Kante (åk 7)

H HAN KALLAS FÖR KANTE. Inte bara för att hans rörelser är
kantiga och aviga, utan också som en förkortning av "kan inte". Det är
egentligen en lögn. Kante kan. Han är otroligt bra på oregelbundna
engelska verb och huvudräkning. Dessutom är han den ende i vår klass som kan
fixa videon när den krånglar.
Men han kan inte sporta, och han kan inte prata som vi andra. Kante kan
säga saker som "Tjenixen!" och "Morsning-korsning!" när man träffar
honom. Han låter som ett fräknigt busfrö ur en svartvit film, eller som en
gammal gubbe som försöker prata som en tolvåring. Vi skrattar lika mycket
varje gång. Då ler Kante ett osäkert litet leende. Han förstår inte riktigt vad vi
skrattar åt, tror jag.
Kante blir ofta retad. En del lärare kallar det för mobbning och så kanske
det är. Jag har väl också varit med och retats ibland, men jag kan inte riktigt
känna mig som en mobbare. Jag känner mig rätt snäll ändå. Någon gång har
jag till och med försvarat Kante, men säkert alldeles för sällan.
Vi har idrott ihop med 6E. 6E kunde lika gärna vara en specialklass
för idrottstalanger som för busiga elever. Nästan hela skollaget i både fotboll
och handboll kommer därifrån. Och bäst av alla är Falken. 6E är vår skolas
stolthet och skräck samtidigt.
Ni kanske inte har förstått det än, men det här ska handla om en
handbollsmatch. Vi spelar otroligt mycket handboll i vår skola, för Kärna,
vår idrottslärare, älskar handboll. Han avslutar ofta lektionerna med en
klassmatch i handboll. Vår klass mot 6E. Ingen i vår klass är särskilt bra på
handboll. De flesta är väl så där halvbra. Och så har vi ju Kante, och han är inte
ens halvdålig. Vi förlorar alltid.
Men i just den här matchen hängde vi med förvånansvärt bra. Vår taktik var
densamma som alltid. När vi fick tag i bollen saktade vi ned spelet, passade oss
försiktigt framåt och försökte få någon spelare fri på linjen eftersom. Vi inte
hade någon bra distansskytt i laget. I försvaret försökte vi mest vara så många
som möjligt och hoppades att 6E, och framför allt Falken, skulle skjuta utanför.
För en gångs skull såg vår taktik ut att fungera.
Vår målvakt, Simon, flaxade omkring i målet och räddade mycket mer än
vanligt. Falken ångade fram och tillbaka över planen och sköt stenhårda
skott, men de flesta missade målet. Efter ett tag var han så ilsken att han helt
slutade att passa och bara sköt och sköt:
Falken var en. skräckinjagande syn även när han inte var ilsken. Hans
tröja var trasig och smutsig, strumporna skiftade i alla nyanser mellan vitt, de
var säkert vita från början, och svart och håret var långt och fettstripigt. Han
såg faktiskt ganska farlig ut, och det kanske var det som var meningen.
En viktig detalj i vår taktik rörde Kante. Vi lät honom spela ett tag i början
för att göra Kärna nöjd, sedan smög vi undan honom på avbytarbänken. Kante
visste vad som gällde, och jag tror att han var rätt nöjd med arrangemanget.

HÄR MÅSTE JAG BERÄTTA lite mer om Kante så att ni förstår fortsättningen.
Okej. Kante blir inte retad. Han blir mobbad. I vår klass får han oftast vara
ifred, men de andra klasserna kan vara extremt elaka. Särskilt killarna i 6E.
Och det där jag sa om att jag har försvarat Kante någon gång ... det har jag
inte. Inte sedan tredje klass i alla fall. Och absolut inte mot killarna i 6E.
7
 Jag har sett Kantes ögon ibland, hur han liksom stänger av dem när det
blir för mycket. Ögonen är öppna, men det går inte att se in i dem. Han tittar
rakt på en, men man vet inte om han ser en. Och själv ser man bara sin egen
spegelbild.
Det gör ont att berätta det här, om mobbningen och Kantes ögon, men
kanske känns det bättre efteråt om jag gör det. Hur ont det gör i Kante vågar
jag inte ens tänka på. Och jag skulle aldrig våga fråga.

VID SIDBYTET i matchen ledde vi otroligt nog med 3-2. Kante satt sedan
länge på bänken och funderade på annat och själv hade jag, utan att riktigt
veta hur det gått till, gjort två mål Falken var helt ur slag och stämningen i 6E
var irriterad.
Med en bitsk järnsmak i munnen sprang vi till omklädningsrummet för att
dricka.
När vi kom in igen märkte vi genast att, något hade förändrats. Ryktet om
vår insats hade nått ut till andra klasser. Nu vittrade de blod från 6E, de
oslagbara, och skockades efter väggarna.
Längst bort i salen satt Falken med sina lagkamrater i en hotfull klunga
och blängde på oss. Deras värste slagskämpe, en jätte vid namn Jonny, reste
sig och gick med Simon till vårt mål. Han sa inget, bara gick bredvid honom
och stirrade. Simon försökte undvika Jonnys blick, men hans nacke blev
rödare för varje steg.
Nu BLÅSTE KÄRNA till spel och vi ställde upp vid mittcirkeln. Det var
ingen lek längre, det var inte ens idrott. Det var krig.
I vanliga fall skulle vi säkert ha givit upp för att inte stöta oss med 6E i
onödan. Men nu hetsades vi av publiken till att verkligen försöka vinna, trots
hotelser och tjuvnyp.
Direkt från avspel tog Falken bollen och sprang rakt igenom vårt försvar.
Han studsade bollen tre steg från linjen, gjorde en sista fartökning, hoppade
upp och sköt.
Bollen träffade Simon mitt i ansiktet med ett otäckt, torrt ljud. Han ramlade
baklänges in i målet och fastnade med famlande händer i nätet. Falken log,
men mål blev det inte. Bollen rullade retfullt omkring, utom räckhåll för alla
utespelare.
Någon klappade den flinande Falken i ryggen och så drog sig 6E tillbaka
till egen planhalva. Publiken blev tvärtyst. Kärna visste inte riktigt vad han
skulle göra och stod bara och väntade med visselpipan löst hängande mellan
läpparna.
I målgården gjorde bollen en sista piruett i någon ojämnhet i golvet och la
sig sedan tillrätta vid Simons fötter.
Ostadigt och trevande ställde han sig upp. Det droppade blod från hans
näsa och överläppen bulnade alltmer för varje sekund. Han torkade av näsan
med tröjärmen, tog upp bollen och kastade onödigt hårt ut den till mig.
 Jag kom mig inte för att spela vidare, utan stod bara med bollen tryckt mot
magen och såg på Simon. Han stod med ryggen mot mig, och hans axlar
ryckte. Till slut vände han sig om och vrålade till mig:
— Men spela då, för helvete!
Jag hade helst gått av planen och glömt alltihop, men när någon med blod
rinnande från näsan, med ögon rödsprängda av tårar, och med sprickfärdiga
läppar vrålar åt en att fortsätta, då gör man det.

ALDRIG HAR VÄL en vanlig klassmatch varit mer i publikens smak. Det
var David mot Goliat. Blod, dramatik och heta känslor.
Luften fylldes av busvisslingar och skrik. Ni vet säkert hur det låter när en
fullsatt gymnastiksals alla ljud smälter samman till en pulserande,
skramlande, bullrande ljudgröt.
Med hettande kinder spelade jag bollen framåt och vi anföll tveksamt. 6E
var sedan länge samlade till försvar och vi fick försöka passa oss fram till en
blotta. Ingen vågade gå in och brottas på linjen och snart var vi i tidsnöd.
Kärna höll nämligen stenhårt på handbollsreglerna.
Försvararna började skrika åt honom att blåsa av. Mest av alla skrek
målvakten, han var så upptagen med att skrika att han inte märkte att en av oss
äntligen satsade på skott, 4-2 och vild glädje utefter ribbstolarna.
Nu fick Falken nog, han knuffade målvakten ur målet och ställde sig själv
där.
Även utan Falken i anfallen var 6E överlägsna. Vi försökte som vanligt dra
ned på tempot och hålla bollen inom laget, men pressen mot vårt mål var
enorm.
Så fort vi tappade bollen eller missade ett skott blev vi tryckta in mot egen
försvarslinje och skotten ven omkring målet. Ja, faktiskt omkring målet. Det
var väll ren iver som gjorde att de sköt så uselt. Och när de träffade mål stod
Simon sammanbitet i vägen.
Jag tror att vi höll stånd i nästan tio minuter innan de fick in sitt tredje mål.
Och några till innan fyran kom.
Segervittringen upplöstes i dimma. Det var kanske fem minuter kvar att
spela och det bästa vi kunde hoppas på var oavgjort, i och för sig bättre än vi
lyckats med tidigare. Då klev Kärna in i handlingen.
— Kante har ju inte spelat på hela matchen, nu får ni ta och sätta in honom.

9
ALLA PROTESTER var meningslösa. Kante försökte med ont i foten, men Kärna
var obeveklig.
Rodnande tog sig Kante in på planen. Mer oönskad än någonsin. Fumligare
än någonsin. Med brunrutiga gubbstrumpor och allas blickar på sig.
Han behövde inte oroa sig för att få några passningar, och eftersom han
hela tiden rörde sig åt fel håll mot spelriktningen var han sällan i vägen. Men
vi var, ju en man kort.
Resten av matchen spelades i stort sett helt och hållet på vår planhalva. Vi
knuffades så gott vi kunde och höll faktiskt 6E på avstånd och tvingade dem
till ganska ofarliga långskott. Jag sprang och sprang, knuffades och
blockerade. Det kändes som att spela med en kupa av svett och värme över
huvudet.
Någonstans på mittplan virrade Kante omkring för sig själv, akterseglad
efter ett av våra få anfallsförsök.
— En minut kvar! skrek Kärna.

I SAMMA ÖGONBLICK lämnade Falken målet. Han tjurrusade över planen,

daskade i förbigående till Kante i bakhuvudet och fortsatte mot vårt mål.
Passningen kom exakt, han tog bara två snabba steg utan att stanna upp och
vräkte sig in i målområdet.
Han sköt ett underhandskast med sådan obändig kraft att det från ribbans
undersida studsade ut några meter från målet och sedan över både anfallare
och försvarare. Strax efter mittlinjen mötte bollen Kante, som för tillfället var
på väg tillbaka mot eget mål.
Kante tog upp bollen med båda händerna och studerade den med ett
undrande uttryck i ansiktet. Det var
alldeles tyst i salen.
A
S
K.U
.,F
R
tla.w
.9
5
4
9 as!r

— Skjut, Kante, skjut! skrek jag. Det är

öppet mål!
Kante såg förvånat upp och lyfte bollen,
fortfarande med båda händerna, över
huvudet — som om han skulle göra ett
fotbollsinkast. Han var fortfarande vänd åt
fel håll. Men så snurrade han runt och
hivade iväg bollen mot 6E:s övergivna mål.
Det såg ut som om han bara ville bli av
med något obehagligt som han råkat få på
händerna. Men det räckte.
Muntert småstudsande hoppade 'bollen in i
mål, Kärna blåste slutsignalen och vi hade
vunnit. Med Kante som matchvinnare.
OCH nu kommer vi fram till det som gör den här historien intressant — och
riktigt hemsk.
Vi sprang fram för att gratulera Kante, men hela hans hållning talade om
att han ångrade sig. Han stod, stel som ett spett, i mittcirkeln med nedböjt
huvud och ångrade sig. Jag kommer inte på något bättre ord.

lo
 Sedan lyfte han huvudet, och nu såg jag rakt in i hans ögon, in i ett stort,
gapande mörker. Han såg rakt på mig, och jag såg rakt in i honom.
Så stängde han av. Ögonen blev som speglar igen och Kante gick till
omklädningsrummet. Han sa inte ett ord på hela tiden. Han bara bytte om och
gick. Han kom inte ens till resten av lektionerna den dagen.
Det hade varit så lätt för honom att slicka i sig, att få vara hjälte för en dag
eller två, men han ville inte ge oss det. Inte ens möjligheten att hylla honom
ville han ge oss.
Jag skämdes då, och jag skäms nu. Länge tänkte jag att jag aldrig skulle
berätta för någon om Kantes ögon. Men kanske känns det lite bättre nu när
det är gjort.

Mats Wänblad (f. 1964)

Illustrationer: Ulf Crona

11