STIFTELSEN SVENSK BERGTEKNISK FORSKNING

SWEDISH ROCK ENGINEERING RESEARCH

NY SKADEZONSFORMEL
FÖR SKONSAM SPRÄNGNING

New formula for blast induced damage

in the remaining rock

Mats Olsson
Finn Ouchterlony

SveBeFo Rapport 65
Stockholm 2003
ISSN 1104- 1773
ISRN SVEBEFO-R--65--SE
 i

FÖRORD

Under ett antal år har forskning pågått inom SveBeFo om sprickbildning i kvarstående berg
från sprängning, bland annat i form av försökssprängningar i stenbrott i Vånga i norra Skåne.
Ett stort antal hål har sprängts och spricklängder i det kvarstående berget har undersökts med
olika metoder. Syftet har varit att öka kunskaperna om vilka faktorer som påverkar
sprickbildningen och därmed öka möjligheterna att välja lämplig teknik för att begränsa
skadezonen i kvarstående berg.

Vid tunnelsprängning anges ofta krav på en största tillåten skadezon, trots att begreppet inte är
entydigt definierat och man inte heller har några etablerade metoder för att kontrollera att
kravet är uppfyllt. Ett seminarium om skadezonsbegreppet hölls till exempel i början av
nittiotalet, refererat i SveBeFo-rapport nr 8 (Red. Per Andersson, 1994), som tydligt visar på
svårigheterna att definiera begreppet och att kvantifiera uppsprickningens betydelse för
stabilitet och förstärkningsbehov, eventuell inläckning till tunneln etc.

Likafullt är det allmänt vedertaget att skonsam sprängning är gynnsamt med hänsyn till ovan
nämnda faktorer, även om effekterna inte kan preciseras. I bygghandlingar föreskriver man
regelmässigt en viss tillåten skadezon, indirekt definierad genom ett ställföreträdande krav via
en ”skadezonstabell”, som anger förväntad skadezon vid användning av olika sprängämnen.
Tabellen är huvudsakligen baserad på några få undersökningar från sjuttiotalet.

SveBeFos försök och analyser de senaste tio åren har väsentligt ökat kunskapen om vilka
faktorer som främst påverkar sprickutbredningen och därmed gett en möjlighet att ta fram en
förbättrad skadezonstabell eller en ”formel” för att bedöma sprickutbredningen. Föreliggande
rapport är en redogörelse för bakgrunden till den befintliga tabellen och sammanfattar
genomförda försök inklusive analyser och slutsatser som grund för ett förslag till en ny
skadezonsformel och hur den skulle kunna tillämpas.

Rapporten kan ses som en slutredovisning av en period av forskning kring sprickutbredning

från sprängning. Ämnet är dock ingalunda uttömt och det kommer att ta tid innan en ny
skadezonsformel blir etablerad i praktisk verksamhet. Flera av de engagerade forskarna och
andra som deltagit i referensgrupper och andra diskussioner kommer att ha anledning till
fortsatt arbetet inom området. Till alla dem som medverkat som stöd till SveBeFos forskare i
olika roller riktas ett varmt tack. Särskilt vill vi nämna Sven-Olof Båvik, Vägverket
Produktion, som varit ordförande i referensgruppen och under många år aktivt stöttat
forskningsarbetet.

Stockholm i september 2003

Tomas Franzén

SveBeFo Rapport 65
 ii

SAMMANFATTNING

I Sverige används inom civilt bergbyggande en tabell för bedömning av skadezoner. Tabellen
omfattar de vanligaste använda kontursprängämnena. Laddningskoncentrationen, omräknad
till Dynamex-ekvivalenter, ligger till grund för bedömning av skadezonsdjupet. Tabellen har
många begränsningar och är egentligen bara verifierad för Gurit och Prillit i 45 mm hål.
Tabellen saknar också en definition av skada och säger tex. inget om vare sig hålsättning eller
tändspridning men har trots dessa begränsningar varit ett praktiskt verktyg för design av
skonsam sprängning. Ökad infrastruktuell utbyggnad innebär ofta bergarbeten i tätort med
stora krav på begränsade skador på omgivningen. En ny tabell för bestämning av skador från
sprängning behövs.

Under ett antal år har forskning pågått på SveBeFo om sprickbildning i kvarstående berg från
sprängning. Ett stort antal hål har sprängts och spricklängder i det kvarstående berget har
undersökts. Frikoppling, hålavstånd, vatten i hål, initiering och sprängämnestyp är några av de
parametrar som vi funnit som mest påverkar sprickutbredningen. Utifrån denna vetskap har en
ny skadeformel tagits fram. Formeln utgår från våra uppmätta spricklängder i granit med ett
antal kompensationsfaktorer för inverkan av hålavstånd, tändspridning, vatten i hål samt
sprickighet.

Rapporten beskriver bakgrunden till nuvarande skadezonstabell samt arbetet med den nya
formeln samt hur den skall tillämpas. Hänsyn tas bl.a. till hur detonationshastigheten ändras
med kopplingsgraden samt hur torra resp. våta hål påverkar detonationshastigheten.

Innan den nya formeln kan tillämpas behövs ett antal fältprov. Ett förslag till försöksserie har
diskuterats med Vägverket.

SveBeFo Rapport 65
 iii

SUMMARY

Since many years a table is used in Sweden for the judgement of blast damage caused during
blasting. Commonly used explosives for such work are listed in order of their equivalent
linear charge concentration in terms of kg Dynamex per metre. The table suffers from many
shortcomings and is only verified for very few explosives under specific circumstances. A
clear definition of damage is lacking. Furthermore it does not take in consideration the
influence of blasthole pattern, scatter in initiation and coupling ratio but has been a practical
tool to design smooth blasting. So there is a strong demand of a new table.

Since a couple of years there has been an intensive research of how cracks are caused by
blasting at SveBeFo. A large number of holes have been blasted and the cracks in the
remaining rock have been examined. Coupling ratio, spacing, water in the holes, scatter in the
initiation and the influence of different explosives on crack lengths are some of the examined
factors. With the knowledge of the effects of these factors a new formula has been proposed.
The new formula emanates from our measured crack lengths in granite. Compensation factors
for decoupling, spacing, initiation, water in holes and the rock are included in the formula.
One important factor included in the formula is the variation of the detonation velocity due to
decoupling in wet or dry holes.

The formula and how it affects planning of smooth blasting has to be tested in different field
conditions. Plans for such tests are currently under discussion.

SveBeFo Rapport 65
 iv

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. BAKGRUND……………………………………………………..1

2. NUVARANDE SKADETABELLS BEGRÄNSNINGAR………6

3. NY SKADEZONSTABELL…………………………………….15

3.1 Inledande tankar……………………………………………..15

3.2 Klassificering av sprängämne……………………………….20

3.3 Förslag till ny formel………………………………………..23

3.4 Tillämpning av ny skadezonsformel………………………..24

4. FÖRSLAG TILL FORTSÄTTNING……………………....…...29

5. REFERENSER……………………………………………….…29

SveBeFo Rapport 65
 1

1. Bakgrund
Sedan åtskilliga år används vid tunnelsprängning inom civilt bergbyggande i Sverige en tabell
för bedömning av skadezoner. En senare versionen finns i en anvisning som Vägverket
upprättade 1995 inför Ringen-projekten i Stockholm [1], se tabell 1. Denna anvisning ingår
också i JärnvägsAMA som är Banverkets komplement till AMA 83 [2]. Det förutsätts att alla
konturer under jord skall utföras som skonsam kontursprängning.

I tabell 1 inordnas vanligt förekommande sprängämnen som används vid sprängning av

tunnelkonturer efter den laddningkoncentration i kg Dynamex-ekvivalenter som respektive
laddning har. Omräkningen från det aktuella sprängämnet till Dynamex har gjorts med hjälp
av vikstyrkan. Laddningskoncentrationen ligger sedan till grunden för bedömning av det
skadezonsdjup in i berget som laddningen åstadkommer. Tabellen gäller för borrhålsdiametrar
inom intervallet 45-51 mm.

Beträffande begreppet skadezon säger [2]:

Med skonsam kontursprängning menas att uppsprickningen i kvarstående berg, på grund
av sprängning, skall begränsas till det ”skadezonsdjup” som angivits för respektive
kontur.

Uppsprickningen från stross- och hjälparhålen innanför konturhålen får ej nå längre in i

kvarstående berg än från laddningarna i konturhålen.

Mikrosprickor orsakade av sprängning och som kan ha betydelse för den färdiga tunnelns
täthet bildas även utanför den här angivna ”skadezonen.

Av detta kan förstås att ”skadan” i skadezonen antas bestå av sprickor, nybildade eller gamla,
som slagits upp av sprängningen.

Tabellen och dess föregångare har använts vid utbildning, design och i bygghandlingar men
sannolikt mer fungerat som en likare, dvs. sett till att alla som arbetar med skonsam
sprängning använder samma angreppssätt på problemet, än som en verklig bestämning av
skadezonsdjupet. Verkliga mätningar av skadezoner för de laddningar som tabellen räknar
upp har, oss veterligen, gjorts bara i enstaka fall.

Hur har då tabellen tillkommit? Ursprunget till tabellen är en undersökning som Sjöberg m.fl.
[3, 4] gjorde i slutet av 1970-talet i vägtunnlar i granit och gnejsgranit i Göteborg. Skadezons-
djupet mättes genom kartering av nytillkomna sprickor i kärnborrhål i tunneltaket. Gränsen
definierades av två nytillkomna sprickor per meter hål.

Enligt denna undersökning kunde skadezonen från Ø 45 mm borrhål fulladdade med Prillit A
(1,26 kg DxB/m) och från Ø 17 mm Guritrör i likadana hål (0,18 kg DxB/m) bestämmas. För
Guritrören låg den inom 0,1-0,7 m och för Prilliten inom 2,2-3,4 m. På denna grund
bestämdes ett samband mellan skadezonsdjup Rc (m) och laddningskoncentration q (kg Dx/m)
enligt

Rc = 1,9⋅ q så länge som q < 1,4 kg/m. (1)

SveBeFo Rapport 65
 2

Tabell 1:Tabell över bedömt skadezonsdjup vid tunnelsprängning från några vanligt
förekommande sprängämnen, gäller för håldiameter 45-51 mm. Efter [1].

Sprängämne Laddnings- Laddnings- Bedömt

typ 1) diameter koncentration skadezonsdjup 2)
mm kg DxM/m m
Detonex 40 0,04 (pentyl) 0,2
Gurit A 17 0,17 0,3
Detonex 80 0,08 (pentyl) 0,3
Emulet 20 45 0,22 0,4
Gurit A 22 0,30 0,5
Kimulux 42 22 0,41 0,7 3)
Emulet 30 45 0,37 0,7
Emulite 100 25 0,45 0,8
Emulite 150 25 0,55 1,0
Emulet 50 45 0,62 1,1
Dynamex M 25 0,67 1,1
Emulite 100 29 0,60 1,1
Emulite 150 29 0,74 1,2
Emulite 100 32 0,74 1,2
Emulite 150 32 0,91 1,3
Dynamex M 29 0,88 1,3
Dynamex M 32 1,08 1,5
Prillit A 45 1,23 1,6
Emulite 150 39 1,3 1,7
Prillit A 51 1,58 2,0
Dynamex M 39 1,60 2,0
1) Likvärdiga sprängämne får användas efter att dessa inplacerats i ovanstående tabell och
godkänts av beställaren.
2) Mikrosprickor orsakade av sprängning och som kan ha betydelse för den färdiga tunnelns
täthet bildas även utanför den här angivna zonen.
3) Uppskattad med avseende på laddningskoncentrationen.

Samtidigt upprättades en ursprunglig tabell [3, 4] i vilken 14 nya laddningstyper inplacerats

med denna ekvation som grund, utan att motsvarande skadezonsdjup egentligen mätts. För Ø
17 mm Guritrör anger tabellen t.ex. djupet 0,3 m och för Ø 45 mm borrhål med Prillit A
djupet 2,4 m.

Denna tabell förekom ännu 1991, Carlsson [5]. Sjöberg [6] modifierade den under tiden under
inflytande av växande erfarenheter samt nya teoretiska och experimentella rön som

SveBeFo Rapport 65
 3

framkommit, se nedan. Tabell 1 antogs i sin modifierade form av arbetsgruppen som arbetade
med projektanvisningarna för Ringen och Yttre Tvärleden [1].

Ett viktigt inflytande hade svängningshastighetsmätningar och därur utvecklade teorier.

Under salvorna i Göteborg [3, 4] gjordes sådana mätningar i berget nära skadezonen och man
fann att vid skadezonsgränsen låg den i medeltal på 680 mm/s.

Detta material kom att utgöra en del av det underlag som Holmberg och Persson [7, 8]
använde i sin utvidgning av svängningshastighetsansatsen för att beräkna skadezonsdjupet vid
sprängning. I korthet utgick de från ett samband mellan svängningshastighet v (mm/s),
laddningsvikt W (kg) och avstånd R (m) enligt

v = K⋅ Wα/Rβ. (2)

Här är K, α och β konstanter som måste bestämmas genom försök för en aktuell plats.
Holmberg-Persson införde en korrektionsfaktor för laddningslängden i högerledet. Denna tar
hänsyn till att en utsträckt laddning av given storlek i ett borrhål på nära håll inte kan ge
upphov till en lika hög svängningshastighet som motsvarande laddning ger när den är
koncentrerad i berget.

Korrektionsfaktorn utgörs av en integral som måste beräknas numeriskt utom för enstaka
kombinationer av värden på α och β. Den har en sådan form att W i princip kan ersättas av
laddningskoncentrationen q.

Sambandet för v säger i korthet hur snabbt svängningshastigheten ökar med ökande
laddningsvikt respektive avtar med ökande avstånd från laddningen. Till detta samband
kopplas ett gränsvärde vc som definierar skadezonsdjupet Rc;

R ≤ Rc när v ≥ vc. (3)

Holmberg och Persson anger på grundval av mätningar i svenskt urberg, bl.a. i Aitik, att
vanliga värden för platskonstanterna är K = 700 mm/s, α = 0,7 och β = 1,5 samt att den
kritiska svängningshastigheten vc där skada inträffar ligger inom intervallet 700-1000 m/s.
Detta sägs gälla för laddningskoncentrationer inom intervallet 0,2 - 75 kg/m.

Kombinationen av ekvationerna 2, med laddningslängdskorrektionen, och 3 ger ett nytt

samband mellan Rc och q med laddningslängden H eller laddningsdiametern Øe som para-
meter. Sambandet är emellertid inte en rät linje som i ekvation 1 utan beskriver en serie kur-
vor. Holmberg-Perssons svängningshastighetsansats finns implementerad i Nitro Nobels berg-
sprängningsprogram Blastec [9] med standardvärdena K = 700 mm/s, α = 0,7 och β = 1,5.

Vår analys visar att om man plottar skadezonsvärdena i tabell 1 som funktion av
laddningskoncentrationen, se figur 1, så faller de allra flesta punkterna med god noggrannhet
längs en bruten rät linje (Fig.1) som ges av sambanden

Rc = 1,9⋅ q så länge som q < 0,5 kg/m och

(4)
Rc = 0,95⋅ (q+0,5) när 0,5 ≤ q ≤ 1,6 kg/m.

SveBeFo Rapport 65
 4

Lutningen för den första delen av linjen är identisk med lutningen i ekvation 1, lutningen för
den andra delen bara hälften så stor.

Skadezonsdjup Rc, m
2.50
Rc= 1,9*q

2.00

1.50

1.00

0.50

0.00
0.00 0.50 1.00 1.50 2.00
Laddningskoncentration q, kg DxM/m
Figur 1. Grafisk representation av skadezonstabellen från [1]. Värdena i ursprungstabellen [3,
4] följer den streckade räta linjen.

Om vi sätter in de riktvärden för platskonstanterna som Holmberg-Persson angivit, dvs. K =

700 mm/s, α = 0,7 och β = 1,5 samt laddningslängden H = 4 m så kan vi med deras ekvationer
beräkna kurvor runt laddningen där svängningshastigheten skall vara konstant. Väljer vi
kurvan för gränsvärdet vc = 700 mm/s och tar två punkter på kurvan, en i ett plan mitt genom
laddningen och en i ett plan genom laddningens ändpunkter och plottar deras avstånd till
laddningen som funktion av laddningskoncentrationen erhålls figur 2. Det är samma kurvor
som en Blastec-beräkning skulle ge.

Som synes faller sambandet i ekvation 4 mitt emellan de två kurvorna. Detta bekräftar att
Holmberg-Perssons ekvationer använts [5] vid konstruktionen av det samband (4) som ligger
bakom Tabell 1. Skadezonstabellen är därför nära förknippad med svängningshastighets-
ansatsen.

SveBeFo Rapport 65
 5

Skadezonsdjup Rc, m
2.50

mitt för laddningen

2.00

1.50
vid laddningens topp

1.00

0.50

0.00
0.00 0.50 1.00 1.50 2.00
Laddningskoncentration q, kg DxM/m
Figur 2. Beräkning av sambandet mellan skadezonsdjup och laddningskoncentration för
Holmberg-Perssons ansats [7, 8]. Kurvan enligt ekvation 4 är streckad.

Figur 2 visar också att sambandet (4) inte bör utsträckas till högre laddningskoncentrationer
än ca. 2 kg/m. Däremot är varken Holmberg-Perssons ansats i sig eller Blastec-beräkningarna
begränsade i detta avseende.

Svängningshastighetsansatsen har också utvidgats av Hustrulid m.fl. [10]. De anger ett

samband för svängningshastigheten från en sprängladdning som lyder

v = ph /(ρ⋅ c)⋅ (0,61⋅ Øh/R)⋅ e-I·R (5)

I detta uttryck finns förutom borrhålstrycket ph (Pa) även bergets impedans ρ⋅ c

(densitet⋅ ljudhastighet, kg/(m2⋅ s)) och en bergdämpningskonstant I (1/m). I en tidigare
version finns Øh även i exponenten vilket gör I dimensionslös. Detta är sannolikt inte lika
fysikaliskt korrekt. Om I skall vara en bergegenskap kan dämpningskonstanten inte bero på
borrhålets storlek. Borrhålstrycket är vidare starkt beroende av sprängämnets
detonationshastighet och man tar hänsyn till kopplingsgraden genom en enkel gaslagsansats.

SveBeFo tillsammans med LKAB har undersökt vilka av sambanden, Holmberg-Persson eller
Hustrulids, som ger den bästa beskrivningen av svängningshastighet och sprängskador i malm
och gråberg, se Nyberg och Fjellborg [11].

SveBeFo Rapport 65
 6

2. Nuvarande skadezonstabells begränsningar

Innan vi diskuterar de begränsningar som finns hos skadezonstabellen och svängnings-
hastighetsansatsen så konstaterar vi att tabellen och dess sidotext har varit och är ett praktiskt
verktyg som med goda resultat använts för att konstruera borr- och laddplaner för skonsam
sprängning. Sprängningsresultaten har oftast bedömts enbart visuellt, t.ex. genom andelen
synliga halvpipor, före eller efter skrotning. Hur djupt in i berget som skadezonerna, dvs
sprickorna, nått har ytterst sällan mätts.

Själva svängningshastighetsansatsen har använts med stor framgång både i Sverige och
utomlands. Vid Explo’95-konferensen i Brisbane i Australien förekom t.ex. ett 10-tal bidrag
där den använts för att bedöma sprängskador. Ett svenskt exempel är Ouchterlony m.fl. [12]
vilka visade att ansatsens prognoser för skadezonsdjup stämde väl överens med värden som
mätts med geofysiska metoder, se tabell 2.

Tabell 2:Skadezonsdata från Ouchterlony et al. [12] listade efter använda sprängämnen.
Borrhålsdiameter Ø 48 mm i granodiorit.

Sprängämne Skadezonsdjup Skadezonsdjup Skadezonsdjup,

typ enl. tabell 1 enl. [12] mätta värden
m m m
Gurit 17 mm 0,3 0,25-0,65 0,0-0,8 2)
1)
Gurit 22 mm 0,57 0,45-0,75 0,1-1,0
Dynamex 25 mm 1,2 0,5-1,3 0,5-1,6 3)
Dynamex 29 mm 1,7 1,0-1,6 0,7-1,3
Dynamex 32 mm 2,1 1,1-1,9 1,2-2,0
1) Beräknat ur tabell 1
2) Enstaka värde 1,1 m
3) Resultat från omskjutning, enstaka värde 2,7 m

Ansatsens allmänna duglighet visas också av figur 3 som täcker många sprängningar i olika
sorters berg med borrhål med diametrar från 30 till 300 mm och uppmätta skadezonsdjup från
5 cm till 30 m. Kurvorna i figuren har räknats fram ur Holmberg-Perssons samband med
värdena K = 650 mm/s, α = 0,71, β = 1,42 och H = 5 m. För olika typer av skada har olika
gränsvärden för svängningshastigheten använts. Kurvorna återger som synes väl den allmänna
tendensen i mätvärdena.

SveBeFo Rapport 65
 7

Skadezonsdjup Rc, cm
5000
rörelse i sprickor

1000 märkbar skada

v c i mm/s: 350 bakåtbrytning
725

100 8000 krossning

15000
10
borrhålsvägg

1
20 40 100 200 400
Borrhålsdiameter Φh i mm

Figur 3. Diagram över skadezonsdjup från fulladdade spränghål. Staplarna refererar

till mätta skador i olika bergarter. Definitionen för skada varierar från fall till
fall. De heldragna linjerna har räknats fram med Holmberg-Perssons ansats.

Mot svängningshastighetsansatsen kan man ändå rikta åtskilliga invändningar av teoretisk och
praktisk natur. De sammanfattas bl.a. av Ouchterlony [13] och Blair och Minchinton [14] och
går ut på att:

1. Holmberg-Perssons härledning av laddningslängdskorrektionen tar inte hänsyn till att

svängningshastigheten är en vektorstorhet, dvs. vad man mäter är riktningsberoende. Det
gör inte heller Hustrulids härledning av sambandet (5).

2. Samband av typen (2) med laddingslängdskorrektion återger inte inverkan av

laddningslängd eller riktning korrekt vare sig nära laddningen eller långt ifrån den.
Ansatsen ger felaktiga värden för svängningshastigheten runt en detonerande laddning

3. Det finns i ansatsen en underliggande koppling mellan svängningshastigheten och

töjningen i materialet och därmed med spänningen. Som ingenjörer är vi vana att diskutera
brott i termer av spänningskriterier, brott inträffar när något representativt spänningsmått
överstiger hållfastheten hos materialet.

Proportionalitet mellan svängningshastighet och töjning/spänning gäller emellertid bara

under endimensionella förhållanden, t.ex. i en stav eller när en vågfront sveper in ett
spänningslöst material i vila. I praktiken kan vi alltså förvänta oss att den samstämmighet

SveBeFo Rapport 65
 8

mellan förloppen som finns i fronten försvinner helt efter den första toppen, något som
mätningar också visar. Se t.ex. Bjarnholt och Skalare [15].

Från teoretisk synpunkt kan man inte heller generellt förvänta sig enkel proportionalitet
mellan en vektorstorhet (svängningshastigheten) och en tensorstorhet (spänning eller
töjning) som i en punkt definieras av olika vektorer beroende på riktning.

4. En samtidig initiering av laddningar i flera borrhål, t.ex. med elektroniska sprängkapslar,

ger givetvis högre värden på svängningshastigheten men bevisligen också mindre
sprängskador. Se nedan.

Att svängningshastighetsansatsen ändå fungerat ingenjörsmässigt beror kanske på att den ger
ett konsistent och tillräckligt noggrant sätt att bedöma den relativa påkänningen från eller
skadeeffekten av olika laddningstyper. Vidare spelar det förmodligen stor roll att sväng-
ningshastigheten är mycket enklare att mäta än t.ex. bergspänningen och att det finns en
långvarig erfarenhet av att tolka resultaten från svängningshastighetsmätningar.

Vad som menas med tillräcklig noggrannhet belyses av att uppmätta toppvärden för
svängningshastigheten från till synes lika förhållanden kan skilja flera hundra procent.

Vad är då begränsningarna hos tabell 1? Vi kan på grundval av våra erfarenheter göra följande
lista:

Definition av skada: En klar definition saknas. Är det 2 nya sprickor per meter borrkärna som
i Göteborgsundersökningen [3, 4], är det längden på de skapade men ännu slutna radiella
sprickor bakom halvpiporna som Olsson och Bergqvist [16-21] ser i sina undersökningar i
Vånga? Eller skall begreppet skada relateras till de praktiska och ekonomiska konsekvenser
som uppsprickningen medför, vilket Krauland hävdar [22]?

Hålstorleken: Tabellen täcker inte de borrhåldimensioner som används i dag. Den omfattar Ø
45-51 mm borrhål men i dag används ibland även Ø 57 eller 64 mm borrhål i ort- och
tunnelsalvor.

Kopplingsgraden: Den saknas i tabellen men spelar en mycket stor roll enligt våra
erfarenheter från graniten i Vånga [18]. Där ger exempelvis en Ø 22 mm Guritladdning i ett Ø
64 mm borrhål ca 15 cm långa radiella sprickor i väggen bakom halvpiporna. Samma
laddning i ett Ø 24 mm borrhål ger sprickor gott och väl 1 m in i väggen, se figur 4. Därför
bör rimligen även klenare hål än Ø 45 mm kunna ingå i tabellen.

SveBeFo Rapport 65
 9

Figur 4. Bilder från försök med Ø 22 mm Gurit i Vånga. Den övre bilden visar sprickbilden
från en frikopplad laddning [16], den undre från ett fulladdat hål [19].

Det spelar alltså stor roll om laddningen fyller ut hålet eller inte. Detta visas också av att
Emulet 20 i Ø 38 mm hål med laddningskoncentrationen 0,28 kg/m (0,19 kg DxM/m) ger
längre sprickor i väggen än Ø 22 mm laddningar av Kimulux 42 i Ø 38 mm hål som har
laddningskoncentrationen 0,4 kg/m (0,33 kg DxM/m) [16].

SveBeFo Rapport 65
 10

Dessa resultat kan vara viktiga när det gäller att jämföra sprängskador från gasad emulsion
med skador från strängemulsion. Dessutom är möjligen inverkan av borrkronornas
diameterslitage inte längre helt betydelselös.

Torra eller våta hål: Tabellen säger inget om de bedömda skadezonsdjupen gäller för torra
eller våta hål. I en tunnel har hålen i tak och väggar normalt en sådan lutning att vatten rinner
ut. I sulan sticker hålen neråt och vattnet kan snabbt rinna till även efter renblåsning. Samma
gäller i de nedåtriktade hålen i en slänt.

Försök från ett granitbrott i Svenneby har visat att spricklängderna bakom ett Ø 64 mm
borrhål som laddats med Ø 22 mm Gurit blir 3-4 gånger längre om borrhålet är fyllt med
vatten än om det är torrt, se Ouchterlony m.fl. [23,24]. Vatten är bevisligen ett utomordentligt
kopplingsmedium för sprängverkan!

Tändspridningen: Tabellen säger ingenting om effekten av tändspridning. Försök i

Vångagraniten visar att en samtidig upptändning av konturhålen ger betydligt kortare
kvarstående sprickor i bergväggen. Där har s.k. elektroniksprängkapslar använts i vilka en
elektronisk krets ger en samtidighet i upptändningen som kan uppskattas till 0,1 ms eller
bättre. Detta styrker resultaten från tidigare tunneldrivningsförsök hos LKAB i Kiruna,
Niklasson och Keisu [25].

Resultaten bekräftas även av senare undersökningar i Kiruna, Fjellborg och Olsson [26], och i
Södra Länken, Olsson [27].

Den samtidiga upptändningen ger en förspräckningseffekt i och med att stötvågorna från
angränsande laddningar hinner samverka. Redan en så kort fördröjning som 1 ms ger
betydligt längre sprickor eftersom stötvågssamverkan uteblir.

Därför kan vanliga, pyrotekniskt fördröjda sprängkapslar som har en tändspridning på minst 5
ms bara undantagsvis ge lika bra resultat som elektroniksprängkapslar. Intervallnumren 25-60
i tunnelserien som används i tunnelkonturer har t.ex. en tändspridning på ca. 150 ms!

Pentylstubinupptändning hamnar någonstans mellan de två andra upptändningssätten. Senare

skadezonsmätningar, Ouchterlony m.fl. [28], tyder på att fördröjningen i upptändingen mellan
två hål, som är ca 0,15 ms/m för en detonationshastighet på 6500-7000 m/s, är tillräckligt kort
för att göra resultaten jämförbara med dem som erhölls efter samtidig upptändning med
elektroniksprängkapslar.

Hålsättningen: Tabellen säger ingenting om förhållandet mellan försättning och hålavstånd. I

konturen är försättningen oftast större än hålavståndet. I hjälparraderna och strossen gäller
normalt det omvända. Våra försök i Vånga med samtidig upptändning visar att
spricklängderna i kvarstående berg efter sprängning påverkas ganska litet av försättningens
storlek.

Detta kan verka stå i motsats till vad somliga hävdar gäller för pyroteknisk upptändning, se
t.ex. Hustrulid [9]. En del av förklaringen kan ligga i att Vångaförsöken utförts i sprickfritt
berg utan sprängskador från t.ex. hjälpare och stross.

Vid en samtidig upptändning av spränghålen så har däremot hålavståndet en betydande

inverkan på sprickorna i det kvarstående berget, Olsson [29]. Längden av de radiella
sprickorna bakom halvpiporna ökar med ökande hålavstånd. För Ø 22 mm Gurit i Ø 64 mm

SveBeFo Rapport 65
 11

borrhål med 0,8 m försättning ökar spricklängden från ca 20 cm vid 0,5-0,8 m hålavstånd till
40-60 cm när hålavståndet varit 1,2-2,0m.

Det är ingen skillnad på utslaget, försättningen har gått ut. Däremot ändras skadezonens
utseende kraftigt när hålavståndet ökar från 0,8 m till 1,2 m. Från att ha bestått av isolerade
sprickrosor runt hålen börjar långa bågformade sprickor uppträda vilka nästan möts och gör
berget mellan hålen bomt, se figur 5. Sprickorna är inte djupa då de går ca 10-15 cm in i
väggen, men de syns knappt vid en inspektion av halvpiporna och utgör därför en risk för
främst människor om konturen inte skulle skrotas.

Figur 5. Bild från försök med Ø 22 mm Gurit i Ø 64 mm borrhål i Vånga. De bågformade

sprickorna uppträder oftare när hålavståndet E = 1,2 m men förekommer även när E
= 0,8 m. Bilden visar ett skott när V = E = 0,8 m [19].

Till hålsättningen kan vi också räkna inspänninngen. Det finns belägg för att hörnhål i
tunnelsalvor och inspända strosshål ger djupare skadezoner än lika hårt laddade hål inne i
salvan, Ouchterlony m.fl. [12]. Vidare hävdar många att konturhål som sticker mycket p.g.a.
felborrning också ger djupare skadezoner.

Effekten av laddninglängd: Holmberg-Perssons svängningshastighetsansats ligger som visats

ovan delvis till grund för tabell 1. Om ansatsen kan anses vara riktig så skall det skilja en del
mellan skadezonsdjupet från en kort 3 m tunnelsalva och från en 15 m hög slänt. Några
experiment som styrker eller motsäger detta känner vi inte till.

Bottenladdningens inverkan: I tillämpningen av tabell 1 glöms ofta den betydligt kraftigare

bottenladdningen bort vid beräkning av skadezonsdjupet. Man tittar enbart på inverkan
pipladdningen. Ändå anses det t.ex. att gavelskrotningen vid ort- och tunneldrivning tar
avsevärt längre tid än skrotningen av resten av salvan, se t.ex. Fjellborg och Olsson [26].
Detta är en klar indikation på att sprängskadorna är större i botten än längre upp längs
piporna.

På senare tid har man också begränsat bottenladdningens storlek vid fastställande av
skonsamhetsgrader för tunnelsprängning, t.ex. för Ringen (Niklasson m.fl. [30]) och för
Lundbytunneln (Eriksson och Söderberg [31]). Ändå saknas det eventuella tillskott till
sprängskadorna i pipdelen av spränghålen som bottenladdningen kan ge.

SveBeFo Rapport 65
 12

SveDeFo-arbeten från mitten på 1980-talet [32] visar att bottenladdningen har en stor
inverkan på borrhålstrycket. Detta mättes vid sprängning med olika kombinationer av botten-
och pipladdning i Ø 89 mm borrhål i gnejs. För t.ex. Ø 22 mm Gurit ovanpå en 0,55 m lång
1,3 kg bottenladdning av Ø 50 mm Emulite 150 så mättes under förladdningen först ett tryck
av ca 20 MPa från pipladdningen och sedan kom ca 2 ms senare en trycktopp om ca 70 MPa
från bottenladdningen, se figur 6.

Figur 6. Borrhålstryck uppmätt under förladdningen i ett Ø 89 mm borrhål laddat med Ø 22

mm Gurit ovanpå en Ø 50 mm bottenladdning av Emulite 150 [32].

Denna typ av samverkan finns inte medtagen i tabell 1. Däremot är det klart att Holmberg-
Perssons samband innehåller en sådan samverkan. Vi känner inte heller här till några
skadezonsmätningar som styrker eller motsäger denna samverkan.

Berget: Tabellen säger inget uttryckligt om vilket berg som den gäller för. I svängnings-
hastighetsansatsen talas om svenskt urberg, dvs. främst granit och gnejs. Våra försök i
gnejsgraniten i Jakobsdal [28] visar att utöver de radiella sprickor och eventuella bågformade
sprickor som förekommer i ren granit så tillkommer i gnejsen uppsprickning av svaghets-
planen i bergets foliationsriktning. Huruvida de två sprickfamiljerna samverkar beror på bl.a.
på hur foliationen är orienterad i förhållande till bergväggen.

Det är också klart att skadezonen ser annorlunda ut i en mjukare bergart som magnetitmalm.
Sågning i orter hos LKAB, Nyberg m.fl. [33], visar att radiella sprickor bakom halvpiporna
oftast saknas. Skadorna verkar i stället bestå av ett finmaskigt spindelnät av sprickor på
kornstorleksnivå. Andra mjukare bergarter som kalksten och sandsten kan förväntas reagera
likadant.

Till detta kommer vittring eller uppsprickning hos bergmassan. Försök visar att befintliga
öppna sprickor och slag kan dra till sig de radiella sprickorna och förlänga dem med upp till
100% [23, 24]. Samtidigt verkar befintliga sprickor i ytberg som barriärer för de spräng-
sprickornas tillväxt. Bara ca 1/3 av dem orkar korsa befintliga sprickor.

SveBeFo Rapport 65
 13

Om däremot en befintlig spricka skulle vara så hårt trycksatt att den är sluten utgör den inget
hinder för sprängsprickor. Dessutom visar sprängsprickor i spänningsfält en stor benägenhet
att växa vinkelrätt mot den minsta huvudspänningen.

Precisionen i bedömda skadezonsdjup: Tabellen anger för varje laddning ett bedömt
skadezonsdjup på 0,1 m när. Man skulle t.ex. kunna förledas att tro att skadezonen från Ø 17
mm Gurit (0,17 kg DxM/m ger 0,3 m) alltid är grundare än den från Ø 22 mm Gurit (0,30 kg
DxM/m ger 0,5 m). Diskussionen ovan visar emellertid att så inte är fallet eftersom man t.ex.
mätt djup mellan 0,2-0,7 m för Ø 17 mm Gurit i Göteborgsundersökningen [3, 4].

Vidare inverkar alla faktorer som nämnts ovan till att göra bedömningen osäker. Så förväntar
vi oss t.ex. att skadezonen från Ø 17 mm Gurit i vattenfyllda Ø 64 mm borrhål nästan alltid är
grundare än den från Ø 22 mm Gurit i torra hål, vilket kanske inte är fallet. Vi har vidare
effekten av bergart osv. Det är knappast meningsfullt att ange ett enstaka värde för bedömt
skadezonsdjup om inte förhållandena specificeras bättre än vad som görs i anslutning till
tabell 1.

Laddningskoncentrationen: Här finns flera invändningar. Den första är att klassningen av

sprängämnena som görs i tabellen inte är konsistent. Detonex 80 g/m har t.ex. satts in med q =
0,08 kg DxM/m men ansetts likvärdigt med 0,17 kg DxM/m ur skadezonssynpunkt och
Detonex 40 har satts in med 0,04 kg DxM/m medan verkan anses motsvara 0,11 kg DxM/m.
Pentylstubinen bedöms alltså ge djupare skadezoner än vad laddningskoncentrationen anger.
Dessutom har det någon gång föreslagits att andra sprängämnen skulle få ”skadezonsrabatt”.

Detta innebär att man insett att laddningskoncentrationen inte kan vara den enda grunden för
bedömningen av sprängskador. För det andra sägs det i texten efter tabell 1 att:
Likvärdiga sprängämnen får användas efter att dessa placerats in i ovanstående tabell och
godkänts av beställaren.

Däremot sägs ingenting om grunden för inplaceringen. När får man t.ex. avvika från
laddningskoncentrationen som bestämmande faktor? Skulle det inte var bättre med ett
experimentellt förfarande likt det i Vånga där det verkliga skadezonsdjupet mäts?

Den tredje invändningen gäller hur laddningskoncentrationen beräknas. Som redan nämnts
uttrycks den i kg Dynamexekvivalenter per meter, dvs den verkliga laddningskoncentrationen
för ett aktuellt sprängämne måste räknas om i motsvarande mängd Dynamex M.

Omräkningen sker med en faktor som kallas viktstyrkan för sprängämnet, ett begrepp som är
svenskt och sannolikt används bara i Norden.

Viktstyrkan relativt ANFO definieras enligt Persson m.fl. [34] ekvation 4.55 av

sANFO = 1/0,84⋅ (5e/6+vg/6), (6)

uttryckt i kg ANFO ekvivalenter per kg sprängämne. Här är

e = Q/Q0, sprängämnets relativa explosionsenergi och

(7)
vg = Vg/Vg0, sprängämnets relativa gasvolym.

SveBeFo Rapport 65
 14

Referensvärdena Q0 = 5,00 MJ/kg och Vg0 = 0,85 m3/kg vid STP gäller för LFB dynamit som
var vanligt i Sverige i början på 1950-talet. För att använda Dynamex som jämförelsegrund i
stället för ANFO så måste sANFO multipliceras med ANFO:s viktstyrka relativt Dynamex som
är ungefär 0,91.

Sprängämnestillverkarens bestämning av Q bygger emellertid på beräkningar som inte är

standardiserade och har ändrats genom åren. Beräkningen av Vg är betydligt säkrare.
Viktstyrkebegreppet togs fram när nitroglycerinsprängämnen var de vanligaste. Persson m.fl.
[34] anger att viktstyrkan underskattar sprängstyrkan hos ANFO och de emulsionsspräng-
ämnen vilka dominerar marknaden i dag. Både Dyno Nobel och Kimit har bl.a. därför sedan
en tid övergett beräkningsgrunden i (6) och använder sig bara av olika former av explosions-
energin. Det ursprungliga viktstyrkebegreppet var emellertid det som användes när
skadezonstabellerna upprättades.

Nya sprängämnen: På senare tid har användningen av ANFO under jord minskat kraftigt och
ersatts av bulkemulsionsprängämnen. Till LKAB levererar t.ex. Kimit numera nästan
uteslutande emulsion till både ortdrivning och brytning. Dyno Nobels SSE koncept med
känsliggörning av emulsionsmatrisen på plats genom gasning har prövats både i tunnlarna
under Arlanda och nu i Södra Länken med goda resultat.

Tabell 1 saknar egentligen underlag för bedömning av skadezonsdjupet för borrhål laddade
med bulkemulsion. Tag exempelvis en emulsion med densiteten 1100-1200 kg/m3 och
viktstyrkan 70 % relativt Dynamex. I ett Ø 51 mm borrhål blir laddningskoncentrationen
1,57-1,72 kg DxM/m och faller precis på gränsen för det område som tabell 1 täcker. För
grövre hål ger tabellen inga data. Till detta kommer den osäkerhet i viktstyrkebegreppet för
emulsion som nämns ovan.

Två sätt att reducera sprängstyrkan hos bulkemulsioner används, gasning till lägre densitet
och s.k. strängemulsion. Strängemulsion innebär laddning med en sträng med sprängämne
som inte fyller ut hålet. Sprängämnet ligger på botten av de horisontella borrhålen. Enligt
tidigare resonemang torde vid lika laddningskoncentration strängemulsion ge en grundare
skadezon än gasad emulsion men detta borde verifieras med försök.

Olsson [27, 35] har mätt skadezonsdjupet bakom borrhål laddade med strängemulsion. I
Vångagraniten [35] laddades 8 st horisontella Ø 48 mm borrhål med strängemulsion med
laddningskoncentrationen 0,35 kg/m (ca. 0,25 kg DxM/m) och tändes upp samtidigt med
Dyno Nobels elektroniksprängkapslar. Skadezonen, dvs. spricklängderna, blev som mest 30
cm. Enligt tabell 1 skulle skadezonsdjupet ha blivit 40-50 cm.

På arbetsplats SL 03 i Södra Länken [27] jämfördes skadeverkan av Ø 17 mm Gurit med

skadeverkan av strängemulsion laddad till ca. 0,35 kg/m, båda i Ø 48 mm borrhål, i 10 st 5 m
djupa salvor. Laddningskoncentrationen i hjälparhålen, som låg ca. 0,8-1,2 m från konturen,
hade med gasningen fått laddningskoncentrationen reducerad till ca. 0,9 kg/m för att de inte
skulle ge djupare skador i konturen än själva konturhålen.

Av salvorna utvaldes 3 salvor, strängemulsion med Nonel- eller samtidig upptändning i

konturen samt Gurit med samtidig upptändning, för sågning och inmätning av spricklängder
med penetrantvätska.

Andelen synliga halvpipor i väggarna blev genomgående betydligt högre vid samtidig
upptändning än vid Nonelupptändning, 70-75 % mot ca 15 %. De längsta uppmätta

SveBeFo Rapport 65
 15

spricklängderna var i medel 10 cm för Guriten och 18 cm för strängemulsionen, båda vid
samtidig upptändning, samt 30 cm för strängemulsionen med Nonelupptändning.

Det senare värdet uppfyller Vägverkets krav att skadezonen i vägg skall vara grundare än 30
cm. Dessutom visade försöken alltså åter att den samtidiga upptändningen av konturhålen
med elektroniksprängkapslar ger betydligt mindre skadezonsdjup än upptändning med normal
tändspridning.

3. Ny skadezonstabell

Ovanstående visar att det finns ett behov av en ny skadezonstabell. SveBeFo har under ett
antal år gjort ett stort antal försök för att undersöka hur sprickutbredning i kvarstående berg
kan reduceras. Slutmålet med dessa försök har varit att förbättra nuvarande skadezonstabell
och därför har under de senaste åren arbetet huvudsakligen inriktats mot själva tabellarbetet.

Författarna redogjorde på BK 2000 /23/ för tankarna på en ny skadezonstabell och uppmanade

där intresserade bergtekniker att lämna synpunkter på arbetet.

Under våren 2001 anordnades ett diskussionsmöte om skadezoner med inbjudna represen-
tanter från beställare, konsulter, tillverkare och forskare.

På mötet förslogs att arbetet borde drivas vidare i en mindre grupp och en arbetsgrupp
föreslogs och bildades. Gruppen har bestått av:

Torsten Bonde Dala Väg

SO Båvik Vägverket
Bengt Niklasson Skanska Teknik
Mats Olsson SveBeFo
Finn Ouchterlony SveBeFo
Sven Erik Sundström Sycon
Örjan Wolff Peab

Olika tankar har bollats i gruppen. Ett tidigt förslag som utarbetades var ett nomogram för
bestämning av sprickornas längd. Ett annat förslag var att indela sprängämnena i olika klasser.

3.1 Inledande tankar

I AnläggningsAMA 98 finns en omarbetning av den skadezonstabell, tabell 1, som tidigare

beskrivits. I den nya AMA-tabellen finns inte längre sprängämnenas namn utan i stället anges
nu skadezonsdjupet i förhållande till laddningskoncentrationen i kg DxM/m, se tabell 3. Efter
tabell 3 sägs vidare att:

Vid bedömning av teoretiskt skadezonsdjup skall hänsyn tas till: frikoppling, vatten i hål,
bergets egenskaper, typ av upptändning, laddningslängd och verklig krondiameter.

Detta kan ses som varningsflaggor som ställer krav på att entreprenören måste vara kunnig,
skärpt och ta egna initiativ. Det är ingen slump att flaggorna till stor del överensstämmer med
våra erfarenheter. Däremot saknas anvisningar hur hänsyn skall tas till dem.

SveBeFo Rapport 65
 16

Det finns flera sätt att angripa detta problem. Ett är att bygga upp en systematisk formel likt
den i den svenska normen för riktvärden för sprängningsinducerade vibrationer i byggnader,
SS 460 48 66 [37]. Där utgår man från en okorrigerad svängningshastighet vo, som
visserligen beror av markförhållandena, och multiplicerar sedan med olika korrektionsfaktorer
för konstruktionstyp (= byggnadstyp·byggnadsmaterial), avstånd och verksamhetstyp.
Riktvärdet blir då

v = vo· Fk· Fd · Ft där Fk = Fb · Fm (8)

och det finns tabeller eller kurvor som definierar korrektionsfaktorerna F.

Tabell 3:Högsta tillåtna laddningskoncentration vid öppen sprängning och sprängning i

tunnel, bergrum o.d. i förhållande till teoretisk skadezon. Tabell CBC/2 i [36).

1)
Teoretiskt skadezonsdjup i m Laddningskoncentration i
enligt figur CBC/1, högst kg DxM/m, högst
0,2 0,1
0,3 0,2
0,5 0,3
0,7 0,4
1,1 0,7
1,3 0,9
1,7 1,3
2,0 1,6
1) Mikrosprickor orsakade av sprängning och som kan ha bildas även utanför den här
angivna ”skadezonen”.
Vid bedömning av teoretiskt skadezonsdjup skall hänsyn tas till:
− frikoppling, vatten i hål, bergets egenskaper, typ av upptändning, laddningslängd och
verklig krondiameter.

På samma sätt skulle vi kunna utgå från ett okorrigerat skadezonsdjup Rco och multiplicera
med nödvändiga korrektionsfaktorer för punkterna i AMA 98 för att erhålla teoretiska eller
bedömda skadezonsdjup.
Om man ska vara noggrann så finns för Rco en prognosformel för spricklängder bakom
halvpiporna efter skonsam sprängning med samtidig upptändning av laddningarna som tagits
fram av Ouchterlony [13] på grundval av data från Vångaförsöken [16-21]
0,25
Rco = 0,5·Øh·( ph/ph,crack)2/[3(D/c) -1] (9a)

där ph,crack är det borrhålstryck som krävs för att sprickor ska bildas. Det ges av

ph,crack = 3,30·KIc/√Øh, (9b)

SveBeFo Rapport 65
 17

och borrhålstrycket ph av

ph = γ γ /(γ +1)( γ +1)·ρ e ·D2·(Øe/Øh)2,2, (9c)

och γ , den dimensionslösa expansionsexponenten i spränggasernas expansionsadiabat

uppskattas slutligen med hjälp av

γ = √(1+ D2/Q). (9d)

I dessa samband finns redan ett antal parametrar medtagna som beskriver egenskaperna hos
sprängämnet, bergarten och geometrin

ρe = sprängämnets densitet (kg/m3)

D = sprängämnets detonationshastighet eller VOD (velocity of detonation) (m/s)
Q = sprängämnets reaktionsvärme, dvs. ungefär dess explosionsenergi (J/kg)
Øe = laddningens diameter (m)
Øh = borrhålets diameter (m)
f = Øe/Øh, kopplingsgraden, som är 1 för ett fulladdat hål
c = P-vågens utbredningshastighet i berget (m/s)
KIc = bergets brottseghet, dvs. dess motståndskraft mot sprickutbredningen (Pa√m).

Här finns redan korrektioner för frikopplingen, bergartens egenskaper och håldiametern
inräknade. För sprängäment används tre egenskaper, densiteten, detonationshastigheten och
explosionsenergin vilka ersätter både den energibaserade viktstyrkan och
laddningskoncentrationen.

Sambandens 9a-9d relativt goda förmåga att återge Vångaresultaten syns i Figur 7.
Överensstämmelsen med fristående finska data var också god [13]. Därmed är sambanden ett
sätt att undanröja några av de begränsningar i skadezonstabellen som visat på.

SveBeFo Rapport 65
 18

Dimensionslös spricklängd 2Rc/Φh

100
Gurit Φ 22 mm i Φ 24 mm

Prognosformler ekv. 9a-9d

Emulet 20 i Φ 51 mm
10 Gurit Φ 17 mm i Φ 38 mm
Kimulux Φ 22 mm i Φ 64 mm
Detonex 80 i Φ 51 mm hål
Gurit Φ 22 mm i Φ 64 mm

Gurit Φ 17 mm i Φ 51 mm hål

2/(3(D/c)0,25-1)
(ph/ph,crack)
1
1 10 100
Figur 7. Sambanden 9a-9d ger den räta linjen. Medelvärden för uppmätta spricklängder för
kombinationer av sprängämne och borrhål som använts i Vånga ges av korsen,
värdenas variationsbredd ges av de vertikala linjerna genom korsen.

Utvärderingen av Rco enligt 9a-9d är mer komplicerad än tabellen, men sambanden kan
programmeras på en miniräknare. För att få en visuell bild av hur ingående faktorer påverkar
resultatet föreslogs i [13] att presentera sambanden i nomogramform, se figur 8. Inringade
nummer syftar på den beskrivning av beräkningsgången som finns i [13]. Några mellanled
som den effektiva densiteten ①, det relativa borrhålsövertrycket ④ och exponenten ⑥ måste
räknas ut för hand.

Sambanden kan också läggas i en Excelrutin, se figur 9. Om de egenskaper som där är

angivna med fetstil ändras så ändras sprickdjupsintervallen. Likaså om hål- eller
laddningsdiametervärdena ändras. Intervallgränserna utgör av sambandsvärden ± 20 %,
angivet i steg om 5 cm. De skuggade sprickdjupen motsvarar mätta värden, övriga utgör den
generalisering som finns inbyggda i sambanden.

En sådan Excelrutin kan enkelt kompletteras med olika ingenjörsmässiga korrektionsfaktorer

för
− vatten i borrhålet
− upptändningssätt
− hålsättning
− bergart mm.

Se vidare i avsnitt 3.3-3.4.

SveBeFo Rapport 65
 19

76 64 51 38
1
ρe,eff
VOD(km/s) Rc(cm) 8b Φh mm
0,75 10 40
1,00 8
1,10 Kimulux Φ 22/64
1,25 5 20
2a 4
3 8a
Gurit Φ 17/38 10
2b 2

pe (GPa) 10
3 5 20 40
5 2 1 0,5 50
3a 2Rc/Φh
80 3
100 7b

0,2 300 10
3b 1,50
0,25 5 7a
500 1,35
20 4
6
0,3 f ph(MPa) ph/ph,crack e'
0,33 0,4 0,5 0,6 0,7 1,00 1,05 1,15
Figur 8. Nomogram för bestämning av spricklängden bakom halvpiporna i kvarstående berg
enligt sambanden 9a-9d. De två exemplen visar hur nomogrammet används och
inringade nummer hänvisar till bruksanvisningen [13].

SPRÄNGÄMNE GURIT: Laddningsdiameter / Sprickdjup

Egenskaper: Hål 17 mm 22 mm 29 mm
VOD 2000 m/s 38 15 - 20 cm 35 - 50 cm 85 - 130 cm
densitet 1050 kg/m3 mm
energi 3,50 MJ/kg 41 10 - 20 cm 30 - 45 cm 75 - 115 cm
gamma 1,254 mm
förfaktor 0,213 45 10 - 15 cm 25 - 40 cm 65 - 100 cm
fulltryck 893 MPa mm
P-våg 5500 m/s 51 10 - 15 cm 20 - 30 cm 55 - 80 cm
exponent 1,50 mm
brottseghet 2,00 MN/m1,5 57 5 - 10 cm 15 - 25 cm 45 - 70 cm
sprickfaktor 1,00 mm
64 5 - 10 cm 15 - 25 cm 35 - 55 cm
mm

Figur 9. Utskrift av Excelrutin som utvärderar sambanden 9a-9d. Utskriften visar hur
rutinen kan anpassas till förekommande hål- och laddningsdiametrar.

En korrektionsfaktor för upptändningssätt ger ett incitament att använda elektronik-

sprängkapslar, åtminstone i tunnelkonturer där det är olämpligt att använda pentylstubin-
upptändning. Beträffande hålsättning har vi använt att vid samtidig upptändning så går
korrektionsfaktorn för ökande hålavstånd mot värdet för korrektionsfaktorn för
upptändningssätt eftersom båda fallen svarar mot effekten av icke samverkande hål, dvs.
enstaka hål. Se vidare avsnitt 3.3-3.4.

SveBeFo Rapport 65
 20

Korrektionsfaktorn för berget är inte lika enkel att utforma. Här torde praktisk erfarenhet av
berg var mycket värdefull.

3.2 Klassificering av sprängämne

Detonationshastigheten (VOD) har mycket stor betydelse för borrhålstrycket. VOD beror på
sprängämnet, sprängämnets dimension och inneslutning. Tyvärr är det svårt att hitta dessa
uppgifter hos tillverkarna då dessa oftast endast uppger ett enstaka VOD-värde för en
friliggande laddning.

Vi har gått ut till sprängämnestillverkarna och fått en hel del information om vilka
sprängämnen som finns, deras data och hur dessa mäts, främst detonationshastigheten VOD.
Vi har data från Dyno Nobel, Kimit och OKE (Oricas sprängämnen), Frölanders (UEE:s
sprängämnen, Spanien) och Allmex (Sprengstoffwerk Gnaswitsch:s sprängämnen, Tyskland)

Vi har inte diametereffektkurvor, VOD som funktion av invers laddningsdiameter Ø, för alla
sprängämnen som dessa leverantörer har. Däremot har vi sådana kurvor för en hel del
sprängämnen från litteraturen. Gemensamt är att man med ingenjörsmässig noggrannhet för
alla sprängämnen kan skriva detonationshastigheten för en friliggande laddning som

VOD = VOD(Ø→∞) – konst/Ø (10)

Effekten är alltså att ju grövre laddning desto högre VOD.

Tag två exempel, Gurit och Kimulux 42. Diametereffektdata i figur 10 visar att för 17 mm
Gurit gäller VOD ≈ 2100 m/s och för 22 mm Gurit ≈ 2500 mm. För 22 mm Kimulux gäller att
VOD ≈ 4550 m/s och för 29 mm Kimulux 4750 m/s, se figur 11.

SveBeFo Rapport 65
 21

Diameter effect curve for Gurit B

VOD(m/s)
4000
in granite
3500
VOD = 3857 - 0.4.28764/Ø

3000
decoupled in 37 mm hole
2500

2000
Fit Results:
VOD = 3857 - 28674/Ø
1500 15 data points
R2 = 0.929
1000
0.00 0.01 0.02 0.03 0.04 0.05 0.06 0.07 0.08 0.09 0.10
Inverse charge diameter 1/Ø(mm-1)

Figur 10. Detonationshastighetens beroende av laddningsdiametern

Diameter effect curve of Kimulux 42

VOD (m/s)
5500

5000

4500

Fit Results:
VOD = 5301 - 16579/Ø
4000 54 data points
R2 = 0.995

3500
0.00 0.01 0.02 0.03 0.04 0.05 0.06 0.07 0.08 0.09
Inverse charge diameter 1/Ø(mm -1)

Figur 11. Detonationshastighetens beroende av laddningsdiametern

SveBeFo Rapport 65
 22

Kontakterna med sprängämnesleverantörerna gav också att

• Frikopplade laddningar i borrhål detonerar med samma VOD som friliggande laddningar,
om de inte dödpressas
• Detonation i stålrör anses motsvara detonation i hårt berg och för en given laddnings-
diameter har en innesluten laddning högre VOD. Begränsade data tydde på att

VOD = VOD(Ø→∞) – 0,4·konst/Ø (11)

är en hyfsad beskrivning (konstanten densamma som i ekv 10). Vi har nedan tagit hänsyn
till osäkerheten genom att använda korrelationsfaktorn 0,5 i stället för berg och 0,75 för
laddning i vattenfyllda hål.

Eftersom laddningskoncentrationen q (kg/m) inte längre är styrande i beräkningen av sprick-

längder i (9a-d), gjordes ett försök att hitta en annan klassindelning av sprängämnen baserad
på VOD. Figur 12 visar ett diagram över specifikt energiinnehåll (MJ/kg) som funktion av
VOD, baseras på tillverkardata. Figuren visar tänkta gränser för en indelning i 4 klasser.

Diagram för klassificering av sprängämnen

6 Klass 1 2 3 Blå rör
4 Emulet 20
5
Gurit
4 ANFO-låg
Specifik energi, MJ/kg

ANFO-hög
Kimulux 42
3 Kimulux 82
Emulite 100
Emulite 150
Dynamex M
2
Kimulux R0000
Kimulux R0030
Pentyl
Emulet 50
m(γ) =
0.35 0.65 1.05 1.45
1
1 2 3 4 5 6 7
VOD, km/s

Figur 12. Klassificering av sprängämnen grundad på tillverkares data

Eftersom VOD varierar med håldiameter och inneslutning finns alltid en risk att ett
sprängämne kan överskrida en gräns och ”byta” klass. Tag ANFO som exempel. Vid låg
VOD skulle ANFO tillhöra klass 1 och vid hög VOD (3500 m/s) klass 2.

Klassindelningen av sprängämnen enligt figur 12 är mer motiverad än indelningen enligt

laddningskoncentrationen sett ur benägenheten att generera sprickor i kvarstående berg.
Däremot gör variationerna i VOD-värden den till ett olämpligt verktyg för en
skadezonsmodell.

SveBeFo Rapport 65
 23

3.3 Förslag till ny formel

Sedan formelunderlaget (9a-d) togs fram har nya försöksdata tillkommit och variationerna i
VOD för ett enskilt sprängämne gör formlerna opraktiska att använda. Därför har underlaget
omarbetats så att exponenten i (9a), som beror av D/c, kunnat ersättas av värdet 1,54.
Borrhålstrycket innehåller i stället en impedansfaktor.

För att undvika dessa svårigheter i utvärderingen valdes sedan att räkna alla värden i
förhållande till ett referenstillstånd. Formlernas mer generella giltighet ersätts då av enklare
uttryck för inverkan av avvikelser från detta referenstillstånd, se avsnitt 3.5.1.

Våra erfarenheter av hur olika faktorer påverkar spricklängden i kvarstående berg har vi
sammanfattat i följande formel:

Rc = Rco·Fh·Ft·Fv·Fb (12)

där Rco är ett okorrigerat skadezonsdjup och Fb etc är korrektioner för faktorer hålavstånd (h),
tändspridning (t), våta hål (v) samt bergtyp och sprickighet (b).

Formeln för Rco ges av den omarbetade grundformeln som tar hänsyn till sprängämnets
egenskaper, frikopplingen och det intakta bergets egenskaper. Den finns redan och underlaget
är tidigare Vånga försök. Den innehåller detonationshastigheten VOD som en väsentlig
parameter, se kapitel 3.3.

Faktorerna Fh och Ft är intimt hopkopplade. Hålavståndet (S) spelar liten eller ingen roll vid
pyroteknisk upptändning men väl vid momentan. Detta är verifierat för 22 mm Gurit men ej
för Kimulux 42. Vidare vet vi att skadezonsdjupet inte ändras nämnvärt vid ökad försätning.

En sammanställning av hur spricklängden för 22 mm Gurit ändras med varierande hålavstånd

vid konstant försättning visas i figur 13. Data från försöken visar här att spricklängden ökar
med hålavståndet tills S ≈ 2·B (försättningen) varefter spricklängden är konstant.

Skadezonsdjupets beroende av hålavståndet är viktigt därför att det är kopplat till effekten av
momentan upptändning. Vi tycker oss ha visat att momentan upptändning av flera hål ger
ungefär hälften så stor skadezon som pyroteknisk upptändning, åtminstone för normala
värden på S och B, dvs. S < B och B = 0,5-0,8 m.

Den samverkan vid momentan upptändning som ger reduktion av skadezonsdjupet är rimligen
relaterad till stötvågen från grannhålen eftersom samverkan uteblir vid en så liten fördröjning
som 1 ms. Pyroteknisk upptändning har en spridning på minst ± 6 ms, oftast betydligt mer, så
samverkan inträffar då bara undantagsvis.

SveBeFo Rapport 65
 24

Simultaneous initiation of 22 mm Gurit in 64 mm holes

Crack length in cm, burden values 0,5-2,0 m
80
Ave. crack length
Best fit extension
Ave. ± 1std dev (11) 11
60 Min
Max
8

40

19
Data pts:
20 17

0
0.0 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5
Hole spacing, m

Figur 13. Spricklängd för olika hålavstånd

Ett annat sätt att reducera samverkan är att öka hålavståndet. När detta är tillräckligt stort så
har samverkan upphört och skadezonsdjupet borde bli detsamma som för enstaka hål eller för
pyroteknisk upptändning.

Vi vet någorlunda väl vad effekten av vatten i hål är, och vi har utvecklat en formel som tar
hänsyn till detta, se närmare i kapitel 3.5.3. Ur praktisk synpunkt är det viktigast att hålen är
torra när salvan går. Vi borde troligen föreskriva att skadezonen (eller acceptabel laddnings-
mängd vid given skadezon) för pallhål, t.ex. konturhålen i en vägskärning eller sulhålen i en
tunnelsalva, skall beräknas som om hålen vore vattenfyllda om inte sprängentreprenören
särskilt förvissat sig om att hålen är tillräckligt torra. Vi kan till och med diskutera om inte
hålbotten alltid skall anses vara blöt.

3.4 Tillämpning av ny skadezonsformel

Målet med den nya formeln är en komplettering av nya AnläggningsAMA 98 som kräver att
hänsyn skall tas till faktorer som:
-frikoppling
-vatten i borrhålet
-bergets egenskaper
-typ av upptändning
-laddningsmängd
-verklig krondiameter

SveBeFo Rapport 65
 25

AnläggningsAMA´s underlag gäller för vanlig pyroteknisk upptändning.

Med skadezonsdjup menar vi här den maximala spricklängden på de radiella sprickor som
utgår från halvpipan. Begreppet skadezon är alltså borttaget då entydig definition saknas. I
vår formel:

Rc = Rco⋅ Fh⋅ Ft⋅ Fv⋅ Fb är således (12)

Rco är en okorrigerad spricklängd och Fh etc är korrektioner för faktorer hålavstånd (h), tänd-
fördröjning (t), våta hål (v) samt bergtyp och sprickighet hos bergmassan (b). Formeln för Rco
är den omarbetade grundformeln som tar hänsyn till sprängämnets egenskaper, håldiameter,
frikoppling och det intakta bergets (granit) egenskaper vid momentan upptändning.

Här följer en närmare beskrivning hur varje ingående faktor skall beräknas.

3.4.1. Beräkning av Rco (den okorrigerad spricklängden)

Rco beräknas enligt följande: (referenstillstånd momentant upptänd 22 mm frikopplad

laddning i 64 mm hål eller ett fulladdat 51 mm hål med S/B = 0,8-1,0 i svenskt urberg).
Formlerna tar hänsyn att detonationshastigheten ändras med kopplingsgraden (f). Formlerna
tar även hänsyn till laddningskoncentrationen.

Rco = Rcref⋅ (f/0,34)1,05⋅ (q/0,38)0,88⋅ (Dtorr/Dref)2,55 för sprängämne typ Gurit (13)

Rco = Rcref⋅ (f/0,34)1,05⋅ (q/0,42)0,88⋅ (Dtorr/Dref)2,55 för sprängämne typ Kimulux (14)

Rco = Rcref⋅ (f/0,14)1,05⋅ (q/0,08)0,88 för sprängämne typ Detonex (15)

Där f = kopplingsgrad (laddn.diam /håldiam = ∅ladd/∅hål)

q = laddningskoncentration (kg/m)
Dtorr = detonationshastigheten för friliggande laddning i luft (m/s)

Tabell 4. Referensspricklängder Rcref för de testade sprängämnena

Sprängämne ∅ladd (mm) ∅hål (mm) qref (kg/m) Rcref (m)
Gurit 22 64 0,38 0,20
Kimulux 22 64 0,42 0,30
Detonex 10 51 0,08 0,15
OBS! Rco = Rcref för referenstillståndet i aktuell referensbergart, egentligen relativt sprickfri
granit av typ Vånga. För andra sprickfria bergarter kan Rcref uppskattas med en prognosformel
eller erfarenhet. Vi rekommenderar dock välkontrollerade försök.

För torra, icke vattenfyllda hål gäller D = Dtorr enligt tabell 5

Tabell 5. Detonationshastighetens (Dtorr) inverkan för frikopplad laddning i torra hål.

Sprängämne Dtorr (m/s) Dref (m/s)
Gurit 3850-1300⋅ (22/∅ladd) 2550
Kimulux 5300-750⋅ (22/∅ladd) 4550
Detonex 6500 6500

SveBeFo Rapport 65
 26

Om annat sprängämne än dessa tre skall användas måste diametereffektkurvan Dtorr(∅ladd) för
friliggande laddning mätas, referensspricklängden Rcref bestämmas och rätt värde på qref
ansättas.

3.4.2. Kompensationsfaktor för hålavstånd (Fh) och upptändning (Ft)

Pyroteknisk upptändning
För vanlig pyroteknisk upptändning med större tändspridning än 1 ms erhålls ingen positiv
effekt av samtidig upptändning eller av hålavstånd. Däremot blir spricklängden ca 2 ggr så
stor som för referenstillståndet.

Fh⋅ Ft = 2 (16)

Momentan upptändning med elektroniksprängkapslar eller med pentylstubin

Utgående från våra försök erhålls följande effekt av samtidig upptändning:

Fh⋅ Ft = 1 om S/B ≤ 1 (17)

Fh⋅ Ft = S/B om 1< S/B ≤ 2 (18)

Fh⋅ Ft = 2 om S/B > 2 (19)

Ovanstående illustreras i figur 14.

Fh⋅ Ft Pyroteknisk initiering

Momentan initiering

S/B

1 2

Figur 14. Sambandet mellan kompensationsfaktorerna och S/B

3.4.3. Kompensationsfaktor (Fv )för våta hål

Följande formel gäller för uträkning av kompensationsfaktorn. Här används en särskild formel
för detonationshastigheten i våta hål Dvåt.

Fv = (∅hål/∅ladd)0,75·(Dvåt/Dtorr)2,55 (20)

Tabell 6 visar kompensationsfaktorn Fv för referenstillståndet (22mm Gurit i 64 mm hål, 22

mm Kimulux i 64 mm hål samt Detonex 80 i 64 mm hål).
SveBeFo Rapport 65
 27

Tabell 6. Kompensationsfaktorer för referenstillstånd

Sprängämne Fv
Gurit 3
Kimulux 2,5
Detonex 4,4

Tabell 7 visar den uppskattade detonationshastigheten i våta hål medan förhållandena för torra
hål kan hämtas ur Tabell 2.

Tabell 7. Detonationshastighet i våta hål

Sprängämne Dvåt
Gurit 3850-975 (22/∅ladd)
Kimulux 5300-560 (22/∅ladd)
Detonex 6500

Om annat sprängämne än dessa används kan Dvåt uppskattas ur Dtorr genom att använda en
lutningskoefficient som minskats med 25 %. Tag Gurit som exempel. Lutningskoefficienten
är enligt tabell 5 1300 m/s. Motsvarande värde i tabell 7 är (1-0,25)•1300 = 975 m/s.

SveBeFo Rapport 65
 28

3.4.4. Kompensationsfaktor (Fb) för berget

Denna tillämpning är inte klar ännu. Dock bör kompensationen i princip bestå av följande:

Bergets påverkan på sprickbildning

Värdering

Alt 1. Sprickor ⊥ bergväggen 1

(sprickorna från sprängningen kan förlängas)

Alt 2. Sprickor in i bergväggen 3

(sprickorna från sprängningen stoppas mot
naturliga sprickor men skapar utfall)

Alt 3. Sprickor ut från bergväggen 4

(sprickorna från sprängningen stoppas mot
naturliga sprickor men skapar utfall och glidytor)

Alt 4. Sprickor ⁄ ⁄ bergväggen 2

(sprängsprickor stoppas mot naturliga)

Alt 5. Kombination av ovanstående 5

Hänsyn skall också tas till sprickavstånd och bergtyp. Värderingen ovan är ett försök till
klassning och har ännu ingen direkt koppling till kompensationsfaktorn för berg.

SveBeFo Rapport 65
 29

3.4.5 Allmänna synpunkter.

Då alla delfaktorer är beräknade ger formeln den maximala spricklängden. Om ideala

förhållanden råder gäller Rc = Rco. Åtgärder måste vidtagas för att den uträknade sprick-
längden inte blir större än kravet på maximal spricklängd. Detta kan innebära att hålen måste
vara torra, momentan initiering måste användas eller att S/B skall vara ≤ 1.

4. Förslag till fortsättning

Referensgruppen för SveBeFo:s skadezonsprojekt har betonat vikten av att prova de nya
skadezonsformlerna och dess inverkan i fält innan nya rekommendationer skrivs.

En viktig parameter i den nya formeln är vattnets inverkan på spricklängden. Detta behöver
provas i fältförsök och vi har därför tagit kontakt med Vägverket och Banverket för deras stöd
och val av provplats. Vi hoppas att försök kan inledas under hösten 2003.

Ett inledande försök med intervalltidens betydelse kommer att göras i en av SKB:s försöks-
tunnlar i Äspö. Detta försök är planerat till sommaren 2003.

Vidare finns behov av att kontrollera VOD för olika håldimensioner. Detta försök skulle
kunna göras i stålrör. Det finns också behov att undersöka hålavståndets inverkan på sprick-
utbredning för emulsioner.

Påverkan av bergets naturliga sprickighet behöver formuleras. Synpunkter från en erfaren

bergmekaniker efterlyses.

5. Referenser
1. Skonsam sprängning, försiktig sprängning samt bergrensning, bergtekniska anvisningar för
projektering av Ringen & Yttre Tvärleden, Projekteringsanvisning ANV 0003:1 Rev. 1.
Vägverket Region Stockholm, 1995-09-15. Sid. 18. Se även

Niklasson, Bengt. Projekteringsanvisningar för skonsam sprängning i tunnlar inom Ringen och
Yttre Tvärleden. Sprängnytt, nr 1 sid. 14-20, 1994.

2. JärnvägsAMA , Banverkets komplement till AMA 83, Berg. Tekniskt meddelande TM 95-060,
Banverket, Borlänge, 1996-09-01.

3. Sjöberg, Conny, Bernt Larsson, Marianne Lindström och Kai Palmqvist. Sprängningsmetod för
kontrollerad sprickutbredning och säkerhet under jord. ASF projekt 77/224. Nitro Consult, 1977.

4. Sjöberg, Conny. Sprickutbredningszoner kring smala borrhålsladdningar.

Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-79, sid. 53-98. BK, 1979.

5. Carlsson, Ragnar.Minskat överberg med skonsam kontursprängning. Bergsprängningskommitténs

diskussionsmöte BK-91, sid. 97-107. BK, 1991.

6. Sjöberg, Conny. Muntlig kommunikation, januari 2000.

SveBeFo Rapport 65
 30

7. Holmberg, Roger. Laddningsberäkning för slätsprängning. Bergsprängningskommitténs

diskussionsmöte BK-78, sid. 327-333. BK, 1978.

8. Holmberg, Roger och Per-Anders Persson. Design of tunnel perimeter blasthole pattern to prevent
rock damage. I Tunneling’79, Proc 2nd Intnl Symp on Tunnelling sid. 280-283, Inst Mining &
Metallurgy, London, 1979.

9. Bergqvist, Ingvar. Datoriserade hjälpmedel för planering av sprängningsarbeten. Sprängnytt, nr 2

sid. 14-15, 1993.

10. Hustrulid, William. The practical blast damage zone in drift driving at the Kiruna mine. I
Skadezon vid tunneldrivning, Appendix 3, SveBeFo rapport nr 8, sid. 75-125. SveBeFo, 1994.

11. Nyberg, Ulf och Stig Fjellborg. Ortdrivning och skadezonsbedömning i LKAB:s Kirunagruva.
Föredrag vid Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-2000. BK 2000.

12. Ouchterlony, Finn, Conny Sjöberg, Sven-Erik Johansson och Ulf Nyberg. Blasting damage
investigation in access ramp 0/526-0/565 m rapport nr 3, Damage zone assessment by vibration
measurements. SKB progress report 25-91-14. SKB, 1991.

13. Ouchterlony, Finn. Prediction of crack lengths in rock after cautious blating with zero inter-hole
delay. SveBeFo rapport 31, SveBeFo, 1997.

14. Blair, Dane och Alan Minchinton. On the damage zoen surrounding a single baslthole. Fragblast,
Intnl J for Blasting and Fragmentation vol 1 sid 41-58. 1997.

15. Bjarnholt, Gert och Hans Skalare. Instrumenterad bergsprängning. Inledande försök i
betongblock. SveDeFo rapport DS 1981:16. Stiftelsen Svensk Detonikforskning, 1981.

16. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Sprickutbredning i berg vid skonsam sprängning. SveBeFo
rapport 3, SveBeFo, 1993.

17. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Verklig sprickbildning vid sprängning med olika
sprängmedel. Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-93, sid. 225-232. BK, 1993.

18. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Sprickbildning vid skonsam sprängning.
Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-94, sid. 107-114. BK, 1994.

19. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Sprickutbredning vid flerhålssprängning, Delrapport.
SveBeFo rapport 18. SveBeFo, 1995.

20. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Skonsam sprängning - oönskad sprickbildning.
Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-96, sid. 157-163. BK, 1996.

21. Olsson, Mats och Ingvar Bergqvist. Sprickutbredning vid flerhålssprängning, Sammanfattande
rapport av försöksperioden 1993-96. SveBeFo rapport 32. SveBeFo, 1997.

22. Krauland, Norbert. Erfarenheter av skadezonen i gruvbranschen. I Skadezon vid tunneldrivning,

SveBeFo rapport nr 8, sid. 19-24. SveBeFo, 1994.

23. Ouchterlony, Finn och Mats Olsson. Skonsam sprängning med slits runt hålbotten i stället för
bottenladdning, delresultat från ett EU-projekt. Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-
98, sid. 153-184. BK, 1998.

SveBeFo Rapport 65
 31

24. Ouchterlony, Finn, Mats Olsson och S-O Båvik. Bench blasting in granite with holes with axial
notches and radial bottom slots. I Proc 6th Intnl Symp for Rock Fragmentation and Blasting sid
229-239. South African Institute of Mining and Metallurgy symposium serie S21, Johannesburg
1999.

25. Niklasson, Bengt och Mats Keisu. Sofia-projektet - sammanfattning av genomförande och
resultat. Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-92, sid169-190. BK, 1992.

26. Fjellborg, Stig och Mats Olsson. Grovhål i centrum, ortdrivning med grovt öppningshål i LKAB.
SveBeFo rapport 27. SveBeFo, 1996.

27. Olsson, Mats. Sprickutbredning från sprängning i tunnelväggar, Södra Länken. SveBeFo
uppdragsrapport. SveBeFo, 2000-01-03.

28. Ouchterlony, Finn, Mats Olsson och S-O Båvik. Skonsam sprängning med slits runt hålbotten i
stället för bottenladdning, resultat från 130 m vägskärning vid Södertälje.
Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-99, sid. 137-169. BK, 1999.

29. Olsson, Mats. Pågående rapportering från projektarbete 1996-99. SveBeFo, 2000.

30. Niklasson, Bengt, Conny Sjöberg, Gunnat Tenlén och Lars Nilsson. Projekteringsanvisningar för
skonsam sprängning inom Ringen och Yttre Tvärleden. Sprängteknisk konferens 8-10 februari
1994, bidrag nr 14. Nitro Nobel, 1994.

31. Eriksson, Stig och Carl Johan Söderberg. Summering av Lundbytunneln.

Bergsprängningskommitténs diskussionsmöte BK-97, sid. 27-45. BK, 1997.

32. Bjarnholt, Gert, David C Holloway, William Wilson och Kenneth Mäki. Smooth wall
blastingusing notched boreholes - a field study. SveDeFo rapport DS 1988:3. Stiftelsen Svensk
Detonikforskning, 1988.

33. Nyberg, Ulf, Stig Fjellborg, Mats Olsson och Finn Ouchterlony. Bedömning av sprängskador i
ortkontur. Vibrationsmätning, skadeprognoser och sprickkartering i magnetitmalm. SveBeFo
rapport K10, SveBeFo, 1999.

34. Persson, Per-Anders, Roger Holmberg och Jaimin Lee. Rock blasting and explosives enginering.
CRC Press, Boca Raton FL, 1994.

35. Olsson, Mats. Skadezon från strängemulsionsladdade hål. Underjordsseminarium 22-23 oktober
1998, bidrag nr 12. Nitro Nobel, 1998.

36. AnläggningsAMA 98. Allmän material- och arbetsbeskrivning för anläggningsarbeten, avsnitt
CBC: Bergschakt, sid. 41-53. Svensk Byggtjänst, 1999.

37. Vibrationer och stöt - Riktvärden för sprängningsinducerade vibrationer i byggnader. Svensk
Standard SS 460 48 66. SIS, Stockholm 1989 och 1991.

SveBeFo Rapport 65