Platon. Skrifter.

Bok 1: Euthyfron
Lisa Swahn, Högskolan på Gotland, Lärarprogrammet, Förskolans och skolans samhällsuppdrag, HT10

Sammanfattning
Denna skrift handlar om hur Sokrates möter sin yngre kollega Euthyfron i den kungliga
pelargången, där de båda väntar på att ta del i varsitt officiellt åtal, och medan de väntar
påbörjar de en filosofisk diskussion om rätt och orätt. Det visar sig att Sokrates är där för att bli
anklagad själv, eftersom han påstås fördärva ungdomen. Euthyfron, däremot, är där för att åtala
sin egen far för mord.
Han berättar hur en av hans daglönare en dag supit sig full, blivit arg på en av familjens
slavar och skurit halsen av honom. Euthyfrons far hade reagerat med att binda dråparen vid
händer och fötter och slänga honom i ett dike medan han skickade bud till lagtolkaren för att
be om råd. Innan budet hann återvända hade mannen dött av hunger och kyla. Detta ansåg
Euthyfron vara helt orätt, och tänkte därför åtala sin far för mord. Familjen vredgades, och
menade att fadern inte alls gjort fel eftersom mannen ändå förtjänade vad han fick, utan att det
var Euthyfron som var ogudaktig som åtalade sin egen far på det här viset. Euthyfron sade, “ja,
Sokrates, de är verkligen illa underrättade om vad som är gudomlig sanning om gudaktigt och
ogudaktigt”.
Sokrates blir väldigt intresserad av hur Euthyfron menar. Han undrar om Euthyfron
kan upplysa honom med definitionen av vad som är gudaktigt och vad som är ogudaktigt, så
kan han kanske använda sig av detta även i sin egen rättegång. Efter en stunds dividerande
kommer Euthyfron fram till att det som är kärt för gudarna är gudaktigt, det som inte är kärt är
ogudaktigt. Sokrates föreslår att de granskar detta, och undrar om det inte är så att vissa gudar
tvistar med varandra och blir oense? Detta håller Euthyfron med om. Sokrates föreslår olika
saker man kan bli oense om, Euthyfron håller hela tiden med om Sokrates påståenden tills
man konstaterat att gudar som tvistar på detta vis måste vara oense om huruvida olika saker
är rättfärdiga, sköna och fula och goda och onda. Man drar slutsatsen att om en och samma
sak kan vara både hatad och älskad av gudarna, så måste en och samma sak kunna vara både
gudaktig och ogudaktig, med den definition Euthyfron gett.
Diskussionen fortsätter, och när Sokrates till sist konstaterat att Euthyfrons argument
om rätt och orätt inte håller, så ber han att de måste börja om från början och reda ut vad som
egentligen är gudaktigt och inte - eftersom Euthyfron var så säker på att han var vis på detta
område måste han väl bara ha misstagit sig i sin formulering? Euthyfron blir nu obekväm och
säger att de får ta detta en annan gång, eftersom han nu har bråttom och det är dags att gå.
Sokrates utropar som slutreplik, “Men vad gör du, min vän? Du går, och du sviker den
starka förhoppning som jag hyste att jag skulle få lära mig av dig vad som är gudaktigt och
vad som inte är det, så att jag kunde befria mig från Meletos anklagelse genom att göra det
tydligt för honom att Euthyfron har gett mig visdom i religiösa frågor och att jag inte längre talar
lättsinnigt om religion eller hittar på nya saker på det området av ren okunnighet, och att jag
också kommer leva ett bättre liv hädanefter”.
Diskussion
Platons skrifter om Sokrates nämns i Boken om pedagogerna (Forssell 2005). Eftersom jag
tyckte kapitlet om det sokratiska samtalet var intressant, lånade jag Bok 1 och valde texten
om Euthyfron, eftersom den verkade mest pedagogiskt intressant och jag fann massor av
tankar.Här ser vi ett mycket underhållande exempel på det sokratiska samtalet. Sokrates
försöker få Euthyfron att inse var han har tänkt fel och att han inte bör vara så säker på att
han självklart vet svaret på alla möjliga etiska frågor. Istället för att anklaga honom för att vara
okunnig, sänker han sig själv och säger att han, Sokrates, borde vara Euthyfrons elev så att han
kan lära sig all visdom. På detta sätt öppnas diskussionen upp på ett helt annat sätt. Genom att
ställa ledande frågor, snarare än att försöka övertala, får Sokrates sin kollega att gång på gång
hålla med, tills han ser att han övertalat sig själv. Sokrates visste precis hur man “lotsar” på ett
sätt som inte bara ger svaret, utan får eleven att tänka till själv och ompröva sina tankesätt.
Som lärare kan jag tycka att ett sådant samtal kan vara önskvärt, och mycket fördelaktigt
för eleven om pedagogen klarar av att hantera samtalsformen på rätt sätt. När man hjälper
en ung elev med ett mattetal, så är det ofta svårt att lära om läraren bara visar hur man ska
skriva och ställa upp och vips finns svaret där. Istället bör man ställa frågor och dela upp
problemet i delar som eleven kan förstå. Förhoppningsvis ger detta en annan typ av förståelse,
och så småningom en förmåga att själv dela upp problem i mindre bitar så att eleven kan lösa
komplexa problem på egen hand.
Läxan Sokrates försöker formulera är också att det inte är helt lätt med etiska frågor om
rätt och orätt. Enskilda handlingar går inte alltid att sortera in i svart eller vitt. Detta är något jag
själv tänkt mer och mer på de senaste veckorna, både med våra seminarier om etik och genom
att läsa boken Etiska möten i skolan (Johansson & Johansson 2003) som valfri litteratur i kursen
barn och ungdomar i samhället. Det finns ingen helt vattentät strategi för hur man hanterar etik i
vardagen, utan man måste ständigt tänka om, utvärdera och kritisera sina egna arbetssätt. “Det
här är rätt för det är gudaktigt” är lika ohållbart som “det här är rätt för det säger vår fröken”.

Bibliografi
Forssell, Anna (red.) (2005) Boken om pedagogerna.
Johansson, Eva & Johansson, Barbro (2003) Etiska möten i skolan.
Platon (övers. 2000) Skrifter. Bok I.