Det modala tonsystemet

Det modala tonsystemet

(Den följande framställningen är något förenklad. Det modala tonsystemet var i bruk grovt sett under tiden 600-
1600 e Kr och under denna tusenåriga period så fick begreppen delvis ny innebörd, musiken övergick från
enstämmighet till flerstämmighet osv.)

Systemet bestod ursprungligen av fyra modi där var och en av dessa fanns i två varianter, en hög och en låg. De
höga varianterna hette

dorisk
frygisk
lydisk
mixolydisk

och de låga

hypodorisk
hypofrygisk
hypolydisk
hypomixolydisk

Denna tonvärld skiljer sig från den nutida på flera sätt. Idag är tonsystemet i princip oändligt (åtminstone uppåt)
även om praktiska aspekter givetvis sätter gränser. Det medeltida tonsystemet var till skillnad från vårt nutida
begränsat till ca två och en halv oktav (ungefär den blandade körens omfång), från ett lågt G (kallat Gamma) upp
till tvåstrukna e.

I vårt nutida tonsystem råder oktavidentitet, d.v.s. vi ser det som att en och samma ton återkommer i olika register,
t.ex. alla c på ett piano är i viss mening samma ton. Detta var en fullständigt främmande tanke för den tidiga
medeltidens människor. Vi kan även iaktta denna företeelse i nutida doriska folkvisor som t.ex. What shall we do
with the drunken sailor:

Vi ser först att takt 1-2 domineras av kvinten d1-a1, takt 3-4 av kvinten c1-g1 och takt 5-8 grovt sett av kvinten d1
(i sluttakten) - a1 (takt 5-6), med en liten utvikning till kontrastplanet i andra halvan av takt 7. I dorisk modus är
"huvudplanet" kvinten d-a och "kontrastplanet" kvinten c-g. Detta motsvarar en ackordsättning typ Dm - C - Dm,
en i tonala sammanhang otänkbar ackordföljd eftersom den bryter mot två tonala grundprinciper: inga "språng" i
subdominantisk riktning (det normala är kvintgångar i subdominantisk riktning) och att återgångsackord (ett
ackord som återgår till föregående ackord, som en återgångston) alltid ligger på kvintavstånd (och inte på
sekundavstånd som här).

Centrala toner för dorisk modus är alltså d1 och a1. Som en "mellanton" har vi f1 (på stark taktdel i takt 2). Det
finns även en relativt strukturellt viktig ton ovanför a1, nämligen c2. c2 infaller både i takt 6 och 7 på starka
taktdelar medan d2 ("oktaven") uppträder som en återgångston till c2. I en molltonart hade d2 dominerat över c2
men här är det tvärtom. Det råder ingen oktavidentitet. Endast d1 är grundton, d2 är en strukturellt underordnad
ton.
 Det modala tonsystemet

Jämför Ekorrn satt i granen:

Här är det ingen tvekan om att d2 är grundtonen i ett högre register.