I I

Tv brder r de. Den yngste r nyss fdd och ligger i sin mors famn. Han r s liten tycker
hans ldre bror som inte vgat hlla honom nnu. Tv syskon har deras storasyster nu, en som r
tre r och en som r nyfdd. Fler ska det inte bli.
Den ldre brodern har ftt en lillebror och r glad fr det. Hur det gick till eller hur det var
innan broderns fdsel kan han inte erinra sig. Han ser p sin bror som ligger i moderns famn och
frstr att det r ngot fint hans mamma hller i, hon r ju s varsam med barnet. Hon sger till
den ldre brodern, medan hon tittar p den yngre, att de r brder nu.
Att den lilla nyfdda pojken ska d som ung vet de inte. En sdan tanke kan inte existera hos
den mor som tillsammans med sin son betraktar sitt nyfdda barn.

*

Du r dd, jag fr drfr frska minnas oss utan dig vid min sida.
Jag tittar p bilder fr att ta mig tillbaka i tid och rum. Vi r unga p alla kort. Avlgsna
minnen p rektangulra pappersark med frger som nstan r helt bevarade. Jag ser med klarhet
in i en svunnen tid dr vi ovetandes om framtiden leker och busar. gonblick frn barndomen
som brnner fast p nthinnan. Du och jag.
P ett fotografi r vi bda kldda i rutiga golfbyxor, vit skjorta och bl kofta. Av ngon
anledning har jag fluga men inte du. Det r den enda bilden av oss jag kan hitta dr vi r i det
nrmaste likadant kldda. Vi hller varandra runt nackarna som i en halvkram. Frisyrerna r
identiska: tunt ljust hr som ligger ner mot pannorna. Vi ler lite pillemariskt mot kameran som
om vi gjort ngot vi inte ftt. Kanske r det julaftons morgon. I bakgrunden ser jag kksskpet
med ett pepparkaksland ovanp. Landet bestr av ett mrkbrunt hus med glasyrtak, ngra slarvigt
klippta figurer och en massa vit bomull samt en sj som utgrs av en spegel.
Det r nog julaftons morgon.
En annan bild r tagen p en njespark. Vi sitter i en liten sportbil som gr p rls. I bilen
finns tv rattar, vi hller i varsin och verkar bda tro att det r vi som styr bilen. Bilen har
nummer 37 skrivet p motorhuven. Det r svrt att sga vilken biltyp den ska efterlikna d den
ser ut som en hybrid mellan en Porsche och en Bubbla. Jag har en ljusbl Musse Pigg t-shirt och
du har en mrkbl piktrja. Ditt ansiktsuttryck r mjukare och vnligare n mitt. Jag ser
sammanbiten och arg ut.

Det r en konstig knsla att nu sitta i tystnaden och se in vra gon, lta blickarna mtas och
knna saknaden kommer ver mig. Bilderna berttar ngot om oss. De berttar brjan, det jag
sjlv inte kan minnas.
En del av mig vill bara teruppleva och ta tillvara p de stunder jag ser p fotografierna. Jag
vill st med dig p en stol i kket och varsamt titta och pilla p pepparkakshuset. Jag vill sitta i
en bil som ingen av oss styr och vara mindre arg. Jag vill gra allt igen men med en frhjd
nrvaro. Jag vill slungas tillbaka till den tid du och jag mtte fr frsta gngen.

*

Den ldre brodern har vit kortrmad skjorta och bl byxor. Hans ljusa hr r kammat t sidan.
Han r uppkrupen i sin fars famn och tittar tillsammans med denne p ritualen som ger rum i
vardagsrummet. Det r dop fr den yngste sonen som r kldd i traditionell vit klnning. Han
skriker inte utan hller sig lugn under hela proceduren.
Morfadern som r kyrkoherde i Vadstena har kommit upp fr att dpa barnet. Han har krt sin
Toyota lngst E18 fr att terigen dpa ett barnbarn. Han har stannat efter halva vgen och fikat
samt rkt en cigarett. Nu str han i vardagsrummet p Liding och med allvarlig stmma
formulerar han Evangeliet om Jesus och barnen.
Det r p dagen ttio r mellan morfadern och den yngre brodern. De r fr hgtidsdagen
kldda i liknande utstyrsel d morfadern har vit prstkpa p sig.
I hrnet bredvid altandrren har modern stllt ett vitt litet bord med en rosa duk ovanp. P
bordet brinner tv ljus bredvid en dopskl. Sklen r av silver och skiner i eftermiddagssolen
som letat sig in i huset. Den har en ingravering som avsljar varifrn den hrstammar: Minne
frn frsamlingsbor i Grevbck 1956-04-29. Morfadern ska dpa pojken enligt kristen tro och
ge honom ett fullstndigt namn som rymmer svl hans eget som farfaderns, allt under uppsikt
av den ldre brodern som tittar p dopakten frn sin fars famn. Morfadern sger saker medan han
skopar vatten ver barnbarnets hjssa. Den yngre brodern fr nu sitt namn och sin tillhrighet.

*

Det r lttare att minnas med ngon, roligare om inte annat. Minnesbilderna har en tendens att
bli klarare och mer detaljrika nr man tillsammans med ngon fogar dem samman. Eftersom du
r dd fr jag sjlv blicka tillbaka och terge vra gemensamma upplevelser. Jag vet inte vad jag
vill med mina minnen mer n att minnas dem. Kanske vill jag frvalta och ge mening till det som
varit, stta det p prnt och verblicka vr gemensamma stund i livet och p s stt frska frst
vad jag har frlorat.
En del av mig, jag kan inte lokalisera vilken, vill hindra dden frn att n sin slutgiltiga punkt.
Jag vill att den definitiva dden ska vara lngt borta. Med den definitiva dden menar jag det
tillflle nr man inte lngre nmns vid namn och ens grav frblir obeskt. Nr man helt enkel
glmts bort. Om ngon lser om oss, om vi finns i en text, kanske den definitiva dden kan
skjutas p framtiden. Jag frstr det lnlsa med resonemanget men lt mig gra ett ordentligt
frsk att rdda oss frn fr tidig glmska.

*

I anslutning till frldrarnas sovrum finns ett litet kyffe som kan anvndas som garderob eller
barnkammare. Rummet har sluttande tak och ett fnster med morgonsol. Vggarna r gula och
p golvet ligger en linoleummatta med konstiga mnster. Dr fr den yngre brodern bo sina
frsta r. Det r ett mysigt rum och hans ldre bror r ofta inne och tittar p honom dr han ligger
i sin spjlsng. Han sker kontakt med den lilla krabaten i sngen. De r brder nu, det r ngot
viktigt, det sg han i sin mors gon. Den yngre brodern sover tungt med huvudet sknt vilandes
mot en noppig kudde. En filt med snobben-motiv ligger ver hans varma kropp. Den ldre
brodern tittar frundrat p honom genom spjlsngens ribbor.

*

Nr jag ser bilder p oss som barn frsker jag teruppleva fototillfllet. Jag frflyttar allt
fokus till den tid som bevarats och blir stendes dr, i bilden, strax bredvid oss. Osynlig str jag
p behrigt avstnd och ser hur vi leker, en trygg och okomplicerad plats som sknker mig
sinnesro. Nr jag lgger undan bilderna och tergr till nutid kommer skulden krypandes och
belgrar mitt inre. Den sger mig att det var min uppgift som storebror att skydda dig frn faror,
ven om det visade sig att det var du sjlv som utgjorde den strsta faran. Jag har inte fullfljt
min uppgift slr det mig med full kraft, jag skyddade dig inte frn ditt eget mrker.
Det blir extra srbart att ta in att det r den lilla blonda och oskuldsfulla pojken p bilderna
som r dd och att det r den ngot ldre grabben bredvid honom som r hans beskyddande
storebror.
Jag vill pojkarna allt vl.
Det r oundvikligt att titta p bilder frn barndomen och sls av de facto att vi inte finns
lngre. Kontrasterna mellan liv och dd blir som mest ptaglig nr jag ser oss som barn. En bild,
ett skratt, en naiv gldje.

*

Brderna leker i traditionell mening inte med varandra, det r den yngre brodern inte
tillrckligt gammal fr. Den ldre fr betrakta den yngre som har fullt sj med att orientera sig i
vrlden - den vrld, det hus, de vxer upp i. Den ldre fr nja sig med att se sin yngre bror vxa
och utvecklas till den lekkamrat han ska bli. Det gr lngsamt men ocks snabbt. Sdan r
barndomen.

*

Jag frsker mentalt frflytta mig till brjan fr att teruppleva de frsta ren vi fick
tillsammans. Din fdelse minns jag inte mer n som ett terberttat minne. Jag och vr syster var
hos grannarna och invntade beskedet. Det kom ett besked som var nyheten om din ankomst,
men jag kan inte sga att jag minns det tillfllet. S r det med mnga s kallade minnen jag har.
Fotografier och andra mnniskors berttelser fltas samman till minnen jag gr till mina egna.
Nr vi blev varse om varandras existens och att vi var brder r inget specifikt minne utan en
utdragen process. Mina frsta tv r och tio mnader var utan dig men jag har inte mjligheten
att p egen hand minnas de ren. Att du inte har funnits kan jag intellektuellt frst men jag kan
inte minnas det.
Det finns inget smrtsamt med att betnka din icke-existens innan du fddes men att nu leva
utan dig vid min sida r stundtals obegripligt.

*

Brderna str infr ett avgrande skeende i samma veva som den yngre brodern fyller tv r.
Han anses d vara fr stor fr barnkammaren och i behov av ett nytt rum. Den ldre brodern fr
frgan om att inhysa sin yngre bror och gr med p detta. Han har lockats med orden att en
vningssng ska inhandlas och att han ska f sova verst. Han tvekar inte utan gr med p
sammanslagningen.


*

Blicken p oss riktar jag mot det frflutna, de ren vi gick jmte varandra. Det r min enda
trst nr din frnvaro r som mest ptaglig. Jag tror p minnena som min enda mjliga kontakt
med dig. Jag fr inte glmma det vi hade, d har jag ingenting kvar av oss.

Den tidiga barndomen, din fdelse, vra frsta r: vaga minnen, nstan helt borta.
Jag fr flytta fram blicken om jag ska lyckas se oss tydligare.

Jag befinner mig i huset som vi vxte upp i. Jag ser mig omkring i kket och vardagsrummet
fr att dr ngonstans frska se de vi en gng var. Men det gr inte. Avstndet mellan dtid och
nutid borde vara som kortast p den hr platsen men jag frmr nd inte. Bilder frn barndomen
kommer inte bara till mig p det sttet. Jag mste fokusera p ngon speciell hndelse och
drefter mla fram minnesbilden. Just nu hittar jag ingen sdan hndelse, allt r bara oskarpa
skrvor av olika tider som utgr en svravlst mosaik. Jag sitter en stund och frsker lgga
skrvorna till rtta men det r inte en sdan dag.

*

Flytten sker en helg i maj och gr tmligen fort. Den yngre brodern har inte mnga saker som
ska med frn barnkammaren: klder och ngra leksaker, det r allt.
Barnrummet str snart tomt fr att sedan lngsamt fyllas p med klder och allehanda saker
som mste frvaras ngonstans.
P golvet, i vad som nu r deras gemensamma rum, str en kartong med en vningssng i. Det
r deras far som packar upp den och sedan pbrjar jobbet med att sortera delarna i olika hgar:
brdor i ett hrn och skruvar och verktyg i ett annat. Brderna sitter p den grna madrassen och
tittar p. Med fokuserade blickar ser de hur sngen tar form och vxer sig hg.
Byggandet av sngen gr in i sin slutfas och den ldre brodern ser hur hans far fster den
korta tvstegstrappan samt den lnga plankan, som placeras som skydd lngs med lngsidan s
att den ldre inte ska falla ur sngen i smnen. Nr den r helt frdigmonterad fr de inta sina
positioner. Den yngre brodern lgger sig i sin sng och den ldre klttrar upp till sig. De blir
liggandes s under en kort tystnad.
Nu r de rumskamrater, tv brder under samma tak.

*


Jag tnker ofta p det rum som blev vrt. Jag ser det klart och tydligt framfr mig: en
vningssng och en stor grn madrass med tre tillhrande frgstarka kuddar. Gosedjur i sngarna
och leksaker i ldorna. Det r en verblickbar bild med fokus p det centrala, det som gjorde
rummet till vad det var.
Jag kan se en sen kvll framfr mig, vilken som helst egentligen. Jag kan se hur jag lutar mig
ver kanten och tittar ner fr att se om du sover. Du ligger p sidan, in mot vggen, men vnder
dig hastigt om och mter min blick. Du vet vad som gller: frflyttning. Samma procedur varje
kvll. Under stort hemlighetsmakeri ska vi frflytta oss till madrassen fr att tillsammans somna
dr. Lngsamt och frsiktigt knuffar vi ut vra tcken, kuddar och gosedjur s att allt landar i en
salig rra p madrassen. Sedan smyger vi nstan ljudlst till vr gemensamma sovplats. Vi
bygger en sng av alla kuddar och tcken och somnar sedan nra varandra.

Jag minns madrassen som rummets mest betydelsebrande plats. Vi drogs dit i alla vra lekar.
En rektangulr skumgummimadrass med ljusgrnt tyg. En lekplats, en sovplats och mittpunkten
fr en framvxande vnskap. En minnesplats som jag alltid kan hitta till.

*

De r lekkamrater nu. Den yngre brodern lyder under den ldres initiativ till lekar i huset och
p tomten. Oftast leker de med skrattet nra till hands men det hnder ocks att de ryker ihop.
Alla bitmrken och klsmrken de ger varandra verskuggas av en alltid pfljande frsoning.
Det r av strsta vikt att de frsonas efter en sammandrabbning, och det gr de. Inget nyp, slag
eller svek verkar vara fr stort eller fr allvarligt fr att inte kunna repareras. Sdan r premissen
fr brdraskapet; finns inte frsoningen finns snart heller inte det kitt som hller dem samman.

*

Jag minns tydligt en lek som utspelade sig p madrassen. Vi hade bott ngra r under samma
tak nr leken gde rum. Det var en oskyldig lek, som sett i skenet av din dd rymmer
olustknslor.
Vi stod p madrassen bda tv, bara ngon meter ifrn varandra. Jag sade orden du var en
bra bror, sedan knt jag handen som om jag hll i en kniv och slog nven mot min egen
brstkorg varp jag fll handlst baklnges ner i en hg med tcken och kuddar. Jag lg dr stilla
utan att rra en min, du med blicken mot mig. Jag slog sedan hastigt upp gonen och skrattade.
Sedan var det din tur. Du gjorde samma sak, simulerade ett sjlvmord och tittade upp strax drp
med ett skratt. Under en hel eftermiddag hll vi p med det dr: en sista hlsning om att den
andre var en bra bror, sedan kniven i hjrtat, ett handlst fall som pirrade i magen, fljt av
slutna gon och tystnad. Till sist teruppstndelsen och skrattet.

*

Nr brderna inte leker i sitt rum har de en tomt med en stor grsmatta att vara p.
De spelar fotboll och boccia fr det mesta. Bocciabollarna ligger i en rd skurhink i
friggeboden. Det finns fyra olika frger att vlja mellan och vattennivn i bollarna varierar. Som
lillen anvnder de en golfboll. Den ldre brodern vljer oftast brandgula bollar och den yngre
vljer bl. Om de spelar fotboll str valmjligheterna mellan en liten gul handboll som den ldre
ftt peka ut i en leksaksaffr i Vadstena och en riktig fotboll som har brjat flagna efter mnga r
under bar himmel.
Den ldre brodern har frdelar under dessa aktiviteter eftersom han nstan r tre r ldre. Han
r lite lngre, lite starkare och lite snabbare. Tids nog ska de skillnaderna planas ut men medan
de existerar drar han nytta av dem eller frsker skipa rttvisa.
Fotbollsmlen r rda solblekta koner som de stller upp p vardera kortsidan av den
rektangulra tomten. Den yngre broderns ml utgrs av tv nrstende koner, ibland bara en
meter ifrn varandra medan den ldres koner str uppemot tre-fyra meter ifrn varandra. Det r
ett frskt till rttvisa dr de kommer fram till mlens storlekar genom att kompromissa. Varje
lyckad kompromiss strker det kitt som hller dem samman.

*

Jag minns resorna bst. D var vi nstan jmt tillsammans.
Som barn beskte vi varje sommar mormor och morfar i Vadstena. En spnnande plats som
var vldigt annorlunda frn vr egen. Ett hus med en annan tidrkning, ett obestmt frr i
tiden.
Jag kan se hur vi sitter dr vid matsalsbordet med en kortlek. Vi sitter p hrda stolar i
mrkret och bygger korthus. P bordet ligger en vit gammal vaxduk med matrester p,
brdsmulor och sm intorkade klimpar av havregrynsgrt som r perfekta att staga upp
korthusen med. Jag bygger p bredden och du formar torn. Du tillrttavisar mig nr jag slarvar
och lter kortens valrer fronta huset. Jag river det jag byggt och ser till att mitt nybygge har
samtliga bl ryggar frontade mot oss och valrerna int. Det blir snart stora hus eftersom vi
anvnder samtliga kort. Vi frgar efter en till kortlek och morfar plockar fram en gammal
inplastad med rda ryggar. Vi bygger och bygger tills nstan hela bordet r tckt. Framfr oss
har vi en stad av bla och rda hus som formats av varsamma hnder.

Hos mormor och morfar var allt gammalt. Det luktade instngt av piptobak och dammiga
heltckningsmattor. I alla rum var det slckt och dunkelt (jag minns det som s ven nr det var
sol ute). Det fanns lampor men de brann sllan. Det r ett hus jag nrsomhelst kan beska i
minnet. Nstan alla freml och lukter finns bevarade inom mig, jag har full access till alla rum
nr helst jag vill. Det r inte ovanligt att minnena av oss tar mig till det huset, bland saker och
ting vi inte terfann i barndomshemmet, s som: en mangel, mattor p vggarna, silverfreml i
glasskp, dockor i glasskp, tv:n med det trasiga bildrret, en uppstoppad bebis-krokodil,
madrasser med tagelstoppning, tavlor med guldramar, kristna symboler, prydnadssaker p
toaletten (potpurri som frlorat sin doft, uttorkade tvlar mm), tobaksindrnkta piprensare,
bibeln, kryss-tidningar, kryss-lexikon, frstoringsglas med inbyggd lampa mm.
Dr, bland alla dessa saker, kan jag ofta se oss leka.

*

Den ldre r osker p uttalet. Han hr modern sga Vasstena medan fadern sger Vad-
stena. Han vljer bort ordet och sger att de ska till mormor och morfar.
Brderna gillar att vara dr. Det r en tidskapsel dr det gamla aldrig byts ut. Det unika blir de
pminda om av deras far som alltid sger t dem att ta till vara p upplevelsen.
Bilen stannar p den korta uppfarten. Brderna stiger ur den varma kvava bilen och hoppar
upp p det lga staketet som markerar tomtgrnsen. Det ser konstigt ut med ett trettio centimeter
lgt staket men det gr sig bra nr man ska g balansgng.
Drren ppnas och morfrldrarna stller sig p stentrappan och hlsar vlkomna. De r
kldda i varma heltckande klder fast det r sommar. Brderna hoppar ner frn staketet och gr
fram och hlsar, kram till mormodern och handskakning med morfadern. Den senare har
smeknamn p brderna, namn som pminner om deras riktiga. Han kallar den yngre fr
"Johannes" (troligen fr dess bibliska anknytning) och den ldre fr "Tomato" (oklart varfr).
Brderna gr in i huset, jackorna hnger de i tamburen bredvid morfaderns tunga rockar. De
knner doften av maten som str och puttrar p spisen och de ser att bordet r dukat fr middag.
Som alltid springer de till det stora badrummet och kollar om cykeln finns kvar. Det gr den. Det
r en motionscykel med riktig handbroms. Cykeln r smutsig och gammal men vlfungerande.
Den ldre brodern utnyttjar sitt ldersprivilegium och hoppar upp p cykeln och trampar p med
en vldig fart, sedan bromsar han tvrt med handbromsen. Han gr samma sak igen, sedan fr
den yngre prova. Den ldre tittar p drivremmen som ljuder nr den yngre cyklar och noterar hur
tvrt allt upphr nr hans bror trycker in bromsen.
Det r ibland lngsamma dagar i huset. De har bda med sig sina ryggsckar med leksaker,
den ldre har med sig kassettband och en freestyle och den yngre ngra pussel och bcker, men
sakerna lmnar sllan vskorna de ligger i. Det finns ju s mnga saker i huset som r lngt mer
intressanta nr allt kommer omkring.
Morfaderns arbetsrum tillhr brdernas favorit. En avskild plats som de smiter in till allt som
oftast fr att storgd betrakta freml som gamla pistoler, svrd och medaljer.
Det r srskilt de vapen som hnger p vggen som de inte kan se sig mtta p. Har morfadern
kanske varit soldat?
Inne i arbetsrummet blir de sittande p den oproportionerligt hga bddsoffan. Fnstret
bredvid skrivbordet slpper in ett svagt eftermiddagsljus p medaljerna som ligger i sina ppna
askar. P bordet framfr dem ligger hgar av gamla Allers och ret runt. Det luktar gammalt och
inbott eftersom fnstret som vetter mot gatan alltid r stngt.
Morfadern har en gammal skrivmaskin som str centrerad p skrivbordet. Det finns inget
papper i den men de envisas nd med att trycka ner tangenterna fr att f hra det sregna
ljudet. De skriver sina namn och ett antal fula ord utan att det bevaras fr framtiden.
De ser morfadern g frbi utanfr, han har pipan snett i munnen. Det bolmar och hans ansikte
frsvinner in i rken. Brderna hr hur han nynnar p en gammal psalm. De hrmar honom och
skrattar. Utan vetskap om skratten lunkar han vidare, morsar med pipan till ngon som cyklar
frbi och frsvinner sedan runt husknuten.
Eftersom de vet att de har morfadern p behrigt avstnd ett tag till fortstter de kolla p hans
mrkvrdiga saker. P ett stll str lnga pipor som de tar ner och varsamt undersker. Han har
ven en samling med stora tndare som inte fungerar men som ger ifrn sig gnistor nr man
trycker p dem. Allt som brderna observerar dr inne har en laddning och ett exotiskt skimmer
som deras egna prylar helt saknar.

*

Jag str framfr bokhyllan i vardagsrummet. Vi brukade bli stendes hr efter det att vi
kommit verens om att spela ett brdspel. P de hyllplan dr det d brukade finnas olika spel
finns nu raddor med fotoalbum med bilder av dig, mig, oss, slktingar, vnner mm. Jag minns
hur vi brukade stirra p kartongerna med tomma blickar och utan strre entusiasm ver att
behva vlja ett spel vi redan spelat hundratals gnger. Det var som att vi desperat frskte hitta
en kartong med ett spel som var nytt och som saknade tejpade kanter. Bland spelen som fanns till
vrt frfogande kan nmnas: Monopol, Schack, Ord-mani, Bondespelet, Den frsvunna
diamanten, m.fl. Alla dessa spel med just sin givna vinnare p frhand. Det var vl egentligen
bara Monopol dr utgngen var oviss. Jag kan minnas terkommande
diskussioner/argumentationer/regelrtta brk som vart och ett av dessa spel frde med sig
Monopol: Det brjade redan innan spelstart med vem som skulle vara bank. Sedan tog
diskussionen vid huruvida man fick kpa gator som den andre redan brjat samla p. Jag tyckte
att om jag nu lyckats kpa stermalmstorg s skulle du ge fan i Centrum. Du delade inte den
sikten.
Schack: Brken handlade om rockadregeln.
Ord-mani: Ett sprkspel med fyra kategorier: Hitta ord, Stta samman, Associera och Rkna
upp. Det blev alltid infekterat under momentet nr man skulle lsa upp vad man skrivit fr ord
under rubriken Associera. Man fick ett ord, tex bord, som man under en minut skulle skriva nya
ord som man associerade till det givna ordet. En mycket godtycklig id dr man dessutom skulle
godknna varandras ord eftert fr att f pong fr varje godknt ord. Fr det mesta var vi
genersa med varandras ord men konflikt uppstod alltid nr den andre tyckte associationen var
vl svvande och sledes gick i polemik med ordet och idn att ordet bord hade ngot att gra
med ord som: hst, hus, gata mm.
Bondespelet: Vi fljde inte reglerna ver huvudtaget utan spelade en phittad variant som
givetvis var dmd att misslyckas p frhand. Du vann alltid till slut, det var ven dina regler som
gllde och kanske lg till grund fr vinsterna.
Den frsvunna diamanten: Jag kan faktiskt inte minnas ngon konflikt. Kanske var det helt
friktionsfritt.


*

Brderna vxer och blir ldre, kittet mellan dem r inte lika starkt lngre. Den ldre brodern
har flyttat ut frn det gemensamma rummet och vertagit systerns rum som ligger vgg i vgg.
Det r det sjlvklara beslutet och ingen av brderna invnder mot delningen, de snarare
vlkomnar den.
De gr i olika skolor (vilket de alltid har gjort) och har olika intressen. Den ldre brodern ker
skateboard och den yngre frdjupar sig i klassisk musik; tv ofrenliga intressen visade det sig.
Deras patenterade jargong anvnds alltmer sllan, de har inte lngre samma behov av intern
kommunikation.
De har fortfarande kul ihop men ngot har gtt frlorat i och med flytten, ngot vsentligt. Ett
avstnd har uppsttt som de mste frhlla sig till. De har olika rum och olika liv.
De r olika.

*

Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns en uppsj ord inom mig men inga frdiga meningar.
Jag har p riktigt svrt att minnas ngot nmnvrt, det r mest en massa vardagar utan brjan och
slut. Tusentals dygn staplade p varandra som jag inte kan sortera i ordning. Det r som att jag
vill klippa ut mellanren och skarva ihop brjan (barndomen) och slutet (tidiga vuxenren). Det
var som att mellanren var till fr att vi skulle utvecklas till individer, och det i sin tur var ngot
som krvde fysisk distans. Jag kan inte undg knna en viss nedstmdhet nr jag tnker p
mellanrens avsaknad av jargong och lekfullhet. Samtidigt som jag frstr att dessa mellanr,
eller utvecklingsr, var ndvndiga.

Jag ser mig sjlv under dessa mellanr med en skateboard under armen medan jag ser dig
sittandes vid synten med blicken koncentrerad p ett notblad. Det r en frenkling men jag tror
samtidigt att jag mste brja i den nden. Det r trots allt en sann bild och den bild som
omedelbart kommer till mig nr jag frdas lngst minnenas osorterade passager.
Jag hade brttom hela tiden medan du hade behov av att sitta stilla och frsvinna in i det som
fr stunden fascinerade. Dina intressen, slr det mig nu, krvde alla ett lugn och en frhjd
koncentrationsniv medan mina krvde, kanske inte det omvnda men ngot t det hllet.
Vra nyinrttade rum sg olika ut. Jag hade planscher, skivor och stkigt fr det mesta. Du
hade instrument, alltid ordning samt kartor p vggarna. Jag var vertygad om att jag kunde mer
n du om vrlden trots att du besatt kunskap om namn p stder, berg och floder.
Som jag minns det var det stdat i ditt rum, alla saker hade en plats. Nr jag tnker p
essensen av vad som var du tnker jag p det rummet. Jag gillade att g in dr, se vad du fr
stunden gnade dig t. Jag gick ocks in fr att stra och reta dig. Jag blir aldrig kvitt minnena av
det smsinta gnabbandet jag orsakade. Du ville bli lmnad i fred men det kunde jag inte
acceptera, inte nr min egen tristess behvde f utlopp.

Genom en lucka i taket, i vad som var vrt gemensamma rum, kommer man till vinden. En
tidskapsel tillika husets strsta rum, med tveklst mest saker. Det luktar gamla klder hr och jag
befinner mig p den hr platsen fr att underska dtiden. Jag gr framtlutad runt bland brte,
bland saker som inte ska slngas men heller inte behver sparas. Jag r p en minneskyrkogrd.
I plastbacken med fotografier, som jag hittar ganska omgende, ligger bilder frn vr uppvxt
(fotografier som inte blivit insorterade i album). Vi r barn p de flesta bilderna. Genom
fotografiernas hjlp blickar jag in i tid som varit och som aldrig kommer ter (det simpla med
den meningen ursktas av hur ptagligt jag nd knner infr de facto att det frhller sig s). Jag
blir handfallen av det antalet bilder framfr mig och vet inte var jag ska brja. Jag knner mig
inte ledsen, snarare upprymd och nyfiken. Jag stillar mina nerver med att kolla i ngra ldor med
arvegods frn mormor och morfar. Det r mest porslin som r inlindat i stgta
Correspondenten. Det r lagt i mnga kartonger och vntar p att bli utrensat och drefter slngt
och utraderat. S r det ven med alla kartonger och psar med dina saker. En dag ska det
slngas. Men inte i dag, och inte i morgon. S r det med vindsutrymmet: hr frvaras det vi
helst av allt vill behlla men som vi inte kan/vill/orkar ha kontakt med dagligen.
Jag tervnder till backen med bilder fr att leta fram alla fotografier tagna under tonren och
p s stt se om mina minnesfragment (som r cementerade och handlar om avstndet mellan
oss) kan f en mer flerdimensionell sanning. Det enda kriteriet fr att en bild inte ska lggas
tillbaka i backen igen r att den r p oss bda. P s stt kan jag frhoppningsvis bilda mig en
uppfattning om oss som r mer sann n att vi bodde i olika rum, var olika och gled ifrn
varandra. Fr jag vet inte om jag kan sl mig till ro med den sanningen. Den knns fr
summerande och enkel.
Jag blickar ner i boxen och brjar krafsa fram bilder dr du r mellan tta och femton och jag
r mellan elva och arton. Kameran som har tagit mnga av dessa bilder mste varit felinstlld fr
ret 1997 r angivet p nstan alla fotostmplar. Min frhoppning att katalogisera bilderna efter
angivna rtal gick dr med om intet.
Det visar sig finnas en del fotografier dr vi r de enda nrvarande p bilden, nrmare bestmt
tjugosex stycken. Alla utom tv r tagna under semestrar vilket inte ger mycket underlag fr det
jag vill titta nrmare p, nmligen vr samvaro i hemmet. Jag bestmmer mig nd fr att behlla
dem och bilda mig en uppfattning om det finns ngot dr som min sammanfattande
historieskrivning kan ha missat, ngot som talar emot att vi gled ifrn varandra till den grad som
jag fastslagit.
Jag tar bilderna och lgger dem i ett kuvert och gr sedan ner och stter mig i kket. Jag
lgger ut bilderna, en efter en, p kksbordet och lgger dem s att jag kan verblicka alla
samtidigt. Bilderna som r tagna i hemmet skiljer det cirka tre r emellan. P den ena bilden
sitter vi i kket och bakar. Det r runt jul och vi har vldigt bleka anleten. Vi har nstan identiska
frisyrer: produktfattig mittbena. Luggarna hnger ner ver pannorna likt gardiner. Du har en
blvitrutig flanellskjorta som r knppt nda upp. Jag minns den inte s den kan inte varit
arvegods frn mig. Jag har vit t-shirt och en klocka frn mrket Gul. Vi gr ngot tillsammans,
ngot traditionsbundet. Tittar man noga p plten efter vad fr slags pepparkakor vi gjort s
bekrftar det man ser vra olikheter. Jag har gjort grisar, hjrtan och gubbar genom att endast
anvnda mig av frdiga formar. Du dremot har en rd kniv framfr dig som du har anvnt fr
att karva ut egna motiv. Mitt p plten kan man se tv frdiga ljusstakar som du
precisionsmssigt har skurit ut. Jag har shr i efterhand svrt att se att de hll fr ugnsvrmen,
men jag kan ha fel. Det r inte vsentligt.
Den andra bilden r ven den tagen kring en rlig tradition, en hsttradition nrmare bestmt.
Vi sitter p den lga stenmuren mellan uppfarten och grsmattan med en svampkorg mellan oss.
Korgen r full av mrkgula kantareller som r plockade p ngot hemligt stlle. Jag hller i
korghandtaget och du hller din hand p min istllet fr lngre ner p handtaget. Vi ser mrkbart
stolta och frnjda ut. Det r en bra bild p mnga stt. Det finns ngot rofyllt i vra
ansiktsuttryck som gr mig rrd och glad.
vriga bilder r som sagt frn lov och semestrar runt om i Europa, vid en pool eller vid ett
bord med ngon matrtt eller eldsprutande dessert framfr. Vi r solbrnda och kldda i t-shirt
med tryck samt nstan alltid med keps p huvudena. P vissa kort r kepsarna bakochframvnda
trots den starka solen. Vi r inte lika varandra till utseendet, det kan jag inte tycka.
Jag inser att jag kanske lter min blick vl ofta fokusera p vad vi har p oss och vilka
ansiktsuttryck som frevigats av kameran, fr att utifrn dessa fakta teckna en bild av oss som,
ven utseendemssigt, olika. Det r ett specifikt fotografi som fr mig att tnka annorlunda. P
bilden, som mste vara tagen p Kanariearna i mitten av nittiotalet, flyter vi upp p stranden
med hjlp av en vg. Jag minns hur vi gnade mnga timmar varje dag t att kasta oss in i
vgorna. Vi sprang ut i vattnet, invntade sedan en stor vg som vi, nr den kom, hoppade in i
och forslades med upp p stranden. P bilden ligger vi i efterdyningarna frn den slagna vgen
omgrdade av vitt skum. Ansiktena r det enda som syns av vra kroppar, resten skyls av
skummet frn den brutna vgen. Anledningen till att den hr bilden fr mig att tnka om r att
jag pltsligt ser att jag inte r jag och du inte r du. Jag var vid frsta anblick sker p att jag var
personen till hger p bilden och du var han till vnster. Men jag ser nu nr bilden ligger p
bordet framfr mig och lampan i taket lyser med full styrka att det r tvrtom. Vi har samma
uppspruckna leenden, hret ligger slickat bakt p oss bda. Vi r till frvxlingen lika.


*

Det hnder inte ver en natt men ren gr och brderna kliver in i vuxenvrlden. De har
barndomen och ungdomsren bakom sig. De r unga mn nu.
En del av det som fanns i barndomen har kommit ter och drar dem samman p nytt, sprket
till exempel. Det r byggt p samma hemliga principer men ordvalen r andra.
Den ldre brodern bor inte lngre hemma s de trffas allt mer sllan. Men nr de vl gr det
s r det med en pnyttfdd respekt fr varandra. De har lyckats skapa en plats, en kompromiss,
som ter strkt det kitt som hll dem samman under barndomen.
De har roligt igen.

*

Jag vill tro det r ett bra minne att skriva ner. Det knnetecknar p flera plan det vi hade ren
innan du dog, ett kravlst och okomplicerat umgnge.
I minnesbilden jag har gr vi p Djurgrdsbron i vrsolen. Vi stannar vid kiosken som ligger
p Djurgrdssidan och kper varsin glass. Anledningen till att vi ska g ut p Djurgrden r fr
att ska rtt p en lmplig plats fr den aktivitet vi planerat. Vi har med oss ett schack och har
fr avsikt att hitta en bnk att sitta och spela p. Nr vi str dr med varsin glass i hnderna blir
vi villrdiga ver vilken riktning vi ska ta. Antingen till hger bort mot Aquaria, eller rakt fram
mot Skansen och Grna lund eller till vnster bort mottja, vi vet nog inte riktigt vart man
kommer om man gr till vnster. Av just den anledningen vljer vi att ta vnster, s vi korsar
gatan och sprvagnsspren och gr genom en bl portal och ut i en park. P alla bnkar sitter det
gamla mnniskor som inte ser ut att vilja lmna plats fr oss. Vi gr vidare lngs vattnet och
pratar inte om ngot annat n bristen p sittplatser. Ingenstans finns en ledig bnk dr vi kan flla
upp schackspelet och duellera. Det r frst nr vi kommer ut p udden dr Jenny Lind-statyn str
som vi hittar en ledig bnk precis vid vattnet. Vi stter oss grnsle ver bnken, p en armlngds
avstnd frn varandra, och slr upp schackspelet likt en bok och plockar fram spelpjserna. Jag
vill minnas att du valde vita och jag sledes fick spela med svarta. Det brukade vara s.
Jag hade aldrig haft det hr minnet s klart fr mig om det inte var fr det som kom att
intrffa under spelets gng. Det var nmligen s att tv paranta damer (med tydliga
stermalmsutseenden: plskldda upptill och med fina hgblanka stvlar) kom gende med
varsin hund. Hundarna var av rasen Greyhound och gick gracist framfr sina uppkldda gare.
Nr de passerade oss sa den ena damen till den andra: gud va trevligt att ungdomen spelar
schack nu fr tiden. Det var ngot med hur hon uttalade ordet schack(ett utprglat sje-ljud
som s stark frknippas med verklassen) som fick mig att memorera meningen och citera henne
gng p gng under den resterande stunden vi satt dr. Vi var deras sinnebild av vlartade
ungdomar.
Kanske var det precis vad vi var i varandras sllskap. Vlartade ungdomar.

*

Tv brder r de. Den yngre r arton och den ldre r tjugoett. Den yngre har mindre n tre r
kvar att leva. De str infr slutet av en ny brjan. Den brjan som r vnskapen mellan tv
brder som hittat tillbaka till varandra. Kittet r starkt men tiden r knapp.


*

Jag minns att jag var hemma p besk. Frmodligen klev jag in genom kksentrn, hngde av
mig jackan, gick till kksbordet dr jag satte mig och klappade katten Currie plikttroget ver
ryggen. Jag frgade mamma eller om det var pappa om du var hemma och ngon av dem svarade
att du satt och tittade p tv p vervningen. Det var dock tyst i hela huset s det verkade inte
sannolikt. Jag gick drfr upp fr att se om du verkligen var dr. Det var du, liggandes i den bl
tvsitssoffan med blicken fst mot tv:n och den grna duken och de kulrta kulorna som upptog
hela bildskrmen. Jag visste att spelet kallades Snooker men inte mycket mer n s. Jag frgade
om du frstod reglerna. Mycket snabbt kom ett sjlvskert ja visst!. Du gick fram till tv:n och
pekade och frklarade i vilken ordning bollarna skulle skjutas ner samt vissa centrala
ordningsregler. All information gjorde mig till lika delar nyfiken som konfunderad. Jag satte mig
bredvid dig i soffan och iakttog spelet. Det fanns ngot stramt och dmpat ver sporten.
Stringens och ordning framfr styrka och fart. Olika kameravinklar bytte av varandra fr bsta
mjliga insyn i det komplicerade lget. D och d en inflikad bild ver ett publikhav bestende
av bleka och rundlagda britter.
Timmarna som fljde i soffan blev startskottet fr ett gemensamt intresse. Vi blev bda med
tiden mer och mer intresserade och kunniga. Spelet och reglerna kom frst, sedan intresset fr
spelarna och drifrn var det bara att borra ner sig i detaljkunskaper. Det verkade aldrig ta slut,
alltid fanns det ngot nytt att lgga till minnet: namn p tvlingar, statistik, nykomlingar, olika
spelares tvlingshistorik och hgsta pong, fakta om ker/bord/prissummor, namn p
tvlingsdomare osv. Allt det dr blev viktigt och intressant. Nu nr jag tnker tillbaka p det
undrar jag om det viktiga lg i att det inte var fotboll. Det fanns ngot lockande i att frkovra sig
i en marginalsport. Det kndes som att vi hade vaskat fram guld och fick behlla allt fr oss
sjlva.
Efter tillrckligt mnga sessioner framfr olika tvlingar freslog du att vi skulle prova spelet
p riktigt, ka in till Biljardpalatset och ta reda p hur svrt det verkligen kunde vara. Kommande
helg gjorde vi slag i saken.
Vi kte bil in, parkerade p Alstrmergatan, gick backen ner till St:Eriksgatan dr vi hittade
rtt efter ngra minuters irrande. Fr att komma till snookerborden var vi tvungna att passera
receptionen och g ner tv vningar. I snookerhallen (med sin egen reception) tog Eurosport-
kommentatorn Kim Hartman, vars rst vi omedelbart knde igen, betalt av oss och hnvisade oss
till bord fem. Jag kan fortfarande minnas hur du med viskande rst och uppjagat tonfall vnde
dig mot mig och sa: Det var Kim, sg du att det var Kim!?
Dr slutar minnesbilden frn just det tillfllet. Ngra antagande kan jag dock komplettera
med: det gick inte s bra (kanske direkt dligt), vi fick mersmak, ngra regelbrott begicks (inga
allvarliga), du spelade i strumplsten, vi kpte varsin lsk och en skl jordntter. Jag gr dessa
antaganden baserat p alla gnger vi tervnde till bord fem och de rutiner vi lade oss an med
efter frsta besket.

Det r nu mnga r sedan vi var dr sist. Mitt beslut att g dit igen har ett nostalgiskt skimmer
ver sig som jag inte rr fr. Jag vill tervnda till platser som var vra fr att se om tiden till
synes sttt stilla eller om frndringarna r ptagliga. Det r ett stt fr mig att vara i kontakt
med den tid d du levde.
Ngra enstaka gnger har jag spelat snooker efter din dd, men aldrig p Biljardpalatset. Jag
har undvikit den platsen. terbesken mste f mogna innan de kan genomfras. Nu r tiden
inne.

Det r brjan av januari 2013, klockan r strax innan lunch nr jag passerar ingngen och gr
ner mot receptionen. I rkrummet ser jag en utslagen man sitta med en cigarett som han lngsamt
och metodiskt puffar p. Vid Jack Vegas- maskinerna sitter tv personer och tror p turen. I
receptionen r det tomt. Jag plingar p klockan och vntar tlmodigt. En man, vars ansikte jag
knner igen, kommer mot mig och med sin uppsyn signalerar han att han har uppmrksammat
mig. Jag frgar om jag fr g ner och kolla p de som spelar snooker om jag kper med mig
ngot att fika. Med viss undran i blicken sger han att det gr bra. Jag bestller en mazarin och
en kopp kaffe, betalar tjugofem kronor, och gr ner fr de branta trapporna. Nere i snookerhallen
kan jag direkt konstatera att det ser annorlunda ut. I stllet fr sju bord finns hr endast tre kvar.
Ytan som frigjorts har ersatts med fler biljardbord. Det som var vrt bord, nummer fem, finns
inte kvar. Jag stter mig p en barstol och ser mig omkring, mycket r sig likt: ljudet frn
lufttrumman, vggarnas mnster (brunsprcklig stenimitation), den dunkla belysningen,
mbelmanget mm. Tv killar i min lder spelar vid ett av snookerborden. De pratar vad jag tror
r arabiska med varandra men d och d slinker ett ord p svenska igenom. De tar ingen notis om
mig dr jag sitter i dunklet och frsker f grepp om vem av dem som spelar bst. Tankarna
svvar tillbaka i tiden d du och jag var hr och jag fylls med en stor saknad. Kanske r de
brder. Frmodandet att de r brder gr min frlust av dig extra ptaglig. Frgan om varfr,
som s sllan hemsker mig lngre, bubblar ter upp och ockuperar mig fullstndigt. Varfr
finns du inte lngre?

*

Brderna sitter i varsin kajak. De ska paddla rakt ut frn nordvstra Liding runt Tranholmen
och bort mot Stocksundet. Det r tidig sommar, varmt i luften men kallt i vattnet. Det r frsta
gngen de paddlar tillsammans. Den yngre brodern har paddlat frut och tar drfr tten. Vattnet
bljar runt kajakerna som med sina smala konstruktioner glider ljudlst p ytvattnet. D och d
pausar den yngre brodern och kastar en blick ver axeln fr att se om den ldre hller jmn fart.
De stannar mitt ute p ppet vatten och vilar. Nr de str stilla guppar kajakerna rytmiskt
lngst med varandra. De lter rorna ligga i knna medan de svalkar hnderna i vattnet.
Ovanfr dem svvar en havsfgel ljudlst och till synes stilla mot den klarbl himlen. Den
yngre brodern frklarar att fgeln ryttlar med hjlp av vindarna och att den koncentrerat spanar
efter fda i vattnet. De har bda mycket bra uppsikt ver fgeln nr den pltsligt formerar sig och
dyker med vldig fart ner mot vattnet. Kort efter att den frsvunnit ner i det mrka vattnet
kommer den upp till vattenytan med en liten fisk i nbben. Brderna ser hur den slutfr sin
mltid och sedan lmnar havsytan fr att inom kort terigen svva ljudlst mot den klarbl
frsommarhimlen.

*

Jag tnker p sprket vi hade. Det sprk vi anvnde oss av nr ingen annan hrde eller sg
oss. Sprket bestod av ord som vxte fram p om p, orden fick ndelser och bjningar s att de
passade mallen, en mall som bara verkade finnas, som om den hade uppsttt ur intet. Vi pratade
aldrig med varandra om sprkreglerna, de verkade vara finnas dr att tillhandag nr en
mening skulle bildas.
Sprket dog nr du dog. Jag kan sprkets alla ord, ngonstans inom mig finns de, men jag har
inte yttrat ett enda av dessa ord hgt infr mig sjlv sedan du dog. Du krvs som mottagare fr
att det ver huvudtaget ska knnas mjligt.
Jag kan bertta om sprket men inte delge en endast person ngra ord eller fraser. Det r
absolut privat. Jag vet inte vad du skulle tycka om det, det r inte s att vi hade ngon uttalad
verenskommelse om absolut tystnad infr andra.
Det finns en mimik och ngot barnsligt ver sprket (grunderna lades trots allt i barndomen)
som skulle gra det genant att delge infr ngon annan. Det r en del av hemlighetsmakeriet:
blottandet av det fula, det interna.
Det ljliga, jargongen, r en av anledningarna till att sprkets absoluta dd kommer att infalla
med min dd. Jag har mjligheten, men inte viljan, att delge vrlden alla ord, alla sentenser, nr
jag helst vill.
Men jag gr det inte. Du gjorde det inte.
Vrt sprk, vra ord, r det jag saknar mest. Den yttersta smrtpunkten bestr i att vi aldrig
mer kommer anvnda sprket igen. Jag tror det r krnan i min frlust av dig.
Minnena av gldjen kring nr vi anvnde sprket rr inte p uppgivenheten jag knner ver att
det sista ordet r sagt. Tystnaden r lika med saknaden.
Jargongen och orden var stor del av vrt mest privata, det som ytterst var vi. Smeknamn,
knasiga ord p ting mm, alla dessa ord existerar men fr en tynande tillvaro i mitt inre. Jag pyser
ut all luft ur dessa ord tills de snart r bortom all igenknning.
Det finns mnga dda sprk. Vrt r ett i mngden. Det var aldrig ett skriftsprk, mjligt men
nd helt uteslutet. Att skriva ner det fr kommande generationer skulle bara blottlgga dess
avart n starkare.
Sprket var bara mjligt i medgng. Det fddes ur lust och hlls levande av det samma. Drav
avsaknaden av sprkets vitalitet och utveckling under mellanren.
Jag undrar vilket som var sprkets frsta ord. De vittnar inga fotografier frn barndomen om.
Hur ska jag kunna rdda sprket alldeles sjlv? Jag vill inte kompromissa med de facto att det
aldrig ska skrivas ner. Jag befinner mig i en tervndsgrnd: jag vill bevara men inte hlla det vid
liv. Kan helt enkelt inte. Det r oundvikligt att orden rinner av mig lngs vgen in i framtiden.
Kanske kommer bara sprkets innersta vsen kvarst nr jag som gammal man letar efter orden
inom mig. Vilka ord kommer den krnan best av, vilka ord rr tiden och glmskan inte p? Jag
tror jag vet.
Jag ser dig framfr mig: en stillbild mitt i en grimas. Ett ord frn din mun, vrt sprk, vra
ord. En levande bild.
Den absoluta smrtpunkten.




*

Den yngre brodern har bara mnader kvar nu. Vad finns det kvar av vikt att bertta om det
brdrapar som n s lnge existerar? Den ldre bor fr tillfllet i Edinburgh och den yngre i
Dublin. De ska ses i mitten av november och frberedelserna sker via e-post.

Den ldre till den yngre:
hej brodern.
kul att hora att du mar bra och du har det kul. Sitter vid marks dator och spelar
tetris och har en lugn fredagkvall, vi hade fest har igar, en massa
spanjorer, vin, pop och det blev en sen kvall, ar m.a.o lite trott idag. Jag har bestamt mig for att ta en vit manad
nu, vi far se hur det gar.
Ikvall typ efter 12 blecket kommer det 4 vanner till Angelica och fia hit. De ar svenskar och ska bo har 5
dagar,,kommer bli fullt upp. Pratde med mor och
far for ett tag sedan. De verkade bra med dem. Hoppas det gar det bra att slagga pa dit golv en natt
eller ska jag boka hostell?lat mig fa veta sa snart som mojligt sa
att jag kan boka. Jag var pa ikea idag..at svensk mat(kottbullar
och potatismos..och kopte nagra grejer till mitt rum.ska anda vara
har ett ar drygt sa det tyckte jag att det var vart.
krmaar thomas
P.S o'sullivan ar min favorit just nu.

Den yngre till den ldre:

Tja storesnor,

haha en vit manad sager du..jo men visst! Klarar du fram till Dublin sa bjussar jag pa mat och logi under din
vistelse, det ar hedersord! Har ar allt lugnt, veckan har innehallit en hel del regn ocksa. Italienskan jag bor med ar
jattesnall och snygg ocksa for den delen. Ok, hennes engelska suger men jag tror vi forstar varann ratt bra anda. Nu
efter halva tiden kan jag saga att min engelska har blivit grymt mycket battre. Allt man lart sig kommer liksom
tillbaka igen, sen haller vi pa mycket med idiom och uttryck och sant. Skont med en forlangd helg, vi ar ju lediga pa
mandag pga halloween som dem firar som galningar har. Sjalv ska jag nog ta det lugnt, kanske blir ett par pints i
helgen, vi far la se. Men jag ser jattemycket fram emot ditt besok har och jag hoppas att vi far ut sa mycket som
mojligt under dagarna. Jag ska kolla med Fiona om du kan fa bo hos oss under hela tiden, forhoppningsvis finns det
ett ledigt rum.

P.S Gissa vem jag sag pa gatan haromdagen om inte sjalvaste darling of Dublin Ken Doherty. Jag foljde nyfiket
efter honom ett par hundra meter och han gick till slut in pa en frisersalong. Kollade idag pa Holt-Hawkins pa bbc.
Tror pa O'sullivan i finalen, han blir bara battre och battre. Har du spelat nat sjalv? Jag hittade en snookerbar i
narheten dar jag bor, kanske ska kika in och kolla om man kan se finalen dar
Manga kramar Johan



Det r det sista som finns dokumenterat mellan brderna. De r nu tjugo och tjugotre r
gamla. Den absoluta merparten av deras liv ihop finns bakom dem. Mnga tusentals dagar,
timmar och minuter nrmar sig vgs nde. Hsten ska bli till vinter och vintern ska nstan verg
till vr. Under vrens frsta dagar kommer slutet vara oterkalleligt.

*

Det mesta blir speciellt nr man befinner sig p en ny plats: mnniskorna, luften, maten,
sprket, vdret mm. Allt, stort som smtt, mter ens sinnen med frhjd nyfikenhet. Min
perceptionsfrmga blir frfinad och frbttrad nr jag vistas i ny miljer. Jag tolkar, granskar
och frsker frst var jag befinner mig. Jag ser en ny del av vrlden fr frsta gngen och vill ta
in s mycket som mjligt.

Jag minns sista gngen jag hrde dig spela. Det var bara du och jag p plats. Jag minns allt s
tydligt. En ny plats, en plats som var din. Dublin.
Det var ett halvr innan du dog. En sista ballad, ett stycke av Chopin.

Jag hade fr en helg lmnat Edinburgh. Jag hade under ett telefonsamtal ftt instruktioner om
var vi skulle ses. Jag vill minnas att det var vid en fontn eller obelisk (kanske var det bde
och?). Du hade beskrivit det som central plats, och det skulle passa dig bra rent tidsmssigt om
jag tog mig direkt frn flygplatsen till mtesplatsen. Ngot gick dock fel. Du gjorde inte fel men
jag lyckades ta mig till fel fontn, eller obelisk. Jag stod dr, p fel stlle, i skert en halvtimme
innan jag kom p tanken att revidera mitt beslut. Du, en halvtimme sen? N, jag mste vara p
fel stlle, tnkte jag och brjade g lngs en ggata. Du hade ocks brjat misstnka att ngot var
fel och sledes brjat g i riktning mot busshllplatsen dit flygbussarna anlnder. Med snabba
steg hade vi ovetandes brjat g mot varandra. Jag gled med folkmassan uppstrms och du
nedstrms. Ngon av oss med vaksam blick p omgivningen, det kvittar vem av oss,
uppmrksammade den andre mitt i strmmen och frsoningen var ett faktum. Jag minns det s
vl, gldjen ver att vi hade turen p vr sida och lttnaden ver att strmmarna inte forslade oss
lngre bort frn varandra.
Vad gjorde vi sedan, innan det som blev den sista balladen skulle framfras? Jag tror vi gick
till en park och tittade p en staty av Oscar Wilde och att vi sedan kpte kaffe som vi drack p en
bnk i den klara hstsolen. Jag minns att jag tyckte att vi hade en vuxen relation, ldersspannet
oss emellan var liksom tillintetgjort, vi var tv vuxna mn frenade i en stor stad.
Du freslog, nr kaffet var s gott som uppdrucket, att vi skulle beska den plats dr du vade
piano om eftermiddagarna. Jag hade inga invndningar. Byggnaden vi kom fram till var pampig.
Jag hade svrt att frestlla mig att den smutsvita fastigheten med den pelarinramade entrn var
platsen du dagligen begav dig till, men s var det uppenbarligen. Med ltta steg sprang vi upp fr
trappan, mot huvudingngen, och in till den plats dr du i din ensamhet hade repeterat det stycke
du nu skulle framfra.
Strax innanfr de fladdriga snurrdrrarna brjade du prata med en vaktmstare som satt i en
lucka och med ett leende p lpparna visade han att han knde igen dig. Ni verkade ha en invad
procedur som gick ut p att ni vxlade ngra vnlighetsfraser om tillsynes ingenting fr att sedan
skiljas t nr han gett dig den nyckel som du behvde fr att komma till rummet med flygeln.
Jag borde ha frgat dig, och det gjorde jag skert, vad fr slags plats vi befann oss p. Om jag
gjorde det, och det gjorde jag skert, s har det fallit i glmska.
Nr vi gick dr i korridorena, p en rd smutsig heltckningsmatta, fick jag knslan av att det
var ett kommunhus av ngot slag. En plats fr sammantrden och beslut. Det fanns ngot
aristokratiskt och stmningsmttat ver knslan (eller kanske i avsaknaden av knsla) i
byggnaden. Den dunkla belysningen till trots visade du med ltthet vgen genom smala
korridorer och breda stentrappor med siktet instllt p pianouppvisning.
Lngst nere i huset kom vi till slut fram till den drr som du lste upp med nyckeln som du
ftt av vaktmstaren. Nr vi kom in i salen, fr det r mer korrekt att kalla det en sal och inte ett
rum, slogs jag av kylan dr inne. En r kllarfuktighet som gjorde att vi behll ytterklderna p.
Det var en kontrasternas plats som jag fann olustig. Dessa kontraster lg i hur salen andades bde
fest, ensamhet och tomhet. Ett lngbord var dukat med assietter, bestick och billiga vinglas. I
taket lyste ett stort antal lysrr starkt och p vggarna hngde portrtt av betydelsefulla mn i
peruker frn en annan epok. Runt flygeln och lngs ngra av vggarna hngde stora rda
skynken, frmodligen fr att ljudabsorbera. Minnet sger mig att du gick direkt fram till flygeln,
tog fram ett nothfte ur axelvskan och satte dig fr att spela.
Sedan behver jag inte mitt minne fr att beskriva fortsttningen. Mina minnesbilder, som jag
har stark tilltro till, kan ta ett steg tillbaka fr det konkreta som rrlig bild kan erbjuda. Det var
nmligen s att jag hade med mig min videokamera i vskan och jag frgade dig om jag fick
filma nr du spelade. Det sa du att jag fick. Den filmen finns kvar. Allt som nu fljer ger drfr
en frhjd sanningshalt.

Jag trycker in bandet Edinburgh 2005 i kameran och spolar tillbaka frn brjan, trycker
sedan p play och invntar bild. Ngra sekunders mrker och tystnad, sedan syns du i bild och
brjar spela. Allt jag nu ser i den lilla skrmen p kamerans vnstra sida mter mig fr frsta
gngen. Det jag ser r nstan som jag minns det, utver alla tusentals detaljer mitt minne sllat
bort fr den s frenklade helheten.
Du sitter vid en svart flygel med ppet lock, ovan klaviaturet str det med guldfrgade
bokstver: Pleyel Paris. Bredvid flygeln str ett rangligt mickstativ och en handfull plaststolar i
varandra. Dina hnder dansar inifrn och ut i en rasande fart nr du spelar. Din blick gr mellan
notbladet och tangenterna och tillbaka igen. Hgst upp p notbladets vnstra sida str det Ballade
III. Du r kldd i mrkbl jeans och en gr ribbstickad trja med dragkedja. Hret r blont(och
betydligt lngre n vad jag p frhand skulle kunnat gissa) och ligger bakom ronen. Din
hllning r klanderfri. Nr jag str rakt bakom dig och filmar r det tydligt vilken fysisk
anstrngning stycket krver av dig. Jag kan se hur du med emfas trycker till tangenterna s att
hret rr sig som en slngkappa mot nackens vre del. Den samlade koncentration i din blick gr
att jag nu kan frst hur allt annat r satt i marginalerna: min fysiska nrvaro (och de facto att jag
filmar), kylan i rummet osv. Ja, kort sagt, du verkar bortom tid och rum. Du befinner dig ngon
annanstans, i ett annat tillstnd: I musiken.
Efter en minut och tjugoen sekunder frsvinner du. Ett sorl av musik och mnniskor tar vid.
Jag blir paff och fylld av sjlvhat nr det str klart fr mig vad som hnt. Jag har lyckats spela
ver de resterande minuterna av den ballad som blev din sista. I stllet finns dr en tjugofem
minuter lng sekvens frn en fest som p alla tnkbara stt r olustig att titta p. Jag frstr inte
hur det kunde bli s.
Mitt i den sista balladen rycks du ifrn mig.



*

Om man olovligt gr in i en fastighet begr man ett brott. Brderna ska snart gra sig skyldiga
till ett sdant vertramp. De vill inget ont, de fljer endast en ingivelse som r prglad av den
ldre broderns nyfikenhet.
Platsen fr inbrottet r grannladan till den plats dr de befinner sig: Glntan.
Glntan r namnet p deras lantstlle, belget i nrheten av en sj i ngermanland.
Det r en vanlig sommardag, lika magnifik som sjlvklar. Solen skiner, det r molnfritt och
svaga vindar letar sig fram mellan bjrkarna. Det r en av alla frgivettagna dagar under
ledigheten.
De har brjat g mot det nrliggande bergets topp fr att blicka ut ver ngermanlven och
Kramfors flygplats. Men de ska inte n toppen riktigt nnu, frst ska de beg brottet. Det r den
ldre broderns initiativ som fr dem till den plats i mrkret som nnu inte r en brottsplats.
Nr man lmnar Glntan tar en vg vid. Det r en mindre byvg som gr upp mot skogen i tv
riktningar och den klyvs vid Glntan. Vgen r stenig, kuperad och i mitten av den vxer
sporadiska hga grsstrn. Den r lika representativ fr landsvgar som den soldrnkta
frmiddagen r fr varma sommardagar. S r det med mycket vid den hr platsen, saker och
ting ser ut som man p frhand kan tnka sig. Berg ser ut som berg, sjar som sjar och skog
som skog. Det r svrt att peka p vad som r speciellt. Allt eller inget, beroende p vem man
frgar. Fr brderna r platsen speciell. Den rymmer deras barndom, s enkelt r kanske svaret.
Inbrottet som snart ska ga rum r en phlsning utan ont uppst. Ingenting ska tas med frn
brottsplatsen, om man bortser frn visioner och frhoppningar.

Det r bara tio meter mellan den typiska landsvgen och grannladans bakre lngsida. Den stig
som slingrar sig mellan vgen och ladans svartmlade drrpar r sedan ett par r tckt av sm
granar, blbrsris och annat sly. Om ngra r ska naturen helt ha terstllt den av mnniskor
upptrampade stigen. Det r p den snart bortglmda stigen som den ldre brodern nu vxlar spr,
ttt fljd av den yngre brodern som samtidigt frgar varfr hans bror avviker frn planen att g
upp till bergets topp. Den ldre brodern svarar att han vill se om de kan kika in i ladan mellan det
glesa drrparet. Frutsttningen fr att gra sig bekant med ladan invndigt visar sig vara bttre
n vad drrspringan kan erbjuda. Den ldre brodern tar tag om det gamla rostiga hnglset som
ser reglat ut men som i sjlva verket r olst. Han kan ltt haspa av det och lgga det p en
ruttnande stubbe. Det enda som hller drrarna p plats nu r det spett som str lutat med sin
tyngd mot den hgra drren. Den ldre brodern fattar ett tvhandsgrepp om det rostiga spettet
och fr det mot vnster drrhalva vilket medfr att hger drr, nstan ljuslst, ppnar sig ngra
centimeter. Han sticker in handen i glipan och ppnar drren p vid gavel. Han tar sedan ett
frsiktigt steg in i det stora mrka rummet. Den yngre brodern kliver in han ocks. De behver
inte st dr lnge innan den yngre brodern fr syn p en bil som str bara ngon meter till vnster
om honom. Han ser den och informerar omedelbart sin ldre bror om att det r en Volvo
Amazon. De tittar p den dammiga bilen och knner p alla drrar om den r lst, det r den. De
ser att dcken r tomma p luft, i vrigt kan de konstatera att den ser intakt ut. Utvndigt i alla
fall.
P motsatt sida frn var de kom in reser sig en vldig vgg av glest sammansatta plankor.
Solens strlar pressar sig mellan brdorna och slpper in ett komprimerat vasst ljus som lyser
upp i den annars mrka ladan.
Brderna lmnar bilen och brjar rota runt bland allt brte som omgrdar dem. De ser en
kajak i tr, en arbetsbnk och gamla mbler. Allt r tckt av lager med damm. Det r frst nr de
kommit en bit in, mot den glest byggda vggen, som upptckten grs. Det r den yngre brodern
som terigen fr syn p ett fordon. Den hr gngen kan han inte lika fort bestmma sig fr vad
det r han ser. Till skillnad frn Amazonen r detta fordon hlften s stort. Han gr ner p kn
och tittar under karossen och upptcker dr endast tre dck. Han fastslr sedan att det r en
Messerschmitt, och tillgger att det r ett samlingsnamn fr bilar av den hr typen. Han stller
sig upp och gr sedan runt bilen och knner och tittar med fascination p alla avvikande detaljer
som finns att betrakta. Den ldre brodern mrker entusiasmen hos sin bror och frstr att det r
ngot speciellt med fyndet. De diskuterar och spekulerar om hur mnga gare den kan ha haft
samt hur gammal den kan vara. Bilen ger inga svar men stller desto fler frgor. Det r dess
ovanlighet, brderna har aldrig sett ngot liknande p s nra hll, som gr att de brjar prata om
bilen i gandetermer.
Allt sker impulsivt, frn upptckt till gandeplaner. Bilen vcker, med sin udda uppenbarelse
och avvikande utformning, ett habegr hos brderna.
Skulle den kunna bli deras?

De lmnar sedan ladan och stnger ordentligt bakom sig. P vgen uppfr berget pratar de
intensivt vidare om den underliga bilen och mjligheten att faktiskt kpa den. Nr de nr toppen
stller de sig vid grillplatsen och tittar ut ver det vidstrckta landskapet. Den lilla flygplatsen
sover omgrdad av granskog. De funderar p om de ska vnta tills ett flygplan kommer in fr
landning men inser att de kan ta timmar s de brjar g ner mot stugan i stllet. Den yngre
brodern tar upp mnet bilen men nu med en invndning. Han sger till sin ldre bror att om de nu
inte ska sno bilen s mste de ju kontakta garna till ladan och frga om de fr kpa den. Och hr
hamnar de i en tervndsgrnd enligt den yngre som fortstter med att sga att d mste de ju
bertta hur de ftt vetskap om att bilen existerar, de mste bertta om inbrottet i ladan. Den ldre
brodern vill leverera ett svar men blir fundersam, han sger till slut att han kan ta p sig att
kontakta garna. Han knner att det r hans ansvar som storebror att vara handlingskraftig i det
hr lget. P ngot stt kanske han kan frmildra inbrottet genom att yrka p nyfikenheten, vilket
dessutom r sant. De var ju bara nyfikna, inga onda intentioner fanns. Han sger ven till sin
yngre bror att garna borde bli glada ver att bli av med bilen, de kan ju omjligen ha ngra
planer fr en bil som lnge har sttt och samlat damm.
De knner gemensamt hur gldjen och hoppet kommer ter och de r nu nstan nere vid ladan
igen. Det r nu den yngre broderns tur att initiera olaga intrng eftersom han till varje pris mste
se bilen igen. Tillsammans betrder de p nytt det ojmna golvet och den plats som inhyser den
bil som mste bli deras. Det r en bil fr tv konstaterar de i samfrstnd nr de nu ter str
bredvid den. Vem som ska kra och vem som ska sitta bredvid fr bli en senare frga. Tanken att
ga och renovera bilen har blivit en orubblig tanke hos dem bda och ngot som mste bli
verklighet. De r verens, den ska bli deras. De tittar noggrant p detaljerna, knackar p
karossen, gr ngra varv runt den och lmnar den sedan ifred. ter p Glntan gnar de sig t
olika aktiviteter men deras tankar r frenade mot ett och samma ml: de ska ha bilen.

Ngra dagar senare anlnder grannarna till grden. En bil kr upp p den steniga vgen och
parkerar i nrheten av ladan, tv ldre personer kliver ut och gr sedan runt lite frstrtt p
grdsplanen. Brderna inser att det r skarpt lge och att den ldre brodern mste g ver och
frhandla om bilen. Kanske kan de f den fr en verkomlig summa och ordna med transport ner
till Stockholm nr det passar. Och kanske, kanske, frbytts den troliga irritationen ver brdernas
inbrott mot lttnaden ver att bli av med den bil de s tydligt lmnat t sitt de.
Samtalet skjuts upp fr var dag med motiveringen frn den ldre brodern att lget inte r det
bsta. Han vill invnta rtt tidpunkt. Oklar ver vad han sjlv menar med det.

Inget samtal blir av, bilen byter inte gare. Den ldre brodern brjar se problem i stllet fr
mjligheter. Vad kan de om bilar och i synnerhet om egenartade bilar? Ingenting, det vet de
bgge tv. Brderna tervnder till Stockholm och bilen frblir en ouppfylld drm.


*

Jag befinner mig p den plats jag s tydligt frknippar med oss. Det r i brjan av juli och
sommaren r i full blom. Det r som det ska vara bortsett frn att jag r ensam.
Under bilresan hit upp funderade jag mycket p det liv vi fick tillsammans och vid Sundsvall
slog det mig att en uppdelning r mjlig. Vi gick frn frening till separation och de sista ren
upplevde vi en terfrening. Det r kanske vl tilltagna ord men de symboliserar att vi gick frn
att vara vldigt sammansatta i tidig lder till att ska oss till olika (ofrenliga) intressen fr att
mot slutet av ditt liv hitta tillbaka till varandra.
Glntan, den plats jag nu befinner mig p, fljer inte den uppdelningen. Hr rdde alltid den
freningsprocess som startade nr vi flyttade ihop som barn. Det gr den hr platsen speciell fr
mig. Sedan jag kom upp har jag tnkt mycket p varfr det var s. Frklaringen kanske r s
enkel att tid och rum verkar st stilla hr. Den hr platsen var likadan nr vi var sm som under
alla kommande r vi vistades hr. Den utvecklingsprocess vi bda gick igenom som tonringar,
och som drog oss t olika hll, blev som tillintetgjord hr.
Hr var vi inte de vi blev, hr var vi de vi var.
Du kan det hr stllet. Inte mycket har gjorts efter din dd, sm renoveringar, annars r det
mesta sig likt. Husen, skogen och ljuden frn naturen r tillsynes ofrndrade. Tid frlper hr
med samma hastighet som p andra stllen p jorden, ven om jag betvivlar att det r s.
Det r mnga r sedan vi stod i grannens lada och gladdes ver den bil som skulle bli vr. Jag
har gtt frbi ladan mnga gnger efter din dd men aldrig gtt in. Jag r inte sker p varfr om
jag ska vara rlig, det har bara inte blivit av. Nu dremot har jag bestmt mig fr att gra ett
terbesk och se om den finns kvar. Viljan r stark men modet vacklar.
Det r en nstan identisk dag nu som d. Det r stilla men inte tyst. Gulsparven sitter som
vanligt p stora husets taknock och sjunger ut sin sregna sng: en-tv-tre-fyr-fem-sex-sjuuu. Det
var den frsta fgelsngen jag lrde mig och en av f jag fortfarande kan.
Himlen r molnfri och det r varmt i luften, nstan lite kvavt. Jag sitter i skuggan p altanen
och dricker kaffe med grdde i stllet fr med mjlk som jag glmt kpa. I fjrran hrs
bndernas maskiner och ett ekande motorljud som mste vara frn en moped. Det r viss
aktivitet i en annars lugn glesbyggd.
Jag har brjat mrka av en viss anspnning. ren som gtt gr terbesket i ladan svrare n
vad jag trott. Jag kan inte skaka av mig sveket jag gjorde mig skyldig till nr jag avstod frn att
frga grannarna om vi kunde f kpa bilen. Jag frstr samtidigt hur tvivlet missgynnar hela
situationen. Om jag ver huvudtaget ska g dit mste jag gra det nu, tvivlet fr inte ta verhand.
Jag tnker att bilen inte fr bli som en kartong p vinden man vill ppna men som man stndigt
skjuter framfr sig i rdsla fr vad innehllet ska gra med en.
Jag vgrar hemfalla t rdsla.
Eftersom grannarna inte syns till tar jag p mig skorna och brjar g bort mot ladan, en
strcka p cirka tvhundra meter. Lngsamt och utan strre vilja i kroppssprket nrmar jag mig
terigen den plats dr vi gjorde vr enda brottsliga handling tillsammans, om n en ytterst
oskyldig sdan.
Nr jag str i hjd med ladan r det en annan plats n den vi stod framfr fr drygt sju r
sedan. En stor gran har vlt och ligger med all sin tyngd ver taket. Den mste ha vlt tidigare i
r. Ladan ser dock ut att ha klarat fallet bra, ngra tegelplattor ligger snett men annars inga
synbara skador. Stigen vi gick p r nu helt igenvxt. Det ser konstigt ut med ett drrpar som inte
har ngon stig eller vg framfr sig. Granarna som bara var korta och ljusgrna har vuxit till sig
och ser nu ut som en samling potentiella julgranar. Blbrsrisen som ligger som en matta framfr
mig r fulla med mogna br. Det r samma plats men lngsamt har den frndrats till en annan.
Jag blir stendes p vgen och tvekar terigen om beslutet r rtt. Jag plockar en handfull blbr
frn vggrenen som jag ter upp lngsamt medan jag hela tiden lter blicken speja ner mot
byvgens mynning. Varfr skulle de komma just nu? Den oturen borde jag f slippa. Jag tittar p
hndernas bllila flckar och plockar sedan ngra till.
Det svartmlade drrparet som gmmer sig bakom buskar och granar har inte ett
vlkomnande utseende. Jag stller mina egna tvivel mot nyfikenheten att terse en minnesplats
och tar beslutet att tminstone kika in. Jag gr sicksack mellan grenar och stubbar innan jag
kommer fram till ladan och drrparet. Jag haspar av hnglset och lgger det vl synligt p en
sten. Jag tar sedan ett stadigt tag om spettet och skjuter det mot vnster drr, hger drr ppnar
jag sedan p vid gavel. I samma sekund som ladans insida blir synlig fr mig sker sig blicken
mot den plats dr bilen ska st. Det r utan frvning men med stor gldje jag kan konstatera att
den str dr fortfarande. Ingenting har bytt plats, det r som att g in i en tidskapsel. Det enda
som har tillkommit r en samling svalor som har flyttat in. De cirkulerar oroligt i det stora
rummet och verkar inte uppskatta mitt besk. Jag brjar g ltt hukad (ett naivt frsk att gra
mig mindre synlig fr dem) fram mot bilen fr att p nytt, mer ingende, titta p den. Jag gr
ngra varv runt den och frsker samla mina intryck till ett nyktert omdme. Skulle jag kunna
renovera den sjlv? Jag tar fram min telefon och stter igng att fotografera varenda detalj p
bilen. Lngst fram sitter en drr som tcker bilens frmre parti och r den enda ingngen som
finns till bilen. Under framrutan sitter en vissen, mycket tunn, vindrutetorkare som har bgnat
och har formen som en ledsen mun. Under den finns bilens viktigaste detalj, dess namn: Isetta
300.
Jag vrider frsiktigt p drrhandtaget och fjderkonstruktionen trycker upp drren i ppet
lge. En doft som r oemotstndlig lmnar det frslutna och sprider sig i ladan. Det r en doft
med inslag av lder och gummi. Jag kan inte minnas att vi ngonsin ppnade drren och tittade
in i bilen. Frmodligen kikade vi bara in genom sidorutorna.
Tv sten finns i bilen. Ett frarste i sprucket ljusbrunt lder samt ett lite bredare
passagerarste i ngot plyschliknade tyg. Ratten och panelen sitter fast i drren vilket mste vara
en lsning fr att man verhuvudtaget ska kunna komma in i bilen. Golvet tcks av en
grovmnstrad svart gummimatta. Bakom stena ligger en rutig filt och en svart handske. Mycket
mer n s r det inte.
Uppgivenheten kommer ver mig nr jag stnger drren och tar ett varv till och betraktar
bilen med en oerfaren hobbyreparatrs gon. Jag tnker att jag vill gra det, jag vill kontakta
garna, f ett kp beviljat, renovera bilen och sedan ka p jungfrutur. Det vore en frsoning, det
vore rtt.
Jag vill ha det gjort men jag kan inte se hur jag skulle kunna n mlet. Jag inser hur mycket
som talar mot att jag skulle klara det. Jag konstaterar: hellre helt avskriva n pbrja och
misslyckas.
Jag pendlar mellan naiv frhoppning och realistiskt tnkande dr jag str. Jag kan inte minnas
att vi pratade i termer av en helrenovering. Men det r det som krvs inser jag dr jag str och
uppgivet tittar p den lilla mrkliga bilen. Dcken r uttorkade och spruckna och hgersidan ser
ut att vara krockad med sina djupa repor och mindre bucklor. Jag tar ngra bilder med blixt och
tittar sedan p dem. Fgelspillning, repor och damm ligger som en matta ver den rda lacken.
Jag stoppar ner telefonen i bakfickan och str sedan en stund och ser mig omkring. Alla freml
r p samma plats, det r nstan kusligt. Spillningen frn svalorna r det enda som har tillkommit
under ren som gtt.
Det r mrkbart tyst, svalorna har lugnat ner sig. Jag sls av tanken att om det sviktande
golvet skulle ge vika skulle jag falla handlst ner till undervningen och f bilar och tunga
mbler ver mig. Det skulle troligtvis innebra min dd. Tanken knns s pass verklig och
realistisk att jag blir yr och nstan panikslagen ver att det ska intrffa.
Det har blivit dags att g hrifrn. Beslutet att lmna platsen intakt t svalorna r taget. Jag
smyger ut och stnger efter mig s att det utifrn sett ser ut som innan jag gick in: spettet p
samma stlle och hnglset runt bygeln. Ingen har varit hr.
Nr jag kommer tillbaka till Glntan stter jag mig p verandan och tittar i den bok jag har
med mig. Den heter Bubblecars and microcars och r en djupgende bok om bilar likt den jag nu
lmnat bakom mig. Boken r fullspckad med bilder och information om ggformade bilar frn
en svunnen tid. Det r under kapitelrubriken Going to work in an Egg som bilen i grannens lada
fr sin historia berttad. En rad bilder frn fabriker, sm samhllen och semestrar stter bilen i ett
historiskt sammanhang. Nr jag ser alla fabriksproducerade bilar i boken slr det mig hur lite jag
vet om grannarnas Isetta. Den har s klart inte alltid sttt dr i ladan. Jag plockar fram datorn fr
att se vad jag kan hitta p Internet. Frst sker jag mig fram till transportstyrelsens hemsida dr
jag snart hittar en sida med ett flt dr man kan fylla i registreringsnumret p det fordon man vill
ha information om. Jag plockar sedan fram telefonen och tittar bland bilderna fr att se om jag
lyckats f med ngon registreringsskylt. P en inte helt skarp bild ser jag kombinationen av tre
bokstver och tre siffror som jag snabbt fyller i p det tomma fltet fljt av ett distinkt tryck p
Enter. En helt ny sida med massa information mter min blick. Jag tar fram penna och papper
och antecknar det viktigaste, det som fr mig r begriplig information.

Fabrikat: BMW ISETTA 300 3R
Frg: RD
Fordonsr: 1959
Fordonsslag: MC
Fordonsstatus: AVSTLLD (1976-06-01)
Antal gare: 3
I trafik frsta gngen i Sverige: 1959-07-24
Privatimport: NEJ
Yrkesmssig trafik: NEJ
Besiktning senast: 1976-04-30
Senast godknda besiktning: 1975-04-18
Fordonskattepliktigt: NEJ
Kaross: Motorcykel (01)
Antal passagerare, max: 1
Skattevikt, kg: 360
Effektiv bromsanordning: NEJ

Jag tittar p information i mitt block och inser vad den gr med mig. Helt pltsligt vill jag ha
bilen igen. Den har ftt sitt sammanhang och sin historia blottad och kan inte lmnas t detta
meningslsa de. Mycket villrdigt tittar jag ut mot grsmattan och stenmuren fr att samla
tankarna. Det gr ingen skillnad trots allt, den ska vara vr eller lmnas i fred. Jag kan se oss
framfr mig, inklmda i bilen, med uppspruckna leenden. Men att jag skulle sitta dr sjlv, nej,
det kommer aldrig ske.


Senare p eftermiddagen ligger jag i den bl hngmattan och tittar rakt upp mot himlens
bottenlsa djup. Ondligheten r skrmmande men ocks kittlande. Bjrkarnas bladverk som
skymmer delar av himlen gungar stilla och ger ifrn sig ett rasslande ljud som r svande.
Jag minns tydligt en sommardag, osker p vilket r, nr vi lg skavftters precis hr och
tittade upp mot samma bla himmel. Vi sade ingenting till varandra, vi lg bara dr och kopplade
av. Det var du som efter en stund brt tystnaden och berttade en sak som jag alltid kommer att
tnka p nr jag tittar upp mot en molnfri himmel var jag n befinner mig. Du berttade att
himlen inte r bl. Det var det enda, sedan en kort paus. Du fortsatte sedan med att sga att den
bara ser ut att vara det. Himlen r frgls sade du och som bevis fr det pstendet framlade du
fljande fakta: Solen lyser p partiklar som reflekterar ljus som vi sedan upplever som frgen
bl.
Det var som att mattan drogs undan och sjlvklarheter inte lngre var sjlvklara. Himlen som
r bl r i sjlva verket inte det.
Himlens bedrgeri avsljad av dig dr och d.
Min tystnad som tog vid bestod av grubblerier och frsk att frst att det jag sg var en
triljon prismor som alla levererade samma frg. Din tystnad under min tystnad bar ett frnjsamt
leende.
Jag ligger nu och tnker p just det minnet. Du r sedan lnge borta men himlen och det du
berttade finns kvar.

Efter middagen som besttt av tv smrgsar med tubost och ett glas apelsinsaft gr jag runt
huset fr att titta p kanoten. Den ligger uppochnervnd p ett par rangliga bockar med en
presenning snrd runt sig. Det r mnga r sedan den sist blev anvnd. Kanoten r en stark
symbol fr minnet som blockerade alla andra minnen av dig, av oss, under mnga r.
Ngra r innan du dog befann vi oss hr uppe och under en solig frmiddag kom vi p att det
vore kul att bege oss ut p en paddlingstur. Vi hade inte tillgng till ngon bil med rcken s det
blev till att anvnda den specialbyggda vagnen som man surrar fast i mitten av bten. Tv hjul
fsta p en x-formad jrnkonstruktion (som binds fast i mitten av kanoten) gr att tv personer
kan rulla den en kortare strcka. Du gick lngst fram och styrde medan jag tog tag dr bak och
frde bten framt. Det tog sin tid att g hela strckan fram till badplatsen dr vi tog en tur innan
vi badade i det bronsfrgade vattnet. Att vi knkade hem kanoten kan jag inte minnas, men det
mste vi ha gjort.
Minnet rymmer inget srskilt, det kan jag inte pst. Vi tog kanoten frn stugan till vattnet,
paddlade, badade och gick sedan hem. Det r allt. Detta specifika, eller snarare ospecifika minne,
var det enda jag kunde frammana mnga r efter din dd. Det r inte s att allt annat var blankt
men p ngot stt letade sig bilden av oss med kanoten fram till mitt minnescentrum och hll alla
andra minnen p avstnd. Jag vet inte nr det brjade ge vika fr andra hndelser och minnen
som tillsammans tecknar en mer fullstndig bild av vrt liv tillsammans. Jag vet dock att mnga
av mina starkaste minnen, som jag numera har tillgng till, utspelar sig hr.

P kvllen klipper jag grset och lser frstrtt i en kvllstidning. Jag frsker koppla av men
rdslan infr att det ska bli en smnls natt hller mig p spnn. Det har varit en lng dag som
inte riktigt ser ut att ta slut eftersom natten inte fylls med det mrker som jag s innerligt behver
fr att kunna sova. Jag borstar tnderna i kket med det avsvalnande varmvattnet som finns kvar
i den gamla vattenkokaren. Innan jag gr ver till det andra huset dr jag ska sova slcker jag alla
lampor och kissar ymnigt frn yttertrappan ner p grsmattan.
Jag lgger mig i det som en gng var farfars sng. Jag blickar upp mot vningssngens
spnskiva och betnker att du just nu ligger dr. Jag frsker terskapa det som en gng var, en
slags rekonstruktion fr att minnas tydligare. Du i farmors gamla sng och jag i farfars. Jag
frsker frestlla mig ett samtal, en konversation som r trovrdig. Vad pratade vi om? Efter
ngra sekunder lyckas jag rekonstruera ljudlsa sekvenser som jag ser tydligt framfr mig. Det r
som att se stumfilm dr jag som betraktare har flyttats ngra meter och nu ser sngarna, med oss
i, p ngra meters avstnd. Vi pratar men jag kan inte hra oss. Jag ser hur jag gestikulerar och
rr snabbt p munnen medan du ligger med blicken i taket och lyssnar. Du avlser mig med en
kort mening, en kommentar till ngot. Vi skrattar hejdlst. Bilden frsvinner och den gulmlade
spnskivan r allt jag ser framfr mig nr jag ppnar gonen. Jag slcker lslampan, lgger det
tunga tcket till rtta och somnar trots avsaknaden av mrker i rummet.

Det finns egentligen bara en plats dr min rationalism, menad som min totala avsaknad av en
tro p ett liv efter detta, ger vika fr hoppet om en tillfllig terfrening. Den platsen finns hr p
Glntan, nrmare bestmt p vinden till det stora huset.
P somrarna sov vi alltid p vinden, i sngarna med de grnmlade stommarna. De senaste
ren har jag vid varje tillflle som jag gtt upp dit tittat efter dig. Skulle det ofattbara intrffa s
ska det vara dr har det fresvvat mig.
terigen har jag tagit mig upp p vinden fr att den hr gngen sitta p golvet, p en
trasmatta, och blicka ut ver vindsgngen. Om jag anstrnger mig, nu nr jag r sjlv, med ppet
sinne och en stark vilja att terfrenas skulle det kunna ske. Det r nstan en berusande knsla.
Bakom mig i ett av de sm fnstren surrar en fluga, ihrdigt studsar den mot glaset i hopp om
frihet. Jag frsker inte fsta fr mycket uppmrksamhet vid den.
Inget tecken frn dig, inget ljus eller sken. Jag knner hur min ppna drr mot det irrationella
lngsamt men bestmt stngs. Den stngs och frblir stngd. Det finns inget du lngre. Det har
inte funnits ngot du eller vi p mnga r. Det r s det r.
Vi kommer aldrig att frenas, din dd skiljde oss fr evigt t. Mina minnen av dig, av oss, r
det enda jag har med mig in i framtiden.
Jag stller mig upp, haspar upp fnstret och slpper ut flugan innan jag gr ner igen.

Det har blivit dags att ka hem. Jag har tit frukost som bestod av samma fantasilsa
kombination som middagen, inklusive kaffe med en skvtt grdde. Ute regnar det med full kraft.
Det gr mig inte s mycket. Jag r mest tacksam ver att grdagen var solig och varm. Jag sopar
kksgolvet rent frn dammtussar och lv, lser ytterdrren och springer mot bilen.
Jag packar in mina saker i bilen och stter mig sedan i frarstet. P framrutan ligger
sporadiskt utspridda tallbarr som frflyttas av det regnvatten som bildar sm rnnilar. Jag startar
bilen och frser vindrutetorkarna med strm, skogen framfr mig blir synlig. Jag backar ut frn
den kil dr jag str parkerad och rullar sedan lngsamt ner fr backen och ut p vgen.