Kulturrelativism

Jag avviker nog inte så mycket från de flesta västerlänningar idag. Självklart tycker jag
att den liberala demokrati, rättsordning, fred och friheter, marknadsekonomi vi har och
åtnjuter på något sätt utgör en historisk höjdpunkt. För att citera Voltaire: "Vi lever i
den bästa av alla världar"! Jag tycker också om att fira jul, att kök ska vara ljusa och
fräscha och att svenska är världens rikaste och mest uttrycksfulla språk och att de som
inte tycker så borde lära sig veta hut. :-)

Faktum är inte heller detta är någon direkt ny tanke. Redan den gamle greken
Herodotos (400-t f.Kr) skrev (min översättning): Om någon, oavsett vem, fick
möjlighet att välja den kultur han finner bäst, bland alla världens länder – skulle han,
efter noggranna överväganden om alla relativa kvaliteter hos de olika kulturer - välja
sitt eget land och sin egen kultur. Alla utan undantag anser den egna kulturen,
sedvänjan och religion, som han växt upp i är den bästa; och man anser allmänt att
bara en galning skulle skymfa och håna sådan saker. Det finns rikligt med bevis för att
det är den vanligaste uppfattningen om de gamla sedvänjorna i sitt eget land.

Man kan med fog hävda att en kulturobjektivistisk syn på världen, historien och andra
kulturer är det normala för de flesta människor och faktiskt också var det normala hos
historiker, antropologer och andra kulturvetare (inklusive musikvetenskapen).
Tvärtom, kräver en kulturrelativistisk syn mycket träning, metodologi och ett öppet
sinne. Att göra sig av med de etnocentriska glasögonen är inte lätt. Långt in på 1920-
talet pratade man om primitiva kulturer, vildar, primitiva språk, religioner och musik.
Allt annat än västerländsk konstmusik var en lägre stående kulturform som man såg på
med strängt förakt - alla stora kompositörer var döda, tyska, vita män; ja några var
visst österrikare också. Värst av allt var jazzen; det var primitiv form av niggermusik.
All lyssna på sådan musik skulle ofelbart leda till ett moraliskt förfall hos ungdomen.
Att utforska andra kulturers musik utifrån sina egna, inneboende kvaliteters skull, var
både ovetenskapligt och otänkbart i en sådan arrogant kulturbubbla. Å andra sidan var
frenologi och rasbiologi högsta mode då... Men det är klart att det var det rådande
idealet hos den tiden "PK-elit" om man betänker den liberale filsofen Herbert Spencers
ord, som kan ses som en programförklaring för den brittiska imperialismen (1850):
"De krafter som arbetar på den fullständiga lyckans stora projekt tar ingen hänsyn till
lidanden av underordnad betydelse, utan utrotar (exterminates) sådana sektorer av
mänskligheten som står i dess väg... Mänskliga varelser eller djur - hindret måste
bort." (jmf. t.ex. med Kurtz slutsatser i Conrads berömda roman Mörkret hjärta)

Men, man kan inte heller säga att alla kulturer, eller kulturformer är lika, eller lika bra.
Självklart är en fuga av Bach mer komplex än en svensk folkvisa. Men är fugan i
objektiv mening bättre? Precis som att den västerländska civilisationen är mer
komplex än t.ex. de Nordamerkanska indianernas kulturer. Precis som dagens Sverige
är mer komplext än Gustav Vasas Sverige. Men är dagens svenskar mer högstående
och moraliskt och kulturellt bättre än 1500-talets svenskar? Jag är övertygad om att
den tidens människor och politiska ledare försökte göra det bästa utifrån de materiella
och ekonomiska förutsättningar man hade på den tiden. Och det skulle vara intressant
att höra dig förklara värdet av Montesquieus maktdelningslära och hur finansiella
derivat-instrument fungerar för någon avlägsen indianstam i Amazonas djungler.
En grundläggande tes bland både historiker och kulturvetare är att alla kulturella
yttringar och historiska förlopp måste förstås i sin kulturella och historiska kontext.
Jag skulle vilja påstå att det nästan är en förutsättning för att förstå både historiska
skeenden och kulturella yttringar - att man lämnar den invanda måttstocken hemma
och undersöker saker på sina egna villkor. Det är lite som när man lär sig ett
främmande språk. Först översätter man från svenska, men sedan, när man kan språket
bättre tänker man direkt på det. Varje språk, liksom varje kultur, blir på så sätt sitt eget
lilla autonoma universum. En intressant observation är också att just "skepticism" eller
"förnekelse" av klimatförändringar och dess orsaker är nära knutet till en allmän
skepsis, misstro och motstånd mot modern vetenskapen i sig. Jag ser det som ett i
grunden större problem. Mycket är väl inte värt att ta på något större allvar. Många
människor saknar t.ex. naturvetenskaplig utbildning och det är då svårt att sätta sig in i
komplexa frågor. Men, jag ser det i ett större utvecklingsmönster i den västerländska
civilisationen, där många tidigare självklara institutioner ifrågasätts och omprövas, på
gott och ont. Här kan man också knyta an till författare som Oswald Spengler
(Västerlandets undergång), Kennet Clark (Civilization) och Niall Ferguson (The West
and the Rest), som menar att det som utmärker stora civilisationer är stort
självförtroende! Just detta systematiska ifrågasättande av mycket som tidigare var
självklart, som den absoluta tron på t.ex. vetenskapen, återspeglar en nedgång i den
västerländska civilisations kollektiva självförtroende. Det har gradvis eroderat under
de senaste 100 åren. Den västerländska civilisation har gått från extrovert
utvecklingsoptimism till ett introvert navelskåderi och ifrågasättande av sig själv.

Jag tror att den nuvarande, utbredda, kritiken av den upplevda vurmen för "PK-elitens"
kulturrelativism har att göra med en förskjutning/pendelrörelse av det politiska
landskapet mot mer nationalistiska, auktoritära och nationalistiska ideal. (GAL-TAN)
Man stöter på det hela tiden i sociala mediet "Hatet mot PK-elitens kulturrelativism"
(vilka nu dessa mystiska konspiratörer nu är). Dels grundar det sig i rena
missuppfattningar om vad kulturrelativism är i vetenskaplig mening, samt
uppfattningen att "alla" mänskliga kulturyttringar skulle vara OK. Så är ju inte fallet! I
Sverige råder svensk lag och svenska (västerländska) moraliska värderingar och vi
behöver varken sanktionera eller tycka om kannibalism, människooffer eller
polygami... (men det kan ju likväl vara intressant att studera sådan kulturer.) Men det
kanske är "moralens" förfall man stör sig på? Moralen verkar alltid ha förfallit, till det
sämre, genom alla tider... Moral och etik verkar också vara synnerligen elastiska
begrepp. Under 1600-talet var det fullständigt accepterat att den svenska armén
plundrade sig genom Europa och i vår egen tid har vi fått uppleva hur homosexualitet
gått från att vara straffbart/sjukdom till att bli fullständigt socialt accepterat.

I normalfallet anser jag att varje stat, kultur eller civilisation bör lämnas åt sina egna
interna angelägenheter. Lika lite som jag bör anmärka på hur du ska leva ditt liv eller
vilka livsval du bör göra, tycker jag att västerlänningar bör anmärka på eller läxa upp
t.ex. kineserna. Inget hindrar ju dock att man bedriver en politik som i det långa loppet
främjar en demokratisk och marknadsliberal utveckling i Kina... Men, det finns ju
också exempel på fullständigt självdestruktiva kulturer som urartat fullständigt: Nazi-
Tyskland, Jugoslavien, Nordkorea... Och som du säger omänskliga förhållanden som
ingen kan tolerera och som på ett flagrant sätt strider mot FN-stadgan och all rimlig
lag och rätt: barnarbete, slavarbete, folkmord, kvinnlig könsstympning, trafficking...
Nu kan man ju med fog hävda att ingen av världens större civilisationer sanktionerar
sådana brott heller. Men ändå, är situation för allvarlig gäller nödrätten, man måste
ingripa för att säkerställa liv och hälsa!