar, se Måndistans.

Lunardistans, se Måndistans.
 Längd, se Longitud.

Längdgrad, se Longitud.

M
Magnitud (eng. magnitude) är ett mått på en himlakropps ljusstyrka. De
ljusstarkaste stjärnorna har negativ magnitud. Solens magnitud är -27, Venus
magnitud är -3,3, Sirius magnitud är -1,7, Saturnus magnitud varierar mellan -0,2 till
+ 0,5, Polstjärnans magnitud varierar mellan 2,1 och 2,2 osv. Det finns sex positiva
styrkeklasser. Ett normalseende men obeväpnat öga klarar att se magnitud sex men
inte magnitud sju. Man skiljer på skenbar magnitud, dvs ljusstyrkan som den
uppfattas på jorden och absolut magnitud som är ett förhållande mellan stjärnans
avstånd från jorden och den skenbara magnitud

Magnitud är bildat av latin magnitudo (storhet).

Medelsoldygn (eng. mean solar day, ty. mittlerer sonnentag) är en matematisk

modell för den tid solen i genomsnitt tar på sig att att gå ett varv runt jorden. I denna
modell är ett medelsoldygn 86'400 UT-, eller medelsolsekunder. Se Medeltid & UT.
Medelsolsekund, UT-sekund (eng. mean solar second, UT-second) är 1/86'400
av det astronomiskt bestämda medelsoldygnet. Medelsolsekunder används vid
astronomisk navigering.

Medeltid, medelsoltid (eng. mean time) är ett begrepp inom den astronomiska
navigationen som inte betyder annat än att ett dygn är exakt 24 (kronometer)timmar.
Eftersom jordaxeln dels lutar mot ekliptikan, dels har en elliptisk omloppsbana runt
solen kan skillnaden mellan ett medelsoldygn och ett sant soldygn uppgå till 1/2
minut. Det är ett stort fel vid astronomisk navigering. 1/2 minut kan ge ett
positionsfel på ≈ 7,5 sjömil.

Medeltid är en förkortning av medelsoltid och betyder den tid det genomsnittligt

tar för jorden att snurra ett varv. Se Sann tid & Tidsekvationen.

Meridian, middagslinje (eng. meridian, ty. meridian) är varje storcirkel går från
pol till pol och som skär ekvatorn vinkelrätt.
Meridianerna räknas numera (liksom longituderna) från Greenwich
(nollmeridianen). Därifrån går man 180° grader åt vardera hållet. Den 180:e
meridianen går i närheten av Berings sund.

Meridian är bildat till latin merides (middag). Grundbetydelsen är den tid på

dygnet när solen står som högst på himlen, dvs mitt på dagen = mid-dag. Se Celesta
meridianen, Datumlinje, Deklination, Deklinationscirkel, Himmelsklot,
Himmelsekvator, Middagshöjd, Referensmeridian & Sann middag.

Meridianhöjd (eng. meridian altitude, ty. höhe im meridian) är en himlakropps

högsta höjd över horisonten när de passerar den meridianen man själv befinner sig
på. Jfr Meridian, Middagsshöjd & Sann middag.
 Meridianpassage (eng. meridian passage, ty. meridian durchgang) är en
himlkropps rörelse när hon kulminerar i höjd (passerar meridianen). Detta kallas
också övre meridianpassagen (ÖMP). Himlakroppen står då som högst på himlen på
navigatörens meridian. Himlakroppen visar då rättvisande norr eller rättvisande söder
(dvs bäringen till himlakroppen är då nord eller syd).

Kulminerar himlakroppen vid Greenwich kallas meridianpassagen Greenwich

övre meridianpassage (GÖM).

Motsatsen är den undre meridianpassagen (UMP / GUM). Den sker tolv timmar
senare. Då står himlakroppen på sin lägsta punkt under sin skenbara vandring på
himlen. Endast cirkumpolära himlakroppar har synliga undre meridianpassager.

Meridianpassager är väl lämpade för latitudbestämning. Se Sann middag.

Middagshöjd (eng. meridian altitude, ty. höhe im meridian) är den höjd en

sextant, oktant e.dy. visar när solen står som högst på himlen. När så sker befinner
sig navigatören och solens projektionspunkt på samma meridian.
Mäter man middagshöjden t.ex. den 10/11 och finner att middagshöjden är 35°
samt lägger till solens deklination, dvs det ställe på jorden där solen för dagen står i
zenit (som den 10/11 är syd 19°35'). Då får man: 54°35'. Från det talet drar man av
90° och får 35°25' som är den breddgrad man befinner sig på (i exemplet har
höjdrättelsen antagits vara 0).
När man ser solen sann middag rakt söder och när samtidigt solen har en nordlig deklination
(vilket är normalfallet hos oss norr om ekvatorn på sommaren) är: Latituden = 90° +
deklinationen - rättad höjd.
När man ser solen sann middag rakt söder och när samtidigt solen har en sydlig deklination
(vilket är normalfallet hos på vintern) är:
Latituden = 90° - deklinationen - rättad höjd.
När man ser solen sann middag rakt nord och när samtidigt solen har en nordlig deklination
(vilket på sommaren händer om vi är nära ekvatorn ) är:
Latituden = deklinationen, + rättad höjd -90°.
Om navigatören befinner sig på södra halvklotet gäller ovanstående regler precis tvärtom.
Eftersom man kan läsa i tabeller när det är middagshöjd över Greenwich kan
tiden mellan Greenwich middagshöjd och den middagshöjd där man befinner sig
omräknas till ett avstånd (longitudskillnad) i öst eller västlig riktning. Middagshöjd
en timma tidigare än Greenwich anger att man befinner sig 15° öst. Middagshöjd två
timmar senare än Greenwich anger att man befinner sig 30° väst osv.

Middag- är ett översättningslån av latin merides (middag) > meridian > middag,
Jfr. Middagslongitud.

Middagslatitud är den latitud en navigatör befinner sig på när det är sann

middag. Se Middagshöjd & Sann middag.

Middagslongitud, longitudbestämning genom korresponderande höjder är

ett sätt att finna longituden med hjälp av middagshöjden. Metoden går ut på att ta tid
och mäta solens höjd två gånger. Första gången mäts den stigande solen en, till en
halv timme före kulminationen (middagshöjden). Tid tas. Antag att höjden då var
exakt 30°, och tiden GMT 13h30m30s. Därefter väntar man och passar solen när hon
 sjunker efter kulminationen till hon nått exakt samma höjd som mätningen före
kulminationen, i vårt fall exakt 30°. Antag att klockan då visade GMT 15 h20m02s.
Man söker därefter den exakta tiden för solens kulmination. Den får man genom att
lägga ihop de båda tiderna och dela med två. I vårt räkneexempel kulminerar solen
GMT 14h25m16s. När solen kulminerar inför våra ögon står hon exakt i syd. Mäter vi
väster om Greenwich befinner vi oss och solens projektionspunkt på exakt samma
longitud. Befinner sig navigatören på ostliga longituder måste vi subtrahera
projektionspunktens longitud från 360°. Med denna visshet slår jag upp solens
projektionspunkt GMT 14h25m16s, den aktuella dagen.

Exemplet gäller om båten ligger still.

Gör båten fart måste man justera den andra höjdmätningen.

För varje distansminut som båten seglar mot solen mellan de båda
höjdmätningarna skall man lägga till en bågminut på sextanten. För varje
distansminut som båten seglar från solen skall man dra ifrån en bågminut på
sextanten. Observera att man inte behöver rätta höjden eftersom man bara är ute efter
likheten i höjd, före och efter kulminationen.

Att man inte kan få ut middagslongitud genom att enbart mäta solens kulmination
och passa den med sextanten, beror på att bäringen till solen hastigt ändrar sig. Man
hinner inte passa solen den sekund hon står i exakt syd. [9]

För att få ut latituden ur midagshöjden. Se Middagshöjd.

Morgonstjärna (eng. morning star) är ett gammalt namn för planeten Venus, när
Venus ännu lyser klar i öster före solens uppgång på en ljus morgonhimmel.

-stjärna skall här förstås som irrstjärna (dvs planet).

Morgon- är ett uråldrigt gemensamt germanskt ord. Jfr. Aftonstjärna & Planet.

Måndistans, lunardistans, lunar (eng. lunar distances [longitude by lunar

distans], ty. monddistanzen) är en av de metoder att fastställa longituden som var
vanliga i sextantens barndom. Den går ut på att mäta månens vinkelavstånd till solen,
eller en närbelägen stjärna. Månens snabba gång över himlen ändrar vinkelavståndet
till andra himlakroppar vilket kan utnyttjas för tidsbestämning.

Det råder ett matematiskt samband mellan solhöjd, position och tid. Känner man
två, kan man räkna ut den tredje. När man varken känner tid eller vet sin position kan
man räkna ut dem båda genom att mäta måndistansen till solen eller till en
närbelägen stjärna. Vinkelavståndet mellan månen och himlakroppen ger tiden.

Nautikalalmanackor innehöll fram till 1906 uppgifter om månens bågavstånd för

var tredje timme till solen, fyra planeter och nio fixstjärnor vid Greenwich meridian
(se Longitudstjärnor). Genom att jämföra ett uppmätta bågavstånd och de som gavs i
almanackan kunde GMT bestämmas. Longituden erhölls ur skillnaden mellan GMT
och ortstiden, som beräknades trignometiskt efter en höjdobsevation.
 I hundra år var mätning av måndistanser det mest fungerande sättet att bestämma
sin longetud. Metoden kom ur bruk när höjdmetoden vann allmän acceptans på en bit
in på 1800-talet. 1907 var måndistanstabeller slopade i nautikalamanackorna vilket
avsevärt försvårade framtida möjligheter att bestämma positioner med hjälp av
måndistanser.

Lunar är ytterst bildar av latin luna (måne). Lunar betyder ≈ det som har med
månen att göra. Jfr. Höjdmetoden, Longitud & Sextant.

Månhöjd (altitude of the moon) är vinkeln mellan navigatörens horisont och

(över ellr underkant av) månens rättade höjd. Se Höjd.

N
Nadir (eng. nadir. ty. fusspunkt, nadir) är en punkt på firmamentet eller
stjärngloben som ligger exakt mitt emot zenit.
Om jag har solen rakt över huvudet, har jag solen i zenit. Drar jag en tänkt linje
från solen genom mitt huvud, min kropp, mina fötter och fortsätter rakt genom
jordklotet och ut i rymden så finns en plats på himmelsgloben som är raka motsatsen
till zenit. Den punkten heter nadir.

Nadir är bildat av arabiska an-nazir (den motstående). Grundbetydelsen är: mitt

emot zenit. Jfr. Zenit.

Nattskiva, nokturnal (eng. nocturnal) är ett äldre instrument som gör det möjligt
att omvandla stjärnpositioner till klockslag. Nattskivan består av en rund skiva med
ett hål i mitten och två armar (alidader). Man siktar på polstjärnan genom hålet, låter
den ena alidaden peka rakt ner och den andra på Karlavagnens bakstycke (två
stjärnor). Från skalor kan man omvandla Karlavagnens cirkumpolära rörelser till
nattliga klockslag. Man kunde t.ex. kontrollera om vakten vänt timglaset för tidigt
eller för sent. Var sanden fuktig, var det frost och vid rullning rinner sanden saktare i
timglaset än normalt, också detta kunde kontrolleras av nattskivan. Tyvärr ger inte
nattskivan den sekundnoggrannhet som krävs vid astronomisk navigering.

Nokturnal är avlett av latin nocturnus (nattlig).

Nautisk almanacka, nautikalalmanacka (eng. Nautical Almanac, ty.

Nautisches Jahrbuch) är en astronomisk tabellsamling för hjälp vid astronomisk
navigation. Den engelska nautikalalmanackan utkom första gången 1766. Den ger
bl.a. måndistanser, deklinationer (en himlakropps placering mellan himmelsekvatorn
och hommelspolen) och efemerider (himlakropparnas ställning vid en viss tidpunkt)
för solen, månen, planeterna och 57 av de klaraste stjärnorna.
Nautikalalmanacka är ett översättningslån från eng. Nautical almanac.
Eng. nautical- är bildat till latin nauticus (≈ tillhörande skepp).

Eng. almanacka kommer från medeltidslatinets almanachus (almanacka,

kalender). Se Deklination, Efemerider, Måndistans, Referensmeridian &
Rektascension.

Nod (eng. node, ty. knotenpunkt) är de ställen där månens eller en planets bana
 skär ekliptikan.
Nod är bildat till latin nodus (knut). Grundbetydelsen är knutpunkt. Jfr. Ekliptika.
Nordpolen (eng. the North pole) är dels den geografiska nordpolen, dels den
magnetiska nordpolen. Dessa skiljer sig geografiskt från varandra.
Den geografiska nordpolen är ursprungligen beräknad från polstjärnans
projektionspunkt, eller mer exakt: den plats på jorden där polstjärnan beräknade stå i
zenit. Polstjärnas exakta position är 89,25° och avviker med nutida mätningar sett
något från himmelspolens centrum. Varje dygn gör Polstjärnan en liten skenbar
knappt mätbar cirkel. Den exakta himmelspolen befinner sig i centrum av denna
cirkel. Den geografiska sydpolen är placerad (i nadir) mitt emot Nordpolen på andra
sidan jordklotet. Ekvatorn är halva avståndet från den geografiska nordpolen till den
geografiska Sydpolen.
De magnetiska polerna är jordmagnetismens nord- och sydpol. De täcker ett
område på ca. 50 nautiska mil: N 75°5''1''' W 100° och S 67°5''1''' E 140°. Den
magnetiska ekvatorn ligger med vissa variationer mitt emellan de magnetiska
polerna.
Att den magnetiska nordpolen ungefärligen sammanfaller med den geografiska
nordpolen är en ren tillfällighet. Äldre sjöfarare trodde att kompassnålen, genom
Guds godhet pekade på polstjärnans projektionspunkt. Se Himmelspol & Södra
korset.
Nutation (eng. nutation, ty. schwanten, nutation) är kortperiodiska förändringar
av himlakroppars rörelser. Jordaxeln är utsatt för nutation med en periodicitet på 18,
6 år.
Jordens nutationen är en störning i jordaxelns precessionsbana, vars yttersta orsak
är störningar från månens och planeternas dragningskraft.
Nutation är en nybildning av latin nuto (nicka, svaja). Jfr. Precession 1.

O
Oktant, se under Sextant.
Orions bälte, se under Jakobsstav.
Ortlinje (eng. position line, ty. standlinie) är ett streck, en cirkel eller en kurva på
ett sjökort.
Den enklaste formen av ortlinje är en bäring. En annan enkel typ av ortlinje är
enslinjen. Vid krysspejling tar man ut två eller fler ortlinjer och finner orten där
linjerna korsas. En mer komplicerad ortlinje är den astronomiska ortlinjen.
I Västsverige heter de ortlinjer som är bäringar och enslinjer: med, mej och me.
Jfr. Astronomisk ortlinje.
Ortlinjeberäkning är att bestämma och lägga ut en ortlinje i ett sjökort. Se
Astronomisk ortlinje & Ortlinje.

Ortbestämning (eng. fixing the ship) är att fastställa sin position, antingen
astronomiskt (med hjälp av stjärnor, planeter, solen och månen), teletekniskt (med
hjälp av radiofyrar) satellitiskt (med hjälp av satellitnavigator) eller genom
landobservationer (pejlingar, enslinjer osv).

P
1
Parallax (eng. parallax) är en himlakropps skenbart ändrade läge i förhållande
till andra himlakroppar, där den skenbara förflyttningen enbart beror på att
 navigatören flyttat på sig från ett observationsställe till ett annat.
Inom astronomin är jordbanan runt solen den största förflyttningen. Detta kallas
årlig parallax (eng. annual parallax) och spelar liten roll i astronomisk navigation,
men desto större för att mäta avstånd till stjärnor.
Inom astronomisk navigering arbetar man med begreppet daglig parallax.

Parallax är bildat av grek. parallaxis (ombyte, förflyttning). Se Daglig parallax.

2
Parallax (eng. parallax in altitude) är en vinkel mellan två samtidigt observerade
avlägsna föremål.
Det är teoretiskt möjligt att få ut eget avstånd genom att mäta (parallax)vinkeln
mellan strandkanten och ett fyrtorns topp.
Fyrtornets höjd över havet läser man sig till i fyrlistor och/eller sjökort.

Parallaxvinkeln delat med fyrens höjd kan omvandlas till avstånd. Se Höjdvinkel
(fotnot).

Planet, irrstjärna (eng. planet): Av de planeter som ingår i solsystemet är det

bara Jupiter, Mars, Saturnus och Venus som används vid astronomisk navigation.
Planet är en försvenskning av grek. planetes som betyder kringirrande, och syftar
på stjärnor som irrar mellan stjärnbilderna på himlen.

Irrstjärna är ett äldre ord för planet. Planetbanorna var mycket svårförutsebara när
man betraktade himlen som en kupol, därav namnet irrstjärna. Grundbetydelsen är
stjärna som irrar. Jfr. Aftonstjärna & Fixstjärna.

Planethöjd (eng. altitude of a planet) är vinkeln mellan navigatörens horisont och

en planet. Se Höjd.

Polhöjd (eng. altitude of the pole) är vinkeln mellan navigatörens horisont och
polstjärnan (detta gäller på norra halvklotet). Mer exakt är polhöjden vinkeln mellan
navigatörens horisont och norra eller södra himmelspolen. Polhöjden är alltid lika
med navigatörens latitud.

Polstjärnan står i zenit (dvs rakt över huvudet om man befinner sig på Nordpolen.
Eftersom himmelspolerna sammanfaller med jordens nord- och sydpol kommer
polstjärnan att skenbart falla, ner mot horisonten, i samma takt som betraktaren rör
sig sydvart. När polstjärnan faller under horisonten har betraktaren passerat ekvatorn.
Härav följer att polstjärnans höjd (dvs vinkeln mellan den synliga horisonten och
polstjärnan) sammanfaller med betraktarens latitud (breddgrad). Se Himmelspol.

Polstjärnan, se under Himmelspol & Nordpolen.

Precession (eng. precession, ty. präzession) är ett astronomiskt fenomen som

långsamt förändrar stjärnhimlen i det att himmelspolens projektionspunkt vrider sej
runt polarområdet i en 26'000-årig cirkel. Vissa stjärnor och stjärnbilder som nu är
cirkumpolära inte var det för tusen eller tvåtusen år sedan. Lågt stående stjärnor som
är synliga för oss idag låg under horisonten när våra förfäder betraktade natthimlen
på vår latitud. Polstjärnan var inte polstjärna för tvåtusen år sedan. Den kommer
heller inte att vara det om tvåtusen år. Poängen är att stjärnornas deklinationer
 (himlakropparnas avstånd från himmelsekvatorn) förändras år från år i en 26'000-
årig cykel. Också vårdagjämningspunkten (Aries) vandrar vilket visas av att Aries
idag är i Fiskarnas tecken - men att Aries var i Vädurens tecken för 2000 år sedan,
när vårdagjämningspunkten först beskrevs. Ett minne av detta är att
vårdagjämningspunkten har det latinska namnet Aries (vädur). Solen stod vid
vårdagjämningen i Vädurens tecken, för 2000 år sedan. Andra namnändringar som
hänger samman med precessionen är Kräftans vändkrets. Solen vänder inte idag i
Kräftans tecken den 21/6 utan i Tvillingarnas tecken. Inte heller vänder solen idag
när hon står i Stenbockens tecken den 22/12, som man kan tro av namnet:
Stenbockens vändkrets. Solen vänder den 22/12 i Skyttens tecken.
Vårdagjämningspunkten (Aries) vandrar med 50''/år vilket blir 28° på 2000 år.

Precession är bildat av latin præcedo (gå före). Se Kräftans vändkrets,

Stenbockens vändkrets & Vårdagjämningspunkten.

Prismacirkel, se Cirkel.

Projektionspunktshastighet är projektionspunktens hastighet. Den varierar för

olika himlakroppar och på viljen lattitud projektionspunkten rusar fram.
För solen är projektionspunktshastigheten, på ekvatorn, en och en halv gånger så
stor som ljudhastigheten, eller mer exakt är 15 distansminuter per minut. Det är
därför viktigt att vara noggrann i uppmätning av höjder och tid. Jfr. Projektionspunkt
& Tidsfel.
Projektionspunkt är nyckeln till den moderna astronomiska navigationen. En
himlakropps projektionspunkt är det ställe där en navigatör har himlakroppen i zenit
(dvs rakt ovanför huvudet). Solen rör sig runt jorden på 24 timmar. Det betyder att
solens projektionspunkt (dvs projektionshastigheten) rör sig med jetfart från öster till
väster.
Solens projektionspunkt förflyttar sig 15° (runt jorden) per timme och 360° på ett
dygn (360/24 = 15), vilket svarar mot en hastighet av 900 knop vid ekvatorn, eller
femton sjömil per minut, eller 463 meter per sekund. Varav följer att ett mätfel på en
sekund motsvarar ett mätfel på havet av 463 meter på ekvatorn.
Projektionspunktens latitud kallas deklination. Projektionspunktens longitud
kallas timvinkel. Jfr. Astronomisk ortlinje & Projektionspunktshastighet.

R
Referensmeridian, nollmeridian (eng reference meridian) är numret på den
meridian varifrån man utgår med 180° åt vardera hållet för att överlagra jorden med
360 meridianer. Överallt i världen är numera Greenwich meridian - nollmeridian.
Det har tidigare funnits flera andra nollmeridianer. Fransmännen räknade Paris
som referensmeridian (till 1911) och spanjorerna räknade från S:t Fernandos i
närheten av Cadiz som sin referensmeridian. Under första världskriget (1914-18)
tryckte Kgl. Preussiska Landesaufnahme fältkartor i skala 1:100000 med Ferro som
referensmeridian. Ferro är den västligaste av Kanarieöarna och ligger 17°39' väster
om Greenwich.

Att man så småningom, också i Tyskland, stannade för Greenwichmeridianen

beror ytterst på att Nautical Almanack utgick från Greenwichmeridianen.

Första Nautical Almanack publicerades 1766 med den brittiske hovastronomen

 Nevil Maskelyne (1732-1811) som utgivare. Den blev snabbt populär bland
engelsktalande sjömän. Sannolikt bidrog också det brittiska imperiets karaktär av
dåtida världsvälde till att företrädare för 26 länder röstade för Greenwichmeridianen
som nollmeridian på en geodetisk konferens i Rom 1883. I förlängningen blev det
Romkonferensen 1883 som stadfäste segern för Greenwichmeridianen som
nollmeridian. Se Datumlinjen Meridian & Longitud.

Rektascension, rectascension (eng. right ascension, ty. rechtsaszension,

geradeaufsteigung) är en astronomisk vinkelkoordinat, som motsvarar längdgrad
(longitud) på jordytan. Rektascension räknas i grader motsols från
vårdagjämningspunkten, från 0° till 360°.

Rektascensioner ges ofta i tidsenhet där en timme är 15°, vilket motsvarar en

siderisk timvinkel.

Rektascension är bildat av medeltidslatin ascensio recta (rakt uppåtstigande). Se

Astronomiska koordinater. Jfr. Deklination & Siderisk timvinkel.

Räknad höjd(vinkel) (eng. height computed) är den höjdvinkel som vi skulle få

om vi befann oss på det räknade stället när vi mäter höjden för att finna vår position
enligt höjdmetoden. Skillnaden mellan den räknade höjden och den sanna höjden
talar om för oss hur långt framför eller bortom vårt räknade ställe vi befinner oss. Se
Höjdmetoden.

S
Sann middag (eng. apparent noon) betyder att solen står som högst i sin bana
över himlavalvet. Den astronomiska klockan är då exakt 12.00.00 sann tid.
Tidsskillnaden mellan vad klockan är vid Greenwich (GMT) och sann middag
(ombord) kan omräknas till ett avstånd mellan Greenwich longitud och den longitud
där där navigatören mäter sann middag.
Eftersom navigatören vid sann middag befinner sig precis nord om solens
projektionspunkt ger den astronomisk ortlinjen latituden. På norra halvklotet gäller
vid sann middag att latituden = 90° + projektionspunktens latitud - höjden. Härav
följer att sann middag kan ge sann position.
Sann betyder här riktig, rättvisande - meridianpassage!
Middag- är ett översättningslån av latin merides (middag) > meridian. Se
Astronomisk navigering, Meridianpassage & Sann tid.
Sann midnatt (eng. apparent midnighht) inträffar vid solens undre
meridianpassage. Jfr. Meridianpassage & Sann middag.
Sann soltid, se Sann tid.
Sann tid, sann soltid, soltid (eng. apparent time, horary angel) är den tid som
enbart förlitar sig på solens bana över himlavalvet. Eftersom jordrotationen inte är
helt likartad utan varierar något dygn för dygn, kan sann tid avvika från
medeltid/medelsoldyngn (dvs klock- och kronometertid) med upp mot 1/2 minut.
Om inte skillnaden mellan sann tid och medeltid/kronometertid beaktas ger det
kraftiga fel vid astronomisk ortsbestämning.

Sann betyder här riktig, rättvisande (tid i förhållande till himlakropparnas

meridianpassage). Se Medelsoldygn, Medelsolsekund, Sann middag &
 Tidsekvationen

Sant soldygn är den sanna tid det tar för solen mellan två övre meridianpassager.

Längden på ett sant soldygn varierar under året, vilket beror:

(1) på att jordens bana runt solen är ellipsformad,

(2) att banhastigheten varierar under året,

(3) att ekliptikan lutar mot ekvatorsplanet.

(4) att den riktiga solen rör sig i ekliptikan medan medelsolen rör sig runt ekvatorn.

Två på varandra följande sanna soldygn kan skilja sig år med max. en sekund. Jfr.
Medeltid & Tidsekvationen.

Segelsten, solsten (isl. siglusteinn) är ett mystiskt vikingatida

navigationshjälpmedel. Man har så vitt bekant aldrig funnit några segelstenar vid
arkeologiska utgrävningar. Men de omnämns i den norröna litteraturen i Gudmundar
Biskups saga och i Olavsagan. I dessa sagor används inte segelstenen för navigation
utan till tidmätning, såväl lands som till sjöss.

I nutida vetenskapliga och populärvetenskapliga översikter om vikingafärder

antas rätt allmänt att segelstenar är något slags optiska prismor av kvarts som kan ge
solens position på himlen mulna dagar. Känner man till solens position och vad
klockan är, kan man lätt räkna ut nordriktningen och kursen. Men frågan är om denna
form av död räkning är tillfyllest för att ta ett öppet vikingaskepp från Norge till
Island.

Sextant, oktant och kvintant (eng. sextant, octant & quintant) är

vinkelmätningsinstrument med vilka man mäter vinklar från navigatörens öga till två
punkter, t.ex. en himlakropp och den synliga horisonten.
Moderna sextanter, oktanter och kvintanter arbetar med två motställda speglar.
Detta kallas dubbelreflexion. Instrumenten som arbetar med två motställda speglar
kallas spegelreflexionsinstrument. Dubbelreflexion fördubblar mätområdet. En
oktant som har en limb på 45° får ett mätområde på 90°. Mer behövs aldrig för att ta
en sol-, mån-, eller stjärnhöjd.
Mätning går till så att horisonten speglas i en fast spegel, och en himlakropp i den
rörliga spegeln som är fäst i instrumentets vridbara alidad (arm). Alidadspegeln vrids
när aliaden vrids. Om navigatören får in en himlakropp i alidadspegeln och vrider
alidaden, upplever navigatören att himlakroppen i alidadspegeln flyttas ner mot
spegelbilden av havshorisonten i den fasta horisontspegeln. Denna skenbara
förflyttning av en himlakropp kallas att ta ner en stjärna (eng. shoot a star), ta ner
solen och att ta ner månen.
När himlakroppen flyttas ner till horisonten, låses alidaden i limben, som är en
graderad bågskiva utefter vilken alidaden rör sig. Aliadens förflyttningen läses av
från limben, vilket ger höjden, dvs vinkeln mellan navigatörens öga, himlakroppen
och horisonten. Noggrannheten är mycket stor. Med en sextant kan man mäta
bråkdelar av bågminuter.
 Känner man till det exakta klockslaget (GMT) går det att räkna ut egen position
med hjälp av nautikalalmanacka, ett vinkelmätningsinstrument och lite matematik.
Se Höjdmetoden & Måndistans.
Oktant är bildat av latin octantis (åttondel). Oktantens limb är 45°. Åtta oktanter,
lagda på rätt sätt, bildar en cirkel. Det är ett praktiskt instrument med vars hjälp man
kunde mäta vinkar med en noggranhet på en hundradels grad. Med hjälp av oktanten
kunde man mäta måndistanser upp till 90° (dvs 2 gånger 45°).
1766 kom den första nautikalamanackan. Den tabellerade bl.a. måndistanser på
ibland över 90°, vilket i ett slag gjorde oktanterna omoderna. De ersattes av sextanter
med vars hjälp man kan mäta vinklar på upp till 120° (dvs 2 gånger 60°). Sextantens
limb är 60°. Lägger man sex sextanter på rätt sätt bildar de en cirkel.
Sextant är bildat till latin sextans (sjättedel).
Kvintanten är det mest noggranna av alla spegelreflexionsinstrument. De har en
cirkelsektor på 78° och kan mäta vinklar upp till 156°, (dvs 2 gånger 78°). Kvintant
är bildat av latin quinta pars (femtedel). Grundbetydelsen är en femtedels cirkel.
Refletionscirkeln är ett cirkelrunt spegelreflexionsinstrument.
Kvintant, sextant, oktant och reflexionscirkeln kallas med ett gemensamt namn
reflexionsinstrument eller spegelreflexionsinstrument, eftersom de reflekterar
inmätta föremål i speglar.

Världens äldsta (avbildade) kvadrant finns i Tycho Brahes Astronomiae

instauratae mechanica. Tycho Brahe (1546-1601) ägde en fast placerad murkvadrant
(utan speglar) på sitt observatorium Uranienborg, på ön Ven, i Öresund. Med sin
kvadrant bestämde Brahe koordinater för himlakroppar.

Isaak Newton (1643-1727) har lämnat förslag till hur Brahes kvadrant kunde
förbättras med två motställda speglar, men Newton byggde inget sådant instrument.
Det gjorde amerikanen Thomas Godfrey 1730, och oberoende av honom också den
engelske instrumentmakaren John Hadley 1731. Av dessa skäl räknas Godfrey och
Hadley som spegelreflexionsinstrumentens uppfinnare. Se Astronomiska instrument,
Brissextant & Indexfel.

Sideral (eng. sidereal, ty. sideral) betyder: det som rör stjärnor. Se Siderisk.
Siderisk stjärntid (eng. sidereal time, ty. sternzeit) är tidmätning som hänför sig
till månen, solens och stjärnornas omloppstid.
Ett sideriskt dygn är tidsrymden mellan två på varandra följande
meridianpassager av en himlakropp.
En siderisk månad är månens verkliga omloppstid runt jorden: 27 dagar, 7
timmar, 43 minuter och 11,5 sekunder.
Ett sideriskt år (stjärnår) är den tid det tar jorden att fullborda ett varv runt solen
Annorlunda uttryckt är ett sideriskt år den tid solen fullbordar ett varv på
himmelsgloben, dvs 365 dagar, 6 timmar 9 minuter och 9,4 sekunder.

Siderisk är bildat till latin sideralis (konstellation). Jfr. Måndygn.

Siderisk timvinkel, stjärntimvinkel, SHA (eng. sidereal hour angel) är en

timvinkel (rektascension om 15°) som utgår från Aries (vårdagjämningspunkten). En
siderisk timvinkel är vinkelavståndet i ekvatorialplanet från Aries till en stjärnas
projektionspunkt, räknat åt väster. Härav följer att metoden att räkna ut
stjärnpositioner skiljer sig från uträkningen av solhöjder. Se Rektascension, Siderisk,
 Timvinkel & Vårdagjämningspunkten.

Solhöjd (altitude of the sun) är vinkeln mellan navigatörens horisont och solen.

Solen står högst på himlen och rakt i syd (på norra halvklotet) när hon gått halva
sträckan mellan soluppgång och solnedgång. När solen står högst står hon skenbart
står stilla i kulminationen och (mer eller mindre) i syd under cirka fyra minuter. Det
är därför inte särskilt svårt att hitta sydriktningen på dagen i rum sjö med fri horisont.
Jfr. Höjd & Siderisk timvinkel.

Solkompass, gnomon (eng. gnomon) består av en graderad skiva och en spets

(precis som ett solur). Solens skugga mot skivan anger tid på dagen. Man får syd
genom att avläsa längden på skuggan kl 12, sann middag (dvs när solen står som
högt på himlen).
En medeltida grönländsk pejlskiva från Uunartoq-fjorden (som visas på
Nationalmuseum i Köpenhamn) uppges vara en solkompass. Om solen visar syd på
sin högsta bana kan man beräkna latituden genom att mäta solskuggan (ungefär som
i ett solur) från ett tänkt torn eller pinne i pejlskivans mitt. Något sådant torn eller
pinne har man dock inte funnit till den grönländska pejlskivan. Det är dessutom
mycket svårt att omvandla solskugga till latitud vid andra tidpunkter än sann
middag.
Något skriftligt eller egentligt arkeologiskt belägg för att äldre tiders sjöfarare
använt solkompasser för navigation saknas, men teoretiskt är det fullt möjligt att
solkompasser kan ha funnits ombord i båtar både i Medelhavet och i Nordatlanten.

Teorin att fyndet från Uunartoq är en solkompass lades fram av Carl V. Sølver i
The Journal of The Institute of Navigation, vol. VI, No. 3 (1953). Teorin har
tillbakavisats men mer på intuitiv väg: Sølvers teori är svår och invecklad och risk
finns för övertolkning. Jfr. Segelsten.

Sommarsolstånd (eng. [summer] solstitial point, ty. solstitial punkte,

sonnenwendepunkte) infaller den 21:e juni på norra halvklotet och den 22:e
december på södra halvklotet. Dvs när solen står som högst på himlen. Se Kräftans
vändkrets & Stenbockens vändkrets.

Star Finder är en grafisk hjälpmedel för identifiering av stjärnor. I botten finns

en vit skiva där stjärnornas namn är utsatta. Ena sidan visar norra himmelsgloben.
Vänder man på den vita skivan visar andra sidan södra himmelsgloben. På den vita
skivan läggs genomskinliga skivor. Dessa har de horisontella koordinatsystemet.
Star Finder har genomskinliga skivor för var tionde latitud.

Man väljer den genomskinliga skiva som bäst svarar mot den latitud som man
befinner sig på. Man lägger den genomskinliga skivan på den vita skivan och vrider
den genomskinliga skivan så att den motsvarar kompasskursen. Därefter kan man
enkelt finna namnet på nästan varje stjärna vars bäring och höjd man grovt kan
uppskatta direkt från natthimlen. Jfr. Asinmutdiagram & Stjärnglob.

Stella Maris (havets stjärna) är ingen stjärna utan sinnebilden för Jungfru Maria.

I medeltida latinsk motett (sång med andlig text) från 1100-talet kallas Jungfru
Maria för havets stjärna: O Maria maris stella (O Maria havets stjärna). Detta är en
gammal (den ädsta ?) vittnesbörd där Jungfru Maria liknas vid en stjärna. Under
medeltiden fanns en tendens att ersätta himlakropparnas förkrisna namn med kristna
namn. Jfr. Jakobsstav.

Stenbockens vändkrets, södra vändkretsen (eng. the tropics of the capricorn) är

den latitud (23°27' syd) som är den sydligaste där en navigatör kan ha solen i zenit
sann middag (solens deklination är då 23°27' syd). Stenbockens vändkrets kallas så
därför att solen stod som lägst vid sann middag, sett från norra halvklotet, den 22/12
för 2000 år sedan! Under antiken stod solen i Stenbockens tecken denna dag. Idag,
2000 år senare, står solen i Skyttens stjärnbild den 22/12, p.g.a. precessionen. Se
Kräftans vändkrets, Precessionen & Vändkrets.

Stjärnglob är en glob där stjärnhimlen är utlagd. Jordklotet är tänkt som en prick

inne i globen. Stjärnglober används bl.a. för att finna pejlingsbara stjärnor för
astronomisk ortbestämning. Jfr. Asimutdiagram, Himmelsklot & Star Finder.

Stjärnhöjd (altitude of a star) är vinkeln mellan navigatörens horisont och en

stjärna. Se Höjd & Siderisk timvinkel.

Stjärnnavigering är ett ganska oegentligt namn för astronomisk navigation, ty

astronomisk navigation är inte bara navigering efter stjärnor utan också efter solen,
månen och planeterna. Se Astronomisk navigering, Himlakroppar & Höjdmetoden.

Stjärnsystem, galax, nebulosa (eng. galaxy, nebula) är samlingar av stjärnor.

Solen ingår i Vintergatans stjärnsystem. Från jorden kan ytterligare två

stjärnsystem ses med blotta ögat. På norra halvklotet kan man se Andromeda
galaxen. Den ligger på 2,2 miljoner ljusårs avstånd. På södra halvklotet kan man se
de två magellanska molnen. De ligger på ca 163'000 ljusårs avstånd.

Galax är en nybildning av grek. galaxias (mjölkvägen) och syftar på vintergatan.

Enligt grekisk mytologi har Vintergatan uppkommit då gudinnan Hera rev dibarnet
Herakles från sitt bröst så våldsamt att bröstmjölk sprutade ut över himlen.

Nebulosa är en nybildning av latin nebula (dimma). Grundbetydelsen är ≈

stjärntöcken.

Andromedagalaxen har fått sitt namn av stjärnbilden Andromeda, där den ingår.

Stjärnbilden Andromeda har fått namn av Andromeda som enligt grekisk

mytologi var etioperkonungen Kefeus dotter. Gudinnan Athena gav Andromeda en
plats bland stjärnorna.

De magellanska molnen har fått namn efter den portugisiske världsomseglaren

Fernão de Magallhãs (ca. 1480-1521). De kallas också kapmoln efter Kapudden
(Goda Hoppsudden) i Sydafrika, eftersom de är synliga på Kapuddens latitud. Jfr.
Vintergatan.
 Stjärntimvinkel, se Siderisk timvinkel.

Strålbrytning, refraktion (eng. refraction, ty. refraktion, strahlenbrechung) är

ljusstrålens brytning i atmosfären. Strålbrytningen är en faktor att räkna med både
inom astronomisk navigation och radarnavigation.
Vid astronomisk navigation är strålbrytningen störst vid lågt uppmätta höjder.
Den minskar till 0 vid 90°, dvs när en himlakropp befinner sig i zenit. På grund av
strålbrytningen visar sig solen alltid något tidigare än före sin verkliga soluppgång.
Hon förblit också synlig någon stund efter att hon gått ner under horisonten. Härav
följer att man inte normalt bör mäta himlakroppar som står lägre än 10° vid
astronomisk navigation, eftersom den mätta höjden då sannolikt innefattar ett
strålbrytningsfel.
Vid radarnavigation har man att räkna med att radarstrålen kan brytas uppåt, vid
undernormal strålbrytning. Det inträffar när kall luft blåser över varmare hav, vilket
ofta sker på vintern. Effekten är att radarräckvidden minskas. Om radarstrålen följer
jordrundningen vilket sker när varm luft blåser över kallare havsvatten flyttas
radarhorisonten bortåt och man ser betydligt mycket längre än normalt. Fenomenet
kallas övernormal strålbrytning.

Refraktion kommer närmast från fr. réfraction (strålbrytning), vilket ord i sin tur
stammar från latin refractus (bryta). Jfr. Apparent ort & Horisontalasimut.

Sumnerlinje, se Astronomisk ortlinje.

Svensk Sjöfartskalender med nautisk almanacka (1952-1987) namnändrat till

Svensk nautisk almanack (1988-91) var en svensk nautikalalmanacka som utkom
med 39 årgångar. Den byggde på asimut- och höjdtabeller som var lånade från H.O.
211 (förordet 1988 års uppl.). Se H.O. 211 & Höjdtabell.

Södra korset (the southern cross, latin crux) är en stjärnbild som består av fem
tydliga och klara stjärnor som, om de förbinds med streck, tillsammans bildar ett
något oregelbundet kors. Södra korset finns på den södra himmelssfären i
Vintergatan på 60° syd. Eftersom det inte finns någon motsvarighet till polstjärnan i
den södra hemisfären har Södra korset fått tjänstgöra som riktmärke mot den södra
himmelspolen, under de stora geografiska upptäckternas tid.

Under antiken var Södra korset synlig på Medelhavets latitud. På grund av

precessionen (se Precession) måste man idag fara söder om Sahara ca. 20° syd för att
se Södra korset.

Södra korsets stjärnbild är avbildad på Australiens, Nya Zeelands och Papua Nya
Guineas flaggor. Jfr. Himmelspol.

T
Teodolit (eng. theodolite) är ett ursprungligen astronomiskt instrument för
mätning av vertikala och horisontala vinklar (asimut och höjder). Teodoliten består
av ett hålkors som bestämmer syftningen och en kikare som är vridbar i höjd och
sidled. Kikaren har skalor för avläsning av vridningen. Till instrumentet hör ett stativ
samt och vattenpass, så att teodoliten kan justeras horisontellt.
 Teodoliter är de noggrannaste av de mekaniska instrument som finns för
uppmätning av horisontal- och vertikalvinklar. De används därför vid kartering och
geodesi. Inom sjöfart är teodoliter så vitt bekant endast använda i samband med
upptäcktsfärder. T.ex. lovprisar Ernest Shackleton (1874-1922) teodolitens
förträfflighet i The hart of the Antarctic (1909, sv. övers. 1910).

Ursprunget till ordet teodolit är obekant (Hellquist 1957:1174). Det är första

gången upptecknat i Sverige 1750 och kallades då Ängelska Theodolits. Se
Astronomiska instrument & Geodesi.

Tidsekvationen (eng. the equation of time) är skillnaden mellan sann tid och
medeltid.

Tidsekvationens storlek varierar under ett år från ca +14 minuter och 29 sekunder
till - 16 minuter och 20 sekunder.

-ekvation är bildat av latin aequatio (jämn fördelning). Se Medeltid & Sann tid.

Tidsfel är ett fel inom astronomisk navigation som innebär att tiden är fel avläst,
och/eller att kronometern går fel.

Positionen blir fel om himlakroppens projektionspunkt är felaktigt beräknad.

Projektionspunktshastigheten på ekvatorn är en longitudminut (en distansminut) för
var fjärde sekund. Jfr. Projektionshastigheten.

Timme i timvinkel och i eng. Greenwich hour angle, och local hour angle har
sitt namn av att man fram till ungefär mitten av 1900-talet angav vinkeln i timmar
(60 timmar = 60 distansminuter = 60 gånger 60 bågsekunder). Se Timvinkel.

Timcirkel, se Deklinationscirkel.

Timvinkel (eng. hour angle, ty. stundenwinkel) är en astronomisk

vinkelkoordinat om 15°, som delvis motsvarar längdgrad (longitud) på jordytan.
Timvinkeln mäts från himmelspolen. Den följer två deklinationscirklar (himmelska
meridianer) till himmelsekvatorn, varav den ena meridianen oftast är
Greewichmeridianen (eller noll-meridianen).

Timvinkeln ger ett avstånd på himmelsgloben uttryckt endera i grader eller i tid.
En timme svarar mot 15° av totalt 360°. Timvinklar räknas medurs.

En himlakropps läge kan anges med deklination (himmelskupolens breddgrad)

och timvinkel (himmelskupolens längdgrad).

Med timvinklar kan man också bestämma longituden. Känner man den exakta
tiden ombord och tiden i Greewich så känner man även avståndet mellan navigatören
och Greewich, vilket är ett annat sätt att säga att man också känner longituden. Jfr.
Astronomiska koordinater, Deklination, Greenwich timvinkel, Lokal timvinkel,
Longitud genom timvinkel, Meridian, Rektascension & Siderisk timvinkel.
 V
Vinkelmätningsinstrument, se Astronomiska instrument.

Vintergatan (eng. the milky way, ty. milchstrasse, da. mælkevejen) är det
stjärnsystem i vilket vårt solsystem ingår.

Det finns ca. 100 miljarder stjärnor i Vintergatan, dessa syns som ett vitt
(mjölkaktigt) band av stjärnor tvärs över natthimlen (den galaxtiska ekvatorn). Det vi
ser är Vintergatans längdaxel. Vintergatan är diskusformad. Totalt är Vintergatan ca
100'000 ljusår i diameter. Tjockleken är uppges vara 15'000 ljusår, men entydighet
råder inte om tjockleken i den astronomiska vetenskapen.

Vintergatans namn förirrar sig bak i forntidens mörker. Jfr. Stjärnsystem.

Vintersolstånd (eng. [winter] solstitial point, ty. solstitial punkte,

sonnenwendepunkte) infaller den 22:e december på norra halvklotet och den 21:e
juni på södra halvklotet. Dvs när solen står som lägst på himlen sann middag. Se
Kräftans vändkrets & Stenbockens vändkrets.

Vårdagjämningspunkten, aries (eng. vernal equinox, the first point of aries, ty.
frühlingspunkt, widderpunkt) är en medvetet vald punkt på himmelsekvatorn som
markerar början och slutet på den cirkelbana som solen skenbart vandrar runt jorden
på ett år.

Om man tänker sig att solens projektionspunkt (de ställen på jordklotet där solen
står i zenit) vandrar från 23°27' syd (sann middag vintersolstånd: stenbockens
vändkrets) den 22/12 till 23°27' nord (sann middag sommarsolstånd: kräftans
vändkrets) den 21/6 och sen tillbaka, då ligger solens projektionspunkt på ekvatorn
den 21/3 (sann middag: vårdagjämningen) och den 23/9 (sann middag:
höstdagjämningen). Dessa två sist nämnda lägen kallas vårdagjämningspunkt (Aries)
respektive höstdagjämningspunkt.

Aries betyder vädur (på latin). Men eftersom vårdagjämningspunkten idag

infaller då solen står i Fiskarnas tecken, betyder det att vårdagjämningspunkten sedan
den först fastställdes, under antiken för 2000 år sedan, har flyttar 28° från vädurens
till fiskarns tecken p.g.a. precessionen. Se Precession.

Vändkrets (eng. tropic, ty. wendekreis) kallas de parallellcirkelar (breddgrader)

på jorden vid 23°,27' nord (se Kräftans vändkrets) och 23°,27' syd (se Stenbockens
vändkrets) där solen står i zenit vid sann middag, sommar- resp. vintersolstånd.

Vändkrets är en försvenskning av ty. Wendekreise.

Ty. Wende- (vändpunkt) syftar på att solen skenbart vänder i sin bana mellan
23°,27' nord och 23°,27' syd, då hon vid sommar- och vintersolståndet sann middag
tangerar vändkretsarna.

-krets är en försvenskning av ty. -kreis (ring) vilket syftar på breddgraderna

 23°,27' nord och 23°,27' syd.

Z
Zenit (eng. zenith, ty. zenit) är den punkt på himlavalvet som en navigatör har
rakt upp, ovanför skallen eller om man så vill den sol- mån eller stjärnstråle som går
lodrätt ner till jordklotet.

Solens strålar når jorden lodrätt alla dagar om året någonstans inom ett bälte
mellan 23°,27' nord (midsommar) och 23°,27' syd (midvinter). Solen står i zenit vid
ekvatorn (sann middag) på vårdag- och höstdagjämningen.

Zenith har samma etymologiska ursprung som asimut. De uppges båda komna av
arabiska as-samt, simt, semt (vägen, riktningen), ehuru dock arab. as-samt har
ombildats i Spanien och Frankrike till sp. cenit, fr. zenith och därifrån vidare till
världens alla språk. Jfr. Asimut, Nadir & Projektionspunkt.

Å
Årlig parallax (eng. annual parallax), se under Parallax 1.

Noter
- Äldre astronomiska almanackor som till nöds kunnat användas till sjöss är kända
[1]

sedan medeltiden. Den äldsta kända är en hexameterdikt som heter Phainomena (sv.
fenomen) av den grekiske skalden Aratos från Soloi som levde ca. 315 - 245 f.Kr.
Där Aratos från Soloi som först namnger stjärnor efter grekiska gudar. Dikten är
nyligen översatt till sv. av Hans Carling (Himlens fenomen, Stjärnbilder och
vädermärken. Båtdockgruppen, Skärhamn 2002).

- Lars Wigenius f.d. rektor vid navigationsskolan i Göteborg har facktagranskat

[2]

texten och lämnat många värdefulla komplement och tillrättalägganden, om det trots
detta finns fel och tillkortakommande är ansvaret enbart författarens eget.

[3]
- Polstjärnas exakta position är 89,25°. Av pedagogiska skäl anges polstjärnas
position i denna text till exakt 90°. På ett dygn gör polstjärnan en liten skenbar
knappt mätbar cirkel. Den exakta himmelspolen befinner sig i centrum av denna
cirkel.

- Förutom upptäckten av daviskvadranten är John Davis också känd för att 1585 ha
[4]

upptäckt Davis sund mellan Grönland och Baffins land (i Kanada) och för upptäckten
av Falklandsöarna 1592. Davis dödades i strid med sjörövare, öster om nuvarande
Singapore.

[5]
- Vid mycket höga höjder, t.ex. mätning av solen i tropikerna, kan inte
likahöjdcirkeln betraktas som en rät linje i kortet. Den blir där en cirkel. Men detta är
undantagsfall.

- I anslutning till Sven Yrvind (f. Lundin 1939) i boken Konstruktören (2003:51f)
[6]

anser jag att den praktiska nyttan av att kunna bestämma sin position med hjälp av
en höjdvinkel till en fyr är överdriven och skolboksmässig. En 32 meter hög fyr på
två sjömils avstånd ger en halv grad på sextanten. Det är för lite för att ge en säker
position. Är fyren nittio meter bort är höjdvinkeln 20°. Då är man för nära och bör
långt tidigare ha skaffat sig en säker position.

- St. Jakob syftade sannolikt inte ursprungligen på aposteln Jakob, utan på den
[7]

gammaltestamentlige patriarken Jakob. Han som i en dröm såg en stege resas till
himlen (1a Mos 28:12-15). I Runstavar är den 25e juli utmärkt med en (St
Jakob)stege. Vintergatan har kallats Jakobs stege och syftat på själarnas väg till
himlen. Stjärnbilden Orion ligger mitt i vintergatan, därav det kristna namnet för en
del av denna stjärnbild.

- Det går viserligen 60 sekunder på en vinkelminut, men i navigation är det brukligt

[8]

att använda tiondels (longitud)minut.

- Visserligen står solen skenbart står stilla i kulminationen under ca. fyra minuter.
[9]

Men eftersom bäringen till solen inte står stilla dessa ca. fyra minuter hinner
navigatören inte med sextanten bestämma tidpunkten för när solens står exakt syd.