Cornelius Tacitus

Germania

INNEHLL
INLEDNING
Tacitus' frfattarskap och Roms frhllande till Germanien - sid 3

CORNELIUS TACITUS BOK OM GERMANIENS HISTORIA OCH GEOGRAFISKA LGE.

Germanien och germanerna i allmnhet (kap. 1-27).

De enskilda stammarna (kap. 28-46).

1. Germaniens lge 2. Germanernas hrstamning; myter 3. ldriga sgner 4. Den germanska rasen 5. Germaniens natur; brist p delmetaller;
handelsfrbindelser 6. Bevpning och stridsstt 7. Kungar, hrfrare, stridsgruppering 8. Kvinnans stllning 9. Religion 10. Spdomsvsende, orakel 11. Tinget 12. Rttsvsende 13. Krigarra 14. Lagar i krig; vrvning 15. l fred 16. Bebyggelse, bostder 17. Drktskick 18. ktenskap 19. Moral 20. Barn, ungdom; blodsband, arvfrhllanden 21. Fejder och gstvnskap 22. Dagligt liv, gstabud 23. Mat och dryck 24. Svrdsdans och trningsspel 25. Trlar 26. Jordbruk, rets indelning 27. Begravning -

28. Folkvandringar. Keltiska folkslag och andra

stammar p Rhens vnstra sida sid 11
29. Germanska stammar i frbund med romarna sid 12
30-31. Chatter sid 12
32. Usiper, tekterer sid 12
33. Brukterer, chamaver, angrivarier sid 13
34. Friser Tidigare frder i Nordsjns farvatten - sid 13
35. Chauker sid 13
36. Cherusker, foser sid 13
37. Kimbrer. Historisk versikt ver romarnas
kamp mot germanerna sid 14
38. Sveberna i allmnhet sid 14
39. Semnoner sid 14
40. Langobarder och angrnsande folk.
Nerthuskulten sid 15
41. Hermundurer sid 15
42. Narister, markomanner, kvader sid 15
43. Nordostliga stammar. Lugier. Nahanarvalernas
dyrkan av Alci (Castor och Pollux)
sid 15
44. Goter, svioner (svear) sid 16
45. Norra ishavet (?) ; aestier, deras kult av
gudamodern. Brnsten. Sitoner sid 16
46. Grnsfolk i nordost, pevkiner och fenner
(finnar). Sagofolk sid 17

sid 4.
sid 4.
sid 4.
sid 5.
sid 5.
sid 5.
sid 6
sid 6
sid 6
sid 6
sid 7
sid 7
sid 7
sid 8
sid 8
sid 8
sid 8
sid 9
sid 9
sid 9
sid 10
sid 10
sid 10
sid 10
sid 10
sid 11
sid 11

Register ver personnamn, folkslags namn och

geografiska namn Karta ver Germanien -

sid 18-23
sid 24

Denna skrift r sammanstlld av Svensk Hednisk Front, och fr i ofrndrad form spridas fr icke kommersiellt bruk
(ven i utskrivet format). Innehllets riktighet kan ej frskras; och behver heller inte ndvndigtvis vara densamma
som vr egen syn.

Svensk Hednisk Front

Box 192
S-114 79 Stockholm
SWEDEN
E-mail: shf@heathenfront.org
Hemsida: http://www.heathenfront.org/shf

INLEDNING
Tacitus frfattarskap och Roms frhllande till Germanien
De germanska folken i det frkristna Europa hade en oral tradition, dvs. en berttartradition. Berttelser om slktens och
folkets modiga mn och kvinnor och dess bragder levde kvar generation efter generation, genom att de berttades fr
uppvxande generationer som i sin tur gjorde detsamma till sina efterkommande. Det lilla vi har att tillg av skrivet
material frn vra egna frfder r mycket bristflligt, och det r andra folk som bevarat vr ldre historia i skriven form.
D man lser vad som skrivits om vra frfder av till exempel romare som mste vi alltid betnka att de i mnga
avseenden tjnade p att frvrnga verkligheten - det skulle passa deras syften p bsta vis. Det r helt uppenbart att
mnga kristna krnikrer ofta hll tyst om deras egna hrjningar, och att de gjorde allt fr att den ursprungliga religionen
skulle framst i s dlig dager som mjligt. Men det finns ocks andra orsaker till att de som nedtecknade dessa
krnikor inte hll sig helt till sanningen. Ett exempel r Cornelius Tacitus, som frfattade det troligen mest omfattande
och djupgende verket om Germanien och dess befolkning (utgiven r 98 a.y.p.s).
Mnga som granskat hans arbete r eniga om att han till stor del strvat efter att framstlla germanerna som s
primitiva som mjligt. Bland annat beskriver han germanerna som synnerligen orenliga. Jmfrt med vriga folk under
denna tid; samt genom de mycket vanligt frekommande fynden av kammar, rakknivar, redskap fr rengring av naglar
och ron osv. s kan vi sluta oss till att detta helt enkelt inte r sant. Han beskriver ocks en nstan total avsaknad av
guld och silver bland germanerna, det r idag allmnt knt att det inte bara frekom ganska rikliga mngder guld och
silver bland germanerna, utan att de ocks var synnerligen skickliga guld och silversmeder. Mnga guld och
silverarbeten (dock mest frn vikingatid) r av en rent ypperlig klass, och mnga filigranarbeten i guld som ptrffats gr
inte att efterlikna ens med bsta moderna redskap och modern kunskap(!), s detaljerade arbeten kunde gamla tiders
germanska guldsmeder minsann framstlla.
I vrigt beskriver Tacitus germanernas boningar som mycket primitiva och enkla. Jmfrt med Roms byggnader
s framstr de sjlvklart som blygsamma; men det var frga om praktiska och funktionella boningshus med
byggnadstekniska lsningar som nnu idag kan spras i moderna boningshus.
Varfr nedtecknade Tacitus d dessa felaktiga pstenden? Sanningen frmodas vara den att Tacitus storligen
beundrade germanerna och sg deras leverne som lngt mer efterstrvansvrt n det liv man levde i Rom vid denna tid.
Det tyranni och det meningslsa vld, den korruption, falskhet, fruktan och all prlig dekadens som bredde ut sig i Rom
var mycket ptaglig. Det r knt att Tacitus var en pessimistisk svrmodsmnniska, som frdmde mycket av de
vidrigheter han tvingades se under sina bsta levnadsr i Rom.
Tacitus som fraktade denna falskhet och det osunda och dekadenta livet i Rom, beundrade germanernas rliga,
ppna, naturliga och rttframma attityd, han avundades deras nrhet till naturen och styrka att inte bara framhrda; utan
ocks trivas och leva vl i Germaniens olndiga vildmarker. Man kan drfr genom vad man vet om Tacitus
personlighet, och genom modern arkeologi/forskning - sluta sig till att Tacitus genom sitt verk Germania mnade visa
upp rena motsatsfrhllanden till det dekadenta livet i Rom (ven om sanningen i flera fall d blev lidande). Tacitus
lngtade till ett mer rligt och naturligt samhlle, och hoppades nog genom sitt verk f fler romare att se sig om i sin
vardag och inse att mycket inte var som det borde.
I flera avsnitt pekar Tacitus i det nrmaste med fasa p germanernas krigiska natur och deras vildhet och styrka, han
pekade p faran som vntade om ett bland Germaniens stammar enat furor teutonicus (Germanskt raseri) en dag
skulle riktas mot Romarriket. Hans verk skall slunda ocks ses som en sorts varning till de som var ledande inom
Germanien-politiken p den tiden.
Avslutningsvis kan vi allts dra slutsatsen att Tacitus verk Germania i mngt och mycket r ett ovrderligt
historiskt dokument ver vra frfders liv och leverne, men p samma gng fr vi akta oss fr att ta allt fr sanning
och vga hans ord mot moderna forskningsrn dr vi r oskra. Germania fr allts INTE ses som en helt plitlig
tvrvetenskapligt avhandling om det frkristna Nordeuropa.
Vore det inte fr att vi som folk bryskt slitits upp - och lmnat tvingats lmna vra rtter kvar i myllan, s skulle vi haft
vra traditioner och kunskapen om vr ursprungliga livssyn och vrldsskdning helt intakt; men nu r verkligheten
tyvrr sdan som den r, och det gr inte att gra ngot t det som skett. Vad vi kan gra r att p alla omrden (t.ex.
inom etymologi, filologi, lingvistik, arkeologi och etnologi) grva s djupt det r mjligt fr att finna pusselbitarna och
lappa ihop vad som en gng trampats ned fr att glmmas, och dr ngot fattas fr vi dra oss till vad som r mest
logiskt, och lyssna till blodets rst.
Genom att gra Germania tillgnglig fr er alla hoppas vi kunna ge er en inblick i det frkristna Nordeuropa, detta
fr att sknka mer kunskap och skapa en strre frstelse fr vra frfder.
Trots allt vill vi rikta ett stort tack till Cornelius Tacitus fr hans arbete. Trots att han inte alltid var bste vn med
sanningen s var det frmodligen fr att tjna en god sak, snarare n fr att svartmla vra frfder som motbjudande
barbarer som senare tiders kristna krnikrer gjort.
- Svensk Hednisk Front

2000-03-12 A.Y.P.S

CORNELIUS TACITUS BOK OM

GERMANIENS HISTORIA OCH
GEOGRAFISKA
GEOGRAFISKA LGE
GERMANIEN OCH GERMANERNA
I ALLMNHET.

(Kap. 11--27)

1.
Germanien som helhet betraktat r skilt frn galler samt frn rter och pannonier genom floderna Rhen och
Donau, frn sarmater och daker av msesidig fruktan eller av bergskedjor. De vriga delarna omgivas av
oceanen, vilken omsluter vidstrckta halvar och oerhrt stora ar; fr en tid sedan ha vi nmligen ftt
knnedom om vissa folkslag och kungar, som kriget bragt i dagen. Rhen rinner upp p en otillgnglig, brant
stupande hjd i de rtiska alperna, buktar sig ngot t vster och blandar sig slutligen med den nordliga
oceanen. Donau strmmar ned frn en mjukt och sakta stigande s inom Abnobas bergssystem och
besker mnga lnder, innan den forsar ut i Svarta havet genom sex mynningsarmar; den sjunde suges upp
av trskmarker.

2.
Betrffande germanerna sjlva skulle jag vilja frmoda, att de ro urinvnare i sitt land och icke det minsta
uppblandade genom att frmmande folk invandrat och upptagits i gstvnskap. Fordom kommo nmligen de
som nskade byta boplatser icke landvgen utan frn havet, och endast sllan beska fartyg frn vra
vderstreck den omtliga, bortom Germanien liggande och snarast i motsatt del av vrlden befintliga
oceanen. Fr vrigt, bortsett frn den fara som hotar p ett bistert och oknt hav - vem skulle ha lmnat
Asien, Afrika eller Italien och begivit sig till Germanien, ett land med en frnsttande landskapsbild och ett
hrt klimat, ett land, som r ledsamt att bebygga och skda, svida man ej dr rkar ha sin fdelsebygd?
I gamla snger, vilka bland dessa folk utgra den enda sortens historieskrivning, frhrliga de en
gudom Tvisto, jordens son. Denne uppges ha sonen Mannus, folkets upphov och grundare; Mannus i sin tur
sges ha tre sner, efter vilka de som bo nrmast oceanen skola heta ingaevoner, de som bo mitt i landet
herminoner och de vriga istaevoner. Vissa sagesmn uppgiva med bestmdhet - en avlgsen forntid
medger ju vidstrckta mjligheter till frmodanden - att det funnits flera ttlingar av guden Tvisto och
slunda ocks flera stamnamn, nmligen marser, gambrivier, sveber och vandilier, samt att detta r kta,
forntida namn.
Men benmningen Germanien skall enligt sagesmnnen vara av ungt datum, ja, frst i nyare tid lagd
till stamnamnen (som en sammanfattande benmning); de som frst vergingo Rhen och drevo undan
gallerna och som nu kallas tungrer, de benmndes nmligen d fr tiden germaner, uppger man. Slunda
var det, enligt denna tradition, blott ett stamnamn, icke ett folknamn, som s smningom blev frhrskande,
p s stt att frst segraren i syfte att injaga fruktan omnmnde alla (ster om Rhen kvarblivna stammar)
under sitt eget namn men sedan ocks alla dessa vriga, nr nu namnet vl funnits p, sjlva kallade sig
germaner.

3.
Man berttar, att ocks Herkules har uppehllit sig hos dem, och honom besjunga de som den frmste
bland alla hjltar, nr de mna draga ut i strid. De ga ocks snger, som de kvda fr att tnda ett lgande
mod; detta sjungande kalla de barditus, och med ledning av sngens klang ana de sig till den frestende
drabbningens frlopp. Ty de frm injaga skrck, eller de gripas av skrck, beroende p hur sngen ljuder
frn deras led, och denna synes dem vara snarare en hjltemodets samfllda kr n enskilda toner. Man
strvar i synnerhet efter att uppn skrpa i klangen och ett sttvis ljudande muller, genom att man stter
skldarna fr munnen, fr att rsten hrigenom skall studsa tillbaka och svlla till strre fullhet och mrkare
klang.
Men somliga mena, att ven Odysseus p sin vlbekanta, lnga och sgenomspunna irrfrd rakat
segla in i oceanen hr uppe och komma till Germaniens lnder: Asciburgium, som ligger vid Rhens strand
och dr bebyggelse finnes nnu i dag, skall ha grundats av honom och av honom ftt namnet Askipyrgion.

ja, en gng i tiden lr man rentav p samma plats ha ptrffat ett altare som varit helgat t Odysseus med
tillgg av hans faders, Lartes, namn, och en del gravar jmte minnesvrdar med inskrifter p grekiska
skola nnu alltjmt finnas bevarade i grnsomrdet mellan Germanien och Rtien.
Dessa uppgifter mnar jag varken frska styrka eller vederlgga; var och en m efter sitt huvud
frnknna eller tillerknna dem trovrdighet.

4.
Sjlv ansluter jag mig till deras mening som anse, att Germaniens folkslag icke ha besmittats av ngra som
helst giftermlsfrbindelser med frmmande folk utan att de utgra en srartad och oblandad ras, som ger
likhet blott inom sig sjlv. Hrav kommer det sig ocks, att alla ha samma fysiska gestalt, svitt detta r
mjligt i frga om en s stor mngd mnniskor: bistra, bl gon, rdblont hr, kraftigt byggda kroppar, men
starka blott nr det gller att anfalla. Gller det arbete och anstrngningar, ha de ej samma uthllighet;
endast i ringa mn ro de vana att uthrda trst och hetta, men kld och hunger ha de vant sig att tla till
fljd av klimat och jordmn.

5.
Ehuru landet i viss utstrckning har skilda srdrag, fr det dock en helhetsprgel av sina rysansvrda skogar
och otcka sumpmarker; det r fuktigast t Gallien till, blsigast t Noricum och Pannonien till; det r
sdesalstrande men saknar frutsttningar fr frukttrdsodling; det r rikt p boskap, men denna r vanligen
smvuxen. Inte ens ntboskapen har sitt naturliga, sttliga utseende eller stolta horn i pannan: det r i
antalet djur som folket har sin gldje, och djuren ro deras enda och lskade egendom.
Silver och guld ha gudarna frvgrat germanerna, om av gunst eller av vrede m vara osagt. Likvl
skulle jag ej vilja hvda, att det icke finnes ngon silver- eller guldgivande dra i Germanien - ty vem har
forskat efter ngon? Germanernas lngtan att ga och bruka delmetaller r icke lika stor som bristen p
sdana. Hos dem kan man se silverkrl, som deras sndebud och hvdingar ftt i gva men som aktas lika
ringa som lerkrl. Vra nrmaste grannar bland germanerna stta dock vrde p guld och silver till fljd av
sina handelsfrbindelser med oss, och vissa av vra myntsorter knnas de vid och utvlja; de som bo lngre
in i Germanien anvnda den enklare och lderdomligare metoden att byta handelsvaror.
Vad pengar betrffar ro de njda med gamla och sedan lnge knda myntsorter, ssom
silverdenarer med sgad rand och sdana med tvspann. Och de hlla sig hellre till silver n till guld, inte
drfr att de lska silver utan drfr att en mngd silvermynt r bekvmare att handskas med fr dem som
tillhandla sig simpla och billiga saker.

6.
Inte heller jrn finnes i ngon riklig mngd hos dem, ssom man kan sluta sig till av deras anfallsvapens
beskaffenhet. Endast ett ftal anvnder svrd eller strre lansar. De bra spjut, eller med deras egen
benmning frameae, som ro frsedda med en smal och kort jrnspets men s vass och s tjnlig att
hantera, att de strida med samma vapen svl i handgemng som p lngt hll, alltefter lgets krav. Ocks
deras ryttare nja sig med skld och framea; fotsoldaterna anvnda ocks kastvapen, och varje karl slungar
flera stycken, drtill oerhrt lngt; hrvid upptrda de med bar verkropp eller blott ifrda en kort, ltt mantel.
Man prlar inte i frga om utrustningen; det r endast skldarna som man sirar i de mest utskta frger.
Blott ett ftal br brstpansar, hgst en eller tv har metallhjlm eller lderhjlm.
Deras hstar ro varken igonfallande vackra eller snabba. Men s dresseras de ej heller, som
brukligt r hos oss, till att volta p olika stt: man rider dem blott rakt framt eller i en enda svng t hger,
varvid linjen hlles s ttt sluten, att ingen faller ur ledet. I det stora hela har fotfolket mera slagkraft. Av den
anledningen strida de i blandad trupp, ty de fotsoldater som de utvlja bland hela det stridbara manskapet
och placera framfr linjen av ryttare ga en snabbhet som kommer utmrkt vl till pass i kavalleridrabbning.
Ocks antalet fotsoldater r fixerat; frn varje hrad r det hundra, och just hundramn kallas dessa bland
sina landsmn; vad som frn brjan varit allenast en siffra, det r nu en benmning och en heder
(benmningen p ett ansett truppslag).
Stridshren grupperas i kilformig slagordning. Att lmna sin plats i ledet betrakta de mera som taktik
n som ett tecken p fruktan, blott vederbrande anfaller p nytt. Sina stupade brga de, ocks i strider av
oviss utgng. Att lmna sin skld i sticket rknas som en srdeles stor skam, och den relse frvgras
svl rtten att deltaga i gudarnas dyrkan som att upptrda p tinget. Mnga som kommit undan ur
drabbningar med livet i behll ha med repet lyktat sin vanra.

7.
Sina kungar vlja de med tanke p den utvaldes hga brd, sina hrfrare med hnsyn till deras tapperhet.
Deras konungar ha ej oinskrnkt eller godtycklig makt, deras hrfrare ter ro ledare genom fredme
snarare n genom beflsmakt genom den beundran de vcka, om de ro djrva, om de draga blickarna till
sig, om de strida framfr sin trupp. Men endast prsterna ha tilltelse att straffa en krigare med dden eller
att stta honom i fngsligt frvar, ja, inte ens prygla honom f andra n dessa gra, inte som ngot slags
bestraffning eller p hrfrarens bud utan ssom p befallning av den gud som enligt deras tro med sin
nrvaro bistr de kmpande.
Och av detta skl fra de i striden med sig en del belten och tecken, som de hmta ned ur sina
heliga lundar. Men det r icke slumpen eller en planls sammanskockning som bildar en rytteriavdelning
eller en kil av fotfolk, utan det r familjer och slkter, en kraftig sporre till tapperhet. Helt nra valplatsen ha
de sina kra, och frn deras hll kan man hra kvinnornas rop och spdbarnens kvidande. I kvinnorna har
var och en sina mest samvetsgranna vittnen, i dem sina ivrigaste lovprisare: till mdrar och till hustrur
komma de med sina sr, och kvinnorna bva icke fr att rkna eller underska dessa. De komma ocks
med mat och uppmuntrande ord till sina stridande mn.

8.
Traditionen berttar, att deras slaglinjer stundom redan bragts att vika men att ordningen i de vacklande
leden terstllts av kvinnorna genom ihrdiga bner och genom att de kastat sig hindrande emellan och
pekat p den nra frestende fngenskapen, vilken fr kvinnornas skull inger mnnen en lngt mera
outhrdlig fruktan. ja, de samhllen vilka lggas att som gisslan lmna ven hgttade flickor knna sig
bundna p ett srskilt eftertryckligt stt.
Germanerna anse till och med att det hos deras kvinnor finnes ngot heligt och profetiskt. De avvisa
ingalunda rd som dessa ge, och de lmna ej heller deras svar p sprsml obeaktade. Under den till gud
upphjde Vespasianus' regering bevittnade vi, hur Veleda lnge i mngas gon gllde som ett gudavsen;
men ocks fordom gnade min Albruna och flera andra kvinnor gudomlig dyrkan, inte genom kryperi och
inte i den tron att man skapade gudinnor.

9.
Bland gudar dyrka de ivrigast Merkurius, t vilken de anse tillbrligt att p faststllda dagar ven bringa
mnniskooffer. Herkules och Mars blidka de allenast med tilltna djuroffer. En del av sveberna offrar jmvl
t Isis: var orsaken och ursprunget till denna frmmande gudsdyrkan r att ska, knner jag ej med
skerhet, frnsett att sjlva kultbilden, vilken r formad som ett liburnerskepp, bevisar, att kulten har
utlndskt ursprung. Fr vrigt anse de, att det icke str i verensstmmelse med de i himmelen boendes
hghet vare sig att hlla gudarna innestngda bakom vggar eller att lta dem antaga likhet med ngot som
helst mnskligt anletsdrag. Lundar och skogsdungar inviga de till heligt bruk, och med namnen p sina
gudar benmna de det hemlighetsfulla vsende som blott deras vrdnad lter dem skda.

10.
De ge akt p frebud och lottorakel i strsta tnkbara utstrckning. Lottning sker vanligen p ett enkelt stt.
En gren, som skurits frn ett fruktbrande trd, hugger man snder i smkvistar; dessa mrker man med
vissa tecken och strr ut dem ver ett vitt klde alldeles p mf. Om rdfrgningen sker fr det allmnnas
rkning, r det stammens prst som drp under bn till gudarna och med blicken riktad mot himlen tre
gnger upplyfter var och en av smkvistarna; sker rdfrgningen fr enskild rkning, r det familjefadern
sjlv som utfr denna ceremoni; vederbrande tolkar enligt det frut inristade tecknet de kvistar han lyfter
upp. Om lotterna hindra ett fretag, sker ingen rdfrgning om samma sak p samma dag, men om man
erhller tilltelse att brja fretaget, krves dessutom bekrftelse p denna genom frebud.
Och ven i detta land r det bekanta tillvgagngssttet knt att rdfrga fglars lten och flykt; men
srskilt utmrkande fr invnarna r att de ska tolka ocks vad hstar frutsga och uppenbara. Sdana
hstar uppfdas p det allmnnas bekostnad i frut nmnda dungar och lundar; de ro skinande vita och
hllas fria frn all besmittelse med vrldsligt arbete. De spnnas framfr en helig vagn, och samhllets prst
och konung - eller hvding - flja dem och aktgiva p deras gnggningar och frustanden. Intet frebud fr
strre tilltro, ej blott frn gemene man utan ven frn de frnma och frn prsterna. Dessa senare betrakta
sig nmligen sjlva endast som gudarnas tjnare, men hstarna betrakta de som gudarnas frtrogna.

Iakttagande av frebud kan ske ocks p ett annat stt, varigenom man sker f veta utgngen av
svra krigsfretag. En fnge frn det folk som man krigar med - likgiltigt p vad stt han tagits - lter man
drabba samman med en man som utvalts ur de egna leden, bda ifrda sitt hemlands bevpning. Den enes
eller den andres seger betraktar man som ett utslagsgivande frebud.

11.
Om renden av mindre vikt rdsl hvdingarna, om viktigare frgor hela folket, dock med det frbehllet, att
jmvl de angelgenheter vilkas avgrande ligger hos folket frberedas hos hvdingarna. Svitt ingenting
ofrutsett och ovntat intrffar, ha de sammankomster p bestmda dagar, vid nymne eller vid fullmne.
De betrakta nmligen dessa tidpunkter som de mest gynnsamma tillfllena att brja sina fretag. Men det r
ej dagarnas antal de rkna, ssom vi, utan ntternas. Det r med hnsyn hrtill som de trffa sina
bestmmelser och sina avtal: natten synes dem ha dagen i slp
tg. Till fljd av sin sjlvstndighet ha de det felet att de icke samlas punktligt eller ssom p order, utan
bde tv och tre dagar frslsas genom tingsdeltagarnas sl.
S snart den oordnade massan finner fr gott, slr man sig ned med vapen i hand. Tystnad
anbefalles av prsterna, vilka vid detta tillflle ocks ha bestraffningsrtt. Drp lyssnar man till kungen eller
till hvdingarna alltefter den lder, den dla brd, den krigarra eller den vltalighet som var och en ger,
och mera p grund av den talandes vrdiga stt att giva rd n p grund av hans makt att befalla. Tycker
man illa om ett frslag, avvisar man detta genom ett ogillande sorl; gillar man det dremot, slr man ljudligt
samman spjuten. Det mest hedrande sttet att tillknnage bifall r att bermma med vapnen.

12.
Infr tinget fr man jmvl anklaga samt anhngiggra process som kan medfra ddsstraff. Man har olika
straff alltefter frbrytelsens art: frrdare och verlpare hnger man i trden, dem som visat sig fega och
hllit sig undan frn strider samt dem som vanrat sin kropp drnker man i gyttjiga trsk och lgger ovanp
dem ett fltverk av grenar. De olikartade ddsstraffen ro grundade p uppfattningen att brott bra visas
fram i och genom bestraffningen men skndligheter gmmas undan.
Men ocks fr mindre frseelser finnes straff i proportion till deras omfattning: de som verbevisas
dmas att bta ett antal hstar och ntkreatur. En del av bterna erlgges till kungen eller samhllet, en del
till den frfrdelade sjlv eller till dennes slktingar.
P samma ting utvljas ocks hvdingar, som skipa rtt i hrader och byar; var och en av dem fr
hundra fljeslagare ur folket, vilkas uppgift r att p en gng rda hvdingen och strka hans myndighet.

13.
Men de utfra icke ngot vare sig offentligt eller enskilt vrv utan att bra sina vapen. Det r emellertid icke
sed att ngon nyttjar vapen frrn samhllet prvat honom duglig drtill. D prydes den unge mannen med
skld och spjut p sjlva tinget, antingen av ngon av hvdingarna eller av sin fader eller av slktingar.
Detta r hos dem togan (myndighetsfesten), detta r den frsta utmrkelse som de unga mnnen f. Fre
detta tillflle betraktas de blott som en del av familjen, men hdanefter som en del av staten.
Srskilt del brd eller stora frtjnster frn fdernas sida berttiga ven helt unga mn att mottaga
utmrkelsen ur en hvdings hand; de sluta sig till de vriga, ldre och kraftigare och fr lnge sedan som
vapenfra godtagna krigarna, och de knna icke blygsel ver att ses bland hirdmnnen. Men till och med
sjlva hirden har grader i enlighet med den mans beslut som den ledsagar. Och ivrig tvlan rder dels bland
hirdmnnen om vilka som skola f den frmsta platsen hos sin hvding, dels bland hvdingarna om vilken
som kan f de flesta och mest hrdfra hirdmnnen. Detta r ra, detta r styrka, att alltid vara omgiven av
en stor skara utvalda unga mn, det r heder i fred och skydd i krig. Och detta betyder anseende och ra t
envar inte bara bland det egna folket utan ocks hos de nrmaste grannfolken, om hans hird utmrker sig
genom antal och tapperhet. Ty d bli hvdingarna eftertraktade av beskickningar, de hedras med gvor, och
de avgra ofta utgngen av krig genom blotta ryktet om sin person.

14.
Nr man gr i strid, r det en skam fr hvdingen att bli underlgsen i tapperhet, en skam fr hirden att icke
vara lika tapper som hvdingen. Men en verklig vanra fr hela livet, ja, en skndlighet r att tervnda ur
striden med livet i behll, sedan ens egen hvding stupat. Att frsvara och skydda honom, att tillskriva hans
ra ven frtjnsten av egna hjltedd, det r krnan av deras trohetsed: hvdingarna kmpa fr segern,
hirdmnnen fr hvdingen.
Om det samhlle i vilket de ro fdda ligger ddlst frsjunket i lngvarigt fredslugn, bruka mnga av
de hgttade unga mnnen frivilligt bege sig till sdana stammar som just d fra ngot krig, detta dels
emedan germaner icke ro tillfreds med lugn och ro, dels emedan ynglingarna lttare vinna ra i farorna och
man endast genom vld och krig frmr hlla en stor hird. Av sin hvdings frikostighet fordra de nmligen n
en stridshst, n ett blodigt, segerrikt spjut. Trakteringen dremot och de visserligen flrdfria, men rejla
gstabuden glla ssom sold.
Medel till frikostigheten kommer genom krig och rvartg: det r inte lika ltt att vertala dem vare sig
till att plja jorden eller invnta rets skrd som till att utmana en fiende och frtjna sig sr. Ja, det anses till
och med slappt och sltt att med svett frvrva sdant som man med blod kan vinna.

15.
Nr de icke draga ut i hrnad, frdriva de endast en liten del av sin tid med jakt, men mera drav i
overksamhet. De ge sig under smnens och matens vlde, alla de tappraste och mest krigiska sl dank,
omsorgen om hus, hem och kerbruk skjuta de ver p kvinnor och gubbar och de fysiskt svaga inom
familjen; sjlva g de omkring och sla, en frunderlig karaktrsmotsgelse, att samma personer till den
grad lska lttjan och hata lugnet.
Det r sed bland samhllena, att man frivilligt och varje hushll fr sig lmnar boskap eller spannml
t sina hvdingar bidrag som dessa mottaga som hedersgva men som jmvl bli en hjlp i deras
ofrnkomliga utgifter. De knna srskild gldje ver gvor frn nrboende folk, gvor som skickas inte bara
av enskilda utan ven samhllenas vgnar, ssom utskta hstar, sttliga vapen, blanka hjlm- och
hstsmycken, halskedjor; ocks pengar ha vi numera lrt dem att mottaga.

16.
Det r ett bekant faktum, att de germanska folken ej bo i stder, ja, att de inte ens vilja veta av bostder som
ligga ttt inp varandra. De bygga och bo skilda frn varandra i olika vderstreck, allteftersom de funnit
behag i en klla, i en sltt eller i en skog. Byar anlgga de inte p vrt vis genom att frena byggnader i
sammanhngande rckor: var och en omger sitt hus med en ppen grd, kanske ssom skydd mot
eldsvdor eller ocks p grund av oskicklighet i att bygga.
De knna icke ens bruket av kvadersten eller tegel: till allting anvnda de grovt tillyxat, fult och
oestetiskt trvirke.
Med strre omsorg behandla de vissa av vggytorna genom att verdraga dem med en jordart s klar och
glnsande, att dessa partier gra intryck av mlning, ja, till och med av konturteckning i frg.
De bruka ocks grva ut hlor under jorden, och ovanp dessa hopa de en mngd gdsel, fr att
hlorna skola tjna som tillflykt mot vinterkylan och som frvaringsrum fr skrdade produkter. Sdana
stllen mildra nmligen kldens skrpa, och om ngon gng en fiende kommer, plundrar han sdant som
ligger synligt, medan det som gmts undan och grvts ner antingen r oknt fr honom eller ocks undgr
hans uppmrksamhet just drfr att han mste ska efter det.

17.
Till kldnad ha alla en mantel, sammanhllen av ett spnne eller, om sdant saknas, av en tagg. De
tillbringa hela dagar vid hrden och elden utan ngot annat kldesplagg p kroppen. De rikaste utmrka sig
genom sin kldedrkt, inte en psande, sdan som sarmater och parther upptrda i, utan en ttt tsittande,
som lter kroppen i alla dess delar tydligt framtrda. Germanerna bra ocks djurhudar, stammarna nrmast
Rhen utan att vlja och vraka, de lngre int boende med strre urskillning, eftersom de sakna en genom
handelsfrbindelser utvecklad kldlyx. De vlja ut villebrd, och de avdragna hudarna verslla de med
olikfrgade skinnstycken frn djur som den yttre oceanen och det oknda havet alstrar.
Kvinnornas drkt skiljer sig icke frn mnnens, med undantag fr att kvinnorna rtt ofta hlja sig i
linnekldnader vilka de pryda med olika sorters purpurfrgade brder. Den vre delen av sin kldnad

frlnga de ej till rmar utan g med hela armen blottad. Men ocks den nrmaste delen kring brstet r
bar.

18.
Dock ro ktenskapen strnga hos dem, och i deras seder finnes ingenting som man skulle vilja anse mera
prisvrt. Ty de ro nra nog de enda bland frmmande folk som nja sig med en hustru var, med undantag
blott fr ett ringa ftal, som taga sig flera hustrur icke p grund av sinnlig tr utan drfr att de ansttas av
en mngd giftermlsanbud till fljd av sin dla brd. Det r ej hustrun som lmnar mannen hemgift utan
tvrtom. Nr s sker, ro frldrar och slktingar nrvarande och granska gvorna, gvor som ej valts fr att
tjna en kvinnas lyxbegr eller fr att bruden skall gra sig fin med dem, utan oxar, en hst med betsel och
tyglar, en skld med spjut och svrd. Mot sdana gvor fr man en hustru, och i gengld ger hon sjlv sin
man ngra vapen: detta betrakta de som det starkaste band, som en hemlighetsfull gudstjnst, som
ktenskapets skyddsgudar.
Fr att kvinnan ej skall tro, att tankar p hjltedd eller att krigens vgspel ej ang henne, erinras hon
redan genom den hgtidliga inledningen till det begynnande ktenskapet om att hon kommer som en kamrat
i mdor och faror, fr att bra detsamma och vga detsamma svl i fred som i strid: en sdan innebrd ha
de sammanokade oxarna, hsten med sin utrustning, vapnen som sknkas. Hon skall veta, att hon mste
leva och att hon mste d med detta fr gonen, veta, att hon mottager sdant som hon skall lmna ver t
sina barn i okrnkt och vrdigt skick, som sonhustrurna skola mottaga och som terigen skall komma
barnbarnen till del.

19.
De germanska kvinnorna leva slunda i omhgnad kyskhet utan att vilseledas av lockelser i skdespel eller
av frestelser vid gstabud. Om hemlig brevvxling ro mnnen lika okunniga som kvinnorna.
ktenskapsbrotten ro, trots den stora folkmngden, ytterligt f; deras bestraffande sker omedelbart och
ligger i de kta mnnens hnder: mannen skr av hustruns hr, klr av henne naken, driver henne s i
slktingarnas nrvaro ut ur huset och jagar henne med piska genom hela byn. Ty fr prisgiven kyskhet
finnes ingen tillgift: varken genom sknhet, ungdom eller rikedom torde hon nu kunna finna ngon kta man.
Ty dr gr sig ingen lustig ver laster, och att frfra och frfras kallas inte senaste modet.
Men nnu bttre r det i de samhllen i vilka endast jungfrur givas till kta och dr man en gng fr
alla stter punkt fr en hustrus frhoppningar och nskeml. Endast p sdant villkor f de sin enda man p samma stt som de ftt en kropp och ett liv -, att ingen tanke skall strcka sig lngre bort, att deras begr
ej skall rcka lngre, att de skola lska honom inte ssom kta man utan ssom ktenskapet sjlvt. Att
begrnsa barnantalet eller att dda ngot av de barn som fdas d arvinge redan finnes, rknas som en
skndlighet: dr betyda goda seder mera n goda lagar p andra hll.

20.
I varje hus vxa de upp nakna och smutsiga och f dessa grovlemmade, resliga gestalter som vi beundra.
Var och en nres vid sin egen moders brst; hon lmnar ingen ifrn sig till pigor eller ammor. Inget dalt i
uppfostran gr det mjligt att skilja herre frn slav: bland samma djur, p samma jord vistas de, till dess att
ldern avskiljer de friborna och tapperheten hlsar dem som sina egna.
Sent intrder de unga mnnens knsmognad, men deras alstringskraft blir till fljd drav ofrsvagad.
Med flickornas gifterml gr man sig heller ingen brdska. Dessa ha samma ungdomliga kraft och lika
hgresta gestalter som ynglingarna: lika vlutvecklade och friska ing de sin ktenskapliga frening, och
barnen bli en avbild av sina krnsunda frldrar.
Systersner tnjuta samma heder hos sin morbroder som hos sin fader. Somliga anse, att detta
blodsband r heligare och fastare, och vid mottagande av gisslan forska de fretrdesvis efter sdana mn,
i den vertygelsen att de drigenom utva en hrdare psykisk press och f ett mera omfattande grepp om
tten. Men var och en har likvl som arvingar och rttsliga eftertrdare sina egna barn, och ngot
testamente frekommer ej. Finnas inga barn, ifrgakomma i nrmaste rummet brder, farbrder och
morbrder som arvtagare. Ju flera anfrvanter genom blodsband, ju strre antal anfrvanter genom gifte,
desto strre vlvilja tnjuter en ldring, och fr barnlshet finnas inga belningar.

21.
Att vertaga bde faders och nra anhrigs svl fientliga som vnskapliga frbindelser r ndtvng. rvd
fiendskap r dock ej fr all framtid omjlig att frlika; till och med mord sonas nmligen med ett visst antal
strre och mindre boskapsdjur, och hela tten mottager gottgrelsen, ngot som r gagneligt fr det
allmnna, eftersom fientligheter ro farligare i frening med tygells frihet.
Inget annat folkslag gnar ett mera slsande intresse t sllskapligt och gstvnskapligt umgnge. Att
frvgra ngon mnniska, vem det n m vara, tak ver huvudet betraktas som nidingsdd: var och en
mottager sin gst med s utskta anrttningar som hans stllning medgiver. Nr kalasandet r ver, anvisar
den som just avslutat sitt vrdskap ett annat kvarter t sin gst och ledsagar honom dit. Utan inbjudan bege
de sig till nrmaste grd. Och det gr detsamma: de bli mottagna med lika stor lskvrdhet. P knd och
oknd gr man ingen skillnad, nr det gller gstvns rtt. Om ngon vid sin avfrd begr att f med sig
ngot, hr det till god sed att ge honom det, och med samma ltthet kan man begra en gengva. De gldja
sig t gvor, men de fordra ingen ln fr det de ge, och ej heller knna de sig bundna av det de f.

22.
Genast efter uppstigandet, som de merendels frlgga till lngt fram p dagen, bruka de bada, oftast i varmt
vatten, d ju hos dem vintern hrskar strsta delen av ret. Efter badet hlla de mltid: var och en har sin
bestmda sittplats och sin srskilda matbrda. Bevpnade bege de sig drp ut till sina sysslor och lika ofta
till gstabud. Att frdriva ett dygn med oavbrutet drickande lnder ingen till skam. Ssom r att vnta bland
rusiga mn uppst titt och ttt grl, som sllan gras upp genom ordskifte, men oftare med banehugg och
sr.
Men ocks om ovnners frsoning, om ingende av giftermlsfrbindelser, om val av hvdingar, ja,
rentav om fred och krig verlgga de merendels vid sina gstabud; ty de mena, att det inte finns ngot
tillflle som gr sinnet mera ppet fr rttframma tankar eller hnfrelsen livligare fr hgt siktande planer.
nnu alltjmt frmr detta folk tack vare sin avsaknad av svl naturlig som frvrvad illslughet under
frigjort skmt yppa hjrtats hemligheter, allas tankevrld ligger slunda fullstndigt blottad. Dagen efter tar
man upp frgorna till frnyad prvning, och drigenom komma bda tillfllena till sin fulla rtt: man
verlgger, nr man ej kan frstlla sig, man beslutar, nr man ej kan frg sig.

23.
Som dryck anvnda germanerna en vtska beredd av korn eller vete, vilken genom jsning fr en sorts
likhet med vin; de som bo nrmast Rhen tillhandla sig ocks vin. Deras fda r enkel: vilda frukter, nyfngat
villebrd eller tjock mjlk. Hungern jaga de bort utan srskild anrttning, utan kryddor. Mot trst ro de ej lika
terhllsamma. Om man efterkommer deras dryckenskapsbegr genom att skaffa dem s mycket de vilja
ha, komma de att besegras minst lika ltt genom sina laster som genom vapenmakt.

24.
Det finns endast ett slags skdespel hos dem, men det terkommer vid varje festlig samvaro: nakna unga
mn kasta sig med sprng fram mellan svrd och mot dem riktade spjut - de utfra detta som en lek; vning
har givit frdighet och frdigheten behag. Men snd vinning r ej mlet: belningen fr deras om n aldrig
s djrva vermod r blott skdarnas frtjusning.
Trningsspel bedriva de frunderligt nog i nyktert tillstnd ssom ngon sorts allvarlig syssla och
dagalgga drvid en sdan dumdristighet, nr det gller vinst eller frlust, att de, sedan de blivit av med
allt, stta sin frihet och sin person p spel i det oterkalleligen sista kastet. Den som frlorar gr i frivillig
trldom: ven om han r den yngre och kraftigare, lter han sig bindas och sljas. Sdan halsstarrighet visa
de i en galenskap: sjlva kalla de den ordhllighet. Dem som blivit trlar i denna stllning avlgsna de
genom frsljning fr att befria ocks sig sjlva frn segerns skam.

25.
Sina vriga trlar anvnda de inte s som vi romare, vilka noga frdela gromlen p tjnstefolket: hos dem
rr varje trl om en egen boplats och egna husgudar. Husbonden lgger honom att, ssom en arrendator
mste gra hos oss, lmna en viss kvantitet spannml, en del boskap eller klde, och blott i s mtto r
trlen underlydande. I vrigt utfra hustru och barn hemmasysslorna. Endast sllan frekommer det, att en

trl bestraffas med prygel, bojor eller tvngsarbete: det hnder visserligen, att de sl ihjl en trl, men det
sker inte fr att upprtthlla en strng husordning utan i uppbrusande vrede, ssom nr man drper en
ovn, blott med den skillnaden, att straff uteblir.
De frigivna trlarna st inte mycket ver de vanliga, sllan betyda de ngot i grden och aldrig
ngonting inom samhllet, med undantag endast fr de stammar som regeras av kungar. Ty dr klttra de
upp ver bde friborna och hgttade. Hos andra folk r de frigivnas underordnade stllning ett tecken p
medborgerlig frihet.

26.
Att bedriva ocker och att utstrcka ockret till rntorna r oknt hos dem, och drfr ro de bttre skyddade
dremot n om bruket i frga hade varit frbjudet.
krarna tagas vxelvis i besittning av alla samfllt i frhllande till odlarnas antal; drp frdela de
dem sinsemellan efter rang. Genom sin vidstrckthet ro flten ltta att dela. Den odlade jorden byta de fr
vart r, men odlingsbar mark finnes likvl ver. Ty de nedlgga ingen mda p att ka jordens fruktbarhet
och omfng; de plantera slunda ej frukttrd, de anlgga ej avskilda ngar, ej heller trdgrdar med
bevattningsmjligheter: det r blott en sdesskrd som avfordras jorden. Till fljd hrav indela de ej heller
sjlva ret i lika mnga rstider som vi: blott fr vinter, vr och sommar ga de begrepp och benmningar,
men bde om hstens namn och om dess frdelar ro de i lika grad okunniga.

27.
Vid begravningar utvecklas ingen stt: endast den sedvnjan iakttages, att frejdade mns stoft brnns med
srskilda sorters ved. P blets stapel hopa de ej bonader eller vlluktande mnen. Den dde fr alltid sina
vapen med sig; vid somligas bl lter man ocks hsten flja sin herre. Den gravvrd som reses r
grstorvor: minnesvrdarnas hga och mdosamma hedersbetygelse frsm de ssom en tyngande brda
ver de hdangngna. jmmer och trar bortlgga de snart, men sent sorgen och vemodet. En heder r fr
kvinnorna att srja, fr mnnen att minnas.
Detta r vad jag rent allmnt har inhmtat om samtliga germaners ursprung och seder. Nu kommer
jag att frtlja om de enskilda stammarnas seder och bruk, i den mn dessa skilja sig frn de allmnna,
samt om vilka stammar som inflyttat i Gallien frn Germanien.

DE ENSKILDA STAMMARNA
(Kap. 2828-46)

28.
Enligt uppgift av den frmste bland sagesmn, den till gud vordne Julius Caesar, hade gallerna fordom en
starkare maktstllning n germanerna. Drfr r det troligt, att ven galler kommit ver till Germanien. Ty en
flod var ju blott ett ringa hinder fr en folkstam att, s snart den vuxit i styrka, ervra och flytta ver till
boplatser som d nnu voro allas egendom och icke uppdelade p mktiga kungariken.
Omrdet mellan den herkyniska skogen samt floderna Rhen och Main togs slunda i besittning av
helvetierna, det dr bortom liggande av bojerna; bda stammarna voro galliska. nnu i dag lever namnet
Boihaemum kvar och hnsyftar p traktens gamla historia, fastn de forna inbyggarna eftertrtts av nya.
Men om araviskerna inflyttat i Pannonien frn oserna, som bo i Germanien, eller om oserna frn
araviskernas omrde inkommit i Germanien - de ha nnu alltjmt samma sprk, bruk och seder - r oskert;
fordom, d armodet och friheten voro lika stora, erbjdo ju bda strnderna (kring Donau) samma fr- och
nackdelar.
Trevererna och nervierna vilja rentav prla med fregivet germanskt ursprung, som om de genom
denna blodsfrvantskapens ra skulle kunna undg att bli likstllda med de kraftlsa gallerna. Vid sjlva
stranden av Rhen bo de otvivelaktigt germanska folken vangioner, triboker och nemeter. Inte ens ubierna
skmmas ver sitt ursprung; de ha dock frvrvat sig utmrkelsen att vara romersk koloni och fredraga att
benmnas agrippinabor efter sin grundare. De gingo fr lnge sedan ver Rhen, och till fljd av den
plitlighet som de givit prov p fingo de boplatser alldeles invid Rhens strand, fr att avvrja anfall, ej fr att
st under uppsikt.

29.
Av alla dessa stammar ro bataverna de frmsta i tapperhet. De bo dels p en smal remsa av Rhens strand,
dels, och huvudsakligast, p en i floden. De voro en gng ett folk bland chatterna, men utvandrade till fljd
av inre stridigheter till de boplatser dr de skulle bli en del av det romerska vldet De ga alltjmt den
aktade stllning och den utmrkelse som deras gamla frbund med oss medfrt: de frnedras nmligen
ej med skyldighet att erlgga skatter, och ingen romersk statsfrpaktare skinnar dem. Fritagna frn plagor
och extra utskylder samt frbehllna uteslutande fr anvnd i strider sparas de fr krigen ssom vapen till
anfall och frsvar.
I samma lydnadsfrhllande str ven mattiakernas stam; ty det romerska folkets hghet har frt
vrdnaden fr dess vlde bortom Rhen, bortom de gamla grnsmrkena. Slunda ha mattiakerna boplatser
och landomrde p sin strand av Rhen, men sinnelaget och hjrtat ha de hos oss; i vrigt ro de lika
bataverna, bortsett frn att de, bl.a. till fljd av sjlva jordmnen och klimatet i sitt land, begvats med ett
livligare temperament.
Till Germaniens folk skulle jag inte vilja hnfra dekumatlandets odlare, ehuru dessa slagit sig ner p
andra sidan Rhen och Donau: allskns galliska strykare, som armodet ingivit dristighet, bemktigade sig hr
mark, till vilken deras besittningsrtt var tvivelaktig. Sedan vr grnsvall senare anlagts och posteringarna
framflyttats, anses folket utgra ett hrn av vrt rike och en del av vr provins.

30.
Norr om denna trakt bo chatterna, vilkas omrde brjar vid den herkyniska skogsmarken. Terrngen r hr
inte s flack och sumpig som i de vriga landskap i vilka Germanien ppnar sig: hjderna strcka sig utan
avbrott vidare och glesna blott s smningom; den herkyniska skogen fljer sina chatter p vgen och stter
dem samtidigt ifrn sig.
Detta folkslag har hrdigare kroppar n vriga germaner, seniga lemmar, hotfull blick och i sjlsligt
hnseende en strre livaktighet. Fr att vara germaner ro de mycket berknande och sluga: de ge beflet
t utvalda mn, de lyda deras order, de kmpa i ordnade led, de ta fasta p gynnsamma tillfllen, frst att
uppskjuta ett anfall, indela planmssigt sin dag, frskansa sig mot natten; lyckan rkna de som en oviss
faktor, men tapperheten ssom en sker, och, vad som r hgst sllsynt, ja, blott romersk krigstukt frunnat,
de stta strre tillit till anfraren n till manskapet.
Hela deras styrka ligger samlad hos fotfolket, vars packning frutom av vapen ocks tynges av
jrnverktyg och livsmedelsfrrd. Till strid ser man andra stammar tga, chatterna till krig. Sllan inlta de
sig p strvtg och planlsa drabbningar. Det r frvisso beridna truppers egenhet att raskt vinna en seger
och att raskt sl till retrtt: snabbhet r granne till fruktan, betnksamhet en nra frnde till fasthet.

31.
Det finns ett bruk, som iakttages ocks av andra germanska folk - visserligen sllan och som fljd av vars
och ens personliga dristighet - men som hos chatterna blivit allmn sed: att lta hr och skgg vxa, s
snart man blivit fullvuxen, och ej befria sig frn denna ansiktsdrkt, som man hgtidligen lovat bra och
frpantat t tapperheten, frrn man slagit ihjl en fiende. Lutade ver blod och byte skra de hret frn
pannan och frklara, att de frst nu betalat priset fr sin fdelse och gjort sig frtjnta av fosterland och
frldrar. De fega och de stridsodugliga fortstta att vara lika ovrdade som frut. De tappraste bra
dessutom en ring av jrn - stammen betraktar detta som ngot vanrande - liksom en sorts boja, som de
befria sig frn frst genom att dda en fiende.
En stor mngd chatter ro frtjusta i att se ut p nyss beskrivna stt; nnu som grnade mn
bibehlla de detta karakteristiska yttre, ltta att utpeka svl fr fienden som fr stammens folk. I alla strider
r det de som g frst till anfall: de bilda alltid frmsta linjen, som r sllsam att skda, ty inte ens fredslugn
ger dem mildare anletsdrag eller hyfsade vanor.
Ingen av dem har hem eller hus, krar eller ngot annat att bekymra sig om. Sin frsrjning f de hos dem
de hndelsevis gsta; de slsa med andras egendom och frakta vad de sjlva ha, tills en dag den blodlsa
lderdomen gr dem ur stnd att lngre vara dessa hrda hjltar.

32.
Som nrmaste grannar till chatterna bo usiper och tenkterer invid Rhen, vilken redan hr flyter fram i en
plitlig strmfra och slunda r i stnd att utgra grns. Tenktererna ga utver den vanliga krigarran ett

srskilt anseende som framstende ryttare. Lika stor bermmelse tillkommer tenkterernas rytteri som
fotfolket hos chatterna. Det var deras frfder som lade grunden till ridskickligheten; de yngre slktleden
flja dem i spren. Ridning r barnens lekar, ynglingarnas tvlan; ja, gamlingarna fortstta ihrdigt drmed.
jmte tjnstefolk, hus och hem och annat lagligen rvt gods lmnas ocks hstarna i arv, men de g ej ver
p ldste sonen, ssom arvet i vrigt, utan p den av snerna som r den ofrvgnaste och bste krigaren.

33.
Bredvid tenktererna levde frr bruktererna; nu uppges det att chamaver och angrivarier ha dragit in p
brukterernas omrde, sedan dessa blivit slagna och i grund frintade till fljd av en sammansvrjning mellan
angrnsande stammar. Denna kan ha varit frukten av hat mot fiendens vermod, av rovets lockelse eller av
ngon gudarnas ynnest gentemot oss: ty de missunnade oss inte ens synen av striden. ver sextio tusen
man stupade, inte fr romerska vapen, utan - vad som r nnu hrligare - till vra gons frlustelse. Mtte,
det r min bn, barbarfolken nu och allt framgent andas om icke krlek till oss, s tminstone hat mot
varandra! Ty om rikets destimma en gng slr, kan Lyckan ingenting hgre sknka oss n vra fienders
tvedrkt.

34.
De landomrden dr angrivarier och chamaver bo stngas i deras rygg av dulgubiner och chasuarier samt
av andra folkslag, om vilka blott knapphndiga uppgifter st till buds; framfr dem ter vidtager frisernas
land. Dessa kallas stor- och lillfriser efter mttet av sina stridskrafter. Som ett brm begrnsar Rhen dessa
tv folkgruppers land nda fram till oceanen; drjmte bo de runt omkring vldiga insjar, ver vilka
romerska flottor seglat.
Ja, dr borta ha vi till och med vgat oss ut p sjlva oceanen; ett rykte har gjort allmnt gllande, att
Herkules' stoder dr alltjmt finnas kvar. S sgs det, vare sig nu Herkules verkligen beskt dessa nejder
eller det bara r vi som enats om att med hans bermda person frbinda allt storsttligt, p vilken plats det
n uppenbarar sig. Djrvhet saknade Drusus Germanicus ej, men oceanen var likvl ett hinder fr
forskningar svl rrande havet sjlvt som rrande Herkules. Sedan dess har ingen gett sig in p sdana
vgstycken; och i vad avser gudarnas grningar har man funnit tron vara ostraffligare och dmjukare n
vetandet.

35.
Hittills ha vi lrt knna Germanien t vster. t norr buktar sig landet kraftigt bakt. Alldeles i brjan mter
chaukernas stam. Dess omrde begynner visserligen redan intill det frisiska och upptar en del av
kustbygden, men det utbreder sig icke frty lngs med grnserna till de folkslag som jag nyss skildrat, fr att
sluta i en inbuktning nda inne i chatternas land. S ofantlig r den ytvidd som chaukerna inte bara inneha
utan ocks uppfylla.
De ro ett bland germanerna mycket ansett folk, som fredrar att hvda sin storhet med rttrdighet.
Vinningslystnad och vermod ro dem fjrran, de leva i lugn och avskildhet, de utmana aldrig till krig eller
fara rvande och plundrande fram p hrjningstg. Det frnmsta beviset p deras tapperhet och styrka r
det frhllandet, att de frm vidmakthlla sin verlgsenhet utan att beg ofrrtter. Alla ha dock sina
vapen till reds; ja, skulle s krvas, str en hr frdig med mn och hstar i stor mngd. Ocks under f
fredslugn r deras anseende lika stort.

36.
Lngs grnserna till chauker och chatter ha cheruskerna lnge i ostrd ro ltit en alltfr rundlig och
frslappande fred rda. Detta medfrde strre njutning n trygghet; ty bedrglig r den ro man hnger sig t,
om man r omgiven av tygellsa och mktiga grannar. Dr vldet regerar, ro ansprkslshet och rlighet
namn som komma blott den starkare till del. Drav beror det, att cheruskerna, som en gng hette de goda
och rttvisa, nu kallas de lata och dumma; men t chatterna, deras segerherrar, har framgngen frlnat
anseende som visa.
Foserna, nra grannar till cheruskerna, drogos med i dessas fall; i motgngen ro de nu deras
olycksbrder i samma frdmelse, medan de i framgngens dagar voro dem understllda.

37.
I nyssnmnda utbuktning av Germanien bo kimbrerna nrmast oceanen. De ro nu ett visserligen litet
samhlle, dock vldigt i frga om ra. Vida omkring sknjas spren av deras forna ryktbarhet, ssom de
rymliga lgerplatserna p bda strnderna av Rhen. Av lgrens omkrets kan man nnu i dag sluta sig till
den vldiga mngden folk i kimbrernas stam och till dess handlingskraft samt f en bekrftelse p dess stora
utvandring.
Rom var p sitt sexhundrafyrtionde r, nr klangen av kimbrernas vapen under Caecilius Metellus'
och Papirius Carbos konsulat fr frsta gngen ndde staden. Rkna vi hrifrn och till kejsar Trajanus'
andra konsulat, f vi sammanlagt inemot tvhundratio r. Under s lng tid ha vi gnat oss t att besegra
Germanien.
Under den lnga mellanperioden ha frlusterna varit betydande p mse sidor. Varken samniter eller
karthager, varken spanjorer eller galler, nej, inte ens partherna ha gjort sig oftare pminta; vildare n
Arsakes' envldsmakt r germanernas frihet. Ty vad skulle vl stern kunna kasta oss i ansiktet mer n
Crassus' blodiga nederlag? Men stern frlorade ju sjlv sin Pacorus och tvangs kasta sig till en Venitidius'
ftter.
Germanerna ter besegrade i grund eller tillfngatogo Carbo, Cassius, Aurelius Scaurus, Servilius
Caepio och Maximus Mallius, de bervade romerska folket i tt fljd fem konsulshrar, och inte ens
Augustus lto de undslippa: de utplnade Varus och de tre legionerna under honom. Gaius Marius slog dem
i Italien, den till gud vordne Julius Caesar slog dem i Gallien, Drusus, Nero (Tiberius) och Germanicus slogo
dem inne i deras eget hemland men ingen gjorde det ostraffat. P detta kommo Gaius Caesars (Caligulas)
oerhrda hotelser, som utmynnade i en ren fars.
Drp fljde en tid av fred; men nr vr tvedrkt och vra inbrdesstrider gvo dem lgligt tillflle,
ervrade de legionernas vinterlger och skte till och med f Gallien p sin sida. Drifrn blevo de
visserligen terigen frdrivna, men nda in i senaste tid har antalet triumfer som vi firat ver dem varit strre
n de vunna segrarnas.

38.
Jag vergr nu till att skildra sveberna. De utgra ej en enhetlig stam, ssom chatter och tenkterer; de
inneha nmligen strre delen av Germanien, och trots att de g under den samlande benmningen sveber,
ro de alltjmt uppdelade i srskilda stammar med srskilda namn.
Ett karakteristiskt drag fr detta folk r att de stryka hret snett och binda upp det i en knut; hrigenom
skilja sig sveberna frn vriga germaner och de friborna bland sveberna frn trlarna. Samma hrmod
frekommer visserligen hos andra folkslag - mhnda beroende p att de ro befryndade p ngot stt med
sveberna eller ocks p hrmningslust en vanlig freteelse - dock sllan och endast bland de yngre
mnnen. Sveberna dremot bibehlla det nda in i grhrsldern. Man kammar det toviga hret bakt och
binder ofta upp det p sjlva hjssan. Hvdingarna ha nnu prydligare frisyr. Hrutinnan gna de sitt
utseende omsorg, men en harmls omsorg. Ty det r inte fr att lska eller lskas: det r fr fiendens gon
som de pryda sig srskilt noga, fr att f ett slags hgrest och skrckinjagande yttre, nr de draga i krig.

39.
Som de ldsta och frnmsta bland sveberna beteckna sig semnonerna; bekrftelse p stammens ldriga
ursprung finna vi i deras religionsbruk. P faststlld tid samlas alla genom blodsfrvantskap
sammanhrande folk, fretrdda av beskickningar, i en skog som hlles helig: den r nmligen invigd av
frfderna och fruktad sedan urminnes tid. Med ett mnniskooffer i samhllets namn fira de dr den hemska
inledningen till sin barbariska gudstjnst.
Ocks p ett annat stt visar man lunden vrdnad: ingen gr in i den utan att vara bunden med en
boja, tecknet p att han r gudomen undergiven och ppet erknner dess makt. Rkar ngon snava och
falla, fr han ej hjlpas p ftter och resa sig: de rulla sig ut lngs med marken. Hela deras vidskepliga tro
grundar sig p frestllningen att stammen leder sitt ursprung frn den platsen, att guden, som hrskar ver
allting, finnes dr och att allt annat r lagt under honom och lyder under honom.
Semnonernas lycka ger dem kat anseende: hundra hraden bebo de, och deras stora samlade
folkmngd kommer dem att knna sig som huvudstammen bland sveberna.

40.
Langobardernas frejdade namn har dremot sin grund i deras ftalighet. De ro runt om inneslutna av en
mngd starka folk men leva likvl i trygghet, inte till fljd av undergivenhet utan genom ofrvgna strider.
Nrmast dessa bo revdigner, avioner, anglier, variner, evdoser, svardoner och nuitoner, vilkas omrden
kringgrdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt ngot anmrkningsvrt drag, frnsett
att de alla gemensamt dyrka Nerthus - vilket betyder Moder jorden - och tro, att hon ingriper i mnniskors
frehavanden och kommer kande till sina folk.
P en i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som tckes av ett klde.
Denna vagn har endast prsten tilltelse att vidrra. Han r den som mrker, nr gudinnan r tillstdes i sitt
allraheligaste, och som med djup vrdnad ledsagar henne, nr hon kommer kande, dragen av kor. Glada
ro dagarna d, festsmyckade alla de platser som hon aktar vrdiga att beska och gsta. Man brjar ej
krig, man upptrder icke bevpnad, allt jrnverktyg hlles undanlst, fred och ro knner man och lskar man
d, men blott d, till dess att samme prst terfr gudinnan till helgedomen, nr hon blivit mtt p samvaro
med ddliga.
Vagnen, kldet och - om man vill tro p det - sjlva kultbilden tvttas drp i en sj, som ligger i
hemlig avskildhet. Uppdraget utfres av trlar, vilka samma sj strax drp drar ner i sitt djup. Detta har
skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det vsens natur som blott de till dden vigda f
skda.

41.
Nmnda del av svebernas omrde strcker sig in i Germaniens avlgsnare trakter. Nrmare oss ligger - fr
att nu flja Donau, liksom jag nyss fljde Rhen - hermundurernas rike. Dessa ha varit romarna trogna och
ro drfr de enda germaner som f driva handel inte bara vid Donaus strand utan ocks nda inne p
romerskt omrde i provinsen Rtiens frnmsta koloni. Var som helst och utan bevakning g de ver floden.
Fr andra germanfolk visa vi blott upp vra vapen och hrlger, men fr dessa ha vi ppnat vra hus och
lantgods utan deras egen stundan.
l hermundurernas land rinner den vittbermda och fordom fr oss vlbekanta floden Elbe upp.
Numera hra vi blott talas om den.

42.
I hermundurernas nrhet bo naristerna, drnst markomanner och kvader. Markomannernas ra och
krigiska styrka st i srklass; tapperheten frvrvade till och med sjlva deras hemvist t dem, nr de en
gng frdrevo bojerna. Inte heller narister eller kvader vanslktas. De nmnda stammarna bilda s att sga
Germaniens panna, s lngt landet framtill begrnsas av Donau.
Markomanner och kvader ha nda in i vr tid valt sina kungar ur den egna stammen, ur Maroboduus'
och Tuders bermda slkt; numera godtaga de ocks sdana frn annan stam. Men konungarnas styrka
och makt ro beroende av romerskt inflytande. Sllan hjlpa vi dem med vapen, oftare med pengar; men
detta gr dem ej mindre starka.

43.
Markomanner och kvader omgivas i ryggen av marsigner, kotiner, oser och burer. Av dessa ro
marsignerna och burerna till sprk och levnadsstt mycket lika sveberna, medan kotinernas galliska
tungoml och osernas pannoniska rja, att de icke ro germaner, liksom det frhllandet att de frnedra sig
till att erlgga skatter. Den ena delen av dessa tvinga sarmaterna p dem, den andra delen kvaderna, under
hnvisning till att de ro frmmande folk. Kotinerna f till och med bryta jrn, en n strre skam.
Alla dessa folk ha till vervgande delen slagit sig ner i skogsomrden och p bergshjder, men
endast i ringa utstrckning p slttland. Ty Svebien r delat och kluvet av en oavbrutet framlpande
bergsrygg, och bortom denna bo en stor mngd stammar, av vilka lugiernas har den strsta utbredningen
med frgreningar i ett flertal folkgrupper. Det rcker med att nmna de mktigaste: harier, helvekoner,
manimer, helisier och nahanarvaler.
Hos nahanarvalerna visas en lund, i vilken en ldrig kult utvas. En prst i kvinnoskrud leder den,
men de tv gudarna benmner man med romersk tydning Castor och Pollux. Sdant r gudamaktens
vsen, medan det verkliga namnet r Alci. Inga bilder frekomma, inte ett spr av frmmande trosinflytande;
likvl dyrka de dem som brder, som ynglingar.

Fr att tervnda till harierna ro dessa verlgsna de nyss upprknade folken i styrka, men drjmte
bistra krigare, som frhja intrycket av sin medfdda vildhet genom teknisk och taktisk fintlighet: deras
skldar ro svarta, deras kroppar mlade, de vlja becksvarta ntter fr sina anfall, och spkhrens blotta
uppdykande i sin fasavckande, skugglika skepnad injagar skrck; ingen fiende str ut med denna
sllsamma syn av en sorts avgrundsvsen. Ty det frsta som besegras i alla strider r gonen.

44.
P andra sidan om lugiernas land bo goterna, som styras av konungar, redan hr en aning stramare n
vriga germanska stammar, men nnu inte s stramt att deras frihet r ventyrad. Drefter mta rugier och
lemovier i oceanens omedelbara grannskap. Utmrkande fr alla dessa folk ro runda skldar, korta svrd
samt lydnad fr konungarna.
Svionernas samhllen flja nu; de ligga ute i sjlva oceanen. Frutom i mn och i vapen ha de sin
styrka i flottor. Skeppens form avviker frn den vanliga i det hnseendet, att en spetsig stv t bda hllen
bildar en framstam, som alltid r klar fr landning. Segel fra de icke, ej heller anbringa de ror i rad vid
sidorna. rorna ro lsa, ssom brukligt r p vissa floder, och det gr att flytta dem frn den ena sidan till
den andra efter lgets krav.
Hos dem hlles ven rikedom i anseende; drfr r det blott en som hrskar, och hr utan ngra som
helst inskrnkningar: hans rtt att krva lydnad r ovillkorlig. Vapnen bras icke allmnt och stndigt som
hos vriga germaner utan hllas inlsta under bevakning, som fr vrigt sktes av en trl. Frklaringen
hrtill r den, att oceanen hindrar pltsliga fientliga anfall och vidare att bevpnade mn som g sysslolsa
ltt sl ver i sjlvsvld. Det ligger frvisso ocks i konungens intresse att inte stta vare sig en dling eller
en friboren, nej, inte ens en frigiven trl som uppsyningsman ver vapnen.

45.
Bortom svionernas land finns ett annat hav, som r stelt och nstan orrligt. Att jordens krets runt om
inneslutes och begrnsas av detta hav r sannolikt av det sklet, att det sista skenet frn den redan
sjunkande solen varar nda till soluppgngen med sdan klarhet, att stjrnglansen mattas. Vidskepliga
personer tillgga, att man dessutom kan hra solguden, nr han dyker upp ur djupet, samt sknja
konturerna av hans hstar och strlarna kring hans huvud. Hit upp, men ej lngre, strcker sig livets vrld;
s lngt talar ryktet sanning.
Lt oss fljaktligen g ver till den hgra kusten av det svebiska havet, som hr skljer aestierstammarnas
land. Dessas levnadsstt och utseende ro svebiska, men deras sprk liknar mer britannernas. De tillbedja
gudamodern. Som sin vidskepelses symbol bra de vildsvinsfigurer: detta bruk tjnar som en ersttning fr
vapen och alla sorters skyddsmedel och gr gudinnans dyrkare trygg ven bland fiender.
Sllan anvnda de vapen av jrn, mycket ofta trklubbor. Om sdesslag och andra jordens frukter
bemda de sig tlmodigare n som vore att vnta av den normala germanska lttjan.
Men ocks havet genomforska de, och ensamma av alla germaner samla de brnsten - som de sjlva
kalla gIesum - p grunt vatten eller p sjlva havsstranden. Som man kan frvnta av ett primitivt folk, ha de
likvl aldrig tagit reda p eller av andra ftt veta vad brnsten bestr av eller hur den bildas. Lnge fick den
till och med ligga oanvnd bland allt annat som havet vrker upp, tills vr praktlystnad gav den anseende.
Sjlva anvnda de den inte. Den samlas ihop i sitt naturliga tillstnd och lmnas till salu i obearbetat skick.
Med frvning mottaga sljarna det pris som bjudes.
Man kan emellertid draga slutsatsen, att brnsten utgres av en trdsaft, eftersom en del krypdjur och
till och med flygfn oftast lysa igenom; dessa ha fastnat i det flytande mnet fr att snart instngas i den
stelnande massan. jag skulle drfr vilja frmoda, att det p Vsterlandets ar och fastland, liksom i sterns
undangmda trakter, dr rkelse och balsam avsndras, finnes srskilt savrika skogar och lundar, vilka
under pverkan frn den i grannskapet uppstigande solens strlar utsndra de flytande hartser som rinna ut
i det nraliggande havet och av hftiga stormar skljas upp p motsatta kuster. Om man undersker
brnstenens beskaffenhet genom att fra den intill eld, antndes den som en furusticka och avger en fet och
stickande lga fr att slutligen bli en seg massa, som pminner om beck eller kda.
Till svionerna sluta sig sitonernas stammar. De likna vriga germanfolk bortsett frn den
omstndigheten, att en kvinna r hrskare hos dem. S djupt ha de sjunkit inte blott under fria mns villkor
utan till och med under trlars.

46.
Hr slutar Svebien. jag r osker om huruvida jag skall rkna pevkinernas, vendernas och finnarnas
stammar till germanerna eller till sarmaterna. Pevkinerna, vilka somliga kalla bastarner, likna visserligen
germanerna i sprk och seder och ha likartade boplatser och byggnadsstt. Alla leva i smuts, stormnnen
visa slapp ofretagsamhet. Genom blandktenskap tillgna de sig i avsevrd utstrckning sarmaternas
frnsttande yttre.
Venderna ha vertagit mycket av de senares sedvnjor de genomkorsa nmligen som strtrvare alla
skogs- och bergstrakter som hja sig mellan pevkinernas och finnarnas land. Dock gr man bttre i att
hnfra dem till germanerna, eftersom de uppfra fasta bostder, bra skldar och ha sin gldje i sina
ftters bruk och snabbhet. Med allt sdant r det tvrtom hos sarmaterna, som leva i vagn och p
hstryggen.
Finnarna ro hpnadsvckande vilda och vederstyggligt fattiga; inga vapen ha de, inga hstar, inga
boningar. Till fda anvnda de rter, till klder djurhudar, till nattlger marken. Sitt enda hopp stta de till
pilar, som de i brist p jrn frse med benspetsar. jakten r ett nringsfng som kvinnorna dela lika med
mnnen: de flja dem verallt och nedlgga sin del av jaktbytet. Fr spdbarnen finns ingen annan tillflykt
undan vilda djur och ovder n att stoppas in under ngot slags fltat skydd av grenar. Hit tervnda de
unga mnnen (efter jakten), sdan r de gamlas tillflyktsort. Dock anse de denna lott hrligare n att sucka
ver arbete med jorden, mda sig med husbygge och under hopp och fruktan ha sina tankar kretsande kring
egna och andras godelar. Obekymrade i sitt frhllande till bde mnniskor och gudar ha de ntt det
svraste av ideal: de knna icke ens behov av att nska sig ngot.
De vriga uppgifter som hrefter st till buds ro sgenartade: hellusier och oxioner psts ha
mnniskors ansikten och anletsdrag men vilda djurs kroppar och lemmar. Detta r outforskat, och jag skall
drfr lmna frgan ppen.

***
REGISTER VER PERSONNAMN, FOLKSLAGS
NAMN OCH GEOGRAFISKA NAMN
Vr kunskap om vissa av hr upprknade germanska stammar r begrnsad och hittills delvis grundad enbart p litterrt
material. Hur romarna betonade de latiniserade germanska person och ortnamnen r ocks till avsevrd del omjligt att
faststlla. Genomsnittslsaren, som ej gde kunskaper om germanskt sprk, accentuerade skerligen efter inhemska
mnster, t.ex. Semnnes. De faktiska kvantitetsfrhllandena i de germanska namnen i det latinska orignialet av
Germania r nnu till stor del outredda. Vi har otillfredsstllande knnedom om ett avsevrt antal namns etymologier
och drmed ocks om de i namnen ingende vokalernas kvantitet.
I det fljande utstts i mer n tvstaviga ord accent p stavelse som uppbr tonvikten, i den utstrckning vr knnedom
om ordens struktur gr detta mjligt. I tvstaviga ord ligger accenten p frsta stavelsen. Om man vidare utver
Germania (eller om man kommer ver en latinsk version) studerar olika kllmaterial som rr Germanien s hittar man
helt skert en del svrtolkade namn, fr att ge en liten hjlp p vgen har vi nedan infogat ett register ver vanligt
frekommande namn.

Abnoba mons: Schwarzwald jmte Odenwald och Rauhe

kring och s. om floden Mains mellersta del. I 200-talets
Alb. Kap. 1.
senare hlft bosatte de sig i dekumatlandet (se
Ae'stii:
stammar
vid
stersjkusten,
sannolikt
Decumates agri) och var sedan under lng tid invecklade
huvudsakligen de s.k. baltiska folken, sedermera
i strider med romarna. P 400-talet brjade de utbreda
preussare, litauer och letter. Balterna torde ha innehaft
sig ven i Elsass och Schweiz. De underkuvades av
stra stersjkusten ungefr frn Pregel upp till Finska
frankerna r 536.
viken. Den norra delen av detta omrde ervrades Albis flumen: Elbe. Kap. 41.
senare av ett finskt folk, p vilket namnet Aestii (ester) Albrna: (i handskrifterna: auriniam, fluriniam och
Albriniam): en sierska, som frmodligen levde p Drusus'
verflyttades. Kap. 45.
A'frica: hrmed avsgs framfr allt kustomrdet mitt emot
och Tiberius' tid. I denna form, som konjicierats av W.
Sicilien, ungefr motsvarande vra dagars Tunis,
Wackernagel, har vi troligen att ska ursprunget till
fornhgtyskans alrna, med lvans troIlkraft utrustat
romersk provins efter Karthagos frstring 146 f. Kr. Kap.
2.
vsen, hxa, spkvinna, eller mandragoravxten (sv.
Agrippinnses: se Ubii.
alruna), ev. drav tillverkad magisk docka. Kap. 8.
Alamnni: (s i inskrifter och bttre handskrifter; Alemanni
Alci: lugiskt gudapar, som av Tacitus jmstlles med de
r en smre form): alemanner (alla mnnen), frbund
grekiska dioskurerna (Castor och Pollux, grek. Kastor och
av vstgermanska stammar, vars krna troligen utgjorts
Polydeukes). Myten om dioskurerna r av gammalt
av semnoner (se Semnones); a. kallades av grannfolken
indoeuropeiskt ursprung och finns belagd hos greker,
sveber. De omnmns f. f. g. 213 e. Kr., d de vistades
germaner, inder, kelter och ]etter. Kap. 43.

Alpes: Alperna. Kap. 1. jfr Raeticae Alpes.

A'nglii: germansk stam, tillhrande de Nerthusdyrkande
folken, frmodligen boende ung. mellan Flensburg och
Schleswig i landskapet Angeln. Anglerna ervrade efter
450 Britannien; ordstammen i Anglii terfinnes i namnet
England. Frn kontinenten invandrade ocks de med
anglerna beslktade jutama och saxarna till Britannien.
Stamnamnen angler och saxare ingr i det lngre fram
vanliga namnet p den germanska befolkningen p de
brittiska arna.
Angrivrii: (ung. 'de som vrjer det grsbevuxna landet'):
germansk stam, nordliga grannar till cheruskerna, p
bda sidor om mellersta Weser; p Karl den stores tid
hrde de till saxarna. Kap. 33; 34.
Aravsci: illyrisk stam i Pannonien i nrheten av Donaus
kn vid nuv. Waitzen. Kap. 28.
A'rsaces: legendarisk hjlte; sges ha varit den som i
mitten av 3:e rh. f. Kr. lsgjorde parthernas iranska stam
frn seleukidernas rike och grundade arsakidernas vlde,
som snart blev en stormakt och ett klart hot mot Rom. Det
behrskade lnderna mellan Eufrat och Indus och gde
bestnd till r 226 e. Kr. jfr Parthi. Kap. 37.
Ascibrgium: frmodligen vra dagars Asberg vid Mrs
mellan Neuss och Xanten (ca 60 km norr om Kln),
slunda p Rhens vnstra sida. Tacitus tnker i samband
med Odysseustraditionen p det grek. asks, 'lgel', och
py'rgos, 'befst borg', men ngot grekiskt ursprung har
ortnamnet icke. Asberg heter p 800-talet Astburg, som
torde terg p ett ldre As(k)burg (trol. av trdnamnet
ask samt berg). Kap. 3. (ven Historiae 4, 33, dr det
framgr, att A. var en romersk militrstation.)
A'sia: hrmed menas i romersk litteratur vanligen den
romerska provinsen Asien, som omfattade strre delen
av vstra Mindre Asien. Kap. 2.
Aurlius: Marcus A. Scaurus. I kimberkriget stod r 105 f.
Kr. en romersk hr under prokonsuln Quintus Servilius
Caepio vster om Rhone, en annan under konsuln
Gnaeus Mllius Mximus' befl ster om floden samt en
framskjuten truppstyrka under den senares legat Marcus
Aurelius Scaurus i allobrogernas land i Gallia
Narbonensis (sydstra Frankrike mellan Lyon, Genve
och Isre). A. Scaurus och hans truppstyrka frintades av
kimbrerkonungen Bojorix, och de bda andra romerska
hrarna led fullstndigt nederlag i slaget vid Arausio
(Orange). Kap. 37.
Aurnia: se Albruna.
Aviones: ('borna' el. 'Iglandsinnevnarna'): germansk
stam med boplatser p de nordfrisiska arna och
kustremsan i Nordfrisland. Kap. 40.
Bastrnae: (el. Basternae): troligen ett germanskt folk, som
dock tidigt skilt sig frn huvudmassan av germaner. Det
upptrdde redan omkring 200 f. Kr. vid donaumynningen
och i landet . om Karpaterna, som stundom kallas Alpes
Bastrnicae, nda bortom Dnjestr. B. var i frbund med
Filip III och Perseus av Makedonien mot romarna i frra
delen av 2:a rh.; kung Mithridtes av Pontos (omkr. 132
-63 f. Kr.) anvnde bastarniska legotrupper i sina
lngvariga strider mot romarna i Mindre Asien. En mngd
avbildningar
av
b.
finns
p
det
romerska
segermonumentet i Adarnklissi, Rumnien. Kap. 46.
Batvi: (mtningen Btavi finns ven belagd): germansk
stam mellan Lek, nedre Rhen och Waal. Sedan Drusus'
tid tillhrde bataverna romarriket och bildade en del av
provinsen Germania inferior (Nedre Germanien). Enligt
Tacitus tillhrde b. ursprungligen chatternas stam . om
Rhen men utvandrade vsterut till fljd av inre
stridigheter. Bataver hjlpkohorter (Batavorum cohortes)

spelade en viktig roll i den romerska hren; de bataviska

soldaterna var knda som srskilt goda simmare. Om
deras uppror under Julius Civilis se Inledningen s. 18.
(Namnet kvarlever i det hollndska landskapsnamnet
Betuwe [utt. btyve] och det tyska stadsnamnet Passau,
av Btava, nml. castra, lger.) Kap. 29.
Boihaemum: (av Boii, se f., och germ. haima-, got. haims,
fornhgty. heim): bojerhemmet, nuv. Bhmen. Kap. 28.
Boii: [utt. boji]: keltiskt folk, som ursprungligen bodde vid
Main och Neckar, senare bl.a. i norra Italien (Romagna)
och i Bhmen (den senare folkgruppen syftas hos
Tacitus). B. innehade Bhmen nnu vid slutet av 2:a rh.
f. Kr., d kimbrerna kom tgande norrifrn. Omkring 60 f.
Kr. utvandrade b. under trycket frn vissa svebiska
stammar till Noricum och Pannonien. En del av dem
kvarstannade i Pannonien efter strider med tauriskerna
och blev senare frintade av dakerkonungen Burebista.
En annan del av b. slt sig till de utvandrande
helvetierna, tgade med dem in i Gallien r 58 f. Kr. men
blev jmte helvetierna slagna av Caesar vid Bibracte,
varefter de bosatte sig hos hacduerna i . delen av
Gallien. Namnet Boii lever kvar ven i Bayern. Kap. 28;
42 (uppgiften hr att markomannerna en gng frdrev
bojerna frn Bhmen kan knappast vara riktig).
Britnnia: nuv. England och Skottland. De keltiska
invnarna kallades Britanni, deras sprk Britannica
lingua. Kap. 45.
Brcteri: germansk stam mellan Lippe och vre Ems, i 1:a
rh. e. Kr. en av de mktigaste vstgermanska
folkgrupperna.
B.
utmrkte
sig
i
slaget
i
Teutoburgerskogen r 9 e. Kr. och understdde lngre
fram det bataviska upproret. Sierskan Veleda (se d.o.)
tillhrde denna stam. Kap. 33.
Buri: germansk stam vid Weichsels och Oders kllor. Kap.
43.
Caeclius: Gaius Metellus: konsul r 113 f. Kr. Kap. 37.
Caepio: Q. Servilius G, se Aurelius. Caesar: rftligt
tillnamn som bars av diktatorn Gaius Julius Caesar och
dennes adoptivson Gaius Julius Caesar Octavianus,
vilken r 27 f. Kr. antog namnet Augustus. ven de
fljande kejsarna av det julisk-claudiska huset bar
namnet Caesar, som fr.o.m. Vespasianus (69 e. Kr.) blev
ett fast led i den romerska kejsartitulaturen (drav Kaiser,
kejsare). Kap. 37. jfr Iulius, Gaius.
Carbo: se Papirius.
Cssius: Lcius C. Longnus, konsul, besegrades r 107 f.
Kr. i s.v. Gallien av den utvandrade helvetiska stammen
tigurinerna; konsuln stupade, och hren kapitulerade
villkorslst (jfr Caesar, De bello Gallico 1, 7 o. 12 ff.).
Frmodligen deltog ocks germaner i striden, eftersom
Tacitus nmner Cassius bland dem som tillfogats
nederlag av germanerna. Kap. 37.
Castor: en av dioskurerna (Zeusgossarna), tvillingbroder
till Pollux (grek. Polydeukes). Bda skildrades i sagorna
som duktiga idrottsmn, Castor som skicklig ryttare,
Pollux som knytnvskmpe. De dyrkades smningom
som rddande gudar, vilka pstods visa sig i striderna p
den sida som segern skulle tillfalla. De kallades ocks
av sjomn, fr vilka de i stormvder sades uppenbara sig
som tv eldslgor ver masttoppen (elmseld) * Kap. 43.
Chamavi: germansk stam, ursprungligen grannar till
friserna. Landskapet kring Vechtel och Yssel hette nnu
p medeltiden Hamaland. Senare slog sig ch. ner i
omrdet mellan Lippe och Ruhr. Kap. 33; 34.
Chasurii: liten germanstam, Hasefolket, bodde vid
Ems' biflod Hase och lnge int Weser. Kap. 34.

Chatti: stor germansk stam som bodde i nuv. I-IessenNassau, en port till det inre Germanien, vilken de
frsvarade tappert och i stort sett framgngsrikt under
romersk kejsartids frsta rhundrade. Efter cheruskernas
tillbakagng var de den ledande germanska stammen i
kampen mot romarna. Deras huvudort var Mattium
(Metze); lngre fram i tiden hette de Hesser (Hessen,
vergngsformer Hassi, Hassiones, Hessi). Kap. 29-32;
35; 36; 38.
Chauci: germansk stam vid Nordsjn mellan Elbes,
Wesers och Ems' mynningar; deras makt strckte sig
enligt Tacitus nda ned till chatternas omrden, en
uppgift som dock blivit starkt betvivlad. Ch. stod i frbund
med romarna; drav frmodligen Tacitus' vlvilliga
instllning till dem. Hans skildring av ch. i Germania r
tvivelsutan en sknmlning. I Annalerna (Il, 113 o. 15, 55)
lmnar han uppgifter om deras krigiskhet och rovlystnad
till lands och till sjss. Plinius d. framstller, troligen med
verdrifter sin sida, en vid Nordsjn boende grupp av
ch. som erbarmligt fattig (Naturalis I-Iistoria 16, 2 ff.).
Enligt Ptolemaios (2, 2, 8) slog sig ch. ner bl.a. p Irland.
Kap. 35, 36.
Chersci: germanskt folk vid Weser och i omrdet .
drom till Elbe mellan chatter och angrivarier. Ch. ndde
historisk bermmelse genom sin ledare Arminius, vilken
anfrde ch. och andra stammar vid frintandet av Varus'
legioner i Teutoburgerskogen r 9 e. Kr. (se Inledningen,
s. 14). r 17 e. Kr. bekmpade Arminius framgngsrikt
kung Marbod i Bhmen. Cheruskernas maktstllning
hade nu ntt sin hjdpunkt. Yttre tryck och inbrdes
splittring tillkom dock snart, Arminius fll offer fr en
konspiration, och drmed hade ocks hans stam spelat
ut sin roll.
Cimbri: germansk stam, som utvandrade frn sina
boplatser p Jylland mellan 120 och 115 f. Kr., mjligen
bortdrivna av ngon naturkatastrof. Sedan 113 f. Kr.
(slaget vid Noreia i vstra donauomrdet) hotade de
romarriket, tills de, jmte med dem frbundna teutoner
och ambroner, frintades av Marius i blodiga fltslag
(teutoner och ambroner vid Aquac Sextiae 102,
kimbrerna vid Vercellae 101, se Marius).
Claudius: 1. Tiberius Cl. Nero, kejsar Tiberius (14-37 e.
Kr.), f. 42 f. Kr., son till Livia Drusilla och Tiberius
Claudius Nero, adopterad av Augustus och senare
dennes eftertrdare. Liksom brodern Drusus (se Claudius
2) fick han av Augustus mnga militra uppdrag i
Germanien, dr han med vissa avbrott var verksam i
decennierna fre och efter Kr. f. fram till r 12. Som
kejsare fasthll han vid Augustus' germanska politik,
avstod frn att ska frverkliga planerna p Elbe som
imperiets grns i ster och norr och hemkallade
Germanicus, nr han ansg rhengrnsen tryggad och
nederlaget i Teutoburgerskogen ndtorftigt hmnat. Kap.
37.
2. Nero CI. Drusus Germnicus, yngre bror till Claudius 1,
adopterad av Augustus. Han kmpade frn r 12 f. Kr. i
Germanien och frde sina operationer fram till Elbe. r 9
f. Kr. avled han i sviter av ett fall frn hstryggen. Kap.
34, 37.
Cotni: keltisk stam (mjligen en grupp av bojerna) i vre
grandalen i nordvstra Ungern. Kap. 43.
Crassus: se Licinius.
Daci: trakisk folkstam, vars land motsvarade ung. vra
dagars Rumnien jmte en del av Siebenbrgen. D.
innehade vid mitten av 1:a rh. f. Kr. under sin konung
Burebista en stark maktstllning. nnu kejsar Domitianus
tvangs att sluta en taktiskt betingad fred med

dakerkonungen Decebalus. Trajanus gjorde i dakerkriget

101-106 e. Kr. slut p denna folkstams frihet. Den
romerska provinsen Dacia, som nu upprttades,
begrnsades i sder av Donau, i norr av Siebenbrgens
hgland, i ster av Sereth och i vster av Theiss. Kap. 1.
Danvius: (el. Danbius): Donau. Kallades i sitt nedre lopp
Hister. Kap. 1; 29; 41; 42.
Decumates agri: dekumatlandet, omrde mellan Rhen,
Donau och Main, begrnsat mot ster av den romerska
militrgrnsen
(ung.
Baden-Wiirttemberg).
Dekumatlandet var i stort sett det omrde som en gng
innehafts av helvetierna, innan dessa utvandrade till
Schweiz, och som sedan lg s gott som de
(Helvetierknen), till dess att keltiska folkslag, mjligen
med romarnas bistnd, slog sig ner dr. Beteckningen
decumates, som frekommer endast i Germania, r
mycket omstridd. Enligt somliga r den latinsk
(decumtes, av decem; decuma: tiondedel) och betyder
Iand fr vars brukande tionde (tiondelen av
avkastningen) erlgges (Persson), enligt andra r den
keltisk och omjlig att etymologiskt bestmma. Kap. 29;
jfr Inledningen, s. 17.
Drusus: se Claudius 2.
Dulgubni: (enl. andra: Dulgubnii): vstgermansk stam,
grannar till cheruskerna, bodde vid Wesers biflod Aller i
nrheten av nuv. Celle. Kap. 34.
Eudoses: germansk stam (p jylland?), mhnda identisk
med de av Caesar omnmnda Eudusii, som understdde
Ariovistus (De bello Gallico 1, 5 1, 2). Kap. 40.
Fenni: finnar, kap. 46.
Flvius: Titus F. Vespasinus, romersk kejsare 69-79, f. 9
e. Kr., konsul 5 1. Kap. 8.
Fosi: vstgermansk stam, grannar till cheruskerna, bodde
sder om Aller. Kap. 36.
Frsii: friser. Namnet r dunkelt till innebrden. F. Bodde
vid Nordsjns kust och p arna utanfr denna mellan
Zuiderzee och Burtanger Moor, dr friser alltjmt r
bofasta. Deras sedvnjor, lagar och sprkliga srdrag
utmrker sig nnu i vra dagar fr originalitet. Friser r
ett av de f urldriga germanska stamnamn som nnu
lever kvar i ofrndrad form. F. tillhrde fr.o.m. Drusus'
flttg r 12 f. Kr. romarvldet som del av provinsen
Germania inferior (se Batavi) och gjorde romarna drefter
stora tjnster. r 28 e. Kr. gjorde de uppror till fljd av
romarnas hrda skatteindrivningar, underkuvades nyo
efter ett par decennier fr att terigen bli ett fritt folk efter
batavernas uppror, i vilket de deltog. Kap. 34; 35.
Gaius Caesar Calgula: kejsare 37---41 (f. 12 e. Kr.).
Yngste sonen till Germanicus och Agrippina d..
Uppenbart sinnessjuk, grym och vldsam kom han att
glla som en av de frmsta exponenterna fr
kejsarvansinnet. Till fljd av sin monumentala
slsaktighet lt han bl.a. utplundra de rika galliska
provinserna. Som frevndning hrfr tjnade bl.a. ett
farsartat flttg till chatternas land, varigenom romarriket
pstods ha blivit utarmat. Caligula mrdades av Cassius
Chaerea vid de palatinska spelen r 41. Kap. 37.
Gllia: det keltiska landet mellan Nordsjn, Rhen, Alperna
och Pyrenerna, av Caesar bragt under Roms vlde som
provins. Till Gallien hrde geografiskt ven Provncia
(Narbonensis), nuv. Provence, som lydde under Rom
sedan omkr. 120 f. Kr. Nr Augustus r 27 f. Kr. fretog
en ny indelning av Gallien, tillfll Provincia senaten,
medan det vriga blev kejserligt omrde, indelat i
Lugdunnsis, Blgica och Aquitnia, drav ofta benmnt
(Tres) Galliae Kap. 5; 27; 37. Invnarna var Galli, en
benmning som dock anvndes ej endast om kelterna i

Gallien utan ocks om deras stamfrnder i Italien,

Spanien, vid Donau, p Balkan och i Mindre Asien. Kap.
1; 2; 28; 29. Adjektivet till Gallus r Gllicus, kap. 28.
Gambrvii: detta folkslag nmns endast i Germania kap. 2
samt hos Strabon. Man brukar sammanstlla namnet
med senare ledet i folknamnet Sugambri. Sugambrerna
nmns ej i Germania; dessa verflyttades av Tiberius r 8
f. Kr. till vnstra stranden av nedre Rhen, och svl
gambrivier som marser (jfr Marsi) torde ha haft nrmare
berring med dem.
Germnia: 1. Omrdet mellan Rhen, stersjn, Weichsel
och Donau, det fria Germanien, Germania libera, vars
infrlivande med det romerska imperiet var mlet fr
romersk politik. Denna plan omintetgjordes i och med
slaget i Teutoburgerskogen r 9 e. Kr. (se Inledningen s.
14). Tacitus' etnografiska arbete om Germanien, vilket vi
efter begynnelseordet vanligen benmner Germania, har
mjligen, ssom framhlls i Inledningen (s. 19), varit en
exkurs i hans arbete Historiae.
2. Germania inferior och Germania superior: de bda
under Domitianus' regering inrttade provinserna p
Rhens vnstra sida, vilka huvudsakligen befolkades av
starkt keltiserade germanstammar (jfr Inledningen, s. 18).
De kallas sammanfattningsvis Germaniae.
Invnare: Germni, ett namn vars etymologi r mycket
omstridd ( = 'de kta', 'frnderna'?). Se hrom den
utfrliga rliga versikten hos Bjrn Collinder, The Name
Germani.
Germnicus: (jfr freg.): renamn som bars av mnga
medlemmar av det romerska kejsarhuset (Drusus, kap.
34, Caligula, Claudius, Nero, Nerva); praktiskt taget
personnamn fr Drusus' son Germanicus Caesar efter
faderns dd; se Iulius 2.
Gotnes: goterna, det mest betydande av de
stgermanska folken, bodde p Tacitus' tid vid nedre
Weichsel. Enligt sin egen stamsaga skall de ha utvandrat
frn Skandinavien (Jordnes, Getica 4). Betrffande
deras senare historia se handbckerna. P grundval av
Jordanes gjorde vxjbiskopen Nils Ragvaldsson vid
Baselkonciliet 1434 gllande, att goterna, hela den
civiliserade vrldens besegrare, utgtt frn Sverige och
att Sverige drfr borde intaga rangplatsen bland
Europas lnder. Nils Ragvaldssons tal blev upptakten till
den chauvinism som senare under sekler gjorde sig
gllande inom svensk historiesyn och svenskt
kulturmedvetande. Huruvida namnet goter (Gotones)
sammanhnger med sv. gautar, gutar, gtar, Gtaland
har varit och r en livligt omstridd frga. Kap. 44.
Graecus: grekisk; med Graecae litterae kap. 3 avses
mhnda anvndningen av grekiska bokstver hos vissa
galliska folk, vilken r knd frn mynt och genom Caesars
vittnesbrd (De bello Gallico 1, 29; 6, 14). Man har ocks
pekat p mjligheten att uttrycket hnsyftar p en del
alpfolks nyttj ande av det nordetruskiska alfabetet
(mhnda av grekiskt ursprung), ett frhllande som r
styrkt genom inskrifter. Se E. Norden, Die germanische
Urgeschichte, s. 202 ff.
Hrii: en stam bland de germanska lugierna vid vre
Warthe. Kap. 43.
Helsii: en stam bland de germanska lugierna mellan Oder
och Weichsel. Kap. 43.
Hellsii: sagofolk, enligt berttelserna till hlften djur, till
hlften mnniskor, i trakten av Skandinaviska halvn.
Kap. 46.
Helvecones: en stam bland de germanska lugierna. Kap.
43.

Helvtii: en stor keltisk stam, som ursprungligen hade sina

boplatser mellan Rhen, Main och Donau (jfr Decumates
agri); i 2:a rh. f. Kr. vandrade h. sderut till vstra
Schweiz (Helvetia civitas, Caesar), dr de inrttade sitt
samhlle mellan Rhen, jura och Alperna. En del av h.
anslt sig till kimbrerna r 111 f. Kr. (jfr Cimbri) ; r 5 8 f.
Kr. iscensatte de helvetiska stammarna en vldig
utvandring till Gallien. Enligt Caesar, som genom slaget
vid Bibracte (nuv. MontBeuvray i nrheten av Autun)
stoppade denna invasion s. ., antrffades i helvetiernas
lger en sorts folkrkningslngder p grekiska (jfr
Graecus) med uppgifter om det antal helvetier och med
dessa frbundna stammar som var stadda p utvandring:
368 000 personer, drav 263 000 helvetier (De bello
Gallico 1, 29), siffror som skerligen mste tagas med
stor reservation. Under kejsartiden bildade h:s omrde en
del av prov. Gallia Belgica. Senare invandrade dr
alemanner och burgunder. Kap. 28.
Hrcules: halvgud eller gud i grekisk-romersk mytologi (p
grek. Hrakles). I de stridssnger som omnmns i kap. 3
r H. romersk tydning fr en germansk hjlte, mjligen
motsvarande sagohjlten Siegfried. Den i kap. 9 jmte
Merkurius (Wodan, Oden) och Mars (Ziu, Tyr-Tor)
nmnde germanske guden Herkules r frmodligen
Donar (Tor), t vilken mjligen ocks den heliga skog i
weseromrdet om vilken Tacitus talar i Annalerna 2, 12
(silva Herculi sacra) kan ha varit helgad.
Hrculis colmnae: Herkules' (Herakles') stoder, i
antiken vanligen benmning p de tv klippor (lat. Calpe
och Abyla) mellan vilka Gibraltar sund flyter; enligt myten
restes klipporna av Herkules till minnelse av hans frd
till sagon Erytheia, varifrn han bortfrt jtten Geryones'
boskap. Enligt Servius'
frestllde man sig
Herkulesstoder ven vid infarten till Svarta havet, och i
Germania kap. 34 gr nu Tacitus gllande, att dylika
enligt ryktet fanns uppresta ngon stans i Nordsjn. Det
r mjligt, att Helgolands klippor, pelarliknande, 60 m
hga, rda formationer p sydsidan och i ldre tid
dessutom vita ster drom (jfr Detlefsen, Entdeckung des
germanischen Nordens, Berlin 1904, s. 43 L), gett
upphov till en romersk frestllning om Herkules' stoder
just hr, detta i synnerhet om Helgoland, ssom namnet
antyder, verkligen varit ett centrum fr forntida kult.
Hercy'nia silva: den herkyniska skogen, knd ssom
Arkynia ore (de arkyniska bergen) redan p Aristoteles'
tid (38+-322). 1 Tacitus' tidevarv menade man med
begreppet H. s. alla skogkldda bergshjder som strcker
sig genom hela mellersta Tyskland frn Schwarz- och
Odenwald till Karpaterna. I kap. 28 syftas nrmast
Thringer Wald, Erzgebirge och Sudeterna, i kap. 30
Vogelsberg, Spessart och Rhn (Hercynius saltus).
Herminones: (Erminones): enligt Tacitus och Plinius d..
namnet p en av de tre (ev. flera) stamgrupper i vilka
germanerna ursprungligen var indelade (jfr Ingaevones
och Istaevones). Namnet torde sammanhnga med
germ. ermena-, ermana(fornhgty. irmin-), 'upphjd',
'stor'. Kap. 2.
Hermunduri: (tonvikten trol. p andra stavelsen): stark
germansk stam i omrdet frn Elbes mitt till Donau, vilken
i 1:a rh. e. Kr. intog en betydande maktstllning under
sin konung Vibilius. Denne f fredrev r 19 usurpatorn
Catualda frn Bhmen och r 51 den av romarna tillsatte
markomannerkonungen Vannius. r 59 besegrade h.
chatterna. I markomannerkrigen under 2:a rhundradets
senare hlft upptrdde de bland Roms motstndare. Den
sydligare delen av stammen torde ha uppgtt i
alemannerna, medan den nordliga frblev ostrd i sitt

gamla hemland och kort fre 400 framtrder under

namnet Thuringi (Toringi), en avledning p senare ledet i
Hermun-duri (det frra identifieras med ermena- etc., se
Herminones). Thuringi lever kvar i landskapsnamnet
Thringen. Kap. 41; 42.
Hispnia: Spanien, var i republikansk tid indelat i tv
romerska provinser, H. citerior, Hitre Spanien, i ster,
och H. ulterior, Bortre Spanien, i vster. Sedan landet
ytterligare underkuvats under Augustus, indelades det i
provinserna Tarragonnsis, Bae'tica och Lusitnia; drav
pluralformen Hispaniae (jfr vid Gallia) i kap. 37. Landets
namn str hr som s ofta i stllet fr invnarnas.
Ingaevones: hos Plinius d.. (Naturalis Historia 4, 96)
Inguaeones, en av de tre (ev. flera) stamgrupper i vilka
germanerna sades ha varit indelade i ldsta tid (jfr
Herminones och Istaevones). Kap. 2. 0
Isis: romersk tydning fr en germansk gudinna, i vars kult
liksom i den egyptiska gudinnans ett skepp spelade en
vsentlig roll. (Ett liburnerskepp var en snabbgende
tvroddare.) Kap. 9.
Istaevones: enligt Tacitus och Plinius d.. (Naturalis
Historia 4, 100) namnet p en av de tre (ev. flera)
stamgrupper i vilka germanerna ursprungligen var
indelade (jfr Herminones och Ingaevones). Kap. 2.
Itlia: Italien; begreppet omfattar under kejsartiden ven
norra Italien (frut Gallia cisalpina, transpadana,
cispadana). Kap. 2; 37.
Ilius: (Julius): 1. Gaius I. Caesar (ven kallad divus Iulius,
den till gud vordne J.), f. r 100 f. Kr., konsul f. f. g. r
59, mrdad 44 den 15 mars. Ervrade Gallien ren 58-51
och fretog expeditioner till Britannien och Germanien.
Han redogjorde fr det galliska flttget i sitt arbete
Commentarii de bello Gallico (Inledningen, s. 12 f.); det
etnografiska avsnittet om germanerna 6, 24 torde syftas
i Germania kap. 28. Jfr v. kap. 37.
2. Gaius I. Caesar Germanicus, son till Nero Claudius
Drusus Germanicus (se Claudius), adopterad av Tiberius;
kallades vanligen Germanicus. F. 15 f. Kr., kmpade i
Germanien redan p Augustus' tid men frmst under
Tiberius' regering i tre flttg ren 14-16 e. Kr. i ffnga
frsk
att
ta
revansch
fr
nederlaget
i
Teutoburgerskogen. Tiberius terkallade honom frn
Germanien r 16 och snde honom till Orienten, dr han
r 19 avled i Syriens huvudstad Antiochia, sjlv vertygad
om att ha blivit frgiftad av Syriens stthllare Gnaeus
Piso,
som
utsetts
att
vervaka
Germanicus'
frehavanden. Frvisso hade dennes popularitet brjat
antaga i Tiberius' gon hotfulla proportioner. Germanicus
gde
enligt
samstmmiga
vittnesbrd
bde
statsmannaegenskaper, militr duglighet och mer n
amatrmssig litterr begvning. Han skrev bl.a.
komedier p grekiska och strre och mindre dikter p
modersmlet. Skalden Ovidius tillgnade honom sin
Romerska festkalender, Fasti. Enligt Tacitus (Annales 2,
73) uppstod landssorg vid hans bortgng, och mnga
jmfrde den i sina bsta r bortryckte med Alexander
den store.
Lartes: Odysseus' fader. Kap. 3.
Langobrdi: (lngskggen): germansk stam, som enligt
sin historieskrivare Paulus Diconus (700-talets slut) skall
ha hrstammat frn en skandinavisk och senare
utvandrat till omrdet mellan Elbe och Weser. Deras
frsta kontakt med romarna var enligt Vellcius Patrculus
(frra hlften av 1:a rh. e. Kr.) en sammandrabbning
med Tiberius r 5 f. Kr., varefter de drog sig tillbaka till
sina omrden ster om Elbe, blott fr att efter ngra r
terervra sina besittningar p flodens vnstra strand.

Efter att i ngot rhundrade ha haft sitt hemvist i

Schlesien, Mhren och Ungern grundade 1. r 568 ett
rike i norra Italien, vilket gde bestnd till r 774, d de
besegrades av frankernas konung Karl den store. Andra
ledet i deras namn anses ha kvarlevat i ortnamnet
Bardowiek i Bardengau (intill Lneburg) samt i
Lombardiet. Kap. 40.
Lemvii: germansk stam vid stersjn. Kap. 44.
Licnius: Marcus L. Crassus, vanligen kallad Crassus, p
sin tid Roms rikaste man, bildade r 60 f. Kr. tillsammans
med Caesar och Pompejus det frsta triumviratet.
Crassus hade stora militra ambitioner och var en
dugande officer; han stupade i ett nederlag mot Roms
nya fiender i ster, partherna (jfr Parthi). Kap. 37.
Lgii: frbund av germanska stammar vster om
Weichsels vre lopp och i trakterna av vre Oder till
grnserna mot Bhmen och Mhren. Kap. 43; 44. jfr
Vandilii.
Mllius: Gnaeus M. Mximus, se Aurelius.
Manimi: en stam bland lugierna. Kap. 43.
Mannus: son till Tvisto, germanernas mytiske stamfader.
Namnet sammanhnger med got. manna, ty. Mann, sv.
man, mnniska, sledes urmnniskan, urgermanen.
Kap. 2.
Marcomn: (n) i: grnsmnnen, grnsborna (marka,
grns, manna, jfr freg.), svebiskt folk, omtalas redan av
Caesar (De bello Gallico 1, 51) ssom en kontingent i
Ariovistus' hr. Man frmodar, att m. vid denna tid bodde
i den s.k. Helvetierknen (se Decumates agri). Under sin
konung Marbods (Maroboduus) ledning vandrade de vid
tiden fr Kr. f. till Bhmen, som de keltiska bojerna lmnat
(uppgiften i kap. 42 att m. frdrivit bojerna kan knappast
vara riktig). Markomannerriket i Bhmen blev nu en tid
synnerligen mktigt (jfr Inledningen, s. 14), men redan r
17 e. Kr. besegrades Marbod av cheruskerna under
Arminius och tog senare sin tillflykt till romarna (jfr
Maroboduus).Under Marcus Aurelius' regeringstid rasade
markomannerkrigen (frn 166 till 180), som vllade
romarna mycket stora svrigheter. Kap. 42; 43.
Mrius: Gaius, frn Arpinum (156-86), besegrade
teutonerna vid Aquae Sextiae (nu Aix i s.. Frankrike ej
lngt frn Marseille) r 102 f. Kr., kimbrerna vid Vercellae
i transpadanska Gallien (nu Vercelli, ngra mil v. om
Milano) r 101. Kap. 37.
Marobduus: Marbod, trol. ett keltiskt eller keltiserat namn
p markomannernas konung, vilken ledde sin stams
utvandring till Bhmen (jfr Marcomanni). I-Ian hade
uppfostrats vid Augustus' hov. Sedan han r 17 e. Kr.
besegrats av Arminius och tv r senare av goten
Catualda (jfr Hermunduri), vilken en gng frdrivits av M.,
fick han av Tiberius en fristad i Ravenna, dr han
tillbragte sina sista 18 r. Glansen kring hans namn
bleknade avsevrt p grund av hans alltfr stora krlek till
livet, heter det i kllan till dessa uppgifter, Tacitus'
Annales, 2, 63, som meddelar att ven Catualda som
landsflyktig upptogs i romarnas beskydd. Kap. 42.
Mars: den romerske krigsguden, i kap. 9 romersk tydning
fr Ziu (Tyr-Tor).
Marsi: germansk stam mellan Lippe och Ruhr. Tnkbart r
emellertid att namnet betecknat en sammanslutning av
flera germanska stammar i nmnda omrde. Efter
Germanicus' flttg omnmns m. ej lngre, vilket kan
tnkas tyda p att m. upplsts ssom ett frsvarsfrbund
av flera stammar. Kap. 2.
Marsgni: germanska grannar till markomannerna i trakten
av n. Bhmen. Kap. 43.

Mater deum: gudamodern i grekisk-romersk mytologi

Cybele, eg. en frygisk gudinna, sinnebild av jordens
fruktbarhet, ven kallad Magna Mater, 'den stora
modern', av Tacitus i kap. 45 identifierad med en baltisk
fruktbarhetsgudinna (Nerthuskulten).
Mattiaci: germansk stam i trakten av nuv. Wiesbaden (s.
och . om Taunus i Rheingau och Wetterau). I deras land
lg de redan i antiken bekanta varma kllor som romarna
kallade Fontes Mattiaci eller Aquae Mattiacae. Kap. 29.
Mercrius: i grekisk mytologi Hermes, herdarnas, vgarnas
och srskilt kpmnnens gud, de olympiska gudarnas
budbrare och hrold, ledsagare av de avlidnas sjlar till
ddsriket. En hel del omstndigheter talar fr att M. i kap.
9 r romersk tydning fr Wodan-Oden.
Moenus flumen: floden Main, kap. 28.
Nahanarvali: en stam bland dc germanska lugierna. Det r
troligt att n. bland lugierna intog samma stllning som
semnonerna bland de vstliga sveberna: den heliga lund
som omtalas i kap. 43 synes ha inrymt de lugiska
stammarnas gemensamma, viktigaste kultplats.
Narsti: germansk stam s. om Fichtelgebirge till Donau och
Regen. Kap. 42.
Nemetes: svebisk stam p Rhens vnstra sida, ungefr i
omrdet av nuv. Pfalz, huvudort Speyer (Noviomagus).
Kap. 28.
Nero: se Claudius.
Nerthus: Till fljd av en felaktig form Herthum i smre
handskrifter, upptagen i en 1500- tals utgva av Tacitus,
konstruerade man p sin tid ett gudinnenamn Hertha,
vilket finns kvar som flicknamn.
Nrvii: en stam bland belgierna vid floden Sambre (biflod
till Maas), knda frn Caesars tid (De bello Gallico 2, 4
ff.). Belgierna, ett kelto-germanskt blandfolk, bermde sig
redan enligt Caesar fr germanskt ursprung (jfr Tacitus'
uppgift). Kap. 28.
Nricum: sedan 15 f. Kr. romersk provins, mellan Alperna
och Donau, Rtien och Pannonien. Kap. 5.
Nuithones: germansk stam, vars utbredningsomrde r
oknt. Man har frmodat n. Jylland. Kap. 40.
O'ccidens: Vsterlandet. Kap. 45.
Ocanus: i antik uppfattning det runt om den bebodda
jorden svallande vrldshavet, i ldsta tider tnkt ssom
en jorden omgivande vrldsflod. 0. betecknar vanligen
Vsterhavet, Atlantiska oceanen, i motsats till
Medelhavet, i skildringarna av de nordliga farvattnen
ocks Nordsjn, Skagerack, Kattegatt och stersjn (jfr
dock Suebicum mare). Kap. 1-4; 34; 37; 40; 44; 45.
O'riens: sterlandet. Kap. 37; 45.
Osi: troligen en nordillyrisk stam norr om Donaus kn vid
nuv. Waitzen. Tacitus r osker om huruvida o. kommit in
p germanskt omrde frn araviskernas land (p andra
sidan Donau) eller tvrtom. De bda folken hade
gemensamt sprk och likartad kultur, uppger han.
Begreppet Germanorum natio om o. synes drfr bra
uppfattas rent geografiskt = Germaniae natio, en i G.
boende folkgrupp. Kap. 43.
Oxiones: sagofolk, beskrivet p samma stt som Hellusii
(se d.o.). Kap. 46.
Pcorus: parthisk prins, ervrade r 40 f. Kr. Syrien,
besegrades tv r senare av Ventidius Bassus och
stupade i slaget. Kap. 37.
Pannnia: en del av Illyrien (nuv. Dalmatien, Bosnien o.
Albanien), mellan Donau, Noricum (se d.o.) och
Dalmatien, romersk provins sedan 9 e. Kr. Pannnii:
invnarna i P. Pannnica lingua, det illyriska sprket.
Kap. 1; 43.

Paprius: Gnaeus P. Carbo, konsul 113 f. Kr., ryckte med

sina trupper upp frn Alperna, nr kimbrerna hemskte
tauriskernas land (s. delen av Noricum). Genom
underhandlingar skte han bringa kimbrerna till tertg,
men angrep dem icke desto mindre vid Noreia (i Noricum,
vstra donauomrdet), varvid han endast tack vare ett
hftigt ovder lyckades rdda hren frn total frintelse.
Kap. 37.
Parthi: se Arsaces. Till fljd av Syriens underkastelse
under romarna genom Pompejus' operationer blev p.
grannar till det romerska imperiet. Marcus Licinius
Crassus och hans son stupade i strid mot dem vid
Carrhae 53 f. Kr., ett nederlag som hftigt skakade
romarna. Caesars planerade krigstg mot p. uteblev till
fljd av mordet p honom. Augustus hade vissa
framgngar i sina tgrder mot p. och tervann bl.a. r
20
de
vid
Carrhae frlorade legionsrnarna.
Partherfaran torde dock icke ha varit s verhngande
som Augustus' propaganda gjorde gllande. Ganska
tidigt frsvagades p. av inre oenighet och
tronfljdsstrider. Det sasanidiska vldet, som avlste det
parthiska 226 e. Kr., skulle dock visa sig mycket farligt fr
det stromerska riket. Kap. 17; 37.
Peucini: en del av bastarnerna, benmnda efter den i
Donau, Peuce (furun), p vilken de inrttat sitt
samhlle (ej lngt frn flodens mynning). Kap. 46.
Poeni: punierna, karthagerna, romarnas medtvlare om
vstra medelhavsvldet 3:e-2:a rh. f. Kr. Frsta puniska
kriget 264241, andra 218-201, tredje 149-146. Kap. 37.
Pollux: grek. Polydeukes: se Castor.
Pnticum mare: Svarta havet. Kap. 1.
Quadi: germansk stam, medfljde Marbod vid dennes tg
ster ut och bosatte sig i Mhren. Senare deltog q. i
markornannerkrigen. Kap. 42; 43.
Quinctilius: Publius Q. Varus, konsul 13 f. Kr. tillsammans
med blivande kejsar Tiberius, stthllare i Syrien, frn r
6 e. Kr. kommendant ver rhenarmn i Germania inferior,
led totalt nederlag i Teutoburgerskogen 9 e. Kr.
(Inledningen, s. 14). Kap. 37.
Raeti: invnarna i provinsen Raetia, som sedan 15 f. Kr.
tillhrde det romerska imperiet. Rtien omfattade ung.
vra dagars Graubnden och Tyrolen, i vidstrckt mening
ven Vindelikien (de keltiska vindelikernas omrde med
huvudstaden Augsta Vindelicrum, nuv. Augsburg),
samt Sydbayern till Donau. (Om de mnga
specialproblem som utforskandet av det rtiska omrdet i
antik tid erbjuder jfr H. Wopfner, Wirtschaft und Kultur,
Festschrlft Dopsch, 1938.) Kap. 1; 3; 41. - Rae'ticae
Alpes, de rtiska Alperna, i antiken beteckning fr de
stligare delarna av Alperna fram till S:t Gotthard i v. Kap.
1.Reudgni:
germansk
stam,
tillhrande
de
Nerthusdyrkande folken, utbredningsomrde mjligen
s.. om Anglii (se d.o.). Kap. 40.
Rhenus flumen: Rhen; flodens mynning har Tacitus
nrmare beskrivit i Annales 2, 6. Kap. 1; 2; 3; 28; 29; 32;
34; 41.
Roma: Rom, Romnus: romersk, Romni: romarna. (Kap.
28 ff.)
Rgii: germansk stam vid stersjn Kap. 44.
Samnis: kollektiv singularis fr Samntes, syditaliskt folk,
mot vilket romarna frde hrda krig i 4:e och 3:e rh. f.
Kr. Kap. 37.
Srmatae: (el. Saurmatae): sarmater, ryttarfolk i trakten
av nuv. sydryska stppen, skyternas efterfljare,
upptrdde frn omkr. 200 f. Kr. Kap. 1; 17; 43; 46.
Scaurus: se Aurelius.

Semnones: krnfolket bland sveberna, omtalas redan i

Augustus' framstllning av sina bedrifter, Monumentum
Ancyranum (de sges hr ha skt romerska folkets
vnskap omkr. r 5 e. Kr.). S. var bosatta i omrdet
mellan Elbe och Oder, dr det svebiska folkets
gemensamma, ldriga kultplats sges ha legat. Kap. 39.
Servilius: Quintus S. Caepio, se Aurelius.
Suardones: liten germansk stam (namnet mjligen felaktigt
traderat), kap. 40.
Suebi: de stora germanska folkgrupperna vid Elbes vre
vattenomrde (krnfolk: Semnones, se d.o.); vissa
svebiska
stammar,
ssom
Ariovistus'
skaror,
markomannerna, kvaderna m.fl., hade p Tacitus' tid
sedan lnge varit p rrlig fot och befann sig d sder om
den herkyniska skogen. Kap. 2; 9; 38. Svebernas Iand,
en tmligen svvande beteckning, kallas Suebia i kap. 43
o. 46. Suebicum mare: stersjn, kap. - Om etymologin
till namnet Suebi se Collinder, The Name Germani.
Suiones:
svionerna,
uppenbarligen
svearna,
fornstnord. svear, fornvstnord. sviar. Man antar, att
folknamnet svear betyder 'slktingarna', 'anfrvanterna',
se Hellquist, Svensk etymologisk ordbok.
Tncteri: germansk stam p Rhens hgra strand, ung. mitt
emot nuv. Kln och Bonn. Lngre tillbaka i tiden hade t.
haft sitt tillhll lngre mot norr vid Rhens nedre lopp. De
nmns vanligen i samband med usiperna (se Usipi). Kap.
32; 33; 38.
Terra mater: moder jorden, romersk tydning fr Nerthus.
Kap. 40.
Teutoburgiensis saltus: se Inledningen, s. 14. Tiberius: se
Claudius.
Traianus: se Ulpius.
Trveri: keltiserad germansk stam vid Mosel. Huvudort var
Colnia Augsta Treverrum, vra dagars Trier. Kap. 28.
Triboci: keltiserad svebisk stam i nuv. Wasgau (trakten av
Strasbourg). Caesar nmner t. bland Ariovistus' flje (De
bello Gallico 1, 51). Kap. 28.
Tuder: (el. Tudrus): kvaderkonung, frmodligen samtida
med Marbod. Kap. 42.
Tuisto: en gudomlighet, enl. Tacitus av germanerna
uppfattad som jordens son. Kap. 2.
Tungri: germansk stam p vnstra rhenstranden, p mse
sidor om Maas och mellan Maas och Rhen. T. erhll av
allt att dma den centrala delen av de mktiga
eburonernas omrden, sedan dessa blivit fullstndigt
tillintetgjorda av Caesar. Folknamnet t. lever kvar i
stadsnamnet Tongern (Tongres) i den belgiska provinsen
Limburg, det gamla Atuatuca Tungrrum el. (med
invnarnas namn i st. f. platsens) Tungri. Kap. 2
U'bii: germansk stam, som ursprungligen bodde p Rhens
hgra strand ung. i trakten av Lahn i nuv. Nassau men
som p grund av tidiga vnskapliga relationer till romarna
och stndigt tryck frn svebiska stammar p egen
begran flyttade ver till Rhens vnstra strand r 38 f. Kr.
genom fltherren Agrippas frsorg. Deras huvudort, en
viktig stdjepunkt fr romarna, hette ppidum el. cvitas
el. ara Ubirum. r 50 e. Kr. grundade kejsar Claudius'
andra geml Agrippna, som var fdd hr, en romersk
koloni av veteraner p platsen, som nu fick namnet
Colonia Agrippinensis (Agrippinakolonin) eller officiellt
Colonia Claudia Ara Agrippinensium, vra dagars Kln
(ur colonia). Agrippinnses r namnet p invnarna. Kap.
28.
Ulxes: en trol. frn mindreasiatiskt omrde hrrrande
form fr Odysseus, den vittbefarne, Odyssens hjlte,
som i Tacitus' tro liksom Herkules eventuellt kunde
tnkas ha beskt ven Germanien. Kap. 3.

U'lpius: Marcus Ulpius Trainus, som kejsare Imperator

Caesar Nerva Traianus Augustus (98-117), Trajanus, f.
53 e. Kr. i Spanien, stthllare i Germania superior,
adopterad av kejsar Nerva (96-98). Konsul fr andra
gngen r 98, tilltrdde regeringen medan han befann sig
i Germanien, tillbragte ren 99-100 i Rom, frde ren
101-106 ett frintande krig mot dakerna (jfr Daci). Han
tryggade donaugrnsen och pbrjade mot slutet av sin
regering ett krig mot partherna. De drvid vunna
framgngarna blev i fortsttningen utan vrde, d
eftertrdaren Hadrianus ej fullfljde Trajanus' militra
planer. Kap. 37.
Uspi: (el. Uspetes): germansk stam vid Rhen och
omrdet mellan Lippe och Ruhr, nmns mestadels i
samband med tenktererna. Kap. 32.
Vandlii: grupp av germanska stammar, i 2:a rh.
beteckning fr en enda, mktig stam, vandalerna
(Vndali el. Vndili, variantformer). Enligt allmn mening
skall v. ha utgjort krnan bland lugierna (jfr Lugii). Efter
omkr. 400 drog v. till Spanien och Afrika, r 455
plundrade de Rom. Deras vlde bestod till 534 e. Kr.
Kap. 2.
Vangiones: svebisk stam i nuv. Nordpfalz och
Rheinhessen, huvudort Borbetomagus (Worms). Kap. 28.
Vrini: germansk stam i n.v. Tyskland, sder om
angliernas land (jfr Anglii), angelsax. Wernas; av samma
stam kommer flodnamnet Warnow och ortnamnet
Warnemnde. Kap. 40.
Varus: se Quinctilius.
Vleda: en bermd sierska av brukterernas stam. Hon
spelade en betydande roll under det bataviska upproret
(jfr Inledningen, s. 18). Hon hade inneslutit sig i ett hgt
torn vid floden Lippe (Lupia) och nekade sndebud
tilltrde. Med upprorsrrelsen stod hon i stndig kontakt.
Under Rutilius Gallicus' flttg mot bruktererna r 77-78
tillfngatogs hon; skalden Statius (omkr. 40-96) talar om
den tillfngatagna Veledas bner (captivaeque preces
Veledae, Silvae 1, 4, 90), men om hon frts till Rom eller
ej vet vi inte. Kap. 8. Jfr Tacitus, Historiae IV, 61, 65; V,
22-25; R. v. Uslar, Der Turm der Veleda, ein
Wohnspeicher?, Rhein. Jahrb. f. Volkskunde 1, 1950, 13
ff.
Vnethi: (Vneti, Vnedi): 1. galliskt folk i nuv. Bretagne; 2.
folk vid Adriatiska havets n.v. kust p det nuv. Venedigs
(Venetia, it. Venezia) omrde; jfr lacus Venetus,
Bodensjn; 3. vender, slaviskt folk vid nedre Weichsel
o. stersjn, kap. 46. Tacitus anvnder enligt
handskrifterna formen Venet(h)i, troligen p grund av
frvxling med veneterna (nr 2 ovan), medan Plinius d.
har den korrekta formen Venedi (Naturalis Historia 4, 97).
Om de i Germania omtalade v. var den nordvstliga
delen av slavernas stora befolkningsgrupp, r omtvistat;
mjligen frhll det sig s. Deras ursprungliga
utbredningsomrde lg i s fall kring mellersta och vre
Dnjepr (Bory'sthenes). Hrifrn utbredde sig slaverna
tidigt t vst och nordvst mot Weichsel. V. i kap. 46 bor
tydligen norr om Peucini och sder om Fenni (ung.
Volhynien och . Polen). jfr Peuckert, Wissenschaftliche
Forschungsberichte, Geisteswissenschaft t, Reihe 14,
1951, s. 224 f.
Ventdius Bassus: uppkomling, f.d. mulsnedrivare, pretor
under Caesar, vergick efter mordet p honom till
Antonius, var verbeflhavare i stra medelhavsomrdet
r 38 f. Kr., d han p rsdagen av slaget vid Carrhae (9
juni, jfr Parthi) besegrade partherna under Pacorus (se
d.o.), som stupade. Kap. 37.
Vespasianus: se Flavius.