kapitalismen

en spökhistoria
 Arundhati Roy

KAPITALISMEN
EN SPÖKHISTORIA
Översättning Helena Hansson

celanders förlag
Av Arundhati Roy har tidigare publicerats på svenska:
De små tingens gud (Bonnier, 1998)
Priset för att leva (Nya Doxa, 2001)
Den oändliga rättvisans matematik (Ordfront, 2003)
Författare räknar inte röster (Ordfront, 2005)

Pablo Neruda
“Los Jueces” och “La Standard Oil Co.”, canto general
© Pablo Neruda, 1950 och Fundación Pablo Neruda

Översättningarna av Pablo Nerudas dikter har hämtats från: Pablo

Neruda, Canto General. Bo Cavefors 1970, översättning Åsa Styrman.
Vi har utan framgång sökt komma i kontakt med rättighetsinnehavar-
na. Celanders förlag tar tacksamt emot vidare upplysningar om dessa.

Översättningen av citaten ur Kommunistiska manifestet har hämtats

från: Marx & Engels, Kommunistiska manifestet. Röda rummet 2014,
översättning Per-Olof Mattson.

.................................
Celanders förlag
Vårvädersvägen 4B, 222 27 Lund
Tel: 0702 454506
E-post: info@celanders.se
www.celanders.se
.................................
Copyright © Arundhati Roy 2014
Omslag: www.bokochform.se
Tryck: CPI books GmbH, Tyskland, 2016
ISBN: 978-91-87393-30-3
.................................
 innehåll

förord
Presidenten hälsades med honnör 9

del ett
Kapitel 1 Kapitalismen: en spökhistoria 15
Kapitel 2 Jag vill helst inte vara Anna Hazare 56
Kapitel 3 Döda män talar 63

del två
Kapitel 4 Kashmirs tvistefrön 75
Kapitel 5 En perfekt dag för demokrati 82
Kapitel 6 Konsekvenserna av att hänga Afzal Guru 88

efterord
Tal vid People’s University 98
Noter 102
Register 121
Ditt blod säger, hur blandade man in
den rike och lagen? Med vilken väv
av svavelhaltigt järn, hur släpades
de fattiga inför domstolen?

Hur blev jorden så bitter

för de fattiga sönerna, hårt
uppfödda med sten och smärtor?
Så skedde och så lämnar jag det skrivet.
Livet skrev det på min panna.

Pablo Neruda, ”Domarna”1

Förord

Presidenten hälsades med honnör

M
inistern säger att folk borde lämna sina byar och
flytta in till storstäderna, för Indiens skull. Han
har studerat vid Harvard. Han vill att det ska
gå undan. Och ske i stor skala. Femhundra miljoner mig-
ranter blir en bra affärsmodell, tänker han. Det är inte alla
som gillar tanken på att deras städer översvämmas av fattiga
människor. En domare i Mumbai kallade sluminvånare för
stadsmarkens ficktjuvar. En annan sa, i samma andetag som
han gav order om att otillåtna bosättningar skulle schaktas
bort, att människor som inte har råd att bo i städerna inte
borde bo i dem.
När de som hade blivit avhysta återvände till sina hemby-
ar upptäckte de att byarna hade försvunnit under jättelika
dammar och rykande stenbrott. Svält – och poliser – hade
tagit deras hem i besittning. Skogarna var på väg att fyllas
av beväpnade gerillasoldater. De såg att krigen i Indiens ut-
kanter, i Kashmir, Nagaland, Manipur, hade tagit sig in i
landets hjärta. Människorna for tillbaka igen, och bosatte
sig på städernas gator och trottoarer, i skjul på byggarbets-
platser, och de undrade om det fanns någon vrå i detta jät-
telika land som var till för dem.
Ministern sa att de flesta av städernas nyinflyttade var

9
brottslingar och ”hade ett beteende som är oacceptabelt i
moderna storstäder”.1 Medelklassen beundrade honom för
hans rättframhet, för att han vågade kalla saker och ting vid
deras rätta namn. Ministern sa att han tänkte bygga fler po-
lisstationer, anställa fler poliser och öka antalet polisbilar på
vägarna för att bättre upprätthålla lag och ordning.
Under kampanjen för att snygga upp Delhi inför Sam-
väldesspelen antogs lagar som fick de fattiga att försvinna,
som fläckar från smutstvätt. Gatuförsäljarna skingrades,
rikshaförarna blev av med sina tillstånd, små butiker och
företag stängdes. Tiggarna samlades ihop, dömdes av mobi-
la domare i mobila domstolar och släpptes av utanför stads-
gränsen. De slumområden som fanns kvar doldes bakom
affischtavlor i plast med texten DELHIciously Yours.
En ny typ av poliser patrullerade gatorna, bättre beväpna-
de, snyggare klädda, och drillade till att inte klia sig i skrevet
offentligt, oavsett hur allvarliga provokationer de utsattes
för. Det fanns kameror överallt, och de registrerade allt.

Två unga brottslingar med ett beteende som var oaccepta-

belt i moderna storstäder lyckades smita förbi polispådraget
och närmade sig en kvinna med solglasögon som satt i sin
blanka bil med skinnklädda säten i en gatukorsning. Helt
fräckt krävde de att få pengar. Kvinnan var rik och snäll.
Brottslingarnas huvuden nådde nätt och jämnt upp till
sidorutan på hennes bil. De hette Rukmini och Kamli. Eller
kanske Mehrunissa och Shahbano. (Vem bryr sig.) Kvinnan
gav dem pengar och ett moderligt råd. Tio rupier till Kamli

10
(eller om det var Shahbano). ”Dela lika”, sa hon åt dem, och
så satte hon fart därifrån när ljuset slog om.
Rukmini och Kamli (eller Mehrunissa och Shahbano)
kastade sig över varandra som gladiatorer, som livstidsdöm-
da fångar på fängelsets rastgård. Den blanka dörren på varje
tjusig bil som susade förbi dem och var nära att krossa dem
speglade deras slagsmål, deras kamp på liv och död.
Så småningom försvann båda flickorna spårlöst, precis
som tusentals andra barn i Delhi.
Samväldesspelen blev en succé.

Två månader senare, när Indien firade Republikens dag för

sextioandra gången, visade försvarsmakten upp sina nya va-
pen i paraden: ett missilavfyrningssystem, ryska salvpjäser,
stridsflygplan, lättviktshelikoptrar och undervattensvapen
för flottan. Den nya T-90-stridsvagnen hette Bhishma. (Den
gamla hette Arjun.) Varunastra var namnet på den senaste
tunga torpeden, och Mareech var ett motmedelssystem som
skulle avleda inkommande torpeder. (Hanuman och Vajra
är namnen som är målade på de pansarfordon som patrulle-
rar Kashmirs isiga gator.) Namnen från Bhagavadgita, Ra-
mayana och Mahabharata var en ren tillfällighet. Våghalsar
från arméns signalkår körde motorcykel i raketformation,
sedan bildade de en svärm flygande fåglar och slutligen en
mänsklig pyramid.
Arméns blåsorkester spelade nationalsången. Presidenten
hälsades med honnör.
Tre Suchoj-jaktplan bildade en trishula i luften. Shivas

11
treudd. Är Indien en hinduisk republik? I så fall är det oav-
siktligt.
Den entusiastiska folkmassan vände upp blickarna mot
den bleka vintersolen och applåderade åt flygarkonsterna.
Högt uppe i luften speglades Rukminis och Kamlis (eller
om det var Mehrunissas och Shahbanos) kamp på liv och
död i jaktplanens silverglänsande sidor.
Del ett
Kapitel 1

Kapitalismen: en spökhistoria

Ä
r det ett hus eller en bostad? Ett tempel helgat åt
det nya Indien eller en lagerlokal för dess spöken?
Sedan Antilia med sin hemlighetsfulla och diskret
hotfulla utstrålning dök upp på Altamount Road i Mumbai
är ingenting längre sig likt. ”Här är det”, sa vännen som tog
med mig dit. ”Betyga vår nya härskare din vördnad.”
Antilia ägs av Indiens rikaste man, Mukesh Ambani. Jag
hade läst om denna boning, den dyraste som någonsin har
byggts, dess tjugosju våningar, tre helikopterplattor, nio
hissar, hängande trädgårdar, balsalar, inglasade uterum,
gym, sex parkeringsdäck och sexhundra tjänare. Jag var helt
oförberedd på den lodräta gräsmattan – en svindlande, tju-
gosju våningar hög vägg av gräs som var fäst i ett enormt
metallgaller. Gräset var fläckvis torrt; stycken hade fallit av
i prydliga rektanglar. Nedsippringseffekten hade uppenbar-
ligen inte fungerat.
Däremot har uppåtflödet definitivt gjort det. Det är där-
för Indiens hundra rikaste personer, i ett land med 1,2 mil-
jarder invånare, äger tillgångar motsvarande en fjärdedel av
landets BNP.1
Ryktena (och New York Times) säger, eller sa åtminstone
tidigare, att familjen Ambani trots all denna möda och träd-

15
gårdsskötsel inte bor i Antilia.2 Ingen vet säkert. Folk viskar
fortfarande om spöken och otur, vastu shastra och fengshui.
Kanske är alltsammans Karl Marx fel. (Allt det där sväran-
det.) Kapitalismen, sa han, ”har framtrollat så väldiga pro-
duktions- och kommunikationsmedel, [att de] liknar häx-
mästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska
makter som han frambesvärjt”.3
Vi, de trehundra miljoner människor som efter Interna-
tionella valutafondens ”reformer” utgör Indiens nya med-
elklass – marknaden – lever sida vid sida med underjordens
andar, poltergeisterna efter de döda floderna, de uttorkade
brunnarna, de kala bergen och de avlövade skogarna, vål-
naderna av de tvåhundrafemtiotusen skuldsatta bönder
som har tagit livet av sig och av de åttahundra miljoner
människor som har utarmats och fördrivits för att bana väg
för oss.4 Och som överlever på mindre än tjugo indiska ru-
pier om dagen.5
Mukesh Ambani är personligen god för tjugo miljarder
dollar.6 Han äger aktiemajoriteten i Reliance Industries Li-
mited (RIL), ett företag med ett börsvärde på 47 miljarder
dollar och globala affärsintressen inom bland annat petro-
kemi, olja, naturgas, polyesterfiber, särskilda ekonomiska
zoner, livsmedelsdetaljhandel, gymnasieskolor, bioveten-
skaplig forskning och stamcellsbanker. RIL köpte nyligen
upp 95 procent av aktierna i Infotel, ett tevekonsortium
som kontrollerar tjugosju nyhets- och underhållningskana-
ler, bland annat CNN-IBN, IBN Live, CNBC, IBN Lok-
mat och ETV på nästan alla Indiens regionala språk.7 Infotel
är ensamt om att ha en landsomfattande licens för 4G-bred-
band, en ultrasnabb informationspipeline som, om tekni-
ken fungerar, kan vara informationsöverföringens framtid.8
Mr Ambani äger även ett cricketlag.

16
 RIL är ett av den handfull storföretag som styr Indien.
Några av de övriga är Tata, Jindal, Vedanta, Mittal, Info-
sys, Essar samt det andra Reliance, Reliance Anil Dhirubhai
Ambani Group (ADAG), som ägs av Mukeshs bror Anil.
Deras kapplöpning om expansion har spridit sig till Euro-
pa, Centralasien, Afrika och Latinamerika. De lägger ut
sina nät över stora områden, synliga och osynliga, på ytan
och i underjorden. Tatakoncernen kontrollerar till exem-
pel över hundra företag i åttio länder. Det är ett av Indiens
äldsta och största privata energibolag. De äger gruvor, gas-
fält, stålverk, telefon-, kabelteve- och bredbandsnät, och
styr över hela städer. De tillverkar person- och lastbilar och
äger hotellkedjan Taj Hotel, Jaguar, Land Rover, Daewoo,
Tetley Tea, ett bokförlag, en bokhandelskedja, en stor till-
verkare av jodsalt och kosmetikajätten Lakme. Deras re-
klamslogan hade mycket väl kunnat vara ”du kan inte leva
utan oss”.
Reglerna i uppåtflödets evangelium säger att ju mer man
har, desto mer kan man få.
I denna tid av Privatisering Av Allt har den indiska ekono-
min blivit en av de snabbast växande i världen. Men precis
som i alla gamla goda kolonier är en av de viktigaste export-
varorna mineraler. Indiens nya jätteföretag – Tata, Jindal,
Essar, Reliance, Sterlite – är de som har lyckats armbåga
sig fram till kranen som spyr ut pengar som utvinns djupt
nere i jordens innandöme.9 Det är en dröm som har blivit
verklighet för affärsmännen – att kunna sälja något som de
inte behöver köpa.
Den andra stora källan till rikedom för storföretagen är
markspekulationer. Över hela världen har svaga, korrumpe-
rade lokala förvaltningar hjälpt aktiemäklare på Wall Street,
jordbruksföretag och kinesiska miljardärer att samla på sig

17
enorma markområden. (Givetvis handlar det också om att
lägga beslag på vatten.) I Indien förvärvar man miljontals
människors mark och överlämnar den till privata företag
för ”allmänhetens bästa” – för särskilda ekonomiska zoner,
infrastrukturprojekt, dammar, motorvägar, biltillverkning,
kemiindustrianläggningar och formel 1-banor.10 (Privat­
egendomens okränkbarhet gäller aldrig de fattiga.) Som
vanligt lovar man lokalbefolkningen att det egentligen är
ett led i skapandet av nya jobb när de blir tvångsförflyttade
från sin mark och allt de någonsin har ägt exproprieras. Men
vid det här laget vet vi att sambandet mellan ekonomisk till-
växt och arbetstillfällen är en myt. Efter tjugo års ”tillväxt”
är sextio procent av arbetskraften i Indien egenföretagare,
och nittio procent av Indiens arbetsstyrka är sysselsatt i den
informella sektorn.11
Efter självständigheten och ända fram till 1980-talet slogs
alla folkrörelser – från Naxaliterna till Jayaprakash Naray-
ans revolutionära Sampoorna kraanti – för jordreformer,
för omfördelning av mark från feodala jordägare till jordlö-
sa bönder. I dag skulle allt prat om omfördelning av mark
eller rikedom inte bara betraktas som odemokratiskt utan
som vanvett. Till och med de mest militanta rörelserna får
nu nöja sig med en kamp för att värna om den lilla jord som
människor fortfarande har kvar. De miljontals människor
som är helt jordlösa, framför allt daliter och adivasi, som
har fördrivits från sina byar och bor i slumområden och
kåkstäder i både småstäder och jättelika storstadsområden,
förekommer inte ens i det radikala samtalet.
Samtidigt som uppåtflödet koncentrerar rikedomen på
en skinande nålspets där våra miljardärer gör sina piruetter,
väller floder av pengar genom demokratins institutioner –
domstolarna, parlamentet – liksom genom medierna, vilket

18
allvarligt äventyrar deras möjlighet att fungera som det är
tänkt. Ju mer högljutt spektaklet kring de allmänna valen
blir, desto mindre säkra blir vi på att demokratin verkligen
existerar.
Varje ny korruptionsskandal som uppdagas i Indien får
den föregående att se rätt beskedlig ut. Sommaren 2011
bröt skandalen kring 2G-spektrumen ut. Vi fick veta att
storföretag hade roffat åt sig fyrtio miljarder dollar av of-
fentliga medel genom att installera en välvilligt inställd själ
som kommunikations- och informationsminister, och att
han helt lagstridigt lät sina kompisar köpa 2G-spektrum
för telekommunikation till grova underpriser. De bandade
telefonsamtalen som läcktes till pressen visade att ett helt
nätverk av industrimän och deras frontföretag, ministrar,
inflytelserika journalister och ett nyhetsankare på teve var
inblandade i detta skojeri. Banden var bara magnetrönt-
genbilden som bekräftade en diagnos som människor hade
ställt för länge sedan.
Privatisering och lagstridig försäljning av telekommuni-
kationsspektrum leder inte till krig, tvångsförflyttning och
ekologisk ödeläggelse. Det gör däremot privatiseringen av
Indiens berg, floder och skogar. Kanske beror det på att
det inte är lika lättbegripligt och tydligt som en konkret,
renodlat ekonomisk skandal, eller kanske beror det på att
alltsammans sker i namn av Indiens ”utveckling”, men hur
som helst har det inte alls fått samma genklang inom med-
elklassen.
År 2005 undertecknade delstatsregeringarna i Chhattis-
garh, Odisha och Jharkhand hundratals avsiktsförklaringar
gentemot ett antal privata företag, och överlät därmed baux-
it, järnmalm och andra mineraler till ett värde av tusentals
miljarder dollar för en spottstyver, vilket till och med gick

19
på tvärs mot marknadsliberalismens bakvända logik. (Re-
geringarnas provision låg på mellan 0,5 och 7 procent.)12
Bara några dagar efter att regeringen i Chhattisgarh hade
undertecknat en avsiktsförklaring om byggandet av ett in-
tegrerat stålverk i Bastar ihop med Tata Steel bildades mi-
lisgruppen Salwa Judum. Regeringen påstod att det var en
spontan revolt bland lokalbefolkningen, som var utled på
”förtrycket” från de maoistiska gerillatrupperna i djungeln.
Det visade sig vara en vägröjningsmanöver, finansierad och
beväpnad av regeringen och sponsrad av gruvbolagen. I de
andra delstaterna skapades liknande milisgrupper med and­
ra namn. Premiärministern tillkännagav att maoisterna var
”det största enskilda hotet mot säkerheten i Indien”. Det
var en krigsförklaring.13
I Kalinganagar i grannstaten Odisha kom den 2 januari
2006 tio polisplutoner till byggplatsen för ännu ett av Ta-
tas stålverk, kanske för att visa att regeringen menade allvar
med sina avsikter, och de öppnade eld mot bybor som hade
samlats där för att protestera mot den i deras tycke otill-
räckliga ersättning som de hade fått för sin mark. Tretton
människor, varav en polis, dödades och trettiosju blev ska-
dade.14 Det har gått sex år sedan dess, och även om byarna
fortfarande är belägrade av beväpnad polis har protesterna
inte dött ut.
Samtidigt härjade Salwa Judum i Chhattisgarh, där de
brände, våldtog och mördade sig fram genom hundratals
djungelbyar, utrymde sexhundra byar, tvingade femtio­
tusen personer att flytta till polisläger och drev trehundra-
femtiotusen människor på flykt.15 Delstatens chefsminister
förklarade att de som stannade kvar i djungeln skulle be-
traktas som ”maoistiska terrorister”. I delar av det moderna
Indien definieras det alltså som terrorism att plöja och så

20
sina åkrar. Det enda Salwa Judums grymheter i slutändan
ledde till var att motståndet stärktes och den maoistiska ge-
rillan växte. År 2009 tillkännagav regeringen det som man
kal­lade Operation Green Hunt. Tvåhundratusen parami-
litära soldater sattes in i Chhattisgarh, Odisha, Jharkhand
och Västbengalen.16
Efter tre år av ”lågintensiv konflikt” som inte har lyckats
”skrämma ut” rebellerna ur djungeln, har centralregeringen
förklarat att man kommer att sätta in Indiens armé och flyg-
vapen.17 I Indien kallar vi inte detta för krig. Vi kallar det
för att ”skapa ett gynnsamt investeringsklimat”. Tusentals
soldater har redan gått in. Ett brigadhögkvarter och flera
flygbaser håller på att färdigställas. En av världens största
krigsmakter är nu i färd med att utarbeta riktlinjerna för
sitt ”försvar” mot de fattigaste, hungrigaste och mest un-
dernärda människorna i världen. Nu väntar vi bara på att
man ska åberopa lagen om försvarsmaktens särskilda befo-
genheter och därmed ge armén lagstadgad straffrihet och
rätt att döda ”vid misstanke”. Att döma av de tiotusentals
omärkta gravarna och anonyma likbålen i Kashmir, Mani-
pur och Nagaland skulle man kunna dra slutsatsen att det
sannerligen är en väldigt misstänksam armé.18
Medan förberedelserna för insatsen pågår är djunglerna
i centrala Indien fortfarande belägrade, och byborna vågar
inte ta sig ut därifrån eller gå till marknaden för att skaf-
fa mat och medicin. Hundratals människor har fängslats,
dömda för att vara maoister enligt drakoniska, odemokratis-
ka lagar. Fängelserna är överfulla med adivasi, varav många
inte har en aning om vad deras brott består i. Nyligen blev
Soni Sori, en adivasilärare från Bastar, gripen och torterad
av polisen i häktet. De körde upp stenar i hennes underliv
för att tvinga henne att ”erkänna” att hon var kurir åt mao­

21
isterna. Stenarna plockades ur hennes kropp på ett sjukhus
i Calcutta, dit hon hade skickats för en läkarundersökning
efter en proteststorm från allmänheten. Vid en utfrågning
som nyligen hölls i högsta domstolen visade aktivister upp
stenarna i en plastpåse för domarna. Det enda deras an-
strängningar hittills har lett till är att Soni Sori fortfaran-
de sitter fängslad, medan Ankit Garg, polisbefälet som höll
i förhöret, blev belönad med presidentens polismedalj för
tapperhet på Republikens dag.19
Det är bara tack vare massrevolten och kriget som vi får
höra talas om den ekologiska och sociala omstrukturering-
en av centrala Indien. Regeringen lämnar inte ut någon in-
formation. Alla avsiktsförklaringar är hemliga. Inom delar
av medievärlden har man gjort vad man har kunnat för att
få allmänheten att uppmärksamma det som händer i cen-
trala Indien. Men merparten av de indiska massmedierna
är sårbara eftersom huvuddelen av deras intäkter kommer
från storföretagens annonsering. Som om det inte vore illa
nog har gränsen mellan medierna och storfinansen nu bör-
jat suddas ut i farligt hög grad. Som vi har sett äger RIL
i praktiken tjugosju tevekanaler. Men det omvända gäller
också. En del medieföretag har nu direkta intressen i nä-
ringsliv och storföretag. En av de största dagstidningarna i
regionen, Dainik Bhaskar, har till exempel – och det är bara
ett exempel – 17,5 miljoner läsare på fyra språk, bland annat
engelska och hindi, i tretton delstater. Tidningen äger ock-
så sextionio företag med intressen inom gruvdrift, energi,
fastigheter och textilindustri. I en stämning som nyligen
har ingetts till Chhattisgarhs överrättsdomstol anklagas DB
Power Ltd (ett av företagen i koncernen) för att via före-
tagsägda tidningar använda sig av ”överlagda, olagliga och
manipulativa åtgärder” i avsikt att påverka utgången av en

22
offentlig utfrågning om ett koldagbrott.20 Om företaget fak-
tiskt har försökt påverka utgången eller inte hör inte hit.
Poängen är att medieföretag har möjlighet att göra det. Det
står i deras makt. Landets lagar tillåter att de har en ställ-
ning som kan medföra allvarliga intressekonflikter.
Det finns andra delar av landet som vi inte får några nyhe-
ter från. I den glest befolkade men militariserade delstaten
Arunachal Pradesh i nordost håller man på att bygga ett-
hundrasextioåtta stora dammar, de flesta privatägda.21 Höga
dammar som kommer att sätta hela distrikt under vatten
är under uppförande i Manipur och Kashmir, två delstater
som båda är kraftigt militariserade och där människor kan
bli dödade bara för att de demonstrerar mot strömavbrot-
ten. (Just det skedde för några veckor sedan i Kashmir.)22
Hur skulle de kunna stoppa ett dammbygge?
Den vansinnigaste dammen av allihop är Kalpasar i Gu-
jarat. Enligt planerna ska det bli en trettiofyra kilometer
lång fördämning tvärs över Khambhatbukten, med en tio-
filig motorväg och en järnväg ovanpå. Tanken är att stänga
ute havsvattnet och skapa en sötvattenreservoar med hjälp
av Gujarats floder. (Alldeles bortsett från att dessa floder
redan har dämts upp så mycket att det bara återstår små
rännilar och att de är förgiftade av utsläpp av kemikalier.)
Kalpasardammen, som skulle höja havsnivån och förändra
ekologin längs hundratals kilometer av kustlinjen, väckte
allvarliga farhågor hos forskarna bakom en rapport från
2007.23 Den har plötsligt gjort comeback som vattenför-
sörjare till den särskilda investeringsregionen Dholera, i ett
av de områden där vattenbristen är allra störst, inte bara i
Indien utan i hela världen. En särskild investeringsregion
är ett annat namn på en särskild ekonomisk zon, en själv-
styrande storföretagsdystopi bestående av industriparker,

23
bostadsområden och jättestäder. Den särskilda investe-
ringsregionen Dholera ska knytas ihop med Gujarats andra
städer via ett nät av tiofiliga motorvägar. Varifrån ska man
få pengar till allt det här?
I januari 2011 ledde Gujarats chefsminister Narendra
Modi ett toppmöte med över tiotusen internationella af-
färsmän från hundra länder på konferenscentret Mahatma
(Gandhi) Mandir. Enligt rapporter i medierna förband de
sig att investera fyrahundrafemtio miljarder dollar i Gujarat.
Toppmötet hade avsiktligt lagts i samband med årsdagen
av massakern på tvåtusen muslimer i februari 2002. Modi
anklagas för att inte bara ha sett genom fingrarna med dö-
dandet utan för att aktivt ha medverkat till det. Människor
som såg sina nära och kära bli våldtagna, uppsprättade och
brända levande, tiotusentals personer som fördrevs från
sina hem, allesammans väntar fortfarande på en ansats till
upprättelse. Men Modi har bytt ut sin saffransgula hals-
duk och den cinnoberröda pricken i pannan mot en tjusig
kostym och hoppas att investeringar på fyrahundrafemtio
miljarder dollar ska fungera som blodspengar och få saken
ur världen.24 Kanske kommer det att fungera. Storfinansen
backar entusiastiskt upp honom. Den oändliga rättvisans
matematik är outgrundlig.
Den särskilda investeringsregionen Dholera är bara en av
de minsta ryska dockorna, en av de allra innersta i den dys-
topi man planerar. Den ska förbindas med industrikorrido-
ren mellan Delhi och Mumbai, en femtonhundra kilometer
lång och trehundra kilometer bred korridor med nio enor-
ma industrizoner, en järnväg för höghastighetsgodståg, tre
hamnar, sex flygplatser, en sexfilig motorväg och ett kraft-
verk med en kapacitet på 4 000 megawatt. Delhi–Mum-
bai-korridoren är ett samarbetsprojekt mellan regeringarna

24
i Indien och Japan och deras respektive samarbetspartner i
näringslivet, och förslaget är utarbetat av McKinsey Global
Institute.
På hemsidan för Delhi–Mumbai-korridoren står det att
omkring 180 miljoner människor kommer att ”påverkas” av
projektet.25 Exakt hur de kommer att påverkas framgår inte.
På hemsidan beskrivs planerna på att bygga flera nya städer,
och det uppskattas att befolkningen i regionen kommer att
ha vuxit från nuvarande 231 miljoner till 314 miljoner 2019.
Det är om sju år. När inträffade det senast att en stat, en
despot eller en diktator verkställde en folkomflyttning som
omfattade miljontals människor? Går det överhuvudtaget
att genomföra på ett fredligt sätt?
Den indiska armén kan bli tvungen att satsa rejält på
rekrytering för att inte bli tagen på sängen när det kom-
mer en order om att styrkor ska sättas in över hela Indien.
Som förberedelse för arméns roll i centrala Indien offent-
liggjordes nyligen en uppdaterad doktrin för psykologiska
operationer, där man presenterar ”riktlinjer för processen
att förmedla ett budskap till en viss speciell målgrupp och
därvid understryka vissa teman som leder till lämpliga at-
tityder och handlingssätt, för att säkerställa att landets po-
litiska och militära mål uppnås”. Denna ”perceptionsstyr-
ningsprocess” skulle enligt doktrinen sättas i verket genom
”användning av de medier som står till förfogande för för-
svarsmakten”.26
Armén har tillräckligt mycket rutin för att inse att man
inte enbart kan förlita sig till tvångsmedel om man ska kun-
na genomföra och hantera social ingenjörskonst i den om-
fattning som samhällsplanerarna i Indien tänker sig. Krig
mot de fattiga är en sak. Men för alla oss andra – medelklas-
sen, manschettarbetarna, de intellektuella, ”opinionsbildar-

25
na” – krävs det ”perceptionsstyrning”. Och därför måste vi
nu titta närmare på företagsfilantropins sköna konst.
De stora gruvkoncernerna har på senare tid börjat ivra för
kulturen – film, konstinstallationer och den anstormning
av litteraturfestivaler som har ersatt 1990-talets besatthet
av skönhetstävlingar. Vedanta, som just nu suger märgen
ur den urgamla stammen Dongria-Kondhs fädernejord
med sin bauxitbrytning, sponsrar filmtävlingen ”Creating
Happiness” för unga filmstudenter, som får i uppdrag att
göra filmer om hållbar utveckling. Vedantas slogan är ”Mi-
ning Happiness” (”gruvlycka”). Jindalkoncernen ger ut en
tidskrift om samtidskonst och stöder några av Indiens mest
framstående konstnärer (som givetvis jobbar med rostfritt
stål). Essar var huvudsponsor av litteraturfestivalen Tehel-
ka Newsweek Think Fest, som utlovade ”högoktaniga dis-
kussioner” mellan de främsta tänkarna från hela världen,
bland annat kända författare, aktivister och till och med
arkitekten Frank Gehry.27 (Och allt detta i Goa, där akti-
vister och journalister höll på att avslöja enorma skanda-
ler med olaglig gruvbrytning och där Essars inblandning i
kriget i Bastar började komma fram.)28 Tata Steel och Rio
Tinto (som har sina egna smutsiga meriter) var ett par av
huvudsponsorerna för Jaipur Literary Festival (fullständigt
namn: Darshan Singh Construction Jaipur Literary Festi-
val), som av de insatta kallas ”Den största litteratur­showen
på jorden”. Tatas ”strategiska varumärkeskonsult” Coun-
selage sponsrade festivalens presstält. Många av världens
bästa och mest begåvade författare samlades i Jaipur för att
diskutera kärlek, litteratur, politik och sufisk poesi. Några
försökte stå upp för Salman Rushdies yttrandefrihet genom
att läsa ur hans förbjudna bok Satansverserna. I varenda te-
vebild och på varje tidningsfoto skymtade Tata Steels logga

26
(och dess slogan, Values Stronger than Steel) bakom dem, som
en välmenande, generös värd. Yttrandefrihetens fiender var
de förment mordiska muslimska pöbelhoparna, som, fick
vi veta av festivalens organisatörer, till och med kunde ha
skadat de skolbarn som hade samlats där. (Vi får se prov
på hur tafatta de indiska myndigheterna och polisen kan
vara när det handlar om muslimer.) Visst, det hårdföra is-
lamistiska seminariet Darul Uloom Deoband protesterade
faktiskt mot att Rushdie hade blivit inbjuden till festivalen.
Visst, det samlades några islamister på festivalområdet för
att demonstrera, och visst, skandalöst nog gjorde delstats-
myndigheterna ingenting för att skydda festivalen. Det
beror på att hela händelsen hade lika mycket med demo-
krati, vaneröstning och valet i Uttar Pradesh att göra som
med islamistisk fundamentalism. Men det var kampen för
yttrandefrihet, mot islamistisk fundamentalism, som ham-
nade i världspressen. Att den gjorde det är betydelsefullt.
Men det skrevs knappast något alls om festivalsponsorer-
nas roll i djungelkrigen, om liken som staplades på hög,
om fängelserna som fylldes. Eller om lagen om förebyg-
gande av olaglig verksamhet eller Chhattisgarhs särskilda
lag om allmän säkerhet, som innebär att det är ett åtalbart
brott att så mycket som tänka något fientligt om regering-
en. Eller om den obligatoriska offentliga utfrågningen om
Tatas stålverk i Lohandiguda, som lokalbefolkningen kri-
tiserade för att den i själva verket hölls hundratals kilome-
ter därifrån, på distriktsfogdens kansli i Jagdalpur med en
inhyrd publik på femtio personer och beväpnade vakter.29
Var fanns yttrandefriheten då? Ingen nämnde Kalingana-
gar. Ingen nämnde att journalister, akademiker och film-
skapare som jobbade med ämnen som inte var så populära
hos den indiska regeringen – exempelvis dess inofficiella

27
inblandning i folkmordet på tamiler under kriget på Sri
Lanka eller de nyligen funna anonyma gravarna i Kashmir
– fick avslag när de sökte visum eller blev avvisade direkt
på flygplatsen.30
Men vem bland oss syndare skulle kasta den första ste-
nen? Inte jag, som lever på mina honorar från stora förlags­
koncerner. Vi tittar allesammans på Tata Sky, vi surfar på
nätet med Tata Photon, vi åker med Tatas taxibilar, vi bor
på Tatahotell, vi smuttar på vårt te från Tata i benporslin
från Tata och rör om i det med teskedar av Tatastål. Vi kö-
per Tatas böcker i Tatas bokhandlar. Hum Tata ka namak
khatey hain. Vi är belägrade.
Om den moraliska renhetens slägga ska avgöra vem som
får kasta sten, så är det bara de som redan har blivit tysta-
de som har rätt meriter. De som lever utanför systemet, de
laglösa i djunglerna och de vars protester aldrig uppmärk-
sammas av pressen och de välartade bland de utarmade och
fördrivna, de som reser från domstol till domstol, som be-
rättar, som vittnar.
Men vi fick vår aha-upplevelse på litteraturfestivalen.
Oprah kom dit.31 Hon sa att hon älskade Indien, att hon
tänkte komma tillbaka massor av gånger. Vi blev stolta över
det.
Detta är bara den komiska sidan av de sköna konsterna.
Även om familjen Tata har hållit på med företagsfilantro-
pi – delat ut stipendier och drivit några utmärkta lärosäten
och sjukhus – i nästan hundra år vid det här laget, så är det
först på senare tid som indiska företag har blivit upptagna i
det slutna sällskap som är den globala storföretagsmaktens
bjärt upplysta värld, livsfarlig för sina motståndare, men för
övrigt så förslagen att man knappt förstår att den finns där.
Några tycker kanske att den kritik som nu kommer att

28
följa i den här essän är lite väl hård. Å andra sidan kan man,
helt enligt traditionen att man ska hedra sina motståndare,
tolka det som ett erkännande av framsyntheten, flexibilite-
ten, raffinemanget och den orubbliga beslutsamheten hos
dem som har vigt sina liv åt att göra världen till en trygg
plats för kapitalismen.
Deras fängslande historia, som i vår tid har suddats ut ur
minnet, inleddes i USA i början av nittonhundratalet, när
företagsfilantropin, rent juridiskt i form av donationsstif-
telser, började ersätta missionärsverksamheten som kapita-
lismens (och imperialismens) vägröjare och underhållspa-
trull.32
Ett par av de första stiftelserna i USA var Carnegie Cor-
poration, som bildades 1911 och finansierades med vinster
från Carnegie Steel Company, samt Rockefeller Founda-
tion, som bildades 1914 av J.D. Rockefeller, Standard Oil
Companys grundare. Sin tids Tata och Ambani.
Några av de institutioner som har finansierats, fått start-
kapital eller stöd av Rockefeller Foundation är FN, CIA,
tankesmedjan Council on Foreign Relations, New Yorks
sagolika Museum of Modern Art och givetvis Rockefeller
Center i New York (där Diego Riveras muralmålning fick
blästras bort från väggen eftersom den fräckt nog avbildade
depraverade kapitalister och en hjältemodig Lenin – yttran-
defriheten hade tagit ledigt den dagen).
Rockefeller var USA:s första miljardär och världens rikas-
te man. Han var slaverimotståndare, anhängare till Abra-
ham Lincoln och helnykterist. Han trodde att hans pengar
var en gåva från Gud, och det var förstås trevligt för ho-
nom.33
Här kommer några strofer ur en av Pablo Nerudas tidiga
dikter, ”Standard Oil Co”:

29
 Dess feta kejsare
lever i New York, de är milda
och leende mördare,
som köper siden, nylon, cigarrer,
småtyranner och diktatorer.

De köper länder, byar, hav,

poliser, deputationer,
fjärran trakter, där
de fattiga förvarar sitt majs
som de giriga guldet:
Standard Oil väcker dem,
uniformerar dem, visar dem
vem som är fiendebrodern,
och mannen från Paraguay kämpar sitt krig,
och mannen från Bolivia upplöser sig
med sin kulspruta i urskogen.

En president mördad
för en droppe olja,
ett hypotek på miljoner
hektar, en snabb
arkebusering en dödlig
morgon av ljus, förstenad,
ett nytt läger av omstörtande
fångar i Patagonien,
ett förräderi, en skottväxling
under den oljeblänkande månen,
ett spetsfundigt byte av ministrar
i huvudstaden, ett sorl
som ett tidvatten av olja,
och sedan slaget från klon, och du skall se

30
 hur de lyser, över skyarna
över haven, inne i ditt hus,
Standard Oils bokstäver
strålande över sina välden.34

När företagsfinansierade stiftelser började dyka upp i USA

bröt det ut en hetsig debatt om deras ursprung, laglighet
och bristande redovisningsskyldighet. Många menade att
om företagen hade så mycket pengar över så borde de höja
sina arbetares löner. (Folk kom med den sortens skandalö-
sa uttalanden på den tiden, till och med i Amerika.) Idén
bakom de här stiftelserna, som är så normala numera, var
faktiskt ett lyckat tankeexperiment från företagens sida.
Juridiska personer som inte betalar någon skatt, som har
enorma resurser och så gott som obegränsade befogenhe-
ter – ingen som helst redovisningsskyldighet, ingen som
helst insyn – kan man överhuvudtaget tänka sig ett bättre
sätt att göra om ekonomiska tillgångar till politiskt, socialt
och kulturellt kapital, att förvandla pengar till makt? Kan
man överhuvudtaget tänka sig ett bättre sätt för utsugarna
att använda en bråkdel av sina pengar för att styra världen?
Hur skulle annars Bill Gates, som visserligen vet en del om
datorer, kunna hamna i den positionen att han utformar
utbildnings-, hälsovårds- och jordbrukspolitik, inte bara åt
USA:s regering utan åt regeringar i hela världen?35
Med tiden, i takt med att folk såg att stiftelserna verkli-
gen gjorde mycket gott (drev folkbibliotek, utrotade sjuk-
domar), så började den omedelbara kopplingen mellan fö-
retagen och de stiftelser de finansierade bli otydligare. Så
småningom bleknade den bort helt och hållet. Inte ens de
som betraktar sig som vänster drar sig numera för att tacka
ja till deras frikostighet.

31
 På 1920-talet hade den amerikanska kapitalismen börjat
rikta blicken utåt, på jakt efter råmaterial och utländska
marknader. Stiftelserna började formulera idén om storfö-
retagens globala makt. År 1924 grundade Rockefellerstiftel-
sen och Carnegiestiftelsen tillsammans det som i dag är den
mäktigaste utrikespolitiska påtryckningsgruppen i världen
– Council on Foreign Relations (CFR), som senare också
skulle få ekonomiskt stöd från Ford Foundation. År 1947
fick det nybildade CIA bidrag från CFR, och de hade ett
nära samarbete. Under årens lopp har tjugotvå amerikanska
utrikesministrar funnits bland CFR:s medlemmar. I styr-
kommittén som planerade FN 1943 ingick fem CFR-med-
lemmar, och marken där FN:s högkvarter nu ligger i New
York köptes med hjälp av ett bidrag på 8,5 miljoner dollar
från J.D. Rocke­feller.36
Världsbankens elva chefer sedan 1946 – män som har
framställt sig som de fattigas apostlar – har alla varit med-
lemmar av CFR. (Det enda undantaget var George Woods.
Och han var styrelseledamot i Rockefeller Foundation och
vice styrelseordförande för Chase Manhattan Bank.)37
I Bretton Woods bestämde Världsbanken och Internatio-
nella valutafonden att den amerikanska dollarn skulle fun­
gera som världens reservvaluta, och att universella och stan-
dardiserade affärsmetoder måste gälla på en öppen mark-
nad för att säkerställa det globala kapitalets utbredning.38
Det är i det syftet de lägger massor av pengar på att främja
god offentlig förvaltning (så länge de får hålla i trådarna),
begreppet rättssäkerhet (under förutsättning att de får på-
verka lagarnas utformning) och hundratals satsningar mot
korruption (för att effektivisera det system de har sjösatt).
Två av de mest slutna, icke-redovisningsskyldiga organisa-
tionerna i världen kräver alltså öppenhet och redovisnings-

32
skyldighet av fattigare länders regeringar.
Med tanke på att Världsbanken mer eller mindre har dik-
terat tredje världens ekonomiska politik och tvingat land
efter land att släppa in det globala kapitalet på marknaden,
så skulle man kunna säga att företagsfilantropin har visat sig
vara den mest visionära affärsidén genom tiderna.
Företagsfinansierade stiftelser förvaltar, köpslår med och
kanaliserar sin makt och placerar ut sina schackpjäser på
brädet genom ett system av societetsklubbar och tanke­
smedjor, vars medlemmar delvis är desamma och går som
genom svängdörrar från den ena till den andra. Trots alla
konspirationsteorier som är i omlopp, särskilt i vänster­
kretsar, så är detta arrangemang inte på något sätt hemligt,
djävulskt eller frimuraraktigt. Det skiljer sig inte särskilt
mycket från storföretagens sätt att använda skalbolag och
konton i utländska skatteparadis för att flytta och förvalta
sina pengar – förutom att valutan här är makt, inte pengar.
Den multinationella motsvarigheten till CFR är Trilate-
rala kommissionen, som bildades 1973 av David Rockefeller,
Zbigniew Brzezinski (före detta nationell säkerhetsrådgiva-
re i USA och en av grundarna av Afghanistans mujaheddin,
talibanernas föregångare), Chase Manhattan Bank och någ-
ra andra privata eminenser. Syftet med kommissionen var
att skapa ett varaktigt vänskaps- och samarbetsband mellan
eliterna i Nordamerika, Europa och Japan. Nu har kommis-
sionen blivit pentalateral, eftersom den även har medlem-
mar från Kina och Indien (Tarun Das från Confederation of
Indian Industry, N.R. Narayana Murthy, tidigare vd på In-
fosys, Jamsheyd N. Godrej, vd på Godrej, Jamshed J. Irani,
direktör för Tata Sons, samt Gautam Thapar, vd på Avantha
Group).39
Aspen Institute är en internationell klubb för lokala so-

33
cietetspersoner, företagare, byråkrater och politiker, med
lokalavdelningar i flera länder. Tarun Das är verkställande
direktör på Aspen Institute i Indien. Gautam Thapar är ord-
förande. Flera höga befattningshavare på McKinsey Global
Institute (initiativtagare till industrikorridoren mellan Del-
hi och Mumbai) är medlemmar i CFR, Trilaterala kommis-
sionen och Aspen Institute.40
Ford Foundation (den liberala motpolen till den mer kon-
servativa Rockefeller Foundation, även om de båda stiftel-
serna ständigt samarbetar) bildades 1936. Ford Foundation
har en mycket tydlig och väldefinierad ideologi, vilket ofta
bagatelliseras, och ett oerhört tätt samarbete med USA:s
utrikesministerium. Stiftelsens målsättning – fördjupad de-
mokrati och ”god offentlig förvaltning” – är i högsta grad
ett led i planerna från Bretton Woods för standardiserade
affärsmetoder och en effektiviserad fri marknad. När den
amerikanska regeringens fiende nummer ett efter andra
världskriget blev kommunisterna i stället för fascisterna be-
hövdes nya typer av institutioner för att hantera det kalla
kriget. Ford finansierade RAND (Research and Develop-
ment Corporation), en militär tankesmedja som från bör-
jan sysslade med vapenforskning för den amerikanska för-
svarsmakten. För att motarbeta ”kommunisternas ihärdiga
försök att infiltrera och splittra fria länder” grundade man
Fund for the Republic 1952, och den fick sedan en avläggare
i form av Center for the Study of Democratic Institutions,
vars syfte var att utkämpa det kalla kriget på ett intelligent
sätt utan överdrifter à la McCarthy.41 Det är med de här glas-
ögonen vi måste titta på det som Ford Foundation gör med
de miljontals dollar man har investerat i Indien – bidrag till
konstnärer, filmskapare och aktivister, generösa donationer
till universitetskurser och stipendier.

34
 Ford Foundations uttalade ”mål för mänsklighetens fram-
tid” omfattar bland annat inblandning i politiska gräsrots­
rörelser, både lokalt och internationellt. I USA har stiftel-
sen skänkt miljontals dollar i form av bidrag och lån för
att stödja den kreditföreningsrörelse som varuhusägaren
Edward Filene tog initiativ till 1919. Filene ville skapa ett
samhälle med masskonsumtion av varor genom att ge ar-
betarna tillgång till billiga krediter – en radikal tanke på
den tiden. I själva verket var det bara till hälften en radikal
tanke, för den andra halvan av det Filene trodde på var en
mer jämlik fördelning av landets inkomster. Kapitalisterna
kastade sig över den första delen av Filenes idé, gav arbe-
tande människor ”billiga” lån på tiotals miljoner dollar och
förvandlade den amerikanska arbetarklassen till ständigt
skuldsatta människor som gör sitt yttersta för att upprätt-
hålla sin livsstil.42
Många år senare hade den här tanken spridit sig till den
utfattiga landsbygden i Bangladesh, där Muhammad Yunus
och Grameen Bank gav svältande bönder mikrokrediter med
katastrofala följder. Subkontinentens fattiga har alltid varit
skuldsatta och i klorna på byarnas lokala ockrare – bania.
Men även detta har bolagiserats av mikrofinansen. Mikro-
finansföretag i Indien bär skulden för hundratals självmord
– tvåhundra människor i Andhra Pradesh bara under 2010.
En dagstidning publicerade nyligen ett självmordsbrev från
en artonårig flicka som tvingades lämna över sina sista ett-
hundrafemtio rupier, som skulle gått till hennes terminsav-
gift, till mikrofinansföretagets hänsynslösa anställda. Brevet
löd: ”Arbeta hårt och tjäna pengar. Ta inga lån.”43
Det finns mycket pengar att tjäna på fattigdom, och dess-
utom en del Nobelpris.
På 1950-talet började Rockefeller och Ford Foundation,

35
genom att ge ekonomiska bidrag till många ideella organi-
sationer och internationella utbildningsinstitutioner, verka
som inofficiella förlängningar av USA:s regering, som då
var i färd med att störta demokratiskt valda regeringar i La-
tinamerika, Iran och Indonesien. (Det var också ungefär då
de gjorde sin entré i Indien, som på den tiden var alliansfritt
men tydligt lutade åt Sovjethållet.) Ford Foundation starta-
de en ekonomikurs efter amerikansk förebild på Indonesi-
ens universitet. Indonesiska elitstudenter som hade utbild-
ats i upprorsbekämpning av amerikansk militär spelade en
avgörande roll i den CIA-stödda kuppen i Indonesien 1965,
då general Suharto kom till makten. Han betalade sina lä-
romästare genom att slakta hundratusentals kommunistiska
rebeller.44
Tjugo år senare fick några unga chilenska studenter,
som så småningom skulle bli kända som Chicagopojkarna,
komma till USA och studera nyliberal ekonomi för Milton
Friedman vid University of Chicago (med hjälp av ekono-
miska bidrag från J.D. Rockefeller). De skulle bereda vägen
för den CIA-stödda kuppen 1973, då Salvador Allende blev
mördad och general Pinochet kom till makten, med sin re-
gim av dödsskvadroner, försvinnanden och terror som vara-
de i sjutton år.45 Allendes brott var att han var en demokra-
tiskt vald socialist som förstatligade Chiles gruvor.
Rockefeller Foundation instiftade år 1957 priset Ramon
Magsaysay Award för lokala ledare i Asien. Det var uppkal-
lat efter Ramon Magsaysay, Filippinernas president och en
mycket viktig allierad i USA:s kampanj mot kommunismen
i Sydostasien. År 2000 skapade Ford Foundation utmär-
kelsen Ramon Magsaysay Emergent Leadership Award.
Magsaysay-priset betraktas som en prestigefylld utmärkelse
bland konstnärer, aktivister och samhällsengagerade i In-

36
dien. Sångerskan M.S. Subulakshmi och filmskaparen Sa-
tyajit Ray har fått det, liksom aktivisten Jaiprakash Narain
och en av Indiens främsta journalister, Palagummi Sainath.
Men de har betytt mer för Magsaysay-priset än det har be-
tytt för dem. I princip har det blivit en diskret måttstock för
vilken sorts aktivism som är ”acceptabel” och vilken som
inte är det.46
Intressant nog leddes Anna Hazares antikorruptionsrö-
relse förra sommaren av tre Magsaysay-pristagare – Anna
Hazare, Arvind Kejriwal och Kiran Bedi. En av Arvind Kej-
riwals många ideella organisationer får generösa bidrag av
Ford Foundation. Kiran Bedis organisation får bidrag från
Coca-Cola och Lehman Brothers.
Trots att Anna Hazare kallar sig gandhian var den lag
han krävde – Jan Lokpal-lagen, en lag om medborgar­
ombudsman – elitistisk, farlig och på tvärs mot det som
Gandhi stod för. I en dygnet-runt-kampanj i de stora me-
dierna utropades han till ”folkets röst”. Till skillnad från
Occupy Wall Street-rörelsen i USA andades Hazare­rörelsen
inte ett negativt ord om privatisering, företagsmakt eller
ekonomiska ”reformer”. Tvärtom lyckades kampanjens
viktigaste förespråkare i medierna vända bort uppmärk-
samheten från jättelika korruptionsskandaler i näringslivet
(där även välkända journalister skulle ha blivit skandali-
serade) och ägnade sig i stället åt att offentligt smutskasta
politiker för att kräva ytterligare inskränkningar av statens
befogenheter, fler reformer, mer privatisering. Världsban-
ken publicerade 2007 ett uttalande från Washington om
att rörelsen ”låg helt i linje” med bankens strategi för ”god
offentlig förvaltning”.47 (År 2008 belönades Anna Hazare
av Världsbanken för sina utomordentliga insatser för sam-
hället.)48

37
 Precis som alla goda imperialister bestämde sig filantro-
perna för att skapa och utbilda en internationell kader som
trodde att kapitalismen, och därmed USA:s hegemoni, låg
i deras eget intresse. Och som därför skulle hjälpa till att
förvalta storföretagens globala makt på samma sätt som
inhemska eliter alltid har tjänat kolonialmakten. Därmed
inleddes stiftelsernas intåg i utbildning och kultur, vilket
skulle bli deras tredje inflytandesfär, efter utrikespolitiken
och ekonomisk politik på inrikesnivå. De satsade (och sat-
sar) miljontals dollar på akademiska institutioner och pe-
dagogik.
I sin fantastiska bok Foundations and Public Policy: The
Mask of Pluralism beskriver Joan Roelofs hur stiftelserna
stöpte om de gamla idéerna om hur man ska undervisa i
statskunskap och skapade ämnena ”internationella studier”
och ”områdesstudier”. På så vis fick USA:s underrättelse-
och säkerhetstjänster tillgång till en bank av specialister på
främmande språk och kulturer där de kunde rekrytera folk.
CIA och USA:s utrikesministerium samarbetar fortfarande
med studenter och lärare på amerikanska universitet, vilket
väcker allvarliga frågor kring forskningsetik.49
Insamling av information för att kunna styra människor
är grundläggande för varje härskarmakt. I takt med att mot-
ståndet mot markförvärven och den nya ekonomiska politi-
ken sprider sig över Indien har regeringen, i skuggan av ett
regelrätt krig i centrala Indien, startat ett jättelikt biometri-
program, UID (unikt identitetsnummer) – kanske ett av de
mest ambitiösa och kostsamma projekten för informations-
insamling i världen – som ett sätt att hålla motståndet i styr.
Människor har varken rent dricksvatten, toaletter, mat eller
pengar, men de kommer att ha både röstkort och UID-num-
mer. Är det en ren slump att UID-projektet under ledning

38
av Infosys tidigare chef Nandan Nilekani, ett projekt med
det föregivna syftet att ”bistå de fattiga”, kommer att pumpa
in enorma pengasummor i en något pressad IT-bransch?50
När man digitaliserar ett land där en så stor del av befolk-
ningen består av oregistrerade och ”osynliga” människor –
de flesta av dem sluminvånare, gatuförsäljare, adivasi utan
papper på sin jord – kommer de att bli kriminaliserade och
förvandlas från oregistrerade till illegala. Tanken är att ge-
nomföra en digital version av den process där de engelska
allmänningarna gjordes till privat egendom och att lägga en
enorm makt i händerna på en allt hårdare polisstat. Nileka-
nis teknokratiska besatthet av att samla in information har
sin motsvarighet i Bill Gates besatthet av digitala databaser,
siffermål och ”styrkort för utveckling”, som om det var brist
på information som var orsaken till svälten i världen, inte
kolonialism, skuldsättning och storföretagens ensidigt pro-
fitinriktade hållning.51
Företagsfinansierade stiftelser är de största bidragsgivar-
na till samhällsvetenskap och humaniora, och de donerar
pengar till kurser och studentstipendier inom utvecklings-
studier, samhällsstudier, kulturstudier, beteendevetenskap
och mänskliga rättigheter.52 När de amerikanska universi-
teten slog upp dörrarna för internationella studenter vällde
hundratusentals studenter in, barn till tredje världens elit.
De som inte hade råd med terminsavgifterna fick stipendi-
er. I länder som Indien och Pakistan finns det i dag knappt
någon familj i övre medelklassen som inte har ett barn som
har studerat i USA. Ur deras led har det kommit duktiga
forskare och akademiker, men också premiärministrar, fi-
nansministrar, ekonomer, bolagsjurister, bankmän och by-
råkrater som har hjälpt till att släppa in globala storföretag
i sina länders ekonomi.

39
 Forskare inom de stiftelsevänliga versionerna av ekonomi
och statsvetenskap belönades med docenturer, forsknings-
anslag, stipendier, donationsmedel och tjänster. De som var
kritiska mot stiftelserna stod plötsligt utan finansiering, de
blev marginaliserade och isolerade och deras kurser lades
ner. Efter hand började samtalet domineras av en viss upp-
fattning – en bräcklig, ytlig fasad av tolerans och mångkul-
turalism (som när som helst omärkligt kan förvandlas till
rasism, fanatisk nationalism, etnisk chauvinism eller krigs-
hetsande islamofobi) inom ramen för en enda övergripan-
de, synnerligen homogen ekonomisk ideologi. Dominansen
blev så stor att den här uppfattningen till sist inte sågs som
en ideologi överhuvudtaget. Den blev den normala stånd-
punkten, den naturliga hållningen. Den nästlade sig in i
normaliteten, koloniserade det alldagliga, och det började
framstå som lika absurt och blåögt att ifrågasätta den som
att ifrågasätta själva verkligheten. Steget därifrån till ”Det
finns inget alternativ” var snabbt och lätt.
Det är först nu som ett annat språk, tack vare Occupy-rö-
relsen, har dykt upp på gator och universitet i USA. Med
tanke på förutsättningarna är det nästan en revolution i
sig att få se studenter med banderoller med texter som
”Klasskamp” eller ”Ni får gärna vara rika, men ni får inte
köpa vår regering”.
Hundra år efter att företagsfilantropin föddes är den en
del av våra liv, i lika hög grad som Coca-Cola. Numera
finns det miljontals icke-vinstdrivande organisationer, va-
rav många är knutna till de större stiftelserna via intrikata
ekonomiska labyrinter. Sammantaget äger denna ”fristå-
ende” sektor tillgångar värda nästan fyrahundrafemtio mil-
jarder dollar. Den största av dem är Gates Foundation med
tjugoen miljarder dollar, följd av Lilly Endowment (sexton

40
miljarder dollar) och Ford Foundation (femton miljarder
dollar).53
När Internationella valutafonden tvingade fram struktu-
rella förändringar och utövade påtryckningar på regeringar
för att de skulle skära ner de offentliga utgifterna för sjuk-
vård, utbildning, barnavård och utveckling, så trädde de ide-
ella organisationerna in.54 Privatiseringen Av Allt har också
inneburit att detta Allt tas över av ideella organisationer.
I takt med att arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter
försvinner har de ideella organisationerna blivit en viktig
källa till sysselsättning, även för dem som ser dem för vad
de är. Och alla är absolut inte dåliga. Några av alla de mil-
jontals ideella organisationer som finns gör ett fantastiskt,
otroligt viktigt jobb, och det skulle vara löjligt att skära alla
ideella organisationer över en kam. Men de storföretags- el-
ler stiftelsefinansierade organisationerna är det globala ka-
pitalets sätt att köpa in sig i motståndsrörelser, på samma
sätt som aktieägare köper aktier i företag, bokstavligt talat,
och sedan försöka styra dem inifrån. De är som noder på
det centrala nervsystemet, de vägar som det globala kapital-
flödet använder. De fungerar som sändare, mottagare, stöt-
dämpare, de reagerar på varje impuls och är noga med att
aldrig förarga regeringen i sitt värdland. (De organisationer
som får bidrag av Ford Foundation måste skriva på en utfäs-
telse där de lovar just detta.) Omedvetet (och ibland med-
vetet) fungerar de som avlyssningsstationer, och från deras
rapporter och seminarier och annan missionärsverksamhet
kommer uppgifter som matas in i de allt brutalare staternas
allt mer aggressiva övervakningssystem. Ju oroligare det är
i ett område, desto fler ideella organisationer finns det där.
När Indiens regering eller delar av den indiska bolagspres-
sen vill dra igång en smutskastningskampanj mot en genu-

41
in folkrörelse, till exempel Narmada Bachao Andolan, som
protesterar mot dammbyggen, eller protesterna mot kärn-
kraftverket i Koodankulam, så anklagar de dessa rörelser för
att vara organisationer som ”finansieras från utlandet”. De
vet mycket väl att syftet med de flesta ideella organisationer,
särskilt de som har mycket pengar, är att främja storföreta-
gens globalisering, inte att motarbeta den.
Beväpnade med sina miljarder har de här organisationer-
na invaderat världen, förvandlat potentiella revolutionärer
till avlönade aktivister, finansierat konstnärer, intellektuel-
la och filmskapare, diskret lockat bort dem från den radika-
la konfrontationen och knuffat dem i riktning mot mång-
kulturalism, jämlikhet mellan könen, lokal utveckling – ett
samtal som förs på identitetspolitikens och de mänskliga
rättigheternas språk.
Tanken om rättvisa har förvandlats till en människo­
rättsindustri – en begreppsmässig kupp där ideella organi-
sationer och stiftelser har spelat en avgörande roll. Ur de
mänskliga rättigheternas snäva perspektiv kan man göra
en analys som bygger på begångna ogärningar, man kan
blunda för den större bilden och fördöma båda parterna i
en konflikt – till exempel maoisterna och Indiens regering
eller den israeliska armén och Hamas – för att de har kränkt
de mänskliga rättigheterna. Gruvbolagens markstölder och
historien om staten Israels annektering av palestinsk mark
blir därmed fotnoter som väger väldigt lätt i resonemanget.
Med detta vill jag inte påstå att mänskliga rättigheter inte
skulle spela någon roll. Mänskliga rättigheter betyder något,
men de duger inte som glasögon för att se eller ens tillnär-
melsevis förstå de stora orättvisorna i världen vi lever i.
En annan begreppsmässig kupp hänger ihop med stiftel-
sernas inblandning i den feministiska rörelsen. Varför håller

42
sig de flesta ”officiella” feminister och kvinno­organisationer
i Indien på behörigt avstånd från organisationer som till ex-
empel Krantikari Adivasi Mahila Sangathan (revolutionära
adivasikvinnors förbund), som har nittiotusen medlemmar
och som slåss mot patriarkatet i sina egna lokalsamhällen
och mot gruvbolagens tvångsförflyttning av människor från
djunglerna i Dandakaranya? Hur kan det komma sig att det
faktum att miljontals kvinnor vräks från sina hem och för-
drivs från jorden de har ägt och brukat inte betraktas som
ett feministiskt problem?
Den liberala feministiska rörelsens brytning med de
antiimperialistiska och antikapitalistiska folkliga gräsrots­
rörelserna började inte med stiftelsernas ondskefulla ränker.
Det började när dessa rörelser inte förmådde anpassa sig till
och fånga upp den snabba radikalisering som många kvin-
nor genomgick på 1960- och 1970-talet. Stiftelserna gjor-
de ett smart drag när de såg kvinnornas växande missnöje
med våld och patriarkala strukturer, såväl i sina traditio-
nella samhällen som i vänsterrörelserna med deras förment
progressiva ledare, och gick in med stöd och ekonomiska
bidrag. I ett land som Indien gick den här splittringen också
längs med skiljelinjen mellan land och stad. De flesta radi-
kala antikapitalistiska rörelser fanns på landsbygden, där
patriarkatet fortfarande styrde kvinnors liv. Kvinnliga ak-
tivister från storstäderna som anslöt sig till dessa rörelser
(till exempel naxaliterna) var påverkade och inspirerade av
de feministiska rörelserna i väst, och deras egen väg till fri-
görelse gick ofta på tvärs mot det som de manliga ledarna
ansåg vara deras plikt: att bli en del av ”massorna”. Många
kvinnliga aktivister ville inte vänta längre på att ”revolutio-
nen” skulle göra slut på det förtryck och den diskriminering
som de dagligen upplevde i sina liv, bland annat från sina

43
egna kamrater. De ville att jämlikhet mellan könen skul-
le vara en ovillkorlig, nödvändig och icke-förhandlingsbar
del av den revolutionära processen och inte bara ett löfte
som skulle infrias efter revolutionen. Intelligenta, arga och
desillusionerade kvinnor började söka sig bort och försö-
ka hitta andra möjligheter att få stöd och styrka. I slutet av
1980-talet, ungefär samtidigt som den indiska marknaden
öppnades, hade den liberala feministiska rörelsen därför i
väldigt hög grad tagits över av de ideella organisationerna.
Många av dessa organisationer har gjort betydelsefulla in-
satser på områden som hbtq-rättigheter, våld i nära relatio-
ner, aids och sexarbetares rättigheter. Men typiskt nog har
den liberala feministiska rörelsen inte stått i främsta ledet
när det gäller att ifrågasätta den nya ekonomiska politiken,
trots att det är kvinnorna som har lidit mest av den. Genom
att manipulera fördelningen av pengar har stiftelserna i stor
utsträckning lyckats sätta gränserna för vad ”politisk” ak-
tivitet ska vara. De ideella organisationernas bidragsregler
anger nu vad som räknas som ”kvinnofrågor” och vad som
inte gör det.
De ideella organisationernas annektering av kvinnorö-
relsen har också lett till att västvärldens liberala feminism
(tack vare att det är den mest välfinansierade sorten) har
kommit att definiera vad feminism är. Striderna har som
vanligt utkämpats kring kvinnors kroppar, med botox i den
ena ändan av skalan och burka i den andra. (Och så finns
det de som drabbas av dubbel olycka, både botox och burka.)
När man försöker tvinga av kvinnor burkan, vilket nyligen
skedde i Frankrike, i stället för att skapa en situation där
varje kvinna får välja hur hon vill göra, handlar det inte om
att befria henne utan om att klä av henne. Det blir en för-
nedrande och kulturimperialistisk handling. Att tvinga en

44
kvinna att ta av sig sin burka är lika illa som att tvinga på
henne den. Det handlar inte om burkan. Det handlar om
tvånget. Om man betraktar kön på det här sättet, utanför
sitt samhälleliga, politiska och ekonomiska sammanhang,
blir det en fråga om identitet, en strid om rekvisita och te-
aterkostymer. Det var därför den amerikanska regeringen
kunde använda liberala västerländska feministgrupper som
moralisk täckmantel vid invasionen av Afghanistan 2001.
Afghanistans kvinnor hade (och har) det fruktansvärt svårt
under talibanerna. Men att släppa splitterbomber på dem
var ingen lösning på problemet.
I de ideella organisationernas universum, där det har ut-
vecklats ett alldeles eget, märkligt urvattnat språk, har allt
blivit en ”fråga”, ett klart avgränsat, professionaliserat pro-
blem, ett särintresse. Lokal utveckling, ledarskapsutveck-
ling, mänskliga rättigheter, hälsa, utbildning, reproduktiva
rättigheter, aids, föräldralösa barn med aids – allesammans
har blivit hermetiskt inneslutna i var sin behållare, var och
en försedd med utförliga och exakta anvisningar för ekono-
miska bidrag. De ekonomiska bidragen har splittrat solida-
riteten på ett mycket effektivare sätt än förtrycket någonsin
skulle kunna göra.
Även fattigdom framställs ofta, precis som feminism, som
en fråga om identitet. Som om de fattiga inte hade blivit fat-
tiga genom orättvisor utan är en isolerad folkstam som bara
råkar finnas, som på kort sikt kan räddas genom ett system av
punktinsatser mot olägenheterna (administrerade av ideella
organisationer på individnivå) och som på lång sikt kommer
att bli pånyttfödda genom god offentlig förvaltning. Inom
ramen för den globala storföretagskapitalismen, givetvis.
Fattigdomen i Indien har, efter en kort period ute i kylan
då Indien ”glänste”, gjort comeback som en exotisk art i

45
kulturen, med filmer som Slumdog Millionaire i främsta le-
det. I de här berättelserna om fattiga människor, om deras
häpnadsväckande kämpaglöd och ihärdighet, finns det inga
skurkar – förutom de små som ger berättelsen spänning och
lokalfärg. Upphovsmännen till sådana verk är den moderna
världens motsvarighet till de tidiga antropologerna, och de
blir hyllade och belönade för att de jobbar ”på fältet”, för att
de så modigt ger sig ut på okänd mark. Man får sällan se de
rika bli skärskådade på samma sätt.
När det nyliberala etablissemanget hade listat ut hur de
skulle hantera regeringar, politiska partier, val, domstolar,
medierna och den liberala opinionen hade de en utmaning
kvar: Hur skulle de hantera det växande missnöjet, hotet från
”folkets makt”? Hur tämjer man det? Hur förvandlar man
demonstranter till knähundar? Hur dammsuger man upp
människors vrede och styr om den, in i återvändsgränder?
Även här har stiftelserna och deras allierade organisatio-
ner en lång och ryktbar historia. Ett avslöjande exempel är
den roll de spelade för att oskadliggöra och av­radikalisera
den svarta medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet och
hur de lyckades förvandla Svart makt till Svart kapitalism.55
Rockefeller Foundation hade, helt enligt J.D. Rockefellers
ideal, haft ett tätt samarbete med Martin Luther King Se-
nior (far till Martin Luther King Junior). Men hans infly-
tande försvagades när de mer militanta organisationerna –
Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) och
Svarta pantrarna – fick sitt genombrott. Ford Foundation
och Rockefeller Foundation ingrep. År 1970 skänkte de 15
miljoner dollar till ”moderata” svarta organisationer, vilket
blev till bidrag, forskningstjänster, stipendier, arbetsträning
för personer som hade hamnat utanför samhället och start-
kapital till företag som ägdes av svarta.56 Förtryck, interna

46
maktkamper och de oemotståndliga bidragen ledde till att de
radikala svarta organisationerna så småningom förtvinade.
Martin Luther King Junior gjorde det förbjudna, nämli-
gen att visa på kopplingarna mellan kapitalism, imperialism,
rasism och Vietnamkriget. Efter att han hade blivit mördad
var därför till och med minnet av honom farligt, ett hot mot
den allmänna ordningen. Stiftelser och storföretag jobbade
hårt för att göra om arvet efter honom så att det skulle passa
in i den marknadsvänliga mallen. Martin Luther King Juni-
or Center for Nonviolent Social Change, vars verksamhets-
bidrag uppgår till två miljoner dollar, grundades av bland
andra Ford Motor Company, General Motors, Mobil, Wes-
tern Electric, Proctor and Gamble, US Steel och Monsanto.
Centret ansvarar för Martin Luther King-biblioteket och
medborgarrättsrörelsens arkiv. Några av de många projekt
som King-centret driver sker i ”tätt samarbete med USA:s
försvarsministerium, försvarsmaktens nämnd för religions-
och etikfrågor med flera”.57 Centret var också en av sponso-
rerna bakom en Martin Luther King Junior-föreläsningsse-
rie med rubriken ”Fri företagsamhet: ett verktyg för fredlig
samhällsförändring”.58
Amen.
En liknande kupp sattes i verket inom kampen mot apart­
heid i Sydafrika. År 1978 tillsatte Rockefeller Foundation
en undersökningskommission om USA:s politik i södra
Afrika. Rapporten varnade för Sovjetunionens växande in-
flytande över ANC och menade att USA:s strategiska in-
tressen, liksom näringslivets intressen (det vill säga tillgång
till Sydafrikas mineraler) bäst skulle kunna tillgodoses om
den politiska makten verkligen fördelades mellan alla raser.
Stiftelserna började stödja ANC. Snart började ANC ta
avstånd från mer radikala organisationer, till exempel Steve

47
Bikos rörelse för svart medvetenhet, som mer eller mindre
eliminerades. När Nelson Mandela tog över som Sydafrikas
första svarta president blev han helgonförklarad medan han
ännu levde, inte bara för att han var en frihetskämpe som
hade suttit i fängelse i tjugosju år, utan också för att han helt
och hållet underkastade sig Washingtonkonsensus. Socia-
lismen försvann från ANC:s dagordning. Sydafrikas stora
”fredliga övergång”, som har fått så mycket lovord och hyll-
ningar, innebar inga jordereformer, inga skadeståndskrav,
inget förstatligande av Sydafrikas gruvor. I stället blev det
privatisering och strukturell anpassning. Mandela gav sin
gamle vän och anhängare general Suharto, kommunistmör-
daren i Indonesien, Sydafrikas förnämsta civila utmärkelse –
Godahoppsuddens orden. I dag styrs Sydafrika av ett kotteri
av tidigare radikaler och fackföreningsmän som kör Merce-
des. Men det räcker mer än väl för att befästa illusionen om
svart frigörelse.
Framgångarna för Black Power-rörelsen i USA blev en
viktig inspirationskälla för uppkomsten av en radikal, pro-
gressiv dalitrörelse i Indien, där organisationer som Da-
litpantrarna tog efter Svarta pantrarnas militanta politik.
Men även den radikala dalitrörelsen har splittrats och des­
armerats på ett likartat om än inte identiskt sätt, och med
massor av hjälp från hinduistiska organisationer på höger-
kanten och Ford Foundation är den på god väg att förvand-
las till dalitkapitalism.
”Dalit Inc redo att visa att företagande går före kast”, rap-
porterade Indian Express i december förra året. Därefter ci-
terade tidningen en mentor från Dalit Indian Chamber of
Commerce and Industry (DICCI): ”I vårt samhälle är det
inte svårt att få premiärministern att komma på ett dalit-
möte. Men för de dalitiska entreprenörerna är målet att bli

48
fotograferade ihop med Tata och Godrej vid en lunch eller
tebjudning – och det är också beviset på att de har kom-
mit någonvart.”59 Med tanke på situationen i dagens Indien
skulle det vara reaktionärt och ett uttryck för kasttänkande
att säga att dalitiska entreprenörer inte borde få sitta vid
de mäktigas bord. Men det vore oerhört skamligt om detta
var målet, den ideologiska stommen för dalitpolitiken. Och
det skulle nog inte hjälpa den miljon daliter som fortfaran-
de tjänar sitt levebröd på manuell latrintömning – att bära
and­ra människors skit på sina huvuden.
Man får inte döma de unga dalitiska forskare som tar
emot bidrag från Ford Foundation för strängt. Vem skul-
le annars ge dem chansen att klättra upp ur det indiska
kastväsendets latringrop? Både skammen och en stor del av
skulden för detta sakernas tillstånd faller också på Indiens
kommuniströrelse, vars ledare fortfarande till övervägande
del kommer från de högre kasterna. I åratal har de försökt
tvinga in kastbegreppet i den marxistiska klassanalysen.
Det har misslyckats kapitalt, både i teorin och i praktiken.
Brytningen mellan daliterna som grupp och vänstern börja-
de med en schism mellan den visionäre dalitledaren Bhim-
rao Ramji Ambedkar och S.A. Dange, fackföreningsman
och en av grundarna av Indiens kommunistparti. Doktor
Ambedkar förlorade sina illusioner om kommunistpartiet
under textilarbetarnas strejk i Mumbai 1928, när det gick
upp för honom att partiet trots allt prat om arbetarklassens
solidaritet inte hade något att invända mot att de ”oberör-
bara” var förbjudna att arbeta på väveriet (utan bara ansågs
lämpade för det sämre betalda spinneriet), eftersom arbetet
där innebar att man fuktade tråden med saliv, vilket enligt
de andra kasterna gjorde den ”oren”.
Ambedkar insåg att i ett samhälle där de hinduiska skrif-

49
terna institutionaliserar oberörbarhet och ojämlikhet var
kampen för de ”oberörbara”, för samhälleliga och med-
borgerliga rättigheter, alltför akut för att man skulle kun-
na vänta på den utlovade kommunistiska revolutionen.
Brytningen mellan Ambedkars anhängare och vänstern har
inneburit ett högt pris för båda sidor. Den har gjort att den
absoluta majoriteten av den dalitiska befolkningen, ryggra-
den i den indiska arbetarklassen, i sin strävan efter befrielse
och värdighet sätter sitt hopp till konstitutionalism, kapita-
lism och politiska partier som Bahujan Samaj-partiet, som
företräder en form av identitetspolitik som är viktig, men
som i det långa loppet inte leder någonvart.
I USA var det, som vi har sett, de storföretagsfinansierade
stiftelserna som gav upphov till den kultur där de ideella
organisationerna står i centrum. I Indien kom den riktade
företagsfilantropin igång på allvar på 1990-talet, den nya
ekonomiska politikens epok. Det är inte billigt att bli med-
lem i detta slutna sällskap. Tatakoncernen donerade femtio
miljoner dollar till den väldigt hjälpbehövande institutio-
nen Harvard Business School och ytterligare femtio miljo-
ner dollar till Cornell University. Nandan Nilekani på Info-
sys och hans hustru Rohini skänkte fem miljoner dollar som
startplåt till India Initiative vid Yale. Harvard Humanities
Center heter numera Mahindra Humanities Center, efter
att ha fått sin största donation någonsin, tio miljoner dollar,
av Anand Mahindra från Mahindrakoncernen.
Hemma i Indien driver Jindalkoncernen, som har stora
intressen i gruvdrift, metall och energi, den internationella
juristutbildningen Jindal Global Law School och kommer
snart att öppna förvaltningshögskolan Jindal School of Go-
vernment and Public Policy. (Ford Foundation driver en
juristutbildning i Kongo.) New India Foundation, som har

50
grundats av Nandan Nilekani och finansieras med vinster
från Infosys, delar ut priser och stipendier till samhällsve-
tare. Sitaram Jindal Foundation, som finansieras av styrel-
seordföranden och verkställande direktören i Jindal Alumi­
nium Ltd, har utlyst fem årliga penningpriser på vardera tio
miljoner rupier till personer som arbetar med landsbygds-
utveckling, fattigdomsbekämpning, utbildning och mora-
lisk uppbyggelse, miljö, fred och samhälleligt samförstånd.
Observer Research Foundation (ORF), som för närvarande
bekostas av Mukesh Ambani, är utformat med Rockefeller
Foundation som förebild. Före detta underrättelseagenter,
strategiska analytiker, politiker (som låtsas skälla på varand­
ra i parlamentet), journalister och beslutsfattare fungerar
som stiftelsens ”forskare” och rådgivare.
ORF:s mål kan låta rätt oförblommerade: ”att bidra till
en samstämmig, positiv syn på ekonomiska reformer.” Samt
att forma och påverka den allmänna opinionen, skapa ”ge-
nomförbara, alternativa politiska lösningar på så vitt skilda
områden som skapande av arbetstillfällen i underutvecklade
områden och realtidsstrategier för att neutralisera hot från
kärnvapen, biologiska vapen och kemiska vapen”.60
Till en början blev jag förbryllad över att ”hot från kärn-
vapen, biologiska vapen och kemiska vapen” fick så stor
plats i ORF:s fastslagna mål. Men det klarnade när jag i den
långa listan över ”samarbetsinstitutioner” hittade namnen
Raytheon och Lockheed Martin, två av världens ledande va-
pentillverkare. År 2007 tillkännagav Raytheon att man sik-
tade mot Indien.61 Kan det vara så att åtminstone en del av
Indiens årliga försvarsbudget på trettiotvå miljarder dollar
kommer att läggas på vapen, fjärrstyrda robotar, flygplan,
krigsfartyg och övervakningsutrustning som har tillverkats
av Raytheon och Lockheed Martin?

51
 Behöver vi vapen för att kriga? Eller behöver vi krig för
att skapa en marknad för vapen? När allt kommer omkring
är ekonomierna i Europa, USA och Israel oerhört beroende
av sin vapenindustri. Det är det enda de inte har lagt ut på
kontraktstillverkning i Kina.
I det nya kalla kriget mellan USA och Kina skolas Indien
in i samma roll som Pakistan spelade när landet var USA:s
allierade i det kalla kriget mot Ryssland. (Och se hur det
gick för Pakistan.) Många av de skribenter och ”strategiska
analytiker” som gör en stor affär av fientligheten mellan In-
dien och Kina kan nämligen spåras direkt eller indirekt till
de indo-amerikanska tankesmedjorna och stiftelserna. Om
man är USA:s ”strategiska samarbetspartner” betyder det
inte att statscheferna ringer varandra och pratar i all vän-
skaplighet lite då och då. Det betyder samarbete (inbland-
ning) på alla nivåer. Det betyder att man hyser amerikanska
specialstyrkor på indiskt territorium (en befälhavare från
Pentagon bekräftade nyligen detta på BBC). Det innebär
att man delar med sig av underrättelseuppgifter, anpassar
jordbruks- och energipolitiken, släpper in utländska inves-
teringar i vård- och utbildningssektorerna. Det innebär att
man släpper detaljhandeln fri. Det innebär ett partnerskap
på ojämlika villkor, där Indien sitter fast i en björnkram och
förs runt på dansgolvet av en partner som bränner henne på
bål i samma ögonblick som hon tackar nej till dansen.
På listan över ORF:s ”samarbetsinstitutioner” hittar man
också RAND Corporation, Ford Foundation, Världsbanken
och Brookings Institution (vars deklarerade syfte är att ”er-
bjuda innovativa och praktiska rekommendationer för att
främja tre övergripande mål: att stärka den amerikanska de-
mokratin, gynna alla amerikaners ekonomiska och sociala
välfärd, trygghet och möjligheter samt säkerställa ett öpp-

52
nare, tryggare, mer välmående och samarbetsinriktat inter-
nationellt system”). Dessutom hittar man den tyska Rosa
Luxemburg-stiftelsen på listan. (Stackars Rosa, som dog för
kommunismen, att hon ska hamna på en sådan här lista!)
Trots att tanken med kapitalismen är att den ska bygga på
konkurrens, har även de som befinner sig längst upp i nä-
ringskedjan visat att de klarar av att vara inkluderande och
solidariska. Västerlandets stora kapitalister har gjort affärer
med fascister, socialister, despoter och militärdiktatorer. De
kan anpassa sig och ständigt förnya sig. De är snabbtänkta
och oerhört taktiskt skickliga.
Men trots att kapitalismen har lyckats trumfa igenom
ekonomiska reformer, trots att den har fört krig och med
vapenmakt ockuperat länder för att upprätta ”demokratier”
med en fri marknad, så går den igenom en kris som är allvar-
ligare än vad vi hittills har sett. Marx sa: ”Det bourgeoisien
producerar är därför framför allt sina egna dödgrävare. Dess
undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.”62
Proletariatet har, som Marx såg det, stått under ständig
attack. Fabriker har lagts ner, arbetstillfällen försvunnit,
fackföreningar upplösts. De som utgör proletariatet har un-
der årens lopp hetsats mot varandra på alla tänkbara sätt. I
Indien har det varit hindu mot muslim, hindu mot kristen,
dalit mot adivasi, kast mot kast, region mot region. Och
ändå gör de motstånd runt om i världen. I Kina är strej-
kerna och revolterna oräkneliga. I Indien har de fattigaste
människorna i världen gjort motstånd och satt stopp för
några av de rikaste företagen i världen i deras framfart.
Kapitalismen är i kris. Nedsippringsekonomin fungera-
de inte. Nu är även uppåtflödet hotat. Den internationella
ekonomiska härdsmältan närmar sig. Indiens tillväxttakt
har störtdykt, till 6,9 procent. De utländska investerarna

53
börjar dra sig ur landet. Stora internationella bolag sitter på
enorma pengahögar men vet inte riktigt var de ska inves-
tera dem, hur finanskrisen kommer att utvecklas. Det finns
en stor, strukturell spricka i den ångvält som är det globala
kapitalet.
Kapitalismens verkliga ”dödgrävare” kan till slut visa sig
vara dess egna lögnaktiga kardinaler, de som har förvandlat
ideologi till religion. Trots sin strategiska skicklighet verkar
de ha svårt att begripa ett enkelt faktum: kapitalismen är i
färd med att ödelägga vår planet. De två gamla knepen som
har räddat den ur tidigare kriser – krig och konsumtion –
kommer helt enkelt inte att fungera.
Jag stod länge utanför Antilia och tittade på solnedgång-
en. Jag fantiserade om att skyskrapan var lika djup som den
var hög. Att den hade en tjugosju våningar lång pålrot, som
ringlade sig där nere under markytan, hungrigt sög näring
ur jorden och omvandlade den till rök och guld.
Varför valde familjen Ambani att kalla sitt hus Antilia?
Antilia är namnet på en mytisk ögrupp, som först nämns
i en iberisk legend från 700-talet. När muslimerna erövra-
de Hispania gick sex kristna visigotiska biskopar och deras
församlingar ombord på skepp och flydde. Efter flera dagar,
kanske veckor, till havs kom de till ögruppen Antilia, där de
bestämde sig för att slå sig ner och grundlägga en ny civili-
sation. De eldade upp sina båtar för att för all framtid klippa
banden till sitt hemland, där barbarerna nu härskade.
Hoppas familjen Ambani när de kallar sin skyskrapa för
Antilia att de ska klippa av banden till fattigdomen och
eländet i sitt hemland och starta en ny civilisation? Är det-
ta slutakten för den mest framgångsrika separatiströrelsen i
Indien – den där medel- och överklassens isolerar sig i yttre
rymden?

54
 Medan natten föll över Mumbai dök väktare i välstrukna
linneskjortor och med sprakande walkie-talkier upp framför
Antilias föga inbjudande portar. Lamporna tändes på full
styrka, kanske för att skrämma bort spöken. Grannarna kla-
gar på att Antilias starka lampor har stulit natten.
Kanske är det dags för oss att ta tillbaka natten.

55
Kapitel 2

Jag vill helst inte vara Anna Hazare

H
ans metoder påminner kanske om Gandhis, men
hans krav gör det definitivt inte. Om det vi ser
på teve verkligen är en revolution, så måste det
vara en av de mer pinsamma och obegripliga vi har upp-
levt på senare tid. Tills vidare kan vi konstatera att vad man
än kan tänkas ha för frågor om Jan Lokpal-lagen, lagen om
medborgarombudsman, så får man troligen de här svaren
(stryk det som ej önskas): (a) ”Vande Mataram” (Jag bugar
för dig, moder), (b) ”Bharat Mata ki Jai” (Seger för moder
Indien), (c) Indien är Anna Hazare, Anna Hazare är Indien,
(d) ”Jai Hind” (Hell Indien).
Man skulle kunna säga att maoisterna och Jan Lokpal-la-
gen har något gemensamt: de försöker båda störta den in-
diska staten – fast av helt olika anledningar och på helt olika
sätt. De förra genom att verka underifrån, genom väpnad
kamp, som utkämpas av en i huvudsak adivasisk armé, be-
stående av de fattigaste bland de fattiga. Den senare upp-
ifrån, genom en oblodig gandhisk kupp, under ledning av
ett nyutnämnt helgon och en armé som mest består av stor-
stadsmänniskor, som alldeles säkert har det bättre ställt. (I
den här varianten samarbetar regeringen genom att göra
allt vad den kan för att störta sig själv.)

56
 I april 2011, när Anna Hazares första ”fasta intill döden”
hade pågått i ett par dagar, försökte regeringen hitta ett sätt
att vända uppmärksamheten från de jättelika korruptions-
skandaler som hade skadat dess trovärdighet svårt. Man
bjöd därför in Team Anna, varumärket som denna ”med-
borgargrupp” hade valt, att ingå i en samarbetskommitté
som skulle utarbeta ett förslag till en ny antikorruptions-
lag.1 Efter några månaders arbete gav regeringen upp det
projektet och lade fram sitt eget lagförslag i parlamentet, ett
lagförslag som var så bristfälligt att det var omöjligt att ta
det på allvar.
Den 16 augusti, samma morgon som Anna Hazare skulle
inleda sin andra ”fasta intill döden”, blev han gripen och
fängslad innan han hade hunnit börja fasta eller begått nå-
got brott. Kampen för att Jan Lokpal-lagen skulle införas
övergick i en kamp för rätten att demonstrera, kampen för
själva demokratin. Denna ”andra frihetskamp” hade bara
pågått i några timmar innan Anna släpptes. Smart nog väg-
rade han lämna Tihar-fängelset och stannade i stället kvar
där som en vördad gäst och krävde rätten att fasta på allmän
plats. I tre dagar susade medlemmar i Team Anna in och
ut ur högsäkerhetsfängelset, alltmedan människomassor
och tevebussar samlades där utanför, och de förde med sig
hans filmade budskap så att de kunde visas på alla kanaler
i rikstäckande teve. (Skulle någon annan ha beviljats den
lyxen?) Samtidigt arbetade tvåhundrafemtio av staden Del-
his anställda, femton lastbilar och sex schaktmaskiner dyg-
net runt för att göra det ruffiga Ramlilaområdet redo för
helgens storslagna spektakel. Nu har tredje fasen i Annas
fasta intill döden inletts, och han blir uppassad, står under
uppsikt av skanderande folkmassor och kameror på kranar,
vårdas av Indiens dyraste läkare. ”Det finns bara ett enda

57
Indien, från Kashmir till Kanyakumari”, förklarar program-
ledarna i teve för oss.2
Anna Hazares metoder påminner kanske om Gandhis,
men hans krav gör det definitivt inte. Jan Lokpal-lagen är
en drakonisk antikorruptionslag som går på tvärs mot Gan-
dhis tankar om decentralisering av makten – den innebär
att en panel av noga utvalda personer ska administrera en
enorm byråkrati, med tusentals anställda och befogenhet
att övervaka alla från premiärministern, domarkåren, par-
lamentsledamöter och hela byråkratin, och ända ner till den
lägsta tjänsteman. Lokpalen – ombudsmannen – kommer
att ha befogenhet att utreda, bevaka och åtala. Bortsett från
det faktum att den inte kommer att ha några egna fängelser
kommer den att fungera som en egen statsförvaltning, som
är avsedd att motverka den förvuxna, oansvariga, korrum-
perade som vi redan har. Två oligarkier i stället för en.
Om det fungerar eller inte beror på hur vi ser på korrup-
tion. Handlar korruption bara om att följa lagen, om eko-
nomiska oegentligheter och mutor, eller är det valutan för
en social transaktion i ett oerhört ojämlikt samhälle, där
makten hela tiden koncentreras i händerna på en mindre
och mindre minoritet? Tänk er till exempel en stad full
med köpcentrum, där man har förbjudit gatuförsäljning.
En gatuförsäljerska betalar en liten muta till polisen som
patrullerar i området och till mannen från kommunen för
att få bryta mot lagen och sälja sina varor till människor
som inte har råd med varorna i köpcentrumet. Är det så
hemskt? Kommer hon dessutom att behöva betala Lokpal­
ombudet i framtiden? Är lösningen på de problem som
vanliga människor möter att göra något åt den strukturella
ojämlikheten eller att skapa ännu en maktstruktur som folk
måste foga sig efter?

58
 Samtidigt har Annas revolution lånat såväl rekvisitan och
koreografin som den aggressiva nationalismen och flaggvif-
tandet från protesterna mot särskilda kvoter för underpri-
vilegierade kaster i utbildningssystemet, segerparaden efter
vinsten i världsmästerskapen i cricket och festligheterna
efter kärnvapentesterna. Signalen de ger oss är att om vi
inte stöder fastan, så är vi inte ”riktiga indier”. Dygnetrunt­
kanalerna har bestämt att det inte finns några andra nyheter
i landet som är värda att rapportera om.
”Fastan” syftar naturligtvis inte på Irom Sharmilas över
tio år långa hungerstrejk (hon blir numera tvångsmatad)
mot AFSPA-lagarna (Armed Forces Special Powers Acts),
som låter soldater i Manipur döda människor redan vid
misstanke om brott. Det syftar inte på den stafetthunger-
strejk som pågår bland tiotusen bybor i Koodankulam som
protesterar mot kärnkraftverket. ”Folket” syftar inte på de
manipurier som stöder Irom Sharmilas hungerstrejk. Inte
heller syftar det på de tusentals som tystas av beväpnade
poliser och gruvmaffior i Jagatsinghapur och Kalinganagar
och Niyamgiri och Bastar och Jaitapur. Inte heller menar vi
offren för gasutsläppet i Bhopal eller människorna som har
blivit tvångsförflyttade inför dammbyggen i Narmadadalen.
Inte heller menar vi bönderna som gör motstånd mot mark­
övertagandet i Noida (New Okhla Industrial Development
Area) och Pune och Haryana och på andra håll runt om i
landet.
”Folket” syftar bara på publiken som har samlats för att
iaktta skådespelet när en sjuttiofyraårig man hotar att svälta
sig till döds om hans Jan Lokpal-lagförslag inte läggs fram
inför parlamentet och röstas igenom. ”Folket” är de tiotu-
sentals som på ett mirakulöst sätt har mångdubblats till mil-
joner av våra tevekanaler, precis som när Jesus mångfaldiga-

59
de fiskarna och bröden och mättade de hungriga. ”En mil-
jard röster har talat”, får vi höra. ”Indien är Anna Hazare.”
Men vem är han då egentligen, detta nya helgon, denna
folkets röst? Märkligt nog har vi inte fått höra honom säga
något om de mest akuta problemen. Ingenting om alla bön-
der som har begått självmord i hans hemtrakt eller om Ope-
ration Green Hunt, regeringens offensiv mot naxaliterna,
längre därifrån. Ingenting om Singur, Nandigram, Lalgarh,
inget om Posco, om missnöjet bland bönderna eller eländet
med särskilda ekonomiska zoner. Han verkar inte ha någon
åsikt om regeringens planer på att sätta in den indiska ar-
mén i djunglerna i centrala Indien.
Däremot stöder han Raj Thackerays främlingsfientliga
Marathiparti och har hyllat Gujarats chefsministers ”ut-
vecklingsmodell”, samma minister som såg mellan fingrar-
na med pogromerna mot muslimer 2002. (Anna demente-
rade det uttalandet när det blev ett ramaskri bland allmän-
heten, men hans beundran är säkert oförändrad.)3
Trots spektaklet har sansade journalister tagit itu med att
göra det journalister gör. Nu har vi fått bakgrundshistorien
om Annas gamla kontakter med högerorganisationen Rash-
triya Swayamsevak Sangh (RSS).4 Vi har fått höra vad Mukul
Sharma har att säga efter att ha studerat Annas bysamhälle
i Ralegan Siddhi, där det inte har hållits ett enda val vare
sig till gram panchayat – byrådet – eller kooperationen på
de senaste tjugofem åren. Vi känner till Annas inställning
till ”harijaner”: ”Mahatma Gandhis vision var att varje by
skulle ha en chamar, en sunar, en kumhar och så vidare. Var
och en skulle utföra sin uppgift enligt sin roll och sitt yrke,
och på så sätt skulle varje by bli självförsörjande. Det är det
systemet vi tillämpar i Ralegan Siddhi.”5 Är det förvånan-
de att medlemmar av Team Anna också har förknippats

60
med Youth for Equality, rörelsen som är emot kvotering i
utbildningssystemet (”för meriter”)? Kampanjen sköts av
personer som driver ett antal ekonomiskt välmående ide-
ella organisationer, med bidragsgivare som Coca-Cola och
Lehman Brothers. Kabir, som leds av Arvind Kejriwal och
Manish Sisodia, förgrundsfigurer i Team Anna, har tagit
emot fyrahundratusen dollar från Ford Foundation under
de senaste tre åren.6 Bland bidragsgivarna till kampanjen
”India Against Corruption” hittar man bland annat indiska
företag och stiftelser som äger aluminiumfabriker, bygger
hamnar och särskilda ekonomiska zoner, gör fastighetsaffä-
rer och har täta kontakter med politiker som har tillsyn över
finansimperier värda miljarder rupier. En del av dem är för
närvarande under utredning för korruption och andra brott.
Varför är de allihop så entusiastiska?
Glöm inte att kampanjen för Jan Lokpal-lagen tog fart
ungefär samtidigt som det kom flera genanta avslöjanden
från Wikileaks och en rad korruptionsskandaler blev of-
fentliga, bland annat 2G-spektrumskandalen, där storföre-
tag, välkända journalister, ministrar och politiker från både
Kongresspartiet och Bharatiya Janata-partiet (BJP) tycks ha
stått i maskopi på olika sätt och mjölkat statskassan på tu-
sentals miljarder rupier. För första gången på många år blev
journalister och lobbyister utskämda, och det såg ut som
om några av de viktigaste magnaterna i storbolagens Indien
faktiskt skulle hamna i fängelse. Ett perfekt tillfälle för en
folkrörelse mot korruption. För det var det väl?
I en tid då staten avsäger sig sina traditionella plikter och
företag och ideella organisationer tar över offentliga funk-
tioner (vattenförsörjning, elektricitet, kollektivtrafik, tele­
kommunikation, gruvdrift, sjukvård, utbildning), i en tid då
de storföretagsägda medierna med sin skrämmande makt

61
och räckvidd försöker styra allmänhetens föreställningar, så
skulle man kunna tro att de här institutionerna – storföre­
tagen, medierna och de ideella organisationerna – skulle
omfattas av en Lokpal-lag. Men tvärtom saknas de helt i lag-
förslaget.
Genom att ropa högre än alla andra, genom att driva en
kampanj som hamrar in budskapet om ondskefulla politiker
och myndighetskorruption har de nu på ett väldigt smart
sätt sett till att de själva går fria. Ännu värre är att de ge-
nom att enbart demonisera myndigheterna har skapat sig
en position där de kan kräva att staten ska dra sig ur den of-
fentliga sfären ännu mer och yrka på ytterligare en omgång
reformer – mer privatisering, större tillgång till offentlig
infrastruktur och Indiens naturresurser. Det dröjer kanske
inte länge förrän storföretagskorruptionen blir laglig och
döps om till ”lobbyavgift”.
Kommer de åttahundratrettio miljoner människor som
lever på tjugo rupier om dagen verkligen att vinna på att
man stärker en politik som utarmar dem och driver det här
landet mot inbördeskrig?
Den här fruktansvärda krisen har uppkommit genom det
kapitala misslyckandet för Indiens representativa demokra-
ti, där de lagstiftande församlingarna fylls av brottslingar
och politiker som är miljonärer och inte längre represen-
terar folket. Där vanligt folk inte har tillträde till en enda
demokratisk institution. Låt er inte luras av flaggviftandet.
Vi ser på medan Indien styckas upp i ett krig om inflytande
som är lika dödligt som vilken drabbning som helst mellan
Afghanistans krigsherrar, men där mycket, mycket mer står
på spel.

62
Kapitel 3

Döda män talar

D
en 23 september 2011, omkring klockan tre på nat-
ten, blev den amerikanske radiojournalisten David
Barsamian avvisad från Indien, bara några timmar
efter att han hade landat på flygplatsen i Delhi.1 Denna far-
liga man, som producerar oberoende, fritt tillgängliga pro-
gram för statlig radio har rest till Indien i fyrtio års tid, och
han har gjort så farliga saker som att lära sig urdu och spela
sitar. Han har gett ut intervjuer i bokformat med Edward
Said, Noam Chomsky, Howard Zinn, Eqbal Ahmad och
Tariq Ali. (Han dyker till och med upp i rollen som ung in-
tervjuare i utsvängda byxor i Peter Wintoniks dokumentär-
film Manufacturing Consent, som bygger på Chomskys och
Edward S. Hermans bok med samma titel.) På sina resor
till Indien på senare tid har han gjort en serie radiointer-
vjuer med aktivister, akademiker, filmskapare, journalister
och författare (bland annat mig). I sitt arbete har Barsamian
rest till Turkiet, Iran, Syrien, Libanon och Pakistan. Han
har aldrig blivit utvisad från något av de länderna.
Varför är då världens största demokrati rädd för denna
sitarspelande, urdutalande ensamvarg till radioproducent
med vänstersympatier? Barsamian själv ger den här förkla-
ringen: ”Det handlar bara om Kashmir. Jag har jobbat med

63
Jharkhand, Chhattisgarh, Västbengalen, Narmadadammar-
na, självmord bland bönder, pogromerna i Gujarat och Bi-
nayak Sen-fallet. Men det är Kashmir som är själva kärnan i
den indiska statens bekymmer. Den officiella berättelsen får
inte ifrågasättas.”
I nyhetsnotiserna om hans utvisning citerades officiella
”källor”, som sa att Barsamian hade ”brutit mot visum-
reglerna under sitt besök 2009–2010 genom att ägna sig
åt yrkesarbete när han hade turistvisum”.2 Visumreglerna
i Indien är ett intressant kikhål in i regeringens bekymmer
och prioriteringar. Inrikesministeriet har tagit betäckning
bakom den illa medfarna gamla fanan som kallas kriget
mot terrorismen och bestämt att forskare och akademiker
som blir inbjudna till konferenser och symposier måste bli
godkända i en säkerhetskontroll innan de kan få visum. Det
gäller däremot inte chefer på storföretag eller affärsmän. En
person som vill investera i en damm eller bygga ett stålverk
eller köpa en bauxitgruva betraktas alltså inte som en sä-
kerhetsrisk, medan en forskare som kanske vill delta i ett
symposium om till exempel tvångsförflyttningar eller koo-
perativ eller om att undernäringen ökar i den globaliserade
ekonomin däremot gör det. Vid det här laget har utländska
terrorister med onda avsikter förmodligen fattat att de kla-
rar sig bättre om de klär sig i Pradakostymer och låtsas att
de vill köpa en gruva än om de går i gamla manchesterbyxor
och säger att de vill delta i ett symposium. (Det finns de
som menar att gruvköpare i Pradakostymer är de verkliga
terroristerna.)
David Barsamian åkte inte till Indien för att köpa en gru-
va eller vara med på en konferens. Han kom bara för att pra-
ta med folk. Klagomålen mot honom gällde, enligt ”officiel-
la källor”, att han hade rapporterat om händelser i Jammu

64
och Kashmir under sitt senaste besök i Indien och att hans
reportage ”inte byggde på fakta”. Kom ihåg att Barsamian
inte är reporter utan en journalist som gör radiointervjuer
i längre format med människor, framför allt oliktänkande,
om samhällena de lever i. Är det olagligt för turister att prata
med folk i länderna de besöker? Skulle det vara olagligt för
mig att resa till USA eller Europa och skriva om människor
jag mötte och skulle det i så fall vara beroende av om mina
texter ”inte byggde på fakta”? Vem bestämmer vilka ”fakta”
som är korrekta och vilka som inte är det? Skulle Barsamian
ha blivit utvisad om samtalen han spelade in hade lovordat
det imponerande valdeltagandet i valet i Kashmir i stället
för att handla om hur livet ter sig där den militära närvaron
är högst i världen? (Sexhundratusen beväpnade soldater i
aktiv tjänst på en befolkning på tio miljoner människor.)3
Eller om de hade handlat om arméns räddningsaktioner
efter jordbävningen 2005 i stället för om de omfattande
icke-väpnade revolter som ägde rum tre somrar i rad? (Och
som inte bevakades dygnet runt av medierna och som ingen
fick för sig att kalla ”Kashmirvåren”.)
David Barsamian är inte den förste som blir utvisad på
grund av den indiska regeringens känslighet i fråga om
Kashmir. Professor Richard Shapiro, som är antropolog
från San Francisco, blev utvisad från flygplatsen i Delhi i
november 2010 utan att få veta varför. De flesta av oss tror
att det var regeringens sätt att straffa hans partner Angana
Chatterji, som är en av de sammankallande i den interna-
tionella folktribunalen för mänskliga rättigheter och rätt-
visa och som var först med att göra världen uppmärksam
på att det fanns anonyma massgravar i Kashmir.4 Tidiga-
re i år, den 28 maj, blev Gautam Navlakha, en frispråkig
indisk förkämpe för demokratiska rättigheter, utvisad till

65
Delhi från flygplatsen i Srinagar. (Farooq Abdullah, tidi-
gare chefsminister i Kashmir, försvarade utvisningen och
sa att författare som Gautam Navlakha och jag själv inte
hade något i Kashmir att göra, för ”Kashmir är inte till för
att brännas upp” – vad det nu ska betyda.)5 Kashmir är på
väg att bli isolerat, avskuret från yttervärlden genom två
koncentriska cirklar av gränspatruller – i Delhi liksom i
Srinagar – som om det redan var ett fritt land med egna vi-
sumregler. Inom Kashmirs gränser är det förstås fritt fram
för regeringen och armén. Konsten att kontrollera kashmi-
riska journalister och vanliga människor med en livsfarlig
kombination av mutor, hot, utpressning och ett helt spek-
trum av obeskrivliga, omsorgsfullt uttänkta grymheter har
utvecklats till en konstform.
Medan regeringen ägnar sig åt att tysta de levande har de
döda börjat göra sina röster hörda. Det var okänsligt av Bar-
samian att planera en resa till Kashmir just som den statliga
kommissionen för mänskliga rättigheter till sist för skams
skull tvingades erkänna existensen av tvåtusen­ sjuhundra
anonyma gravar i tre distrikt i Kashmir. Rapporter om tu-
sentals andra gravar väller in från andra distrikt. Det är
okänsligt av de anonyma gravarna att skämma ut Indiens
regering just som Indien ska till att granskas av FN:s råd för
mänskliga rättigheter.
Finns det fler som världens största demokrati är rädd för,
utöver farlige David? Vi har den unge Lingaram Kodopi,
en adivasi från Dantewada i Chhattisgarh, som greps den
9 september 2011.6 Polisen påstår att de tog honom på bar
gärning på en marknad när han lämnade över beskyddar-
pengar från Essar, ett gruvföretag som bryter järnmalm,
till det förbjudna indiska kommunistpartiet (maoisterna).
Hans faster Soni Sori säger att civilklädda poliser i en vit

66
Bolero hämtade honom hemma hos hans farfar i byn Pal-
nar. Nu är hon också på flykt.7 Intressant nog grep polisen
Lingaram men lät maoisterna komma undan, till och med
enligt deras egen version av händelserna. Detta är bara den
senaste i en rad absurda, nästan hallucinatoriska anklagelser
som de har riktat mot Lingaram och sedan tagit tillbaka.
Hans verkliga brott är att han är den enda journalisten som
talar det lokala språket gondi och vet hur man ska ta sig
fram på de avsides belägna djungelstigarna i Dantewada i
Chhattisgarh, den andra krigszonen i Indien som det inte
får läcka ut några nyheter från.
Efter att ha överlåtit enorma ytor av ursprungsbefolkning-
arnas land i centrala Indien till multinationella gruv- och
infrastrukturföretag i en rad hemliga avsiktsförklaringar –
stick i stäv med lagar och författning – har regeringen börjat
fylla djunglerna med hundratusentals säkerhetsstyrkor. Allt
motstånd, både väpnat och icke-väpnat, har stämplats som
”maoistiskt”. (I Kashmir föredrar man uttrycket ”jihadist­
iska element”.) I takt med att inbördeskriget blir allt mer
oförsonligt har hundratals byar bränts ner. Tusentals adi-
vasi har flytt till grannstaterna. Hundratusentals människor
lever nu i skräck, gömda i djungeln. Paramilitära styrkor har
belägrat djungeln. Ett nätverk av polisangivare håller vakt
vid bybasarerna, vilket gör det till en mardröm för byborna
att bege sig dit för skaffa nödvändig proviant och medici-
ner. Oräkneliga namnlösa människor sitter i fängelse, an-
klagade för uppvigling och krig mot staten, och de har inga
försvarsadvokater. Det sipprar ut väldigt lite nyheter ur de
där djunglerna, och antalet dödsoffer är okänt.
Det är alltså inte svårt att förstå varför den unge Linga-
ram Kodopi är ett sådant hot. Innan han utbildade sig till
journalist arbetade han som chaufför i Dantewada. År 2009

67
greps han av polisen, som också beslagtog hans jeep. I fyr-
tio dagar satt han inlåst i en liten toalett, där han utsattes
för påtryckningar om att bli specialpolis i Salwa Judum, det
regeringsstödda medborgargarde som vid den tiden hade
fått i uppdrag att tvinga människor att fly från sina byar.
(Sedan dess har högsta domstolen förklarat att Salwa Jud-
um strider mot författningen.)8 Polisen släppte Lingaram
efter att den gandhiske aktivisten Himanshu Kumar hade
lämnat in en inlaga om olaga frihetsberövande till dom-
stol.9 Men då grep polisen Lingarams gamle far och ytterli-
gare fem familjemedlemmar. De anföll hans by och varnade
byborna för att gömma honom. Till sist flydde Lingaram
till Delhi, där vänner och anhängare lyckades få honom an-
tagen till journalistutbildningen. I april 2010 reste han till
Dantewada, där han hämtade människor som hade bevitt-
nat och utsatts för Salwa Judums, polisens och de parami-
litära styrkornas grymheter och tog med dem till Delhi, så
att de kunde vittna vid den oberoende folktribunalen. (I
sitt eget vittnesmål var Lingaram mycket kritisk även mot
maoisterna.)10
Detta avskräckte inte polisen i Chhattisgarh. Den 2 juli
2010 blev den högt uppsatte maoistledaren kamrat Azad,
officiell talesperson för maoistpartiet, tillfångatagen och
avrättad av polisen i Andhra Pradesh.11 Polisöverintendent
Kalluri i Chhattisgarh tillkännagav vid en presskonferens
att maoistpartiet hade valt Lingaram Kodopi till kamrat
Azads efterträdare. (Det var som att anklaga ett litet skol-
barn i 1936 års Yan’an för att vara Zhou Enlai.) Beskyllning-
en möttes av så mycket hån att polisen var tvungen att ta
tillbaka den.12 De hade också anklagat Lingaram för att vara
hjärnan bakom maoisternas attack mot en parlamentsleda-
mot från Kongresspartiet i Dantewada. Men de bestämde

68
sig för att bida sin tid, kanske för att de redan framstod som
så löjliga och hämndlystna.
Lingaram stannade kvar i Delhi, fullföljde sin utbildning
och tog examen i journalistik. I mars 2011 brände paramili-
tära styrkor ner tre byar i Dantewada – Tadmetla, Timma-
puram och Morapalli.13 Regeringen i Chhattisgarh skyllde
på maoisterna. Högsta domstolen gav utredningsuppdraget
till den federala polismyndigheten CBI (Central Bureau of
Investigation). Lingaram åkte tillbaka till Dantewada med
en filmkamera och gick till fots från by till by och dokumen-
terade ögonvittnesskildringar från byborna, som pekade ut
polisen som skyldig. (En del av dem finns på YouTube.)14 På
så sätt gjorde han sig till en av de mest efterspanade männen
i Dantewada. Den 9 september fick polisen till sist tag på
honom.
Lingaram har kommit att ingå i det imponerande start-
fältet av bråkiga personer som har samlat in och förmed-
lat nyheter i Chhattisgarh. En av de första som tystades var
den hyllade doktor Binayak Sen, som var den förste som
slog larm om Salwa Judums förbrytelser, redan 2005. Han
greps 2007, anklagades för att vara maoist och dömdes till
livstids fängelse. Efter flera år i fängelse är han nu frigiven
mot borgen.15 Efter Binayak Sen har många andra hamnat i
fängelse – bland annat Piyush Guha och filmskaparen Ajay
T.G.16 Båda har anklagats för att vara maoister. Gripandena
lade sordin på stämningen i aktivistgrupperna i Chhattis-
garh, men det hindrade inte några av dem från att fortsätta
med det de höll på med. Kopa Kunjam samarbetade med
Himanshu Kumars ashram Vanvasi Chetna och gjorde ex-
akt samma sak som Lingaram försökte göra mycket sena-
re – han reste till avlägsna byar, rotade fram nyheter och
dokumenterade noggrant de fasor som utspelade sig. (Han

69
var min första vägvisare till byarna i Dantewadas djungler.)
Mycket av den här dokumentationen har kommit att ingå i
rättsfall som börjar bli en källa till oro och obehag för reger-
ingen i Chhattisgarh. I maj 2009 rev Chhattisgarhs regering
ashramet Vansvasi Chetna, den sista neutrala tillflykten för
journalister, författare och skribenter som besökte Dan-
tewada.17 I december 2009, på den internationella dagen för
mänskliga rättigheter, blev Kopa gripen. Han anklagades
för att i maskopi med maoisterna ha mördat en man och
kidnappat en annan.
Bevisen mot Kopa har börjat vittra sönder sedan polisens
vittnen – bland annat den kidnappade mannen – tagit av-
stånd från de redogörelser de påstås ha gett polisen.18 Det
spelar egentligen ingen roll, för i Indien vet vi att rättegång-
en är själva straffet. Det kommer att ta många år för Kopa
att bevisa sin oskuld, och vid det laget hoppas myndighe-
terna att gripandet ska ha tjänat sitt syfte. Många bybor
som Kopa uppmuntrade att lämna in klagomål mot polisen
har också blivit gripna. En del sitter i fängelse. Andra har
tvingats leva i läger vid vägkanterna, bemannade av special-
poliser. Det gäller bland annat många kvinnor som har be-
gått brottet att bli våldtagna. Inte långt efter att Kopa hade
gripits jagades Himanshu Kumar ut ur Dantewada. I sep-
tember 2010 greps ännu en adivasisk aktivist, Kartam Joga.
Hans förseelse var att han 2007 hade lämnat in en skrivelse
till högsta domstolen om de utbredda överträdelser mot de
mänskliga rättigheterna som begicks av Salwa Judum. Han
har anklagats för att i maskopi med maoisterna ha deltagit
i mordet på tjugosex anställda inom centralregeringens pa-
ramilitära polisstyrka, Central Reserve Police, i Tadmetla.
Kartam Joga är medlem i Indiens kommunistparti (CPI),
som har en spänd, eller till och med fientlig, relation till

70
maoisterna. Amnesty International klassificerar honom
som samvetsfånge.19
Under tiden fortsätter gripandena i stadig takt. En snabb
titt på polisens register över anmälningar ger en tämligen
klar uppfattning om hur den dödliga hanteringen av rätts-
säkerheten fungerar i Dantewada. I många anmälningar
är texten exakt densamma. Den anklagades namn, datum,
brottets art och vittnenas namn stoppas bara in i en färdig
mall. Ingen kan kontrollera det. De flesta inblandade, såväl
fångar som vittnen, kan varken läsa eller skriva.
En dag kommer de döda att börja tala även i Dantewada.
Och det kommer inte bara att vara döda människor som gör
det – också döda jordar, döda floder, döda berg och döda
varelser i döda skogar kommer att kräva att få göra sin röst
hörd.
Under tiden går livet vidare. För varje dag som går för-
värras den närgångna övervakningen, censuren på inter-
net, telefonavlyssningen och de hårda tagen mot alla som
höjer sina röster, och samtidigt håller Indien märkligt nog
på att bli drömmålet för alla litteraturfestivaler. Ungefär
tio stycken är planerade de närmaste månaderna. Några av
dem sponsras av just de storföretag för vars skull polisen har
dragit igång denna terror. Litteraturfestivalen Harud i Sri-
nagar (som nu har skjutits upp) var tänkt att bli den senaste
och mest spännande: ”Medan höstlöven ändrar färg kom-
mer Kashmirdalen att eka av ljudet av poesi, litterära sam-
tal, debatter och diskussioner …” Organisatörerna har an-
nonserat festivalen som ett ”opolitiskt” evenemang, men de
har inte förklarat hur vare sig härskarna eller offren för en
brutal militärockupation som har krävt tiotusentals döds-
offer, gjort tusentals kvinnor till änkor och tusentals barn
föräldralösa och lemlästat hundratusen människor i sina

71
tortyrkammare kan vara ”opolitiska”. Jag undrar om de lit-
terära gästerna kommer att resa in på turistvisum. Kommer
det att krävas olika visum för Srinagar och Delhi? Måste de
bli godkända i säkerhetskontroller? Kommer en kashmirier
som talar klarspråk att skickas direkt från festivalen till en
förhörscentral eller får hon åka hem och byta kläder och
hämta sina saker först? (Nu är jag bara drastisk, jag vet att
det är mer subtilt än så.)
Det festliga larmet från denna hycklade frihet hjälper till
att utestänga ljudet av steg i flygplatskorridorerna när de
utvisade släpas iväg och sätts på avgående flyg, att dämpa
klicket från handfängsel som knäpps kring starka, varma
handleder och fängelsedörrarnas kalla, metalliska skram-
lande.
Våra lungor töms undan för undan på syre. Kanske är det
dags att använda den luft vi ännu har kvar i våra kroppar
och säga: Öppna för helvete portarna nu.
Del två
Kapitel 4

Kashmirs tvistefrön

E
n vecka innan president Obama blev vald 2008 sa
han att en lösning på konflikten kring Kashmirs
kamp för självbestämmande – som har lett till tre
krig mellan Indien och Pakistan sedan 1947 – skulle vara en
av hans ”viktigaste uppgifter”.1 Hans uttalande togs emot
med bestörtning i Indien, och sedan dess har han knappt
sagt något om Kashmir överhuvudtaget.
Men måndagen den 8 november 2010, under sitt besök
här, gjorde han sina värdar ofantligt nöjda när han sa att
USA inte tänkte ingripa i Kashmir, samtidigt som han för-
klarade sitt stöd för att Indien skulle få en permanent plats
i FN:s säkerhetsråd.2 Han lade ut texten om hotet från ter-
rorismen, men han teg om kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i Kashmir.
Det finns flera faktorer som avgör om Obama ska bestäm-
ma sig för att byta åsikt om Kashmir igen: hur kriget i Af-
ghanistan går, hur mycket hjälp USA behöver av Pakistan
och om Indiens regering tänker shoppa lite flygplan i vin-
ter. (En beställning på tio flygplan av typen Boeing C-17
Globemaster III, värd 5,8 miljarder dollar, skulle kunna ga-
rantera presidentens tystnad, liksom ett antal andra jätteli-
ka affärsöverenskommelser som är på gång.) Men förmod-

75
ligen kommer varken Obamas tystnad eller ett ingripande
från hans sida att få Kashmirs folk att släppa stenarna de har
i sina händer.
Jag var i Kashmir för tio dagar sedan, i den där under-
sköna dalen på gränsen till Pakistan, födelseplats för tre
stora civilisationer – den muslimska, den hinduiska och
den buddhistiska. Det är en dal full av myter och historia.
Vissa tror att Jesus dog där, och andra tror att Moses kom
dit för att leta efter Israels försvunna stammar. Miljontals
människor ber vid helgedomen i Hazratbal, där ett hårstrå
från profeten Muhammed visas för de troende några dagar
om året.
Kashmir sitter i kläm mellan militant islamistiskt infly-
tande från Pakistan och Afghanistan, USA:s intressen i re-
gionen och den indiska nationalismen (som börjar bli mer
och mer aggressiv och ”hinduiserad”), och betraktas nume-
ra som en kärnvapenbestyckad krutdurk. Den patrulleras av
över en halv miljon soldater och har blivit den mest milita-
riserade zonen i världen.
På motorvägen mellan Kashmirs huvudstad Srinagar och
mitt mål, den lilla äppelstaden Shopian i södra delen av
Kashmir, var stämningen spänd. Grupper av soldater var
utplacerade längs motorvägen, i fruktträdgårdarna, på åk-
rarna, på taken och utanför butikerna vid de små salutor-
gen. Trots flera månaders utegångsförbud var ”stenkastar-
na” som krävde azadi (frihet), inspirerade av den palestin-
ska intifadan, ute igen. På vissa sträckor var det så mycket
sådana stenar på motorvägen att man måste ha en stadsjeep
för att kunna köra över dem.
Vännerna som jag hade i sällskap kände lyckligtvis till al-
ternativa vägar, längs bakgator och byvägar. Tack vare vår
”senväg” hann jag lyssna på deras berättelser om årets revolt.

76
Den yngste, som bara var en ung pojke, berättade för oss att
när tre av hans vänner blev gripna efter stenkastning hade
polisen dragit ut deras naglar – alla naglar, på båda händerna.
I tre år i rad har kashmirierna gått ut på gatorna och de-
monstrerat mot vad de betraktar som Indiens aggressiva
ockupation. Men de militanta revolterna mot den indiska
regeringen som inleddes för tjugo år sedan, med stöd från
Pakistan, är på tillbakagång. Den indiska armén uppskattar
att färre än femhundra militanta rebeller är verksamma i
Kashmirdalen i dag. Kriget har krävt sjuttiotusen dödsof-
fer, och tiotusentals personer är märkta av tortyr. Många,
många tusen har ”försvunnit”. Över tvåhundratusen kash-
miriska hinduer har flytt från dalen. Även om antalet mili-
tanta rebeller har minskat är antalet indiska soldater i tjänst
i Kashmir oförminskat.
Men Indiens militära dominans får inte förväxlas med en
politisk seger. Vanliga människor som bara är beväpnade
med sin vrede har revolterat mot de indiska säkerhetsstyr-
korna. En hel generation unga människor, som har vuxit
upp i ett nät av vägspärrar, bunkrar, militärförläggningar
och förhörscentraler, som när de var barn bevittnade in-
satser av typen ”fånga och döda”, vars föreställningsvärld
är färgad av spioner, angivare, ”oidentifierade beväpnade
män”, underrättelseagenter och manipulerade val, har inte
bara förlorat tålamodet utan också rädslan. Med en nästan
sinnessjuk djärvhet har de unga i Kashmir mött beväpnade
soldater och tagit tillbaka sina gator.
Sedan i april, när armén dödade tre civilpersoner och se-
dan påstod att de var ”terrorister”, har maskerade stenkas-
tare, mest studenter, fått livet i Kashmir att tvärstanna. Den
indiska regeringen har hämnats med kulor, utegångsförbud
och censur. Bara under de senaste månaderna har etthundra­

77
elva personer dödats, de flesta av dem tonåringar, över tretu-
sen har blivit sårade och tusen gripna.
Men de går ändå ut, de unga, och kastar sten. De tycks
inte ha några ledare eller tillhöra något politiskt parti. De
representerar sig själva. Och plötsligt vet den näst största
reguljära armén i världen inte riktigt vad den ska ta sig till.
Den indiska regeringen vet inte vem den ska förhandla med.
Och det går långsamt upp för många indier att de har ma-
tats med lögner i årtionden. Det en gång så stabila samför-
ståndet om Kashmir verkar plötsligt lite bräckligt.
Jag var lite illa ute den där förmiddagen då vi körde till
Shopian. Ett par dagar tidigare hade jag på ett offentligt
möte i Delhi sagt att Kashmir var ett omstritt territorium
och att det, tvärtemot vad den indiska regeringen påstod,
inte kunde kallas en ”integrerad” del av Indien. Upprörda
politiker och nyhetsuppläsare krävde att jag skulle gripas för
uppvigling. Regeringen, som var livrädd för att bli betrak-
tad som ”eftergiven”, kom med hotfulla uttalanden, och
situationen eskalerade. I nyhetsprogrammen blev jag dag
efter dag på bästa sändningstid kallad förrädare, manschett-
terrorist och flera andra tillmälen som är förbehållna för
uppstudsiga kvinnor. Men när jag satt i den där bilen på väg
mot Shopian och lyssnade på mina vänner kunde jag inte
förmå mig att ångra det jag hade sagt i Delhi.
Vi var på väg för att hälsa på en man vid namn Shakeel
Ahmed Ahangar. Dagen innan hade han kommit ända till
Srinagar, där jag bodde, för att försöka övertala mig att be-
söka Shopian, och han var så ihärdig att det inte riktigt gick
att nonchalera.
Första gången jag träffade Shakeel var i juni 2009, bara ett
par veckor efter att kropparna av Nilofar, hans tjugotvååriga
hustru, och Asiya, hans sjuttonåriga syster, hade påträffats

78
mindre än en kilometer ifrån varandra i en grund bäck i en
högsäkerhetszon – ett område upplyst med strålkastare mel-
lan militärens och delstatspolisens förläggningar. Den första
obduktionsrapporten visade att det rörde sig om våldtäkt
och mord. Men då sattes systemet i rullning. Nya obduk-
tionsrapporter kullkastade de första rönen, och efter den
otrevliga processen att gräva upp kropparna uteslöt man att
det var fråga om våldtäkt. I båda fallen tillkännagav man att
dödsorsaken var drunkning.3 Shopian lamslogs av protest-
demonstrationer i fyrtiosju dagar, och hela dalen skakade
av vrede i flera månader. Till sist verkade det som om den
indiska regeringen hade lyckats avvärja krisen. Men vreden
över morden har gjort årets revolter ännu mer våldsamma.
Shakeel ville att vi skulle hälsa på honom i Shopian ef-
tersom han hade blivit hotad av polisen för att han talade
klarspråk, och han hoppades att vårt besök skulle visa att
även folk utanför Kashmir höll ett öga på honom, att han
inte var ensam.
Det var äppelsäsong i Kashmir, och när vi närmade oss
Shopian såg vi familjer som var ivrigt sysselsatta med att
packa äpplen i trälådor i sina fruktträdgårdar i det flacka
eftermiddagsljuset. Jag oroade mig för att ett par av de små
rödkindade barnen som själva var så lika äpplen kanske
skulle bli nerstoppade i lådorna av misstag. Nyheten om
vårt besök hade föregått oss, och en liten grupp människor
stod och väntade på vägen.
Shakeels hus ligger granne med kyrkogården där hans
fru och syster ligger begravda. Det var mörkt när vi kom
fram, och strömmen hade gått. Vi satt i en halvcirkel kring
en lykta och lyssnade på hans berättelse, som vi alla kän-
de igen så väl. Andra människor kom in i rummet. Andra
fruktansvärda berättelser forsade ut, sådana som inte finns i

79
människorättsrapporterna, berättelser om vad som händer
med kvinnor i isolerade byar där det finns fler soldater än
civilpersoner. Shakeels lille son tumlade runt i mörkret, han
skickades från knä till knä. ”Snart är han stor nog att förstå
vad som hände med hans mamma”, sa Shakeel mer än en
gång.
Just som vi reste oss för att gå kom en budbärare dit och
meddelade att Shakeels svärfar – Nilofars far – gärna ville
träffa oss i sitt hem. Vi hälsade och beklagade – det var sent,
om vi stannade kvar längre skulle det vara farligt för oss att
köra tillbaka.
Bara några minuter efter att vi hade sagt adjö och trängt
ihop oss i bilen, ringde en av mina vänners telefon. Det
var en av hans journalistkolleger, som hade ett besked till
mig: ”Polisen håller på att skriva ut häktningsordern. Hon
kommer att bli gripen i kväll.” Vi körde under tystnad en
stund, förbi lastbil efter lastbil som var fullastade med äpp-
len. ”Det är osannolikt”, sa min vän till sist. ”Det är bara
psykningstaktik.”
Men så, samtidigt som vi ökade farten på motorvägen,
blev vi omkörda av en bil som var full av män som vinkade
åt oss att stanna. Två män på en motorcykel sa åt vår chauf-
för att svänga in till kanten. Jag stålsatte mig inför det som
skulle komma. En man dök upp vid sidorutan. Han hade
sneda, smaragdgröna ögon och ett gråsprängt skägg som
räckte halvvägs ner på bröstet. Han presenterade sig som
Abdul Hai, den mördade Nilofars far.
”Jag kunde väl inte låta er åka utan era äpplen?” sa han.
Motorcyklisterna började lasta in två trälådor med äpplen
i bagageutrymmet på vår bil. Så stoppade Abdul Hai ner
handen i en ficka på sin slitna bruna mantel och tog fram
ett ägg. Han lade det i min handflata och slöt mina fingrar

80
kring det. Och så lade han ännu ett ägg i min andra hand.
Äggen var fortfarande varma. ”Gud välsigne och bevare
dig”, sa han och gick därifrån, in i mörkret. Kan en författa-
re önska sig en finare belöning?
Jag blev inte gripen den kvällen. I stället lade myndighe-
terna ut sitt missnöje på entreprenad till mobben, något
som börjar bli en vanlig politisk strategi. Några dagar ef-
ter att jag hade kommit hem arrangerade kvinnofalangen
av Bharatiya Janata-partiet (det hindunationalistiska oppo-
sitionspartiet på högerkanten) en demonstration utanför
mitt hus och krävde att jag skulle gripas. Tevebussar hade
kommit i förväg för att direktsända händelsen. Den blod-
törstiga gruppen Bajrang Dal, en militant hinduistisk or-
ganisation som 2002 gick i spetsen för attacker mot mus-
limer i Gujarat där över tusen personer blev dödade, har
tillkännagett att de tänker ”lära mig en läxa” med alla till
buds stående medel, bland annat att stämma mig inför olika
domstolar i hela landet.4
De indiska nationalisterna och regeringen verkar tro att
de kan få stöd för sin tanke om ett pånyttfött Indien genom
en kombination av trakasserier och Boeingplan. Men de
förstår inte den subversiva kraften i varma kokta ägg.

81
Kapitel 5

En perfekt dag för demokrati

V
isst var det? I går alltså. Våren tillkännagav sin an-
komst i Delhi. Solen tittade fram och rättvisan hade
sin gång. Strax före frukost blev Afzal Guru, den
huvudåtalade för parlamentsattacken 2001, hängd i hemlig-
het, och hans kropp begravdes i Tihar-fängelset.1 Blev han
gravsatt intill Maqbool Butt? (En annan kashmirier som
blev hängd i Tihar 1984. Kashmirier kommer att högtid-
lighålla årsdagen i morgon.) Afzals hustru och son blev inte
informerade. ”Myndigheterna underrättade familjen via
expressbrev och rekommenderat brev”, förklarade inrikes-
ministern för pressen. ”Generaldirektören för Jammu och
Kashmirs polis har fått order om att kontrollera huruvida de
fick brevet.”2 Det är inte hela världen, det är bara en kash-
mirisk terrorists familj.
I ett sällsynt ögonblick av sammanhållning enades na-
tionen, eller åtminstone de stora politiska partierna – Kon-
gresspartiet, Bharatiya Janata-partiet och Indiens kommu-
nistparti – (bortsett från lite käbbel om ”försening” och
”tidpunkt”) och firade rättssäkerhetens seger. Nationens
samvete, som numera direktsänds från tevestudior, släppte
loss sitt kollektiva intellekt på oss – den vanliga cocktailen
av salvelsefull passion och ett tveksamt förhållande till fakta.

82
Trots att mannen var död och begraven verkade de behöva
varandra för att hålla modet uppe, som ynkryggar som jagar
i flock. Kanske för att de någonstans djupt inom sig visste att
de gaddade ihop sig för att göra något som var väldigt fel.
Vad har vi för fakta?
Den 13 december 2001 körde fem beväpnade män in ge-
nom portarna till parlamentsbyggnaden i en vit Ambassador
försedd med en hemgjord bomb. När de blev anropade av
vakterna hoppade de ur bilen och öppnade eld. De dödade
åtta personer ur säkerhetsstyrkan och en trädgårdsmästare.
I eldstriden som följde blev alla fem angriparna dödade. I
en av de många versioner av erkännanden som Afzal Guru
gjorde när han satt häktad pekade han ut männen som Mo-
hammed, Rana, Raja, Hamza och Haider. Det är än i dag allt
vi vet om dem. Den dåvarande inrikesministern L.K. Adva-
ni sa att de ”såg ut som pakistanier”. (Han borde veta hur
paki­stanier ser ut, eller hur? Han är ju själv sindhi.) Enbart
på grundval av Afzals erkännande (som högsta domstolen
senare ogiltigförklarade med hänvisning till ”förbiseenden”
och ”brott mot processrättsliga garantier”) kallade Indiens
regering hem sin ambassadör från Pakistan och satte in en
halv miljon soldater vid den pakistanska gränsen. Det tala-
des om kärnvapenkrig. Utländska ambassader avrådde från
resor och evakuerade sin personal från Delhi. Dödläget va-
rade i flera månader och kostade Indien många miljarder.
Den 14 december 2001 meddelade Delhipolisens speci-
alcell att man hade löst fallet. Den 15 december grep man
”hjärnan bakom brottet”, professor S.A.R. Gee­lani, i Delhi,
samt Showkat Guru och Afzal Guru på en fruktmarknad i
Srinagar.3 Senare greps även Afsan Guru, Showkats fru. Me-
dierna spred entusiastiskt specialcellens version. Några rub-
riker löd: ”Lärare vid Delhis universitet navet i terrorpla-

83
nerna”, ”Akademiker ledde Fidayeen”, ”Universitetslärare
föreläste om terrorism på fritiden”. Zee TV sände en ”dra-
madokumentär” med titeln 13 december, en rekonstruktion
som påstod sig vara ”sanningen enligt polisens rapport”.
(Om polisens version är sanningen, vad ska vi då med dom-
stolar till?) Den dåvarande premiärministern Vajpayee och
L.K. Advani uttryckte offentligt sin uppskattning av filmen.
Högsta domstolen vägrade ställa in visningen och påstod
att domarna inte skulle bli påverkade av medierna. Filmen
sändes bara ett par dagar innan Afzal, Showkat och Geelani
dömdes till dödsstraff i en snabbrättegång. ”Hjärnan bak-
om brottet”, Geelani, och Afsan Guru blev senare frikända i
nästa rättsinstans. Högsta domstolen bekräftade frikännan-
det. Men i domslutet från den 5 augusti 2005 fick Moham-
mad Afzal tre livstidsdomar och en dubbel dödsdom.
Stick i stäv mot alla lögner som har spridits av vissa väl-
kända journalister som borde ha vetat bättre var Afzal Guru
inte en av de ”terrorister som stormade parlamentsbyggna-
den den 13 december 2001”, och han hörde inte heller till
dem som ”öppnade eld mot personer ur säkerhetsstyrkan
och antagligen dödade tre av de sex som dog”. (Vilket Chan­
dan Mitra, parlamentsledamot för Bharatiya Janata-partiet
i delstatskammaren Rajya Sabha, påstod i Pioneer den 7 ok-
tober 2006.) Inte ens i polisrapporten anklagas han för det.
I högsta domstolens domslut sägs det att bevisen bygger på
indicier: ”Precis som i de flesta sammansvärjningar finns
det inga direkta bevis som talar för en brottslig samman-
svärjning, och det kan det inte heller göra.” Men så fort-
sätter det: ”Incidenten, som ledde till svåra förluster i form
av döda och skadade, har skakat hela nationen, och endast
dödsstraff för gärningsmannen kan tillfredsställa samhällets
kollektiva samvete.”4

84
 Vem totade ihop vårt kollektiva samvete i fallet med par-
lamentsattacken? Kan det ha varit de fakta vi snappade upp
i tidningarna? Filmerna vi såg på teve?
Det finns de som skulle påstå att blotta det faktum att
domstolarna frikände S.A.R. Geelani och dömde Afzal visar
att rättegången var opartisk och rättvis. Var den det?
Rättegången i snabbdomstolen började i maj 2002. Värl-
den var fortfarande kvar i vanvettet efter 11 september.
Den amerikanska regeringen yvdes i förtid över sin ”seger”
i Afghanistan. Pogromerna i Gujarat pågick. Och i fallet
med parlamentsattacken gick lagen verkligen sin egen väg.
I det mest kritiska skedet av brottmålet, när bevisningen
läggs fram, när vittnena blir korsförhörda, när man lägger
grunden för pläderingen – i överrätten och högsta dom-
stolen får man bara pröva rättsfrågor, inte lägga fram nya
bevis – hade Afzal Guru, som var inlåst i en isoleringscell
med högsta säkerhet, ingen advokat. Juristbiträdet som
hade utsetts av domstolen besökte inte sin klient i fängel-
set en enda gång, han kallade inga vittnen till Afzals försvar
och han korsförhörde inte åklagarsidans vittnen. Domaren
menade att han inte hade möjlighet att göra något åt situ-
ationen.
Men fallet sprack ändå från första stund. Här är några ex-
empel av många:
Hur fick polisen tag på Afzal? De sa att S.A.R. Geelani
ledde dem till honom. Men domstolens dokumentation
visar att ordern om att gripa Afzal gick ut innan de hade
fått tag på Geelani. Överrättsdomstolen kallade detta för en
”väsentlig motsägelse”, men lät sig nöja med det.
De två mest komprometterande bevisen mot Afzal var en
mobiltelefon och en bärbar dator som beslagtogs vid gri-
pandet. Arresteringsordern var undertecknad av Bismillah,

85
Geelanis bror, i Delhi. Beslagsordern var undertecknad av
två män från Jammu och Kashmirs polis, varav den ene var
en gammal plågoande ur Afzals förflutna som före detta
”militant”. Datorn och mobiltelefonen var inte plombe-
rade, vilket bevismaterial måste vara. Under rättegången
kom det fram att någon hade varit inne på hårddisken i
den bärbara datorn efter gripandet. Den innehöll bara de
förfalskade passersedlar från inrikesministeriet och de fal-
ska id-kort som ”terroristerna” använde för att få tillträde
till parlamentet. Och ett filmklipp av parlamentsbyggna-
den från Zee TV. Enligt polisen hade Afzal alltså raderat
all information utom den som var allra mest kompromet-
terande, och han skyndade iväg för att överlämna den till
Ghazi Baba, som i arrestdokumentet beskrevs som ledare
för aktionen.
Ett av åklagarsidans vittnen, Kamal Kishore, identifierade
Afzal och sa till domstolen att han den 4 december 2001
hade sålt det avgörande sim-kortet till honom, det som
kopplade ihop alla anklagade i fallet med varandra. Men
åklagarsidans egna samtalslistor visade att sim-kortet i själ-
va verket var i bruk från den 6 november 2001.
Och det bara fortsätter och fortsätter, lögnerna och de för-
falskade bevisen läggs på hög. Domstolen noterar dem, men
polisen får bara lite smäll på fingrarna för besväret. Inget
annat.
Och så har vi bakgrundshistorien. Precis som de flesta
före detta militanta var Afzal ett lätt byte i Kashmir – han
var offer för tortyr, utpressning, påtryckningar. I ett större
perspektiv var han ingenting. Vem som helst som verkli-
gen var intresserad av att lösa mysteriet med parlaments­
attacken skulle ha följt det täta bevisspår som stod till buds.
Ingen gjorde det, och de verkliga upphovsmännen bakom

86
sammansvärjningen kommer därför att förbli oidentifierade
och outredda.
Och när Afzal Guru nu har blivit hängd hoppas jag att
vårt kollektiva samvete är tillfredsställt. Eller är vår blods-
bägare fortfarande bara halvfull?

87
Kapitel 6

Konsekvenserna av att hänga Afzal Guru

V
ad kommer den hemliga och plötsliga hängningen
av Mohammad Afzal Guru, den huvudåtalade för
parlamentsattacken 2001, att få för politiska kon-
sekvenser? Är det någon som vet det?
Så här lyder beskedet som överuppsyningsmannen för
centralfängelse nummer 3, Tihar, i New Delhi, skickade till
”Fru Tabassum, hustru till Sh Afjal Guru”, på hjärtlöst by-
råkratspråk och med alla namn oförskämt felstavade:

Nådeansökan för Sh Mohd Afjal Guru, son till Ha-

bibillah, har avslagits av Indiens ärade president.
Således har avrättningen av Mohd Afjal Guru, son
till Habibillah, bestämts till 2013-02-09 kl 08.00 i
centralfängelse nr 3.
För er kännedom och vidare nödvändiga åtgär-
der.

Beskedet kom när avrättningen redan hade ägt rum, och Ta-
bassum blev alltså berövad sin sista lagliga möjlighet – rätt-
en att överklaga avslaget på nådeansökan.1 Både Afzal och
hans familj hade, var för sig, den rätten. De blev hindrade
att utöva den rätten. I beskedet till Tabassum angavs inget

88
skäl till att presidenten hade avslagit nådeansökan, trots att
det enligt lag är obligatoriskt. Om man inte får veta något
skäl, på vilka grunder ska man då överklaga? Alla andra
dödsdömda interner i Indien har fått den sista chansen.
Tabassum fick inte träffa sin make innan han blev hängd,
hennes son fick inte ta emot några sista goda råd från sin
far, hon fick ingen kropp att gravsätta, och det kan inte hål-
las någon begravning, så vad är det för ”vidare nödvändiga
åtgärder” som fängelsehandboken ordinerar? Vrede? Van-
vettig, obotlig sorg? Att acceptera alltsammans utan frågor?
Att bara ta in det?
Efter hängningen firades det på ett osmakligt sätt på ga-
torna. Änkorna efter de personer som dödades i attacken
visades upp på teve tillsammans med ordföranden i antiter-
rororganisationen All-India Anti-Terrorist Front, M.S. Bit-
ta och hans otäcka mustascher, som spelade chef för deras
sorgliga lilla sällskap. Kan någon förklara för dem att män-
nen som sköt deras makar också blev dödade vid samma
tidpunkt, på samma plats, just där och då? Och att de som
planerade attacken aldrig kommer att ställas inför rätta, ef-
tersom vi fortfarande inte vet vilka de är?
Under tiden råder än en gång utegångsförbud i Kashmir.
Dess befolkning har spärrats in som boskap i en fålla, än en
gång. De har trotsat utegångsförbudet, än en gång. Tre per-
soner har redan blivit dödade på tre dagar, och ytterligare
femton har skadats svårt.2 Tidningar har stängts ner, men
vem som helst som trålar på internet kommer den här gång-
en att få se att de unga kashmiriernas vrede inte är trotsig
och sprudlande, som under massrevolterna somrarna 2008,
2009 och 2010 – fast etthundraåttio människor miste livet
vid de tillfällena. Den här gången är vreden kall och destruk-
tiv. Oförsonlig. Hur skulle den kunna vara annorlunda?

89
 I över tjugo år har kashmirierna plågats av en militär ocku­
pation. De tiotusentals som har mist livet har blivit dödade
i fängelser, på tortyrcentraler och vid ”konfrontationer”,
såväl verkliga som påhittade. Det som gör avrättningen av
Afzal Guru speciell är att den har gett de unga, de som ald-
rig har haft någon förstahandserfarenhet av demokrati, en
plats på första parkett, där de kan se den indiska demokratin
i aktion i all sin prakt. De har fått se hur hjulen snurrar, de
har sett att alla de gamla vördnadsbjudande institutioner-
na, regeringen, polisen, rättsväsendet, de politiska partier-
na och, jodå, medierna, står i maskopi med varandra och
hänger en man, en man från Kashmir, som de inte tror har
fått en rättvis rättegång och vars skuld på intet vis kunde
slås fast bortom allt rimligt tvivel. (I princip saknade han
juridiskt biträde under rättegångens mest avgörande skede
i den första instansen. Inte nog med att det av staten ut-
sedda rättegångsbiträdet aldrig besökte sin klient i fängelset
– han godkände till och med komprometterande bevisning
mot honom. Högsta domstolen överlade om den frågan och
kom fram till att det inte var något problem.)3 De har fått
se hur regeringen plockade ut honom ur dödsstraffskön och
avrättade honom med förtur. Vilken riktning, vilken form
kommer deras nya kalla, destruktiva vrede att ta? Kommer
den att leda till den välsignade självständighet som de läng-
tar så efter och har offrat en hel generation för, eller kom-
mer den att leda till ännu en omgång katastrofalt våld, där
de blir nedslagna och påtvingade en ”normalitet” under sol-
daternas kängor?
Alla vi som bor i regionen vet att 2014 kommer att bli ett
avgörande år. Det är valår i Pakistan, i Indien och i delstaten
Jammu och Kashmir. Vi vet att när USA drar tillbaka sina
trupper från Afghanistan kommer kaoset i det redan all-

90
varligt destabiliserade Pakistan att spilla över till Kashmir,
precis som det har gjort tidigare. När regeringen avrättade
Afzal Guru på det sätt man gjorde fattade man i praktiken
ett beslut om att underblåsa denna destabiliseringsprocess,
att rent av välkomna den. (Precis som regeringen har gjort
förut, när man manipulerade valet i Kashmir 1987.) Efter
tre år i följd med massdemonstrationer, fram till 2010, lade
regeringen ner rätt mycket möda på att återupprätta sin ver-
sion av ”normalitet” (glada turister, kashmirier på väg till
valurnorna). Frågan är varför man var beredd att omintet-
göra allt jobb man hade lagt ner. Om man helt bortser från
frågorna om huruvida det var lagligt, moraliskt eller kor-
rumperat att avrätta Afzal Guru på det sätt man gjorde, och
bara betraktar det ur ett politiskt, taktiskt perspektiv, så är
det en både farlig och ansvarslös handling. Men det skedde.
Uppenbart och medvetet. Varför?
Jag använde medvetet ordet ansvarslös. Se bara vad som
hände förra gången.
År 2001 dröjde det mindre än en vecka efter parlamentsat-
tacken (och ett par dagar efter att Afzal Guru hade gripits)
innan regeringen kallade hem sin ambassadör från Pakistan
och skickade en halv miljon soldater till gränsen. På vilka
grunder skedde det? Det enda allmänheten fick veta var att
medan Afzal Guru befann sig i fängsligt förvar hos Delhi-
polisens specialcell, hade han erkänt att han var medlem i
den militanta gruppen Jaish-e-Mohammed (JeM, Muham-
meds armé), som har sin bas i Pakistan. Högsta domstolen
ogiltigförklarade ”bekännelsen” som hade tvingats fram i
fängsligt förvar och menade att den inte var godtagbar.4 Blir
ett dokument som inte är godtagbart i rätten godtagbart i
krig?
I det slutgiltiga domslutet i fallet sa högsta domstolen

91
också, förutom det nu berömda uttalandet om att ”till-
fredsställa det kollektiva samvetet” och avsaknaden av av-
görande bevisning, att det inte fanns ”några bevis på att
Mohammad Afzal tillhörde någon terroristgrupp eller ter-
rororganisation”.5 Vad var det då som rättfärdigade denna
militära aggression, alla dessa döda soldater, den enorma
åderlåtningen av offentliga medel och den reella risken för
ett kärnvapenkrig? (Ni har väl inte glömt att utländska am-
bassader avrådde från resor och evakuerade sin personal?)
Fanns det någon underrättelse­information före parlaments­
attacken och gripandet av Afzal Guru som vi inte har fått
veta något om? Hur kunde man i så fall tillåta att attacken
genomfördes? Och om den här underrättelseinformationen
var så pass konkret att det kunde rättfärdiga denna farliga
militära positionering, har då inte folket i Indien, Pakistan
och Kashmir rätt att få veta vad den bestod av? Varför lades
inte den bevisningen fram i rätten för att bevisa att Afzal
Guru var skyldig?
I den oändliga diskussionen kring fallet med parlaments­
attacken har det i den här frågan, kanske den mest avgö-
rande av alla, rått total tystnad från alla parter – vänster-
folk, högerfolk, Hindutva-folk, sekularister, nationalister,
rebeller, cyniker, kritiker. Varför?
Kanske var JeM hjärnan bakom attacken. Praveen Swa-
mi, indiska mediers kanske mest välkända expert på ”ter-
rorism”, som tycks ha avundsvärda källor inom den indiska
polisen och underrättelsetjänsterna, har nyligen citerat ett
vittnesmål från 2003 från Javed Ashraf Qazi, tidigare ge-
nerallöjtnant och chef för den pakistanska underrättelse-
tjänsten, och en bok från 2004 av Muhammad Amir Rana,
pakistansk forskare, som menar att JeM bär ansvaret för
parlamentsattacken.6 (Det är rörande att man sätter så stor

92
tilltro till sanningshalten i ett vittnesmål från chefen för en
organisation som har till uppgift att destabilisera Indien.)
Det förklarar ändå inte vilken bevisning som förelåg 2001,
när armémobiliseringen ägde rum.
Låt oss för resonemangets skull anta att JeM genomförde
attacken. Kanske var den pakistanska underrättelsetjänsten
också inblandad. Vi behöver inte låtsas att Pakistans reger-
ing är oskyldig till att hålla på med hemlig aktivitet i Kash-
mir. (Precis som Indiens regering i Baluchistan och delar av
Pakistan. Glöm inte att den indiska armén utbildade Mukti
Bahini i Östpakistan på 1970-talet. Och på 1980-talet utbil-
dade man sex olika militanta tamilska grupper på Sri Lanka,
bland annat Tamilska befrielsetigrarna.)
Det är ett smutsigt scenario på alla håll och kanter.
Vad skulle man ha vunnit på ett krig med Pakistan då,
och vad kommer man att vinna på det nu? (Förutom enor-
ma förluster i människoliv. Och att en del vapenhandlares
bankkonton skulle bli ännu fetare.) Indiska hökar hävdar
rutinmässigt att det enda sättet att ”utrota problemet” är
”skoningslös jakt” och att ”utplåna” alla ”terroristläger” i
Pakistan. Verkligen? Det skulle vara intressant att undersö-
ka hur många av de aggressiva strategiska experterna och
försvarsanalytikerna i våra teve­rutor som har intressen i
försvars- och vapenindustrin. De behöver inte ens något
krig. De behöver bara ett krigiskt klimat där kurvan för
militärutgifterna fortsätter att peka uppåt. Denna idé om
skoningslös jakt är till och med ännu dummare och mer pa-
tetisk än den låter. Vad skulle de bomba? Några individer?
Deras baracker och livsmedelsförråd? Eller deras ideologi?
Se bara hur det har gått för den amerikanska regeringens
”skoningslösa jakt” i Afghanistan. Och se hur ett ”säker-
hetsnät” med en halv miljon soldater har misslyckats med

93
att underkuva den obeväpnade civilbefolkningen i Kash-
mir. Och tänker Indien då överträda internationella grän-
ser för att bomba ett land – med kärnvapen – som håller på
att störta ner i kaos? Indiens professionella krigshetsare fin-
ner mycket skadeglädje i det som de ser som Pakistans sön-
derfall. Alla som har de ringaste kunskaper i historia och
geografi vet att Pakistans sammanbrott (till en gangster­
stat av galna, nihilistiska religiösa fanatiker) inte ger någon
människa någon som helst anledning att glädjas.
Den amerikanska närvaron i Afghanistan och Irak, liksom
Pakistans officiella roll som USA:s medhjälpare i kriget mot
terrorismen, innebär att det rapporteras mycket från den
här regionen. Resten av världen är åtminstone medveten
om vilka faror som råder här. Mindre känd och svårare att
tolka är den riskabla vind som börjar blåsa allt hårdare i
världens nya favoritsupermakt. Indiens ekonomi är illa ute.
Den aggressiva köpgalenskapen som den ekonomiska libe-
raliseringen utlöste i den nya medelklassen håller snabbt på
att förvandlas till en lika aggressiv frustration. Flygplanet
som de satt i har börjat överstegras fast det just har lyft.
Upprymdheten håller på att förvandlas till panik.
År 2014 är det val. Även utan vallokalsundersökning-
ar kan jag berätta för er hur resultatet kommer att se ut.
Det kanske inte är lätt att uppfatta med blotta ögat, men
vi kommer än en gång att få en koalition mellan Kongress­
partiet och Bharatiya Janata-partiet. (Två partier som båda
har massmord på tusentals människor ur minoritetsgrup-
per på sin meritlista.) Indiens kommunistparti (marxister-
na) (CPI-M) kommer att ge stöd utifrån, fast ingen har bett
dem att göra det. Jo, och så kommer det att bli en stark stat.
(På hängningsfronten är hårdhandskarna redan på. Kan
den som står på tur vara Balwant Singh Rajoana, som är

94
dömd till döden för mordet på Punjabs chefsminister Be-
ant Singh? Om han blev avrättad skulle det blåsa nytt liv i
Khalistan-rörelsen i Punjab och ge Shiromani Akali Dal och
Bharatiya Janata-partiet en knäpp på näsan. Perfekt Kon-
gresspartipolitik av gammalt gott märke.)7
Men den där gamla goda politiken har lite svårigheter.
Under de senaste turbulenta månaderna är det inte bara
bilden av de stora politiska partierna utan även själva politi-
ken, idén om politik som vi känner den, som har fått sig en
törn. Gång på gång står den nya, framväxande medelklassen
på barrikaderna, oavsett om det handlar om korruption och
stigande priser eller om våldtäkterna och det ökande våldet
mot kvinnor. Man kan attackera dem med vattenkanoner
eller slå dem med lathi, men man kan inte skjuta dem och
fängsla dem i tusental, som man kan göra med de fattiga,
som man kan göra – och har gjort – med daliter, adivasi,
muslimer, kashmirier, naga och manipurier. De gamla po-
litiska partierna vet att om det inte ska bli en total kollaps
måste denna aggression avvärjas, ledas i en ny riktning. De
vet att de måste samarbeta för att återigen göra politiken
till vad den var förr i tiden. Finns det något bättre sätt än en
konflikt mellan religiösa grupper? (Hur skulle de sekulära
annars kunna låtsas vara sekulära och de religiösa vara reli-
giösa?) Kanske till och med ett litet krig, så att vi kan leka
hökar och duvor om igen.
Finns det någon bättre lösning än att rikta en spark mot
den där beprövade och pålitliga gamla politiska fotbollen –
Kashmir? Hängningen av Afzal Guru, fräckheten och valet
av tidpunkt, alltsammans är avsiktligt.8 Det har lett till att
politiken och vreden är tillbaka på Kashmirs gator.
Indien hoppas kunna bemästra dem med den vanliga
kombinationen av fysiskt våld och illvillig machiavellisk ma-

95
nipulation i avsikt att hetsa människor mot varandra. Kri-
get i Kashmir framställs inför världen som en kamp mellan
en inkluderande sekulär demokrati och radikala islamister.
Hur ska vi då förstå det faktum att mufti Bashiruddin, den
så kallade stormuftin av Kashmir (vilket för övrigt helt och
hållet är en fantasititel) – som har kommit med de mest av-
skyvärda hatuttalanden och har utfärdat fatwah efter fatwah
i avsikt att framställa Kashmir som ett djävulskt, homogent
wahhabitiskt samhälle – i själva verket är en religiös ledare
som är tillsatt av regeringen? Ungdomar på Facebook blir
gripna, men aldrig han.9 Hur ska vi förstå det faktum att
den indiska regeringen tittar åt ett annat håll när pengar
från Saudiarabien (denna USA:s mest trofasta samarbets-
partner) väller in i Kashmirs madrasaskolor? Hur skiljer sig
detta från vad CIA sysslade med i Afghanistan för en mas-
sa år sedan? Den där sorgliga historien skapade Usama bin
Ladin, al-Qaida och talibanerna. Den har decimerat Afgha-
nistan och Pakistan. Vilken sorts demoner kommer det här
att leda till?
Den gamla politiska fotbollen kommer inte att bli så enkel
att kontrollera. Och den är radioaktiv. För några dagar sedan
testade Pakistan en taktisk kärnvapenmissil för kortdistans-
bruk som ska fungera som skydd mot hot från ”framväxan-
de scenarier”. För två veckor sedan publicerade Kashmirs
polis ”överlevnadstips” för kärnvapenkrig. Förutom att ge
folk rådet att bygga toalettförsedda bombsäkra källare som
är tillräckligt stora för att hysa hela familjen i två veckor,
stod det: ”Under ett kärnvapenanfall bör motorförare kasta
sig ur bilen i riktning mot explosionen för att undvika att
krossas av sitt fordon, som snart kommer att vräkas över
ända.” Man varskodde också alla om att de skulle ”förvänta
sig en viss inledande desorientering, eftersom tryckvågen

96
från explosionen kan blåsa omkull och svepa med sig många
framträdande och välbekanta landmärken”.10
Kanske har de framträdande och välbekanta landmärkena
redan blåst omkull. Kanske borde vi alla hoppa ur våra for-
don innan de vräks över ända.

97
Efterord

Tal vid People’s University*

I
går morse utrymde polisen Zuccotti Park, men i dag är
människorna tillbaka. Polisen borde fatta att den här
demonstrationen inte är en strid om territorier. Vi slåss
inte för rätten att ockupera en park här eller där. Vi slåss
för rättvisa. Rättvisa, inte bara för USA:s folk, utan för alla.
Det ni har åstadkommit sedan den 17 september, när Occu-
py-rörelsen startade i USA, är att föra in en ny fantasi, ett
nytt politiskt språk, i hjärtat av imperiet. Ni har återinfört
rätten att drömma i ett system som har försökt förvandla
alla till zombier och hypnotisera dem till att likställa själlös
konsumtionskultur med lycka och självförverkligande. Som
författare vill jag säga till er att det är en storartad presta-
tion. Jag kan inte tacka er nog.
Vi pratade om rättvisa. I dag, i just det här ögonblicket,
utkämpar USA:s försvarsmakt ett ockupationskrig i Irak
och Afghanistan. Amerikanska drönare dödar civilpersoner
i Pakistan och på andra platser. Tiotusentals amerikanska
soldater och dödspatruller rycker fram i Afrika. Som om det
inte räcker med att tusentals miljarder dollar av era pengar
används för att förvalta ockupationerna i Irak och Afghani­

* En serie öppna föreläsningar, ett initiativ inom Occupy-rörel-

sen.
98
stan, så propageras det nu för ett krig mot Iran. Ända sedan
den stora depressionen har vapentillverkning och krigsex-
port varit de viktigaste sätten för USA att stimulera sin eko-
nomi. Alldeles nyligen, under president Obama, skrev USA
under ett vapenkontrakt värt sextio miljarder dollar med
Saudiarabien.1 Man hoppas kunna sälja tusentals bunker-
knäckarbomber till Förenade Arabemiraten. Man har sålt
militärflygplan till ett värde av fem miljarder dollar till mitt
land, Indien – mitt land, där det finns fler fattiga människor
än i alla de fattigaste länderna i Afrika tillsammans.2 Alla
dessa krig, från bomberna över Hiroshima och Nagasaki
till Vietnam, Korea, Latinamerika, har krävt miljontals liv
– och alla har utkämpats för att slå vakt om ”den amerikan-
ska livsstilen”.
I dag vet vi att ”den amerikanska livsstilen” – förebilden
som det är meningen att resten av världen ska eftersträ-
va – har lett till att fyrahundra personer äger lika mycket
som halva USA:s befolkning. Den har inneburit att tusen-
tals människor berövades sina hem och arbeten samtidigt
som USA:s regering gick in med räddningsaktioner riktade
mot banker och storföretag – bara American International
Group (AIG) fick 182 miljarder dollar.
Indiens regering dyrkar USA:s ekonomiska politik. Tjugo
år av marknadsliberal ekonomi har lett till att hundra av
Indiens rikaste människor i dag äger tillgångar som är lika
mycket värda som en fjärdedel av landets BNP, samtidigt
som över åttio procent av befolkningen lever på mindre än
femtio cent om dagen.3 Tvåhundrafemtiotusen bönder har
tvingats in i en ond cirkel av död och begått självmord.4 Vi
kallar det framsteg och ser oss numera som en supermakt.
Precis som ni är vi välkvalificerade, vi har atombomber och
en stötande ojämlikhet.

99
 De goda nyheterna är att människor har fått nog och inte
tänker finna sig i det längre. Occupy-rörelsen har slagit sig
samman med tusentals andra motståndsrörelser runt om i
världen, där de allra fattigaste reser sig och hejdar de rikaste
storföretagen i deras framfart. Mycket få av oss drömde om
att vi skulle få se er, USA:s folk, på vår sida, att ni skulle
försöka åstadkomma detta i hjärtat av imperiet. Jag vet inte
hur jag ska kunna förmedla till er hur oerhört mycket det
betyder.
De (den rikaste procenten) säger att vi inte har några krav
… de förstår kanske inte att det skulle räcka med enbart vår
vrede för att förgöra dem. Men här följer några saker – ett
par ”förrevolutionära” tankar jag har tänkt – som vi behö-
ver fundera kring tillsammans.
Vi vill sätta punkt för det här systemet som tillverkar
ojämlikhet.
Vi vill sätta stopp för både individers och företags ohäm-
made ackumulation av rikedom och ägodelar.
Som stoppare och punktare kräver vi:
För det första: Förbud mot korsägande i näringslivet. Till
exempel: vapentillverkare får inte äga tevestationer, gruv-
bolag får inte driva tidningar, företag får inte sponsra uni-
versitet, läkemedelsföretag får inte kontrollera offentliga
sjukvårdsstiftelser.
För det andra: Naturresurser och nödvändig infrastruktur
– vattenförsörjning, elektricitet, sjukvård och utbildnings-
väsende – får inte privatiseras.
För det tredje: Alla måste ha rätt till bostad, utbildning
och sjukvård.
För det fjärde: De rikas barn får inte ärva sina föräldrars
förmögenhet.
Denna kamp har väckt vår fantasi till liv igen. Någonstans

100
längs vägen kom kapitalismen att inskränka idén om rättvi-
sa till att enbart handla om mänskliga rättigheter, och blotta
tanken på att drömma om jämlikhet blev hädisk. Vår kamp
handlar inte om att vi vill pussla med att reformera ett sys-
tem som behöver bytas ut.
Som stoppare och punktare saluterar jag er kamp.
Salaam och Zindabad.
Noter

1. Pablo Neruda, ”The Judges”, i The Poetry of Pablo Neruda,

red. Ilan Stavans (New York: Farrar, Straus and Giroux
2003). På svenska: Pablo Neruda, ”Domarna”, i Canto
General, översättning Åsa Styrman (Bo Cavefors 1970).

förord: presidenten hälsades med honnör

1. ”Migrants Blamed for Surging Crimes in Delhi”, Indi­

an Express, 22 april 2013, http://newindianexpress.com/
nation/Migrants-blamed-for-surging-crimes-in-Del-
hi/2013/04/22/article1555785.ece.

kapitel 1: kapitalismen: en spökhistoria

1. ”Mukesh Ambani Tops for the Third Year as India’s

Richest”, Forbes Asia, pressmeddelande, 30 september
2010. I artikeln konstateras: ”Indiens etthundra rikaste
personer är tillsammans goda för 300 miljarder dollar, en
ökning från 276 miljarder dollar förra året. I år finns det
sextionio miljardärer på listan över Indiens rikaste, sjut-

102
 ton fler än förra året.” År 2009 var Indiens BNP 1 200
miljarder dollar.
2. Vikas Bajaj, ”For Wealthy Indian Family, Palatial House
Is No Home”, New York Times, 18 oktober 2011, www.
nytimes.com/2011/10/19/business/global/this-luxurio-
us-house-is-not-a-home.html.
3. Karl Marx och Friedrich Engels, Manifesto of the Commu­
nist Party, översättning Samel Moore (Torfaen, UK: Mer-
lin, 1998). På svenska: Karl Marx och Friedrich Engels,
Kommunistiska manifestet, översättning Per-Olof Mattson
(Röda rummet 2014).
4. P. Sainath, ”Farm Suicides Rise in Maharashtra, State
Still Leads the List”, The Hindu, 3 juli 2012, www.the­
hindu.com/opinion/columns/sainath/article3595351.ece.
5. National Commission for Enterprises in the Unorgan-
ised Sector (NCEUS), Report on Conditions of Work and
Promotion of Livelihoods in the Unorganised Sector, Govern-
ment of India, augusti 2007. Denna statligt bekostade
studie konstaterar att trots att ”en soliditet i ekonomin
verkligen ledde till en känsla av eufori vid senaste sekel-
skiftet så var … en majoritet av folket … inte berörda
av den euforin. I slutet av 2004/2005 levde omkring 836
miljoner eller 77 procent av befolkningen på mindre än
tjugo rupier om dagen och utgjorde huvuddelen av In-
diens informella ekonomi.”
6. I mars 2013 var Mukesh Ambani god för 21,5 miljarder
dollar enligt en Forbesprofil: http://www.forbes.com/
profile/mukesh-ambani/.
7. ”RIL Buys 95% Stake in Infotel Broadband”, Times of
India, 11 juni 2010, http://timesofindia.indiatimes.com/
tech/tech-news/RIL-buys-95-stake-in-Infotel-Broad-
band/articleshow/6037767.cms.

103
8. Depali Gupta, ”Mukesh Ambani-Owned Infotel Broad-
band to Set Up over 1,000,000 Towers for 4G Op-
erations”, Economic Times, 23 augusti 2012, http://
articles.economictimes.indiatimes.com/2012-04-23/
news/31387124_1_telecom-towers-largest-tower-tow-
er-arm.
9. Brinda Karat, ”Of Mines, Minerals and Tribal Rights”,
The Hindu, 15 maj 2012, http://www.thehindu.com/
opinion/lead/of-mines-minerals-and-tribal-rights/arti-
cle3419034.ece.
10. Se Michael Levien, ”The Land Question: Special Eco-
nomic Zones and the Political Economy of Disposses-
sion in India”, Journal of Peasant Studies 39, nr 3–4 (2012):
s. 933–969.
11. S. Sakthivel och Pinaki Joddar, ”Unorganised Sector
Workforce in India: Trends, Patterns and Social Securi-
ty Coverage”. Economic and Political Weekly, 27 maj 2006,
s. 2107–2114.
12. ”India Approves Increase in Royalties on Mineral Mi-
ning”, Wall Street Journal, 12 augusti 2009, www.wsj.
com/articles/SB125006823591525437.
13. Ur en rapport från ministeriet för landsbygdsutveckling
med titeln ”State Agrarian Relations and Unfinished Task
of Land Reforms” från 2009, beställd av Indiens regering:
”Den nya strategin uppkom i samband med Salwa Judum.
… [Dess] första finansiärer … var Tata och Essar … En-
ligt officiell statistik blev 640 byar skövlade, nedbrända
och tömda med vapenmakt och med statens goda minne.
350 000 personer från ursprungsstammarna, hälften av
distriktet Dantewadas befolkning, har tvångsförflyttats,
deras kvinnor våldtagits, deras döttrar mördats och deras
ungdomar lemlästats. De som inte kunde fly in i djungeln

104
 föstes ihop i flyktingläger och vaktades av Salwa Judum.
Andra gömmer sig fortfarande i djungeln eller har flyt-
tat till närliggande stamområden i Maharashtra, Andhra
Pradesh och Odisha. 640 byar är tomma. Byar som är be-
lägna ovanpå många ton järn är i praktiken tömda på folk
och står till förfogande för högstbjudande. Den senaste
informationen som sprids är att både Essar Steel och
Tata Steel är beredda att ta över det tomma landskapet
och driva gruvorna.” (161) www.rd.ap.gov.in/IKPLand/
MRD_Committee_Report_V_01_Mar_09.pdf.
14. P. Pradhan, ”Police Firing at Kalinganagar”, rapport från
People’s Union for Civil Liberties (PUCL), Odisha, april
2006.
15. Ibid.
16. Sudha Ramachandran, ”India’s War on Maoists under
Attack”. Asia Times Online, 26 maj 2010, www.atimes.
com/atimes/South_Asia/LE26Df02.html.
17. ”Anti-Naxal Operations: Gov’t to Deploy 10,000
CRPF Troopers”, Zeenews.com, 30 oktober 2012, http://
zeenews.india.com/news/nation/anti-naxal-opera-
tions-govt-to-deploy-10-000-crpf-troopers_808442.
html. Se även: http://indiandefence.com/threads/kan-
war-yet-again-urges-army-action-on-naxals.22342,
http://news.webindia123.com/news/Articles/In-
dia/20121115/2102012.html, http://timesofindia.india-
times.com/india/Naxals-gear-up-to-take-on-the-Indian-
Army/articleshow/13714382.cms.
18. Se: Human Rights Watch, ”Getting Away with Mur-
der: 50 Years of the Armed Forces Special Powers Act
(AFSPA)”, augusti 2008. Rapporten slår fast att AFS-
PA:s möjlighet att agera ”vid misstanke” har lett till tu-
sentals försvinnanden i Jammu och Kashmir. Många av

105
 de försvunna människorna tros ligga i ”anonyma gravar
som säkerhetsstyrkorna påstår är begravningsplatser för
o­identifierade militanta rebeller. Människorätts­grupper
har länge krävt en oberoende utredning och kriminal-
tekniska tester för att fastställa identiteten på männi­
skorna i gravarna, men regeringen har ännu inte svarat
på det kravet.”
19. J. Balaji, ”Soni Sori Case: HRW Wants PM to Order
Impartial Probe on Torture”, The Hindu, 8 mars 2011,
www.thehindu.com/news/states/soni-sori-case-hrw-
wants-pm-to-order-impartial-probe-on-torture/artic-
le2971330.ece. Trots att Soni Sori har blivit frikänd i sex
av de åtta mål där hon står åtalad sitter hon fortfarande
i fängelse i Chhattisgarh. Se: Suvojit Bagchi, ”Soni Sori
Acquitted in a Case of Attack on Congress Leader”, The
Hindu, 1 maj 2013, www.thehindu.com/news/nation-
al/soni-sori-kodopi-acquitted-of-murder-charges/arti-
cle4673791.ece.
20. Aman Sethi, ”High Court Stays Clearance for DB Power
Coal Mine in Chhattisgarh”, The Hindu, 12 december
2001, www.thehindu.com/todays-paper/tp-national/
high-court-stays-clearance-for-db-power-coal-mine-in-
chhattisgarh/article2707597.ece.
21. Sanjib Kr Baruah, ”Dam Wrong”, Hindustan Times, 2
september 2010, www.hindustantimes.com/india/dam-
wrong/story-ERxm9KrOEBU5UNna8geZ1O.html.
22. ”Kashmir Power Cut Protest Turns Deadly”, Al Ja­
zeera, 3 januari 2012, www.aljazeera.com/news/
asia/2012/01/201212181142597804.html.
23. ”Report Raised Fears about Proximity of Kalpasar Dam
and Mithivirdi N-Project”, Indian Express, 3 maj 2013,
www.indianexpress.com/news/-report-raised-fears-

106
 about-proximity-of-kalpsar-dam-mithivirdi-npro-
ject-/1110913.
24. Vinod K. Jose, ”The Emperor Uncrowned: The Rise of
Narendra Modi”, Caravan Magazine, 1 mars 2012, www.
caravanmagazine.in/reportage/emperor-uncrowned.
25. Se: www.investindholera.com/DMICprojects.html.
26. Maj. Gen. Dhruv Katoch et al., ”Perception Manage-
ment of the Indian Army”, seminarium vid Centre for
Land Warfare Studies, Delhi, 21 februari 2012, www.
claws.in/images/events/pdf/851461666_ReportPercep-
tionManagement.pdf.
27. Lydia Polgreen, ”High Ideals and Corruption Domi-
nate Think Festival Agenda”, New York Times, 1 novem-
ber 2011, http://india.blogs.nytimes.com/2011/11/11/
high-ideals-and-corruption-dominate-think-festi-
val-agenda. Tehelka höll en konferens med rubriken
”Toppmöte för maktlösa” 2006 och tog initiativ till dis-
kussioner om naxalism och självmord bland bönder, men
2011 års Think Fest, arrangerad av samma tidskrift, var
en ”glittrig och glamorös fest” med gäster som Thomas
Friedman och Indiens ”gruvbaroner och fastighetsmag-
nater” på ”en femstjärnig konferensanläggning … vars
ägare sägs vara personer som sitter i fängelse i väntan på
åtal i samband med 2G-telekommunikationsskandalen”.
28. Raman Kirpal, ”How Goa’s Illegal Ore Miners Are in
League with CM Kamat”, First Post Politics, 5 september
2011, www.firstpost.com/politics/how-goas-illegal-ore-
miners-are-in-league-with-cm-kamat-76437.html.
29. Purnima S. Tripathi, ”Battle of Bastar”, Frontline
29, nr 8 (april/maj 2012), www.frontline.in/naviga-
tion/?type=static&page=flonnet&rdurl=fl2908/sto-
ries/20120504290803200.htm.

107
30. ”PIL on India Role in ’Genocide’”, Telegraph India, 21
mars 2013, www.telegraphindia.com/1130321/jsp/na-
tion/story_16698590.jsp#.Ud2nkuB1Pdk. Peter Cobus,
”Indian Kashmir to ID Bodies from Unmarked Graves”,
Voice of America, 26 september 2011, www.voanews.
com/content/indian-kashmir-to-id-bodies-from-unmar-
ked-graves-130632003/168028.html.
31. Jaipur Sun, ”Jaipur Lit Fest: Oprah Winfrey Charms
Chaotic India”, Indian Express, 22 januari 2012, www.
indianexpress.com/news/jaipur-lit-fest-oprah-winfrey-
charms-chaotic-india/902640.
32. Gerard Colby, Thy Will Be Done: Conquest of the Amazon;
Nelson Rockefeller and Evangelism in the Age of Oil (New
York: Harper Collins, 1996).
33. ”Introduction: The Rockefellers”, American Experien­
ce, Corporation for Public Broadcasting, www.pbs.
org/wgbh/americanexperience/features/introduction/
rockefellers-introduction/. ”Rockefeller utkämpade ett
skoningslöst krig för att krossa sina konkurrenter, och
därför personifierade han i många amerikaners ögon ett
orättvist och grymt ekonomiskt system. Ändå levde han
ett stillsamt och rättskaffens liv. ’Jag tror att förmågan
att tjäna pengar är en gåva från Gud’, sa Rockefeller en
gång. ’Det är min plikt att tjäna pengar och ännu mer
pengar och att använda pengarna jag tjänar för mina
medmänniskors bästa.’”
34. Pablo Neruda, ”Standard Oil Company”, i Canto General,
översättning Jack Schmitt (Berkeley: University of Cali-
fornia Press 1991). På svenska: Pablo Neruda, ”Standard
Oil Co”, i Canto General, översättning Åsa Styrman (Bo
Cavefors 1970).
35. En djupare analys av Gates Foundations roll i privati-

108
 seringen av utbildningssystemet och de drastiska ned-
skärningarna av de offentliga utgifterna finns i Jeff Bale
och Sara Knopp, ”Obama’s Neoliberal Agenda for Public
Education”, i Education and Capitalism: Struggles for Lear­
ning and Liberation (Chicago: Haymarket Books, 2012).
36. Joan Roelofs, ”The Third Sector as a Protective Layer for
Capitalism”, Monthly Review 47, nr 4 (september 1995),
s. 16.
37. Joan Roelofs, Foundations and Public Policy: The Mask of
Pluralism (Albany, NY: SUNY Press 2003).
38. Eric Toussaint, Your Money or Your Life: The Tyranny of
Global Finance (Chicago: Haymarket Books 2005).
39. Roelofs, ”Third Sector”.
40. Ibid.
41. Ibid.
42. Ibid.
43. Erika Kinetz, ”Small loans add up to lethal debts”, The
Hindu, 25 februari 2012, www.thehindu.com/news/
national/small-loans-add-up-to-lethal-debts/arti-
cle2932670.ece.
44. David Ransom, ”Ford Country: Building an Elite in
Indonesia”, i The Trojan Horse: A Radical Look at Foreign
Aid, red. Steve Weissman tillsammans med medlemmar
av Pacific Studies Center och North American Congress
on Latin America (Palo Alto, CA: Ramparts 1975), s. 93–
116.
45. Juan Gabriel Valdés, Pinochet’s Economists: The Chicago
School of Economics in Chile (New York: Cambridge Uni-
versity Press 1995).
46. Rajander Singh Negi, ”Magsaysay Award: Asian Nobel,
Not So Noble”, Economic and Political Weekly 43, nr 34
(2008), s. 14–16.

109
47. Narayan Lakshman, ”World Bank Needs Anti-graft Poli-
cies”, The Hindu, 1 september 2011, www.thehindu.com/
todays-paper/tp-international/world-bank-needs-an-
tigraft-policies/article2416346.ece. Navin Girishankar, en
av huvudförfattarna till studien från Världsbankens obero-
ende utvärderingsgrupp, sa till The Hindu att ”å ena sidan
måste man skapa ett behov av god offentlig förvaltning
genom att bidra till att förbättra myndigheternas svar på
påtryckningar genom större transparens och utökade of-
fentlighetsprinciper … Den indiska erfarenheten, inklusi-
ve Lokpal-lagarna, kan vara i linje med den här strategin.”
48. Alejandra Viveros, ”World Bank Announces Winners of
Award for Outstanding Public Service”, 15 april 2008,
http://go.worldbank.org/7WTOE9X8J0.
49. Se: Roelofs, ”Third Sector”.
50. Press Trust of India, ”Infosys to Bid for UID Projects,
Sees No Conflict of Interest”, Indian Express, 27 juni
2009, www.indianexpress.com/news/infosys-to-bid-for-
uid-projects-sees-no -conflict-of-interest/481849.
51. Justin Gillis, ”Bill Gates Calls for More Accountability
on Food Programs”, New York Times, 23 februari 2012,
http://green.blogs.nytimes.com/2012/02/23/bill-gates-
calls-for-more-accountability-on-food-programs.
52. Robert Arnove, red., Philanthropy and Cultural Imperia­
lism: The Foundations at Home and Abroad (Boston: G. K.
Hall 1980). I essän ”American Philanthropy and the So-
cial Sciences” sammanfattar Donald Fisher de amerikan-
ska stiftelsernas roll för att forma det politiska tänkandet
genom inflytande över vetenskapsgrenar på universitet i
hela världen.
53. Se: http://foundationcenter.org/findfunders/topfunders/
top100assets.html.

110
54. Se: Roelofs, Foundations and Public Policy.
55. Manning Marable, Race, Reform, and Rebellion: The Sec­
ond Reconstruction and Beyond in Black America, 1945–2006
(Jackson: University of Mississippi Press 2007).
56. Devin Fergus, Liberalism, Black Power, and the Making of
American Politics, 1965–1980 (Athens: University of Geor-
gia Press 2009).
57. Försvarsministeriet länkar till King-centrets hemsida och
spelar fortfarande en aktiv roll för att avgöra hur arvet ef-
ter King ska förvaltas i USA. Se: http://web.archive.org/
web/20141211190548/http://www.defense.gov/news/
newsarticle.aspx?id=43313.
58. Se: Roelofs, ”Third Sector”.
59. P. Vaidyanathan Iyer, ”Dalit Inc. Ready to Show Busi-
ness Can Beat Caste”, Indian Express, 15 december 2011,
www.indianexpress.com/news/dalit-inc.-ready-to-show-
business-can-beat-caste/888062.
60. Se: orfonline.org/cms/sites/orfonline/home.html. ORF
har också varit direkt inblandat i Modis framgångar. En
forskare på ORF kommenterade Modis deltagande i en
konferens arrangerad av Google: ”Han försöker fram-
ställa sig som en modern människa som är entusiastisk
inför utvecklingsfrågan, och på det här toppmötet får
han en plattform för att nå människor ur den yngre ge-
nerationen – det vi kallar det ambitiösa Indien.” (http://
india.blogs.nytimes.com/2013/03/20/google-hosts-na-
rendra-modi-at-tech-summit.)
61. Se: ”Raytheon Aligns with Indian Companies to Pursue
Emerging Opportunities”, 13 november 2007, http://
raytheon.mediaroom.com/index.php?s=43&item=870.
62. Marx och Engels, Kommunistiska manifestet.

111
kapitel 2: jag vill helst inte vara anna hazare

1. ”Anna Hazare Himself Involved in Corruption, Says

Congress”, Economic Times, 14 augusti 2011, http://
articles.economictimes.indiatimes.com/2011-08-14/
news/29886595_1_hind-swaraj-trust-anna-hazare-lok-
pal-bill. Se även: ”Had Held Hazare Guilty of Corrup-
tion: PB Sawant”, IBNLive, 14 augusti 2011.
2. Strax efter att Hazare hade släppts från fängelset rap-
porterade Telegraph att Hazare hölls vid liv med hjälp av
glukos och elektrolytpulver under sin andra ”fasta intill
döden”. Läkaren som undersökte honom, Abhijit Vai-
dya, analyserade den möjliga bluffen så här: ”Jag fruktar
att Hazare används som ett redskap för att destabilise-
ra regeringen. … Korruptionen måste uppenbarligen
bekämpas, men Hazare har aldrig tagit upp andra sam-
hällsfrågor, till exempel ekonomisk ojämlikhet, extrem
fattigdom och självmord bland bönder, som i lika hög
grad skadar landet.” ”Secret of Fast? Hear It from a Pune
Doctor”, Telegraph, 16 augusti 2011, www.telegraphindia.
com/1110817/jsp/nation/story_14386100.jsp. Se även:
”The Anna Hazare Scam”, Analytical Monthly Review,
15 april 2011, http://mrzine.monthlyreview.org/2011/
amr150411.html.
3. Manas Dasgupta, ”Hazare clarifies on remarks on
Modi, but activists unrelenting”, The Hindu, 13 april
2011, www.thehindu.com/news/national/hazare-clari-
fies-on-remarks-on-modi-but-activists-unrelenting/ar-
ticle1692084.ece.
4. ”Hazare failed to recognise workers’ contribution: RSS”,
The Hindu, 5 februari 2012, www.thehindu.com/news/
national/hazare-failed-to-recognise-workers-contribu-

112
 tion-rss/article2863182.ece.
5. Mukul Sharma, ”The Making of Moral Authority: Anna
Hazare and Watershed Management Programme in Ra-
legan Siddhi”, Economic and Political Weekly 41, nr 20 (maj
2006): s. 1981–1988.
6. Lola Nayar, ”Flowing the Way of Their Money”, Outlook
India, 9 september 2011, www.outlookindia.com/article.
aspx?278264.

kapitel 3: döda män talar

1. Specialkorrespondent, ”Intellectuals Protest Deporta-

tion of US Broadcast-Writer”, The Hindu, 29 septem-
ber 2011, www.thehindu.com/news/national/intellec-
tuals-protest-deportation-of-us-broadcasterwriter/arti-
cle2497779.ece.
2. Ibid. ”Källor inom inrikesministeriet hävdade, när de
ombads kommentera fallet, att Mr Barsamian hade rest
till Indien utan ’giltigt visum’. Källor på Delhis flygplats
IGI uppgav dock att Barsamian hade brutit mot visum-
reglerna under sitt besök 2009–2010 genom att ägna sig
åt yrkesarbete när han hade turistvisum. Han sattes då
upp på en bevakningslista av immigrationsmyndigheter-
na för att förhindra att han kom in i landet vid nästa be-
sök. Bevakningslistan reviderades med jämna mellanrum
med utgångspunkt i rapporter från olika parter.”
3. Se: ”Kashmir: Time to Go”, Economist, 4 april 2007,
www.economist.com/node/8960457.
4. ”US professor deported for ’political activism’ in Valley”,
Indian Express, 4 november 2010, www.indianexpress.
com/news/us-professor-deported-for-political-activ-

113
 ism-in-valley/706855. En fullständig rapport från folk-
tribunalen för mänskliga rättigheter och rättvisa skriven
av Angana P. Chatterji et al. finns i: ”Buried Evidence:
Unknown, Unmarked, and Mass Graves in Indian-Ad-
ministered Kashmir”, november 2009, www.kashmir-
process.org/reports/graves/01Front.html.
5. Se pressmeddelande från den internationella folktribu-
nalen för mänskliga rättigheter och rättvisa i det av In-
dien förvaltade Kashmir: http://www.thekashmirwalla.
com/2011/05/gautam-navlakha-denied-entry-deported-
from-srinagar-airport-press-note-from-iptk.
6. Se 2013 års rapport från Committee to Protect Journal-
ists: http://cpj.org/2013/07/for-journalist-in-chhattis-
garh-justice-delayed-den.php.
7. Se: Shoma Chaudhury, ”The Inconvenient Truth of Soni
Sori”, Tehelka 8, nr 41 (oktober 2011), archive.tehelka.
com/story_main50.asp?filename=Ne151011coverstory.
asp.
8. J. Venkatesan, ”Salwa Judum is illegal, says Supreme
Court”, The Hindu, 5 juli 2011, www.thehindu.com/
news/national/salwa-judum-is-illegal-says-supreme-
court/article2161246.ece.
9. Se TehelkaTV:s film av tjänstemannen från polisen i
Chhattisgarh som officiellt erkänner att gripandet av
Lingaram Kodopi var iscensatt, efter att Kumar hade
lämnat in inlagan om olaga frihetsberövande: https://
www.youtube.com/watch?v=qgtBZeLIuWs.
10. KumKum Desgupta, ”Those discordant notes”, Hindu­
stan Times, 20 september 2011, www.hindustantimes.
com/india/those-discordant-notes/story-APDztjuuK-
MZklC8RYM5PSP.html.
11. Mohua Chatterjee och Vishwa Mohan, ”Azad killing a

114
 big blow to Maoists”, Economic Times, 3 juli 2010, ar-
ticles.economictimes.indiatimes.com/2010-07-03/
news/27581751_1_cherukuri-rajkumar-maoists-danda-
karanya.
12. Aman Sethi, ”Maoists announce Azad’s successor,” The
Hindu, 21 juli 2010, www.thehindu.com/todays-paper/
tp-national/maoists-announce-azads-successor/artic-
le525724.ece.
13. Supriya Sharma, ”Security forces running riot in
Dantewada?” Times of India, 23 mars 2011, http://
articles.timesofindia.indiatimes.com/2011-03-23/in-
dia/29177593_1_dantewada-villages-local-police.
14. Se: www.youtube.com/watch?v=LR4BdBWoPC0.
15. ”Civil rights activist Binayak Sen gets bail”, Times of In­
dia, 25 maj 2009, http://articles.timesofindia.indiatimes.
com/2009-05-25/india/28202410_1_plea-binayak-sen-
chhattisgarh-high-court.
16. Shoma Chaudhury, ”The Doctor, The State, And
A Sinister Case”, Tehelka 5, nr 7 (februari 2008),
http://archive.tehelka.com/story_main37.asp?file-
name=Ne230208The_Doctor.asp.
17. ”Vanvasi Chetana Ashram Faces State Repression”, As-
sociation for India’s Development, http://web.archive.
org/web/20120601181029/http://aidindia.org/main/
content/view/908/343/.
18. Tusha Mittal, ”Where Is Our Savior?” Tehelka 49, nr 7
(december 2010). Se även Amnesty Internationals rap-
porter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna:
www.amnesty.org/en/library/asset/ASA20/023/2009/
en/b017737b-8810-4b37-a8fa-6e9a7fbfa534/asa-
200232009en.pdf.
19. Se Amnesty Internationals offentliga uttalan-

115
 de 10 november 2010: http://web.archive.org/
web/20140327220732/http://www.amnesty.org/en/li-
brary/asset/ASA20/031/2010/en/d7b90262-946e-4fb2-
9b1e-4974cc01bc16/asa200312010en.html.

kapitel 4: kashmirs tvistefrön

1. Joe Klein, ”The Full Obama Interview”, Time, 23 okto-

ber 2008. swampland.time.com/2008/10/23/the_full_
obama_interview.
2. Sheryl Gay Stolberg och Jim Yardley, ”Countering Chi-
na, Obama Backs India for U.N. Council”, New York
Times, 8 november 2010, www.nytimes.com/2010/11/09/
world/asia/09prexy.html?page wanted=1&hp.
3. Yusuf Jameel och Lydia Polgreen, ”Indian Agency In-
sists 2 Kashmiri Women Drowned”, New York Times, 14
december 2009, www.nytimes.com/2009/12/15/world/
asia/15kashmir.html?fta=y. Human Rights Watch Asi-
en stod bakom en rapport om den stora utbredningen
av våldtäkter begångna av indisk säkerhetspersonal.
Se: ”Rape in Kashmir: A Crime of War”, Asia Watch
(avdelning av Human Rights Watch) och Physicians for
Human Rights, vol. 5, nr 9 (2009), www.hrw.org/sites/
default/files/reports/INDIA935.PDF.
4. Specialkorrespondent, ”Bajrang Dal’s warning to Arund-
hati Roy”, The Hindu, 28 oktober 2010, www.thehindu.
com/news/national/bajrang-dals-warning-to-arundhati-
roy/article853157.ece.

116
kapitel 5: en perfekt dag för demokrati

1. Sandeep Joshi och Ashok Kumar, ”Afzal Guru hanged

in secrecy, buried in Tihar Jail”, The Hindu, 9 februari
2013, www.thehindu.com/news/national/afzal-guru-
hanged-in-secrecy-buried-in-tihar-jail/article4396289.
ece. Till och med de jurister som argumenterade för hans
dödsstraff fördömde den hemliga hängningen och men-
ade att den var en ”kränkning av de mänskliga rättighe-
terna”. Se: Manoj Mitta, ”Afzal Guru’s Secret Hanging
a Human Rights Violation: Prosecutor”, Times of India,
13 februari 2013, timesofindia.indiatimes.com/2013-02-
13/india/37078504_1_afzal-guru-mercy-petition-parlia-
ment-attack.
2. Se: Joshi och Kumar, ”Afzal Guru Hanged in Secrecy”.
3. Sumegha Gulati, ”SAR Geelani, Iftikhar among tho-
se placed under detention”, Indian Express, 10 februari
2013, www.indianexpress.com/news/sar-geelani-iftik-
har-among-those-placed -under-detention/1072061/.
Under rättegången framställdes Geelani som hjärnan
bakom attacken 2001, men han blev senare frikänd.
4. Mohammad Ali, ”Muslim Groups see political motives”,
The Hindu, 11 februari 2013, www.thehindu.com/news/
national/muslim-groups-see-political-motives/artic-
le4401021.ece.

kapitel 6: konsekvenserna av att hänga afzal

guru

1. Ahmed Ali Fayyaz, ”Two days after hanging, letter

reaches Afzal’s wife”, The Hindu, 11 februari 2013, www.

117
 thehindu.com/news/national/otherstates/two-days-af-
ter-hanging-letter-reaches-afzals-wife/article4403636.
ece. Fayyaz konstaterar: ”Stämplar och underskrifter på
kommunikationen visar att brevet skrevs den 6 februari,
det vill säga tre dagar efter att nådeansökan avslogs, och
att det skickades bara en dag före avrättningen”, vilket
tydligt visar att det sena beskedet var avsiktligt.
2. Nyhetsredaktionen, ”Kashmir’s one month since Afzal
Guru’s hanging: 350 civilians, 150 cops injured; 4 dead”,
Kashmir Walla, 10 mars 2013, www.thekashmirwalla.
com/2013/03/kashmir-350-civilians-150-cops-injured-4-
dead.
3. Se Afzal Guru Papers på nätet: ”Full Text: Supreme
Court Judgement on Parliament Attack Convict Afzal
Guru”, IBNlive.com, 9 februari 2013, http://www.ib-
nlive.com/news/india/full-text-supreme-court-judge-
ment-on-afzal-guru-589761.html. Se även: Arundhati
Roy, red., A Reader: The Strange Case of the Attack on the In­
dian Parliament (New Delhi: Penguin Books India 2006)
samt Nirmalangshu Mukherji, December 13: Terror over
Democracy (New Delhi: Promilla 2005).
4. ”Short of participating in the actual attack, he did eve-
rything …”, Indian Express, 10 februari 2013, www.in-
dianexpress.com/news/-short-of-participating-in-the
-actual-attack-he-did-everything...-/1072027.
5. Afzal Guru Papers: ”Det finns inga bevis på att [Afzal] är
medlem i någon terroristgrupp eller terrororganisation,
om man bortser från bekännelsen. Inom parentes kan
vi nämna att även om man tar hänsyn till bekännelsen
är det tveksamt om ett medlemskap i en terroristgrupp
eller terrororganisation kan anses vara påvisat.”
6. Praveen Swami, ”Terrorism in Jammu and Kashmir in

118
 Theory and Practice”, India Review 2 (juli 2003). Se även:
Muhammad Amir Rana, A to Z of Jehadi Organizations in
Pakistan (Lahore, Pakistan: Mashal Books 2004).
7. Se: Yug Mohit Chaudhry, ”Why Balwant Singh Rajoana
shouldn’t be hanged”, The Hindu, 29 mars 2012, www.
thehindu.com/opinion/op-ed/article3255057.ece.
8. Nya bevis på att hängningen var helt avsiktlig tas upp
i ”Government behind Parliament Attack, 26/11: Ishrat
probe officer”, Times of India, 14 juli 2013, http://ti-
mesofindia.indiatimes.com/india/Govt-behind-Par-
liament-attack-26/11-Ishrat-probe-officer/articles-
how/21062116.cms.
9. Bashaarat Masood, ”The Grand (standing) Mufti of
Kasmir”, Indian Express, 7 februari 2013, http://archive.
indianexpress.com/news/the-grand-(standing)-mufti-
of-kashmir/1070526. Se även: archive.indianexpress.
com/news/j-k-lawyer-to-challenge-grand-mufti-s-sta-
tus/1070521 och bigstory.ap.org/article/kashmir-girl-
band-breaks-after-threats.
10. Aijaz Hussain, ”Kashmir police publish nuclear war sur-
vival tips”, Associated Press, 22 januari 2013, bigstory.
ap.org/article/india-warns-kashmiris-possible-nucle-
ar-attack.

efterord: tal vid people’s university

1. Andrea Shalai-Esa, ”Saudi deals boosted U.S. arms sales

to record $66.3 billion in 2011”, Reuters UK, 27 augusti
2012, http://uk.reuters.com/article/2012/08/27/uk-usa-
arms-sales-idUKBRE87Q0UT20120827.
2. Stephen P. Cohen och Sunil Dasgupta, ”Arms Sales for

119
 India,” Foreign Affairs, mars/april 2011, www.foreignaf-
fairs.com/articles/67462/sunil-dasgupta-and-stephen-p-
cohen/arms-sales-for-india.
3. ”Mukesh Ambani Tops for the Third Year as India’s
Richest”, Forbes Asia, pressmeddelande, 30 september
2010. I artikeln konstateras: ”Indiens hundra rikaste
personer äger sammanlagt 300 miljarder dollar, en ök-
ning från 276 miljarder dollar förra året. I år finns det
sextionio miljardärer på listan över Indiens rikaste, sjut-
ton fler än förra året.” År 2009 var Indiens BNP 1 200
miljarder dollar.
4. P. Sainath, ”Farm suicides rise in Maharashtra, State still
leads the list”, The Hindu, 3 juli 2012, www.thehindu.
com/opinion/columns/sainath/article3595351.ece.

120
Register

Siffror
2G-spektrumskandalen 19, 61,
107
13 december (film) 84
A allmänningar i England 39
Abdullah, Farooq 66
adivasi 18, 39, 53, 66, 67
bland maoisterna 56
fängslade 21, 95
revolutionära adivasikvinnors
förbund 43
Advani, L.K. 83–84
Afghanistan 45, 62, 96
Kashmir och 76
mujaheddin bildade av Brze-
zinski i 33
USA:s krig i Afghanistan 75,
85, 90, 93–94, 98
Afrika 17, 47, 98
Afzal Guru 83, 84
Ahangar, Asiya 78
Ahangar, Nilofar 78, 80
Ahangar, Shakeel Ahmed 78–80
Ahmad, Eqbal 63
aids 45
Akali Dal 95
Ali, Tariq 63
Allende, Salvador 36
All-India Anti-Terrorist Front 89
al-Qaida 96
Ambani, Anil 17, 29
Ambani, Mukesh 15–17, 51, 54
Ambedkar, doktor Bhimrao
Ramji 49
American International Group
(AIG) 99
Amnesty International 71
ANC 47
Andhra Pradesh 35, 68, 105
andra världskriget 34
antiimperialistiska rörelsen 43
antikapitalistiska rörelsen 43
Antilia 15–16, 54–55
arbetarklassen 35, 49, 50, 53
arresteringsorder 85
Arunachal Pradesh 23
Asien 36, 116
Aspen Institute 33

121
Avantha Group 33 Bretton Woods 32, 34
avvisning. Se gränskontroller Brookings Institution 52
azadi 76 Brzezinski, Zbigniew 33
buddhism 76
B Butt, Maqbool 82
Baba, Ghazi 86 byråd. Se gram panchayat
Bahujan Samaj-partiet (BSP) 50
Bajrang Dal 81 C
Baluchistan 93 Calcutta 22
Bangladesh 35 Carnegie Corporation 29, 32
bania 35 Carnegie Steel 29
Barsamian, David 63–66, 113 Center for the Study of Democra-
Bashiruddin, mufti 96 tic Institutions 34
Bastar 20, 21, 26, 59 centrala Indien 21, 25, 38, 60, 67
bauxit 19, 26, 64 Centralasien 17
BBC 52 Central Bureau of Investigation
Beant Singh 95 69
Bedi, Kiran 37 Central Reserve Police 70
beslagsorder 86 Chase Manhattan Bank 32–33
Bhagavadgita 11 Chatterji, Angana 65, 114
Bharatiya Janata-partiet (BJP) 61, Chhattisgarh 19–22, 27, 64,
81, 82, 84, 94, 95 66–68, 106, 115
Biko, Steve 47 Chhattisgarhs särskilda lag om
biometri 38 allmän säkerhet 27
Bismillah 85 Chicagopojkarna 36
Bitta, M.S 89 Chile 36
Black Power 46, 48 Chomsky, Noam 63
BNP, Indiens 15, 99, 103, 120 CIA 29, 32, 36, 38, 96
Boeing 75, 81 CNBC 16
Bolivia 30 CNN-IBN 16
bostäder 9 Coca-Cola 37, 40, 61
botox 44 Cornell University 50

122
Council on Foreign Relations
(CFR) 29, 32–33
D E
Daewoo 17
Dainik Bhaskar 22
daliter 18, 48–49, 53, 95
Dalit Indian Chamber of Com-
merce and Industry (DICCI)
48
Dalitpantrarna 48
dammar 9, 18, 23, 59
Dandakaranyas djungel 43
Dange, S.A. 49
Dantewada 66–70
Darul Uloom Deoband, islamis-
tiskt seminarium 27
Das, Tarun 33
DB Power Ltd 22
Delhi 88. Se även industrikorrido-
ren mellan Delhi och Mumbai
Delhis stadsledning 57
författarens tal i 78
gränskontroller i 63, 65, 66,
72, 113
polisen i 86, 91
reaktioner på parlamentsat-
tacken 2001 83
Samväldesspelen i 10
Delhipolisens specialcell 83–84
Dholera 23, 24
Dongria-Kondh 26
drönare 98
dödsdömda 89, 90, 95
Essar 17, 26, 66, 104, 105
ETV 16
Europa 17, 33, 52, 65
F
Facebook 96
fascism 34, 53
fattigdom 35, 45, 54, 112
Fayyaz, Ahmed Ali 118
feministrörelsen 42–45
Filene, Edward 35
Filippinerna 36
film 26–27
FN 29, 32
FN:s råd för mänskliga rättighe-
ter 66
FN:s säkerhetsråd 75
Ford Foundation 32, 34–35, 35,
36, 37, 41, 46, 48, 49, 50, 52, 61
Ford Motor Company 47
formel 1 18
Foundations and Public Policy:
The Mask of Pluralism (Ro-
elofs) 38
Frankrike 44
Friedman, Milton 36
Friedman, Thomas 107
fri marknad 20, 34, 53, 99
123
främlingsfientlighet 60 gruvdrift 26, 50, 61
Fund for the Republic 34 i Sydafrika 48
fängelser 21, 27, 58–59, 90 nyhetsmediernas ägare och 22
förebyggande av olaglig verksam- på Tehelka Think Fest 26
het, lag 27 stora gruvkoncerner 26
Förenade Arabemiraten 99 tvångsförflyttning på grund av
företagsfilantropi 26–35, 38–40, 20, 42, 59, 67, 105
50 gränskontroller 63, 65, 72, 113
författningen 67 Gujarat 23, 24, 60, 64, 81, 85
Guru, Afsan 83
G Guru, Afzal 82, 83, 85, 87, 88, 90,
Gandhi, Mohandas 37, 56, 58, 91, 92, 95, 117, 118
60, 68 Guru, Showkat 83, 84
Garg, Ankit 22
gasutsläppet i Bhopal 59 H
Gates, Bill 31, 39 Hai, Abdul 80
Gates Foundation 40, 109 Hamas 42
Geelani, S.A.R. 83–85, 117 Harud, litteraturfestival 71
Gehry, Frank 26 Harvard University 9, 50
General Motors 47 Hazare, Anna 37, 56–61
gerilla 9, 20, 21 Hazratbal, helgedom 76
Girishankar, Navin 110 hbtq-rättigheter 44
Goa 26 Herman, Edward S. 63
Godahoppsuddens orden 48 hinduism 12. Se även Bajrang Dal;
god offentlig förvaltning 32, 34, Se även Bharatiya Janata-parti-
37, 45, 110 et (BJP)
Godrej 33 civilisation 76
Godrej, Jamsheyd N. 49 heliga skrifter om ”oberörba-
gondi 67 ra” 49
Google 111 hinduer i Kashmir 77
Grameen Bank 35 hinduistiska högerorganisatio-
gram panchayat 60 ner 48

124
hinduistiska arbetare, splittring
53
Hiroshima 99
högsta domstolen 22, 83, 84
förklarade Salwa Judum som
grundlagsstridigt 68
Joga gripen för inlaga till 70
nerbrända byar i Dantewada
och 69
om parlamentsattacken 2001
83–85, 90–91
I våldtäkter begångna av 116
IBN 16
ideella organisationer 36, 37, 41,
42, 44, 45, 50, 61, 62
imperialism 29, 44, 47
India Against Corruption 61
India Initiative 50
Indian Express 48
Indian National Congress (Kon-
gresspartiet) 61, 94
Indiens inrikesministerium 64,
86, 113
Indiens kommunistparti 49, 70,
82, 94
Indiens kommunistparti (maois-
terna) 66
Indiens rikaste personer, lista 99,
102, 120
indiska armén 11, 21. Se även lag
om försvarsmaktens särskilda
befogenheter (AFSPA)
doktrin för psykologiska mili-
tära insatser 25
i Kashmir 66, 77–79
Mukti Bahini 93
räddningsinsatser i jordbäv-
ningen 2005 65
signalkår 11
strider mot maoisterna 21, 60
uppskattar antalet militanta
rebeller i Kashmir till färre än
500 77
indiska flottan 11
indiska flygvapnet 21
Indonesien 36, 48
Indonesiens universitet 36
industrikorridoren mellan Delhi
och Mumbai 24
Infosys 17, 33, 39, 50, 51, 110
Infotel 16
internationella dagen för mänskli-
ga rättigheter 70
internationella folktribunalen
för mänskliga rättigheter och
rättvisa 65, 114
Internationella valutafonden
(IMF) 16, 32, 41
Irak 94, 98
Iran 36, 63, 98
Irani, Jamshed J. 33
ISI (Pakistans underrättelsetjänst)
125
 92–93
islamister 27, 76, 96
islamistisk fundamentalism 27
islamofobi 40
Israel 42, 52, 76
J 19, 37, 61
Jagatsinghapur 59
Jagdalpur 27
Jaguar 17
Jaipur 26
Jaipur, litteraturfestival 26
Jaish-e-Mohammed (JeM) 91–92
Jaitapur 59
Jammu 64, 82, 86, 90, 106, 119
Jamsheyd N. Godrej 33
Jan Lokpal-lagen 37, 56, 57–58,
61
Japan 25, 33
Jesus 59, 76
Jharkhand 19, 21, 64
Jindal 17
Jindal Aluminum Ltd 51
Jindal Global Law School 50
Jindalkoncernen 26, 50
Jindal School of Government and
Public Policy 50
Joga, Kartam 70
jordreformer 18
jordstölder 17, 18, 19, 20, 42,
59, 67
journalistik 26–27
126
av David Barsamian 63–65
av Lingaram Kopodi 67–68
i Dantewada 70
i Kashmir 66
i ORF 51
korruptionsskandaler inom
om Guru 83
om Hazare 60
K
Kabir 61
Kalinganagar 20, 27, 59
kalla kriget 34, 52
Kalluri, polisöverintendent 68
Kalpasar 23
kamrat Azad 68
Kanyakumari 58
kapitalism 16, 47
daliter och 50
dalitkapitalism 48
fattigdom och 45
företagsfilantropi och 29
idén om rättvisa och 100
i kris 53
kapitalism i USA 32
samarbete med fascister, socia-
lister, despoter och militärdik-
tatorer 53
svart kapitalism 46
Kashmir 9, 11, 23, 76
anonyma gravar i 21, 28, 65,
 66, 106
avrättade kashmirier i Ti-
har-fängelset 82
Barsamians bevakning av
63–65
dödsoffer av ockupationen av
71, 90
Gurus bakgrund i 86–87
icke-väpnade revolter i 76–79,
94
isolering 66
”jihadistiska element” 67
kränkningar av mänskliga
rättigheter i 75, 79
litteraturfestival i 71
motorväg i 76, 80
Pakistan och 91, 93
polisen i 95
som politisk fotboll 95
tidningar i 89
underrättelser om 92
USA:s intressen och 75–76
utegångsförbud i 89
utvisning från 65–66
val i 90
kast 49, 53
Kejriwal, Arvind 37, 61
Khambatbukten 23
Kina 17, 33, 52, 53
King-centret. Se Martin Luther
King Jr. Center for Nonviolent
Social Change
King Jr., Martin Luther 46, 47
King Sr., Martin Luther 46
Kishore, Kamal 86
Kodopi, Lingaram 67, 68, 115
kolonialism 38, 39
kommunister 34, 36, 48, 49
Kongo 50
Kongresspartiet 61, 68, 82, 94
Koodankulam, kärnkraftverk 42,
59
Korea 99
korruption 19, 37, 57–58, 61–62,
95, 112
Krantikari Adivasi Mahila Sang-
athan 43
”kriget mot terrorismen” 64, 94
kristna 53, 54
kultur 26, 31, 38, 39
Kumar, Himanshu 68, 69, 70, 115
Kunjam, Kopa 69–70
kärnkraft
Koodankulam, kärnkraftverk
42, 59
kärnvapen 51, 59, 76, 83, 92, 94,
96
L
Ladin, Usama bin 96
lagar 10, 67. Se även överrätts-
domstol, högsta domstolen
AFSPA-lagarna (Armed Forces
Special Powers Acts) 59
127
 författning 67
Jan Lokpal-lagen 37, 56–59
juristutbildningar 50
lagar mot maoister 21
medier och 23
mot regeringsfientliga tankar
27
parlamentsattacken 2001 och
82
rättssäkerhet 32
rättsäkerhet 82
lag om försvarsmaktens särskilda
befogenheter (AFSPA) 21,
59, 106
Lakme 17
Lalgarh 60
Land Rover 17
Latinamerika 17, 36, 99
Lehman Brothers 37, 61
Lenin 29
Libanon 63
Lilly Endowment 40
Lincoln, Abraham 29
Lingaram Kodopi 66
Lockheed Martin 51
Lohandiguda 27
lokal utveckling 42, 45
LTTE 93
M Martin Luther King-biblioteket
Magsaysay, Ramon 36–37
Mahatma (Gandhi) Mandir 24
128
Mahindra, Anand 50
Mahindra Humanities Center 50
Mahindrakoncernen 50
Mandela, Nelson 48
Manipur 9, 21, 23, 59
manipurier 59, 95
Manufacturing Consent (Chom-
sky) 63
maoister
Binayak Sen och anhängare
anklagade för att vara 69
krig mot i centrala Indien 21,
42
maoisterna 56
beskyllda för att bränna ner
byar i Chhattisgarh 69
”det största enskilda hotet mot
säkerheten i Indien” 20
Indiens kommunistparti (ma-
oisterna) 66
Joga anklagad för maskopi
med 70
Kopodi anklagad för attack
av 68
Kopodi kritisk mot 68
Kunjam anklagad för maskopi
med 70
maoistpartiet 68
Marathipartiet 60
och medborgarrättsrörelsens
arkiv 47
Martin Luther King Jr. Center
for Nonviolent Social Change
47, 111
Marx, Karl 16, 53, 103, 112
massakern på muslimer 2002 24,
60, 81, 85
McCarthyism 34
McKinsey Global Institute 25, 34
medborgarrättsrörelsen 46–47
medelklassen 10, 16, 19, 25, 39,
94, 95
migranter 9–10
mikrokrediter 35
miljardärer 17, 102, 120
ministeriet för landsbygdsutveck-
ling 104
Mitra, Chandan 84
Mittal 17
Mobil 47
Modi, Narendra 24, 111
Monsanto 47
Morapalli 69
Moses 76
Muhammeds armé.
Se Jaish-e-Mohammed (JeM)
Mumbai 9, 15, 24, 34, 49, 55
Museum of Modern Art 29
muslimer 27, 54
fängslanden av 95
muslimsk civilisation 76
pogrom mot 2002 24, 60, 81
mänskliga rättigheter 39, 42, 100,
116, 117
ideella organisationer och 42,
45
internationella folktribunalen
för mänskliga rättigheter och
rättvisa 65, 114
kränkningar begångna av
Salwa Judum 70
kränkningar i Kashmir 66, 75
mänskliga rättigheter, statlig
kommission för 66
N
naga 95
Nagaland 9, 21
Nagasaki 99
Nandan Nilekani 39, 50
Nandigram 60
Narain, Jaiprakash 37
Narayana Murthy, N.R. 33
Narayan, Jayaprakash 18
Narmada Bachao Andolan 42
Narmadadalen 59
Narmadadammarna 64
nationalism 40, 59, 76
Navlakha, Gautam 65
naxalism 107
naxalitrörelsen 18, 43
Neruda, Pablo 7, 29
New India Foundation 50
New York 29, 32
New York Times 15
129
Nilekani, Rohini 50 och Kashmir 76, 77, 93
Niyamgiri 59 parlamentsattacken 2001 och
nobelpris 35 83
Noida (New Okhla Industrial sönderfall 94
Development Area) 59 USA i Afghanistan och 75, 94
Nordamerika 33 USA:s drönarattacker i 98
ny ekonomisk politik 38, 44, 50 Palestina 42, 76
parlamentet 18, 51, 57–59, 86
O parlamentsattacken 2001 82,
Obama, Barack 75, 99 85–88, 91–92
oberoende folktribunal 68 parlamentsattacken 2001 82,
oberoende utvärderingsgrupp, 85–88, 91–93
Världsbankens 110 parlamentsbyggnaden 83–84, 86
”oberörbara” 49. Se även daliter patriarkat 43
Observer Research Foundation Pentagon 52
(ORF) 51, 52 Pinochet, general 36
Occupy-rörelsen 37, 40, 98, 99 Pioneer 84
Odisha 19–20, 105 Piyush Guh 69
Operation Green Hunt 21, 60 polisen 9, 10, 27, 39, 58, 59, 71,
ORF 111 92
beskjutning av bybor i Odisha
P 20
Pakistan 63 Delhipolisens specialcell 91
hemliga operationer i 93, 96 i Chhattisgarh 114
inbördeskrig med Indien 75 i Kashmir 77–80, 90, 96
internationella studenter från Kopodi och 66–67
39 Kunjam och 70
ISI 92–93 parlamentsattacken 2001 och
Jaish-e-Mohammed (JeM) 82, 83, 85
91–93 Sori och 66
kalla kriget, roll i 52–53 tortyr begången av 21
kärnvapen 96 Posco 60

130
presidentens polismedalj för Reliance Industries Limited
tapperhet 22 (RIL) 16, 22
privatisering 17, 19, 37, 41, 48, reproduktiva rättigheter 45
62, 109 republikens dag 11, 22
Proctor and Gamble 47 riktlinjer, försvarsmaktens 21
profeten Muhammed 76 Rio Tinto 26
Punjab 95 Rivera, Diego 29
Rockefeller Center 29
Q Rockefeller, David 33
Qazi, generallöjtnant Javed Rockefeller Foundation 29, 32,
Ashraf 92 34–36, 46, 47, 51
Rockefeller, J.D. 29, 32, 36, 46
R Roelofs, Joan 38
radikal dalitrörelse 48 Rosa Luxemburg-stiftelsen 53
Rajoana, Balwant Singh 94 Rushdie, Salman 26, 27
Rajya Sabha 84 Ryssland 52
Ralegan Siddhi 60
Ramayana 11 S
Ramlila 57 Said, Edward 63
Ramon Magsaysay Award 36 Sainath, P. 37, 103, 120
Rana, Muhammad Amir 92, 119 Salwa Judum 20, 68, 69, 70, 104,
RAND Corporation 34, 52 114
Rashtriya Swayamsevak Sangh Sampoorna kraanti 18
(RSS) 60 Samväldesspelen 10–11
rasism 40, 47 San Francisco 65
Ray, Satyajit 37 Satansverserna (Rushdie) 26
Raytheon 51 Saudiarabien 96, 99
register över anmälningar, poli- Sen, Binayak 64, 69
sens 71 sexarbetare 44
Reliance 17 Shapiro, Richard 65
Reliance Anil Dhirubhai Ambani Sharma, Mukul 60, 113
Group (ADAG) 17 Sharmila, Irom 59

131
Shiva 11
Shopian 76–80
sindhi 83
Singur 60
Sisodia, Manish 61
Sitaram Jindal Foundation 51
självmord bland bönder 16, 35,
60, 64, 99, 107, 112
skulder 16, 35, 39
slum 9, 10, 18, 39
Slumdog Millionaire (film) 46
slutet sällskap 28, 50
socialism 36, 48
solidaritet 45, 49
Sori, Soni 21, 66, 106
Sovjetunionen 36, 47
Spanien 54
specialpolis 68, 70
Sri Lanka 28, 93
Srinagar 66, 71, 72, 76, 78, 83
Standard Oil 29
”Standard Oil Co” (dikt) 29
Sterlite 17
stora depressionen 98
stora nyhetsmedier 82
om Gurus avrättning 82–83,
89–90
om Hazare 57, 58, 59, 61
selektiv bevakning 37
smutskastning av folkrörelser
41
ägande av 16, 22, 100
132
strejk 49
strejker 53
strukturell anpassning 41, 48
Student Non-Violent Coordina-
ting Committee (SNCC) 46
stål 17, 20, 26, 27, 28, 64
Subulakshmi, M.S. 37
Suharto, general 36, 48
Svarta pantrarna 46, 48
svart medvetenhet, rörelse 48
Swami, Praveen 92, 119
Sydafrika 47, 48
Sydostasien 36
Syrien 63
särskilda ekonomiska zoner 16,
18, 23, 60, 61
särskilda investeringsregioner
23–24
T
Tabassum (hustru till Afzal Guru)
88, 89
Tadmetla 69, 70
Taj Hotel 17
talibaner 33, 45, 96
tamiler 28, 93
Tata 17, 26, 28, 29, 49
Tatakoncernen 17, 50
Tata Sons 33
Tata Steel 20, 26, 27, 104, 105
Team Anna 57, 60
Tehelka 107
Tehelka Newsweek Think Fest U
26, 107 UID (unikt identitetsnummer)
Telegraph 112 38
terrorism 75 underrättelseverksamhet 51–53,
All-India Anti-Terrorist Front 77, 92. Se även USA: s under-
89 rättelse- och säkerhetstjänster
författaren kallad manschetter- undersökningskommission om
rorist 78 USA:s politik i södra Afrika
Guru kallad terrorist 82, 83, 47
84, 92 universitet
i Pinochets Chile 36 Cornell University 50
”kriget mot terrorismen” 64, Harvard Business School 50
94 Jindal-skolor 50
”maoistisk terrorism” definie- University of Chicago 36
rad av Indiens regering 20 Yale University 50
polisterror 71 upprorsbekämpning 36
stora nyhetsmedier om 83 uppåtflöde, ekonomi 15, 17, 18,
”terroristläger” i Pakistan 93 53
Tetley Tea 17 urdu 63
textil 22, 49 USA 36, 48, 65, 99
T.G., Ajay 69 företagsfilantropi i 29–37, 50
Thackeray, Raj 60 Indonesien och 36
Thapar, Gautam 33 intressen i Kashmir 75
Tihar-fängelset 57, 82, 88 krig i Afghanistan 90, 94, 98
Timmapuram 69 krig i Irak 98–99
”Toppmöte för maktlösa” 107 medborgarrättsrörelsen i
tortyr 72, 77, 86, 90 46–47
tredje världen 33, 39 nytt kallt krig med Kina 52–53
Trilaterala kommissionen 33, 34 Occupy-rörelsen i 37, 40, 98,
Turkiet 63 100
Tyskland 53 Saudiarabien och 96
Sydostasien och 36

133
 universitet i 38–40 världsmästerskap i cricket 59
vapenindustri i 52 Västbengalen 21, 64
USA:s försvarsmakts nämnd för Wall Street 17
religions- och etikfrågor 47 Washingtonkonsensus 48
USA:s försvarsministerium 47, Western Electric 47
111 Wikileaks 61
USA:s specialstyrkor 52 Winfrey, Oprah 28
USA:s underrättelse- och säker- Wintonik, Peter 63
hetstjänster 38 Woods, George 32
USA:s utrikesministerium 34, 38
US Steel 47 Y
Uttar Pradesh 27 Yale University 50
Yan’an 68
V Youth for Equality 61
Vaidya, Abhijit 112 yttrandefrihet 26, 27, 29
Vajpayee, Atal Bihari 84 Yunus, Muhammad 35
val 19, 27, 46, 60, 65, 77, 90, 94
Vansvasi Chetna, ashram 70 Z
Vastu 16 Zee TV 84, 86
Vedanta 17, 26 Zhou Enlai 68
Vietnam 99 Zinn, Howard 63
Vietnamkriget 47 Zuccotti Park 98
våld i nära relationer 44
våldtäkter 20, 24, 70, 79, 95, 104, Ö
116 överrättsdomstol 22, 84, 85
vålnader 16, 66, 71 överrättsdomstolen i Chhattis-
Världsbanken 32, 33, 37, 52 garh 22
Världsbankens pris för utomor- övervakning 41, 51, 71
dentliga insatser för samhället
37