Lunds Universitet Lisa Blunck

Litteraturvetenskapliga institutionen LIV 003

Handledare: Claes-Göran Holmberg
Januari 2006

VÅLD
syftet med våldsskildringar
i den sydafrikanska litteraturen
INNEHÅLL

INLEDNING 2

SYFTE 3

METOD 3

1.0. MISSTÄNKSAMHET MELLAN VITA OCH SVARTA 5

1.1. ATT VARA VIT VID FEL TILLFÄLLE 5

1.2. DEN VITA MEDELKLASSEN – HUVUDET I SANDEN 6

2.0. VÅLDET I VARDAGEN 10

2.1. KVINNOVÅLD – EN DEL AV VARDAGEN 11

2.2. VÅLDET SOM RESULTAT AV POLITIKEN 13

3.0. DET KONSTITUTIONELLA VÅLDET 17

3.1. POLISENS INEFFEKTIVITET 17

3.2. ETT FYSISKT HOT 18

SAMMANFATTNING 25

LITTERATURFÖRTECKNING 27

BILAGA 1: HISTORISK BAKGRUND

BILAGA 2: BRINKS EN TORR VIT ÅRSTID
BILAGA 3: MAGONAS MÖDRAR EMELLAN
BILAGA 4: COETZEES ONÅD

INLEDNING

2
Sydafrikas historia är sprängfull av stoff till de mest hisnande äventyrsromaner, becksvarta
dystopier och hoppfulla skildringar av medmänsklighet och sammanhållning. Det är alltså
inte konstigt att vi i de sydafrikanska romanerna möter den sydafrikanska verkligheten och
dess historia. Överallt nämns verkligheten. Genom till stor del självbiografiska iakttagelser
återfinner vi studentupproren, tvångsförflyttningarna, rivning av hem och den ständiga
misstänksamheten mot de andra, och naturligtvis även våldet. Våldet, som utgör en
väsentlig del av Sydafrikas historia, och som i litteraturen skildras precis så som det måste
– å enda sidan med distans, eftersom det är någonting som ständigt närvarar i bakgrunden,
och å andra sidan intensivt och nära, under huden, eftersom det våldet åstadkommer är
livsförändrande.
Jag kommer att i avhandlingen att beröra romanernas handling, men jag bifogar även
kortare referat och författarpresentationer som bilagor. En sammanfattning av Sydafrikas
historia bilagas även, vilken är väsentlig för avhandlingens syfte.
Inledningsvis vill jag i två korta kapitel beskriva det stora avstånd som råder mellan
svarta och vita i Sydafrika, dels under apartheidtiden, men även efter regimbytet 1994.
Denna klyfta är så djupt rotad i människornas själar, att den inte ens ifrågasätts. Jag
kommer sedan att redogöra för hur det vardagliga våldet skildras genom att peka på
situationer i Sindiwe Magonas roman Mödrar emellan, följt av exempel på skildringar av
det konstitutionella våldet, med André Brinks roman En torr vit årstid i centrum. Jag
kommer även att ge exempel ur Nadine Gordomers roman Husvapnet, J.M.Coetzees roman
Onåd, och noveller av Miriam Tlali, Marcel Wiilliams och Chris van Wyk.

SYFTE

Syftet med min uppsats är att visa hur våldsskildringarna i den sydafrikanska litteraturen,
genom att porträttera våldet på dess olika plan, fungerar som ett sätt att väcka läsaren, och
göra henne uppmärksam på förtrycket. Genom att i fiktionen väva in sanna händelser, får vi
en verklig bild av hur samhället ser ut och hur det har formats av våldet. Den sydafrikanska
litteraturen är inte bara fiktion, utan en skildring av verkligheten, skriven om en tid då
verkligheten inte gick att förmedla utan att utsättas för censur. Den sydafrikanska
litteraturen är dubbelbottnad; den är konstnärlig i sin stil, som vilken roman som helst, men
fyller även den enormt viktiga funktionen av att förklara sin samtid. De texter som jag har
valt att inkludera, berättar alla sina historier med ett tydligt syfte: de vill upplysa sina
läsare, och medvetandegöra dem. Våldet presenteras med en tydlig orsak, utan att bli

3
sensationslitteratur. I min sammanfattning ska jag presentera hur böckerna pekar på viktiga
aspekter av våldet, och medvetandegör läsaren.

METOD

Jag väljer att studera hur våldet i litteraturen medvetandegör läsaren, genom att göra en
tematisk analys. För att analysera våldets påverkan, med våld som tema, måste vi komma
överens om huruvida våldet i de valda texterna representerar sanning eller fiktion. Jag
väljer här att tolka dessa valda skildringar av våldet som sanningsenliga skildringar av
verkligheten, grundat på bland andra, Joseph Obis1 åsikt, om att litteraturen i många fall är
sociala fakta förevisade på ett nytt sätt, som en symbolisk transformation av verkligheten.2 I
kapitlet ”The Sociology of Modern African Literature” 3 menar Obi, liksom många andra
före honom, att sociologiforskning kan ske genom att undersöka romaners innehåll, likväl
som övriga sociala instanser, och att afrikansk litteratur är särskilt intressant eftersom
ideologi spelar en viktig roll i den afrikanska litteraturen. Obi anser att den afrikanska
litteraturen innehåller mer politisk medvetenhet än litteraturtraditioner från andra
kontinenter, då den genomsyrats av Afrikas historia. Han citerar i sin text en artikel skriven
av Omafume Onoge, som diskuterar socialistisk realism i afrikansk litteratur, genom att ta
upp viktiga element som särskilt förekommer i Afrikas historia, och som binder samman
litteraturen, som exempelvis kampen mot kolonialmakter och det intensiva utvecklandet
mot kapitalism och imperialism.4 Detta sätt att se litteraturen som ett avslöjande av det
verkliga samhället, gör den afrikanska litteraturen unik i sitt sätt att väva samman fiktion
och verklighet.
Den litterära situationen i Sydafrika skiljer sig något från den i övriga Afrika, eftersom
icke-vita författare hindrats på grund av den tidigare politiska verkligheten. Per Wästberg
menar i boken Afrikas moderna litteratur, att dessa författare ”vittnar om en tvångsvärld
som hindrar dem att tala om något annat”.5 Då våldet hör hemma i så gott som alla epoker i
den sydafrikanska historian, är det alltså även naturligt för våldet att höra hemma i
litteraturen. Jag väljer att, med detta som grund, betrakta de utvalda texterna som just
1 Joseph Obi, tillsammans med Tanure Ojaide redaktör till boken Culture, Society, and Politics in Modern
African Literature– texts and context, Durham, North Carolina, 2002
2 Obi, “The Sociology of Modern African Literature”, Culture, Society, and Politics in Modern African
Literature- text and context, s. 15
3 Obi, Joseph, “The Sociologi of Modern African Literature”, Culture, Society, and Politics in Modern
African Literature- text and context, Red. Ojaide, Tanure, Obi, Joseph, s. 11-20
4 Obi, “The Sociology of Modern African Literature”, s. 18
5 Per Wästberg, ”I apartheids skugga”, Afrikas moderna litteratur, Stockholm, 1969, s. 91
4
vittnesmål. Detta betraktningssätt styrker jag även med att nämna litteratursociologins
”speglingsteori” som tas upp av Johan Svedjedal i kapitlet ”Litteratursociologi” i
Litteraturvetenskap – en inledning6, som menar att litteraturen avbildar en historisk
verklighet. Ytterligare belägg för att tolka fiktionen som vittnesmål och
verklighetsskildring, får jag då jag utgår ifrån våldsskildringar i den sydafrikanska
litteraturen, som med utgångspunkt från kända datum, nämnda i texterna, baseras på
verkliga händelser. Vardagsskildringarnas trovärdighet befästs, genom att samma
vittnesmål förekommer i flera olika texter. Min tes är att våldet i den sydafrikanska
litteraturen används för att chocka oss till att förstå våldets närvaro i samhället och dess
avskyvärdhet. Genom att jämföra och ge exempel på hur våldet skildras, vill jag styrka och
förklara min inställning till att behandla skildringarna som vittnesmål och fakta, vilket
ligger bakom mitt beslut att inte behandla varje roman separat.

1.0. MISSTÄNKSAMHET MELLAN VITA OCH

SVARTA
Inte bara genom att studera Sydafrikas historia, utan även i skönlitteraturen avslöjas höga
murar mellan människor, orsakade av deras hudfärg och språk. Ett land som består av boer,
6 Johan Svedjedal, ”Litteratursociologi”, Litteraturvetenskap – en inledning, Red. Staffan Bergsten, Lund,
2002, s.84
5
britter, de färgade av blandade bakgrunder, och så de svarta med olika språk och
stambakgrunder, är präglat av olikheter snarare än nationellt liktänkande. Klyftorna märks
inte mindre efter apartheidregimens fall, men de uttrycks annorlunda.
Att beskriva den vita medelklassen, både som människor som kämpar med sina
fördomar, och som människor som kämpar sida vid sida med den svarta befolkningen mot
regimen, trots de faror som detta medför, är ett sätt att förklara hur komplex
individbeskrivningarna i den sydafrikanska litteraturen kan vara. För att urskilja hur våldet
skildras, måste även individen tas i beaktning, och för att kunna etablera en förståelse för
hur våldet har uppkommit, krävs att en bild av de inblandade ligger som grund. Därför
väljer jag att beskriva den vita medelklassen, både ur det perspektiv som Brink förmedlar,
där den vite mannen ställer sig på de svartas sida, och ur Gordimers perspektiv, som
skildrar motsättningen mellan fördomar och fördomsfrihet.

1.1. ATT VARA VIT VID FEL TILLFÄLLE

En av de motgångar som Ben Du Toit möter i André Brincks roman En torr vit årstid,7 är
misstänksamheten från de svarta i samhället, som vägrar tro att han försöker hjälpa dem.
Trots att Ben gör sig känd som en av de få vita i Johannesburg, som kan och vill hjälpa de
svarta som är i behov av hans hjälp, möts han av samma hat som apartheidentusiasterna.
För de svarta, förstår Ben, är hatet djupare än att några goda gärningar från hans sida kan
tvätta bort misstron.
Vare sig jag gillar det eller inte, vare sig jag har lust att förbanna mina egna villkor eller inte – och det
skulle inte tjäna något annat till än att bekräfta min oförmåga – är jag vit. Det är den lilla, slutgiltiga,
skrämmande sanningen om min sönderslagna värld. Jag är vit. Och eftersom jag är vit är jag född till
ett privilegierat stånd. Även om jag bekämpar ett system som reducerat oss härtill förblir jag vit och
gynnad av precis de förhållanden som jag tar avstånd ifrån. Även om jag är avskydd, och förvisad, och
förföljd, och slutligen krossad, kan ingenting göra mig svart. Och följaktligen kan de som är svarta
endast förbli misstänksamma mot mig.8
André Brink visar i detta korta passage hur djupt rotad misstänksamheten är, och hur även
den vite medelklassmannen, som tillhör de privilegierade, kan uppfatta situationens
hopplöshet. Att vara vit är inte enbart positivt, och Ben du Toits hudfärg får honom, liksom
många andra, att råka illa ut då han en dag hälsar på i Soweto. Han är på väg mot sin bil,
när han förstår att en mur av människor försöker hindra honom från att komma fram. Ben,
som vigt sitt liv åt att reda upp Gordon Ngubenes och hans son Jonathans dödsfall, förstår
7 Brink, André P., En torr vit årstid, Nacka, 1980 (1979)
8 Brink, s. 348 f
6
att han måste ta sig in i bilen, fort, om han inte ska bli ihjälslagen av den okontrollerbara
ilska som sjuder i den svarta mobben. Efter att ha mottagit sparkar och slag lyckas han ta
sig in i bilen.
Jag tänkte på Melanie som i precis en sådan här situation hade gjort Black Power-hälsning för att slippa
igenom oskadd. Men jag hade inte hennes sinnesnärvaro.
Det enda jag gjorde var att veva ner rutan ett par centimeter och skrika åt dem: ”Fattar ni inte att
jag är på er sida!” Rösten slog över i hysteri.9

Den våldsamma ilska som drabbar Ben, är invand och vardaglig. Genom att studera den
sydafrikanska historian och litteraturen, görs vi uppmärksamma på att denna incident bara
är en av många liknande. Genom att Ben i texten kommer att tänka på hur hans väninna
Melanie tar sig ut en liknande situation, ger Brink oss en direkt påminnelse om att det är
vardag och inte någon engångsföreteelse.

1.2. DEN VITA MEDELKLASSEN – HUVUDET I SANDEN

Den vita medelklassen som skildras i flertalet sydafrikanska romaner, är i teorin goda
människor som ogillar apartheid och som anser alla människor vara lika värda, men
samtidigt lever de isolerade i sina vita villakvarter med galler för fönstren och grindar med
lås. Övervakningskameror, vakter och hundar ska hålla ondskan från tröskeln.
”Någonting förfärligt hade hänt.” Så inleder Nadine Gordimer sin bok Husvapnet10. I
det engelska originalet står det ”Something terrible happened”, vilket kanske ger meningen
sin sanna betydelse, då det poängterar att det inte nödvändigtvis rör sig om ett hänt
skeende, utan att det är ett pågående, ett presens. Översättningens tempus gör inte
sanningen rättvisa. Någonting förfärligt händer. Det är efter regimskiftet och
apartheidregeringen har fallit. Makarna Claudia och Harold följer världens katastrofer på
sin TV-apparat, skyddade i sitt vita, medelklassliberala, inmurade samhälle. De är skyddade
bakom grindar och lås, men våldet finns i deras vardagsrum, i tidningarna och på
nyheterna. Och snart även i deras närhet, då deras son i ett passionsdrama mördar sin bästa
vän. Någonting förfärligt händer, som det så ofta gör i den sydafrikanska litteraturen.
Makarna Claudia och Harold i Husvapnet, tycks leva i samma slentrian som Ben i En
torr vit årstid: ”De hade helt nyligen beslutat att göra sig av med huset och flytta in till stan
till det här radhuskomplexet med områdesskötsel och säkerhetsgrindar”11 Allting är ordnat
och prydligt, och för både paret Du Toit och Claudia och Harold, utspelar sig deras liv i en
9 Brink, s.346
10 Gordimer, Nadine, Husvapnet, Stockholm 1999 (1998), s. 11
11 Gordimer, s. 11
7
slags isolation som ingen ifrågasätter. Då Ben Du Toit och hans historia utspelar sig under
apartheidtiden, är hans isolation ofrånkomlig och lagenlig, även om Ben försöker bryta
barriärerna mellan svarta och vita. När Ben får besök av Stanley, svarttaxichauffören från
Soweto som hjälper honom med Gordons fall, bjuder han honom på en kopp kaffe. I köket
fastnar han framför skåpet:
Skulle han erbjuda Stanley en av de nya kopparna, som Susan tog fram åt gästerna, eller en gammal?
Det var första gången i sitt liv som han hade en svart gäst. Förargad över sin egen obeslutsamhet
öppnade och stängde han dörrarna i skåpen på måfå.12
Frustrationen är rörande, då Ben haft svarta i sitt hem många gånger förut, fast då i rollen
som arbetskraft. Jonathan arbetade i hans trädgård, och det var Ben ordnade plats på
universitetet åt honom, och Gordon hälsade på många gånger, vid de senaste tillfällena för
att diskutera Jonathans försvinnande och sedermera hans död. De svarta, som han ansåg
vara hans vänner, hade han aldrig bjudit ens på en kopp kaffe.
Claudia och Harold lever i en tid efter befolkningssammansättningen, efter
apartheidregimens fall, och ändå slår det henne, Claudia, när de besöker sonens advokats
hus, att de aldrig tidigare ätit middag med en svart familj.
Den här sortens ömsesidiga gest – den svarte mannen som bjuder, den vite som tackar ja – hörde
hemma i de vänsterkretsar som de inte hade tillhört under den forna regimen, liksom hos de nyblivna
liberaler vilkas hastiga omvändelse de ställde sig en smula skeptiska till.13

Tonen är genomgående spydig gentemot dessa ovan nämnda liberaler. Trots det är det just
så de själva framställs, som vita som i den nya tiden tar hjälp och stöd av sina svarta
medmänniskor. Men de ifrågasätter ständigt sina egna intentioner och skäms över vad de
finner då de rannsakar sig själva.
Deras son, Duncan, vill inte att föräldrarna ska utse en advokat åt honom, utan han vill
ta hand om det själv, och redan inledningsvis, vid deras allra första möte, undrar Harold:
”Är han verkligen en kompetent advokat? Vi kunde ju skaffa någon annan. Vem som
helst.”14 Sonen svarar att han är en god vän, en replik som tycks svårsmält för föräldrarna,
som om och om igen upprepar den, och det blir ett sätt för dem att förhålla sig till
advokaten. ”En god vän.”15 Och sedan, efter att ha besökt sonen i häktet, förstår de:
Och advokaten själv då?
De hade genast förstått det på namnet. Han hade valt en svart man till försvarare. [---]
Det kunde vara en fördel. Om det sitter en svart som domare.

12 Brink, s.97
13 Gordimer, s. 171
14 Gordimer, s. 17
15 Gordimer, s. 17, 19, 25
8
 Rösten är torr: Vilket resonemang. Han skäms. Varför skulle dessutom sådana baktankar föresväva
honom – att en svart domare kan tänkas bli vänligare stämd mot en misstänkt därför att denne har utsett
en svart som försvarare – när det ju inte är någon brottsling, någon mördare han har framför sig.16

Detta tvivel inför den svarta advokatens kompetens, blandat med skammen över samma
tankar, blir en slags redogörelse för parets ursprungsläge. De har aldrig behövt fundera över
liknande saker, och anser sig själva vara öppna och befriade från fördomar. Trots detta kan
de inte hantera valet av advokat på ett tillfredsställande sätt. Harold kontaktar bekanta för
att ta reda på ifall Hamilton Motsamai faktiskt är tillräckligt kompetent, men även detta är
motstridigt då han gör det ”trots att det väl knappast är brukligt att man ber en advokat yttra
sig om en annan”.17 När fallet sedan utvecklas, och Claudia och Harolds relation mer och
mer urholkas, och leder från kärlek till kallprat för att fly den tomhet som är det enda de
delar, knyts nya personer till dem, i deras behov av utfyllnad. Sonens svarta före detta
sambo, Khulu, blir som en ersättare för sonen. Han är en svart, homosexuell, bohemisk ung
man, som paret vid berättelsens början knappt varit i kontakt med. Nu blir det han och den
svarte advokaten Hamilton som blivit deras nya bundsförvanter. ”De hade ingen annan.
Bara Hamilton.”18
Här pekar Gordimer på en vanlig, vit familjs kamp mot sina fördomar. De är
intelligenta nog att vara kapabla att rannsaka sig själva, vilket gör att de får obehagliga
överraskningar av det de finner. Gordimers resonemang om hur den liberala medelklassen
inte är så öppensinnad som de själva tror, markerar en samhällsgrupps identitetssökande
efter apartheidregimens fall. Hon redogör även för klasskillnaderna som råder i det
moderna Sydafrika, bland annat genom att låta Claudia iaktta sina patienter på
mottagningen:
De äter för mycket eller har för lite att äta. Åt den första kategorin är det jämförelsevis lätt att ge
ordinationer, eftersom de har botemedlet inom sig. Vad gäller den andra kategorin är det som de
ordineras förvägrat dem av omständigheter utanför deras kontroll. Grönsaker och färsk frukt – sådana
botemedel är en alltför dyrbar lyx för dem, det de har kommit till kliniken för är en flaska medicin.19

Det är genom den här typen av iakttagelser som vi inte bara får en inblick i hur ekonomi
och hälsa knyts samman, utan även en bild av hur Claudia förhåller sig gentemot sina
patienter. Hon framstår som en kall och avståndstagande. Hon rör vid patienternas hud,
men inte vid deras inre. Gordimer låter oss subtilt förstå att murarna står kvar, lika höga
som någonsin tidigare, trots regimskifte och befolkningssammansättning.

16 Gordimer, s. 40f
17 Gordimer, s. 41
18 Gordimer, s. 115
19 Gordimer, s. 22
9
 Både Brink och Gordimer, använder sina romaner, inte bara för att förmedla en
berättelse, men även för att belysa detaljer i vardagen som visar hur det förflutna präglar
samtiden.

2.0. VÅLDET I VARDAGEN

Att våld är en så stor del av den Sydafrikanska litteraturtraditionen förklarar Tanure Ojaide
i sin inledning till boken Culture, Society, and Politics in Modern African Literature,20 med
att den afrikanska litteraturen är lika mycket uppbyggd av ett budskap som av den litterära
konstformen. Han menar till och med att vad som skiljer den afrikanska litteraturen från
den europeiska, är att den har ett meddelande som till och med är viktigare än språket, då
20 Ojaide, Tanure, “Introduction”, Culture, Society, and Politics in Modern African Literature – texts and
context, Red. Ojaide, Tanure, Ode, Joseph, Durham, North Carolina, 2002, s. 3-8
10
den afrikanska litteraturen i sin form är en imitation av den västerländska traditionen.21
Våldet i litteraturen är en del av historian, och historian är en del av kontexten som man
alltid måste hålla gällande. Afrikansk litteratur är genom kontexten unik, då kontinenten
delar så många politiska och sociala erfarenheter, på samma sätt som Ojaide jämför fransk,
brittisk och amerikansk kontext som typiskt europeisk.22 Genom detta sätt att se våldet som
en naturlig del av kontexten, gör det sig också gällande som ett naturligt ämne inom
litteraturen, och med detta som utgångspunkt kan man sedan följa de olika sätt på vilka
våldet skildras.
Med våldet som del i kontexten, ser vi tydliga mönster i hur människor som lever
under hot skaffar sig olika försvar. J.M. Coetzee använder sig i sin roman Onåd23, av
hundarna som symbol för detta försvar. I Onåd, förekommer det bara vakthundar i dottern
Lucys hundgård, vilket ger oss en påminnelse om det oroliga samhället som romanen
beskriver. Vid ett överfall mot gården, skjuter förövarna hundarna, en efter en, som för att
endast lämna varelser på brottsplatsen som är medvetna om lidandet. Politiskt sett kan
denna avrättning även ses som den svarte mannens sätt att riva den vitas mur; ett sätt att
avväpna och förstöra allt försvar, för utan hundarna lever Lucy de facto ensam och värnlös i
ett samhälle som inte vill ha henne där.
I Sindiwe Magonas roman Mödrar emellan24, jämför hon barnen med vakthundar.
Vi bussade hunden på dem. ”Tsaa-ah!” Den vet vad den ska göra, ge sig på bytet och hugga det i
halsen. Vi riskerar inget. Det är hunden vi skickar ut som får ta risken som kan bli skadad. Eller dödad.
Eller satt i fängelse.25

Barnen är deras vakthundar, som lyssnar och morrar, upptäcker faror och skäller.
Vakthunden är symbolen för den lurande faran som folket behöver beskydd mot, och
Magona menar att de vuxna måste ta sitt ansvar, och inte släppa ut barnen på gatorna, likt
hundar, för att beskydda den äldre generationen.

2.1. KVINNOVÅLD – EN DEL AV VARDAGEN

Vardagsvåldet är inte sällsynt, och vi kan inte skaffa oss vakthundar som skydd mot alla
sorters våld. Våld i hemmet är inte ovanligt, inte ens i Sverige som stoltserar med att vara
ett av de mest jämställda länderna i världen. I Sydafrika uppkommer våldet ur en
21 Ojaide, ”Introduction”, s. 5
22 Ojaide, ”Introduction”, s. 7
23 Coetzee, J.M., Onåd, Stockholm 2000 (1999)
24 Magona, Sindiwe, Mödrar Emellan, Stockholm 2002 (1998)
25 Magona, s. 217
11
familjestruktur som uppmuntrar männen att ta kommando, att vara män i sina hem.
Arbetssituationen med de usla lönerna bidrar till att vardagens hopplöshet måste skingras
på ett eller annat sätt, vilket orsakar alkoholismens utbredning i de svarta förorterna. Den
svarta mannens lön går till sprit, hellre än till att försörja sin fru och sina barn. Det är det
vita systemet som orsakat orättvisan. Chris van Wyk förklarar det såhär, i sin novell
”Trolleri” som finns med i novellsamlingen Sydafrika berättar: En stereo i Soweto –
Noveller från det nya Sydafrika 26: ”[P]å fredagseftermiddagen när det första glaset forsade
nerför strupen på en och plaskade ner i magen på en, blev den första effekten att alla
måndagar försvann ur kalendern – härifrån till evigheten.”27
Chris van Wyk, skildrar i sin novell en helt vanlig familjesituation, genom en ung
pojkes ögon. I fokus står moster Leonie och hennes man, och hur han introduceras, hur de
gifter sig och hur åren går. Den nye mannen, som till en början verkar vara en hygglig karl,
gör det till en vana att bjuda hem sina arbetskollegor på lördagarna, och till samkvämet hör
alkoholen, och synen av allehanda flaskor på soffbordet blir välbekant för den unge pojken,
liksom mosterns mans olika skällsord för sin fru. Allt eftersom tiden går blir skällsorden
ackompanjerade med slag, och moster Leonie kommer allt oftare till pojkens mammas hus
med alla barnen, för att ta skydd då hennes man Arnie har druckit. Moster Leonie får nog,
och planerar att fly tillsammans med sina barn. Hon samlar med pojkens mors hjälp ihop
pengar till biljetter till sig och sina barn och en dag beger hon sig till tågstationen. Där möts
hon av Arnie, som till hennes stora förvåning själv tar fram en biljett och följer med henne.
De slår sig ner i Durham, och skaffar nya jobb och startar ett nytt liv tillsammans.
De fick tre barn till. Varje fredag kommer morbror Arnie hem full och pryglar henne. Han kallar henne
fortfarande för subba och hon kallar honom Arnie. Bortsett från att de alla har Durban-dialekt är det
inte mycket som har ändrats; de betraktas av de flesta som en helt vanlig färgad sydafrikansk familj.28
Den här bilden av våld som en del av vardagen förkommer ofta i den sydafrikanska
litteraturen. I novellen ”Letitias beslut”29 skildrar Miriam Tlali, hur en sönderslagen kvinna
samlar allt mod hon kan uppbringa, och beger sig till den lokala polisstationen för att
anmäla sin man. Det är en skammens vandring, och hon gömmer sig för grannarnas blickar,
då hon i skydd av duggregnet och skymningen går mot stationen. Genom hennes inre
monolog görs det klart att hon är en troende kvinna, som inte vill vanära sin man, och väl
på polisstationen känner hon sig förråad och skymfad inför de andra människorna i
26 Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från det nya Sydafrika, Red. Ristarp, Jan, Stockholm,
2005
27 van Wyk, Chris, “Trolleri”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från det nya Sydafrika, Red.
Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (2002), s. 177
28van Wyk, s. 179
29Tlali, Miriam, “Letitias Beslut”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från det nya Sydafrika,
Red. Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (1999), s. 155ff
12
väntrummet. Hon får sätta sig mitt emot en polisinspektör, som ställer frågan ”Varför
gjorde din man det?” och Letitia svarar ”Han ville ha mina pengar”.30
Letitia sitter med huvudet nerböjt, som hon brukar då hon är van vid att visa underkastelse
mot föräldrar och de äldre, mot lärare och mot alla med makt och myndighet och mot sin
man och alla hans släktingar.
Han tar alltid pengarna från mig…i slutet av varje månad. Om det inte är för att laga bilen så är det till
bensin. Men i går bestämde jag mig för att jag inte skulle ge honom mina pengar mer. Jag vill köpa
kläder och skor till barnen. Barnen är i Mafeking. När bråken började och det blev problem överallt tog
jag dem med mig till Mafeking för att de skulle gå i skola där.31

Så avslutar Miriam Tlali novellen, och vi får inte veta hur det går för Letitia, men det
lyckliga slutet ligger kanske i kvinnans mod, och i att hon besegrar all skam och anmäler
sin man för misshandel, trots att det strider mot hennes inlärda värderingar. Det är genom
alla dessa små berättelser om kvinnorna som råkar illa ut, som bilden av det sydafrikanska
vardagsvåldet skärps. Våldet i hemmet är som vilken del av vardagen som helst, och
kvinnorna i de flesta fallen är inte lika modiga som Letitia. Dessa skildringar förklarar inte
bara hur våldet yttrar sig, men även en del av bakgrunden. Alkoholismen och den ständiga
bristen av pengar är ett direkt resultat av regeringens politik, som inte tillåter humana löner
eller levnadsförhållanden.
Genom att betrakta dessa fiktiva situationer genom Johan Svedjedals speglingsteori,
kan dessa skildringar användas som socialhistorisk källa. Skildringar av kvinnovåld är så
ofta förekommande i den sydafrikanska litteraturen, att trovärdigheten genom frekvensen
bekräftas. Svedjedal menar att ”[l]itteraturen speglar socialpsykologiska förhållanden lika
mycket som sociala faktorer”32 vilket ger oss möjligheten att dra en slutsats om att dessa
skildringar inte bara rör sig om de nämnda, fiktiva kvinnofigurerna, utan är en reflektion
över kvinnosituationen i stort i Sydafrika.

2.2. VÅLDET SOM RESULTAT AV POLITIKEN

Det är inte enbart i skildringen av våldet mot kvinnor, som anledningar och orsaker till
våldet tas upp. I novellen ”En solig dag i Lavender Hill”33 berättar Marcel Williams
historien om hur Willem, en vanlig ung man från en sydafrikansk färgad förort, måste
hämnas sin flickväns våldtäkt. Han bestämmer sig för att mörda Ace, våldtäktsmannen, och
30Tlali, “Letitias Beslut” s. 159
31Tlali, “Letitias Beslut”, s. 161
32 Svedjedal, Johan, s. 85
33 Williams, Marcel, “En solig dag i Lavender Hill”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från
det nya Sydafrika, Red. Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (2001), s. 319
13
lämnar därför sin arbetsplats på förmiddagen dagen efter våldtäkten, och stjäl en bil.
”Rädslan för att bli upptäckt var överväldigande.”34 Vi följer hans färd mot Lavender Hill.
Var det ren galenskap som hade huggit tag i honom? Denna fina, soliga dag i Kap passade inte ihop
med hans vanvett. [---] Kunde han fortfarande överge sin plan? Nej, han hade förlorat för mycket. Hans
skam skulle bli gränslös.35

Så han fortsätter köra, med en 9-millimeterspistol i en hoprullad tidning på passagerarsätet.

Han iakttar kvarteret, diskuterar för sig själv hur absurt namnet Lavender Hill är, på en
stadsdel som är i total avsaknad av vegetation. Denna iakttagelse är en av många i den
sydafrikanska litteraturen, som berör detta specifika tecken på den historiska orättvisan. De
stadsdelar som de svarta placerats i under tvång, har fått de vitas namn, ofta i form utav
romantiska växtassociationer, men de har även fått namnen på de vita erövrarna och
ledarna, som med våld tagit urinvånarnas land. Willem funderar över hur människorna som
bor här blivit tvingade att lämna District Six, och sina gamla hemtrakter, och hur de
kommit hit till de nya stadsdelarna i Kaapse Vlakte, som utstötta andraklassens
medborgare, i ett klassgalet samhälle. ”[H]an var själv en produkt, en klong36, av Vlakte.
Även om han nu inte längre vill ha något med det att göra därför att det hade förstört
honom inifrån.”37 Marcel Williams fortsätter sedan att berätta hur Willem kör in på Grindel
Avenue, osäkrar vapnet, och när han får syn på Ace skjuter han.
Ace skrek något. Willem kunde inte höra det. Han hörde bara sina egna skrik. ”Dö, din hund, dö!” som
om orden kom från någon annan. [---] Willem räknade till tre, fyra för varje explosion ur pistolen. I
backspegeln kunde Willem se hur Ace fallit omkull. Han kunde inte tro det. Han hade dödat en
människa.38
Det är ångestblandad lättnad som sänker sig över Willem, efter att han tagit död på
gangstern som våldtagit hans flickvän. Och det är med ångestblandad lättnad vi läser om
hans dåd, som ter sig så fruktansvärt. Marcel Williams för oss över gränsen, från de
drabbade till de som drabbar, förövarna, med svettpärlor på pannan och vapen bakom lösa
tegelstenar i väggen. Som läsare ställs vi inför hur svårt det är att döma. En man, en
mördare, svår att rättfärdiga, och trots det är det med blandade känslor som man förstår att
Willem kommer att bli gripen, då han lämnat spår i den stulna bilen. Våldsskildringen blir
här ett sätt att utmana våra gränser, och göra oss uppmärksamma på att det inte alltid är
enkelt att döma. Willem anser sig vara ett resultat av sitt vlakte, område, och hans hämnd är
ett resultat av stadsdelens maktstruktur, som möjliggjort det orätta våldet mot hans flickvän.

34 Williams, s. 323
35 Williams, s. 323
36 klong = slang för ung man på afrikaans
37 Williams, s. 324
38 Williams, s. 325
14
 Ännu en förövare är Mxolisi, som Magona skriver om i romanen Mödrar Emellan.
Boken inleds som ett brev från Mxolisis mamma till modern till den unga, vita kvinna som
Mxolisi påstås ha mördat under studentupploppet i Guguleto den 25 augusti 1993. Genom
att förlägga berättelsen till en sann händelse, får vi en verklighetsanknytning, vilket stödjer
min utgångspunkt, att det fiktiva våldet är en spegling av det verkliga våldet. Under
upploppet blev den amerikanska utbytesstudenten Amy Elizabeth Biehl, mördad på en gata
i Guguleto. Hon var i Sydafrika för att hjälpa de svarta att förbereda sig inför landets första
demokratiska val. Romanen varvar fragment av brevet med en skildring av upploppet, och
med moderns historia i form utav tillbakablickar.
Boken försöker inte ursäkta våldet mot den vita kvinnan, eller våldet mot någon alls,
men liksom Willem i Marcel Williams novell, är en produkt av Lavender Hill, så är Mxolisi
en produkt av Guguleto. Det är i förtvivlan som brevet är skrivet, och brevskrivarinnan
försöker få den vita flickans mamma att förstå att alla inte kan tro på det goda, som hennes
dotter gjort:
[M]änniskor som din dotter har ingen medfödd känsla för det som är farligt. De tror så starkt på sin
egen godhet, de vet att de aldrig har skadat någon utan bara hjälpt andra, och därför kan de heller aldrig
tro att någon skulle vilja skada dem.39

Sedan vecklar hennes historia ut sig, och med den även sonen Mxolisis historia. Det är
framför allt genom små detaljer som Magona lyckas iscensätta stämningen på Guguletos
gator; irritationen och indignationen, uppgivelsen och hopplösheten. På ett ställe skriver
hon: ”Natten är lugn men då och då hörs gevärseld. Det är ingenting ovanligt med det
nuförtiden, inte i Guguleto.”40 Våldet är alltid nära inpå, alldeles utanför dörren.
Liksom i Williams novell ”En solig dag i Lavender Hill” följer i Mödrar emellan, en
beskrivning av det smutsiga området, och hur de blivit placerade där, ofrivilligt. Guguleto
beskrivs som stort och litet samtidigt. Trots att det är oöverskådligt till ytan, så är
levnadsytan som varje invånare får att röra sig på minimal.41 Dessa återkommande
skildringar av hur befolkningen tvångsförflyttats, markerar den historiska kontexten som
ligger till grund för den sydafrikanska samtiden och dess litteratur.
Mxolisis mamma Mandisa, blir en dag hemskickad från sitt arbete då hennes madam
mrs Nelson har hört att det är oroligheter i hennes stadsdel Guguleto. ”Som om det skulle
vara en nyhet? […] Vi har ju levat med de där ungdomsupproren ända sedan 76. Vad
bråkar de nu om?” tänker Mandisa när hon står ihopträngd på en buss på väg hem. Återigen
får vi en påminnelse om hur oroligheterna är vardag. Senare förklaras hur utvecklingen mot

39 Magona, s. 10
40 Magona, s. 82
41 Magona, 36 ff
15
det ökade våldet gått till. Eleverna slutade gå till skolan, och när mödrar som vår berättare,
muttrade om att det väl var onödigt att bränna ner skolan för det, blev de åthutade. ”Det var
krig. Och förresten var de där fallfärdiga, eländiga husen inga skolor. De fick ju inte lära
sig någonting där.”42 Och efter att skolorna var brända gick de över till att kasta sten på vita
människors hus och bilar, sedan offentliga byggnader, och slutligen svarta människors bilar
och till att bränna ner svarta människors hus. ”Alla de där eländiga individerna kallade vi
för iimpimpi, tjallare. […] De förtjänade vad de fick.”43 Samtidigt som hatet genomsyrar,
inte bara de unga studenterna, utan även deras föräldrar som hyllar sina barn, så råder det
en osäkerhet bland de vuxna. När grannar blir mördade väcks oro och misstänksamhet till
liv. De måste väl vara skyldiga till förräderiet? Studenterna kan väl inte ha så fel? En
beskrivning av det öde som gick flera svarta män till mötes följer:
Ungdomarna hängde en girlang runt hans hals, ett gammalt slitet däck. Sedan hällde de någon slags
vätska i däcket. Ångorna steg upp i mannens näsborrar. Han fick kväljningar.
Ett väsande och en blixt. WH-H-HOO-OO-OSHH!
Mannen föll till marken I en brinnande hög. [---]
Klick-klick. Kan du tänka dig att en människa kan ha förmått sig att stå stilla tillräckligt länge för
att rikta kameran och fotografera en så fruktansvärd, blodisande scen? Ta bilder av den? I stället för att
hjälpa till att befria den där stackaren från hans lidande? Klick-klick höll fotograferna på. De var flera
stycken från olika tidningar – från hela Kapstaden. Den vackra Kapstaden. Klick-klick.44

Denna nya avrättningsmetod får namnet halsbandning. Att halsbanda. Mandisa jämför
namnet med hur de kallar förövarna för ”ungdomar, ”studenter” eller ”kamrater”, som ett
sätt att bespara ”våra öron en verklighet som var alltför fruktansvärd att höra.”45 Trots att
flera tycks vara överens om att det är en barbarisk handling, är det ingen som fördömer
gärningen. Detta sätt att observera våldet och ta avstånd ifrån det, i det tysta, ger ett
exempel på hur den vanliga människan som lever mitt i de drabbade områdena reagerar
inför det fruktansvärda som ständigt pågår omkring dem. Hatet som präglar de svarta
invånarna i Guguleto, i Mödrar emellan, jämförs av moderns farfar med berättelsen om
Stormarnas plats, som Godahoppsudden hette innan abelungo46, boerna, döpte om den.
Farfadern förklarar att boerna inte längre behövde kalla platsen för Stormarnas plats,
eftersom de bestämt sig för att stanna och inte längre var beroende av havet. Farfadern
berättar att de vita valt att stanna trots att de såg att det redan bodde människor på platsen,
och att stormen fortfarande finns kvar. ”Den finns i våra hjärtan – i hjärtat hos folket i det

42 Magona, s. 87
43 Magona, s. 87
44 Magona, s. 88
45 Magona, s. 89
46 abelungo = vit person, på Zulu.
16
här landet. För jag ska tala om en sak för dig: rötterna till hatet ligger mycket djupt här.”47
Sedan berättar han legenden om hur ursprungsbefolkningen lydde en profet, och dödade all
sin boskap och brände all sin säd, i hopp om att immigranterna skulle lämna deras land.
Hatet som orsakats av de vitas intrång redan på 1600-talet, lever alltså kvar i invånarnas
hjärtan, och det är den stormen, orsakad av hat, som är den farliga, nu när havet inte längre
är oöverkomligt. Vi får en påminnelse om att hatet lever och är starkt, så länge förtrycket
lever.

3.0. DET KONSTITUTIONELLA VÅLDET

Våldet som präglar vardagen är inte bara bestående av individernas våldsyttringar mot
varandra, och som jag redan visat på många sätt är resultatet av regimen. En stor del av
våldet är även det som bedrivs av regimen direkt, riktat mot invånarna. I de sydafrikanska
romanerna utgör polisen och säkerhetspolisen, tillsammans med militären, en stor hotbild
mot befolkningen, framför allt de svarta i förorterna.

3.1. POLISENS INEFFEKTIVITET

Då Mandisa i Mödrar emellan, resonerar för sig själv angående metoden att halsbanda,
konstaterar hon att till och med då somliga ledare tycks uppmuntra metoden, är det aldrig
någon av förtryckarna som blir halsbandade, utan bara svarta grannar och bröder. Och
polisen lägger sig inte i.

47 Magona, s. 192
17
 Rättvisan hade tagit semester. Eller kanske var den upptagen med viktigare saker: terrorister som på
uppmaning av utländska krafter, i synnerhet kommunister, planerade att störta regeringen. Och
naturligtvis fanns det alltid brott mot passlagarna.
Ungdomarna sa att det var krig. De kämpade mot apartheidregeringen.48
Här visas bristen på tilltro mot polisen igen, tillsammans med upprepandet av att poliserna
inte är deras vänner och inte innebär trygghet. Genom att sätta denna skildring av
polisväsendet i förhållande till andra skildringar i den sydafrikanska litteraturen, kan vi
urskilja strukturella likheter i hur polisen skildras. Dessa likheter håller jag som grund i
beslutet att tolka fiktionen som verklighetsskildring. Polisen som i ovanstående citat är
upptagen med passlagarna, uttryckt lakoniskt, och blir nästan en komisk detalj i ett
samhälle präglat av våld. Byråkratin är en black om foten, då den upptar polisens tid och
rättfärdigar trakasserier, samtidigt som människor blir mördade i förorterna. Passlagarna
omnämns vid upprepade tillfällen i litteraturen, som en frustrerad suck över den onödigt
komplicerade, och ofrånkomliga samtiden.
Passlagarna nämns även i Miriam Tlalis roman Between two worlds,49 och det är detta
upprepande i text efter text som fördjupar intrycket av passlagar som förtryckarmedel,
snarare än ett sätt att effektivisera arbetsmarknaden. I Tlalis roman, som utspelas i en
elektronikbutik i Johannesburg, uppstår problemet när en svart arbetssökande måste
ledsagas av en vit till passkontoret. ”[I]t will take him all day unless he’s with a white
person.”50 Den arbetssökande mannen får vänta utanför butiken tills någon dyker upp som
har tid att ta honom med sig. Statens ineffektivitet möter vi även i Brinks En torr vit årstid,
och den pekar på frustrationen som råder. Efter upploppet i Soweto, då Gordons son
Jonathan försvunnit, försöker Ben ta reda på om Jonathan finns med bland de häktade, men
”polisen hade tagit så många människor just den där dagen att det kanske kunde ta en vecka
eller mera för att få tag i en lista över namnen.”51 Ineffektiviteten framställs som ett knep
för att hålla anhöriga i ett ständigt orostillstånd. Ben söker på bårhusen, men hittar inte
Jonathan. En månad efter Jonathans försvinnande, kommer Ben i kontakt med en
sjuksköterska, som rapporterar att hon sett Jonathan då hon arbetade på den svarta
avdelningen på allmänna sjukhuset.
Hans tillstånd verkade allvarligt. Hans huvud var inpackat i bandage. Magen var uppsvälld. Ibland
kunde man höra honom stöna eller skrika. Men ingen av den ordinarie personalen hade fått komma i
närheten av honom och det hade posterats poliser vid dörren.52

48 Magona, s. 89
49 Tlali, Miriam, Between Two Worlds, 1995 (1979, Originalets titel: Muriel at Metropolitan)
50 Tlali, Between two worlds, s. 8
51 Brink, s. 46
52 Brink, s. 49
18
Polisen står som en både symbolisk och bokstavlig mur mellan sökaren och sanningen.
Genom att jämföra hur olika författare skildrar polisens ineffektivitet, drar jag slutsatsen att
händelserna i romanerna inte är isolerade händelser, utan att polisens hendlingar är satta i
system, för att vilseleda eller fördröja reaktioner. Mandisa sammanfattar i Mödrar emellan,
bilden av polisväsendet. Romanen skildrar ett tillstånd av rädsla då polisen som styrs av
regeringen inte är de svarta medborgarnas vänner, och inte innebär trygghet, utan snarare
utgör ett hot.
Poliserna är inte våra vänner. Än idag är de minst sagt ineffektiva. Här i Guguleto tycker vi inte om
polisen. I bästa fall är den en evig källa till irritation. I värsta fall fruktar vi dess närvaro, den är som en
hemsökelse. Vi vet att många oskyldiga personer har dött för deras händer. Deras blodbesudlade
händer. Dött. Dödade av polisen. Förr i tiden kunde de ostraffat döda vårt folk. Därför kan brottslingar,
de som gjort brottsligheten till sitt yrke, leva i en gynnsam atmosfär som skapats av korruption. […]
Beskyddade av polisen som begått brott som till och med varit ännu värre. Det är därför som
brottsligheten frodas.53

3.2. ETT FYSISKT HOT

Det är inte enbart genom att förhindra informationsspridning, eller fördröja framfart i
landet, som polisen och regeringen står som en mur mellan människor. En ung man som
häktats tillsammans med Jonathan i En torr vit årstid, skriver en sammanfattning med vad
som hänt vid häktningen. Bland annat säger han att de varit tvungna att vara nakna hela
tiden, att de förts till en plats utanför staden, där de fått krypa genom taggtrådsstängsel
pådrivna av svarta poliser med batonger och piskor, att de blivit förhörda i över tjugofyra
timmar i sträck, och att de en stor del av tiden tvingats stå upphöjda på stenblock med
tegelstenar fastbundna vid könsorganen. Han talar om att ”han och Jonathan vid åtskilliga
tillfällen hade tvingats ned på knä varpå cykelringar hade bundits runt händerna på dem och
sakta pumpats upp, vilket fick dem att förlora medvetandet”.54 Han berättar också att han
hört Jonathan bli slagen i rummet bredvid, och att bråk brutit ut, följt av tystnad. Efteråt
hade han fått reda på att Jonathan förts till sjukhus. Dagen efter att Ben fått denna
underskrift, tillika ett skriftligt vittnesmål från sjuksköterskan som sett Jonathan på
sjukhuset, blir både mannen och sjuksköterskan bortförda av specialroteln.55 Dagen därpå
hämtar de även Gordon. Dessa metoder som polisen använder sig av, återkommer i den

53Magona, s. 54f
54 Brink, s. 56
55 Brink, s. 57
19
sydafrikanska litteraturen, vilket gör att jag väljer att betrakta dem som vittnesmål snarare
än fiktion.
Polisens sätt att hämta Gordon, beskrivs av hans fru Emily, som våldsamt och
aggressivt. Även i Magonas roman Mödrar emellan, beskrivs polisens intrång i hemmet,
natten efter studentupproret i Guguleto. När familjen blir väckt av att det knackar på dörren,
blir de skräckslagna, och är till en början inte säkra på att det är poliser. Männen bryter sig
in i huset, misshandlar fadern och den yngre sonen, vänder upp och ner på möblemanget
och bryter upp golv, väggar och tak i hokkien, skjulet där pojkarna sover.
Jo, det var poliser, men vad innebar det? För oss i Guguleto är inte polisen detsamma som trygghet –
jag ändrar mig snabbt när jag kommer ihåg alla de människor som dödats av poliser…till och med barn
och ungdomar. […] Polisen har till och med dödat inflytelserika personer som Biko.56 Ibland till och

med inflytelserika vita människor.57

David, i Coetzees Onåd, hyser liksom de svarta medborgarna i Mödrar emellan, ingen,
eller allt mindre tilltro till polisen. I Davids Luries fall, lämnar han sitt trygga Kapstaden för
Östra Kapprovinsen, där dottern bor. Han anländer som en främling i en bygd som ännu är
starkt färgad av apartheid och sedermera dess efterdyningar. Den nya ordningen som råder
efter regimskiftet, förstärks av ett övergrepp mot Lucy och David, då en av förövarna tycks
vara en släkting till grannen Petrus. Petrus är en svart landägare med ambitionen att ta över
Lucys mark, och David misstänker att han på något sätt är delaktig i planeringen av
övergreppet. De ombytta rollerna i det nya Sydafrika förstärks av Petrus, som för David är
Den Andre; den svarte mannen som efter övergreppet utgör en hotbild. När han först träder
in i romanen, diskuterar David dottern Lucys levnadsförhållande med honom, och Petrus
håller med om att det är ett farligt liv hon lever, genom att olycksbådande konstatera att
”Allt är farligt idag.”58 Petrus är dessutom den man som Lucy har närmast Petrus är
dessutom den man som Lucy har närmast kontakt med, även om det är i strikt
professionella termer. Han har tagit över Davids roll som beskyddare och blivit en
alternativ fadersfigur.
David är till en början omedveten om spänningarna som råder i området, och vet inte
hur han ska hantera situationen eller hur han ska kunna ta hand om en dotter som inte vill
ha hans beskydd. I den nya värld som beskrivs är det svårt att finna någonting som är gott.
De vita särskiljs inte längre genom privilegier, vilket inte är till allas glädje: ”Det är säkrast
att man skyddar sig själv, för polisen skyddar en inte, inte nu längre, lita på mig”59, säger en

56Steve Biko, ledaren för Black Consciousness, som fängslades under studentupproret i Soweto och dog av
hjärnskador i fängelset 1977.
57Magona, s. 95
58Coetzee, s. 75
59 Coetzee, s. 115
20
granne till Lucy – en vit tyskättling som inte anser de svarta ha gjort sig förtjänta av några
förbättrade livsvillkor. Också David ifrågasätter polisens makt, då ingenting tycks göras i
utredningen av deras fall. Vanmakten inför rättsväsendet är ännu en bidragande faktor till
den absurda världsbild som presenteras. David befinner sig i ett samhälle som sjuder av
frustration, och i sina försök att samtala med Petrus och den pojke som var inblandad i
övergreppet, möter han ett nytt hinder i form utav språkskillnader. Davids anklagelser möts
endast av tystnad, som om han helt saknar möjlighet att påverka sin omgivning.
Ben i En torr vit årstid, går från att lita på Sydafrikas rättsväsende, till att tvivla på
polisens funktion som en beskyddande instans. Ungefär tolv dagar efter Gordons häktning,
kommer en man till hustrun Emily, och berättar att även han varit häktad. Han berättar att
han sett Gordon, och chockats av hans tillstånd: ”Oförmögen att gå eller tala ordentligt,
hans ansikte var missfärgat och svullet, han var döv på ena örat och den högra armen i
band.”60 Strax efter detta besöker Emily Bens hem, och med sig har hon ett klädbyte som
hon hämtat i häktet, då hon fått tillstånd att komma dit och lämna kläder och mat till sin
man, men utan att få träffa honom. I fickan på byxorna som hon fått tillbaka för att få
tvätta, hade hon funnit tre trasiga tänder.61 De blodfläckade kläderna och tänderna,
använder Ben sedan för att få domstolen att godkänna ett provisoriskt åläggande med avsikt
att förhindra säkerhetspolisen från att förgripa sig på eller misshandla Gordon. Angående
tänderna och blodet, meddelar säkerhetspolisen att Gordon beklagat sig över tandvärk, och
att en distriktsläkare därför besökt honom i cellen, och funnit behov av att dra ut tre tänder.
Två veckor senare tillkännages på radion att Gordon begått självmord i sin cell.
Beskrivningen av hur Ben finner dessa ledtrådar, och hur han följer tråd efter tråd i
det nystan som är Gordon och Jonathans dödsfall, är skrivet på ett sätt som är typiskt för
Brink, då han är en författare med ett medvetet mål för sina romaner. I samlingen New
Writing from Southern Africa, redigerad av Emmanuel Ngara (Villiers Publications Ltd.,
1996), beskriver Godfrey Meintjes i ”The Prose Oeuvre of André P. Brink”62, Brink som en
författare hängiven åt att utforska och avslöja den politiska situationen i Sydafrika, med ett
sätt att kommentera den med direkt avsikt att förändra.63 Meintjes jämför Brink med Camus
och Sartre, i sättet som han arbetar med karaktärernas individuella frihet, och Ben i En torr
vit årstid kan liknas vid Camus främling, Mersault, då han låter sig uppslukas av sitt
uppdrag, hur olika det än må vara från främlingens. Ben ser det nämligen som sin plikt att
ta reda på vad som egentligen hänt med Gordon innan han dog, eftersom han vägrar tro att
60 Brink, s.75
61 Brink, s.76
62 Meintjes, Godfrey, ”The Prose Oeuvre of André P. Brink”, New Writing from Southern Africa, Authors
who have become prominent since 1980, Red. Emmanuel Ngara, London 1996, s. 3-19
63 Meintjes, s.6
21
det rör sig om självmord. Hans familj och vänner förstår inte varför han engagerar sig i
frågan på det sätt han gör, men hans eftersökningar leder oss läsare genom det politiska
system som sakta bryter ner Ben. Meintjes menar att Brink använder den politiska
situationen som en metafor för den essentiella ensamhet som människor som försöker
kommunicera känner.64 Ensamheten som omger Camus Mersault och Brinks Ben du Toit,
är tydlig. Genom att följa hur Ben förmedlar sina tankar genom lappar, brev och
anteckningar, och hans ensamma sökande, får vi en tydlig bild av den politiska situationen,
med det utanförskap som Ben går rakt in i. Ben strävar in i det sista för att inte låta sig själv
förstå hur avskyvärd sanningen kan vara, och som läsare är det naturligt att hålla med Ben
om att skygglappar är sköna mot den ondska som han gräver fram då han avslöjar hur
samhället fungerar. Ett ögonblick av djupdykning i ofrånkomlig sanning, får vi när Emily,
som fått tillstånd att förbereda Gordons kropp för begravningen berättar:
Jag tvättade hela hans kropp, baas, för han var min make. Och jag vet att en man som hängt sig inte ser
ut på det där viset.” Paus. ”Han är sönderslagen, baas. Han ser ut som en som körts över av en lastbil.65
Vid begravningen har Gordons fall fått stor uppmärksamhet i media, och ytterligare
polisövergrepp skildras i romanen. En buss på väg till Sowetos kyrkogård, stoppas av
kravallpolisen, och passagerarna tvingas springa gatlopp mellan två led av poliser, ”som
gick lös på dem med batonger, piskor och gevärskolvar.”66 Efter begravningen utbryter
kravaller, då en poliskedja försöker hindra besökare från att ta sig till Emilys hus.
Det bara fortsatte. Så snart en stadsdel tystnade under ett moln av tårgas bröt våldet ut någon
annanstans. [---] Natten igenom var det sporadiska nya utbrott, men i gryningen var enligt massmedier
allting åter ”under kontroll”. Ett antal sårade fördes till sjukhus över hela Johannesburg, andra helt
enkelt försvann i virrvarret av hus. Den officiella dödssiffran var fyra, förvånansvärt låg med hänsyn
till våldsamheternas omfattning.67
De rättsliga förhören angående Gordons död, blir en kamp där ord står mot ord.
Obduktionsrapporten menar att döden orsakats av hängning, och vittnen påstår att såren på
Gordons kropp åstadkommits genom handgemäng, då Gordon, ”som en vansinnig”68,
försökt hoppa ut genom fönstret i förhörsrummet, som bär galler. Ett vittne meddelar att
”gallren hade avlägsnats tillfälligt föregående dag för reparation av fönsterkarmen.”69
Under korsförhören framkommer dock ”vissa meningsskiljaktigheter i fråga om
avlägsnandet av gallren framför fönstret och skälen härtill.”70 Säkerhetspolisen försöker

64 Meintjes, s.7
65 Brink, s. 105
66 Brink, s. 114
67 Brink, s.114 f
68 Brink, s. 121
69 Brink, s. 122
70 Brink, s. 124
22
intyga att de inte åstadkommit Gordons skador, och tillkallar därför ett vittne, mr Tsabalala.
Väl i vittnesbåset förklarar Tsabalala:
”Kapten Stolz slog mig flera gånger med en bit gummislang och sade att han skulle döda mig om jag
inte skrev på.” Därpå drog han upp sin skjorta och visade sin blåslagna rygg för rätten. [---] Efter
ytterligare en stunds korsförhör fick kapten Stolz tillåtelse att ta med sig mr Tsabalala till John Vorster
Square [häktet i Johannesburg].71
Kapten Stolz hävdar att mr Tsabalalas blåslagna rygg var resultatet av att han halkat i en
trappa. Ännu ett vittne tillkallas, den här gången en flicka som berättar att hon, då hon varit
arresterad, blivit piskad med oxpiska, fallit på golvet och sparkats i ansikte och mage.
När hon spottade blod fick hon order att slicka upp det från golvet. Sedan kastade kapten Stolz en stor
vit handduk över huvudet på henne och började vrida dess ändar runt halsen på henne på ett sätt som
hon demonstrerade inför rätten. Hon försökte kämpa emot men förlorade medvetandet.72
Denna behandling upprepades flera gånger, och enligt vittnet hade kapten Stolz sagt: ”Kom
loss nu, meid, tala ut. Eller vill du dö som Gordon Ngubene?”73
Ytterligare indikationer på att försvaret byggs på lögner, kommer fram, då det enligt
en sergeant är meningen att cellerna ska visiteras varje timme under natten, men
”olyckligtvis hade detta underlåtits den ifrågavarande natten”74, och därför hade Gordons
kropp blivit hängande i över tolv timmar innan den påträffats.
Förhören avslutas och rätten fastställer att Gordons död orsakats av självmord. Senare
får Ben läsa ett meddelande skrivet på toalettpapper, som Gordon fått en vakt att lämna till
Emily medan han ännu var vid liv:
Min kära hustru jag är fortfarande i detta tillstånd (följt av några oläsliga ord) värre och för mycket
smärta du måste försöka hjälpa mig för de vill inte (olösligt) mig. Du måste ta hand om barnen och om
du behöver pengar måste du fråga kyrkan eller min (oläsligt) herre som är så snäll mot oss. Jag vet
inte om jag kommer hem levande de är mycket (oläsligt) men Gud ska sörja för mig och jag saknar dig
mycket. Försök hjälpa mig för75
Emily hade inte vågat lämna fram det i rätten, eftersom hon var rädd att de skulle ta hennes
sista minne av hennes man ifrån henne, och förmodligen ändå mena att det inte var
Gordons handstil, utan ett plagiat.
Genom att avslöja lögn efter lögn på detta sätt, leder oss Brink genom ett stycke
sydafrikans historia, med all den skicklighet som en receptionsmedveten författare kan
uppbringa. Genom att åskådliggöra sanningen bitvis som i en pusseldeckare, blir
skildringen av samhällsituationen påtaglig, och som västerländsk läsare kan vi dela Bens

71 Brink, s. 125 f
72 Brink, s. 128 f
73 Brink, s. 129
74 Brink, s. 125
75 Brink, s. 199
23
förskräckelser över det osannolika som försiggår framför hans ögon, och med den övriga
befolkningen i ovisshet eller i blint ointresse. Våldet skildras inte av någon annan anledning
än att förklara handlingsförloppet, och genom att belysa övergreppen i form utav
vittnesmål, ökar Brink berättarinstansens trovärdighet. Trots att handlingarna beskrivs
målande, ligger det en ständig saklighet bakom, då ramhistorien trots allt utspelas i en
rättssal.
Det är inte bara Gordons fall som håller Ben sysselsatt, utan även andra utsatta
kommer och söker hans hjälp, då ryktet om honom sprids. På så vis lyckas Brinck peka på
även andra orätter som ägt rum i hans omgivning. Exempel som tas upp är sådant som
misshandelsfall, barn anklagade för mordbrand och sabotage, män som inte vill bo ”bland
gangstrar i ungkarlslogement och ville ta sig till sina familjer i staden”76, och ytterligare
familjer som vill ha hjälp med att reda ut familjemedlemmars plötsliga dödsfall i
fångenskap. Ben hjälper dem på olika sätt, ekonomiskt eller genom att hänvisa dem till sin
advokat eller till Stanley, svarttaxichauffören med alla kontakter man kan tänkas behöva.
Allt eftersom Bens utredningar går framåt, blir också myndigheterna mer och mer
intresserade. Det som börjar som ett genomsökande av hans hem och kontor (han har alla
dokument gömda i ett lönnfack som aldrig upptäcks), fortsätter med systematiska
utfrågningar av hans kollegor. Kollegorna som redan tidigare börjat vända sig ifrån honom,
och som tar avstånd för vad han sysslar med, blir väldigt upprörda över behandlingen. Ben
är alltså väl medveten om att han inte har rektorn eller lärarkåren på sin sida, och härefter
förstår han att hotet från säkerhetspolisen också ska tas på allvar. Han förstår att han är
förföljd, eller skuggad. ”Kanske var det inbillning. Man kom till ett stadium där man
väntade sig dem överallt, till och med i kyrkan.”77 Breven i hans brevlåda var öppnade, och
inte igenklistrade ”såvida det nu inte också gjordes avsiktligt, så att han skulle veta att
andra läste hans brev”78 Även hans telefon är avlyssnad. Hans bil vandaliseras, och han
finner hammaren och skäran målade på ytterdörren. Hans fru, Susan, håller på att bli tokig
av de anonyma påringningarna, ofta vid tvåtiden på natten. Ben besöker en överste vid
säkerhetspolisen, för att få ett slut på trakasserierna, men han vägrar ge upp sina
eftersökningar.
”om ni ger oss anledning att tro att ni är inblandad i verksamhet som kan vara farlig för både er själv
och oss – då kan jag förutse vissa svårigheter.”
”Är det en hotelse, överste?” […]
”Låt oss kalla det en varning.”79

76 Brink, s. 285
77 Brink, s. 253
78 Brink, s. 253
79 Brink, s. 262
24
Samma natt avfyras tre skott från gatan in i Bens vardagsrum. Ingen skadas. En tid senare
finner han en brevbomb i sin brevlåda, som han upptäcker i tid och tar med sig till
polisstationen. Inga misstänkta grips. Denna fortlöpande relation mellan Bens utforskningar
och hans egen utsatthet, ger oss en beskrivning av detta specifika fall, samtidigt som en
bredare bild av det sydafrikanska samhället breder ut sig. Att det är Bens historia som
berättats, genom hans vän, som beskrivs som författare, klargörs redan från romanens
början, då berättelsen inleds med en prolog som behandlar Bens dödsannons i tidningen.
Cirkeln sluts sedan genom epilogen, där berättarinstansen, författaren, förklarar att han
känner sig tvungen att skriva ner Bens historia, som är sammanfogningen av de hemliga
dokumenten, Bens dagboksanteckningar och små lappar:
Kanske det enda jag till slut kan hoppas på, det enda jag är berättigad till, bara är detta: att skriva ned
det. För att rapportera vad jag vet. Så att aldrig hädanefter någon människa skall kunna säga: Jag visste
inte om det.80

Dessa slutord känns som en direkt replik till ett citat av Brink själv, som Godfrey Meintjes
infogat i sin text ”The Prose Oeuvre of André P. Brink”, angående romanen An Act of
Terror: ”[W]hat is important is not only the articulation of voilence, but the voilence of
articulation.”81 Det är inte bara viktigt att ha skildringen av våld i åtanke, utan även kraften
som denna skildring bär med sig.

SAMMANFATTNING
Våldet är en obligatorisk del av dagens underhållningsvärde, genom film och TV, men även
i litteraturen, i skräckromanerna och deckarna. Våldsamma sporter har blivit till
underhållning, liksom det förflutnas gladiatorspel var. I många fall ses våldet inte längre
som någonting hemskt eller avskräckande, utan mängden våld i en produktion representerar
hur stort underhållningsvärdet är. Våldet är ofta det centrala, och publiken njuter av allt mer
realistiska skildringar, i en verklighet som alltid är råare. Då konsumenten vill ha våld, sex
och skräck, är det också det som produceras i massor, vilket leder till frågorna: När blir
våld en nödvändig del av fiktionen, och när behövs våldet för att upprätthålla handlingen?
Jag menar att våldet i den sydafrikanska litteraturen beskrivs med ett syfte, och är till
skillnad från, som i en stor del av den västerländska litteraturen (jag väljer här att tolka den

80 Brink, s. 360
81 Meintjes, s. 15
25
västerländska litteraturen som den med europeisk kontext, som Tanure Ojaide nämnde82)
inte skildrat för att chockera genom våldsbeskrivningar, utan innefattas i den fiktiva
situationen för att förklara att våldet existeras, och även varför det existerar i så hög grad.
Förra århundradet utkämpades flera av mänsklighetens allra våldsammaste krig, och
efter andra världskriget hade människan vapen med kapacitet att ödelägga hela kontinenter.
Denna våldsspiral skildrades, och skildras, givetvis i de olika medierna, men för att det ska
finnas någon poäng i att deskriptivt porträttera våldshandlingar, måste det ligga en obändig
önskan om rättfärdighet bakom våldet. Den drabbande måste även kunna drabbas. Våldet i
fiktionen måste på ett eller annat sätt visa åskådaren ett förhållningssätt till fenomenet.
Andra världskriget lämnade efter sig tillräckligt mycket stoff, för att fylla vilka bokhyllor
som helst, men liksom de sydafrikanska romanerna bör dessa inte betraktas som fiktion,
även då de tar formen av äventyrsromaner eller dramer. Syftet med dessa romaner är att
sprida förståelse om vad som hänt och varför. Dessa berättelser, liksom andra berättelser
om våld kan användas som redskap, som visar hur våld används i ett samhälle som kallas
demokratiskt.
Genom vardagsskildringar i den sydafrikanska litteraturen förmedlas inte bara bilden
av ett liv i hopplöshet, utan även en insikt om vad som händer i vår värd. Genom att fiktivt
beskriva sanningsenliga händelser, upplyses läsaren, och kan ta till sig historian och
historien. Den sydafrikanska litteraturen genomsyras ständigt av sin samtid och sin historia,
och måste läsas med sin politiska kontext. Genom att förmedla historia i romanform,
öppnas dörrar till människor världen över, och inbjuder alla att ta del av individers
levnadsöden som, även då karaktärerna är uppdiktade, kan ha inträffat i just de stadsdelar
som behandlas i romanerna. Denna drivkraft, att förmedla en verklighet, syns tydligt i alla
de texter som jag valt att inkludera i min uppsats.
Sindiwe Magonas roman belyser hur en helt vanlig familjemor reagerar då hennes
äldste son står anklagad för mord. Det våld som ständigt försiggår utanför hennes ytterdörr
dras plötsligt in i hemmet, och hon ger i romanen exempel på hur en polisrazzia ter sig för
de drabbade, och hur man på grund av ett hat som ständigt när sig på orättvisor, inte kan
sätta stopp för de mest fruktansvärda dåd som begås mot grannar och medmänniskor.
Situationen beskrivs som ett krig, med polisen frånvarande och fienderna för långt borta för
att nås. Hatet som de svarta invånarna i Guguleto hyser gentemot de vita är historiskt, till
och med inlärt av äldre generationer. Mandisas farfar påminner henne till och med i
romanen, om varför de hatar de vita, då han berättar om stormarna i människornas hjärtan.
Så om inte hatet redan finns där, så finns det alltid någon som kan påminna en om varför
82 Tanure Ojaide, kapitel ”2.0. VÅLDET I VARDAGEN”, s. 10
26
det borde göra det. Trots detta är romanen inte dömande. Våldet är det enda som fördöms,
liksom i de andra berättelserna. Våldet, som ständigt närvarar i allas liv, förklaras men
fördöms. Hela Magonas roman är ett brev med avsikt att förklara varför sådana grymma
saker kan ske. Verklighetsanknytningarna i romanerna, är tydliga i och med referenser till
verkliga händelser, så som Black Consciousness-aktivisten Steve Bikos död, som ger en
direkt anknytning till Sydafrikas politiska historia.
Även i de vita stadsdelarna är våldet närvarande, fast på avstånd så att människorna
slipper se. I Gordimers roman dras paret in i ett passionsdrama, och tvingas se en ny värld,
långt ifrån sina TV-apparater, och i Brinks fall söker Ben upp våldet, för att avslöja att det
inte bara är de svarta som står för våldshandlingarna. David i Coetzees Onåd, tvingas möta
våldet efter apartheidtidens slut, och bevisar att våldets bakgrund inte försvinner genom att
lagarna ändrats. Genom skildringen av David, ser vi hur människor antingen finner sig i att
följa mönstret som trampats upp av generationer, eller viker av och bryter upp. Davids
dotter väljer att tas som tredje fru till en svart man, vars släkting varit med då hon
våldtagits, för att säkra sitt framtida liv och skapa harmoni mellan sig själv och sina
grannar. Brinks Ben du Toit, berättar en historia för att han vill att sanningen ska komma
fram. Han vill inte att någon ska kunna säga: Jag visste inte. Den sydafrikanska litteraturen
har som gemensam nämnare att den skildrar verkligheten för att alla ska veta. Meddelandet
är viktigare än språket. Romanerna tillsammans är som en enda tyst röst som måste bli
hörd, genom att uppmärksamma de våldshandlingar som begåtts av regimen, eller som
direkt resultat av regimens politik. Genom att utpeka våldet i form utav politiskt motstånd,
massakrer vid demonstrationer, razzior eller det chauvinistiska familjevåldet, påvisar
romanerna hur alla är offer för omständigheter, både de direkta offren för våld, men även
förövarna. Det konstitutionella våldet är inte bara det som bedrivs med handgemäng av
säkerhetspolisen, under förhör, i häktet eller vid razzior. Det konstitutionella våldet är även
det psykiska, som det som befolkningen utstår vid ständig övervakning och förföljelse, eller
vid medveten ineffektivitet från statens sida, med passlagar och fördröjningar. Det
konstitutionella våldet är även resultatet av förtryck, som bidrar till att oppositionens
resning är våldsam, och inte bara riktas mot fienden – regimen – utan även drar med sig
grannar och medmänniskor i fallet, eftersom det som med hjälp utav lagar och förordningar
ska sprida trygghet, i själva verket leder till upplopp. Genom att skildra hur familjer
splittras i kravaller, och hur rättsväsendet döljer bevisen mot säkerhetspolisen och
militären, medvetandegör litteraturen oss, och texternas gemensamma röst omöjliggör det
att avfärda den sydafrikanska litteraturen som ren fiktion. Våldet i den sydafrikanska

27
litteraturen, blir genom upprepandet i de olika texterna, inte sensationellt, utan nödvändigt
för författarnas syften.

LITTERATURFÖRTECKNING

Brink, André P., En torr vit årstid (originalets titel A Dry White Season), Nacka 1980,
(1979), i översättning av Nils Olof Lindgren, Forum,
ISBN 91-37-07445-8

Coetzee, J.M., Onåd (originalets titel Disgrace), Stockholm 2000 (1999), i översättning av
Thomas Preis, Brombergs Bokförlag AB, Månpocket.
ISBN 91-7643-747-7

Davidson, Basil, Afrika – en kontinents historia, Red. James Hughes, 1984, i översättning
av Gunnar Rydström, Bonnier Fakta,
ISBN 91-34-50475-3, s. 159 f, 241 f

Davidson, Basil, Afrika i det tjugonde seklet, 2001 (1994), i översättning av Karin Andrae,
Nordiska Afrikainstitutet,
ISBN 91-7106-461-3, s. 179

Gordimer, Nadine, Husvapnet (originalets titel The House Gun), Stockholm 1999 (1998), i
översättning av Eva Sjöstrand, Albert Bonniers Förlag,
ISBN 91-0-056631-4

Magona, Sindiwe, Mödrar Emellan (originalets titel Mother to Mother), Stockholm 2002
(1998), i översättning av Ulla Danielsson, Natur och Kultur,
ISBN 91-27-09272-0

28
Meintjes, Godfrey, ”The Prose Oeuvre of André P. Brink”, New Writing from Southern
Africa, Authors who have become prominent since 1980, Red. Emmanuel Ngara, 1996
London: Villiers Publications Ltd.,
ISBN 0-435-08971-4, s. 3-19

Obi, Joseph, “The Sociologi of Modern African Literature”, Culture, Society, and Politics
in Modern African Literature – texts and context, Red. Ojaide, Tanure, Obi, Joseph,
Durham, North Carolina, 2002, Carolina Academic Press,
ISBN 0-89089-142-7, s. 11-20

Ojaide, Tanure, “Introduction”, Culture, Society, and Politics in Modern African Literature
– texts and context, Red. Ojaide, Tanure, Ode, Joseph, Durham, North Carolina, 2002,
Carolina Academic Press,
ISBN 0-89089-142-7, s. 3-8

Svedjedal, Johan, “Litteratursociologi”, Litteraturvetenskap – en inledning, Red. Bergsten,

Staffan, Lund, 2002, Studentlitteratur,
ISBN 91-44-02332-4, s. 84

Tlali, Miriam, Between Two Worlds, 1995 (1979, Originalets titel: Muriel at Metropolitan),
Harlow: Longman Group Ltd., Longman African Writers Series, andra upplagan.
ISBN 0-582-28764-2 s. 8

Tlali, Miriam, “Letitias Beslut”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från det
nya Sydafrika, Red. Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (1999), Bokförlaget Tranan,
ISBN 91-85133-17-5, s. 155-162

van Wyk, Chris, “Trolleri”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto – Noveller från det nya
Sydafrika, Red. Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (2002), Bokförlaget Tranan,
ISBN 91-85133-17-5, s. 163-179

Williams, Marcel, “En solig dag i Lavender Hill”, Sydafrika berättar: En stereo i Soweto –
Noveller från det nya Sydafrika, Red. Ristarp, Jan, Stockholm, 2005 (2001), Bokförlaget
Tranan,
ISBN 91-85133-17-5, s. 319-332

Wästberg, Per, ”I apartheids skugga”, Afrikas moderna litteratur, Stockholm, 1969,

Wahlström & Widstrand och Nordiska Afrikainstitutet, W&Wserien 213, s. 91

Nämnd i texten är även:

Camus, Albert, Främlingen (originalets titel L’etranger), 1989 (1942), i översättning av

Sigfrid Lindström, Bonniers förlag, Delfinserien, nionde upplagan.
ISBN 91-0-047706-0

29
BILAGA 1:
HISTORISK BAKGRUND
Den vita myten, som till stor del lever kvar i Sydafrika, är den om när de första
kolonisatörerna kom till Sydafrika. Myten menar att Holländarna anlände till
Godahoppsudden 1652, och att detta var samma år som de afrikanska folken kom till
Sydafrika norrifrån. I själva verket hade två khoisanfolk bott i Sydafrika sedan stenåldern,
och de bantutalande folken hade levt i det område som fick namnet Transvaal sedan ca 400
e.Kr.
Trots kolonisatörernas intåg i Sydafrika ledde intrånget inte till
sammandrabbningar förrän 1779, då det första Kafferkriget83 utbröt. Holländarna och
engelsmännen, som börjat emigrera till Sydafrika, slogs mot de bantutalande folken.
Det hela var enkelt. De vita ville ha mer mark och boskap, och urinvånarna ville hindra
dem. Kriget avgjordes aldrig, men fiendskapen fördjupades.
1820 anlände allt fler brittiska nybyggare, och de grundade en Kapkoloni fri från
slaveri, tack vare kampanjerna mot slaveri som fått genomslag i Storbritannien.
Holländarna däremot, följde en gren av kristendomen som lärde dem att ”förslavandet av
’Hams söner’ (de svarta) var i enighet med Guds orubbliga vilja”84, vilket passade deras

83 Kaffer = term för hedning myntad av arabiska handelsmän.

Davidson, Basil, Afrika – en kontinents historia, Red. James Hughes, 1984, s. 159
84 Davidson, 1984, s. 160
30
behov, då de fråntagit urinvånarna deras förstfödslorätt med våld. De holländska
kolonisatörerna började således flytta norrut 1836, vilket fick namnet Groote Trek (den
stora marschen). Dessa bönder (boer) hade inte bara utvecklat holländskan till en lokal
dialekt, snart kallad afrikaans, utan även en egen nationalkänsla. 1838 grundades den första
holländska staten, Republiken Natal, följd av Oranjefristaten och Transvaal.
Från mitten av 1820-talet, efter ytterligare tre Kafferkrig (1799, 1812 och 1818), var
zulufolket en stark krigsmakt i Sydafrika. Boerna hade slagit sig ner i väst och nordväst,
men britterna ville åt zulufolkets mark. Med 5000 brittiska soldater och lika många
afrikanska hjälptrupper tågade den brittiska armén in i zuluimperiet 1879. Zulufolket gick
till motattack och efter att ha skickat tillbaka de överlevande britterna ut ur riket, anhöll
zululedaren Cetshawo om fred. Britterna uppskattade inte anbudet, utan skaffade sig
maskingevär och gav sig återigen in i imperiet. Den här gången kunde inte zulufolkets
krigsskicklighet mäta sig med framtidsmaskinerna.
Britterna hade under 1870- och 80-talen insett att den boerska marken låg över de
nödvändiga diamant- och guldfälten, strax efter övertagandet av zuluimperiet, gick de
västerut med avsikt att erövra boernas republiker, vilket ledde till Boerkriget 1899-1901.
Efter stora förluster, och trots att boernas generaler ville fortsätta strida, så ledde en
omröstning till att kriget vanns av britterna. Trots detta gick britterna och holländarna ur
kriget relativt jämlika. Kung Edvard VII:s auktoritet skulle erkännas, men Holländskan
tilläts i skolor och domstolar, amnesti erbjöds till alla stridande boer, gevär tilläts för de
som hade behov av sådana och ingen extra skatt utlades på boerna för att betala
krigskostnaderna.
1910 gavs den forna boerledaren Jan Smuts posten som premiärminister, och med
honom införstiftades nya lagar. Bland annat fördelades äganderätten av mark, och lagar för
att ”reglera arbetskraften” införfriades. Detta var de första rasistiska lagarna i det Nya
Sydafrika. 1913 genomfördes Landlagen, som innebar att 90 % av Sydafrikas landyta
tillföll de vita och 10 % tillföll de svarta. Dessa 10 % av landytan blev således reservat.
Därefter borttogs afrikanernas medborgerliga rättigheter. 1945 rådde vad som kallades
tolerant liberalism, vilket inte förklarar varför 986 593 svarta arresterades och 861 209
dömdes det året, efter någon paragraf i lagstiftningen mot urinvånarna.85 Förtrycket drevs
bland annat genom passlagar, som innebar att alla svarta vid alla tillfällen behövde ett antal
uppehålls-, arbets- och rörelsetillstånd. Och arbetare var just vad de var, till löner som var
långt lägre än dåtidens minimilön. Utan den svarta arbetskraften hade den sydafrikanska
ekonomin kollapsat. Däremot fick de inte längre leva vid sidan av de vita, utan snart
85 Davidson, 1984, s. 242
31
bildades sovstäder för svarta arbetare, som satellitorter till storstäderna. Hit
tvångsförflyttades de svarta afrikanerna, och med våld hölls de kvar. Dessa förstäder, eller
”hemområden åt bantu”, som de kallades, rymde snart miljontals. Så många som 8 miljoner
afrikaner berövades sin rätt att bo på ”vitt område”, och behandlades officiellt som
människor utan sydafrikanskt medborgarskap.
Apartheid,86 den fullkomliga doktrinen, blev lag 1948, då boerminoriteten för första
gången fick full parlamentarisk kontroll. Informellt hade apartheid redan trätt i kraft, allra
senast 1920. De svarta talesmännen för oppositionen trodde länge att ett svart samarbete
med vita ledare på sikt skulle leda till jämlikhet. Missnöjet visade man med passivt
motstånd och fredliga protester. Vid en gruvstrejk 1946 dödades 13 män av polisen. Vid en
fredlig demonstration i Sharpeville 1960 dödades 67 demonstranter och 186 sårades, då
polisen öppnade eld mot demonstrationen. På 1950-talet hade ANC87 bildats, och med
ANC dess militära gren Umkhonte we Siwe. Ledare var Nelson Mandela, tills han häktades
1962 och dömdes till livstids fängelse 1963. Samtidigt infördes en lag som tillät fängsling
av fredliga demonstranter. Alla svarta protestyttringar förklarades illegala.
Med 70-talet kom kamplystnaden tillbaka. En offensiv mot de usla lönerna fick allmänt
gensvar, och Moçambiques och Angolas frigörelse (klara 1975) verkade inspirerande.
Under 1974 förekom 374 strejker i Sydafrika, i vilka 57 656 arbetare deltog. Studenter blev
drivande i motståndsrörelsen, sedan en ny lag infördes som sade att eleverna i de
stamsegregerade högskolorna skulle ha hälften av sin undervisning på det hatade
förtryckarspråket afrikaans. En ny rörelse, Black Consciousness88, bildades, med målet att
ena stammarna och öka de svartas självförtroende, mot de vitas ”söndra och härska”-taktik.
Den mest kända studentstrejken blev den i Soweto89 1976. Efter denna strejk, i vilken
hundratals kvinnor och barn dödades, flydde många unga män utomlands för att lära sig
gerillakrigföring. Dessa återkom sedan, och efter –76 startade ett systematiskt sabotage mot
bland annat polisstationer, järnvägslinjer och oljeraffinaderier.
På 1980-talet utlovade premiärminister P.W. Botha vissa eftergifter, bland annat gav
han fackföreningar tillåtelse att existera, och indier och färgade (inte svarta) fick en B-
lagsrepresentation i parlamentet. Han ville även göra ”hemländerna” oberoende, vilket var
en praktisk ekonomisk omöjlighet då det inte fanns något startkapital i dessa områden som
fungerade som reservoarer av svart arbetskraft för de vita. I Sydafrika levde då 22 miljoner
icke-vita i förhållande till de regerande 5 miljoner vita. 1983 bildades UDF, United
86 apartheid = åtskillnad på afrikaans, Davidsson, 1984, s. 241
87 ANC- Afrikanska nationalkongressen
88 BC = black consciousness, svart medvetenhet, under ledaren Steve Biko, som fängslades och dog av
hjärnskador i fängelset 1977.
89 Soweto = en svart sovstad, sydvästlig förort till Johannesburg.
32
Democratic Front, som ett försök till att vara ett demokratiskt parti för alla. De utsattes
genast för regeringsförföljelse och oron ledde till att regeringen beordrade
undantagstillstånd 1985, under vilket polisen fick order om att skjuta på allt som rörde sig.
Undantagstillståndet varade i 229 dagar.
Inte förrän 1989 tvingades premiärminister Botha avgå, och ersattes då av F.W. de
Klerk. 1990 upphörde förbudet mot alla större och några mindre antiapartheidrörelser, och
några veckor senare frigavs Nelson Mandela efter 27 år. 1991 upphävdes de hårdaste
raslagarna, men förföljelsen av svarta fortsatte med ekonomisk hjälp från regeringen90, och
ytterligare hundratals mördades. 1993 enades man om en provisorisk grundlag, och 1994
valdes den forna ANC-ledaren Nelson Mandela till Sydafrikas förste demokratiskt valda
president. En kommission bildas91 för att avslöja och sortera upp anklagelser om svåra brott
mot mänskligheten under apartheidregimen.
BILAGA 2:

BRINKS EN TORR VIT ÅRSTID

Ben Tu Toit lever ett behagligt medelklassliv som lärare i apartheidsystemets Sydafrika.
När hans trädgårdsmästare Jonathan och hans far, en städare på skolan där han undervisar,
Gordon Ngubene, båda blir häktade och dör i fångenskapen i häktet, bestämmer sig Ben för
att utreda vad som egentligen har hänt. Båda dödsfallen rubriceras som självmord, men Ben
är övertygad om att det ligger er bakom än så. Han får hjälp av en journalist, Melanie
Bruwer, som han blir förälskad i.
Bens engagemang sliter itu hans familj, och i det vita, medelklassliberala samhället får
han fler och fler fiender. Vad som börjar som hån från kollegor och vänner, växer till
avståndstagande, för att slutligen bryta kontakten med honom fullständigt. Han avskedas
från sitt arbete, frun lämnar honom efter att hon fått fotografier på posten föreställande Ben
i sängs med Melanie, och han trakasseras av säkerhetspolisen. Han bryts långsamt ned som
människa, men vägrar att ge upp jakten på sanningen.
Bens kamp att få reda på sanningen om Gordon, leder honom till nya bekantskaper
kring Johannesburg, men hans fiende är mäktigare än deras förenade krafter, och han
förstår snart att hans liv är i fara. De samlade dokumenten som ska bevisa att Gordon blivit
mördad på polisstationen, och som polisen och säkerhetstjänsten vill åt, gömmer han i sitt
garage, men då han förstår att hoten är på väg att verkställas skickar han dem till sin
barndomsvän som i romanen fungerar som berättarinstansen, och med den här romanen
publiceras Bens misstankar om regeringens metoder.
90 Davidson, Basil, Afrika i det tjugonde seklet, 2001 (1994), s. 179
91 The Truth and Reconcilliation Commission, under ledning av anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu.
33
ANDRÉ BRINK

André P. Brink föddes 1935 i Vrede, Fristatsprovinsen. Han är förutom författare även
professor i litteratur och engelska vid Rhodes University, Kapstaden. Hans böcker har
uppmärksammats av både kritiker och läsare, och i Sydafrika har de beslagtagits av
censuren. Brink, som skriver romanerna på modersmålet afrikaans och sedan själv
översätter till engelska, var en av de ledande gestalterna inom författargruppen Die
Sestigers. Dessa författare var de första att använda det vita språket afrikaans, för att
kritisera apartheidsystemet i Sydafrika. På 60-talet tvingades Brink att leva i exil, men han
ansåg att han inte kunde ta fullt ansvar för sin kritik om han inte vistades i hemlandet. Trots
att myndigheterna ständigt haft honom under uppsyn, har hans internationella framgång
bidragit till att han blivit lämnad ifred. I romanerna använder han sig av många för det
apartheiddominerade landet avslöjande händelser, även om han säger att han inte vill
exploatera några tragedier.92 André Brink har mottagit många priser för sina romaner, bland
annat CNA, ett sydafrikanskt litteraturpris, tre gånger, och Martin Luther King Memorial
Prize för En torr vit årstid.

92 André Brink, En torr vit årstid, 1980, Forum, omslagstext

34
BILAGA 3:

MAGONAS MÖDRAR EMELLAN

Mödrar emellan handlar om ett studentuppror i Guguleto, förort till Kapstaden, den 25
augusti 1993, berättat av Mandisa, vars son Mxolisi står anklagad för mordet på den
amerikanska utbytesstudenten Amy Elizabeth Biehl, som var i Sydafrika för att hjälpa de
svarta att förbereda sig inför landets första demokratiska val. Hon var en ung, vit kvinna,
som dödas under upproret. Boken inleds som ett brev från Mxolisis mamma till modern till
den unga, vita kvinna som Mxolisi påstås ha mördat under studentupploppet. Boken är
baserad på en sann händelse, upploppet har ägt rum, och Amy Elizabeth Biel blev mördad
på en gata i Guguleto. Romanen varvar fragment av brevet med en skildring av upploppet,
och med moderns livshistoria i form utav tillbakablickar.
Romanen skildrar hur en familjesituation kan se ut i ett svart hemlandsområde. Vi
följer modern Mandisas resa från Blouvlei, födelseorten, till Guguleto, dit hennes familj
tvångsförflyttas. I ett samhälle präglat av stolthet och en rädsla för att dra skam över
familjen, blir Mandisa förtvivlad då hon inser att hon av misstag blivit gravid. Hennes
familj gifter bort henne till barnets far, som inte vill ha med dem att göra, och Mandisa
tvingas ta hand om sin son Mxolixi på egen hand. Hon får ytterligare två barn med
respektive två män, varav den sista är familjefader då dagens händelser äger rum. Romanen
skildrar inte bara det förflutna som förföljer och präglar Sydafrikas svarta invånare, utan
även den osäkerhet och kärlek som är gränsöverskridande och elementär för alla människor.
Trots att Mxolisi är misstänkt för detta hemska brott, mordet på en vit flicka, så är en
moders kärlek alltid villkorslös. Ett mord kan inte förlåtas, men skuldfrågan är otydlig då

35
förövarna är gäng, vilsna utan den egna stammens uråldriga rättskodex. En livstid av
förtryck kan inte ställas inför rätta.93

SINDIWE MAGONA

Sindiwe Magona är född 1943 i Transkei, Sydafrika, och uppvuxen i Kapstadens svarta
förorter. Hon studerade psykologi och historia vid University of London och University of
South Africa i Pretoria, och genom korrespondensstudier tog hon sig till USA och
University of Colombia, där hon tog en mastersexamen. Hon har skrivit två självbiografier
där hon beskriver sin fattiga barndom och familjens kamp för utbildning och anställning,
och ansträngningarna för jämställdhet i apartheidregeringens Sydafrika. Hon har utöver
dessa skrivit en novellsamling och romanen Mödrar emellan. Magona bor nu i New York,
där hon arbetar på FN:s filmarkiv.

93 Mödrar emellan, natur och kultur, hämtat delvis från baksidetext.

36
BILAGA 4:

COETZEES ONÅD
David Lurie är professor vid universitetet i Kapstaden, som tills nyligen varit en stad under
apartheids lagar. Han undervisar i kommunikation, men med huvudintresset hos de
romantiska poeterna. Han inleder en sexuell förbindelse med en av sina kvinnliga elever,
Melanie Isaacs, och hamnar i onåd hos högskolans ledning, vilket tvingar honom att säga
upp sig från sin tjänst. Han åker för att hälsa på sin dotter Lucy, som har en gård och ett
hundpensionat i Östra Kapprovinsen. Här fördriver han sin tid med att hjälpa Lucy på
gården och med att assistera hennes väninna, veterinären Bev, med avlivning och
bortfraktande av sjuka och övergivna hundar.
En dag blir David och Lucy attackerade av tre män som dyker upp på gården. David
blir misshandlad och inlåst, och Lucy blir våldtagen av männen. Den yngsta av de tre
männen visar sig vara en släkting till Lucys granne, Petrus, som när detta uppdagas
beskyddar pojken. Lucy vägrar att göra en anmälan för våldtäkten, och hon vill inte lämna
gården, så David återvänder ensam till Kapstaden. Väl hemma upptäcker David att det varit
inbrott i hans hus, och att det knappt finns någonting kvar för honom där. När Bev ringer
honom och berättar att Lucy mår dåligt, åker han direkt tillbaka till Östra Kapprovinsen.
Han hyr ett rum i en by nära gården, och upptäcker snart att Lucy är gravid efter våldtäkten.
Hon tänker behålla barnet, och har för avsikt att låta grannen, Petrus, ta henne till sin tredje
fru. Hon skulle då stå under hans beskydd och hon skulle kunna stanna på gården, som vid
ett giftermål skulle hamna i hans ägo. Hon vägrar lyssna på Davids protester. Han fortsätter
att hjälpa Bev på veterinärkliniken i väntan på att hans barnbarn ska födas. Långsamt börjar

37
han acceptera livet på landet, och han finner njutning i arbetet med en opera som han
skriver om poeten Byrons älskarinna, en kvinna som trånar efter en tid som flytt.

J.M. COETZEE

John Maxwell Coetzee föddes i Kapstaden 1940, och kommer från en släkt med rötter från
de holländska kolonialister som kom till Sydafrika vid slutet av 1690-talet. Som ung, av vit
medelklass, var det meningen att Coetzee skulle identifiera sig med den självglorifierande
imperialistiska ideologin. Hans far arbetade för regeringen, men fick sluta på grund av
meningsskiljaktigheter gällande apartheid. Coetzees tidiga litterära karriär sammanföll med
framväxten av det allt hårdare rasförtrycket under 1970- och 80-talen. Författare, och även
Coetzee, undvek att nämna Sydafrika vid namn i sina romaner för att kringgå censuren.
Trots känslan av att leva i en mardrömslik tillvaro utan slut, lyckades han, liksom många,
bli avfärdade som politiskt ofarliga på grund av böckernas till synes allmängiltiga innehåll.
Även efter apartheids slut genomsyrar politiken den sydafrikanska litteraturen. Den
demokratiska regeringen som valdes 1994 kunde inte förhindra att en ny brottsvåg växte
fram i landet, och i dagens romaner framställs Sydafrika som ett splittrat land, där den vita
medelklassen håller sig barrikaderade i sina fortlika hem. Coetzee utforskar i sitt
författarskap den komplexa relationen mellan fiktion och historia, och hans romaner kan
ofta ses som raka iakttagelser av samhället som levereras utan försköningar eller
sensmoraler. I Coetzees Onåd följer vi den vita professorns resa genom de nya
maktförhållandena i sitt nya land.
J.M. Coetzee har bland annat fått Bookerpriset 1983 för Life and times of Michael K,
Bookerpriset 1999 för Onåd, och Nobelpriset i litteratur 2003. Onåd finns översatt till 29
olika språk.

38
39