Hamlet

Hamlet var den ende sonen till kungen av Danmark. Han älskade sin mor och
sin far mycket, och var lyckligt kär i en vacker flicka vid namn Ofelia. Hennes
pappa, Polonius, var kungens assistent.
Medan Hamlet studerade i Wittenberg avled hans far. Unge Hamlet skyndade
hem i stor sorg, och fick höra att en giftig orm hade bitit kungen, och att han
verkligen var död. Eftersom den unge prinsen älskade sin far så oerhört mycket
kan du säkert föreställa dig hur han mådde när han fick reda på att drottningen,
innan kungen ens legat en månad i sin grav, skulle gifta om sig – den här gången
med den döde kungens bror.
Hamlet vägrade att ta av sig sorgekläderna för bröllopets skull.
– Det är ej bara dessa svarta kläder, sa han, som är min sorg. Jag bär sorg i
mitt hjärta för min döda far. Åtminstone hans son kommer ännu ihåg honom,
och sörjer fortfarande.
Då sa Claudius, kungens bror:
– Den här sorgen är oresonlig. Naturligtvis måste du sörja din far, men …
– Men, sa Hamlet bittert, jag kan inte bara på en månad glömma bort dem
som jag älskar.
Efter det lämnade drottningen och Claudius honom för att fira sitt bröllop,
utan minne av den stackars godhjärtade kungen som hade varit så vänlig mot de
båda.
Och Hamlet, lämnad ensam, började fundera kring vad han borde göra. För
han kunde inte för allt i världen tro på berättelsen om ormbettet. Det var för
honom alldeles uppenbart att den ondsinte Claudius hade mördat kungen, detta
för att kunna lägga vantarna på kronan samt gifta sig med drottningen. Men
Hamlet hade inga bevis, och därför kunde han inte anklaga Claudius.
Medan han tänkte i de banorna kom Horatio, en studiekamrat som han lärde
känna i Wittenberg.

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

 – Vad har fört dig hit? frågade Hamlet efter att han glatt hälsat på sin vän.
– Jag kom, min prins, för att gå på er fars begravning.
– Det var väl för att se min moders bröllop, sa Hamlet bittert. Min far! Han
var en ojämförlig man, och aldrig mera får jag se hans like.
– Min prins, svarade Horatio. Jag tror jag såg honom i natt.
Medan Hamlet överraskat lyssnade, berättade Horatio att han och två
kamrater ur den kungliga vaktstyrkan hade sett kungens spöke nära slottsporten.
Hamlet gick dit den natten tillsammans med Horatio och vakterna, och just
precis, vid midnatt kunde han faktiskt se kungens spöke iklätt samma rustning
som han brukade bära när han var i livet, och stålet glänste i det kyliga
månskenet. Hamlet var en modig ung man. Istället för att fly från spöket talade
han till det – och när det gjorde tecken åt honom följde han med det ensam till
en tyst plats i skogen utanför slottet. Där berättade spöket att det som Hamlet
misstänkte var sant. Den ondsinte Claudius hade verkligen mördat sin gode
broder konungen, genom att droppa gift i örat på honom när han tog en tupplur i
sin trädgård en eftermiddag.
– Och du, sa spöket, måste hämnas detta grymma mord; hämnas på min
ondsinte bror. Men låt inte hämnden drabba drottningen, för jag har älskat henne
och hon är din moder. Minns mig, Hamlet!
Då, när morgonljuset anlände, tynade spöket bort och försvann.
– Nu, sa Hamlet för sig själv, finns det inget annat för mig än hämnd. Minnas
dig? Från minnets tavla ska jag stryka ut var obetydlig hågkomst, varje intryck
och vart citat ur böcker som jag noggrant har präntat ner i mina yngre dar. Helt
ensam, far, ska din befallning leva och råda i min hjärnas bok, befriad från
oväsentligheter.
Så när hans vänner Horatio och vakterna sökte upp honom på den tysta
platsen, fick han dem att svära att de inte skulle berätta om spöket för någon.
Och när de gick in från borggården, nu grå av det blandade ljuset från

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

gryningssolen och månskenet, funderade Hamlet på hur han skulle bära sig åt
för att hämnas mordet på sin far.
Chocken han fick av att se och höra sin fars spöke gjorde redan att han nästan
kände sig galen, så i rädsla för att hans farbror skulle märka att han inte riktigt
var sig själv, bestämde han sig för att gömma sin starka längtan efter hämnd
genom att spela tokig.
Och när han mötte Ofelia, som älskade honom – och som han hade skänkt
gåvor, brev och många kärleksfulla ord till – betedde han sig så våldsamt och
märkligt mot henne, att hon inte annat kunde anta än att prinsen var galen. För
hon älskade honom så mycket att hon vägrade tro att han var så grym, såvida
han inte hade förlorat förståndet helt. Så hon berättade det för sin far, kungens
assistent, och visade honom ett vackert brev från Hamlet. Och i det brevet fanns
en hel del smicker, och den här fina versen:

"Betvivla att stjärnorna lyser,

att solen går upp var dag.
Betvivla att sanning är sanning,
men tro: dig älskar jag!"

Och efter det var alla övertygade om att anledningen till Hamlets galenskap helt
enkelt var kärlek.
Stackars Hamlet var väldigt olycklig. Han längtade efter att få lyda sin fader
spöket – ändå var han alldeles för ömsint och snäll för att vilja ha ihjäl en annan
människa, även om den människan var hans fars mördare. Och ibland undrade
han om spöket verkligen talade sanning.
Just vid den här tiden anlände en grupp skådespelare till hovet, och Hamlet
bad dem att uppföra en särskild pjäs inför kungen och drottningen. Och vet ni,
den här pjäsen handlade om en man som hade blivit mördad i sin trädgård av en
nära släkting, varefter släktingen hade gift sig med den döda mannens hustru.

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

 Ni kan föreställa er den ondsinta kungens känslor när han satt på sin tron, med
drottningen bredvid sig och hela hovet samlat omkring, och såg på scenen hur
hans vidriga brott spelades upp. Och i slutet av pjäsen, när den ondsinta
släktingen hällde gift i öronen på mannen som sov, reste sig den ondsinta
Claudius plötsligt, och gick ostadigt ut ur rummet – med drottningen och de
andra i tätt följe.
Då sa Hamlet till sina vänner:
– Nu är jag övertygad om att spöket talade sanning. För om Claudius inte
hade begått mordet, skulle han knappast ha blivit så illamående av att se pjäsen.
Nu sände drottningen bud efter Hamlet, enligt kungens önskemål, för att
skälla ut honom för pjäsen, och för hans uppförande i stort; och Claudius, som
ville veta precis vad som hände när hon gjorde det, bad sin assistent gamle
Polonius att gömma sig bakom gardinerna i drottningens rum. Och medan
samtalet pågick blev drottningen skräckslagen över Hamlets hårda, besynnerliga
ord, och ropade på hjälp. Polonius skrek också på hjälp där han stod bakom
gardinerna. Hamlet som trodde att det var kungen som gömde sig stack sitt svärd
genom tyget, och dödade den stackars gamle mannen av misstag.
Så nu hade Hamlet förolämpat sin farbror och sin mor, samt av en hemsk
olyckshändelse mördat sin sanna kärleks pappa.
– Åh, vilket överilat, blodigt illdåd! skrek drottningen.
– Ja, illdåd! svarade Hamlet bittert. Nästan lika hemskt, min mor, som mord
på kung och bröllop med hans bror. Sedan berättade Hamlet för drottningen om
alla sina tankar och hur han kände till mordet, och bönföll henne att inte vara
snäll eller kärvänlig längre mot Claudius, som ju hade dräpt den gode kungen.
Och medan de talade visade sig kungens spoke för Hamlet igen, men
drottningen kunde inte se det. När spöket så hade gett sig av, skildes mor och
son åt.
När drottningen berättade för Claudius om vad som hade inträffat, och att
Polonius var död, sa han:

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

 – Det här visar med all önskvärd tydlighet att Hamlet är galen. Det kunde lika
gärna ha varit jag som dräptes! Att han går lös är farligt för oss alla, för dig, för
mig, för vem som helst. Säkrast är att skeppa iväg honom till England.
Så Hamlet fick resa bort tillsammans med två budbärare som tjänade kungen.
Budbärarna hade med sig brev till det engelska hovet, och i det stod det att
Hamlet genast skulle avrättas när han kom i hamn. Men Hamlet hade det goda
förståndet att tjuvläsa brevet innan de reste, och ersatte sitt eget namn med de
två svekfulla budbärarnas. Sedan, efter att skeppet hade lämnat den danska
hamnen, flydde Hamlet ombord ett piratskepp, och de två elaka männen
lämnade honom åt sitt öde, medan de själva reste vidare för att möta sina.
Hamlet hastade hemåt, men samtidigt som han reste hände en fruktansvärd
sak i Danmark. Stackars, vackra Ofelia, som hade förlorat både sitt livs kärlek
och sin fader, förlorade även sitt förstånd, och vandrade runt på slottet med
växtblad, ogräs och blommor i sitt hår, sjungande märkliga små sånger och
vimsigt lallande besynnerliga, vackra ord som inte betydde någonting för dem
som hörde dem. Och en dag, när hon var nära en flod där tårpilar växte, försökte
hon att hänga en blommig girland på ett av träden, föll i vattnet med alla sina
blommor, och dog.
Och Hamlet hade verkligen älskat henne, även om hans plan att verka galen
tvingade honom att dölja det; och när han kom tillbaka hem, fann han kungen
och drottningen och hela deras hov i sorg, för den dagen hölls begravningen av
hans vackra kärlek.
Ofelias bror Laertes hade också återvänt till hovet för att utkräva hämnd över
sin mördade far, gamle Polonius; och nu, vild av sorg, hoppade han ner i
systerns grav för att hålla henne i sin famn en sista gång.
– Jag älskade Ofelia; om fyrtio tusen bröder lägger samman sin kärlek, går
den aldrig upp mot min! ropade Hamlet och störtade ner i graven efter honom,
sedan slogs de tills gravföljet slet dem ifrån varandra.
Efteråt bad Hamlet att Laertes skulle förlåta honom.

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

 – Jag kunde inte tåla, sa han, att någon, ens en bror, kunde verka älska henne
mer än jag gjorde.
Men den ondsinte Claudius ville inte låta dem bli sams med varandra. Han
berättade för Laertes hur Hamlet hade mördat gamle Polonius, och sinsemellan
smidde de en plan att i svek avrätta Hamlet.
Laertes utmanade prinsen på en fäktningsmatch, och hela hovet tittade på.
Hamlet hade den oskarpa träningsvärjan som man oftast använder i fäktning,
men Laertes hade förberett sig med ett svärd som var både vasst och doppat i
gift. Och den onde kungen hade med sig en kanna förgiftat vin, som han tänkte
ge till stackars Hamlet när prinsen kände sig varm och törstig av allt fäktande.
Så Laertes och Hamlet kämpade mot varandra, och efter en stunds fäktning
rispade Laertes prinsen med sitt vassa svärd. Hamlet blev arg över förräderiet –
för han trodde ju att de hade fäktats som man gör i lek, inte när det är blodigt
allvar – och gjorde våldsamma stötar mot Laertes; båda tappade sina svärd, och
när de plockade upp dem igen tog Hamlet av misstag Laertes vassa och
förgiftade värja istället för sin egen. Och med ett svärdshugg genomborrade han
Laertes, som föll offer för sitt eget förräderi.
Just då ropade drottningen:
– Vinet, vinet! Åh, käre Hamlet! Jag är förgiftad!
Hon hade druckit av det förgiftade vin som kungen beredde för Hamlet, och
kungen såg sin drottning, som han trots sin ondska verkligen älskade, dö av hans
elaka knep.
Då, när Ofelia var död, och Polonius, och drottningen, och Laertes, och de två
budbärarna som hade sänts till England, fann Hamlet äntligen modet att handla
efter sin fars önskemål och hämnas det vedervärdiga mordet – om han hade
stålsatt sitt hjärta för länge sedan och gjort det som spöket bad, hade alla dessa
liv blivit skonade, och ingen hade behövt lida förutom den ondsinta kungen, som
ju förtjänade att dö.

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se

 Hamlet, vars hjärta äntligen var starkt nog för att låta honom göra det han
måste, stötte det förgiftade svärdet mot den falske konungen.
– Gift, gör nytta! ropade han, och kungen dog.
Så i slutändan höll Hamlet löftet som han givit till sin far. Och när allt nu var
utfört, dog han också själv. Och alla de som hade tittat på fäktningsmatchen såg
honom dö, med tårar i sina ögon och gott om böner, för prinsens vänner och det
danska folket älskade honom av hela sina hjärtan. På det här sättet slutar den
tragiska berättelsen om Hamlet, prins av Danmark.

Tobias Holmgren, Tingvallagymnasiet, Karlstad – www.lektion.se