(Tryckt i Tidskrift fr litteraturvetenskap 2003:4, ss.

3750)

Litteratur och lsning I det fljande tnker jag allts diskutera frgan om teorins stllning frn lsningens synpunkt. Utgngspunkt r mitt intryck att lsningen inte spelar srskilt stor roll i dagens litteraturvetenskap om den nu ngonsin gjort det. Texten har visserligen blivit upptckt: p 60-talet fick vi ett paradigmbyte som detroniserade Schck, Lamm, Blanck och deras arvtagare grundlrda herrar och ngra damer (ocks), som underskte allt utom texten (vad n man nu m avse med detta begrepp). Men nu har vi ftt syn p texten, och fr lov att kela med den s mycket vi vill. Och nd kan jag ibland f fr mig att det mest r oss sjlva vi kelar med och texten mest r en frevndning fr per2 sonal criticism. Vi gr vra lsningar, som vi sger, grna med stor teoretisk apparat, s stor att det ibland snarare blir teorin vi kelar med (ja vi, fr jag r inte annorlunda). D hnder att jag saknar de gamla lrdomsgiganterna: den empiriska sakkunskapen och det breda historiska perspektivet. Fr det kan knnas lite tomt ibland med de dr lsningarna. Frgan r ju vad vi lser, och hur . Fr det som fortfarande kommer i klm r just texten, det vill 3 sga, just den uppmrksamma lsningen av texten. Och d avser jag inte texten som estetiskt objekt eller fritt expanderande rhizom, utan som lsbar artefakt, det vill sga, gjord av mnniskor fr mnniskor att lsa och kanske rentav leva av (inte bara skriva och leka med). Ytterligare avser jag dessutom texten som historiskt situerad (d) och nd stndigt pgende tilltal (nu). Texten, pstr jag, r (i vr skriftkultur) p en gng fysisk produkt, semiotiskt faktum, historisk kvarleva, social funktion och interaktiv process artefakt och 4 arteakt, skulle vl Anders Palm sga. Och det r klart att man d mste vlja frn vilken aspekt man vill nalkas texten: produktens eller processens, fenomenet eller akten. Men om texter r konstprodukter, gjorda fr att lsas (inte bara skrivas), och blir till frst i lsningen d vore vl ocks underskning frn det potentiella lsandets synpunkt motiverad, tminstone ibland? Men den synpunkten har nnu inte ftt ngot riktigt genombrott, i vart fall inte i svensk litteraturve-

Teori och lsning: till frgan om den teoretiska praktiken

Beata Agrell

Teori & lsning Att texter r till fr att lsas r frsts trivialt; likas att lsandet r den litteraturvetenskapliga underskningens element. Mindre trivialt r kanske vilken roll dessa trivialiteter spelar i dagens litteraturvetenskap. Vi lser, och det vi lser r lsbara artefakter, redan mngfaldigt lsta dessutom, men det ltsas vi i lsande (och skrivande) stund inte grna om. Lsande begr vi d the nonreading fallacy som en ndvndig strategi fr att komma vidare. Men vilka konsekvenser fr vr forskning skulle det f om vi tog lsandets villkor p allvar t.ex. att det specifika underskningsobjektet konstrueras i lsningen, ven om den historiska texten r given frn brjan? Det skulle i vart fall krva mer textteori men till vad gagn? Teori str hgt i kurs i dagens litteraturvetenskap i dessa dagar 1 rentav som anti-teorins teori. Men vilken relevans har teori och teoretisk reflexion fr det litteraturvetenskapliga lsandet? Vad fr slags teorier r relevanta? Hur styr de vr lsning? I vad mn fr de oss att uppmrksamma texterna sjlva som lsta eller tminstone lsbara? Och i vad mn r det perspektivet relevant i och fr dagens litteraturforskning?

tenskap. Vem av oss undersker textens betydelsemjligheter i sitt sammanhang om det finns en mjlighet att argumentera fr en betydelse? Fr i vra forskningar, tycks det mig, undersker vi inte textens mjligheter; vi realiserar dem, det vill sga, skr bort s mnga som mjligt av dem. Vi vill helst klargra vad texten betyder, uttrycker eller r symptom p; och en ppenhet som inte gr att stnga tycker vi inte om i forskningen erknn det! Vi tycker om att kunna visa att texten sger ett och menar ett annat eller att den dekonstruerar sig sjlv eller att den experimenterar med aporier. Men vi tycker inte om texter som laborerar med motsgande tolkningsmjligheter; eller rttare: som litteraturforskare kan vi inte lta bli att avgra oss fr den ena eller den andra, helst med std av en eller annan teori som legitimerar valet. Vi har fr nrvarande en teoriboom utan svensk like, som inte frminskas av den post-teoretiska teoribildning som nu hller p att utvecklas, vare sig det nu r med std av Gilles Deleuze, Judith Butler, Helene Cixous, Martha Nussbaum eller Jane Thompson. Nothing stimulates the production of Theory like the proclamation of its own death, som Martin McQuillan skriver i antologin Post5 Theory. Efter teorier om Texten, Klassen och Knet p 70- och 80talet, fr vi nu teorier om Kroppen, Knslan och Etiken. Och det r ju gott och vl. Men jag frgar mig: vad slags teori och teoretisk reflexion behvs fr att utveckla det litteraturvetenskapliga lsandet? Teori och litteraturvetenskaplig lsning Teoretisk reflexion r ndvndig i allt vetenskapligt arbete. Och lsning r ndvndig i allt litteratur-vetenskapligt arbete. Det borde betyda att teoretisk reflexion kring litteraturvetenskapligt lsande r ndvndig i det litteraturvetenskapliga arbetet. Men hur har vi det med den reflexionen i praktiken? Har vi ngra teorier, som inte r lra eller ideologi? Har vi ens ngon metod? Fr lsningen, menar jag inte bara fr analysen och tolkningen, det dr som vi skriver ner
Teori och lsning (Agrell)
6

efter lsningen fr andra att lsa; det dr som vi ngot oegentligt kallar lsningar. Men det r ju inga lsningar. Lsningen r ngot annat och mer grundlggande. Vad jag efterlyser r just lsning, men med inriktning p texten som lsbar och gjord fr att lsas. Att lsa texten med den inriktningen innebr att lsa den som p en gng produkt och process, given och mjlig, svar och tilltal. Jag r ute efter en inriktning p texten som riktad p en lsare, en lsande aktivitet, i stllet fr p texten som objekt, spegling, symptom, uttryck, exempel, logisk knut. Och jag vill se denna textens riktadhet underskt i sitt historiska och kulturella funktionssammanhang. Som litteraturforskare borde vi tminstone ibland lsa texten med inriktning p hur den bereder vg fr lsandet och vilka lsarter den r anlagd fr. Det bddar fr uppmrksam beskrivning och analys mer n inknnande tolkning och utlggning. Snt tycker jag om, fr d kommer man nra textens eget tilltal. Men vad finns det fr teoristd om snt? Mrk att det nu r tv olika niver av lsande som omrkligt aktualiserats: dels det litteraturvetenskapliga lsandet av texten som lsbar artefakt (som jag brjade med) och dels den lsbara artefaktens egen inriktning p det potentiella lsandet ett lsande som normalt inte frutstts vara litteraturvetenskapligt och inte heller instllt p att lsa artefakten (utom mjligen hos Nabokov och Borges). Mrk ocks att dessa tv lsanden flyter ihop s snart man frsker klargra skillnaden: att lsa texten som lsbar artefakt innebr att lsa den som inriktad p att styra lsandet till lsning av artefakten. Och letar man efter en sdan styrning s hittar man den alltid ocks i s.k. triviallitteratur. Vilket frfattare, som bekant, utnyttjar genom att anvnda triviallitterra klicher s att kritiker och litteraturforskare inte vet vad de 7 skall sga. Fr vilken r skillnaden mellan en text som anvnder stereotyper distanserat och ironiskt och en text som bara anvnder stereotyperna?

2(9)

Vi tycker kanske att vi ser skillnaden och kan beskriva den, men ligger den i texten eller i vra litteraturvetenskapliga lsarter? Ligger den inte rentav i vra smakkonventioner, konventioner som freskriver att stereotyper p allvar r smre n stereotyper p lek? Det bldande hjrtat gr oss generade, srskilt som litteraturforskare, medan stenhjrtat stimulerar oss, tminstone som litteraturforskare. Hur 8 lser vi till exempel en text som denna:
Var finns en sj, dr man i frid och lugn kan drunkna, och det med nje, utan obehaglig lukt? dr inga lik frut p bottnen finnas sjunkna och som med otckheter fylla vikens bukt? ej heller ngon sjlvdd fisk, och inga unkna kanalje krftor, dda utan sans och tukt? Finns vl en sdan sj, s vill jag utan buller, brk och vimmel g dit rtt snart, och i dess vackra vatten finna ljuvt min himmel.

Vad jag vill t r vr ofrmga att lsa innantill, vrt frakt fr bokstaven, fr mimesis och diktens referentiella vrden frakt fr textens lsbarhet, helt enkelt, fr det som str p raderna och inte mellan dem. Det fraktet r som ett slags litteraturvetenskaplig analfabetism som yttrar sig i flykt frn allt som liknar banalitet: antingen till teoretiska abstraktioner eller till platt ideologikritik. Nu vill ni frsts ha exempel p de hemska forskare jag mtte ha i tanke; men det tnker jag minsann inte ge, i vart fall inga svenska. Det vore ju enkelt att hnga ut ett antal syndabockar, s kan den icke omnmnde g fri. Nej, var och en m rannsaka sig sjlv och sin egen praktik: lser jag verkligen? vad lser jag? hur lser jag? hur ser jag p texten? Sjlv svettas jag vid blotta tanken p en sdan prvning. Teoristd? Men nd: vad finns det fr teoretisk support att hmta fr att tackla den hr problematiken?
Lsbarhet

Hur har vi det med distansen hr? Nu vet vi att den store hyperreflekterande Almqvist r frfattaren, om n i rollen av pekoralisten Seseman, och det gr oss aktningsfulla, instllda p att lsa dikten som konstnrlig artefakt trots allt. n mer s eftersom vi vet att den store hyperreflekterande Ekelf skrev sina Strountes-dikter med just denne Almqvist i tanke. S vi lser kanske med Riffaterre och sger att hr varieras och inverteras hypogrammet en dd i sknhet. 9 Det kanske rentav r diktens matris. Men hur mycket blir kvar av kanaljekrftorna vid en sdan lsart? r den hr dikten verkligen bara ett tecken, en helhet genererat ur en tanke, s som Riffaterrelsningen frutstter? Eller r den kanske mnga helheter som pekar i motsatta riktningar? Om den nu verhuvud skall lsas p allvar och inte som pekoralisten Sesemans vning i svenska rim. Frgan r allts: lser vi texten som lsbar? Ser vi vad dr str? Eller tnker vi p Ekelfs vningar och lser texten som skrivbar, det vill sga, spinner en egen, lite tjusigare trd ur dikten och gr vidare med den? Ja, den som lser fr se.

Som framgtt har jag redan varit och tafsat p Roland Barthes. Jag har anspelat p hans diskussion om lsbara versus skrivbara texter, och jag har ifrgasatt om inriktningen p och den hga vrderingen av det skrivbara r s alldeles nyttig och adekvat fr litteraturforskare. Jag vill mena att inriktningen p det lsbara i vart fall r grundlggande, och att Barthes sjlv inte riktigt vill ltsas om det. Den beskyllningen kan synas befngd med tanke p att hans metod i S/Z 10 (1970), dr distinktionen lanseras, r just nrlsning: han tar satserna i Balzacs Sarrasine en och en och suger ut varje gnutta betydelse ur var och en av dem tills de blir alldeles tomma och han kan g till nsta. I slutet av boken har han lmnat dem bakom sig som tomma skal efter en krftskiva. Samtidigt har han sorterat in de utsugna betydelserna i fem olika koder, som vid bokens slut gtt samman i en ny semiotisk enhet ett ntverk av decentraliserade betydelser. Det r styvt gjort och verkligen inte ointressant, men lsning av den ls-

Teori och lsning (Agrell)

3(9)

bara artefakten r det nd inte frga om. Balzac tillhr de typiskt lsbara frfattarna, men Barthes gr honom skrivbar, och menar sig drmed ha gjort honom en tjnst. Men jag vet inte jag. Fr den nrlsningsmetod Barthes tillmpar uppstyckningen av texten i lexier som lses fristende frn varandra den suger ut lsbara betydelser men skriver samtidigt in nya betydelser som genereras ur de koder han konstruerar; och resultatet blir en mhnda skrivbar men framfr allt olsbar text. Den frgrenar sig i alla riktningar och kan betyda i 11 stort sett vad som helst. Barthes lser inte texten utan upplser den, och det kan jag, skam till sgandes, inte riktigt frst pongen med. Nu skall man ju inte ondgra sig ver ett arbete som r mer n 30 r gammalt. Idag vet vi vl bttre, inte sant? Men Barthes skrifter har idag nrmast kanonisk status, trots att det lsande han fresprkar r en tmligen asocial aktivitet. Det r inte den lsbara artefaktens mjligheter som intresserar honom utan mjligheten att skriva en annan text ver den givna. Det r luckorna och de vikande grnserna han dras till, den lsbara textens svaga punkter, som han kan gra till sitt territorium. I t.ex. Frfattarens dd (1968) r det inte texten och 12 lsandet som lockar, utan lsaren och hans skrivande. Det blir nnu tydligare i Le Plaisir du texte (1972): dr str lsaren i centrum och hans behov av restls njutning, jouissance, men utan egentlig interaktion med texten. The death of the author has given birth not to the reader, but to a booming industry of discursive practices, or the 13 production of texts on texts, skriver Donald Keefer 1995. Och han fortstter: The truth is Barthes s attack has much less to do with authors than with a style of reading. Det r frga om en lsart utan 14 ngra som helst restriktioner eller frpliktelser, en lsart utan relationer mellan lsare och text. nd r Barthes utgngspunkt i S/Z s frtrfflig: att tolka en text, sger han, r inte att sga vad den betyder utan att bedma vari dess 15 mngfald bestr. Hr ppnas fr det perspektiv jag efterlyser, inriktat p den lsbara artefaktens mjligheter. Men det r inte Barthes som utvecklat det spret.
Teori och lsning (Agrell)

Frberedda lsarter

I skandet efter passade teoretiska glasgon kan man d g vidare till klassisk receptionsteori, frmst av Konstanz-skolans mrke, med Wolfgang Iser och H.R. Jauss som mest knda namn. Bda har de den fenomenologiska och pragmatiska orientering som ger de teoretiska perspektiv jag anspelat p. Bda baserar de sina synstt p Edmund Husserls teori om medvetandet: dels medvetandets intentionalitet dess riktadhet p ett objekt (medvetandet r alltid medvetande om ngot); dels medvetandets bipolra egenart som givet fenomen (noema) och som riktad akt (noesis). Iser bygger vidare p Roman Ingardens litteraturteoretiska vidarefring av Husserl, dr begreppet om textens obestmdhetsstllen [Leerstelle] r centralt; och Jauss bygger vidare p Gadamers hermeneutik och begreppet frvntningshorisont [Erwartungshorizont]. Men Iser r textteoretikern, Jauss r litteraturhistorikern. De r p stt och vis varandras komplement, och lsta tillsammans utrttar de mycket fr litteraturforskningen genom att pvisa receptionsestetiska strukturer givna i sjlva den lsbara artefakten. Hos dem r den virtuella interaktionen mellan textprocess och lsning grundlggande. Men det finns vissa problem med deras stt att hantera sina teorier i praktiken. Iser har ett halkigt stt att resonera, som ppnar fr missfrstnd. Han har visserligen lanserat det frtrffliga begreppet implicit lsare till skillnad frn faktisk lsare. Men den implicite lsaren, frklarar Iser, r i sjlva verket inte alls ngon lsare utan en vir16 tuell funktion, inbyggd i textens konstruktion. Det rr sig snarast om en implicit lsart, som texten p en gng fregriper och svarar p. Textens konstruktion inbegriper bestmda litterra strategier som frbereder bestmda typer av lsande texten r s.a.s. programmerad fr vissa stt att lsa snarare n andra. S sjlva termen implicit lsare r vilseledande, och Iser upprtthller inte heller sjlv distinktionen resonemanget slirar mellan faktisk lsare och implicit lsare, dvs. faktisk effekt och virtuell funktion. I en spridd text, som fr vrigt representerar Iser i den svenska

4(9)

antologin Modern litteraturteori, fr vi veta att lsaren (faktiskt) reagerar p det ena eller andra sttet p en text, men det som uppenbarligen avses r att vissa lsarreaktioner ligger frberedda i textens kon17 struktion och struktur. Samma konstiga stt att prata om den implicite lsaren som en fysisk person i frd med att reagera har Konstanzkollegan Karlheinz Stierle. S t.ex. nr han diskuterar lsandet av s.k. triviallitteratur:
The reader responds to the stimuli of the text with stereotypes from his own experience. Since [sic!] he is unaware of this process, these self-created illusions seem all the more probable and real. (86)

Stierle borde tminstone ha skrivit IF he is unaware of this process . Men trots denna iserska sammanblandning kritiserar Stierle samtidigt Iser fr att tillskriva lsaren alltfr stor frihet i frhllande 18 till textens inbyggda styrmekanismer. Stierle betonar att textens strategiskt utplacerade luckor inte ger lsandet fritt spelrum utan tvrtom ger texten en form som styr lsandet i oanad utstrckning. I spnningen mellan utskrivet och lucka utformas textens Relevansfigur den strukturella matris eller det dominerande schema som predetermines the process of reception, and more specifically, the part of 19 the implied reader. Och det betyder i sin tur att the ambiguous or nondetermined parts of a text can no longer be taken as pretexts for the creativity of the reader. De fungerar i stllet som modifikationer av det vergripande schemat det som br lsprocessen. Hr avviker Stierle frn Iser: Iser rknar inte med tillbakahllande konstanter i lsprocessen, sdan han konstituerat den. Det betyder att text och 20 lsning gr skilda vgar. Och hr har Stierle en pong.
Empiriskt korrektiv?

Som empiriskt korrektiv till receptionsteorin eller receptionsestetiken (sprkbruket r vacklande) har vi frsts litteraturpedagogisk forskning etablerad redan p 60-talet och vidareutvecklad med std av reader response-teorier av olika slag, frn I. A. Richards till (tidig) Stanley 21 Fish. Men p det omrdet r det frmst faktiska lsarreaktioner som
Teori och lsning (Agrell)

studeras, empiriskt eller receptionshistoriskt (dr det gr); eller ocks behandlas texten som helt subjektiv eller mjligen social konstruktion utan egen substans. Men textens egen inriktning p att bli lst studeras inte, dvs. den inriktning som sjlv kan avlsas t.ex. genom det referenssystem och litterra tilltal texten hller sig med. I praktiken studeras inte ens the reader in the text, som readerresponsteoretiker annars grna hnvisar till; hr r det lsaren utanfr texten som str i centrum. Och det r frsts ett viktigt undersk22 ningsomrde. Men det fyller inte den lucka jag talar om: studiet av texten som lsbar artefakt och socialt tilltal, utsnt och mottaget i en given kulturell situation eller rent av olika situationer, i tid eller rum. Texten lses individuellt, men r social, vill jag bestmt hvda, bde som sprkhandling och kulturprodukt. Visst std finns hr att hmta frn litteratursociologin, som undersker samhlleliga omstndigheter kring texten och lsandet (hos oss just nu kanske frmst frlagssystem och bokproduktion). Ocks det r en viktig uppgift: fr studiet av den lsbara artefakten r textens (och drmed lsningens) funktionssammanhang betydelsefullt. Men den sociala interaktion som r inbyggd i den lsbara artefakten i dess funktionssammanhang den ligger utanfr intresseomrdet. Och nd: i sin presentation av litteratursociologins forskningsomrden talar Johan Svedjedal om sociopoetik : en inriktning som studerar samband mellan lsvanor eller mlgrupper och bestmda 23 textstrategier. Den tydligaste svenska ansatsen i den riktningen r 24 vl Svedjedals egen Almqvistavhandling frn 1987. Det har visserligen kommit ut frtrffliga underskningar sedan dess, om t.ex. hur plotstrukturer styr knskonstitueringen i B. Wahlstrms ungdoms25 bcker; men ansatsen till analys av lsarorienterade textstrategier i sociologiskt perspektiv har inte vidarefrts i senare forskning och 26 Svedjedal sjlv r numera inne p helt andra vgar. Internationellt har vl mycket av litteratursociologin i svensk mening sugits upp av Cultural Studies och New Historicism, som just nu fr vrigt verkar suga in hela disciplinen litteraturvetenskap i sin

5(9)

jttelika smltdegel. Men studerar man standardantologier som Greenblatt & Gunns Redrawing the Boundaries och Veesers bda om New Historicism, ser man inte heller mycket av reflexion ver littera28 turvetenskapligt lsande. Snarare tvrtom: en idag stark tendens r att producera fregivet emancipatoriska lsningar hellre n att underska textens egna kulturellt situerade styrmedel eller som Alice Templeton formulerar det: Cultural criticism may describe literature in use but it also must critically direct readers attention toward 29 potentially liberating uses of literary works . Och det lter orovckande, som forskningsuppgift betraktat.
Adressivitet

27

srfall. Talgenrerna r mnga, men relativt stabila; och de kommer till anvndning oftare n vi tror: ven i det mest fria och otvungna samtal gjuter vi vrt tal i bestmda genreformer, skriver Bachtin; och vi behrskar dem i praktiken p samma omedelbara stt som vi behrskar vrt modersml, dvs. fre det teoretiska studiet. Vi tillgnar oss dem allts som en praktisk frdighet (s. 220). Motsvarande gller fr frfattare och lsare skrivande och lsande: genrerna r den sprkliga allmnning som mjliggr textuell interaktion. De r det sociala rum dr den litterra interaktionen kan ga rum och artefakten verkligen blir lsbar. Och hr kunde underskningen av den lsbara artefakten brja. Egna problem: fallet Aurell Att jag ordar s mycket om den lsbara artefaktens problem och det litteraturvetenskapliga lsandet av den beror naturligtvis p att jag har egna problem med den saken. Det kan ju vara passande att jag till sist sger ngonting om dem. Helst skulle jag d vilja sga ngot om kortprosaforskningens himmel och helvete, men jag skall frska bli lite mer konkret och hlla mig till Tage Aurell. Vi vet alla att han r en luckornas demoniske mstare. Han har s mycket luckor att hans berttelser kan framst som olsbara vid frsta frsket. Ta till exempel Gamla landsvgen i Nya berttelser (1949). Berttelsen utgrs av spridda repliker, till synes utan avsndare och adressat, men 32 nd genomsyrade av adressivitet. S hr brjar texten:
Tinget sa du? Inte fr det ntet mitt i alla fall. Hon sger inte vem det r. Jag vet inte sger hon. Vet du inte? har jag sagt och ett slag var jag rent ifrn mig, jag hade tag i hrflokarna hennes och det har inte hnt p denna sidan prsten. Vet du inte! sa jag. Fr s mycket har hon inte rnt ute. Du har vl ngot vett i kroppen sa jag. Och fram med sprket nu! Jag skall inte dnga dig sa jag, inte nu, det kan vara farligt sa jag. Men du fr aldrig en glad dag mer sa jag. Om du inte talar om var du varit sa jag Det sger jag inte mer, kommer aldrig att sga det. Aldrig i evighet. Hon r rdd, tskraken! Och r det den jag tror s jammen r jag (58:) rdd jag ocks. Nej d fr det

En frtydligande facett i de receptionsteoretiska glasgonen tycker jag att Bachtins begrepp om adressivitet tillfr. I Frgan om talgen30 rer ser Bachtin texten som ett yttrande. Utmrkande fr yttrandet r dess tilltalskaraktr dess karaktr av sprklig handling inriktad p en mottagare, dvs. genomvvd av vad han kallar adressivitet (s. 234). Det betyder att yttrandet r ett tilltal som frbereder och ven fregriper sitt svar det utformas med hnsyn till en frvntad aktivt svarande frstelse hos en (faktisk eller frestlld) mottagare (s. 211). Arten av frvntad frstelse avgr frn vilken talgenre de konventioner som skall formge yttrandet skall tas. Yttrandets adressivitet innebr allts alteritet och dialogicitet: det r riktat till den andre som 31 motpart eller medspelare i en kanhnda stridbar dialog. Men det gr ocks i dialog med en strre diskurs av redan givna yttranden: Varje yttrande r en lnk i en mycket komplext organiserad kedja av andra yttranden (s. 212). Varje nytt yttrande infrlivas allts i ett ntverk av mellantextliga frhllanden dvs. genomvvs av intertextualitet. Men det r frsts en rtt annan typ av intertextualitet n det opersonliga ntverk av citat som Barthes tnkte sig. Bachtin betonar, som synes, hr ocks genrens betydelse fr yttrandets utformning, bde i tal och skrift, vardagssprk och litteratur: alla yttranden frhller sig till en talgenre, varav litterra genrer r
Teori och lsning (Agrell)

6(9)

hellre vara, alltid blir det vl nn rd. Och om han nu fr vara i fred s kanske han kniper fram med ngra kroner i alla fall. Men tnka sig att g till en sn!

Efter ett par omlsningar (det behvde i vart fall jag) anar man att det handlar om en flickunge som rkat i olycka, och att den talande r ngon frlder, ovisst av vilken sort. Men den aningen har man inte mycket hjlp av. Fr strax kommer en ny replik, till synes frn 33 ett helt annat hll:
Se p orgeltramparn dr! Nu gr han hem till ett middagsml som inte ens r pbrjat n. Inte kaffe heller. Och kanske har han inte lust p ngondera, det r mest bikarbonat han lskar sig med. I denna evinnerliga magsyran. Och s lider han av smnlshet sger han. Ligger och tvinnar sig och svettas om ntterna.

Men nu till problemet. Som en luckornas mstare har Aurell ftt rykte om sig att vara modernist imagist rentav, enligt somliga, som lst sin Hemingway. Men han har ocks rykte om sig att vara realist, folklivsskildrare och muntlig berttare bde i tal och skrift. Det kunde vi misstnka redan av de citat jag anfrt. Bda ryktena har fog 34 fr sig, menar jag, men hur gr det ihop? Aurells realism r lika konstig som hans modernism han har ingen given plats i de epokhistoriska rullorna annat n i rent kronologisk mening. S vad r det som r lsbart i de aurellska artefakterna, och vad mste vi skriva till fr att kunna tala om dem som litteraturvetare? Texten sjlv? M vara att den lsta texten r en konstruktion. Men den r ingen fantasiprodukt och inte heller alltigenom privat. Fr konstruktionen bygger p ngot fr alla lsare givet och gemensamt: den sprkliga artefakten. Att den r lsbar betyder inte att den kan lsas hur som helst: lsarterna begrnsas inte bara av textens bokstav utan ocks av de litterra konventioner och kulturella referenssystem texten opererar med. Den sprkliga artefakten r historisk och social lika mycket som estetisk det visste redan Schck och den kulturella kontexten (som man sger numera) genomsyrar texten det visste redan Derrida. Det knns nstan genant att pminna om detta som alla vl menar sig veta; men jag gr det drfr att den vetskapen ger s magert utslag i den litteraturvetenskapliga praktiken. Konstnrlig text och social kontext faller isr; och d r det ju inte konstigt att studiet av den lsbara artefakten eller rttare, arte-akten kommer i klm.
1

Och s hller det p: den ena repliken efter den andra om olika saker. Men titeln ger frsts en ledtrd: samtalen utspelar sig p gamla landsvgen mellan folk som stter ihop dr, skvallrar en stund och gr vidare. Mysteriet r lst, tror man: detta r ingen sammanhngande berttelse, utan fragment av oberttade berttelser utanfr den hr berttelsens rum. Men nej, s r det inte heller: vissa fragment kommer igen; man brjar knna igen personamnen och stoffliga flisor ur de redan framsatta fragmenten. Hr r ett helt ntverk av pgende berttelser, sammanfltade till en enda. Och bakom dem illuderas ett nnu strre ntverk av oberttade historier, kronologiska frlopp och kausalkedjor, som aldrig skall komma in i sprket och samtalet. De r frsts skrivbara i Barthes mening. Men det tycker jag inte alls r lika intressant som att de faktiskt till stor del ocks r lsbara: de r luckor inkilade i det utsagda, omgivna av textens dominerande struktur, sjlva strukturerade av den. De styrs av textens relevansfigur, fr att tala med Stierle. Och relevansfiguren i det hr fallet r inte det adressiviteten: det stndigt pgende samtal som alltid utspelas p gamla landsvgen? Replikerna byts ut men adressiviteten r alltid densamma.

Se t.ex. Post-Theory: New Directions in Criticism, ed. Martin McQuillan (Edinburgh 1999), samt Thomas Docherty, After Theory. Postmodernism / Postmarxism (London & New York 1990).

Fr personal criticism se t.ex. Getting Personal: Feminist Occasions and Other Autobiographical Acts, ed. Nancy K. Miller (New York & London: Routledge, 1991) och Intimate Critique: Autobiographical Literary Criticism, ed Diana P. Freedman (Durham: Duke Univ. Press, 1993).
3

Fr vikten av att drja i texten, se titelessn i Arne Melberg, Lsa lngsamt. Esser om litteratur och lsning (Stockholm 1999), ss. 924. Teori och lsning (Agrell)

7(9)

16

Anders Palm, Att tolka texten, i Litteraturvetenskap en inledning, red. Staffan Bergsten (Lund 2002), s. 192f.
5

Martin McQuillan, Graeme Macdonald, Robin Purves and Stephen Thomson, The Joy of Theory, Post-Theory, ss. ixxx.
6

NB! Det betyder inte att man stndigt mste vifta med teorier i sina skrifter teori r ett par glasgon man stter p sig fr att se bttre, men det r sllan glasgonen som sdana r srskilt intressanta. Det r den teoretiska reflexionen i praktiken som r det viktiga, och nr teoriglasgonen vl r p gr de vl bst nytta om man inte jmt frevisar dem. En teori r ett synstt, inte en lra eller ett recept; och den skall sitta i kroppen, inte i huvudet.
7

Begreppet implied reader has his roots firmly planted in the structure of the text; he is a construct and in no way to be identified with any real reader (Iser, The Act of Reading. A Theory of Aesthetic Response [1976], Baltimore & London [1978] 1980, s. 34). Begreppet avser a textual structure anticipating the presence of a recipient without necessarily defining him: this concept prestructures the role to be assumed by each recipient, []. Thus the concept of the implied reader designates a network of response-inviting structures, which impel the reader to grasp the text. (ibid.)
17

Se vidare diskussionen i Magnus Persson, Kampen om hgt och lgt. Studier i den sena nittonhundratalsromanens frhllande till masskulturen och moderniteten (diss., Eslv 2002), srskilt ss. 5355, 164173.
8 9

Iser, Lsprocessen en fenomenologisk betraktelse (1972), vers. C. Hansson, Modern litteraturteori. Frn rysk formalism till dekonstruktion, del 1, red Claes Enzenberg & Cecilia Hansson (Lund 1992), t.ex. ss. 323, 334, 336. Ur frsta kapitlet i Isers The Implied Reader. Patterns of Communication in Prose Fiction from Bunyan to Beckett (1972; vers. 1974, Baltimore & London 1990).
18

C.J.L. Almqvist, ur manuskriptet Om svenska rim, utg. i Sesemana (Stockholm 1983), s. 228.

Karlheinz Stierle, The Reading of Fictional Texts, trans. I. Crosman & T. Zachrau, The Reader in the Text: Essays on Audience and Interpretation, ed. S. R. Suleiman & I. Crosman (Princeton N.J. 1980), s. 98f.
19

Fr hypogram och matris se Michael Riffaterre, Semiotics of Poetry (Bloomington & London 1978): [T]he production of the poetic sign is determined by hypogrammatic derivation: a word or a phrase is poeticized when it refers to (and, if a phrase, patterns itself upon) a preexistent word group. (s. 23) Textens matris r an abstract concept never actualized per se (13), som fungerar som the motor, the generator of the textual derivation (21).
10 11

Roland Barthes, S/Z. Ess (1970), vers. M. Hjer ([Staffanstorp] 1975), ss. 1012.

What I have called the texts predominant scheme [Relevanzfigur] is the manifestation of a thematic dynamics through the gradual unfolding of a certain number of successive contexts, as in the extensive dynamics of the novel, or through the coexistence of simultaneous contexts, as in the intensive dynamics of poetry. By articulating a predominant scheme, and only through this articulation, the fictional text provides us with an experience that does not have to be derived from some extra textual reality, but which is contained in the aesthetic, meaningfully constructed world of the work itself. (Stierle, a.a., s. 101)
20

Se vidare den klargrande (om n vl surgda) kritiken i Claude Bremond & Thomas Pavel, De Barthes Balzac: fictions d'un critique, critiques d'une fiction, Bibliothque Albin Michel des ides (Paris 1998).
12

S i t.ex. The Death of the Author: Thus is revealed the total existence of writing: a text is made of multiple writings, drawn from many cultures and entering into mutual relations of dialogue, parody, contestation, but there is one place where this multiplicity is focused and that place is the reader, not, as was hitherto said, the author. The reader is the space on which all the quotations that make up a writing are inscribed without any of them being lost; a texts unity lies not in its origin but in its destination. Yet this destination cannot any longer be personal: the reader is without history, biography, psychology; he is simply that someone who holds together in a single field all the traces by which the written text is constituted. (Roland Barthes, Image, Music, Text, ed. Stephen Heath [1977], London 1984, s. 148.)
13

Donald Keefer, Reports of the Death of the Author. Philosophy and Literature, Vol. 19 (1995:1) 78-84.

14

Keefer a.a.: In removing the personal touch from author and reader in the momentary cultural commune of reading, Barthes removes the ethical element; he extracts any notion of what an author might owe her reader or what a reader my entrust to an author. This is the key to Barthesian free and liberating reading. S/Z, s. 11. Se frsket till (reformistisk) efterfljelse i Beata Agrell, Ett papper om ett papper om ett papper. Spr i en Strindbergstext, Sagt och menat. 17 uppsatser tillgnade Mats Furberg p hans 50-rsdag, Filososka meddelanden, Rda serien nr 3, Vol. I (Gteborg 1983), ss. 1-28. Teori och lsning (Agrell)
15

Stierles kritik av Iser formuleras med utgngspunkt frn att [t]he claim that the text prescribes its own predominant scheme has as a consequence that the ambiguous or nondetermined parts of a text can no longer be taken as pretexts for the creativity of the reader (98). Stierles stndpunkt r d denna: Where I differ is in my concept of the text as constituting for itself a structural matrix to which all secondary structures have to be referred. Iser, on the other hand, considers the construction of meaning to be an original achievement of the reader. He describes it as an essentially creative act in which the reader fills the gaps and blanks of indeterminacy, relying on the power of his imagination. Fulfilling the text by creating ever-changing constellations, the reader is drawn into fiction and experiences it as a kind of complex reality. For Iser, the aesthetic experience of fiction consists in the process of creating and destroying illusions, and at the same time of forming and dissolving figures of meaning. Thus starting from moments of indeterminacy or ambiguity, the reader simultaneously experiences his own productive reception as well as a textual reality that never coincides with a given meaning but evolves within the framework of constantly changing perspectives. (99) Isers theory is a theory of the variables of reception, counting on constants only on the side of the text. Since Iser does not discuss the problem of the possible relationships between constants and variables in the process of reception itself, his theory leaves us with a spot of indeterminacy, which accounts for its oscillation between formal and material theory. A theory that considers only the variable factors of reception cannot go beyond the statement that reception, each time, is the result of a complex of variables. (99)
21

I. A. Richards, Principles of literary criticism (London, 1925), samt dens. Practical criticism. A Study of Literary Judgment (London, 1929); Stanley Fish, Is There a Text in this Class? The Authority of Interpretive Communities (Cambridge, Mass. 1980).

8(9)

22

34

Lovande empiriska ansatser i anslutning till nyare textteori grs ocks, bl.a. vid University of Alberta. Se t.ex. David S. Miall, On the Necessity of Empirical Studies of Literary Reading, Frame. Utrecht Journal of Literary Theory, Vol. 14 (2000), ss. 43-59.
23

Ngra exempel p nyare stipulationer, som visserligen klargr men inte gr uppgiften lttare: Modernism: a practice that works in opposition to rational and realist discourse but that, in its negativity, only preserves its significance and its signifying power against the background of the tradition that produces and legitimatizes that discourse (Astradur Eysteinsson, The Concept of Modernism, Itacha & London 1990, s. 205f.). Realism: first, a period term for the dominant trend of nineteenth-century literature, especially narrative fiction; second, a certain type of mimetic (and usually narrative) processing of objective reality, and third, a fictional or literary embodiment of the communicative language acknowledged by the public sphere. realist discourse in literature is constantly nourished and motivated by the dominant modes of cultural representation in the respective society. (Eysteinsson, a.a., ss. 191 resp. 195) [O]m et forlb virker realistisk afhnger ikke af, om det er i overensstemmelse med logikken eller virkeligheden, men af at det er sdan indrettet, at det korresponderer med, hvad der er publikums forventninger om det flgerigtige og det sande. Med sine ttte tilknytning til retorikken ligger denne betragtningsmde i Aristoteles poetik p linie med, hvad der frst i de seneste rtiers realismeopfattelse er blevet god tone. (Jrgen Holmgaard, Realisme og narrativitet. Om narrativ kausalitet, Gensyn med realismen, red. Jrgen Holmgaard, Skrifter fra Center for stetik og Logik, Aalborg universitet, vol. 1, Aalborg 1996, s. 136) [V]ores vurdering af teksten [afhnger] ikke af forholdet mellem tekst og virkelighed med sidstnvnte som den stabile reference. Det afhnger af forholdet mellem tekstens konstruktion, og hvad der er almindeligt antaget som sandsynligt og virkeligt (Holmgaard, a.a., s. 146).

Johan Svedjedal, Det litteratursociologiska perspektivet. Om en forskningstradition och dess grundantaganden (1996), Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhlle, red. Lars Furuland & Johan Svedjedal (Lund 1997), s. 79f.
24

Johan Svedjedal, Almqvist berttaren p bokmarknaden : berttartekniska och litteratursociologiska studier i C.J.L. Almqvists prosafiktion kring 1840, Skrifter utgivna av Avdelningen fr litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 21 (diss., Uppsala 1987). Ett frskt norskt exempel utgr Tore Rem, Forfatterens strategier: Alexander Kielland og hans krets (diss., Oslo 2002), som ven studerar layoutens och boktypens receptionsestetiska betydelse.
25

Maria Andr, Rtt eller grnt? Flicka blir kvinna och pojke blir man i B. Wahlstrms ungdomsbcker 19141944, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 73 (diss., Stockholm 2001).
26

Se t.ex. det programmatiska avstndstagandet frn textanalys som eget vetenskapsomrde i Svedjedals Utanfr marginalen, TFL 2002:34, ss. 5259: Frn nrlsningens genombrott har tendensen varit tydlig: litteraturforskaren r en person som gnar sig t textanalyser. Konsensus kring den tanken r numera nrmast kvljande inom mnet. (54). I artikeln anvnds emellertid textanalys som synonymt med tolkning, vilket inte r ett sjlvklart sprkbruk, men frmodligen en bidragande frklaring till de hrda orden.
27

Se t.ex. J. E. Elliott, Paradigms Retained: Cultural theory, Critical Practice, Comparative Literature, Vol. 50 (1998:1), ss. 5794, samt dens., From Language to Medium: A Small Apology for Cultural Theory as Challenge to Cultural Studies, New Literary History, Vol. 29 (1998:3), ss. 385-413.
28

Redrawing the Boundaries. The Transformation of English and American Literary Studies, ed. Stephen Greenblatt & Giles Gunn (New York 1992), samt The New Historicism, (New York & London 1989) och The New Historicism Reader (New York & London 1994), bda ed. H. Aram Veeser.
29

Alice Templeton, Sociology and Literature. Theories for Cultural Criticism, College Literature, Vol. 19 (1992:2), ss. 1930. Se v. diskussionen hos Elliott enl. ovan, samt Svedjedals kritiska versikt av forskningstraditionen i Kulturmaterialism frn Raymond Williams till cultural studies, Ord & Bild 1998:6, ss. 10-18. Michail M. Bachtin, Frgan om talgenrer (1952-53; tr. 1979), vers. H. Bodin, Genreteori, red. Eva Httner Aurelius & Thomas Gtselius (Lund 1997), ss. 203-239.
31 30

Jfr de interaktionistiska ansatserna i Anders Tyrberg, Anrop och ansvar: berttarkonst och etik hos Lars Ahlin, Gran Tunstrm, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren (Stockholm 2002), samt Beata Agrell, Romanen som forskningsresa / Forskningsresan som roman. Om litterra terbruk och konventionskritik i 1960-talets nya svenska prosa (Gteborg 1993). Bda dessa arbeten r frankrade i en Lars-Ahlinsk kontext, dr lsarorienteringen r uppenbar. Men hur vore det med en underskning av lsarstrategier och funktionssssammanhang i till synes mer slutna texter, som t.ex. Olov Jonassons Parabellum (1943), Stig Larssons Autisterna (1979) eller, frsts, Tage Aurell?
32 33

Tage Aurell, Gamla landsvgen, Nya berttelser (Stockholm 1949), s. 57f. A.a., 58

Teori och lsning (Agrell)

9(9)