Why has this happened and who is responsible?

Indonesien är det enda landet i regionen som inte har undertecknat WHO:s tobakskonvention.
Konventionen innebär att tobaksbolag förbjuds annonsera och sponsra evenemang samt en
begränsning av rökning på offentliga platser och regler för märkning av cigaretter.
Konventionen har funnits sedan 2005 och undertecknats av grannländerna Brunei, Burma,
Kambodja, Laos, Malaysia, Filippinerna, Singapore, Thailand och Vietnam.

De regler som finns för tobaksförsäljning är otydliga och följs inte på marknaden och i
praktiken kan även barn och ungdomar köpa tobak.
I skolan sker knapphändig information om alkohol och sexuell hälsa medan tobak och dess
påverkan på hälsan inte omnämns samtidigt som rökning glorifieras i TV och på film.

Ett annat problem är att det är många barn som jobbar på tobaksplantagerna. Enligt indonesisk
lag får man inte vara under 15 år om man ska arbeta i landet, om man har fyllt 13 år kan man
dock få jobba extra så länge det inte krockar med skolgången. All form av arbetet som kan
bedömas vara riskfyllt är förbjudet för barn under 18 år i Indonesien. På många av landets
tobaksodlingar jobbar ändå barn, ofta inte ens 13 år gamla, istället för att gå i skolan.
Där tvingas barnen hantera giftiga kemikalier, använda vassa föremål och de blir tidigt utsatta
för stor mängder nikotin i extrem hetta vilket hjälper till att skapa ett beroende. Många barn
indonesiska barn börjar röka i tidig ålder. Nära fyra miljoner barn, i åldern 10 till 14 år, börjar
röka varje år, och minst 239.000 barn under 10 år har redan börjat röka, enligt Human rights
watch.

I landet opererar, bland väldigt många andra företag i tobaksbranschen, dotterbolag till
världens två största tobaksjättar – British American Tobacco och Philip Morris International.
Inget bolag som köper upp tobak odlad i Indonesien kan, enligt HRW, lämna några garantier
för att det inte barnarbete i produktionskedjan.
De här företagen producerar populära märken (på cigaretter, reds. anm.) som till exempel
Dunhill, Lucky Strike och Marlboro.
Att landet inte undertecknat konventionen gör det lättare för tobaksbolagen att kringgå de
lagar och regler som finns ang. marknadsföring och tobaksförsäljning. Tobaksindustrin jobbar
hårt för att påverka indonesiens regering i frågan, bl a mha mutor.

Mycket av skulden kan alltså läggas på tobaksföretagen som utnyttjar de möjligheter som
finns i Indonesien samt på styret i landet som inte gör mycket för att stoppa det som händer,
till förmån för tillväxt för landet etc.