2

HUR MÅR PRINSESSAN NÄR SAGAN SLUTAR

ANNORLUNDA?
Psykisk hälsa efter skilsmässa hos kvinnor med barn

ABSTRACT 5

Del I: Teoretiska utgångspunkter 6

INLEDNING 6
SKILSMÄSSA UR SAMHÄLLELIG SYNVINKEL 7
Varför skilsmässor? 7
Hur ofta förekommer skilsmässor? 8
Kvinnans sociala ställning efter skilsmässa 9
Svensk forskning om kvinnors psykiska hälsa efter skilsmässan 10
Amerikansk forskning om kvinnors psykiska hälsa efter skilsmässa 11
Begränsningar i tolkning av forskningsresultat om skilsmässa 13
SKILSMÄSSA UR INDIVIDENS SYNVINKEL 13
Tre huvudperspektiv 13
Figur 1: Teoribildning om sorgeprocessen efter skilsmässa 15
Psykoanalytiskt tänkande 14
Sociokulturellt perspektiv 15
Fenomenologiskt-existentiellt perspektiv 16
Ytterligare modeller och teorier 18
Rubins "two-track model of bereavement" 18
Objektrelationsteori 19
Bowlbys "attachment theory" 19
Könsspecifik teori 20
Populärpsykologiska självhjälpsböcker 21
Krispsykologi 23
Hälsobevarande faktorer 24
Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) 25
Hopp som en särskild faktor 26
Sammanfattning 27
Kegans konstruktiv-utvecklingsteori 27
Figur 2: Sex jämviktsnivåer i evolutionsspiralen 28
Skilsmässa med utgångspunkt i konstruktiv-utvecklingsteori 28
EMPIRISK FORSKNING OM SKILSMÄSSA 29
Skilsmässa som en process 29
Ordning och oordning i skilsmässoprocessen 29
Figur 3: Mönster för ordning och oordning i skilsmässor 30
Enskilda faktorer 31
Forskarattityder 32
Sammanfattning 33
 3

Del II: Metod 33

KONSTRUKTION AV INTERVJUFRÅGORNA 33
VAL AV ÖVRIGA INSTRUMENT 34
Gray och Shields Instrument for Measuring the Psychological Response to
Separation and Divorce 34
Rekers Ladder of Life Index (LOLI) 34
URVAL AV INTERVJUPERSONER 35
INTERVJUFÖRFARANDE 36

Del III: Resultat 36

KVANTITATIVA RESULTAT 36
Intervjupersoner - kännetecken 36
Fastillhörighet enligt Gray och Shields instrument 36
Tabell 1: Beskrivning av intervjupersonerna 37
Mening enligt Rekers LOLI 38
KVALITATIVA RESULTAT 38
Kodning 38
Figur 4: Helhetsbild av tema- och nyckelbegrepp ur intervjumaterialet 39
Temabegrepp 40
Ansvar ensam 40
Självuppskattning 41
Styrka 43
Svaghet 45
Oberoende - hälsa 47
Oberoende - ohälsa 49
Beroende - hälsa 50
Beroende - ohälsa 52
Hopplöshet 55
Framtidstro 56
Nyckelbegrepp 58
Hälsa (Ny relation, arbete, stärkande tidigare erfarenheter, barn, 58
professionell hjälp,vänner, familj)
Ohälsa (Svek, kommunikationsbrist, olösta problem från ursprungs- 59
familjen, praktiska svårigheter, fysisk sjukdom hos sig själv
eller hos andra närstående, barnpassning, ekonomi)

Del IV: Diskussion 61

TEORETISKA SYNPUNKTER 61
Hur människor gör för att psykologiskt separera från sina tidigare valda
livskamrater 61
En identifierbar sorgeprocess 62
Separationen innebär en kris 62
De existientiella frågor som kan uppstå i krisen 63
Föräldraansvaret påverkar förmågan att möta skilsmässokrisen 64
En tydlig yrkesidentitet påverkar förmågan att möta skilsmässokrisen 64
 4

Vad det innebär att hantera en skilsmässokris 65

När en psykologisk separation är väl genomförd efter skilsmässa 67
Skilsmässa som en utmaning till att skapa ny mening i livet 67
Ny mening som en förutsättning för att utveckling skall uppstå snarare än
stagnation 68

KLINISK TILLÄMPNING 69
Återhämtningsprocessen kan påskyndas eller avlastas 69
Den som stannat i en kroniskt ohälsosam livssituation 69
Klinisk skilsmässoterapi 70
Unga vuxna som själva haft skilda föräldrar 71
SLUTSATSER 71
Hur prinsessan mår när sagan slutar annorlunda 71
Rollen som ensamstående kvinna 72
Det tar lång tid att återhämta sig 72
Den professionella hjälpen 74

Del V: Referenser och bilagor 75

REFERENSER 75
BILAGOR 81
1. Tabell 2: Inneslutningskulturer enligt Kegan 81
2. Intervjufrågorna 82
3. Svensk översättning av Gray och Shields Instrument for the Measurement
of the Psychological Response to Separation and Divorce 85
4. Svensk översättning av Rekers LOLI 87
5. Karasek och Theorells modell för tillfredsställelse i arbetslivet 88
6. Kodning av intervjumaterialet enligt tio temabegrepp 89
ENGLISH ABSTRACT 91
 5

ABSTRACT

Syftet med uppsatsen är att undersöka den psykiska hälsan hos frånskilda
kvinnor som har barn. Ett intervjuformulär konstruerades med
utgångspunkt i teorier om bearbetning av sorg, existentiella frågor och
krispsykologi. Som kvantitativa mätinstrument användes svenska
översättningar av Gray & Shields' (1995) frågeformulär om faser i
sorgarbetet i separationer och Rekers (1992) formulär om upplevelsen av
mening i livet. Det empiriska materialet omfattar intervju- och formulärsvar
från sju yrkesverksamma kvinnor som skilde sig för mellan två och tio år
sedan och som hade barn upp till 16 år gamla vid tiden för skilsmässan. De
kvalitativa resultaten från intervjuerna sammanfattas med tio temabegrepp
som kännetecknar den psykiska hälsan efter skilsmässan.
Grundförutsättningarna för återhämtningsprocessen är att kvinnorna
självständigt tar ansvar för beslut om deras liv efter skilsmässan samtidigt
som de styrs av uppskattning till sig själva. Övriga teman som har betydelse
i denna process är hälsa/ohälsa, beroende/oberoende, framtidstro, styrka,
svaghet och hopplöshet. Återhämtningen efter skilsmässan sker som en
process och är präglad av känslomässiga och praktiska utmaningar.
Kvinnorna hämtar dock styrka och framtidstro från relationen till sina barn.
De kvantitativa resultaten visar att kvinnorna två till tio år efter skilsmässan
befinner sig i den tredje och sista fasen av sorgarbetet enligt Bowlby
(1980), samt att livet uppfattas som mera meningsfullt ju längre tiden går
efter skilsmässan. Kegans (1982) utvecklings-konstruktiva teori används
som en ram för att tolka resultaten där skilsmässan uppfattas som en
händelse som sker i övergången mellan en psykologisk utvecklingsnivå till
en annan, när äktenskapet brister i de hållande och bekräftande
funktionerna. Klinisk tillämpning av resultaten diskuteras för kvinnor och
män som behöver kortvarigt stöd och för de som fastnat i kronisk ohälsa,
samt för unga vuxna som upplevt föräldrarnas skilsmässa. De intervjuade
kvinnorna uttrycker missnöje med den tillgängliga professionella hjälpen.
Ett förslag läggs fram om att i Sverige utveckla medling för skilsmässa som
integrerar psykologisk, juridisk och ekonomisk rådgivning.

Nyckelord: existentiella frågor, hopp, konstruktiv-utvecklingsteori,

krispsykologi, kvinnopsykologi, psykisk hälsa, skilsmässa,
skilsmässoterapi, sorgeprocess.
 6

"There can be no disparity in marriage,

like unsuitability of mind and purpose."
- Charles Dickens, David Copperfield s. 671-72
"Äntligen en ny dag!"
- Majakovskij

Del I: Teoretiska utgångspunkter

INLEDNING
Skilsmässa efter äktenskap är en händelse i livet som utlöser många förändringar för båda
makar. De juridiska och praktiska förändringarna efter skilsmässan är synliga medan den
psykologiska skilsmässan är mindre uppenbar. I samband med beslutet om den juridiska
skilsmässan måste de yttre förutsättningar för äktenskapet som byggts upp - bostad,
barnomsorg, socialt nätverk, arbetstider - förändras för att den fysiska separationen skall
genomdrivas. För att den psykologiska separationen skall kunna äga rum, måste de inre
förutsättningarna för äktenskapet - känslorna för varandra, förväntningar för den egna
livsutvecklingen, föräldrarollen - också förändras.

I denna studie riktar jag uppmärksamheten på den psykologiska separationen efter

skilsmässan. De breda frågor som ställdes inför studien var följande: Hur gör människor
för att psykologiskt separera från sina tidigare valda livskamrater? Finns det någon
identifierbar sorgeprocess? Innebär separationen en kris? Vad är en kris och vilka
existentiella frågor uppstår i en kris? Hur påverkar föräldraansvaret förmågan att
möta en skilsmässokris? Hur påverkar en tydlig yrkesidentitet förmågan att möta en
skilsmässokris? Vad innebär det att hantera en sådan kris? Hur definieras en
psykologisk separation som är väl genomförd efter skilsmässa? Innebär skilsmässan
en utmaning till att skapa ny mening i livet? Är ny mening en förutsättning för att
utveckling skall uppstå snarare än stagnation?

I teoretisk och empirisk litteratur finns beskrivningar av och studier om den psykologiska
separationsprocessen, krisens förlopp och betydelsen av existentiella frågor. Dock saknas
en skrift som fokuserar på de känslomässiga aspekterna av separationsprocessen i samband
med skilsmässan och som även tar hänsyn till existentiella frågor. Därför ville jag själv
undersöka dessa frågor. Av litteraturen blev det tydligt att endast djupintervjuer kunde ge
begynnande svar på frågorna om den psykologiska separationsprocessen, dess existentiella
aspekter och hur föräldraansvar och yrkesverksamhet påverkar den psykologiska
hanteringen av skilsmässan och en eventuell känsla av ny mening i livet. I en skilsmässa
uppstår många nya behov för föräldern. Förutom de yttre behoven av bostad, försörjning
och barnomsorg, finns de nya behoven av stöd, sällskap, intimitet och sexualitet. Eftersom
den faktiska vårdnaden om barnen i de flesta fall tillfaller modern,1 belastas kvinnor i
skilsmässan oftare än männen av att bära ansvaret för barnens behov. Föräldraansvaret kan
således bli tungt att bära ensam. Samtidigt kan en givande yrkesverksamhet ge dels

1
Andelen barn i Sverige som bor helt eller delvis med sin far är ca 6% av barnen med icke-
sammanboende föräldrar (Schiratzki, 1997, s. 113-116).
 7

ekonomiskt oberoende, dels tillräcklig stimulans till egen utveckling för att väga emot det
tyngre föräldraansvaret. För att undersöka hur denna utmaning hanteras valde jag att
fokusera den nuvarande studien på kvinnor som har ett föräldraansvar samtidigt som de har
en tydlig yrkesidentitet. Slutligen ville jag undersöka hur kvinnor brottas med att
barnsagan - där mamma-pappa-och-barn levde lyckliga i alla sina dagar - slutar på ett sätt
som inte har förutsetts. Jag var intresserad av att förstå hur livsynen förändras vid en
skilsmässa, när inställningen från början har varit att äktenskapet skall bestå. För att
minnesbilderna skulle finnas tillgängliga valde jag att intervjua kvinnor som hade skilt sig
för mellan ett och fyra år sedan. Kvinnorna skulle också ha ansvar för egna barn under 16
år vid tiden för skilsmässan. Det förutsattes att en akademisk grundutbildning ökade
sannolikheten till en tydlig yrkesidentitet och därför begränsades urvalet till kvinnor med
akademisk examen.

Nedan följer först en litteraturöversikt om skilsmässa som företeelse ur samhällelig och ur

individuell synvinkel. Därefter följer en fördjupning av de teoretiska perspektiv som jag
funnit mest värdefulla inför intervjuförfarandet. Metoden för intervjuerna samt
intervjuresultaten följer. Slutligen kommer en diskussion av resultaten med hänsyn till de
teoretiska utgångspunkterna. I den mån resultaten kan ha relevans i kliniska sammanhang
tas sådana synpunkter också upp.

SKILSMÄSSA UR SAMHÄLLELIG SYNVINKEL

Varför skilsmässor?
Äktenskap definieras som "samlevnad mellan man och kvinna som är reglerad av lagar
eller seder och bruk". Skilsmässa definieras huvudsakligen som upplösning av äktenskap
(Norstedts, 1988). Den samlevnad som äktenskapet innebär förutsätts fortgå varaktigt, tills
döden skiljer parterna åt. I denna samlevnad blir parternas liv sammanvävda, både
psykologiskt, materiellt och genom barnen även biologiskt. Att äktenskapet fortlever
innebär i bästa fall att parterna och deras eventuella barn finner trygghet och glädje i
samlevnaden. Att äktenskapet upphör innebär att tryggheten och glädjen inte funnits eller
att det avtagit, åtminstone för ena parten, samt att de förväntningar som fanns om bättre
livsvillkor inom äktenskapet, ersätts av förväntningar om bättre livsvillkor utanför ramen
för äktenskapet. Att komma till slutsatsen att äktenskapet bör upplösas kräver handling
som går emot parternas ursprungligt uttalade intentioner. Dessutom påverkar samhällets
inställning till skilsmässa den enskilda individens handlingskraft och mod att driva igenom
skilsmässan. När äktenskapsupplösning uppfattas som ett hot mot samhällets stabilitet, kan
statsmakterna (politiska eller religiösa) förbjuda skilsmässa. De krafter som gör
skilsmässor nödvändiga upphör dock inte i och med sådana förbud. Följande citat
illustrerar detta dilemma.

In the first year of the reign of King Gulef, 2000 voluntary separations between husbands and wives
were pronounced by magistrates. The Emperor was indignant and abolished divorce. In the course
of the following year there were, at Agra, 3000 fewer marriages than in previous years and 7000
more cases of adultery. 3000 women were burnt alive for having murdered their husbands and 75
men were burnt alive for having murdered their wives. The value of the furniture destroyed in the
course of domestic brawls amounted to 3.000.000 rupees. The Emperor then reestablished
 8

divorce."2

Förutom frågan om skilsmässa är tillåten eller ej, påverkas möjligheterna till skilsmässan
av ekonomiska och strukturella förutsättningar i samhället. Samhällets struktur kan via
olika styrmedel underlätta eller försvåra för äkta par att skilja sig. Men det är
utgångspunkten för föreliggande arbete att människor som inte vill eller kan leva med
varandra inte bör tvingas till samlevnad på grund av äktenskapslöften som en gång i tiden
ingåtts. Skilsmässoinstitutet är en viktig juridisk konstruktion som är en självklar möjlighet
i ett demokratiskt samhälle. Men att låta inrutad samlevnad upphöra är förenad med
omvälvande förändringar för de vuxna parterna, deras barn, och även, om än i mindre grad,
för släkten och umgängeskretsen samt för samhället i stort. Fokus i detta arbete är på de
psykologiska aspekterna av dessa förändringar. Innan en litteraturöversikt presenteras, är
det intressant att undersöka den faktiska förekomsten av i Sverige och i övriga västvärlden.

Hur ofta förekommer skilsmässor?

Gähler (1994) har undersökt förekomsten av skilsmässor i det svenska samhället mellan
1960 och 1990, samt uppväxtvillkoren för personer födda 1892 till 1973.3 Antalet
skilsmässor var, år 1960, 500 per 100 000 gifta kvinnor, "dvs 0,5 procent av alla då
existerande äktenskap upplöstes i skilsmässa" (s. 64). 1974 infördes nya regler om
äktenskapsskillnad och därefter ökade antalet skilsmässor till 1,2 procent per år av alla
existerande äktenskap, en skilsmässofrekvens som förblivit mer eller mindre konstant
sedan dess. Ett mått som visar en mer nyanserad bild av skilsmässofrekvenserna är hur
många äktenskap som slutat i skilsmässa ett visst antal år efter vigseln. Av 1000 par som
gifte sig 1960, 1970 och 1980, var ca 10%, 17,5% respektive 23% par skilda efter tio år.
För vigslar ingångna 1985 förblir skilsmässofrekvensen 23% efter 10 år.4

När det gäller andelen barn som växer upp med två föräldrar, visar levnadsnivå-
undersökningarna att 78% av personer födda 1973 levde med båda sina föräldrar. En
historisk tillbakablick visar att vid sekelskiftet levde över 10% av barnen med endast en
förälder, eftersom andelen familjer där en förälder hade dött var över 10%. Av personer
födda ca 1970 har nära 20% upplevt en skilsmässa. Sammanfattningsvis var andelen barn
som växte upp med två föräldrar relativt konstant på 85% för personer födda från 1892
fram till ca 1955 men sjönk till 78% för personer födda 1973. Dessa analyser tyder på att
kärnfamiljen som samhällsinstitution fortfarande utgör uppväxtmiljön för majoriteten av
barnen i Sverige, men att frekvensen av barn som växer upp endast med en förälder har
fördubblats jämfört med sekelskiftet. Ca 25% av barnen som växer upp idag genomlever
föräldrarnas skilsmässa. Liknande tendenser finns i övriga västvärlden. I 90-talets Sverige

2
Citat från en inskription som sägs ha funnits över porten till staden Agra i Indian (Alvarez, 1982, s. 118).
3
Gählers analys grundar sig på Statistiska Centralbyråns uppgifter över hela svenska befolkningen, respektive på
levnadsnivåundersökningar från 1974, 1981 och 1991 med ett ursprungligt underlag på 6522 personer 1968 som
sjönk till 3881 personer 1991 (Fritzell & Lundberg, 1994, s. 63-65 resp. s. 267).
4
Ett tredje mått är det totala skilsmässotalet (total divorce rate) som är det högre tal som ofta rapporteras i
massmedia. T ex uppges i en artikel i tidskriften Newsweek från 12 juni 1995 (förf. S. Seibert) att
skilsmässofrekvensen ligger på 40% för vigslar ingångna 1980 och senare i Sverige. När det gäller andra länder,
visas t ex i USA en skilsmässofrekvens på över 50% för vigslar ingångna 1990, 40% skilsmässor i Storbritannien
(utom Skottland) och över 30% i Franskrike. Dessa siffror består av ”en summation av skilsmässofrekvensen efter
olika varaktigheter i äktenskapet” (SCB, 1995, s. 29-30) och ger, såvitt jag kan se, en något snedvriden bild av
antalet skilsmässor per ingångna vigslar ett visst år.
 9

iakttas att skilsmässofrekvensen stabiliserats. Uppenbart är dock att ett betydande antal
människor berörs av skilsmässor på olika sätt varje år. Samtidigt förblir kvinnans sociala
ställning efter skilsmässan oklar.

Kvinnans sociala ställning efter skilsmässa

Under 1900-talet har stora förändringar skett i kvinnans sociala ställning i det svenska
samhället. Rösträtt, ökad tillgång till utbildning, ökad delaktighet i den politiska arenan
och framförallt ökat deltagande i arbetslivet till ca 90% (Fritzell & Lundberg,1994) har
skapat förutsättningar för kvinnor att i långt större utsträckning än tidigare välja sina
livsbanor i enlighet med sina personligheter och utvecklingsmöjligheter. Det att kvinnans
ställning i samhället stärkts, tillsammans med de omdanande sociala förändringar i
västvärlden efter andra världskriget ledde till spekulationer att nya konstellationer för
barnafödande och barnuppfostran skulle uppstå (Adams, 1960). Kärnfamiljen kvarstår
dock som det huvudsakliga organisationssättet för mänsklig fortlevnad i västvärlden. Ändå
kan det faktum att skilsmässor i ökad utsträckning sker vara ett tecken på att kärnfamiljen
som social levnadsform är i uppluckring. Ahrons och Rodgers (1987) föreslår att det
ökande antalet skilsmässor där de gemensamma barnen hör till två nygamla kärnfamiljer
ger upphov till en ny familjetyp som de benämner tvåkärnfamiljer (binuclear families).
Kaslow och Schwartz (1987) föreslår att skilmässor skall ses som en företeelse bland andra
i en livslång utveckling. Det bör således ingå i ungdomars föreställningar om livet att de
kan komma att genomgå skilsmässa minst en gång. När flera skilda familjer finns, uppstår
nya samlevnadsformer som väcker frågor kring barns utveckling, kärlekens plats i
familjen, intimitet och sexualitet i familjer i förändring, och kring kvinnans roll och
känslor i de nya konstellationerna (Jalakas, 1997).

Familjer där en av föräldrarna inte finns med i enheten föräldrar-barn har förekommit i alla
tider. Förutom separationer och skilsmässor, är andra orsaker att den ena föräldern dör, att
barn föds utom äktenskapet och att fadern varit bortrest under långa tider (Gähler, s. 66).
Kvinnans sociala ställning förändras dock beroende på anledningen till
ensamföräldraskapet. När mannen dör, blir kvinnan änkan som har rätt till att sörja, rätt att
ärva maken, och rätt att även i fortsättningen höra till mannens familj (Clulow, 1990). När
fadern är bortrest under långa tider har kvinnan fortfarande kvar sin sociala ställning som
gift och hon ingår i den sociala gemenskapen i den rollen, även om hon tillfälligt är ensam.
Vid en skilsmässa sker en övergång från den sociala ställningen som gift maka med alla
rättigheter, till en ny ställning där arvsrätten klipps av, och relationerna till den fd mannens
familj är oklara i den bemärkelse att inga uttalade sociala riktlinjer finns för
förhållningssätten mellan fd fru och mannens familj (Kaslow & Schwartz, 1987). I
motsats till änkan, som offentligt får sörja sin bortgångna make och äktenskapets
upphörande, har frånskilda makar och barn ingen offentligt sanktionerad ritual för att sörja
det avbrutna samlivet.

Att en kvinna väljer den oklara sociala ställning som skilsmässan kan ge upphov till
innebär ett svårt ställningstagande för hennes egen fortsatta materiella och sociala
överlevnad och för de gemensamma barnen.5 Den nuvarande principen i svensk rätt är att

5
Det förtjänar påpekas att utgångspunkten för det resonemang som här förs är att den samhällsordning som råder är
av patrialisk karaktär (Goodison, 1990). I ett matriarkaliskt samhälle, där arvsrätten går genom kvinnor och
 10

varje make ansvarar för sin egen försörjning. I andra länder (t ex USA) finns rätten till
underhållstöd reglerat i lag men indrivningen av underhållstödet till fd makar och barnen är
ofta en svår utmaning för frånskilda kvinnor (Wallerstein & Kelly, 1987).

När det dominerande samlevnadssättet fortfarande är kärnfamiljen, när det fortfarande är

allra enklast att avla barn i en varaktig relation med en man och när de sagor som barn
läser fortfarande innehåller berättelser som slutar med prinsen och prinsessan som levde
lyckliga i alla sina dagar, uppstår frågan hur kvinnan som skiljer sig känner sig
inombords, trots sin eventuella ekonomiska självständighet och eventuella stöd från andra
frånskilda och från välfärdssystemet. Kvinnan går in i en ny roll som inte innefattar några
förutbestämda samhällsnormer som ger struktur i social tillhörighet, i motsats till
etablerade roller som flickvän, sambo, äkta maka eller änka. Med hänsyn till att äktenskap
ingås på den premissen att det skall vara livet ut, måste skilsmässohandlingen vara förenad
med en komplex beslutsprocess. Beslutet kan fattas ensidigt eller ömsesidigt. För män kan
beslutet att skilja sig - speciellt när initiativet till skilsmässan tas av kvinnan - innebära
svåra känslomässiga påfrestningar samt ekonomiska uppoffringar (Winn,1988; Wadsby,
1992). När beslutet är ensidigt kan det innebära svåra känslomässiga påfrestningar för den
lämnade mannen eller kvinnen, men oavsett beslutets ömsesidighet kan processen vara
förenad med känslomässiga och praktiska svårigheter. Studier om kvinnors psykiska hälsa
efter skilsmässa ger delvis motstridiga bilder.

Svensk forskning om kvinnors psykiska hälsa efter skilsmässa

Gähler (1994) har undersökt den psykiska hälsan hos män och kvinnor som skilt sig. Hans
litteraturöversikt visar att skilda i högre grad än gifta lider av nedsatt psykisk hälsa, som
definieras som mer än måttliga besvär av allmän trötthet, sömnbesvär, nervösa besvär,
depression eller överansträngning (s. 70). Han finner i analys av data från
levnadsundersökningarna 1981 och 1991, att det finns en statistiskt signifikant6 överrisk
för kvinnor som var ensamstående 1991 efter en separation, att lida av nedsatt psykisk
hälsa jämfört med kvinnor som varit sammanboende med samma partner under samma tid.
Samma tendens finns för frånskilda män, men utan att den är statistiskt signifikant. Gählers
slutsats är att överrisken för ohälsa inte beror på ensamheten i sig eller på skillnader i ålder,
klasstillhörighet, sämre psykisk hälsa från början, avsaknad av nära social relation eller av
kontantmarginal. "Det psykiska hälsoläget har försämrats för dessa kvinnor och mycket
talar för att det är separationen som är anledningen till detta" (s. 73). Gähler förväntar sig
att svenska kvinnor torde uppleva mindre nedsatt psykisk hälsa än amerikanska kvinnor
dels på grund av den högre frekvensen av förvärvsarbete för svenska kvinnor, dels pga att
skilsmässor är mindre stigmatiserande i Sverige än i USA. Han finner således inget
empiriskt stöd för dessa förväntningar.

Wadsby (1992) har undersökt hur kvinnor och män två år efter skilsmässan upplevde
förändringar som följde av skilsmässan. I denna studie deltog 79 kvinnor och 60 män. Den
allmänna tendensen för kvinnor är att uppleva flera förändringar som positiva än männen.
På följande variabler fanns signifikanta skillnader mellan kvinnor och män: ekonomi,

föräldraskapet är knutet till mödrarna med lösare förbindelser till fädren, skulle de problem, som kvinnans materiella
och sociala ställning medför efter skilsmässa i dagens samhälle, vara obefintliga (Kahn, 1990).
6. p<0,01 enligt Tabell 3:1, s. 71.
 11

relationer till vänner, arbete, fysisk hälsa, psykiskt välmående och självförtroende. En
jämförelse inom kvinnogruppen visar att den enda variabeln där kvinnorna övervägande
upplevde negativa förändringar var ekonomi. På alla övriga variabler övervägde
upplevelser av positiva förändringar i stället för negativa, och på alla variabler inklusive
ekonomin upplevde kvinnorna flera positiva förändringar än männen. De variabler i
Wadsbys studie som bäst motsvarar Gählers definition av psykisk ohälsa är variablerna
fysisk hälsa, psykiskt välmående och självförtroende. För fysisk hälsa var det framförallt
männen som inte hade tagit initiativet till skilsmässan som upplevde negativa förändringar.
Beträffande psykiskt välmående och självförtroende uppgav 72% av kvinnorna förbättrat
psykiskt välmående (jämfört med 28% av männen) och 84% av kvinnorna uppgav ökat
självförtroende (jämfört med 23% av männen).

Både Gählers och Wadsbys studier har utförts i Sverige. Deras resultat motsäger varandra:
enligt Gähler mår frånskilda kvinnor sämre, enligt Wadsby mår de bättre efter skilsmässan.
Motsägelsen kan eventuellt förklaras av att bortfallet i Wadsbys studie, som riktade sig
specifikt till frånskilda familjer, var betydligt större än i Gählers studie, som grundar sig på
data från de mycket mer omfattande levnadsnivåundersökningarna, och som riktade sig till
slumpmässigt utvalda individer som också följdes upp över en tioårs period. Studiegruppen
i Wadsbys studie utgjorde 62% respektive 49% av de kvinnor och män som ursprungligen
tillfrågades om deltagande i studien. För att jämföra med underlaget för Gählers studie, är
procentdeltagandet i levnadsnivåundersökningarna (LNU) 90,8% för LNU 1968, en siffra
som sjunkit till 76,1% för LNU 1991. Både Wadsby och LNU använde djupintervjuer. En
möjlig förklaring till de motsägelsefulla resultaten kan således vara att studiebortfallet
omfattar en stor andel av de kvinnor och män som upplevde nedsatt psykisk hälsa. En
litteraturöversikt som omfattar studier från USA ger dock också motstridiga uppgifter om
psykisk ohälsa efter skilsmässa.

Amerikansk forskning om kvinnors psykiska hälsa efter skilsmässa

Goode (1956) gjorde i USA en omfattande och banbrytande studie av 425 skilda mödrars
känslomässiga och praktiska situation. Anledningen till att just kvinnor studerades var att
de antogs bära flera bördor efter skilsmässan än de frånskilda männen. Eftersom vårdnaden
om barnen i de allra flesta fall tillföll modern blev modern ytterst ansvarig för barnens
fysiska, emotionella och intellektuella omvårdnad, samtidigt som hon också måste försörja
familjen och hushållet. Mannens roll blev underordnad kvinnans bredare ansvar (s. 29). I
analysen av känslomässig påfrestning i samband med skilsmässan definierades
påfrestningar som höga, medel eller låga "trauman". Goodes slutsatser är att en hög grad av
ambivalenta känslor gentemot skilsmässan verkar vara förknippad med högt trauma. Till
exempel velade 65% av de med högt trauma jämfört med 20% av de med lågt trauma fram
och tillbaka i beslutet om skilsmässa. Ett negativt omdöme om skilsmässans effekter ökade
också påfrestningarna - t ex av de med högt trauma trodde 66% att de skulle ha haft en
bättre ekonomisk situation om de inte hade skilt sig, jämfört med 17% av de med medel
eller lågt trauma. Ytterligare en faktor som ökade den känslomässiga påfrestningen var
kvarstående känslomässiga band till fd mannen. Här hyste 51% av de med högt trauma
positiva känslor till fd mannen, jämfört med 20% av dem med lågt trauma (Goode, 1956, s.
189-201).

I en studie utförd i USA trettio år senare undersökte Wallerstein och Blakeslee (1989) män,
 12

kvinnor och barn tio år efter skilsmässan. I förordet skriver de följande (s. xv):

The study was supposed to last one year, for we believed that normal, healthy people would be
able to work out their problems following divorce in about one year's time. They would solve
the issues and get on with their lives, and we would be able to chart their recoveries and look at
the ways that children mastered troubling family events. Indeed, we did not question the
commonly held assumption that divorce was a short-lived crisis...Our findings were absolutely
contradictory to our expectations.

I slutet av boken, efter redogörelse för uppföljningen av familjer som undersöktes med
intervjuer ett, fem och tio år efter skilsmässan, skriver de att "det är inte självklart att alla
vuxna hämtar sig efter en skilsmässa. Antagandet att så skulle vara fallet grundar sig inte
på fakta. Vad har vi för rätt att anta att människor som varit gifta i tjugo eller tjugofem år
alltid ska kunna ta sig i kragen och börja på nytt?" Vidare anmärker de att "somliga vuxna
löper större risk än andra. Kvinnor med små barn står...inför en mycket svår uppgift när
det gäller att överleva känslomässsigt och fysiskt....Det är inte att undra på att så många
kvinnor sade att de känner sig döda och livlösa i sitt inre" (s. 349).

För att försöka förebygga att den psykiska hälsan hos frånskilda personer försämrades,
etablerade Bloom (1988) ett förebyggande program för personer som nyligen separerat
eller skilt sig. Bloom hade funnit i sitt arbete som klinisk och forskningspsykolog att det
fanns ett starkt samband mellan avbrott i äktenskap och risken för psykiatrisk
sjukhusinläggning. Teorier om social epidemiologi, om primär förebyggande vård och om
stressande livshändelser låg till grund för programmet. 136 frånskilda personer deltog i
studien. Uppföljning skedde efter 6, 18 och 30 månader samt efter fyra år. I början av
programmet visade kvinnor större fysisk och psykisk ohälsa än män, med undantag för
ensamhet och sexuell otillfredsställelse, där kvinnorna uppgav färre svårigheter än männen.
Trots att kvinnornas psykiska hälsa var sämre än männens i början av
skilsmässoprocesssen visar resultaten att kvinnor mer än män snabbt och konsekvent
upplevde fler fördelar efter skilsmässan. Jämförelsen med en kontrollgrupp av frånskilda
som inte genomgick programmet pekade på skillnader i psykisk hälsa till fördel för
programdeltagarna fram till fyra år efter studiens början. Dock minskade dessa skillnader
efter fyra år enligt uppföljningen. Blooms slutsats blir att frånskilda kvinnor och män
upplever många svårigheter som delvis går att lindra genom psykosocial intervention, men
som delvis är en ofrånkomlig del av skilsmässoupplevelsen. Deltagande i programmet
bidrog till anpassningen till skilsmässan, där förbättringen var konstant fram till
uppföljningen efter 30 månader. Deltagarna i kontrollgruppen förbättrades långsammare
och utvecklingen stannade oftare upp under processen. Således påverkade deltagande i ett
sexmånaders program den psykiska och fysiska hälsan i positiv riktning under fyra år.
Först därefter planar skillnaderna ut. De områden där programinterventionen inte lyckades
åstadkomma någon förändring till det bättre var i ekonomiska och juridiska frågor, i
arbetskonflikter, sexuell tillfredsställelse och en allmän lyckokänsla. Blooms studie visar
också att kvinnors psykiska hälsa verkar vara bättre än mäns när det gäller självkänslan och
relationen till den yttre världen, medan ensamhetskänslor och sexuell otillfredsställelse på
längre sikt förblir ett problem.

Begränsningar i tolkning av forskningsresultat om skilsmässor

Uppenbarligen finns det många faktorer som påverkar den sammanvägda bilden av psykisk
 13

hälsa hos frånskilda kvinnor. De studier som beskrivs ovan har för det mesta långsiktiga
uppföljningar inbyggda i forskningsuppläggningen (Gähler, 1994; Wadsby, 1992;
Wallerstein, 1989; Bloom, 1988), vilket tyder på att skilsmässa ses som en process och inte
endast som en enstaka händelse. Att studera skilsmässa som process med kvantitativa
metoder ökar den vetenskapliga trovärdigheten för studierna, men möjligheten att jämföra
resultaten begränsas av att urvalstorleken, självskattningsformulären och definitionerna
varierar från den ena studien till den andra. Kaslow och Schwartz (1987) påpekar ett antal
begränsningar i forskning om skilsmässor. Icke-representativa urval, ojämförbara
tidsperspektiv, ej standardiserade självskattningsformulär, definitioner som är lätta att
ifrågasätta och data som inte är oberoende är några av de hinder i vägen för tolkning av
forskningsresultat.

Forskning om skilsmässor är också starkt påverkad av de personer som väljer att delta.
Deltagande kan till exempel avgöras av önskan om hjälp, eller av ett behov av att skönmåla
situationen inför en "oberoende forskare". En forskare som är medveten om respondentens
civilstånd kan påverkas i frågeställningar och i tolkning av resultat (s. 73-75). De
begränsningar som Kaslow och Schwartz påpekar är framförallt giltiga för kvantitativ
forskning inom det psykosociala området (Starrin, 1991) men trots begränsningarna pekar
kvantitativa resultat tydligt på olika variabler som påverkar och som påverkas av
skilsmässoupplevelsen. Dessa resultat bildar en del av ett pussel som kanske lättare kan
tydas med hjälp av kvalitativ forskning. Helhetsbilden av detta pussel berikas också med
hjälp av teorier om individuell utveckling.

En grundläggande fråga för förståelse av både kvantitativt och kvalitativt inriktad

forskning om skilsmässor är, vad är det som ingår i begreppet psykisk hälsa och välmående
för den individ som separerat? Med hänsyn till att detta arbete har kvinnor som fokus,
följer en framställning nedan om reaktioner på separation hos kvinnor ur olika teoretiska
perspektiv.

SKILSMÄSSA UR INDIVIDENS SYNVINKEL

Tre huvudperspektiv
Separation mellan två vuxna personer som varit gifta med varandra kan ske på grund av
den ena partnerns död, eller på grund av skilsmässa. Att assimilera innebörden av
separationen i dessa båda fall kan innebära olika psykologiska reaktioner. Att en partner
dör innebär en slutgiltig separation. Det är då socialt accepterat och förväntat att dödsfallet
utlöser ett sörjande. I sörjandet ingår förutom sorg ofta andra känslor, som ilska, skuld,
förtvivlan - eller t o m också positiva känslor - som inte är lika väldefinierade som sorg,
men som ingår i en allmänt förväntad sorgeprocess. Att sörja "färdigt" innebär för den
sörjande att det gamla livet tillsammans med den döda partnern lämnas psykologiskt för att
möta det återstående livet med livsglädje och kraft. När sorgeprocessen inte sker eller när
den inte fullbordas, kompliceras sorgen så att den sörjande fastnar i psykologiska mönster
som inte är utvecklingsbefrämjande.

I skilsmässa innebär separationen att samlivet upphör medan båda parter fortsätter i livet.
Denna separation måste också utlösa ett sörjande. Det finns dock inte någon entydig social
uppfattning om vad en lämplig psykologisk reaktion efter skilsmässa är. Den sorgeprocess
 14

som skilsmässan utlöser kan dessutom ske vid olika tidpunkter, ibland till största del innan
den fysiska skilsmässan fullbordas. Den teoretiska litteraturen fokuserar oftast på
separation pga döden men mycket av det som förfäktats om sorg har också en tydlig
innebörd för vad som kan äga rum vid en skilsmässa.

Det finns ett spektrum av teoretiska perspektiv som förklarar sorgeprocesser på olika sätt. I
Figur 1 avbildas tre huvudperspektiv i en trekant, där det psykoanalytiska perspektivet
finns på vänstra kanten, det sociokulturella perspektivet på den högra kanten, och det
fenomenologiska/existentiella perspektivet på mellersta nedre kanten som speglar
fördjupningen som detta perspektiv ger. Nedan presenteras huvudperspektivens företrädare
samt kortfattade beskrivningar av specifika teorier om sorg, kvinnopsykologisk teori,
sociologisk teori och kristeori. Slutligen presenteras en integrativ teoribildning - Kegans
(1982) konstruktiv-utvecklingsteori - som enligt mitt förmenande länkar samman de
övriga perspektiven.

Enligt psykoanalytiskt tänkande är syftet med den normala sorgeprocessen efter

separation att ersätta det förlorade "objektet" med ett nytt lämpligt objekt för de libidinösa
önskningarna. Sorgprocessen innebär ett "sorgarbete" som är svårt och obehagligt. De
försvarsmekanismer som tidigare tjänat den sörjande försvagas och en regression sker. En
övergång från ett objektsrelaterande till en introjicerad identifikation sker, vilket gör det
lättare, i okomplicerade sorgeprocesser, för individen att släppa banden till det förlorade
objektet. Sörjandet består således av två steg, det första att ett introjekt etableras, och det
andra att banden till det introjicerade objektet lossnar (Fenichel, 1946, s. 393-94).
Sörjandet kompliceras när ambivalenta känslor mot den förlorade individen överväger. En
depression kan utvecklas, speciellt om "(a) det förlorade objektet inte har älskats på ett
moget sätt utan har använts som leverantör för tillfredsställelse av narcissistiska
bekräftelsebehov, (b) det tidigare förhållningssättet till objektet har varit ambivalent, (c)
individen har varit oralt fixerad och har haft omedvetna önsknngar om ett sexualiserat
"ätande".7 Även om Fenichel talar specifikt om sorgeprocessen efter ett dödsfall, finns det
skäl att anta att en liknande process kan ske även vid skilsmässa.

7
Texten på engelska lyder enligt följande: (a) the lost object has not been loved on a mature level but rather used as
a provider of narcissistic supplies, (b) the previous relationship to the object has been ambivalent, (c) the person
has been orally fixated and has had unconscious longings for a sexualized "eating" (Fenichel, 1946, s. 396).
 15

Rubins two-track model Bowlby’s attachment theory

psykoanalytisk teori sociokulturell teori

PTSD

Konstruktiv-utvecklingsteori Erikson
Sorg som process

krispsykologi

Könsspecifik teori Sociologiskt perspektiv

fenomenologisk/existentiell teori

Figur 1: Teoribildning om sorgeprocessen efter separation

Till exempel beskriver Freud (1916/1963) ett fall där sorgeprocessen efter en skilsmässa
komplicerats. En kvinna strax under 30 hade skilt sig från sin man pga hans impotens. Den
fysiska separationen hade ägt rum flera år tidigare och kvinnan var i begrepp att vidta
juridiska åtgärder för att fullborda en skilsmässa. Hon plågades dock av ett obsessivt
beteende som bestod i att flera gånger dagligen springa in i ett rum som angränsade hennes
eget rum, och där stå vid ett bord som stod mitt i rummet, varpå hon ringde efter sin
tjänstekvinna, som hon då gav order till eller lät gå utan instruktioner. På bordet fanns det
en fläck som var tydligt synlig för tjänstekvinnan. Det visade sig efter en tids analys att
kvinnans man hade på deras bröllopsnatt inte lyckats fullborda ett samlag trots att han flera
gånger under natten sprungit från sitt rum till hennes. På morgonen hade han i ilska hällt en
flaska rött bläck på lakanet och sagt innan att han annars skulle skämmas för
tjänstekvinnan. Fläcken fanns på ett ställe som inte motsvarade ändamålet. (Freud, 1916, s.
300-303). Här hade kvinnan introjicerat mannens beteende, men utan att därefter kunna
släppa honom som objekt. Kvinnans besvikelse och den efterföljande sorgeprocessen hade
komplicerats.

Ett sociokulturellt perspektiv förklarar komplicerade sorgeprocesser som resultatet av en

oförväntad, oplanerad övergång från en social roll till en annan. När övergången sker i ett
livsskede där separation är en händelse som förväntas, ingår sorgeprocessen i ett sedan
tidigare etablerat socialt mönster. Till exempel underlättar ritualer och traditioner för den
sörjande att gå från partnerrollen till änkerollen. När en övergång vid skilsmässa sker utan
att den ingått i individens förväntningar finns det teoretiskt sett flera risker att den nyskilde
hamnar i en psykologiskt komplicerad situation.
 16

Eriksons (1965) psykoanalyiskt präglade men ändock sociokulturellt förankrade teori om

de åtta livsetapper som människan går igenom, ger en klar antydan om de komplikationer
som kan uppstå för en individ som inte lyckas genomgå stadierna. Vid varje livsetapp finns
enligt Eriksson konstruktiva respektive destruktiva utvecklingsvägar. Skilsmässa kan
förekomma under de första vuxna åren, då valet i utvecklingen står mellan intimitet och
isolering samt under de mogna vuxna åren, då valet står mellan skapande (generativity)
och stagnation. Ur det perspektiv som livslång personlig utveckling ger, är ett livslångt
äktenskap ingalunda en förutsättning för intimitet och skapande. I den kliniska litteraturen
om familjeterapi återfinns otaliga exempel av intakta familjer som präglas av isolering och
stagnation trots bevarat äktenskap (t ex Haley och Hoffman, 1967) . Dock kan det tänkas
att en skilsmässa under de vuxna åren, både bland de unga och de äldre, lättare kan tippa
balansen mot isolering, stagnation och förtvivlan, om de trängande behov av intimitet och
skapande inte finner sin tillfredsställelse i nya sfärer när livet organiseras om efter
skilsmässan. Att efter skilsmässa skapa förutsättningar för tillsfredsställelse av dessa
behov, kan vara en stor utmaning när kärnfamiljerna i samhället övervägande lever
tillsammans och de sociala strukturerna är så formade att samliv lättare leder till intimitet,
skapande och jagintegritet. Å andra sidan, kan just en känsla av isolering och stagnation i
äktenskapet eller samlivet ge upphov till tillräckligt stor missnöje så att en skilsmässa blir
nödvändigt för att undersöka om de grundläggande behoven kan bli tillfredsställda i nya,
ännu okända sfärer, dvs för att se om intimitet och skapande kan uppnås på andra vägar än
i fortsatt samliv.

Ett perspektiv som fördjupar psykoanalytisk teori och det sociokulturella perspektivet är
det fenomenologiska-existentiella. Den dimension som läggs till de andra perspektiven är
individens subjektiva, unika upplevelse av sitt livsöde. Enligt Yalom (1980) betonar den
existentiella utgångspunkten en annan slags grundkonflikt än de freudianska och
neofreudianska teoretikerna. Konflikten är varken mellan förträngda driftsimpulser eller
mellan interna objekt utan "i stället en konflikt som uppstår ur individens möte med varats
villkor". Existentiellt tänkande fördjupar också det sociokulturella perspektivet, där
etapperna i livsutvecklingen kräver försvar som kan luckras upp om de sociala
förutsättningarna leder till ett möte med sanningar som varit dolda. Yalom talar om "stages
of Knowing", där "barnet är fånget i en hackande process där det vet för mycket för tidigt
och sedan måste finna sätt att förtränga detta vetande...tills barnet sakta kan acceptera det
han eller hon ursprungligen visste."8 Att acceptera ett nytt vetande kan också ha paralleller
för den vuxne individen som har förlorat en partner. I sorgeprocessen vacklar individen
mellan att önska partnern tillbaka, och att blicka framåt till ett nytt, meningsfullt liv. När
sorgeprocessen fortlöper på ett hälsobefrämjande sätt, accepterar individen till slut att den
förlorade partnern inte längre kan uppfylla några behov. Först då är det möjligt att vända
sig till livet med ny kraft och önskningar. När sorgeprocessen kompliceras, kan
psykoterapi vara ett sätt att sakta lösa upp hindren för kunskap: att acceptera kunskap eller
sanningar är ett beprövat syfte med alla former av psykoterapi, för först när insikt om
livssituationen uppnåtts, kan en ny värdering av tillvaron ske och vidare utveckling ta

8
Originaltexten lyder enligt följande: “instead of a conflict that flows from the individual’s confrontation with the
givens of existence” (s.8), och “the child is caught in a ‘herky-jerky’ process of knowing too much, too early, and
then finds ways to repress that knowledge, to ‘un-know’, until, gradually, the child is prepared to accept that which
he or she originally knew”(s. 92).
 17

form. Att sörja är en process som leder till att individen accepterar separationen, vare sig
den har skett pga döden eller skilsmässa.

Att separera från sin partner lämnar den drabbade existentiellt ensam. Att möta denna
ensamhet är ofta förknippad med en hög ångestnivå som enligt Yalom i grunden är en
existentiell dödsångest. Ett sätt att försvara sig mot existentiell dödsångest är en känsla av
personlig särskildhet, där individens speciella överlägsna egenskaper räddar henne från den
"vanliga" livs- och dödsångest som de flesta människor är drabbade av. Ett annat sätt är att
tro på en slutlig räddare, som förtar den existentiella ångesten genom att ge en stark
illusion om trygghet. Ofta är det denna strategi för försvar mot ångest som råder i samlivet.
Enligt Yalom ger tron på en slutlig räddare "avsevärd tröst som fungerar smidigt och
osynligt. De flesta individer förblir ovissa om sina trosföreställningar tills dessa upphör att
tjäna sitt syfte".9 Efter separation måste den drabbade på något nytt sätt hantera den
existentiella dödsångesten. Många gånger hanterar människor denna uppgift genom att
ingå ett nytt intimt förhållande, vilket riskerar att lämna strukturerna i individens
trosföreställningar oförändrade. Att strukturerna lämnas oförändrade innebär att ny
utveckling och tillväxt inte nödvändigtvis sker som resultat av separationen. Å andra sidan
finns det en risk, när inget nytt förhållande uppstår och ingen bearbetning har skett, att
strukturerna kollapsar och leder till djupa depressioner. Yalom citerar Arieti (1977), som
beskriver en depressiv patient på följande sätt:

The patient has reached a critical point at which a realignment of psychodynamic forces and a new
pattern of interpersonal relationships are due, but she is not able to muster them. This is her
predicament. She is helpless. She either cannot visualize alternative cognitive structures that lead to
recuperative steps or, if she is able to visualize them, they appear insurmountable. At other times
these alternatives do not seem unrealizable, but worthless, since she has learned to invest all her
interest and desires only in the relationship that failed.

Yalom kommenterar vidare att om denna patient misslyckas med att skapa en ny relation
(eller med att återupprätta relationen, vilket kan te sig som möjligt vid skilsmässa), förblir
hon utan resurser och känner tomhet och självförakt. Att bygga upp en ny livsideologi
känns som en oöverstiglig uppgift och hellre än att ifrågasätta sina (ofta omedvetna)
trosatser drar många slutsatsen att de är för värdelösa för att förtjäna kärleken och
beskyddet som den "slutliga räddaren" ger. Dessutom förvärras depressionen av att
lidandet och självanklagelserna fungerar som ett sista skrik efter kärlek. Dessa personer är
på så sätt berövade känslomässig trygghet för att de har förlorat kärleken och de förblir
berövade i väntan på att den slutliga räddaren kommer (Yalom, s. 134).10

Att lösa detta dilemma på ett sätt som ger en upplevelse av personlig frihet, livsglädje och
stark vilja, är en uppgift som enligt existentiell teori kräver ett möte med grundläggande
frågor om döden, viljan, ensamheten och friheten. Att väja för mötet kan leda till en
permanent upplevelse av existentiell skuld som kommer av att inte leva ens liv fullt ut.

9
Originaltexten lyder enligt följande: "considerable solace and functions smoothly and invisibly. Most individuals
remain unaware of the structure of their belief system until it fails to serve its purpose; or until, as Heidegger put it,
there is a 'breakdown in the machinery.' "(s. 132).
10
En beskrivning av en medelålders kvinnas hantering av dessa frågor finns hos Crafoord (1988).
 18

Skulden kommer av sveket mot en själv i stället för mot en annan.11 Littlewood (1992)
påpekar att sådan existentiell ångest eller skuld skiljer sig från den separationsångest som
kommer av rädsla för eller verklig förlust av en annan. Separationsångesten handlar om en
annan person och relationen till denne medan den existentiella ångesten handlar om rädslan
att stå ensam och den potentiella förlusten av självet. (s. 75). Att anta utmaningen att stå
ensam och samla det mod som enligt Tillich (1952) krävs för att möta den existentiella
ångesten som väcks av frågor om tro och död, tvivel och meningslöshet och skuld och
anklagelse, belönas av ett mer "autentiskt relaterande", som baseras på egen erfarenhet och
känslor. Att leva utifrån egen erfarenhet ger utrymme för att uttrycka viljan. När så inte
sker - "om ens önskningar baseras på något annat än känslor, till exempel rationella
överväganden eller moraliska krav, så är de inte längre önskningar utan 'borden' och
'måsten' och individen blockeras från att kommunicera med sitt verkliga jag" .12

Ytterligare modeller och teorier

De psykoanalytiska, sociokulturella och fenomenologisk-existentiella perspektiven ger en
helhetssyn på sorg. Andra teorier och modeller om sörjande bygger på olika aspekter av
dessa huvudperspektiv. De perspektiv som tas upp nedan är Rubin's two-track model of
bereavement, objektrelationsteori, attachment theory, könsspecifik teori samt perspektiv
enligt populärpsykologiska böcker. Sedan följer en beskrivning av krispsykologin,
hälsobevarande faktorer, posttraumatisk stressyndrom (PTSD) och hopp som en särskild
faktor. Slutligen presenteras Kegans existentiellt präglade utvecklings-konstruktiva teori
(developmental-constructive theory) som i grunden bygger på Piagets teorier om kognitiva
och moraliska utvecklingsstadier. Denna teori belyses vidare av en sociologisk modell om
tidsordning som ett viktigt element som påverkar skilsmässoupplevelsen.

För att genuint relatera till sig själv i en sorgeprocess relaterar individen i minnet också till
den förlorade personen, enligt Rubins (1984, 1994) two-track model of bereavement.
Modellen blandar ett psykodynamiskt och kognitivt perspektiv. I den ena banan (track)
beskrivs individens yttre fungerande i termer av mellanmänskliga relationer, familjen,
självkänsla, arbete och investering däri, somatisk funktion, psykiatriska symptom,
depression, ångest och meningsstrukturen. I den andra banan beskrivs individens "inre
fungerande" i termer av relationen till den avlidne. Positiv affekt, negativ affekt, distans,
tankfullhet, relationen till självet, stadier av förlust, idealisering och konflikt är de områden
som uppmärksammas. Rubins modell visar hur den avlidne förblir ett inre objekt för den
sorgdrabbade och hur den inre relationen byggd på minnen kan förändras, även om den
yttre omständigheten av döden är helt orubblig. Förtjänsten med denna modell är att den
pekar på den inre relationen till den avlidne som dynamiskt fortgår samtidigt som
förändringar i denna inre relation kan spegla sig i det yttre fungerandet och i relationer till
andra levande personer. Modellen skulle också kunna tillämpas i skilsmässosituationen,
där den frånskilde också har ett "yttre fungerande" samtidigt som relationen till den fd

11
Yalom citerar Rank, som formulerar det så att "When we protect ourselves...from a too intensive or too quick
living out or living up, we feel ourselves guilty on account of the unused life, the unlived life in us". Yalom
kommenterar med att "Repression is thus a double-edged sword; it provides safety and relief from anxiety, while at
the same time it generates life restriction and a form of guilt...'existential guilt.'", (s. 146).
12
Originaltexten lyder enligt följande: ”If one’s wishes are based on something other than feelings – for example on
rational deliberation or moral imperatives – then they are no longer wishes but ’shoulds’ or ’oughts’, and one is
blocked from communicating with one’s real self” (Tillich, s. 305, citerad I Littlewood, 1992).
 19

partnern bearbetas och förändras i en parallell, inre process. Skillnaden är naturligtvis att fd
partnern lever och i olika utsträckningar kan vara en betydande del av det yttre
fungerandet, t ex vid gemensam vårdnad om barn där föräldrarna har kontakt med varandra
flera gånger i veckan. Att bearbeta separationen på ett inre plan samtidigt som den andra
partnern är en viktig del i det yttre fungerandet kan vara en svår utmaning om de
känslomässiga budskap parterna emellan är ambivalenta.

Arbetet med den inre relationen till den förlorade individen är välbelyst i
objektrelationsteori. Förgrundsgestalterna Klein, Fairbairn, Guntrip och Winnicott har
utforskat inre objekt och introjekt och postulerat att dessa kan fungera som inre strukturer
som är dynamiska. Igra (1983) beskriver Fairbairns uppfattning om inre objekt som att de
befinner sig i aktivt samspel med jagets strukturer. De är dock inte "föreställningar eller
inre bilder".13 Fairbairn ansåg också att de objekt som internaliseras är de som inte är
tillfredsställande, dvs de som är förknippade med någon grad av ambivalens. Hans
uppfattning skiljer sig i detta från andra psykoanalytiska teoretiker som anser att både
"goda" och "onda" objekt internaliseras. Igra anser dock att introjektformerna också tjänar
som "naturliga symboliseringsform[er] genom vilk[a] erfarenheter kan uttryckas, bearbetas
och införlivas" (s. 97) och i den bemärkelse måste de också vara tillfredsställande objekt.
Vid separationer pga både dödsfall och skilsmässa leder sorgeprocessen, som Rubin (1994)
påpekar, till förändringar i de inre objektens karaktär om processen tillåts fortgå utan
komplikationer. Då kan det dynamiska förhållandet mellan de inre objekten och jagets
strukturer gradvis förändras så att individen kan återgå till att investera i det yttre
fungerandet. När sorgeprocessen inte kommer i gång, kan banden till de inre objekten
undermineras, och då "aktiveras de bortträngda jagstrukturernas förintelseångest och
fragmenteringsskräck, som sedan i krissituationer kan komma att dominera hela
personligheten".14

Ytterligare ett perspektiv som belyser skeendena efter en separation är Bowlbys (1980)
attachment theory, som bygger på en förståelse av instinktiva band mellan barnet och
modern. Enligt Bowlby15 är alla viktiga fysiska och känslomässiga relationer för den
växande och vuxna individen byggda på de instinktiva responssystem som utvecklas i
relationen barn-modern. När modern finns i närheten känner sig barnet tryggt, men när
modern är borta uppstår instinktiva reaktioner som ångest, protest och sökande efter henne.
Vid en förlust utvecklas en sorgeprocess som speglar dessa instinktiva
separationsreaktioner. I sorgeprocessen kan tre olika faser skönjas där individen i den
första fasen försöker återfå det förlorade objektet. Individen tänker på det förlorade
objektet och har fantasier kring en återskapad relation. De känslouttryck som kännetecknar
denna fas är gråt och ilska, som är naturliga symboliska sätt att få tillbaka det förlorade
objektet.16 Andra tecken under denna fas är att individen uttrycker besvikelser, anklagelser
och otacksamhet. Dessa försök avtar i den andra fasen när individen inte lyckas återskapa
13
Igra, op.cit., s. 94.
14
Igra, op.cit., s. 93.
15
Beskrivningen av sorgeprocessen enligt Bowlby är hämtad från Littlewood, 1992, s. 65-66
och från Gray & Shields, 1992, s. 44-46.
16
Bowlbys syn är intressant att jämföra med Yaloms åsikt att utdragen gråt och ilska är ett uttryck för icke
ändamålsenlig längtan efter det älskade förlorade objektet. Sett med Bowlbys ögon är den utdragna gråten och
ilskan ett uttryck för en avstannad sorgeprocess som inte går vidare till det tredje, omorganiserande fasen.
 20

relationen. Den depression som är en del av den andra fasen anser Bowlby vara en naturlig
följd av insikten om att det gamla sättet att bete sig och kommunicera med andra, inte
längre är lämpligt. Då följer förtvivlan och beteendet blir desorganiserat. Under denna fas
blir individen rastlös, med ett ständigt sökande efter sysselsättning och en oförmåga att
initiera och upprätthålla organiserade beteendemönster. Denna desorganisation känns
smärtsam och den kan väcka avsevärd ångest när individen inte upplever sig kunna hantera
vanliga vardagssituationer. Rutinplanering blir en svår och ibland omöjlig uppgift, och
depression är i denna fas ett uttryck för den subjektiva upplevelsen av desorganisationen,
av världen som en tom fattig plats och av sig själv som tom och fattig. I den tredje fasen
organiseras beteendet på nytt, dels i förhållande till det förlorade objektet, dels i
förhållande till nya objekt. Individen kan skilja mellan gamla, icke ändamålsenliga
beteenden och beteenden som är lämpliga att behålla. En självkänsla som är separat från
det förlorade objektet utvecklas. När ångesten, ilskan, smärtan och förtvivlan genomlevts,
slutar sorgeprocessen med hopp. Sorgprocessen som Bowlby beskriver kan följa både efter
ett nära dödsfall och efter skilsmässa.17

Litteraturen visar att kvinnor fastnar i depressioner oftare än män. Jack (1987) har ur ett
fenomenologiskt könsspecifikt perspektiv studerat amerikanska kvinnor som
diagnostiserades som kliniskt deprimerade. Både hennes studie och andra citerade studier
ger belägg för att en känsla av maktlöshet i upprätthållandet av affektiva relationer är en
viktig komponent i depressioner. Jack finner att deprimerade kvinnor hamnar i en fälla som
består av sammanflätade idéer om kvinnlighet, godhet, hustrurollen och intimitet, som
begränsar de handlingsalternativ som kvinnorna är medvetna om och som krymper deras
inre och yttre vitalitet. Kvinnorna uppfattar att kvinnlighet kännetecknas av
självuppoffrande, och den goda kvinnan sätter sin mans och sina barns behov framför sina
egna. När detta förhållningssätt inte leder till intimitet eftersom den dialog mellan två
genuint relaterande människor, som är en förutsättning för intimitet, inte uppstår, blir
kvinnorna handfallna och vänder sin frustration mot sig själva. Självet tystas ner. Den
depression som följer kan också vara en del av en sorg som uppstår över att relationen inte
motsvarar deras förväntningar. På detta sätt fastnar kvinnorna i Bowlbys andra, depressiva
fas där de överväldigas av en känsla av maktlöshet att förändra eller ta sig ur relationen.

Jack föreslår att förvärvsarbete kan tjäna som en motvikt till depression. Dock visar Kaplan
(1983) i sin undersökning av två grupper av förvärvsarbetande högskoleutbildade kvinnor,
deprimerade respektive icke-deprimerade, att ett liknande psykologiskt mönster uppstår,
där självkänslan är beroende av att relatera till andra: självet existerar i-relation-till-andra
(self-in-relation). Skillnaden mellan de deprimerade och de icke-deprimerade kvinnorna
verkar bestå i att de icke-deprimerade kvinnorna är i kontakt med sin sociala förmåga att
behålla relationerna samtidigt som de uttrycker sina behov. Som ett exempel beskriver
Kaplan en ung kvinna som färdades i en bil med två unga män som körde enligt hennes
tycke för fort. I stället för att be dem sakta ner farten, vilket hon inte trodde skulle ge det

17
Gray (1992) påpekar att många teoretiker ser på skilsmässa som en process i stället för en enstaka händelse i
livet. Med detta teoretiska stöd och med Bowlbys teori som grund, har Gray och Shields (1995) utvecklat ett
instrument för identifiering av faser i sorgeprocessen efter separation eller skilsmässa. Detta instrument har jag
använt i intervjuerna för den nuvarande studien och det beskrivs närmare i metodsektionen nedan.
 21

önskvärda resultatet, sade hon "det här är orättvist, nu är det min tur att köra". Föraren
stannade bilen och lät henne ta över körningen.18 En deprimerad kvinna som yrkesmässigt
ville utvecklas agerade å andra sidan så att hon i kontakt med personer som hon hoppades
skulle stödja henne i sin utveckling men som svarade negativt, tackade och lämnade mötet
i stället för att fortsätta samtalet och försöka ändra den andres inställning. Kaplan påpekar
könsskillnader i depressionsmönster som dokumenterats i skilda sammanhang men utan att
kopplas till könsspecificitet. Två tydliga mönster framträder, den ena Arieti och
Bemporads (1978) placating personality, som söker kärlek genom tillfredsställelse av
andra i relationer, och den andra deras performing self, som söker kärlek genom
målrelaterad ansträngning att uppnå en viss dröm, ofta av grandios natur, som att vinna
Nobelpriset eller bli chef för ett företag. I det förra mönstret är individen upptagen av
känslor som ledsenhet, skam och skuld, som grundar sig i en känsla av icke-värdighet och
slutar i låg självkänsla. Det senare mönstret leder till fokusering på yttre problem, som
ekonomisk förlust och en känsla av att de endast kan må bättre av att den yttre världen ger
dem något tillfredsställande. Det första mönstret är mer typiskt för kvinnor och det andra
för män. Miller (1984) talar om behovet av nya sociologiska och psykologiska
förklaringsmodeller som omfattar även kvinnors sätt att skapa självkänsla i relation till
andra, ett behov som i Sverige ägnats uppmärksamhet av Frithiof (1985).

Kvinnors sätt att relatera till andra och den mycket frekventa förekomsten av depression,
ofta i samband med känslomässig förlust genom död eller separation, har gett upphov till
många populärpsykologiska självhjälpsböcker som har för syfte att vägleda kvinnor
(och i viss mån även män) genom separationsprocessen (Braiker, 1988; Burns, 1980;
Covington & Beckett, 1988, Fischer, 1987; Forward & Torres, 1987; Jalakas, 1997;
Masreliez-Steen & Modig, 1987; NiCarthy, 1986; Steinem, 1992). Dessa böcker är ofta
skrivna i form av en arbetsbok som läsaren kan arbeta sig igenom med strukturerade
uppgifter. Ofta speglar de en blandning av olika teoretiska syn på depressioner och
sorgeprocesser och hantering därav. Böckerna är dokument som beskriver praktisk
tillämpning på individnivå av modern psykologisk kunskap och de förtjänar
uppmärksamhet med hänsyn till deras potentiella och verkliga genomslagskraft. Syftet med
de flesta av dessa böcker är att visa läsaren hur hon kan utveckla en dialog med sig själv,
vilket är en förutsättning för att sträva mot en intim relation med en partner. Böckerna
beskriver hur ett relationsideal kan se ut i termer av intimitet, påpekar hur man identifierar
signaler som visar att ens relation är dysfunktionell, och vägleder läsaren genom
arbetsuppgifter fram till ökad mognad och förmåga att, genom större förtrogenhet med sig
själv, på ett mer tillfredsställande sätt relatera till familj, vänner och arbetskamrater. De
påpekar också under vilka förutsättningar det kan vara lämpligt att uppsöka en
professionell psykoterapeut.

En kort genomgång av några av dessa böcker ger en tydligare bild av deras innehåll och
synsätt. Braiker (1988) tar itu med kvinnors utbredda depressioner av vardagstyp med
undantag för klinisk depression. Hon lär ut tekniker för att få kontroll över depressioner
genom att vïsa hur en analys av källan till den depressiva känslan går till, och hur kvinnor
kan göra för att sedan agera för att motverka den, till exempel genom motion, samvaro
med vänner och komedifilmer. För människor som drabbas av återkommande depressioner

18
Kaplan, op.cit., s. 8.
 22

föreslår hon att de till exempel avsätter en viss dag i veckan för att "deppa" för att på så vis
få känslomässig kontroll över resten av veckan. Burns (1980) sammanfattar de kognitiva
terapeutiska tekniker som utvecklats av Beck m fl vid University of Pennsylvania i en
lättfattlig bok med övningar för att bygga upp självkänslan, förbättra handlingskraften,
svara på kritik och hantera känslor som skuld, sorg och ilska. Dessutom finns vägledning
för förebyggande av depression och för befrämjande av personlig utveckling. Burns ger
exempel på sin egen användning av teknikerna, t ex när han upptäcker att han kan använda
den frustration och skuld som han känner inför en ovanligt arg och kritisk patient, för att
lära sig bevara sin egen självkänsla inför stark fientlighet.19 Covington och Beckett (1988)
skriver om "vägen från relationsberoende till intimitet" i form av information och råd om
gränser för självet i intima relationer, med övningar baserade på beroendeläran hämtad från
tolvstegsmodeller för alkoholister och drogberoende. Fisher (1987) beskriver nitton
"block" på väg från en känslomässig förlamning efter skilsmässan till friheten att välja
mellan att vara ensamstående eller delta i ett förhållande. Blocken omfattar följande
känslomässiga teman: förnekande, rädsla, anpassning, ensamhet, vänskap, skuld och
förkastande, sorg, vrede, frigörelse, självaktning, öppenhet, kärlek, tillit, förhållanden,
sexualitet, ensamlivet och mål för framtiden och frihet.

Destruktiva relationer beskrivs av Forward och Torres (1987) som visar hur kvinnor kan
göra för att uppnå insikt om sin belägenhet i sådana relationer, samt känna igen signaler på
destruktivitet i nya förhållanden. Bokens syfte är att visa kvinnor hur de kan relatera till
andra i vänskap och intimitet, med bevarad självaktning. När relationen blivit fysiskt
och/eller psykiskt våldsam finns bland annat NiCarthys (1986) bok med handfasta råd för
kvinnor som lever i livsfara, eller för de som lever med väldigt smala
utvecklingsutrymmen i sin relation. Boken innehåller många enkla övningar för att hjälpa
kvinnan att hitta (tillbaka) till sina egna värderingar och önskningar i livet samt för att hon
skall kunna värdera den misshandlande mannens roll i hennes liv.

För den nyligen frånskilda svenska kvinnan har Jalakas (1997) skrivit ett slags handbok.
Boken saknar självhjälpsövningar men visar på ett humoristiskt sätt hur en kvinna kan ta
sig från känslor av maktlöshet, vrede och sorg direkt efter skilsmässan, till en ställning av
styrka och frihet efter några års arbete för att bygga upp sig själv och sitt liv som
ensamstående mamma. Två böcker som handlar enbart om kvinnans självkänsla, utan
fokus på relationen med mannen, är den svenska Masreliez-Steen och Modig (1987) och
amerikanska Steinem (1992). Den svenska boken, skriven av två kvinnor, är i titeln riktad
till både kvinnor och män men betonar aspekter av självkänslan som kännetecknar kvinnor
i större utsträckning än män. Den är framförallt en beskrivning i detalj av olika
upptäcktsmoment i en "resa" mot ökad självkänsla med fokus på definition av självkänslan,
hur den kan utvecklas, och konsekvenserna som följer förändring i självkänslan. Steinems
bok handlar om den självkänsla som den medvetna självförsörjande kvinnan kan utveckla,
i ett sociopolitiskt perspektiv med individualpsykologisk fördjupning. Den beskriver
möjligen bäst hur mogen kärlek kan se ut hos män och kvinnor med god självkänsla. Hon
säger t ex att "det är möjligt att uppfostra barn tillsammans med en älskad partner och
sedan i vänlighet förflytta sig vidare till en ny etapp i livet, att älska någon och trots detta
leva isär, att skapa nya relationer i varje ny livsfas, även i det allra sista slutet - kort sagt,

19
Burns, op.cit., s. 411-416.
 23

att njuta av många olika typer av kärlek, på ett sätt som inte skadar utan enbart berikar.20
Mycket av Steinems resonemang syftar till att visa att en god självkänsla, där kvinnan
lever i samklang med sitt autentiska själv, ger en frihet i vänskap och kärlek med ansvar
som kan vara unik för vår tid. I hennes resonemang finns också utrymme för insikten att
tillväxt är förenad med smärta; boken är skriven efter det att Steinem förälskat sig i
medelåldern i en man som var i många avseenden "fel" för henne och sedan gått igenom en
kris när hon insett att hon måste lämna denna relation.

Kris är en allmän beteckning för den oordning som följer stora förändringar i livet -
framförallt separationer från nära viktiga personer genom död och skilsmässa, eller från
närbekanta miljöer för bostaden, arbetet eller uppväxten. Krispsykologin handlar om de
känslomässiga och övriga reaktioner hos individen till den stora förändringen som skett.
Ordet kris härrör från ett latinskt derivat av det grekiska ordet kri(nein) som betyder att
avgöra (Urdang, 1968). I medicinska termer är krisen den punkt i ett sjukdomsförlopp där
en avgörande vändning äger rum, som leder antingen till återhämtning (hälsa) eller mot
döden. I det kinesiska tecknet för krisbegreppet finns det symboler för både fara och
möjlighet. Faran kan vara livsavgörande men möjligheterna till återhämtning kan vara
många.

När förändringar sker efter ett medvetet beslut, kan de medföra övervägande positiva
känslor. När förändringar sker utan förberedelse blir framtiden oviss och tidigare planering
sätts ur spel. Om en ny stabilitet inte återuppstår inom kort tid, rubbas den underliggande
balansen och individen försätts i kris. När återhämtning från en kris sker, går individen
igenom fyra urskiljbara faser innan en ny balans har uppnåtts. Dessa faser benämns chock,
reaktion, bearbetning och nyorientering (Cullberg, 1992). Under krisfaserna faller
individen både utanför sin egen planering och andras. Som individ har man hamnat vid
sidan om livsfåran. Detta kan ge känslor av ångest och misslyckande (Hagestad, 1995). I
en krissituation har planeringen urartat och den förväntade tidssekvensen blivit irrelevant.
Enligt Neugarten (1969) finns det en tidsrytm som befästs i tidtabeller och planeringar som
ger trygghet genom att minska osäkerhet, underlätta förberedelse, ge socialt stöd och ge
tillfällen till att markera och värdera framfarten i planeringen.

En återhämtning av hälsan efter krisen innebär inte att allt återgår till "det gamla". En
beredvillighet att lämna detta "gamla" och infinna sig i en ny ordning behövs. Att lämna
det gamla innebär också en förlust - som kan medföra glädje i den mån det "gamla" inte
varit tillfredsställande. Att anta det nya, att inlemma sig i en process som innebär
tillblivande av en ny identitet, kan så småningom ge ny självkänsla och leda till att
tidsrytmen i livsfåran återupptas. Dock måste förlusten accepteras och sörjas innan det nya
kan tas in. Oförväntade, krisartade händelser leder till många olika typer av förluster. Det
är inte alltid lätt att inse vad det är som har förlorats och som ger upphov till sorg. Oftast
handlar förlusten om något som är invant och som införlivats i självbilden och identiteten.

Krisen ger således upphov till en sorgeprocess som kan pågå under återhämtningsfaserna.

20
Originaltexten lyder enligt följande: ”it’s possible to raise children with a loved partner and then move amicably
on to a new stage of life, to love someone and yet live apart, to forge new relationships at every phase of life, even at
the very end – in short, to enjoy many different kinds of love, in a way that doesn’t hurt but only enriches” (s. 330).
 24

Sorgeprocessen kan också äga rum innan den avgörande händelsen skett om individen
kunnat bestämma tidpunkten för händelsen, som till exempel vid skilsmässa eller
emigration, eller om individen har förväntat sig att händelsen skulle äga rum som till
exempel vid död på grund av hög ålder eller långvarig sjukdom. Ibland kan sorgeprocessen
skjutas upp när individen inte inser förlusten vid tidpunkten för den förväntade händelsen.
Då kan det hända att sorgeprocessen kompliceras och äger rum långt senare utan direkt
samband med den utlösande händelsen. Om denna ofullbordade sorgeprocess åter väcks till
liv vid en ny kris, kan denna senare kris bli djupare och långvarigare (Parkes, 1994).

Krisen med sorgeprocessen och nyorienteringen innebär att individen utsätts för stress.
Många faktorer gör att en individ kan hantera denna stress utan att lida varaktiga men.
Enligt Antonovskys studier om hälsobevarande faktorer inför långvariga och traumatiska
stressituationer (Konarski, 1996), finns det grundläggande förmågor som benämns General
Resistance Resources , som förhindrar att spänningsskapande upplevelser förvandlas till
negativ stress. Dessa resurser är tre:

1) anpassningsbarhet på följande plan: fysiologiska, biokemiska, psykologiska,

kulturella och sociala
2) djupa bindningar till en konkret "annan" som är individ, organisation eller
samhälle
3) commitment som är ömsesidigt förankrad mellan individen och den kollektiva
gemenskapen, ofta medelst samhällsinstitutioner

Dessutom har Antonovsky funnit att människor som med bevarad hälsa överlevt trauma
och stress har haft en speciell syn på världen. Antonovsky benämner denna syn sense of
coherence, en allmän inställning som bygger på en varaktig om än dynamisk känsla av
tillförsikt att "allt kommer att ordna sig." Denna sammanhangssyn har också tre
komponenter:

1) förståbarhet: det finns en viss logik eller avsaknad av logik som gör att
livshändelser kan förklaras
2) hanterbarhet: uppfattningen att individen disponerar resurser som är tillräckliga
för att möjliggöra hantering av oförutsedda negativa händelser
3) meningsfullhet: känslan av att livet är känslomässigt tillfredsställande

När individen utsätts för ett trauma och dessa hälsobevarande förutsättningar inte uppfylls,
kan syndromet Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) uppstå. PTSD är en störning som
varar i minst en månad med symtom som att den traumatiserande händelsen återupplevs
upprepade gånger i minnet på olika sätt, individen undviker konsekvent stimuli som
påminner om traumat eller visar en allmän avtrubbning i känslomässiga reaktioner samt att
individen visar tecken på överspändhet som inte fanns före traumat. Enligt Apitzsch
(1994), som sammanfattar litteraturen om PTSD, har de traumatiserande händelserna
följande kännetecken:
Individen har varit med om något utöver vanliga mänskliga erfarenheter som skulle vara
mycket påfrestande för snart sagt vem som helst, t ex ett allvarligt hot mot ens liv eller
fysiska integritet; ett allvarligt hot mot eller skada hos ens barn, partner eller andra nära
släktingar eller vänner; plötslig och omfattande förstörelse av ens hem eller hemort; sett en
 25

människa som just skadats allvarligt eller dödats på grund av olycka eller våldshandling,
21
eller bevittnat hela händelseförloppet.

Även om PTSD teori utvecklats med avseende på överlevande från koncentrationsläger,

soldater som skadats av krigsupplevelser och incest- och våldtäktsoffer, kan även
äktenskap där det funnits en hög grad av psykisk och/eller fysisk påfrestning utgöra en
traumatiserande upplevelse som kan leda till PTSD. Själva traumatiseringen är "en inre
psykologisk händelse, om än förvisso för det mesta utlöst av en yttre" (s. 106). Långvariga
stressituationer där individen inte uppfattar stressen så mycket under tiden som traumat
pågår men som i efterskott drabbas av effekterna kallas för Low Magnitude Stressors. Vad
som också kännetecknar det traumatiska är att individen lämnas med en känsla av
hjälplöshet och kontrollförlust. Detta leder till förlust av illusionen om osårbarhet. Om
farosituationen man upplevt dessutom avsiktligen vållas av någon annan, kan tilliten till
andra människor också gå förlorad. Om PTSD förblir kroniskt kan en "lifestyle of despair"
uppträda där en kronisk depression präglar livet efter det att barndomens grundtillit
förlorats i traumasituationen.

Att tillfriskna från PTSD är inte alltid givet. Grundantagandena om den egna osårbarheten
och om att världen är en övervägande god plats har vittrats sönder av trauman. Att
återskapa eller reparera dessa grundantaganden kräver ofta yttre hjälp men kan innefatta
två strategier, de intrapsykiska/kognitiva respektive handlingsinriktade. Intrapsykiskt syftar
strategin till att omdefiniera det som hänt "så att det bättre passar in i själv- och
världsbilden och reducerar offerrollen...Sökandet efter någon förklaring som gör den
traumatiserande händelsen fattbar, ingår också i reparationsarbetet och är en viktig del i
återhämtningen". Att handla för att hantera trauman innebär att "ändra beteenden som man
anser har bidragit till utsattheten", bland annat till exempel "att söka socialt stöd från familj
och vänner, vilket för många blir en omedelbar bekräftelse på att världen trots allt inte bara
är illvilligt hotande" (s. 120). Slutligen kan samhället bidra till den PTSD-drabbades
rehabilitering genom sociala riter, som till exempel parader, ceremonier och
monumentinvigningar för hemåtervända krigsveteraner. Häri ligger en samhällelig
bekräftelse av att traumat har mening för samhällets fortlevnad, att upplevelserna inte varit
förgäves. Begravning av döda är en social och religiös rit med liknande funktion. För
separerade och skilda finns ingen motsvarande rit eller ceremoni.22

För att den utmaning som krisen eller traumat erbjuder skall antas och processen mot hälsa
skall initieras krävs också att hopp finns hos individen. Det är hoppet som gör att
individens resurser kan tillvaratas i krisen.23 Jacoby (1992) analyserar hoppbegreppet ur en
21
Apitzsch, op.cit., s. 98.
22
Inom judendomen utövas en ceremoni i samband med skilsmässa där en skilsmässohandling skrivs för hand och
sedan rivs för att symbolisera slutet på äktenskapet. Ceremonin innefattar också en koreografi för kvinnan och
mannen som återspeglar äktenskapsceremonins koreografi. Dessutom avgörs det löfte om ersättning som mannen
gett i sin ketubah (hemgiftshandling), oftast genom att kvinnan frånsäger sig alla rättigheter. Utanför Israel är denna
ceremoni obligatorisk för par som skiljer sig inom den judiska religionen om de i framtiden vfill gifta om sig inom
judendomen. I Israel är ceremonin obligatorisk för alla judiska par som vill skilja sig eftersom ingen möjlighet finns
till civilt reglerade äktenskap och skilsmässor (Herz, 1996).
23
När individen är helt utan hopp avstannar utvecklingen och en handlingsförlamning inträder. I depression inträder
en sänkt aktivitetsnivå som kan uppträda i ett mönster av inlärd hjälplöshet. När hopp åter inges kan individen sakta
öka aktivitetstakten.
 26

psykologisk synvinkel med hänvisningar till skönlitteratur. Hon föreslår en integrerad syn
som samlar psykodynamiska och kognitiva-beteendevetenskapliga element i ett
utvecklingsperspektiv som betonar separation-individuationsprocessen. Sex grundläggande
antaganden påverkar hoppets infinnande.

1. Hoppets ursprung är upplevelsen av "tillräckligt gott moderskap" i separations-

individuationsprocessen. Hoppet får näring under flera successiva övergångsetapper från
symbios till individuation.
2. När individen växer tjänar hoppet som övergångsfenomen och symboliserar det
intrapsykiska "mellanområdet" (Winnicott) där individen vilar och hämtar inspiration.
Detta sker både i vardagliga övergångar och under livscykeln.
3. Hoppet gör att individen kan konfrontera smärta och hot i stället för att förneka dess
existens. Det finns en medvetenhet om faror och svårigheter jämsides med avsikten att
aktivt hantera dessa.
4. Hoppet kommer till uttryck som ett ständigt pågående arbete i processen som
stresshantering innebär. Hoppet innebär ett arbete på samma sätt som ett sorgarbete.
5. Hoppet växer ur ett kampfyllt känslomässigt arbete vars näring kommer inifrån individen,
med inriktning mot framtiden. Hopparbetet gör det möjligt för individen att konfrontera
stress och smärta och ger i fortsättningen upphov till ny tillväxt, mognad och kreativitet i
livets utvecklingsprocesser.
6. Hopparbetet sker som en aktiv process. Den aktivitet som sker kan vara begränsad till
det kognitiva planet i form av fantiserade problemlösningar, men kan också ta uttryck i
konkreta former (Ett exempel är de dagliga mötena som fängslade läkare höll i
koncentrationslägret Buchenwald. Där diskuterades fallbeskrivningar, vetenskapliga
artiklar och planer för att förbättre betingelserna i lägret. Läkarna lyckades till och med
bygga en röntgenmaskin ur skräpmetall.)

Sammanfattning
Drag av de tre huvudperspektiven (psykoanalytiskt tänkande, det sociokulturella
perspektivet och det fenomenologiska-existentiella) kan kännas igen i olika grader i de
modeller och teorier som presenteras ovan. Synen på sorgeprocesser varierar beroende på
tonvikten som upphovsmannen till modellen väljer. De olika sätt att se på sorgeprocesser
ger bättre förståelse och överblick över vad som sker när människor drabbas av förluster,
både när utvecklingen stannar av, och när den fortsätter efter bearbetning. Ett relativt nytt
perspektiv som integrerar många av de synsätt som ovan framhållits, och som utgör en viss
syntes av de tre huvudperspektiven, är den konstruktiv-utvecklingsteori som Kegan (1982)
utvecklat.

Grundpremissen i Kegans konstruktiv-utvecklingsteori är att "the phenomena of infancy

are better understood in the context of the psychological meaning of evolution, a lifetime
activity of differentiating and integrating what is taken as self and what is taken as other"
(Kegan, 1985, s. 76). I stället för att som i psykoanalytisk teori se utvecklingen som en
process som avgörs i tidiga barndomen med lösning av oedipala konflikten, ses
utvecklingen också i kognitiva termer, med Piagets teori som grund, som något som sker
livet igenom på ett sätt som är evolutionärt nödvändigt. I denna teori finns utrymme för
både det affektiva och det kognitiva och på det sättet omfattar den båda dessa perspektiv.1
Utvecklingen sker enligt en evolutionärt präglad sekvens av sex jämviktsnivåer (balances)
som innebär olika slags psykologisk inneslutning (embeddedness), med tonvikten antingen
på autonomi, eller på tillhörighet. Varje jämviktsnivå kan också ses som ett slags frist
(truce) som erbjuder en tillfällig lösning på den livslånga spänningen mellan önskan att
vara separat och önskan att höra till. Det evolutionära i sekvensen är att den ena
jämviktsnivån följer efter den andra och att det inte sker en återgång till en tidigare
jämviktsnivå när den en gång lämnats, även om ett nytt ställningstagande till samma
tidigare livsfrågor och relateringsformer sker för varje övergång till en ny jämviktsnivå.
Varje jämviktsnivå uppfyller tre funktioner: bekräftelse ("att hålla kvar"), motsägelse ("att
släppa loss"), och kontinuitet ("att stanna kvar för reintegration"). Vid varje jämviktsnivå
finns också naturliga broar som består av "övergångs-subjekt-objekt" och som underlättar
tillväxt och senare övergång. Övergångarna från en jämviktsnivå till en annan kan innebära
att individen försätts i kris. Huruvida övergången är smidig eller inte beror på hur väl
innesluten individen varit i den tidigare jämviktsnivån och på hur länge den gamla
jämviktsnivåns "inneslutningskultur" finns kvar i övergången.

1
Kegan, op.cit., s. 83.
 28

I Figur 2 avbildas de sex jämviktsnivåerna i evolutionsspiralen: den inkorporativa

(incorporative), den impulsiva (impulsive), den suveräna (imperial), den interpersonella
(interpersonal), den institutionella (institutional) och den interindividuella
(interindividual). De olika inneslutningskulturerna, deras former och funktioner samt de
typiska övergångssubjekt-objekt visas i Tabell 2, i Bilaga 1. Båda figurerna är hämtade
från Kegan (1982).

Konstruktiv-utvecklingsteori ger en möjlighet att se skilsmässa som en konsekvens av

evolutionära behov i den livslånga utvecklingen. Äktenskapet kan således utgöra en
inneslutningskultur som behöver uppfylla tre primära funktioner, för att stödja och tillåta
utveckling. Skilsmässan kan ske om dessa funktioner inte uppfylls tillräckligt väl.
Inneslutningskulturens tre funktioner är följande:

1. Den måste hålla fast (bekräftelse och igenkännande).

2. Den måste frigöra i rätt tid (bidra i urskiljande och motsägelse).
3. Den måste finnas kvar för återhämtning under den ömtåliga perioden då
parterna lämnar bakom sig det som fortfarande ser ut som de själva och som de
måste återfå som en del av sin nya organisation.25

För att äktenskapet skall fortbestå, måste det således för det första ge bekräftelse och en
möjlighet att känna igen sig samtidigt som det ger en upplevelse av tryggt hållande. När
någon eller båda av parterna utvecklas, måste det för det andra också utgöra en tillräckligt
flexibel ram som tillåter större frihet när omständigheterna kräver det, och på så sätt hjälpa
parterna med att gradvis skilja sig åt som individer inom relationen och i samhället. Detta
innebär att äktenskapet också måste hålla för de personliga motsättningar som
utvecklingen ger upphov till. För det tredje, måste äktenskapet finnas kvar som trygg ram
när parterna lämnar bakom sig det tidigare evolutionära självet som dock måste återerövras
i en ny organisation. När äktenskapet består och relationen fungerar så att båda parter har
tillgång till sina psykiska resurser, förändras äktenskapet som inneslutningskultur för att
skapa utrymme för nya, förändrade behov. När däremot äktenskapet inte uppfyller dessa
förutsättningar eller parterna inte härdar ut det gnissel som kan uppstå när
inneslutningskulturen förändras samtidigt som de själva förändras, kan skilsmässa bli
resultatet. Skilsmässan kan försätta parterna i kris enligt Kegan beroende på hur
övergångarna mellan inneslutningskulturer sker. Processynen i forskning om skilsmässa,
samt forskning om enskilda situationsfaktorer pekar på vad som kan vara viktigt i
övergången från gift till frånskild för att krisen skall bli större eller mindre.

EMPIRISK FORSKNING OM SKILSMÄSSA

Att se skilsmässa som en process i stället för en enstaka händelse, är en syn som endast
delvis vunnit genomslag i nutida forskning om skilsmässa. Något som påverkar kvinnors
situation är attityder i samhället till skilsmässa samt olika faktorer i varje enskild situation.
I den nuvarande studien står kvinnor med barn i fokus. Inför beskrivningen av detta fokus och
metod som valts för den nuvarande studien är en redogörelse för forskarattityder till skilsmässa samt för
exempel på faktorer som kan påverka kvinnans situation på sin plats. De flesta artiklar som refereras har

25
Kegan, s. 158, min översättning.
 29

publicerats i tidskriften Journal of Divorce and Remarriage som publicerar ny empirisk

forskning om faktorer som påverkar de olika parterna i skilsmässa, både som händelse och
som process.

Skilsmässa som en process

Hagestad och Smyers (1982) ser skilsmässa som en process som kan vara i många år både
före och efter den juridiska skilsmässan. Hagestad och Smyers syn på skilsmässa grundar
sig på en empirisk studie med djupintervjuer av medelålders frånskilda män och kvinnor.
De riktar kritik mot den empiriska forskningen om skilsmässa dittills, som sett skilsmässa
som en enskild händelse som tydligt avgränsas av den juridiska skilsmässan. Tanken om
skilsmässa som process har delvis vunnit inträde i empirisk forskning och i ny teori om
skilsmässa. Kaslow & Schwartz (1987) och Ahrons & Rodgers (1987) som tidigare nämnts
har båda skrivit böcker som utvecklar synen på skilsmässa som en händelse med
processuella förtecken i livscykeln.

Hagestad och Smyers (op. cit.) beskriver skilsmässor som "ordnade" (orderly) eller
"oordnade" (disorderly). I den ordnade skilsmässan har den emotionella bindningen till
partnern, den sociala bindningen till make/maka rollen och bindningen till dagliga rutiner
alla blivit upplösta på ett planerat och välförberett sätt. När den juridiska skilsmässan sker
har den psykologiska och sociologiska skilsmässan redan skett och parterna kan gå vidare i
sina nya liv utan att i fortsättningen begrunda skilsmässan och ifrågasätta sin nya situation.

Hagestad och Smyers har identifierat sju olika typer av oordnade skilsmässor där den
psykologiska och sociologiska skilsmässan inte är genomarbetad när den juridiska
skilsmässan sker. I Figur 3 visas dessa olika typer, där typ A innebär att endast den
juridiska skilsmässan har skett, men inte de övriga. I typ B önskar den frånskilde att
skilsmässan var ogjord, då den psykologiska och sociologiska bindningen till den fd
partnern kvarstår. I typ C har parterna gått vidare i sina nya liv, men utan att skiljas
emotionellt. I typ D lever parterna fortfarande tillsammans men utan att vara gifta och utan
att se sig själva som äkta makar (till exempel frånskilda som förälskar sig i varandra efter
skilsmässan och förblir samboende). I typ E fortsätter parterna samlevnaden men utan att
den emotionella bindningen finns som grund för relationen. I typ F saknar den frånskilde
själva rollen som gift, mer än den fd partnern som person och de dagliga rutinerna. I typ G,
slutligen, har den emotionella bindningen och de äktenskapliga rollerna helt upphört, men
parterna fortsätter att dela vardagen av praktiska skäl.
 30

Ordnad Ooordnad
skilsmässa skilsmässa

A B C D E F G
Emotionell bindning - + + + + - - -

Roll bindning - + + - - + + -

Gemensam vardag - + - - + + - +

Juridisk bindning - - - - - - - -

Figur 3: Mönster för ordning och oordning i skilsmässor (Hagestad och Smyers, 1982, s.
182)

Även om skilsmässan är oordnad, behöver den inte nödvändigtvis upplevas som en kris.
Hagestad och Smyers finner att rollförändringarna i skilsmässan kan leda till en kris om
följande förutsättningar uppfylls .26

1. Förändringen är inte planerad eller går utanför den gängse tidsordningen.

2. Förändringen kommer inte av ett individuellt val.
3. Förändringen kommer med väldigt lite eller obefintlig förvarning.
4. Förändringen innebär förlust av status i stället för statusökning.
5. Det finns ingen rit som associeras med förändringen.

När skilsmässan sker under dessa förutsättningar, upphör äktenskapet som

inneslutningskultur på ett relativt abrupt sätt. Den part som drabbas på det sättet får inte
hjälp med att gradvis sära på sig själv och de äktenskapliga rollerna och tydligt se den nya
roll som växer fram. Den frånskilde har heller inget stöd för att bevara en del av det
"gamla", gifta självet, i det nya separerade själv som tvingas bli till. I de oordnade
skilsmässorna där den emotionella bindningen har upphört, kan det dock finnas relativt
mycket av den gamla inneslutningskulturen kvar under övergången från gift till frånskild.

Enskilda faktorer
Ett annat sätt att se på vad som stödjer den nyligen frånskild i övergången till sin nya roll
och identitet, är att se hur enskilda faktorer påverkar välmåendet. Detta kan ske inom
ramen för synen på skilsmässa antingen som process eller som enstaka händelser. Bursik
(1991) har i en processorienterad studie intervjuat 104 frånskilda kvinnor uppdelade i tre
grupper efter yngre respektive äldre barn, samt helt utan barn. Alla kvinnor hade vid
studiens början varit frånskilda i mindre än åtta månader och de intervjuades vid två
tillfällen med ett års mellanrum. Anpassning mättes enligt variablerna självkänsla,
tillfredsställelse med livet, humörstörningar, stressymptom och fysisk hälsa. Resultaten
visar bland annat att den psykiska hälsan ökar avsevärt för alla kvinnor efter ett år, med
den skillnaden att de kvinnor som hade både yngre eller äldre barn mådde bättre än
kvinnorna utan barn. Kvinnorna utan barn visade den sämsta anpassningen över tid.

26
Hagestad och Smyers, op. cit., s. 156-59.
 31

Dessutom visar studien att de faktorer som påverkade anpassningen vid första intervjun
ersattes av andra faktorer vid andra intervjun. Till exempel märktes inte vikten av ett
socialt nätverk lika mycket vid första intervjun som vid andra. Först vid ett och ett halvt år
efter separationen påverkades relationer med gifta vänner, och först då kände kvinnorna
effekterna av negativa attityder bland den egna familjen. Samtidigt påverkades inte
anpassningen av den direkta kontakten med det sociala nätverket, utan Bursik föreslår att
det är den egna upplevelsen av att stöd och resurser fanns att hämta från andra, snarare än
det faktiska utnyttjandet av stöd, som förbättrar anpassningen till den stress som utlöses av
skilsmässan. När det gäller relationen mellan de fd makarna påverkas kvinnans anpassning
vid tiden för första intervjun negativt om det fanns inslag av fysiskt våld före separationen.
Att relationen mellan de fd makarna vid tiden för andra intervjun var av högre kvalitet
påverkade kvinnornas hälsa i positiv riktning. Slutligen förbättrades anpassningen av att
kvinnorna inte hade traditionella könsrollsattityder och var mera maskulint identifierade än
feminint. Bursik drar den allmänna slutsatsen att faktorer som var påverkbara av individen
- som social isolering och relationen med fd maken - var de som var signifikant relaterade
till anpassningen vid båda intervjutillfällen. Faktorer som individen inte kunde påverka,
som åldern, antalet barn och barnens ålder, visade inget starkt samband med anpassningen.

Ett exempel på empirisk forskning som fokuserar på en variabel och dess samband med
skilsmässan, är Hughes mfl (1993) studie om socialt stöd och frånskilda mödrar. 29
kvinnor intervjuades vid två tillfällen, tre månader respektive åtta månader efter
skilsmässan. Ett sociogram skapades för att fastställa tätheten i det sociala nätverket och
uppgifter samlades om kontakt mellan medlemmarna i nätverket, om ömsesidigheten
mellan intervjupersonen och varje medlem i nätverket, och om personer till vilka
intervjupersonen gav stöd utan att få tillbaka stöd. Stöd beskrevs som praktiskt och
ekonomiskt stöd, information, sociala kontakter, personer som gav återkoppling om
intervjupersonen och slutligen personer med vilka intima diskussioner kunde ske. Varje
medlem i nätverket beskrevs beträffande kön, relation till intervjupersonen, relationens
längd, kontaktfrekvens, närhetsgrad och konfliktgrad. Vid andra intervjun tillfrågades
intervjupersonerna om nya medlemmar i sitt nätverk och om hur de kände beträffande sig
själva när de var tillsammans med nya medlemmar. Om intervjupersonen hade slutat träffa
medlemmar tillfrågades de om varför kontakten hade upphört och hur de kände sig kring
att relationen hade upphört. Det psykologiska välmåendet mättes genom The Brief
Symptom Inventory, Pearlin's Mastery Scale och Rosenberg's Self-Esteem Scale (se
Hughes mfl, 1993). Resultaten visar att det sociala nätverkets karaktär förändrades så att
det växte och olika typer av stöd uppträdde. Relationer med vänner utökades, medan
relationer med föräldrar och släktingar minskade i vikt. Förändringar skedde också i
relationernas kvalitet, där kontakterna blev mer frekventa och det fanns större ömsesidighet
i utbytet. Beträffande det psykologiska välmåendet blev det bättre först ett år efter
skilsmässan. Praktiskt och informationsmässigt stöd visade inget samband med ökat
välbefinnande, men sociala kontakter visade ett klart sådant samband. Tätheten i
nätverksstrukturen var inte relaterad till psykologiskt välbefinnande men när nätverket
innehöll föräldrar var det associerat med sämre mående medan syskonkontakt i nätverket
ökade välbefinnandet. Slutligen var ömsesidighet och närhet i relationer kopplade till self-
esteem och mastery. Hughes mfl betonar vikten av att undersöka kvaliteten i relationerna
mellan frånskilda och deras föräldrar och vänner, samt av att öka förståelse för hur
människor skapar hjälpande relationer i stressfyllda perioder.
 32

Forskarattityder
Slutligen påverkas synen på skilsmässa av forskares attityder. Masheter (1990) finner i en
litteraturöversikt med fokus på relationen mellan före detta makarna efter skilsmässa, att
attityder till skilsmässa har förändrats i forskningslitteraturen sedan efterkrigstiden.
Tonvikten i skilsmässoforskning har skiftat under tiden efter kriget från att se skilsmässan
som en enstaka händelse, till att se den som en process. Utvecklingen av forskningen har
också varit mot en ökad specificitet i de faktorer som kan påverka "anpassningen" efter
skilsmässan. Den ökade specificiteten har interagerat med grundsynen för att skapa nya
teoretiska ansatser som till och med kan ses som ett paradigmskifte, där skilsmässan inte
ses som katastrof, utan som en möjlighet till tillväxt. Från ett grundantagande om att
skilsmässor var resultatet av grundläggande moraliska eller psykologiska fel hos den ena
eller båda parterna, utvecklade Goode (1956) synen till medlidande med den frånskilda
kvinnans trauma. Från fokus på kvinnan utvidgades sedan forskningen till att omfatta
situationen för barn och män efter skilsmässan (t ex Wallerstein & Kelly, 1980). Arbetet
med identifikation av stresskapande faktorer efter skilsmässan ledde till ett fokus på
bindning (attachment) baserat på Bowlbys teoribildning.

Vidare analyserar Masheter förändringarna i synen på relationen mellan fd makarna och

finner att många forskare ansett att skilsmässan avslutar relationen helt och att det därmed
inte finns någon anledning att forska om relationer som inte existerar. En annan rådande
syn har varit att om en relation mellan makarna existerar så är det ett tecken på en
missanpassning hos dem. Samtidigt har det tydligt framgått att barnen i den upplösta
kärnfamiljen fortfarande behöver upprätthålla relationen med båda föräldrarna, vilket
kräver att de fd makarna kommunicerar med varandra. Masheter antar att denna påtvungna
relation inte innebär något nöje eller tillfredsställelse. Ahrons & Rodgers (1987) har dock
framhävt att relationen mellan fd makarna inte enbart behöver existera pga nödvändighet,
utan det kan också vara så att legitima vuxna behov av vänskap, gemensamma minnen och
familjehistoria kan genom en fortsatt relation bli tillfredsställda. Masheter påpekar att
dessa olika synsätt alla återfinns parallellt i samtida forskning om skilsmässa.

Synen på relationen mellan makarna efter skilsmässan påverkas också av den allmänna
synen om skilsmässa. Litteraturen visar att skilsmässan kan uppfattas både ensidigt
negativt och som en utmaning som kan leda till övervägande positiv utveckling. Veevers
(1991) har undersökt sjutton faktorer som påverkar upplevelsen av skilsmässa som ett
trauma respektive ett "stren" (från ordet strengthen), dvs en upplevelse som stärker
personligheten. Dessa faktorer är följande: definitionen av skilsmässa som en normal
händelse, parternas personligheter och förmåga att definiera upplevelser som stren, ålder
och kön, livstil som gifta, äktenskapets längd och kvalitet, tiden som gått sedan
skilsmässan, vem som var initiativtagare till skilsmässan, kvarstående bindning till fd
partnern, inkomst och utbildningsmöjligheter, traditionella eller icke-traditionella
könsroller, stödnätverk, geografisk mobilitet, stödgrupper med personer i liknande
situation och slutligen om det finns en ny intim relation. Veevers drar slutsatser om vilka
interventioner som kan påverka skilsmässoerfarenheten till att uppfattas som ett stren
hellre än ett trauma. Hon ser ett stort behov av ritualer för skilsmässan där parterna har
möjlighet att erkänna förlusten av äktenskapet och ge form och mening till
skilsmässoprocessen. Att offentligt legitimera statusförändringen kan underlätta avsevärt
 33

för par som fortsätter i gemensamt föräldraskap efter skilsmässan. Ännu en viktig
intervention är helt enkelt att förmedla till både barn och föräldrar att skilsmässan kan bli
en positiv process som leder till ny tillväxt. Detta förfaringssätt motverkar de
självuppfyllande effekterna av tron att skilsmässan är skadlig.

Sammanfattning
Grundfrågan som ställs i ovanstående översikter och studier är, hur frånskilda vuxna skall
bearbeta det skedda och gå vidare i sina liv med bibehållen eller ökad energi och livsglädje
inför framtiden. Det är dock min upplevelse att denna fråga begränsar studiefältet till
pragmatiska aspekter av tillvarons organisation. Uppbyggandet av kärleksrelationer
innefattar oftast förälskelse, romantik och passion som innebär en tro på att parterna är "de
rätta" för varandra. I sagor och myter möts prins och prinsessa och lever lyckliga i alla
sina dagar. När skilsmässan inträffar bryts denna myt, och beslutet att tillbringa livet
tillsammans med partnern omvärderas och omprovas, med resultat att parterna går skilda
vägar. Att förstå denna omvärdering innebär att ställa frågor om livets mening, om den
egna identiteten, om synen på kärlek och döden och om hur människan handskas med
ångesten inför en oförväntad framtid utan denna partner som förutsatts finnas kvar livet ut.
I den nuvarande studien presenteras djupintervjuer med frånskilda mödrar som en källa till
begynnande svar på dessa frågor.

Del II: Metod

KONSTRUKTION AV INTERVJUFRÅGORNA
Inför studien ställdes det ett antal breda frågor kring psykologisk separation i samband med
skilsmässa. Föräldraansvar, yrkesidentitet, sorg, kris och existentiella aspekter av livet var
faktorer som verkade viktiga. Efter en litteraturgenomgång, som i stort sett sammanfattas i
inledningen ovan, specificerades teoretiska huvudteman som underlag för intervjufrågorna.
Frågorna konstruerades därefter utifrån en subjektiv avvägning av vad som var viktigast att
veta för varje huvudtema. Vägledning för intervjukonstruktionen hämtades från Lantz
(1992) och Björkhem (1995).

En fri beskrivning av händelseförloppet kring skilsmässan inleder intervjun. Sedan följer

frågor om krisupplevelsen, hälsobringande faktorer, hopp som en särskild faktor,
existentiella funderingar, kärlek och relationer, övergångar till nya "inneslutnings-
kulturer", en omorganiserad livssyn efter skilsmässan och otillfredsställda hjälpbehov i
samband med skilsmässan. Intervjuformuläret återfinns i bilaga 2.

VAL AV ÖVRIGA MÄTINSTRUMENT

Den huvudsakliga undersökningsmetoden för studien är kvalitativ. Dock ville jag
i möjligaste mån komplettera intervjuresultaten med kvantitativa mått för vilka det fanns
lämpliga instrument. I litteraturen fanns dels Gray och Shields (1992) instrument som handlar
om separationsprocessen, dels Rekers (1992) tre formulär om mening i livet. Jag skrev till
båda dessa författare och erhöll tillstånd till att översätta och använda formulären. Enda villkoret var
att jag skulle återrapportera studieresultaten.
 34

Gray och Shields Instrument for Measuring the Psychological Response to Separation and
Divorce
Gray och Shields instrument mäter den psykologiska reaktionen på separation och skilsmässa.
Instrumentet bygger på Bowlbys attachment theory som postulerar tre faser i sorgeprocessen
efter separation: längtan att återfå det förlorade objektet, desorganiserat beteende och
omorganisation efter avslutat sörjande. Gray och Shields har byggt instrumentet med
självskattningsuppgifter från 123 separerade eller frånskilda individer. I det slutgiltiga
frågeformuläret ingår 30 påståenden som besvaras med en sjugradig skala. Frågeformuläret
återfinns i bilaga 3.

För resultatanalysen sammanräknas svaren för alla frågor som ingår i repektive fas och
summan delas med 10 för att ge en råsiffra för varje fas. Råsiffran 5 eller högre på en viss fas
pekar på att respondenten kan anses befinna sig i denna fas i sörjandet. När respondenten får
en hög råsiffra på två faser anses denne befinna sig i en övergångsfas mellan dessa faser. När
respondenten inte visar högt resultat på någon av faserna, anses denne ännu inte ha gått in i
någon fas. Gray och Shields' forskning visar att sådana "förfas" respondenter alldeles nyligen
har separerat. Sammanfattningsvis ingår respondenten oftast i någon av de följande
kategorierna: förfas, fas 1, övergång 1-2, fas 2, övergång 2-3 eller fas 3. Instrumentet kan
användas både i forskning och i kliniska sammanhang.

Mening enligt Rekers Ladder of Life Index

Reker (1994) har utvecklat tre olika instrument som mäter mening i livet med grund i Viktor
Frankls logoteoretiska och logoterapeutiska arbete. Dessa mäter inställningen till livet (Life
Attitude Profile-Revised, förkortas LAP-R), källor till mening (Sources of Meaning Profile,
förkortas SOMP) respektive mening i livet i det förflutna, i nuet och som uppskattad i
framtiden (Ladder of Life Index - LOLI). De första två instrument mäter respondentens
existentiella behov och källor till mening med 48 respektive 17 frågor. Svaren på flergradiga
responsskalor ger mått på flera dimensioner.

För denna studie valdes det tredje instrumentet, som består av tre uppskattningsstegar där
respondenten på en skala från 1 till 10 anger livets meningsfullhet för fem år sedan, idag och
om fem år. Detta instrument (LOLI) återfinns i svensk översättning i bilaga 4. Enligt
manualen för LAP-R (Reker, 1992) finns statistiskt signifikanta korrelationer för konkurrent
validitet av LOLI med följande dimensioner på LAP-R: purpose, coherence, life control,
existential vacuum, och sammanfattande personal meaning och life attitude balance.
Samplestorleken för validitetsstudien är 750 personer (259 män och 491 kvinnor).

Psykometriska egenskaper för LOLI enligt ett urval på 120 vuxna mellan 30 och 59 år gamla
visar signifikanta korrelationer med begreppet slutlig mening (ultimate meaning) på
dimensionerna mål, sammanhang och personlig mening. Detta gäller för både det förflutna,
nuet och framtiden. När det gäller tillfällig mening visas signifikanta korrelationer för
självöverträffande (self-transcendence) för framtiden, och för kollektivism i det förflutna,
nuet och framtiden. LOLI korrelerar också med källor för mening både för det förflutna, nuet
och framtiden. Korrelationer har dessutom mäts med uppfattat psykiskt, fysiskt och allmänt
välmående. Den högsta signifikanta korrelationen är .59 mellan mening i nuet och
psykologiskt välbefinnande. Den lägsta signifikanta korrelationen är .20 mellan mening i det
förflutna och fysiskt välbefinnande. Endast korrelationen mellan mening i framtiden och
 35

fysiskt välbefinnande saknar statistisk signifikans.

URVAL AV INTERVJUPERSONER
Valet av intervjupersoner styrdes av studiens syfte, att undersöka skilsmässoupplevelsen
för frånskilda kvinnor med barn. De breda urvalskriterierna blev därför att
intervjupersonen var kvinna, frånskild (dvs inte separerad efter äktenskapsliknande
sammanboende) och mor till ett eller flera barn. Barnens ålder vid tiden för skilsmässan
begränsades till 16 år för det yngsta barnet, så att ansvaret för barnen skulle uppstå som ett
tema för intervjupersonen. Yrkesverksamhet var en aspekt som antogs påverka förmågan
att möta de förändringar som skilsmässan för med sig och som kan påverka meningen i
livet. Yrkesverksamhet kan utgöra en källa till energi och välmående, men det kan också
innebära obehag och stress. En akademisk examen antogs ge bättre möjligheter till ett
tillfredsställande yrkesliv, enligt Karasek och Theorells (1990) modell för tillfredsställelse
i arbetet beroende på arbetets krav samt arbetstagarens förmåga att påverka arbetets
utförande (se bilaga 5). Därför begränsades urvalet till kvinnor med akademiska examen.
Ytterligare ett syfte med studien var att undersöka vilken uppfattning kvinnorna själva
hade om sin egna känslor under äktenskapet och senare under och efter skilsmässan och
därför begränsades tidsramen till 1-4 år efter skilsmässan. För att sammanfatta, var
urvalskriterierna följande:

* kvinna
* tidigare gift
* mor till ett eller flera barn under 16 år vid tiden för skilsmässan
* akademisk examen
* skilsmässan ägde rum för 1-4 år sedan

Antalet intervjupersoner i en kvalitativ studie begränsas av det omfattande materialet som

erhålls för analys. Urvalet är inte ämnat att vara representativt och valet av intervjupersoner
sker i förhoppning att ett brett spektrum i urvalet skall erhållas. En möjlighet inför den
nuvarande studien var att vända sig till för intervjuaren okända frånskilda kvinnor genom att
skriva till kvinnor som enligt tingsrättens register hade skilt sig under de senaste 1-4 åren.
Dock framgår inte av tingsrättens handlingar vad kvinnan har för utbildning. Med hänsyn till
att undersökningsmetoden var kvalitativ, rekryterades intervjupersoner genom informell
muntlig annonsering. Detta resulterade i att jag fick kontakt med sammanlagt 8 kvinnor, varav
7 uppfyllde urvalskriterierna helt och en uppfyllde kriterierna med undantaget att skilsmässan
hade ägt rum för 10 år sedan. Med två kvinnor utfördes provintervjuer och efter smärre
justeringar i intervjuplanen utfördes de övriga intervjuerna. De två provintervjuerna utfördes
under vintern 1995-96. De övriga intervjuerna utfördes under vintern 1996-97. En
provintervju uteslöts ur studien på grund av tekniska problem med bandspelaren. Sammanlagt
omfattar studien således 7 kvinnor, varav en frångår kriterierna med hänsyn till att
skilsmässan ägde rum för 10 år sedan. Denna kvinna inkluderades i studien för att bredda
urvalet och möjliggöra jämförelse med de andra kvinnorna.

INTERVJUFÖRFARANDE
Tillvägagångssättet inför intervjun var följande. Jag kontaktade intervjupersonen per telefon
och efter kontroll av urvalskriterierna bestämdes tid för intervjun. Ingen av de tillfrågade
kvinnorna avböjde deltagande. Intervjuerna skedde på arbetsplatsen eller i hemmet, hos mig
 36

eller hos intervjupersonen. Varje intervju varade i en till två timmar. Alla intervjuer spelades in med
bandspelare och transkriberades senare ord för ord.

Intervjutranskriptionerna omfattar 114 sidor med enkelt radavstånd. Kodningen av

intervjuerna skedde i tre steg. Vägledning inför kodning av intervjuerna hämtades från
Starrin mfl (1991) och Patton (1987). I första steget delades de samlade texterna in grovt
efter 52 teman i intervjuplanen. Dessa skrevs ut och tjänade som rådata. I andra steget
kodades innehållet i varje grovt kodat stycke i mindre enheter. Sammanlagt erhölls ca 900
kortare kodade stycken. I tredje steget skapades tio temabegrepp som utgjorde en syntes
mellan intervjumaterialet och vedertagna psykologiska begrepp. Temabegreppen tjänar som
underlag för de resultat som redovisas i nästa sektion, där kodningen från första och andra
stegen tjänar som vägledning för innehållet i intervjumaterialet. Temabegreppen återfinns i
bilaga 6 med tillhörande koder från första steget. Slutligen gjordes en schematisk bild över
temabegreppen tillsammans med 14 nyckelbegrepp som fyller ut och förklarar de tio
temabegreppen (se Figur 4, s. 39).

Del III: Resultat

KVANTITATIVA RESULTAT
Intervjupersoner - kännetecken
De sju intervjupersonerna benämns i alfabetisk ordning Alice, Beata, Catarina, Dagmar,
Emily, Felicia och Greta. I Tabell 1 (s. 37) presenteras individuella kännetecken för alla
intervjupersoner. Medelåldern vid intervjutillfället var 42 år. Då hade i genomsnitt gått 4 år
sedan skilsmässan. Medelvärdet sjunker till 3 år sedan skilsmässan om uppgiften för Dagmar,
som varit skild i 10 år, undantas från medelvärdesräkningen. Den genomsnittliga åldern vid
skilsmässan var 38 år. Äktenskapets längd var då i genomsnitt 17 år, med den kortaste
längden 6 år och den längsta 22 år. Antalet barn var i genomsnitt 1,86. Alla kvinnor hade
akademisk examen och arbetade lägst som tjänstemän på mellannivå enligt
Levnadsnivåundersökningarnas kriterier (Vuksanovic, 1994, s. 275). Tre av kvinnorna hade
invandrat till Sverige vid 12 (Beata), 25 (Catarina) respektive 19 (Greta) års ålder. En kvinna
(Dagmar) var omgift, två var sammanboende i en ny relation, två kvinnor uppgav fasta
relationer utan att de delar bostad (sk särboende), en hade en oklar situation beträffande en
tidigare inledd relation, och en kvinna (Emily) hade inte inlett någon ny kärleksrelation.
 38

Fastillhörighet enligt Gray och Shields instrument

Enligt Gray och Shields (1992) finns en klar fastillhörighet om resultatsiffran är 5 eller mer på
fasfrågorna. Resultaten för alla kvinnor i studien visar att de befann sig i fas 3, dvs
omorganisation efter avslutat sörjande. Det högsta måttet på faserna är 7. Tre av kvinnorna
(Dagmar, Felicia och Greta) fick resultat över 6 på fas 3 medan tre låg mellan 5 och 6 (Alice,
Beata och Catarina) och Emily visade ett resultat strax under 5. När det gäller fas 2
(desorganisation), är det också Emily som visar det högsta resultatet (3,6) jämfört med
medelvärdet 2,69. För fas 2 kan bilden sägas vara något mindre klar med hänsyn till att det
lägsta värdet på skalan är 1,0 och att genomsnittet är 2,69. Detta innebär att Emily kan sägas
visa en tendens att befinna sig i övergången mellan fas 2 och 3 enligt Gray & Shields, något
som stämmer överens med den relativt kortare tid som gått sedan hennes skilsmässa (två år),
samt eventuellt hennes ålder och längden på hennes äktenskap. De övriga kvinnorna befinner
sig klart i fas 3.

Beträffande fas 1 (längtan att återfå det förlorade objektet) är genomsnittet för
intervjupersonerna 1,66. Det högsta värdet visar Beata med 2,4 och Catarina därefter med 2,3.
Ingen av intervjupersonerna kan sägas befinna sig i fas 1. Inga statistiska analyser har utförts
på dessa resultat med hänsyn till det låga antalet intervjupersoner.

Mening enligt Rekers Ladder of Life Index (LOLI)

Genomsnittet för meningen i livet för fem år sedan (dvs före skilsmässan för alla
intervjupersoner utom Dagmar), är 6,14 på skalan från 0-10. Den lägsta siffran visar Emily
med 4 och den högsta siffran visar Greta med 9. När Greta fyllde i detta formulär anmärkte
hon att meningen i livet för henne bestämdes huvudsakligen av barnen. Genomsnittsvärdet för
meningen i livet idag är 8,43. Det lägsta värdet visar Dagmar och Emily med siffran 6, medan
Beata, Felicia och Greta anger det högsta värdet 10 som ett uttryck för meningen i livet idag
för dem. När det gäller meningen i livet om fem år ökar genomsnittsvärdet ännu mera, till
9.21. Endast Emily stannar vid 6-7 medan Alice och Catarina anger 9 och de övriga anger 10
som den siffra som uttrycker meningen i livet för dem i framtiden.

KVALITATIVA RESULTAT
Kodning
För att kunna redovisa resultaten utfördes följande kodningar:
1. 52 kategorier som anknyter till frågorna i intervjuplanen (framgår av Bilaga 6).
2. Ca 900 mindre kodkategorier (visas ej i den nuvarande studien).
3. 10 nya temabegrepp (finns i versaler i Figur 4) som omfattar de första 52 kategorierna.
4. Ytterligare 14 nyckelbegrepp hämtade antingen från de 52 kategorierna eller de 900
kodkategorierna (finns i små bokstäver i Figur 4).

Figur 4 visar begreppsorganisationen som skapats med hänsyn till litteraturläsningen och
intervjumaterialet. Nedan visas ett urval av citat för vart och ett av de sammanlagt 10
temabegreppen i Figur 4. Redovisning av nyckelbegreppen följer separat efter hela
temabegreppsredovisningen. För varje temabegrepp kommer först en förklaring och därefter
citaten med kommentarer. (Sidhänvisningarna för citaten syftar på det råa intervjumaterialet
som ej redovisas inom ramen för uppsatsen.)
 40

Temabegrepp
Temabegreppen står i versaler i Figur 4, där de viktigaste begreppen är tryckta med fetstil.
Inbördesordningen är den att begreppen "ansvar ensam" och "självuppskattning" är de mest
centrala, sedan kommer begreppen "oberoende/beroende" samt "hälsa/ohälsa" och sist
begreppen "framtidstro", "styrka", "svaghet", och "hopplöshet". När det gäller nyckel-
begreppen som senare beskrivs finns ingen hierarkisk inbördesordning, utan alla trycks i små
bokstäver utan åtskillnad sinsemellan.

Ansvar ensam
Som framgår av Figur 4, är begreppet "ansvar ensam" det mest framträdande för materialet.
Med detta begrepp menas kvinnans beredvillighet att bära ansvar för sina känslor, tankar och
handlingar avseende skilsmässan och dess konsekvenser. Begreppet återkommer i flera av de
52 kategorierna och genomsyrar kvinnans situation i skilsmässan: att övergå från att med
mannen dela ansvaret för familjen och hemmet, till att axla ansvaret ensam.

"Det värsta var med Johanna, innan hon flyttade också. Johanna...fick ju attacker, hon bara
slängde sig på golvet o...bara skrek, bara skrek, o grät...O när jag kom fram till henne så hon
bara skrek...du vet, stackars [pappa], han ville så väl. Det är jag som liksom klantar till
allting....Nu går hon på terapi, faktiskt." (Greta, s. 3)

Kvinnan står för sitt beslut trots dotterns vånda.

"Så flyttade jag till Stockholm, började ett nytt jobb, och skildes då från mina vänner
[därborta], från honom naturligtvis, och från flickan också, som också flyttade ifrån oss då,
fast hon också flyttade till Stockholm så att det var i och för sig någontng bra. Men jag skildes
ju från henne och jag bytte jobb, bostadsort, hem, allt....Och det...bara fick mig i botten helt
enkelt, jag var totalt i botten då....Jag...vantrivdes fruktansvärt på det nya jobbet som jag fick
då...så jag bytte jobb igen två månader senare....Så gick jag upp och gick till jobbet och sedan
gick jag hem när jobbet var slut och bara drog täcket över mig. Så så framskred mitt liv där.
En lång, lång tid alltså." (Dagmar, s. 82-83)

Kvinnan axlar ansvaret ensam trots inre svårigheter. Hon ordnar allt praktiskt och fortsätter i
arbetslivet.

"Men att, men sen är det ju också att under de här två åren som jag har bott ensam, så har
jag byggt upp ett liv, som faktiskt bygger på att jag är ensam och har [barnen] då, bestämda
tillfällen. Jag menar, [när jag] inte har [barnen], då gör ju jag en massa andra saker. Eller
jobbar väldigt mycket....Men då talar jag om för dem att så här vill jag ha det, och jag tycker
att det är tråkigt att de inte bor hos mig men att just nu det kanske inte går och jag måste göra
det här och det här." (Felicia, s. 9)

Kvinnan står för sina prioriteringar beträffande arbetet trots egen smärta och trots barnens
längtan.

"Jag känner att jag är mer vaken och kan tillgodogöra mig mer och även i kontakten med
barnen, vara med och se dem och följa dem, allt vad som händer runtomkring. Tidigare var
det mer liksom praktiskt, omvårdnad..." (Emily, s. 51)
 41

Denna kvinna betonar den energi som har frigjorts trots bitterhet över hur skilsmässan skett.

"När jag går på fester tillsammans med mina vänner som alltid är par, då kan jag ibland
känna att jag skulle också vilja vara par, eller, vad bekvämt det bara är att ha någon så där,
som alltid är med en, utan då är man ensam, och då ska man vara stark...ja, då kan man
ibland känna sig ensam. Men det är en sak som man lär sig, naturligtvis, man måste lära sig
att vara ensam bland par. Man måste lära sig att bli behandlad som ensam." (Beata, s. 52)

Detta uttrycker ett accepterande av den nya rollen som ensamstående även när det innebär en
känsla av ensamhet och utanförskap. Kvinnan tar ansvar för sin stolthet i denna roll.

"Jag är med i ensamstående mödrars förening och träffade många...ensamma mödrar, och
jag kan absolut inte jämföra med dem...för många är helt ensamma. Är de sjuka så har de
inte någon som kommer och köper mjölk när de behöver...Och jag har alltid haft Lisas pappa
som alltid ställde upp på ett eller annat sätt....Om man påminner honom och talar med
honom, då tar han ansvar...Och sen att jag har haft kompisar också." (Catarina, s. 23)

Här framträder ett ställningstagande hos kvinnan, där hon bär ansvaret för föräldraskapet,
även där hon upplever att hon måste styra mannens agerande gentemot dottern. Samtidigt som
hon axlat ansvaret har hon också sett till att delegera det.

"Ibland har jag undrat vad jag har gjort för ont som har drabbats så, hur kunde jag gå in i
den här relationen överhuvudtaget...Hur kom det sig...när jag någonstans inombords kände
att det inte stämde....Men ändå löpte jag linan ut...med tanke på giftermål och barnen...ibland
känns det pinsamt att jag har kunnat leva med en sådan man, som är så totalt fel för mig, men
samtidigt...så kan jag inte ångra det: skulle jag ångra honom, så skulle inte barnen
finnas...jag kan inte...ångra att jag träffade honom. Då skulle jag inte ha mina barn...de är
både söta, charmiga och roliga...." (Alice, s. 66)

Här framträder ensamheten i besluten om giftermål och skilsmässa, där glädjen överväger
smärtan i konsekvenserna av ansvarstagandet.

Självuppskattning
För att övervinna svårigheterna som är förknippade med skilsmässan, framgår tydligt av
intervjuerna att självuppskattning är en central egenskap. För varje kvinna i studien finns en
övertygelse att hon måste skapa bättre livsbetingelser för sig själv, än de som finns
tillgängliga inom ramen för äktenskapet tillsammans med just denne äkta man. Detta gäller
oavsett vem som tagit initiativet till skilsmässan. Även när det är mannens otrohet som är den
direkta orsaken till skilsmässan, som för Beata, Dagmar och Emily, är det självuppskattningen
som driver fram en ständigt pågående anpassningsprocess till skilsmässan som ett livsfaktum.
Till skillnad från begreppet "ansvar ensam" ovan, som handlar om att axla ansvar själv
gentemot andra, handlar begreppet "självuppskattning" om ett ansvar mot sig själv och sitt
eget välbefinnande.

"Jag sade nej...livet måste ge mig lite mer än bara så.... [Jag] såg på gatorna sådana gamla,
bittra kvinnor, du vet, se den här bitterheten i ansiktet och vad som händer... jag sade, så här
 42

kommer jag att se ut om några år. Missnöjd, bitter, barnen kommer att flytta hemifrån. Vad
skall jag till med en man som vi knappt pratar med varann, som vi bara skriker och är elaka
mot varann. Så det är varför jag sade, nej, nu vill jag inte. Så då sökte jag skilsmässa."
(Greta, s. 27)

Tanken på en framtid i ett äktenskap utan glädje och harmoni gör att denna kvinna utifrån sin
övertygelse om att hon är värd ett bättre liv söker skilsmässa.

"Och...allting gick oerhört snabbt alltså, så han träffade ju henne på sommaren...och vi

separerade redan i september...Och ja, vi började omedelbart ordna det praktiska. De flyttade
ihop, han och hon flyttade ihop, bara några veckor gick det, helt enkelt. Och jag bodde kvar i
villan och ordnade för flickan och mig, att vi skulle flytta och dela allting. Och han var
frånvarande under den tiden, bodde hos den andra kvinnan. Så på två månader var allting
fixat." (Dagmar, s. 39)

Även om denna kvinna blir överrumplad av mannens otrohet och nya kärlek till en annan
kvinna, stannar hon inte kvar i den tidigare gemensamma bostaden längre än de praktiska
omständigheterna kräver. Hennes självuppskattning driver henne till att söka sig vidare till ett
nytt, eget liv.

"Och jag gick alltså hem till henne, samma natt som jag hörde det här, som jag tvingade
honom i princip att tala om hur det förhöll sig. Han ville inte berätta vem det var [så jag
ringde] till hans jobb och tvingade dem att tala om vem det var. Och så åkte jag hem till
henne...och då ville jag att hon skulle lämna min man i fred, och lämna honom
betänketid...Det ville inte hon, utan hon sade blankt nej, och det sade min fd man också,
blankt nej, så att på den vägen är det....Så han lämnade mig alltså med en jättesjuk mycket
dålig pappa och två småbarn och så bara gick." (Beata, s. 39-40)

Denna kvinna tar reda på situationen, försöker påverka den, men accepterar den nya
verkligheten och handskas med den, om än med svårigheter.

"Och..när jag flyttade...då bestämde jag att inte ta någonting hemifrån, utan att jag skulle
starta på nytt, från noll. [Jag] flyttade till en studentbostad och skaffade mig möbler, allt, från
början....Och då började jag i en ny situation, ensam med min dotter, med nytt sommarjobb,
men det var ett nytt jobb för mig, och det var en ny lägenhet och en ny miljö, och det var allt
nytt...Men det var mitt beslut också. Det var inte lätt, men jag mådde bra pga det." (Catarina,
s. 42)

Här har beslutet att skiljas fattats ensidigt av kvinnan, och ur respekt för mannens motvilja ser
hon till att bygga upp sitt nya liv utan att belasta honom. På så sätt bygger hon grunden för en
fungerande relation till dotterns far även efter skilsmässan.

"Men så tänkte jag till slut att...den enda jag kan ändra på är mig själv...Då måste jag ändra
på mig. Så då fick [barnen] vara kvar hos [pappan] och så flyttade jag. Det var mitt sätt att
komma därifrån. Och när jag väl hade kommit på det, att jag kan faktiskt lämna dem, att jag
måste pröva det, då ordnade sig resten, då var det bara...att bocka av." (Felicia, s. 42)
 43

För denna kvinna innebär beslutet att skiljas, att hon pga mannens inställning måste avstå från
den dagliga vårdnaden om barnen. Hon väljer att själv vika i sina önskningar för att
genomföra skilsmässobeslutet som hon upplever som nödvändigt för sin egen
självuppskattning.

"Jag har...ett rätt så stort behov av att bli bekräftad på olika sätt och...jag har...blivit rätt
mycket omhändertagen av andra....Jag har väl rätt lätt att få kontakt...i alla fall för stunden,
sen vet man...inte vad det leder till men jag sitter inte ensam och grubblar i alla fall hemma
utan det är ständigt någonting nytt....Jag har folk omkring mig och ser till på något sätt att
vara upptagen på olika sätt...Även i krissituationer, ibland kom det riktiga svackor när jag
...kände bara för att lägga mig ner och dö...men jag är väl inte den som går omkring som en
zombie och ser alldeles borta ut i ansiktet, utan jag kan fika, och även om jag är i en väldig
kris, så umgicks jag ändå med familjen. Det var picknickar och sådant där för att de försökte
få ut mig...men jag klarade av det, att kunna umgås med andra människor, få ut allting."
(Alice, s. 81-82)

Här yttrar sig självuppskattningen i att kvinnan ser till att omgärda sig med välvilliga
personer, mitt i den kris som skilsmässan innebär för henne.

"Jag på något sätt hela tiden har fungerat som stor morsan i familjen....Jag har litat till mig
själv hela tiden...i den mån jag känner trygghet så är det väl den här innersta optimismen,
som jag ändå anser mig ha. Den otrygghet som givetvis finns...handlar om yttre faktorer och
har alltid gjort det...jag menar världen ser ut som den gör, min ekonomi är den den är[s. 97].
Jag känner mig aldrig så arg längre, jag var konstant arg hela tiden och jag trodde att jag
[har] en ilsken personlighet, och det tror jag inte alls att jag är. Utan det var säkert det här
missnöjet att jag levde med en zombie, tycker jag nu i efterhand. Vars morsa jag var
dessutom." (Emily, s. 97/104)

Här yttrar sig självuppskattningen i att kvinnan ser sin gamla roll i den intakta familjen och
inser att hon frångår den i samband med skilsmässan. Hon bevarar sin trygghet i sig själv
samtidigt som hon upptäcker nya positiva sidor hos sig själv.

Styrka
I skilsmässan har situationer uppstått där kvinnan behöver lita till sin psykiska styrka för att
hantera de förändrade rollerna i föräldraskapet och gentemot omvärlden. I skilsmässo-
processen ingår att kunna härda ut oförväntade händelser och reaktioner som ligger helt utom
kvinnans kontroll men som drabbar henne och barnen.

"Det...kommer in en ny person som [barnen] tycker är väldigt trevlig och som verkar
sympatisk och trevlig, och det måste jag bjuda på, att de tycker om andra. Där måste man,
vad skall jag säga, i och med att man skiljer sig så måste man faktiskt acceptera att det
kommer att komma in andra människor som kan bli väldigt viktiga....Samtidigt som det blir
mer komplicerat för mig, det känner jag. Förut har jag ju kunnat gå dit och hälsa på... [och]
det kommer jag inte att kunna göra nu när det bor någon annan där som inte jag känner."
(Felicia, s. 10-11)

Kvinnan måste utstå inte bara att hon inte bor stadigvarande med sina barn, utan även att en
 44

annan kvinna bor stadigvarande med dem. Dessutom framskymtar en smärta över att mannen
har valt en annan kvinna att dela livet med, vilket förändrar hennes tidigare relativt
vänskapliga relation till honom.

"Och det hela, det tog ju tre år. Det tog till december 199-, då jag betalade ut [honom], då
han fick alla sina pengar och nu, vi har absolut ingen kontakt. Han ringer inte, jag ringer
honom - jag ringde honom två gånger och började prata om barnen, men han ringer aldrig
tillbaka....Men bara han har inga juridiska [anspråk]...till domstolen, som han gick [till] med
det här att jag inte ville betala honom, de här pengarna från huset. Han gick till Svea
Hovrätt, överklagade han...Så han fick sina pengar, nu låter han mig vara i fred." (Greta, s.
13-14)

Skilsmässoprocessen drar längre ut på tiden än vad kvinnan förväntat sig, och dessutom blir
hon indragen i dyra domstolsförhandlingar som hon också förlorar. Hon lyckas genomföra
skilsmässan, men till ett högt ekonomiskt pris.

"I vårt fall så anser jag att det hade varit så lätt att genomföra en civiliserad skilsmässa, och
det var ett av skälen till att jag stannade kvar....Jag var besatt av tanken på att...vi skulle bete
oss som vettiga människor, för vi ville alltså båda någonstans skiljas, och jag tror inte det
hade behövt bli på det här förödmjukande och förnedrande sättet som också slog så hårt mot
[barnen]. Så jag hoppas att jag aldrig kommer att förlåta honom. Det låter inte klokt, men så
är det." (Emily, s. 34)

Kvinnan är här övertygad om att båda parter ville skiljas, men att mannen har valt att
genomföra skilsmässan genom att inleda en relation med en annan kvinna. Hon är bitter över
att det har gått till på det sättet även om hon är positiv till skilsmässan i sig.

"Jag tycker att alla [tidigare kriser] handlade om existentiella kriser, där jag kände att jag
inte hade någon tillhörighet. Ingen vill väl ha mig...ingen vill väl vara med mig, och hur skall
det gå för mig. Det kan ju aldrig gå bra för mig...Och...jag klarade de här kriserna
någorlunda, men...[jag fick] ett symptom också...och panikångest är något som däckar en
människa totalt...När jag skilde mig [var] krisen...långvarigare, och då var jag ju mera
ensam då, fysiskt ensam, men jag var inte lika chockad av den här panikångesten, för jag
visste ju att jag kunde bemästra den, att det hade gått över, och då tänkte jag att det skulle
göra det den här gången också." (Dagmar, s. 91)

Kvinnan drabbas av psykosomatiska symptom i samband med skilsmässan, men hon vet
sedan tidigare att de går över med tiden. Hon utstår krisen med hjälp av den styrka hon
upptäckt hos sig själv i tidigare kriser.

"Efter [sonens födelse] så väntade vi barn, och det barnet förlorade vi i 25:e veckan och det
dog. Och han tog inte tag i den krisen, utan han lämnade mig...och det har jag inte förlåtit
honom. Och det kom då upp igen att han inte har förmåga att egentligen [hantera]
kriser....Och [vid skilsmässan var jag] alltså oerhört förbannad att han inte kunnat vara
konstruktiv och lösa en kris i äktenskapet, utan ställde till det bara och inte kom ur...Och det
är det jag alltid har gjort åt honom, att jag har löst hans [kriser]. (Beata, s. 92)
 45

I detta citat framträder ett mönster i äktenskapet, där kvinnan genomgående har varit den
starkare parten. Även om denna styrka har funnits vis á vis mannen, har de situationer där hon
behövt den förberett henne för den slutliga krisen, som hon inte kunnat lösa med honom
bredvid sig utan som hon behövt hantera på egen hand.

"Jag har en idé...att man måste gå igenom vissa kriser för att kunna mogna som person,
annars förstår man ingenting. Om alla skulle må jättebra, får man ingen erfarenhet för att
förstå andra i samma position eller situation...Men de är inte roliga, kan vi säga, efter dem.
Men går man igenom dem, och tar "ett plus" efteråt kanske, att ha det där i bagaget...Man
blir mera mogen också och har mera kraft...för att kunna kämpa vidare....Sen har...folk
[omkring] hela tiden uppmuntrat mig, att du trots allt har ett värde, och jag tror att det där
gör att man har kraft också." (Catarina, s. 94)

Denna kvinna verkar ha en inbyggd beredskap inför svåra situationer. Hon har också tänkt
igenom sin skilsmässa innan hon genomför den, och förutom sin inre övertygelse om att kriser
bidrar till mognad, ser hon till att alltid hämta stöd från personer i sin omgivning.

"Jag har valt att gå innan man lämnat mig...så jag har inte blivit övergiven [förutom] en man
som har lämnat mig men vid ett par tillfällen kommit tillbaka, och då har jag känt en kris.
Men jag känner inte samma kris i [skilsmässan] eftersom det var jag som [valde att gå]. Då
vart jag...chockad, när den mannen gick, så där hastigt...det kom så tvärt, men i det här har
det mer en annan sorts segdragen [karaktär]." (Alice, s. 95)

Här har kvinnans styrka legat i hennes initiativ till tidigare separationer. Skillnaden i samband
med skilsmässan är att hon måste fortsätta i kontakten med den fd mannen på grund av
föräldraskapet. Detta gör att hon måste konfronteras ständigt med det smärtsamma i
separationen och finna styrkan att utstå denna konfrontation.

Svaghet
Begreppet "svaghet" handlar om de känslor av otillräcklighet och fysisk och psykisk
undergång som kvinnorna har känt under skilsmässoprocessen.

"Jag var dödssjuk. Jag ramlade ner 14 kilo på två-tre veckor. Och var tvungen dessutom att
gå på [stark] medicin. Alltså, jag spydde varje dag, kunde inte behålla min mat, och kunde
inte göra någonting, det var liksom kört. Sen gick jag på medicin en längre tid för att det
skulle vara normalt...Jag var hos olika läkare och fick olika mediciner, för att jag inte skulle
gå jämt med diarré och för att jag inte skulle kräkas jämt....Ibland kom det precis vid frukost
eller ibland när jag skjutsade [barnen] till dagis och jag var tvungen att springa ur bilen och
så bara kräktes jag. Det är väl så att hela mitt liv föll ihop i och med att han gick." (Beata, s.
55)

Denna kvinna blir fysiskt svag och har svårt att utföra sina åtaganden som förälder.

"Jag hade alltså planer på att ta livet av mig. Mycket avancerade dessutom. Jag tänkte köpa
ett sådant blått nylonrep och hänga mig - jag var i alla fall helt säker på att jag inte ville ta
tabletter för att ta livet av mig, för att jag inte ville att någon annan skulle involveras. Alltså
de är ju receptbelagda....Och...min läkare frågade mig rent ut...så att han var också rätt så
 46

oroad." (Emily, s. 57)

Denna kvinna har tydliga självmordsplaner.

"Under den här våren så var jag väldigt mycket sjuk, helt enkelt, jag var borta en vecka så att
det, jag orkade helt enkelt inte. Jag fick långdragna förkylningar, ryggskott, och så sedan
hade jag ju min panikångest, men den...kunde jag kontrollera...på så sätt att jag vaknade flera
timmar innan jag skulle gå upp och låg i sängen och liksom bearbetade det här, och jag
missbrukade faktiskt Alvedon också." (Dagmar, s. 82-83)

Denna kvinna talar om panikångest symptomet i citatet under rubriken "styrka", där hon
berättar att sin tidigare erfarenhet av kriser gav henne styrka att härda ut. Har beskriver hon i
större detalj vilken allmän svaghetskänsla hon upplevde, även om hon kände optimism över
att det skulle gå över.

"Jag har suttit på B--- sedan i november, och samtidigt haft kvar mitt jobb på A---, så jag har
ju jobbat jättemycket. Jag har verkligen jobbat, liksom mer än någonsin, och det är också ett
sätt att försöka få det hela att gå ihop och få råd att flytta till det här nya stället...Ska jag
klara av att ta på mig det här jobbet, för...det blir jättemycket igen, för det är en ny
[verksamhet] och den är inte riktigt uppbyggd än. Och på B--- är jag mer [chef] än vad jag är
biträdande [chef], för jag har så mycket delegerat till mig som i vanliga fall ligger hos
[chefen], så det är egentligen ett helt annat jobb än jag hade på C---." (Felicia, s. 85)

Har framskymtar en känsla av otillräcklighet, i och med att kvinnan tar på sig två parallella
arbeten för att omsätta sina mål i verkligheten.

"Efter att jag gjorde ett...cellprov...hos gynekolog...konstaterade de att jag hade

cellförändringar. Så det slutade med att jag gjorde en...laserkonisering. Och det på något sätt
härleder jag till - det behöver inte alls stämma - men att jag var så nerkörd, psykiskt och
fysiskt, så att jag på något sätt ådrog mig det hör. Att jag...tagit stryk, att jag känner mig som
ett offer, ungefär. Den där j--- typen har sett till att jag blivit sjuk, nu då, nästan så....Det är
en del av livmodertappen som är borta...så att jag känner[mig] liksom inte som intakt."
(Alice, s. 7)

Denna kvinna blir fysiskt sjuk och får en cancerdiagnos. Hon tillfrisknar men upplever att
sjukdomen kom med anledning av skilsmässan. En känsla av icke-helhet kvarstår.

"Och när jag gick i terapi samtidigt, det kom fram...flera händelser i mitt liv i samband med
skilsmässan...där jag upplevde separation. Jag upplevde [mig själv] som ensam och...det
blir en existentiell kris i den meningen att man har samma känslor....Jag var ganska sjuk när
jag var liten, jag var på väg att dö, faktiskt, och det kom fram [då]....Vi var också med i en
bilolycka när vi var små...med min familj...och...det kom flera händelser i mitt liv som jag
kunde associera med...skilsmässan, som hade att göra med separation." (Catarina, s. 57)

En känsla av sårbarhet träder fram i samband med skilsmässan, då kvinnan blir påmind om
tidigare separationer som medförde dödsångest.
 47

"Han var otroligt aggressiv...Och det gick så pass långt att han började bli våldsam. Han slog
mig, eller knuffade till mig, och tog stryptag på mig....Det hände också att ungefär ett par
dagar efter att han fick veta [om skilsmässan] så var vi hos hans mor. Och han plötsligt bara
reste sig och började jaga mig i hennes lägenhet. Och började strypa mig...Jag slet mig loss
och hans mor sade till mig, "ja, men var du tvungen att gå och söka skilsmässa?". Så jag bara
gick därifrån...Och jag var rädd. Jag var rädd för honom...Och innan jag gick till advokaten
så gick jag faktiskt till polisen för att jag var så rädd. Och [jag] gjorde misshandelsanmälan
på honom." (Greta, s. 105)

Här finns en känsla av sårbarhet och rädsla som leder kvinnan att polisanmäla sin fd man, som
är högre tjänsteman.

Oberoende
En känsla av oberoende, av att kunna klara sig själv och hantera problem som uppstår, är en
viktig del av den vuxna identiteten. Oberoende kan finnas på ett hälsosamt, utvecklande sätt,
där individen antar nya utmaningar och tänjer gränserna på sin förmåga. Men det kan också
finnas på ett ohälsosamt sätt, där envisheten att klara sig själv kan leda till isolering och till
situationer präglade av ångest och otrygghet.

Oberoende - hälsa
Hos alla kvinnor återfinns hälsosamt oberoende i olika former.

"Jag bodde i princip på jobbet. Jag vet inte hur...effektiv jag var, tidsvis, men jag kämpade
verkligen, och jag ser det nu också...på jobbet. De reagerar inte så väldigt snabbt...och nu ser
jag att det här börjar bära frukt....Ja, det jag har satsat. Jag har byggt mig en position och
namn och allt, så det var det jag engagerade mig i....Jag gjorde nytta, jag gjorde något
produktivt. Jag behövdes...." (Greta, s. 18)

Arbetet erbjöd ett forum där kvinnan kunde omsätta sina förmågor och så småningom få
uppskattning för sin ansträngning. Oberoendet speglas i hennes bestämda ansträngningar trots
att hon inte fick någon omedelbar bekräftelse från arbetsgivaren.

"Jag tycker att det riktiga...jobbet, det är här på B---. Jag jobbar hellre ihjäl mig som
offentlig tjänsteman än på A---[privat företag]....Jag tycker faktiskt att...några ska vara just
de goda offentliga tjänstemännen och ta sitt ansvar och göra ett bra jobb. Och utan att...det
skall ge en massa pengar, eller någonting annat, utan man skall verkligen göra ett bra jobb.
Det är jätteviktigt för mig. Och det tycker jag att jag kan göra i offentlig tjänst. Så jobbet är
oerhört engagerande, samtidigt som jag ...har lärt mig att ha lite distans, att jag kan inte
klara allt, jag är inte den som skall lösa alla problem." (Felicia, s. 18)

Också här fungerar arbetet som ett område där kvinnan kan uttrycka sin förmåga till fullo och
anta nya utmaningar. Hon prövar sina gränser och upptäcker en ny förmåga att skydda sig
från överansträngning och överbelastning.

"Det finns olika friheter. Jag kan ...tänka på två...I och med att jag är hemma med mina barn
jämt...fr o m kl. åtta på kvällen...så är jag ju bunden till hemmet. Jag hämtar på dagis och
skola; jag kan inte gå och idrotta för att jag alltid måste skaffa barnvakt. Där är min
 48

personliga friheten oerhört beskuren. Sen kan man väl säga att den personliga friheten, att
utvecklas utan man, den är ju oerhört mycket större. Man behöver inte ta hänsyn till en annan
person, vad den tycker, vad den tänker, vad den skulle vilja. Utan man kan utvecklas som man
själv vill." (Beata, s. 25)

Kvinnan finner en lycka i att oberoende av en partner tänka fritt, känna fritt och välja fritt. Här
är det fråga om just en inre frihet, för den yttre friheten är, som hon påpekar, ytterst
begränsad.

"Tidigare...kände jag mig ständigt kontrollerad på något sätt. Det var liksom inte OK för mig
att göra vissa saker - jag visste inte riktigt vad som var OK, ibland. Men nu lever jag ett
otroligt självständigt liv...Nackdelen är att jag inte har barnen jämt, men fördelen med det är
att jag är fri...Jag kan sitta kvar [på jobbet] tills jag känner att jag vill gå hem. För att det är
min tid....Ingen annan säger åt mig att, nu skall du komma hem. Eller jag kan gå på bio...eller
gå och simma. Jag blir nog inte så uppstressad som jag ser många andra med småbarn är, att
kombinera barn och jobb. Den stressen känner inte jag av...det är befriande på något vis."
(Alice, s. 26)

Den gemensamma vårdnaden av barnen ger kvinnan en lycklig frihet. När hon accepterat att
hon inte har hand om barnen på heltid, kan hon njuta av sitt oberoende under de veckor som
barnen inte bor hos henne.

"[Relationen till min fd man] har inte förändrats, för att den har inte funnits...Vi har inte...
rett ut någonting. Sen har jag försonat mig med honom, inne i mig själv...Vi slutade på ett
ställe, sedan pratades vi vid några gånger, och det förändrar ingenting, vi redde aldrig ut
någonting....Det kan jag tycka att jag är lite ledsen för, när man hör några andra som faktiskt
kan vara bekanta med sina fd män resten av livet...Samtidigt så kan jag inte se vad han skulle
ge mig eller jag honom, faktiskt....Vi bor långt ifrån varandra. Jag har inga idéer om att ta
kontakt med honom, heller." (Dagmar, s. 76)

Kvinnan lever i ett friskt oberoende av den fd mannen och känner sig tillfreds med detta.

"Jag känner att...[min fd man och jag] har bra kontakt. Jag har ett annat förhållande nu, och
jag sade det till honom, inte för länge sedan. Jag trodde att han skulle bli arg också, men det
är han inte. Igår ringde han och vi pratade lite. Kanske det går att utveckla som en vänskap...
det går att prata, och det är ganska bra. Han kan komma och äta middag hos mig när han
lämnar [barnet] - han stannar en stund och vi pratar, och vi fikar tillsammans. När hans
mamma fyllde år, köpte jag en present....Vi har bra kontakt, inte något mycket utvecklande,
med en kommunikation som vi aldrig har haft...men att [sådana] här konkreta saker och så,
det fungerar." (Catarina, s. 76)

Här lever parterna oberoende av varandra men med förmåga till delat föräldraskap.
Kommunikationen kring det gemensamma barnet fungerar och det verkar finnas en respekt
för varandras integritet.

"Jag är friare, jag är gladare och därmed mera intitiativrik. Jag menar, i och med att jag inte
lägger ner så förskräckligt mycket kraft på att vara ilsken, så kan jag använda den till lite mer
 49

kreativa saker. Det är klart, det är en klar fördel." (Emily, s. 100)

Oberoendet från fd mannen befriar energi och kreativitet.

Oberoende - ohälsa
Olika aspekter av ett ohälsosamt oberoende förekommer också hos fem av kvinnorna under
olika stadier i skilsmässoprocessen. Två av kvinnorna, Alice och Catarina, talar inte om
ohälsosamt oberoende i de citat som ingår i temabegreppet.

"[En nackdel med friheten efter skilsmässan är att] man alltid har en fd man i bagaget. Men,
det är ju så, det är inte bara ens egna vanor, det är inte bara en själv, utan under alla dessa
år har det naturligtvis blivit våra vanor, vi som är så, man växer ihop på ett sätt. Det ser jag i
förhållandet med en ny man, att man försöker lägga på de gamla vanorna i det nya
förhållandet, och det måste man passa sig för. Där måste man lära sig att börja på nytt."
(Beata, s. 68)

Ett friskt oberoende efter skilsmässan är svårt att åstadkomma för denna kvinna eftersom
relationsmönstren från äktenskapet kvarstår i hennes relaterande till en ny man.

"Nackdelar är ju lite att, med så mycket tid och så mycket frihet, så...blir det nästan för
mycket. Jag menar, när man är van vid att ha ändå hela sin tillvaro på något vis [ordnat]
med [barnen], så när det blir det omvända, så kan det bli för mycket, på något vis. Och det är
därför också som jag kan känna också...[att] jag vill ha vardagslivet med pojkarna för jag vill
sköta om dem varje dag och göra det. Och sedan vill jag kunna åka bort en vecka, eller när
de är borta hos [fadern] så kopplar jag av och har det ledigt. Nu blir det inte riktigt så. Jag
har [barnen] eller...har jag dem inte så jobbar jag väldigt ofta." (Felicia, s. 68)

Oberoendet från mannen medför en tomhet varannan vecka när barnen är hos fadern.
Kontrasten mellan livet med barnen och utan dem är stark och tillvaron utan barnen blir inte
njutningsfull som kvinnan hade förväntat sig.

"Och sedan så träffade jag ju en man där på sommaren också, och sedan började [jag] ju
långsamt återvända till livet, och jag tycker att det tog fem år innan jag kände att jag var i
balans igen efter det här. Och gifte mig då med den mannen också då, så jag har varit
tillsammans med honom då i tio år nu. Och aldrig haft det så bra." (Dagmar, s. 68)

Tiden som oberoende efter skilsmässan har i fem år präglats av en känsla av obalans. Först
efter fem år kan kvinnan uppleva en känsla av tillräcklig balans för att gifta om sig.

"Så det var någon dag [en kort tid före skilsmässan] och vår son sade till mig, 'Mamma, vi
åker [utomlands] med pappa'. -När då? -Om två dagar....Då gick [min man] och köpte
biljetter för honom, för sig själv och för barnen, utan att säga någonting till mig...Och då när
jag gick till honom och sade det, [svarade han], 'Ja, men du kan gärna få följa med. Gå och
köp en biljett.' Men jag ...hade inte pengar att köpa biljett för, vi hade delad ekonomi....Barn,
maten, alla ...pengar som inte syns, det stod jag för. Han betalade hyran, el och bilen. De
fasta utgifterna, det hade han. Resten fick jag betala. Privat skola för barnen, maten,
hushållet...det man förbrukar, det fick jag stå för, för att jag fick barnbidrag - det kom i mitt
 50

namn." (Greta, s. 69)

Den delade ekonomin under äktenskapet har medfört ett vilseledande oberoende. Vardera
make har disponerat sin egen lön, vilket medfört att kvinnan inte har några besparingar och att
mannen utnyttjar den brustna kommunikationen i relationen för att åka på semester själv med
barnen, där han utelämnar kvinnan ur familjen.

"I början av juni så flyttade [min fd man] ut. Och då på sensommaren begärde jag
skilsmässan. Och då ville han inte skriva på, han ville inte reglera våra ekonomiska
förhållanden. Vi hade ingen advokat, därför att vi har inga tillgångar...Jag hotade med att är
det så att du inte skriver på det här papperet så skaffar jag en advokat. Och då skrev han på.
Då föll domen. Eftersom [vårt yngsta barn] är över 16 år så hade vi ingen betänketid. Men
det tog några veckor. Och ...jag var oerhört knäckt, vilket förvånade mig därför att jag hade i
många år faktiskt drömt om skilsmässa. De sista åren var vi konstant förbannade. Det hade vi
faktiskt ömsesidigt varit. men det var väl också det här att förmodligen var jag väl kränkt men
också förfärad varför jag inte har gjort något tidigare." (Emily, s. 89)

Kvinnans första upplevelse som oberoende frånskild kvinna är inte av frihet och
tillfredsställelse, utan av besvikelse och självanklagelse.

Beroende
Psykisk hälsa bygger på beroende av andra människor för tillfredsställelse av grundläggande
känslomässiga och fysiska trygghetsbehov. I varje äktenskap ingår ett ömsesidigt beroende på
känslomässiga och ekonomiska plan. När beroendet är hälsosamt fördelar parterna ansvaret
för försörjning och hushållet på ett sätt som ständigt anpassas till de egna och familjens
växlande behov. Det ohälsosamma beroendet uppstår när behov inom familjesystemet inte
tillfredsställs på ett tillräckligt bra sätt, för någon eller några av individerna. Om en skilsmässa
äger rum, behöver varje individ inom det tidigare familjesystemet hitta nya sätt att
tillfredsställa sina behov.

Beroende - hälsa
När beroendet uttrycks på ett hälsosamt sätt, stödjer parterna varandra i sin utveckling
samtidigt som det i alla beslut som berör varandra krävs hänsyn och en beredvillighet att avstå
till förmån för relationen. Om äktenskapet slutar i skilsmässa, kvarstår behoven av ett
hälsosamt beroende, som då kan tillfredsställas av andra människor än den fd mannen, som t
ex familj, vänner och professionella hjälpare - och även i en ny kärleksrelation.

"Jag hade velat att min advokat hade gjort mera än han gjorde...Jag upplevde att min advokat
gjorde det jag bad honom om [men] jag förväntade mig att han skulle av sina egna
erfarenheter föreslå, 'nu gör vi det här och nu gör vi det här' och driva det också. Jag menar,
det är därför jag hade advokat, för att han skulle kämpa för mig, och inte så att jag skulle
kämpa och kämpa med min advokat för att få honom att göra saker. Jag menar, advokater
har ju större befogenheter att gå och kolla saker och få saker gjorda än vad jag hade."
(Greta, s. 1)

Kvinnan hade svårt att hävda sina ekonomiska behov inför mannen som hon skildes ifrån, och
 51

ville att advokaten som hon anlitade skulle företräda henne på ett mer aktivt sätt än vad han
gjorde. Beroendet av den juridiska hjälpen är förståeligt och hälsosamt under de
omständigheter som rådde i denna skilsmässa, där mannen misstänktes äga undangömda
ekonomiska tillgångar. Kvinnans besvikelse med den hjälpen speglar hennes behov och
otillräckligheten i den professionella hjälp hon anlitade.

"PBU kunde prata med en mer, eller om man kunde få någon slags koncentrerad terapeutisk
hjälp eller samtalspartner...Och det borde finnas en viss juridisk hjälp där man kan gå
igenom vad det är ni skall tänka på nu, och hur gör man när man skiljer sig, och vilka papper
skall man fylla i, och hur är det med underhåll...rent praktiskt...[Fd mannen] och jag hade ett
äktenskapsförord, egentligen så är ju hälften av allt som står där mitt...men det är inte så vi
har delat....Jag fick någon kopierad broschyr från försäkringskassan som jag inte begrep mig
riktigt på. Vad innebär gemensam vårdnad? Att man faktiskt har gemensam vårdnad, att det
innebär att man måste dela på ansvaret." (Felicia, s. 1-2)

Kvinnan uttrycker ett antal nya behov som uppstod i samband med skilsmässan: behovet av
fokuserat samtalsstöd, av juridisk hjälp i bodelningen och av familjerättslig hjälp. Som i
exemplet ovan uppstod ett nytt och förståeligt beroende som inte besvarades av den
professionella hjälp som fanns tillgänglig.

"Jag hade nog behövt faktiskt att min chef hade pratat med mig om hur jag mådde, för jag
menar... det måste ju ha märkts....Det kanske hade räckt bara med att...konstatera, jag förstår
att du har det jobbigt nu...men det var inget som jag fick. Jag tyckte ändå att vi hade känt
varann under så lång tid, att vi var så personliga med varann, att jag tyckte att det var
konstigt att min chef inte berörde det här mer än vad hon gjorde....Det tycker jag var rätt
tungt, faktiskt. Och att lägga på mig arbetsuppgifter som jag på något sätt inte mäktade med
då. Nu vet jag att jag fungerade som en robot, ungefär..." (Alice, s. 2-3)

De ökade behoven i samband med skilsmässan och svårigheten att utföra arbetsuppgifter i
tidigare takt gjorde att kvinnan förväntade sig ett stöd från arbetsgivaren som uteblev.

"Att bara leva in i kärleken, det är ju underbart, om man pratar om partner och om en själv.
Att sedan landa kärleken i vardagslivet och vänner och barn...det är någonting helt annat.
Att...få kärleken att det skall fortgå, att det inte skall ta slut, det viktigaste är ju att få kärleken
att fungera i vardagslivet. Att leva i det här fantastiska ruset, det är ju en sak, men sedan
landa allt det här. Det krävs det ingen kärlek till, utan det krävs rent praktisk
strukturering...Att vara ödmjuk, att se andra, annat, att kunna ändra om sina vyer. Ja, på
något sätt tycker jag att kärlek...har mycket med ödmjukhet att göra. Att kunna ge en annan
person rum i ens nya liv." (Beata, s. 36-37)

Behovet av en nära relation med en man gör att kvinnan inleder ett nytt kärleksförhållande.
Beroendet finns i dessa behov men tillfredsställelsen, igen, är svåråtkomlig. En anpassning av
förväntningar till den nya verkligheten måste ske för att ge utrymme till den nya kärleken.

"Man kan skilja på kärlek och villkorslös kärlek. ..Vad gäller villkorslös kärlek så tror jag
bara på att det finns i förhållande till Gud och i förhållande till mig själv. Sedan har jag
massor med människor som jag känner mig älskad av på olika sätt. Men det är inte villkorslös
 52

kärlek, utan det är mera att man tillfredsställer varandras behov...Jag har jättedjupa
relationer med många människor, särskilt med min man. Och jag har aldrig känt mig så
älskad av någon annan människa, men jag kallar inte det för villkorslös kärlek, för jag vet att
den är inte villkorslös. Om jag skulle börja bedra honom så vore jag inte älskad längre. Men
det vore jag av Gud. Så det är skillnaden." (Dagmar, s. 58)

Kvinnan påpekar att kärlek från andra människor är villkorad - den kan upphöra. Ett sätt att
både stärka sig och skydda sig själv är att utveckla förmågan att till sig själv ge villkorslös
kärlek. Denna kvinna har funnit ett sätt att göra detta genom sin andlighet, vilket ger henne
trygghet i det hälsosamma beroendet på andra människor.

"Det nya förhållandet måste inte bara ge frihet, utan ge trygghet....Jag behöver en sådan sak
för att kunna starta. Förut kanske jag inte hade tänkt så....Nu måste jag veta från början
att...det finns en viss trygghet och att...det blir en ömsesidig kommunikation...Förut var det
kanske inte så. Det fanns där någonstans, men var inte så viktig som förutsättning. [Jag tittar
mera på] hur mycket den personen kan ge till mig, inte bara jag till den, utan att det blir
ömsesidigt." (Catarina, s. 61)

I denna kvinnas nya kärleksrelation finns en ny insikt om hennes beroendebehov. När hon vet
vad hon behöver kan hon lättare söka tillfredsställelse för sina behov hos den nya mannen.

"Den människa som har stått mig allra närmast är [ett av mina barn], för det blev så
traumatiskt när han var liten....Jag tycker inte mer om honom än om de andra barnen, men
det är en annan [känsla]. Han är också mer oblockerad i sin tillgivenhet än vad de andra är.
De andra [älskar mig] också, det är jag säker på, men...där finns det en brist, och den bristen
sitter säkert hos mig och den har alltid funnits....Jag är inte säker på att jag kan precisera det
mer, men det finns någonting som brister där, det vet jag." (Emily, s. 58)

Denna kvinnas beroende av kärlek tillfredsställs delvis genom hennes relation till ett av
barnen. Hon upplever dock någon brist i sin egen förmåga att älska - och kanske bli älskad.
Men samtidigt finns också här en medvetenhet om sitt hälsosamma beroende av andra
människor.

Beroende - ohälsa
Beroendet blir ohälsosamt när för mycket psykisk energi går åt till att upprätthålla relationen
på bekostnad av den individuella utvecklingen. Balansen mellan de egna behoven och det som
krävs för att få rådande partnerroller att fungera, sätts ur spel till nackdel för individen och, i
det långa loppet till nackdel för äktenskapets fortbestånd

"Då tyckte jag att den här skilsmässan hade tagit ifrån mig mitt liv på något sätt, det var en
oerhört stark känsla av att jag hade förlorat allt. Och att jag hade förlorat framtiden, och då
tiden, och mitt värde...det kändes som ett oerhört misslyckande. Som om allt var slut, att det
inte fanns någon framtid. Och jag förlorade [fosterbarnet] och det kändes...väldigt hårt...Jag
förstod även då att vi skulle fortsätta att behålla relationen. Men det var jobbigt för mig, att
förlora henne." (Dagmar, s. 32)

När äktenskapet upphör, har beroendet varit helt inriktat på äktenskapet och utan mannens
 53

närvaro lämnas kvinnan utan en källa för uppskattning och bekräftelse. Den individuella
utvecklingen har blivit lidande och detta gör det ännu svårare att bära förlusten av både
mannen och fosterbarnet samtidigt.

" [Min fd man] ville att jag skulle betala hälften av hans studielån [på flera hundratusen
kronor]. Och han gömde sina pengar som han hade tjänat....Så bodelningen blev klar, jag
skulle betala honom hälften av huset. Jag hade inte pengar, så jag bad hans advokat att vänta
tills jag sålt huset. Det gick inte, så [min fd man] gick ut till kronofogden och anmälde mig.
...Till slut lyckades jag själv sätta in en annons...så det fixade sig till slut också. [Han] fick
sina pengar....det...kostade mig massor, det var inte rättvist alls. Det svenska samhället ställer
inte upp för kvinnor. Det är den som har pengar [som] kan processa och vinner. Kvinnor har
ingen rätt. Kvinnor förlorar - tyvärr är det så." (Greta, s. 15)

Det ekonomiska beroendet av mannen både under äktenskapet och efter skilsmässan, har lett
till förluster som upplevs av kvinnan som orättvisa. Den ekonomiska ansvarsfördelningen
under äktenskapet har starkt gynnat mannen på bekostnad av kvinnans möjligheter att skydda
sig efter skilsmässan.

"Jag tror från början att det gick för fort, vi lärde inte känna varann innan....Jag tror att det
kan ha varit en flykt för mig, det här med att träffa honom och sticka iväg och resa....Han är
inte min typ, helt enkelt....[Men] det var en lockelse i det här okända....Och...jag blev kanske
förälskad i hela situationen...och när det väl blev vardag, då föll det på något sätt...Han hade
motorcykel och jag tror han spelade upp...en roll som han trodde skulle tilltala mig, saker
som han kanske inte är så intresserad av....Till slut blev det väldigt lite av...att visa ömsesidig
respekt för varann." (Alice, s. 31-32)

Kvinnan verkar i förälskelsen ha åsidosatt sitt eget perspektiv och sina egna behov. Den
illusion som uppstod i förälskelsen brister med konsekvensen att äktenskapet upplevs som
respektlös och utan gemensamma intressen.

"När jag kom till [Sverige] gav han mig stor frihet och sade till mig: du måste klara dig själv
och ringa till myndigheterna. Men det kom till en [punkt] där jag klarade allt själv och jag
behövde inte längre honom....Och jag kunde inte prata med honom...och han tänkte inte på
mig....Han glömde bort min födelsedag....Jag var på sjukhuset [och] jag var tvungen att säga,
kan du stanna, för han hade tänkt gå hem....Han sade att han tänkte på mig...och det gjorde
han på sitt sätt, men det räckte inte för mig. Och till slut, när jag uppmuntrades att bli så
självständig, blev jag det....Och på något sätt gav han mig inte någonting annat." (Catarina, s.
70)

Här blev beroendet ohälsosamt när kvinnan upptäckte att hennes egna behov av ömhet och
omtanke åsidosattes. Självständighetsbehoven blev bekräftade, men utan utrymme för närhet
och ömsesidig förståelse.

"Jag tror att [min fd man] ...sökte en morsa, och en lättillgänglig madrass....och jag tror att
jag sökte någon som jag kunde vara säker på. Att vara starkare. Det här är väldigt förgrovat,
men därmed inte sagt att det inte fanns förälskelse emellan oss, för det gjorde det
givetvis....På många sätt tycker jag inte att vi passade ihop men tänker jag efter så finns det
 54

många sätt som vi faktiskt passade ihop på - värdegemenskap....Jag försökte ta ansvaret för
relationen såtillvida att jag ville reparera den under många år, men när det inte gick...så tog
jag inte mitt ansvar och separerade. För då vågade jag inte." (Emily, s. 31)

Här byggde beroendet på en emotionell rollfördelning som upplevs av kvinnan som

ohälsosam, trots att det fanns goda grunder för äktenskapet i de gemensamma värden och
förälskelsen. De ensidiga försök till reparation från kvinnans sida leder inte till förändring och
rollfördelningen blir stel. I kvinnans upplevelse tar inte mannen någon aktiv roll i det
emotionella äktenskapet, även om kvinnan nämner i en annan del av intervjun att den
praktiska ansvarsfördelningen för hushållsarbetet och barnpassningen fungerade
tillfredsställande.

"Han förälskade sig i en annan kvinna på sitt arbete och...det förstod jag till slut någon gång
hösten därpå....Och då sade han saker till mig [om] vad han hade för känslor för mig som
gjorde att jag...skulle ju kasta ut honom...Men han bestämde sig för [att stanna]. Det var inte
värt att offra allting, barnen och båten och huset...Allt det här andra runtomkring här,
nätverket och de här traditionerna man ändå har, det höll honom kvar...Men...han svek mig
helt enkelt. Och det kom jag aldrig över, jag kom tillbaka hela tiden till det, att 'du kunde göra
så där mot mig. Du sade faktiskt till mig då, att du aldrig mer skulle hysa sådana känslor för
mig...'" (Felicia, s. 74)

Mannen stannar kvar i äktenskapet efter otrohet med anledning av den sociala och materiella
strukturen, men inte pga sina känslor för hustrun. Kvinnans emotionella behov blir då helt
otillfredsställda och så småningom beslutar hon sig för skilsmässa.

"Jag har varit dominant på mitt sätt, och han har varit väldigt egotrippad på sitt sätt. Sen är
han oerhört snäll...Och...när någonting händer som inte är bra, så...är jag den här [som]
vräker ur mig 'det här är inte bra och nu blir jag förbannad och vad gör vi'...Och ingenting
har kommit ut under 18 år, han har bara varit oerhört snäll. Och det här kommer ju ut nu, i
en kris....Och jag behöver någon som är väldigt snäll, som kontrast mot [att] jag ...har
jättemycket temperament och humör...och då söker jag det hos honom. Men ...han har aldrig
fått ur sig det här...och jag blev anklagad för ganska mycket saker när han gick." (Beata, s.
28)

Här igen uppstår ett mönster där kvinnan är den som tar det emotionella ansvaret för
äktenskapet. Mannen är passiv och på ytan accepterar kvinnans villkor. I detta äktenskap
verkar mannens behov ha blivit åsidosatta enligt kvinnans upplevelse pga hans emotionella
passivitet, som så småningom upphör när han förälskar sig i en annan kvinna.

Hopplöshet
Äktenskapet med familjebildning har medfört en förväntning om att rådande förhållanden
skulle fortsätta livet ut. När så inte sker, har övergående hopplöshet varit en känsla som
uppstått hos alla kvinnor i någon form.

"Visst tänkte jag på döden såtillvida att jag undrade hur jag skulle stå ut med mitt liv fram
tills dess att jag fick dö. Eftersom jag fantiserade ju om att döden skulle i alla fall vara mycket
 55

lindrigare." (Dagmar, s. 4)

Äktenskapets upphörande leder till att kvinnans bild av sin egen framtid som aktiv och lycklig
individ utplånas. Hon längtar efter döden som en befrielse från det plågsamma livet.

"Natten han berättade att han hade träffat en ny, så tog jag bilen och drog. Och då var jag
ute på landsbygden någonstans och körde och körde, och helt plötsligt möter jag två
jättelastbilar...Och då tänkte jag...nu byter jag körbana, nu byter jag körbana. Av någon
anledning så gjorde inte jag det utan åkte direkt hem till [en nära släkting] och bara var
förtvivlad....Och jag tycker än idag att han drev mig till att vilja begå en sådan handling....det
var mitt eget sätt att handla...[men] han var väl absolut inte värd att jag skulle dö och mina
barn inte skulle ha någon mamma." (Beata, s. 4)

Kännedomen om att mannen träffat en annan kvinna leder till en känsla av hopplöshet och
tillfällig önskan att dö.

"[Jag kände hopplöshet] i känslan av övergivenhet...att inte duga, att han verkligen
ansträngde sig öppet för att göra mig illa. Och också skräcken för hur jag skulle klara mig
ekonomiskt, hur jag skulle som en kvinna...klara tre unga söner som nästan var
vuxna....men...jag fick ju Cipramil ganska omgående och det har flera veckors
inkörningsperiod och det räckte inte med dem, utan jag fick Sobril också ett tag. Men sen
så...jag var förfärligt ledsen...men jag kände ändå att jag nog kommer att klara mig i alla fall,
efter några månader." (Emily, s. 21)

Mannens förhållningssätt ger upphov till känslor av besvikelse och förtvivlan. Vetskapen om
den kommande skilsmässan ger en stark oro och känsla av hopplöshet kring de ekonomiska
möjligheterna att överleva.

"Situationen i hemmet var...till slut sådan att när jag var med barnen, så hade vi roligt, vi
skrattade....Så kom [min fd man] in och det var som [om] alla frös till...Den här kyliga
atmosfären [uppträdde] plötsligt och alla sprang in till sina rum. Eller, när familjen var
samlad [blev det så att] när vi började prata med varandra skrek vi bara på varandra.
Barnen skrek på varann, vi skrek på barnen, vi skrek på varann." (Greta, s. 21)

Innan äktenskapet upphör ger familjedynamiken en känsla av hopplöshet. Det ter sig som om
ingen möjlighet finns till förändring i sättet att relatera till varandra. Endast tanken om
skilsmässa ger hopp.

"Men hur skall man träffa [en ny man]? Hur gör man då? Där kan jag bli lite mer
pessimistisk, för jag tycker jag har sådan ovana att umgås med män på det där kvinnliga
sättet. Hur får man tag i dem, och hur underhåller man dem och...vill man verkligen ha någon
som...lägger sig i? Men...där jag kan jag känna en viss oro. Kommer man aldrig att träffa
någon som man kan göra roliga saker med? Men å andra sidan, oro, vad skall man göra åt
det - det vet man heller aldrig. Det vet man inte förrän efteråt....Och [ordnar det inte sig] så
gör det väl inte därför att...det inte passar sig." (Felicia, s. 50)

Här kommer känslan av hopplöshet från pessmistiska tankar kring möjligheten att i framtiden
 56

inleda en ny kärleksrelation. Tröst finns i en metafysisk tanke om att det "inte är meningen"
att en ny relation skall uppstå.

"[Det var mer hopplöst] när jag på något sätt kanske trodde att vi kunde fortsätta
tillsammans. Med vissa förändringar, då, men ändå trots allt att vi - jag höll nog kvar in i det
längsta - kanske ändå skulle fortsätta....Jag var inne på att man kanske ändå skulle pröva och
bo i [mannens hemland] när jag var så trött på vintern här, och göra ...ett sista försök, så där
lite desperat. Och det här pendlade då mellan hopp och förtvivlan....Att inte kunna ta och
bestämma sig." (Alice, s. 51)

Osäkerheten om möjligheten att fortsätta i äktenskapet ger upphov till känslor av hopplöshet.
Först när insikten kommer om att endast skilsmässa ger hopp om förändring går känslan av
hopplöshet över.

"I döden är man ensam och då är det samma sak när man separerar sig, man är mer ensam
trots allt. Sen också att när man står framför döden och säger, OK, har jag gjort rätt i mitt
liv. Och ett av dessa beslut är, har jag gjort rätt när jag lämnade min fd man? För det var jag
som lämnade: är det etiskt det jag har gjort, eller oetiskt?" (Catarina, s. 5)

En viss känsla av hopplöshet infinner sig när kvinnan frågar sig själv om hon fattat rätt beslut
på ett etiskt plan. Kan hon försvara sitt beslut mot sina egna etiska principer? Endast ett
jakande svar kan leda till att känslan av hopplöshet upphör.

Framtidstro
För att hämta kraft till att lösa de olika problem på alla plan som uppstår i samband med
skilsmässan, krävs att kvinnan har en framtidstro. Tron att livet kan bli bättre på olika sätt
efter skilsmässan, ger styrka att fortsätta att ta itu med problem som ibland verkar
oöverstigliga.

[Efter skilsmässan var] främsta förhoppningen väl att jag skulle bli älskad, att jag skulle
duga, helt enkelt....Bli älskad som jag är. Av en man, framförallt...Det var mycket det som jag
började med att fantisera om i alla fall, att jag skulle bli älskad förbehållslöst av en
man....Men nu...tror jag att jag aldrig kan bli älskad av en man om jag inte älskar mig själv,
jag tror att det är hela hemligheten. Jag måste älska mig själv, då blir jag också älskad av
någon annan. Och att nå fram till att älska mig själv har jag gjort genom Gud....Så nu känner
jag inte att jag står och faller av att vara älskad av en man. Jag står även om min man skulle
dö, eller försvinna. Jag står av egen kraft nu. Det känns skönt." (Dagmar, s. 19)

Framtidstron kommer av att kvinnan har funnit en kärlek till sig själv som hon upplever varar
livet ut. Hennes känsla av självständighet och helhet som individ består även om en separation
från den nuvarande mannen skulle ske i framtiden.

"Jag känner mig nog stark, så pass stark att jag vet att jag kommer dit jag vill [skratt]. Det är
tufft. Nej, men man börjar få självförtroende tillbaka och man börjar tro på sig själv och jag
menar, har jag klarat den här skilsmässan med något så när sunda förnuftet i behåll...så tror
jag att jag kan klara vad som helst, just speciellt när man får självförtroende, man känner sig
harmonisk, man känner sig lugn - så varför skulle det inte gå bra? (Greta, s. 35)
 57

Erfarenheten av att ha genomlevt skilsmässan och uppnått en relativ harmoni, ger stor
tillförsikt inför framtiden. Att kvinnan förbättrat sina livsvillkor trots de svårigheter som
skilsmässan medfört, ger ett självförtroende som är nytt och stärkande.

"Det har varit en oerhörd glädje att kunna gå ut och dansa, och för första gången känna [att]
jag är inte gift, jag har ingen man jag måste ta hänsyn till. Utan man kan titta på män på ett
annat sätt....Det upplever man inte om man lever i ett äktenskap...Vad oerhört spännande att
träffa en ny man. Det är en fantastisk känsla och spännande, och att bli förälskad på nytt, då
blir man väldigt hoppfull...Det finns så mycket, glädjen i att barnen blir större, man ser att det
blir bättre...då blir man...hoppfull, att det här kommer att gå bra...ja, det finns så mycket att
glädjas åt. Jag köpte en hund förra året, då känner man att nu är kretsen sluten...det här var
vad vi behövde, barnen och jag...nu får den här familjen gå framåt." (Beata, s. 48)

Framtidstron kommer av den inre känslan av lycka över möjligheten att uppleva kärlek på
nytt och över att trygghet återställts i familjekonstellationen mor-barn. Återigen ger
erfarenheten av skilsmässan en ny tro på sig själv och tillförsikt inför framtiden.

"Det är många saker [som har gett mig en känsla av hoppfullhet]. Min mamma har också
varit skild och ensam, och hon klarade sig själv...Trots att jag är mycket annorlunda från min
mamma...finns hon där som en stark förebild. Sedan kände jag att i [en själv] finns det vissa
beslut som är de rätta, och man känner inuti att det inte går att backa ur. Och man måste
fortsätta, för det är rätta beslutet. Det är det där först och främst...Och det var någonting
inom mig som sade, fortsätt den vägen, för den är den rätta." (Catarina, s. 58)

Framtidstron kommer här av kvinnans tillit till sin egen intuition, vilket stärks av moderns
förebild. Hon vet från början att hon kan förbättra sina livsvillkor efter skilsmässan, och
styrkan att genomföra beslutet kommer från förebilden och den starka självkänslan.

"Jag har ju blivit en meningsfullare människa på något sätt. Jag är inte så olycklig som jag
var - jag tycker det är underbart att leva. På C--- så hade vi en konferens och jag har ju bara
varit där i fyra veckor...och så hade de skramlat till en...blomma till mig, och det har jag
aldrig varit med om - du vet...hur [min yrkesgrupp] är, snåla och elaka typer, fast de är
väldigt trevliga också....Så sade de, vi tycker att det är så kul att du har kommit, och det här
verkar bli så bra...Då sade jag det att, tänk att när jag går hit varje morgon så säger jag som
Majakovskij, ''äntligen en ny dag'. Och de tittade på mig lite äckelmagade - så säger du nog
inte länge till. Men jag kan känna det, äntligen en ny dag. Sedan åker man ju på smällar hela
tiden av olika slag, både personliga...eller yrkesmässigt naturligtvis...men jag tycker så,
äntligen en ny dag." (Felicia, s. 64)

Hos denna kvinna finns också en stolthet över att hon genomfört skilsmässan och
åstadkommit en väldigt tillfredsställande arbetssituation för sig själv. Detta ger stark tillförsikt
inför framtiden, något som hon behöver inför de motgångar som livet medför.

"Jag har inte varit mogen för att utveckla mig på jobbet tidigare, mer än ganska
begränsat...men det senaste året, så känner jag att jag har kraft, att nu är det dags för mig att
göra något i mitt yrkesliv. Jag har ingenting som begränsar mig längre....Så tänker jag i
 58

privatlivet också...vad som är min planering nu, det är att börja i terapi...och jag ser det som
en möjlighet för mig....Och så samtidigt vara med barnen - vardagen...hänga med i skolan
och se till deras fritidsintressen - jag tycker det är fullt upp, jag vill inte ha för mycket
omkring mig, jag är inte den typen....Jag njuter av att vara hemma med barnen och de kan
springa in och ut och göra vad de vill, bara vara hemma, bara vara..." (Alice, s. 102)

Också här har kvinnan uppnått en ny stabilitet och tillfredsställelse i sin tillvaro, vilket frigör
energi för utveckling i arbetet och privat genom ett beslut att gå i psykoterapi. En ny trygghet
har skapats för barnen och tillförsikt finns inför framtiden. Krisen är över.

"Det är klart att jag är kluven, jag vill definitivt fortsätta [i mitt yrke] men jag skulle vilja bo
någonstans där det var lite lugnare livstakt än i Stockholm, och gärna uppåt norr. Jag har
aldrig prövat annat än på semester, men jag skulle vilja uppleva naturens växlingar ännu
mera än vad man kan göra i Stockholm. Samtidigt som jag gärna vill ha tillgång till kultur i
en stad, så jag inser att det är romantik...Jag är 52 år...Jag hade ju tänkt försöka när [yngsta
barnet] tog studenten, men...jag frågade vilket ansvar [min fd man] kunde tänka sig ta trots
att de är vuxna, om jag lämnar staden, men det var just noll...." (Emily, s. 104)

Trots de svårigheter som skilsmässan medfört, och den djupa hopplösheten som kvinnan känt,
finns det drömmar om en annorlunda framtid. Även om ansvaret för de vuxna barnen gör att
hon betvivlar möjligheten att förverkliga sin önskan, ger föreställningen om en annan framtid
tecken på en ny framtidstro.

Nyckelbegrepp
Syftet med att redovisa nyckelbegreppen är att belysa mer konkreta aspekter av de abstrakta
temabegreppen. Nyckelbegreppen återfinns i små bokstäver i Figur 4. Dessa begrepp har
hämtats ur benämningarna för koderna i etapp 2 (se bilaga 6) eller etapp 3 (de 900 mindre
koderna som ej redovisas här). Nyckelbegrepp har valts antingen för att själva ordet ofta
förekommer bland de mindre koderna, eller för att nyckelbegreppet sammanfattar ett viktigt
ämne som återkommer i flera kodkategorier. Nyckelbegreppens placering i Figur 4 speglar
också en anknytning till de närmaste temabegreppen som visas i versaler. Samtidigt anknyter
alla nyckelbegrepp till temabegreppen ansvar ensam och självuppskattning, och dessutom
anknyter alla nyckelbegrepp på vänstra sidan av Figur 4 till temabegreppet oberoende och alla
nyckelbegreppen på högra sidan av figuren till temabegreppet beroende. Dessa anknytningar
redovisas nedan utifrån temabegreppen hälsa och ohälsa.

Hälsa
På vänstra övre delen av Figur 4 återfinns nyckelbegreppen ny relation, arbete och stärkande
tidigare erfarenhet. Dessa begrepp omfattar områden i livet där de intervjuade kvinnorna
uttrycker ett hälsosamt oberoende som ger upplevelser av styrka och framtidstro. Till exempel
uppger Beata (s. 56)27 beträffande en ny relation att det ger "en fantastisk känsla...och att bli
förälskad på nytt, då blir man väldigt hoppfull". Beträffande arbete uppger Alice (s. 57) att
"det senaste året, så känner jag att jag har kraft, att nu är det dags för mig att göra något i
mitt yrkesliv". Beträffande stärkande tidigare erfarenhet uppger Greta (s. 56) att "har jag
klarat den här skilsmässan med något så när sunda förnuftet i behåll...så tror jag att jag kan

27
Sidnumret avser sidorna i denna studie.
 59

klara vad som helst".

På högra övre delen av Figur 4 återfinns nyckelbegreppen professionell hjälp, vänner och
familj. De här begreppen visar områden där kvinnorna uttrycker sitt hälsosamma beroende av
andra människor - vilket när beroendebehoven tillfredsställs också ger känslor av styrka och
framtidstro. Beträffande professionell hjälp där behoven inte tillfredsställts uppger till
exempel Felicia (s. 51) att "PBU kunde prata med en mer...och det borde finnas en viss
juridisk hjälp". Exempel förekom i intervjumaterialet på behov av professionell hjälp som
tillfredsställts. Till exempel talar Beata om hur hon fått psykologisk hjälp som gett henne en
ny självuppskattning och styrka. Beträffande vänner uppger Catarina (s. 45) att "folk [omkring
har] hela tiden uppmuntrat mig, att [jag] trots allt har ett värde, och jag tror att det där gör
att man har kraft också." Beträffande familj uppger också Catarina (s. 57) att "min mamma
har också varit skild och ensam och hon klarade sig själv...Trots att jag är mycket annorlunda
från min mamma...finns hon där som en stark förebild." Alice (s. 43) uppger också om familj
att "även om jag [var] i en väldig kris, så umgicks jag ändå med familjen. Det var picknickar
och sådant där för att de försökte få ut mig...".

Det sista nyckelbegreppet på övre delen av Figur 4 är barn, som återfinns näst högst upp i
mitten av figuren. Kvinnornas relation till barnen är den främsta källan till framtidstro och
styrka efter skilsmässan. Här är det inte fråga om oberoende eller beroende gentemot barnen,
även om ansvaret för barnen tidvis är tungt, utan helt enkelt att barnen finns och ger mening
till kvinnornas liv. Som Alice säger (s. 57), "Jag njuter av att vara hemma med barnen och de
kan springa in och ut och göra vad de vill, bara vara hemma, bara vara...". Emily uppger (s.
57) att "den människa som har stått mig allra närmast är [ett av hennes barn], för det blev så
traumatiskt när han var liten...". Dagmar, vars sammanboende med sitt fosterbarn upphörde i
samband med skilsmässan, säger (s. 52), "jag förlorade [fosterbarnet] och det kändes väldigt
hårt...det var jobbigt för mig, att förlora henne." För de andra kvinnorna framgår barnens
betydelse i material som inte redovisats under temabegreppsrubriken ovan.

Ohälsa
På högra nedre delen av Figur 4 återfinns nyckelbegreppen ekonomi, barnpassning och
praktiska svårigheter. Dessa begrepp omfattar områden där kvinnorna upplevt ett ohälsosamt
beroende som anknyter till känslor av svaghet och hopplöshet. Till exempel berättar Greta (s.
53) om ekonomi att hennes fd man "ville att jag skulle betala hälften av hans studielån [på
flera hundratusen kronor]...Jag hade inte pengar, så jag bad hans advokat att vänta tills jag
sålt huset. Det gick inte, så [fd mannen] gick ut till kronofogden och anmälde mig. [Han] fick
sina pengar...det...kostade mig massor, det var inte rättvist alls." Beträffande barnpassning
berättar Beata (s. 47) att "i och med att jag är hemma med mina barn...fr o m kl. 8 på
kvällen...så är jag ju bunden till hemmet...jag kan inte gå och idrotta för att jag måste alltid
skaffa barnvakt. Där är min personliga frihet oerhört beskuren." Detta citat förekommer i
avsnittet oberoende-hälsa, därför att denna kvinna uppfattar sin inre frihet som stor och
utvecklande. Men, som hon säger, är hennes frihet att utvecklas genom deltagande i
kvällsaktiviteter ytterst begränsad, och detta medför känslor av maktlöshet. Med praktiska
svårigheter menas till exempel det som Emily beskriver kring sin dröm att lämna storstaden
för att flytta till landet (s. 58). "Jag är 52 år...jag hade ju tänkt försöka [flytta] när [yngsta
barnet] tog studenten, men...jag frågade vilket ansvar [min fd man] kunde tänka sig ta trots
att [barnen är vuxna] om jag lämnar staden, men det var just noll."
 60

På vänstra nedre delen av Figur 4 förekommer nyckelbegreppen svek, kommunikationsbrist,

och fysisk sjukdom - egen och/eller andras. Dessa begrepp anknyter till ett ohälsosamt
oberoende i förening med känslor av svaghet och hopplöshet. Känslan av svek uttrycks av
Beata när hon konstaterar följande (s. 42): "Så han lämnade mig alltså med en jättesjuk
mycket dålig pappa och två småbarn och så bara gick." Även Felicia säger direkt (s. 54) att
"han svek mig helt enkelt...[min fd man] sade faktiskt till mig då, att [han] aldrig mer skulle
hysa sådana känslor för mig." Ett exempel på kommunikationsbrist är Catarinas upplevelse
av relationen med mannen (s. 53) som att "jag kunde inte prata med honom...och han tänkte
inte på mig...Han glömde bort min födelsedag." Ett exempel på hur fysisk sjukdom påverkar
Alice negativt (s. 46) är när hon säger "jag var så nerkörd, psykiskt och fysiskt, så att jag på
något sätt ådrog mig [cellförändringar]...Den där j--- typen har sett till att jag blivit
sjuk..nästan så". Kvinnorna blir ensamma i sitt oberoende och saknar det känslomässiga stöd
som skulle kunna lindra tyngden i de negativa känslorna.

Slutligen finns nyckelbegreppet olösta problem från ursprungsfamiljen näst längst ner på
Figur 4. Sådana problem kan ge känslor av svaghet och hopplöshet som är överreaktioner på
livssituationen. Skilsmässans negativa känslomässiga följder förstärks i onödan. Dock är det
svårt att hitta något belägg för detta nyckelbegrepp i det råa intervjumaterialet. Ingen av
kvinnorna skyller på sitt eget förflutna i samtalet om skilsmässan. Ändå kan det spekuleras att
olösta problem från ursprungsfamiljen i vissa fall spelar en roll i att känslor av svaghet och
hopplöshet uppstår efter skilsmässan. Emily (s. 52) antyder detta när hon säger om kärlek att
"där finns det en brist, och den bristen sitter säkert hos mig och den har alltid funnits...".
Upplevelsen av en bristande förmåga till kärlek har funnits länge och ingen lösning har vuxit
fram under åren.

Tema- och nyckelbegreppen i Figur 4 bildar tillsammans en helhetsbild av den känslomässiga

processen efter skilsmässan. Nedan diskuteras dessa resultat.

Del IV: Diskussion

TEORETISKA SYNPUNKTER
I inledningen till detta arbete ställs tio breda frågor om psykologiska skeenden efter
skilsmässa. Frågorna leder till en översikt av sorgeprocesser ur flera teoretiska synvinklar med
tonvikt på en existentiell ansats. Intervjuformuläret skapades på dessa teoretiska grunder i
förhoppning att intervjusvaren skulle ge svar på de breda frågorna. Frågorna utgör därmed
utgångspunkten för diskussionen nedan.

Den första breda frågan handlar om hur människor gör för att psykologiskt separera
från sina tidigare valda livskamrater. Om resultaten betraktas med Hagestad och Smyers
(1985) schema över ordnade och oordnade skilmässor, framgår att alla kvinnor i studien
har separerat juridiskt, fysiskt (den gemensamma vardagen har helt upphört) och socialt,
dvs ingen av kvinnorna ser sig själv socialt sett som fortfarande gift med sin fd man, utan
de har lärt sig att "bli behandlad som ensam". 28 När det gäller den emotionella bindningen
visar resultaten på Gray och Shields' instrument att den i stort sett upphört, även om
28
Beata, s. 41.
 61

intervjusvaren i vissa fall ger en tvetydig bild när, t ex, Felicia sörjer att relationen till sin
fd man förändras när denne blir sambo med en ny kvinna (s. 43-44). För Beata kvarstår
beteendemönster från äktenskapet som stör i relationen till den nya pojkvännen. Även om
kvinnornas upplevelse är att de har psykologiskt separerat från mannen, pekar
intervjusvaren på att denna separation är sammansatt av flera aspekter, och att det delade
föräldraskapet för barnen gör att en emotionell bindning i flera fall kvarstår.

Rubins (1994) two-track model of bereavement förklarar en del av de komplexa

sambanden i den emotionella separationen. Modellens främsta förtjänst är att den visar hur
det att äktenskapet är upplöst på ett yttre plan inte betyder att det är upplöst på ett inre plan.
Samtidigt visar modellen hur den inre relationen är dynamisk och hur den emotionella
bindningen gradvis kan ändra karaktär. Ett exempel här är just Felicias sörjande över att
den yttre relationen till den fd mannen förändras när han inleder ett nytt samboförhållande.
Hon måste ta ett nytt avstånd från den fd mannen, både på det yttre planet (hon kommer
inte att kunna hälsa på barnen i den fd mannens bostad) och på det inre planet (det blir
svårare emotionellt att be den fd mannen om praktisk hjälp).

Intervjusvaren visar att den emotionella separationen är en långsam process som fortgår
under en längre tid. Catarinas upptäckt att relationen till fd mannen kanske "går att
utveckla som vänskap" (s. 48) överraskar henne i viss mån eftersom hon anger
kommunikationsbrist som den främsta anledningen till skilsmässan. Upptäckten att
vänskap kan uppstå kommer när hon talat om för fd mannen att hon inlett ett nytt
förhållande. För flera av kvinnorna har den emotionella separationen börjat före
skilsmässan (Alice, Catarina, Emily, Felicia och Greta). Men även för dessa kvinnor, utom
möjligen Greta, fortsätter processen efteråt. Två av kvinnorna (Beata och Dagmar) har
överraskats av skilsmässan när deras män lämnat dem för andra kvinnor. För dem har den
känslomässiga separationen börjat först då och för Dagmar tog det fem år innan hon
upplevde att separationen var färdig.

Frågan om hur kvinnorna psykologiskt separerar besvaras därför med att separationen sker
i process. De teoretiska synpunkter som är relevanta är de olika aspekter av separationen
som Hagestad och Smyers postulerar och de parallella yttre och inre
separationsprocesserna enligt Rubins. Hur denna process ser ut i detalj - exakt vilka tankar
och känslor är förknippade med den gradvisa separationen från den tidigare livskamraten -
är inte empiriskt klarlagd i den nuvarande studien och för att undersöka detta skulle det
krävas en ingående studie av den känslomässiga förvecklingen före och efter skilsmässan.
En del av svaret på frågan om hur människor separerar är teorin om en identifierbar
sorgeprocess inom ramen för separationsprocessen. Teoretiskt är Bowlbys attachment
theory relevant här.

Som teorin beskrivits i inledningen och som Gray och Shields använder den i sitt
instrument, innefattar en sorgeprocess tre faser. I den första fasen försöker individen återfå
det förlorade objektet, i den andra fasen kommer insikten att objektet inte kommer tillbaka
vilket kan leda till en depression och i den tredje fasen organiseras beteendet på nytt. Först
vid den tredje fasen kommer en känsla av hopp om framtiden. Enligt Gray och Shields
instrument befinner sig alla kvinnor i den tredje fasen. Intervjusvaren visar att alla kvinnor
upplever känslor av hopp, men det finns också inslag av känslor av ilska mot den fd
 62

mannen (Alice), besvikelse (Beata, Felicia), förtvivlan (Emily) och även möjligen en
kvardröjande ångest (Greta). Det är väldokumenterat att ambivalenta känslor mot det
förlorade objektet komplicerar sorgeprocessen (Littlewood,1994). I motsats till dödsfall,
där det förlorade objektet kan ses som gott även om den bilden blir idealiserad, kan
ambivalenta känslor överväga vid en skilsmässa. Den enda kvinnan som inte uttrycker
ambivalens kring skilsmässan är Greta, men där är den kvardröjande känslan gentemot det
"förlorade objektet" inte god utan tvärtom negativ. Frågan uppstår om inte sorgeprocessen
vid skilsmässa innefattar flera negativa känslor jämfört med dödsfall även när kvinnorna
huvudsakligen befinner sig i den tredje fasen. Ett möjligt tecken på detta är att alla
kvinnorna visade relativt höga siffror (mellan 2 och 3 på en skala från 1 till 7) på fas 2 på
Gray och Shields' instrument, samt att intervjusvaren pekar på många kvardröjande
negativa känslor kring separationen.

Varför skulle det finnas så många negativa känslor kvar kring skilsmässan när det i
genomsnitt för de intervjuade kvinnorna gått tre år sedan separationen ägt rum? Det vill
säga, trots att alla kvinnorna såg skilsmässan som nödvändig och positiv för deras egen
utveckling, fanns det inslag av många negativa känslor, det mesta i nära anslutning till
separationen men även kvarstående efter tre år. Exempelvis upplever Alice att den
sjukdom som hon drabbats av delvis kommer av den fd mannens beteende. Dagmar
upplevde att det tog fem år innan hon kände sig i balans. Emily upplever fortfarande
mycket ilska och bitterhet när hon intervjuas två år efter skilsmässan. Felicia sörjer att hon
varit tvungen att lämna vardagsboendet med sina barn. Och Greta har ingen
kommunikation alls med sin fd man trots att de har två gemensamma barn. En möjlighet är
att de negativa känslorna kring skilsmässan är ett tecken på hälsa - på att ambivalens inte
förnekas, utan kvinnorna har tillgång till sina psykiska resurser vilket ger handlingskraft.
Men samtidigt kan känslostyrkan i samband med skilsmässan kanske förklaras med att
separationen innebär en kris. Återhämtningen från krisen sker som en cirkulär process,
där inslagen av negativa känslor återkommer under lång tid efter skilsmässan men med
gradvis längre mellanrum. Dessa inslag sker när yttre eller inre händelser väcker krisen på
nytt, vilket gör att bearbetningen återigen aktiveras.

Flera kvinnor medger att skilsmässan inneburit en kris för dem (Alice, Beata, Dagmar,
Emily och Greta). Intressant att notera är att en kris uppstått även när två av kvinnorna
(Alice och Greta) själva tagit initiativ till skilsmässan. För Catarina och Felicia ligger
krisupplevelsen längre tillbaka i tiden, dvs innan beslutet att skilja sig fattats. När det gäller
Felicia har det under äktenskapet ständigt funnits en annan kris i bakgrunden pga ett
handikappat barn. I krisens natur ligger en fara och en möjlighet. Krisen innebär en
avgörande vändpunkt i livet. Som vändpunkt innefattar krisen upplevelsen av många
negativa känslor som vänds till positiva när erfarenheten övergår från en fara till öppnande
av nya möjligheter. I denna bemärkelse innebär skilsmässan en vändpunkt för alla
kvinnorna. Trots de många utmaningar de möter i att ensam ta ansvar för barnen och för
sitt eget liv som frånskild kvinnan, lyckas alla, utan undantag, att vända sitt liv i en positiv,
hälsobefrämjande riktning. Att de lyckats göra detta kan förklaras med hjälp av
Antonovskys (1979) hälsobefrämjande faktorer.

I intervjusvaren visar kvinnorna tecken på att inneha General Resistance Resources, som
är anpassningsbarhet (fysiologisk, biokemisk, psykologisk, kulturell och social), djupa
 63

bindningar till en "annan" och commitment. Kanske alla kan sägas visa en psykologisk
anpassningsbarhet eftersom de alla har vänt sitt liv i positiv riktning trots att skilsmässan
för en del upplevts som ett tragiskt trauma (Beata, Dagmar, Emily, Felicia). Kulturell
anpassningsbarhet visar till exempel Catarina, som lyckas "starta på nytt, från noll...Jag
började i en ny situation, ensam med min dotter, med nytt sommarjobb...och en ny lägenhet
och en ny miljö..." (s. 42). Detta gör Catarina trots att hon endast tre år före skilsmässan
invandrat till Sverige för att leva samman med mannen. Beträffande djupa bindningar till
en "annan", så uppger alla kvinnorna utan undantag att barnen betyder oerhört mycket för
dem. Det är kanske just den djupa bindningen till barnen och ansvaret för dem som ger
tillräckligt med styrka och framtidstro för att vända utvecklingen till något positivt.
Commitment faktorn, som är en ömsesidig förankring mellan individen och den kollektiva
gemenskapen, finns för flera av kvinnorna medelst arbetet (Alice, Beata, Catarina, Felicia
och Greta), eller medelst gudstron (Dagmar). Den kvinna för vilken det har gått kortare tid
sedan skilsmässan och som uttrycker flera negativa känslor jämfört med de övriga, har inte
heller någon klar förankring i en samhällsinstitution (Emily).

Separationen har således för de intervjuade kvinnorna inneburit en kris som de lyckats
vända i positiv riktning. Intervjusvaren visar att krisen inneburit att kvinnorna förändrat en
del av sina värderingar om familjen, barnen, yrkeslivet och sig själva. Att förändra
värderingar i krisen har ofta inneburit ett möte med de existentiella frågor som kan
uppstå i en kris. Enligt Yalom (1980) möter individen "varats villkor" så att hon vänder
blicken mot frågor om döden, den existentiella ångesten, friheten och ensamheten.
Intervjusvaren pekar på att kvinnorna inte medvetet möter dessa frågor, utan de är
medvetet sysselsatta med att lösa de olika praktiska problem (flytta, ordna för barnens
behov, utvecklas i arbetet). Under detta praktiska arbete sker dock uppenbara förändringar
i deras värderingar, vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på att existentiella frågor
bearbetats på ett omedvetet plan. Att dessa frågor just bearbetats och inte lämnats orörda
framgår av att kvinnorna axlat det ensamma ansvaret för sina egna och sina barns liv och
skapat nya livssituationer som är bättre anpassade efter sina känslomässiga och materiella
behov. Till exempel kommer Gretas beslut att skilja sig av en insikt att "livet måste ge mer
än så...vad skall jag till med en man ...som vi bara skriker och är elaka mot varann" (s.
42). Hon kan sägas möta sin existentiella skuld för att hon inom ramen för äktenskapet inte
fullgör sin känslomässiga potential. När hon drar slutsatsen att enda utvägen är att skiljas,
tar hon ansvar för sin existentiella ensamhet och kan handla för att skapa bättre möjligheter
åt sig själv utan den fd mannen. Även Felicia fattar beslutet att skilja sig efter insikten att
"den enda jag kan ändra på är mig själv...så då fick [barnen] vara kvar hos [pappan] och
så flyttade jag. Det var mitt sätt att komma därifrån" (s.43). Hon accepterar sin
existentiella ensamhet och vågar ta steget mot ett nytt liv på egen hand. Skilsmässan
kräver för Beata ett nytt ställningstagande till kärleken, och hon uttrycker det som "att vara
ödmjuk, att se andra, annat, att kunna ändra om sina vyer...kärlek...har mycket med
ödmjukhet att göra" (s. 51). Beata har tidigare sett sig själv som en väldigt dominant
person i förhållande till den fd mannen. Hon har förändrats dels i förhållande till den nya
mannen, dels i förhållande till sig själv. Nu upplever hon att "den personliga friheten, att
utvecklas utan man...är oerhört mycket större...man kan utvecklas som man själv vill" (s.
48). Att genomgå skilsmässan har lett henne till att konfrontera varats villkor och att
upptäcka - efter en djup kris med känslor av svaghet och hopplöshet - att hon kan förbättra
sin livskvalité med förändrade värderingar.
 64

Kvinnorna har mött dessa existentiella frågor genom att hantera de praktiska utmaningarna
att sörja för barnen och försörjningen. Det verkar som om föräldraansvaret påverkar
förmågan att möta en skilsmässokris positivt på lång sikt men ibland negativt på kort
sikt. Å ena sidan ger den djupa bindningen till barnen framtidstro och styrka, samtidigt
som det ensamma föräldraansvaret under den första tiden efter skilsmässan kan kännas så
tungt att praktiska bestyr kan överskugga den lycka som kvinnan skulle kunna uppleva när
skilsmässan är genomförd. Emily uppger till exempel vid intervjutillfället att hon "är mer
vaken och kan tillgodogöra mig mer...även i kontakten med barnen, vara med och se dem
och följa dem..." (s. 41). Samtidigt kände hon kort tid efter skilsmässan "skräcken för hur
jag skulle klara mig ekonomiskt, hur jag skulle som en kvinna...klara tre unga söner som
nästan var vuxna..." (s. 55). För de andra kvinnorna (utom Catarina) är den första tiden
efter skilsmässan också präglad av oro över hur barnens psykiska och fysiska hälsa skall
sörjas för. Sedan, när vårdnadsfrågor med den fd mannen har löst sig, och när barnen vant
sig vid den nya situationen, kan till exempel Alice uppge att hon "blir nog inte så
uppstressad som jag ser många andra med småbarn är, att kombinera barn och jobb. Den
stressen känner inte jag av...det är befriande på något vis." (s. 48).

I relationen till partnern i ett äktenskap sker bland annat ett ömsesidigt utbyte av
uppskattning och respekt. Uppskattningen från partnern införlivas med den egna
identiteten och skillnaden mellan självuppskattningen som kommer av kärlek till sig själv
och självuppskattning som har sin källa i partnerns kärlek till en, är ibland svår att se. När
den huvudsakliga källan för självuppskattningen har varit partnerns kärlek, blir det en
utmaning efter skilsmässan att hitta nya källor för kärlek till sig själv. Denna utmaning
innebär, som Yalom (1980) påpekar, ett möte med den existentiella dödsångesten. Ofta
undviks detta möte genom att ett nytt intimt förhållande ingås kort tid efter skilsmässan
eller separationen. Frågan är, om en tydlig yrkesidentitet påverkar förmågan att möta
en skilsmässokris och gör det lättare att tolerera mötet med den existentiella ensamheten.
Med hänsyn till Antonovskys General Resistance Resources där förankring i någon
verksamhet i samhället stärker resistensen är det troligt att en tydlig yrkesidentitet bidrar
till självuppskattning och därmed underlättar mötet med sig själv. Greta uppger att hon
"bodde i princip på jobbet...gjorde nytta...gjorde något produktivt...jag behövdes" (s. 47).
Felicia tycker att "några skall vara just de goda offentliga tjänstemännen och ta sitt ansvar
och göra ett bra jobb...det är jätteviktigt för mig...så jobbet är oerhört engagerande" (s.
47). Båda dessa kvinnor har tydligt tagit initiativ till skilsmässan och den uppskattning de
får i arbetet verkar ha gett dem styrka att genomdriva skilsmässan. För andra kvinnor är
arbetets betydelse mindre klart uttalat i intervjumaterialet, även om de alla ger uttryck för
vikten av arbetsuppgifterna och även (för Beata) av arbetskamraterna. Här har ingen
jämförelse skett med kvinnor som inte har en akademisk yrkesidentitet, men det som ändå
kan konstateras är att ingen av kvinnorna har beskrivit yrkesidentiteten eller sin plats i
arbetslivet som en nackdel eller en belastning i samband med skilsmässan, utan de har
tvärtom sett förvärvsarbetet som en avlastning och ett forum för egen utveckling. Det kan i
detta sammanhang noteras att ingen av kvinnorna blev sjukskriven under någon längre
period i samband med skilsmässan, dvs den psykiska och fysiska energin har räckt till
förvärvsarbetet och föräldraskapet. Det verkar som om yrkesidentiteten utgör en starkare
källa till självuppskattning efter skilsmässan för de flesta kvinnorna och att den därmed
delvis ersätter den äktenskapliga relationen som källa för självuppskattning.
 65

Sammanfattningsvis kan det sägas att alla kvinnor som intervjuades visade en klar förmåga
att hantera skilsmässan och dess krisartade följder på ett hälso- och
utvecklingsbefrämjande sätt. Den fråga som intervjumaterialet kanske framförallt ger ett
mer fullständigt svar på är vad det innebär att hantera en skilsmässokris. Från de
känslor av svaghet, hopplöshet, svek och kommunikationsbrist som präglar tiden före
skilsmässan (Alice, Catarina, Felicia och Greta) och även direkt efter skilsmässan (Beata,
Dagmar och Emily) övergår kvinnorna till övervägande känslor av framtidstro, styrka och
hälsa i sitt liv. Även om känslor av svaghet och hopplöshet överskuggar skilsmässan både
för de kvinnor som tagit initiativ till skilsmässan (Alice, Catarina, Felicia och Greta), och
för de som blivit lämnade av sina män (Beata, Dagmar och Emily), träder handlingskraften
och styrkan fram i alla kvinnors berättelser, i de flesta fall efter en två- till femårig
anpassnings- och utvecklingstid. En vändning har skett från den fara som krisen inneburit,
till insikt om nya möjligheter och ett meningsfullare liv. Som Felicia uttrycker det, "jag
har blivit en meningsfullare människa på något sätt...jag är inte så olycklig som jag var -
jag tycker det är underbart att leva"(s. 57). Alla kvinnor uppger också på Rekers LOLI (se
Tabell 1, s.37) att livet är mera meningsfullt idag än för fem år sedan, och att de tror att
livet blir mera meningsfullt om fem år.

Att hantera skilsmässokrisen har för alla kvinnor inneburit ny utveckling. Till exempel uppger
Alice att "jag har inte varit mogen för att utveckla mig på jobbet tidigare...men det senaste
året...så känner jag att jag har kraft...jag har ingenting som begränsar mig längre" (s.58). Att
skilsmässan lett till ny insikt och ny utveckling trots de känslomässiga och praktiska
svårigheter som den medfört, kan möjligen förklaras med hjälp av Kegans (1982) konstruktiv-
utvecklingsteori, med dess betoning på evolutionspräglad utveckling. Enligt modellen för
teorin (se Figur 2, s. 28) befinner sig individen i en livslång spänning mellan autonomi och
tillhörighet. Jämviktsnivåer (evolutionary balances) uppstår i sex olika stadier i livet, där
autonomi och tillhörighet ömsom överväger i balansen. Vid övergången från en jämviktsnivå
till en annan, uppstår ofta ett behov av att skapa ny mening kring nya teman i livet (se Tabell
2, bilaga 1). För Dagmar, till exempel, har en övergång skett från den interpersonella
jämviktsnivån som hon befann sig i under äktenskapet, till den institutionella under åren efter
skilsmässan, då hon byggde upp sitt engagemang i arbetslivet genom att ändra karriär
inriktning (ej redovisat intervjumaterial) tills hon efter "fem år ...kände att jag var i balans
igen efter det här och gifte mig då med [nuvarande] mannen också då...och [jag har] aldrig
haft det så bra" (s. 49). När hon gifter sig har Dagmar övergått till den interindividuella
jämvikten där hon lever i en vuxen kärleksrelation samtidigt som hon har ett självständigt
meningsfullt institutionellt engagemang. Källan för mening i hennes liv var tidigare mannen
och fosterbarnet, som betydde allt när skilsmässan kom: "då tyckte jag att den här
skilsmässan hade tagit ifrån mig mitt liv på något sätt...jag hade förlorat framtiden och
dåtiden och mitt värde...det kändes...som om allt var slut" (s. 52). Efter tio år upplever
Dagmar att källan för självuppskattning och kärlek ligger utanför henne, men är inte beroende
av mannen: "att nå fram till att älska mig själv har jag gjort genom Gud...så nu känner jag
inte att jag står och faller av att vara älskad av en man...jag står av egen kraft nu...det känns
skönt." (s. 56) Dagmars erfarenhet är ett exempel på hur den egna personligheten kan
utvecklas efter skilsmässan, så att individen känner sig stärkt och mera vuxen efter den kris
som skilsmässan inneburit.
 66

I övergången från den ena jämviktsnivån till den andra utan att tappa fotfästet i tillvaron, är
det viktigt att inneslutningskulturen (embeddedment culture) håller fast, frigör i rätt tid och
finns kvar för återhämtning i den nya jämviktsnivån. Dagmars första äktenskap har inte
uppfyllt dessa funktioner och när hon går igenom skilsmässan översvämmas hon av
känslor av svaghet och hopplöshet innan hon så småningom återfår balansen efter fem år. I
det andra äktenskapet kan hon fortsätta att utvecklas som individ samtidigt som hon
upplever att relationen till den andra mannen är djup och stark. Det är viktigt att notera
också att Dagmars äktenskap upphörde som en direkt följd av att den fd mannen lämnade
henne för en annan kvinna. När äktenskapet upphör efter en längre tids förberedelse, som
för Catarina, Felicia och Greta, är skilsmässokrisen inte fullt så djupgående. Dessa kvinnor
som tagit initiativ till skilsmässan har behållit äktenskapets ram som inneslutningskultur
under merparten av övergången från den interpersonella jämviktsnivån till den
institutionella. Just dessa kvinnor som tagit initiativ uppger också ett påfallande starkt
engagemang i arbetet, jämfört med Alice, Beata, Dagmar och Emily, för vilka arbetet är
viktigt vid tiden för skilsmässan, men inte lika gripande.29 Arbetet fungerar som en del av
de inneslutningskulturer som kvinnan behöver för att känna sig i psykisk balans. Att
inneslutningskulturer ofta är bristfälliga vid skilsmässor speglas av Blooms (1985)
slutsatser beträffande sitt hjälpprogram för separerade och skilda: framförallt under de
första två åren fanns det mätbara skillnader mellan en kontrollgrupp och deltagarna i
programmet, till fördel för deltagarna. När inneslutningskulturer brister, kan ett sådant
hjälpprogram träda in som tillfällig inneslutningskultur under tiden som individen befinner
sig i övergången från den gamla jämviktsnivån till den nya.

När kan det sägas att en psykologisk separation är väl genomförd efter skilsmässa? Här
bidrar Kegans teori om jämviktsnivåer med begrepp som beskriver hur en väl genomförd
psykologisk separation kan te sig. Kvinnan som har separerat psykologiskt har utvecklats till
att befinna sig i en ny jämviktsnivå där hon lutar sig mot andra inneslutningskulturer än det
gamla äktenskapet. Hennes psykiska hälsa är god i den bemärkelse att hon inte lider av
övervägande känslor av svaghet och hopplöshet och inte längre är psykiskt upptagen med
skilsmässan så som den definieras enligt Gray och Shields' instrument. De nya
inneslutningskulturer håller fast på ett sätt som tillåter också vidare utveckling. Dagmars
gudstro är ett exempel på en sådan ny inneslutningskultur, likaså Felicias lojalitet och
engagemang i sitt arbete som offentlig tjänsteman. För Alice utgörs de nya
inneslutningskulturerna av samvaron med barnen, av den nya samborelationen (i ej redovisat
intervjumaterial) och på senare tid även av arbetet.

Inom krispsykologin noteras företeelsen att människor känner sig starkare efter att ha
genomgått en kris. Catarina formulerar detta när hon säger att hon "har en idé...att man måste
gå igenom vissa kriser för att kunna mogna som person...man tar 'ett plus' efteråt...att ha det
där i bagaget...[ger]...mera kraft...för att kunna kämpa vidare" (s.45). Intervjumaterialet

29
Initiativtagande till skilsmässan kan betraktas som avgörande för huruvida skilsmässan utgör en kris eller inte. Jag
har dock i denna studie valt att inte skilja mellan "de som lämnar", och "de som blir lämnade", eftersom
intervjuresultaten pekar på att båda kategorier kvinnor ändå genomgår en lång återhämtningsprocess. D v s, även när
kvinnan själv har tagit initiativ till skilsmässan, innehåller den efterföljande känslomässiga processen samma
kännetecken som för kvinnor vars män tagit initiativet. De temabegrepp och nyckelbegrepp som visas i Figur 4 är
således gemensamma för både initiativtagarna och för de som anpassar sig till mannens initiativ, även om det kan
finnas andra, mer nyanserade skillnader som inte närmare granskas i detta arbete.
 67

pekar på att kvinnorna efter skilsmässan lutar sig mot flera inneslutningskulturer, vilket gör
dem mindre sårbara inför framtida kriser. Den sårbarhet som flera upplevt, framförallt när
äktenskapet plötsligt upphört, skapar en drivkraft till engagemang i flera områden än
äktenskapet. Beata, till exempel, som drabbats av att mannen "lämnade mig ...med en
jättesjuk mycket dålig pappa och två småbarn och så bara gick" (s. 42), upptäcker senare att
hon kan ägna sig med frihet åt sin egen utveckling och upplever att "den personliga friheten,
att utvecklas utan man, den är ju oerhört mycket större...man kan utvecklas som man själv
vill" (s. 48). Ändå har även kvinnorna som haft djupa engagemang utanför äktenskapet
upplevt att skilsmässan gett upphov till starka känslor av sårbarhet. Greta till exempel kände
sig rädd för mannen: "det gick så pass långt att han började bli våldsam...han slog mig eller
knuffade till mig, och tog stryptag på mig...och jag var rädd." (s. 47).

Med hänsyn till de materiella och psykologiska förändringar som sker i samband med
skilsmässan, har en central fråga i detta arbete varit huruvida skilsmässan innebär en
utmaning till att skapa ny mening i livet. Svaret på denna fråga beror enligt resultaten på
Rekers LOLI och intervjusvaren, på varifrån kvinnan hämtat mening i sitt liv under
äktenskapet. Greta, till exempel, uppger på Rekers LOLI att hon fem år före intervjun, dvs
när hon fortfarande var gift, upplevde att hennes liv var väldigt meningsfullt (9 på skalan
från 0 till 10) eftersom det var hennes barn som var källan till mening i livet för henne.
Källor till mening i livet kan enligt Reker (1992) bland annat vara fritidsaktiviteter,
vardagliga behov, kreativa aktiviteter, relationer till vänner och familj, att uppleva
personlig utveckling, att tjäna andra, att bevara kultur och tradition, att säkra den materiella
standarden och naturen. För alla intervjupersonerna har skilsmässan inneburit ett tillfälle
till att skapa ny mening i livet. För att övergå från de upplevelser av ohälsa i samband med
skilsmässan, som alla utom Catarina klart gett uttryck för, kan möjligen sägas att alla
kvinnor antagit utmaningen att skapa ny mening med framgång, om än i varierande
utsträckning. Alice hittar ny mening i att helt enkelt vara med sina barn, Beata upptäcker
sin nya inre frihet, Catarina utvecklar sitt yrkes- och sociala liv, Dagmar byter yrke och
upptäcker en gudstro, Emily upptäcker en ny inre frihet när hennes ilska försvinner, Felicia
fortsätter att investera i arbetet och sin materiella trygghet (ej redovisat intervjumaterial),
och Greta har fortsatt sitt engagemang i arbetet samt inlett ett nytt förhållande som
motsvarar hennes förväntningar på en kärleksrelation (ej redovisat intervjumaterial). Alla
kvinnor uppger att de förväntar sig att uppleva livet som väldigt meningsfullt om fem år
(4/7 uppger 10, 2 uppger 9) förutom Emily, som har en förväntan på 6-7 på skalan från 0
till 10. En möjlig förklaring till detta resultat är att Emily är den kvinna för vilken den
kortaste tiden gått sedan skilsmässan, hon är den som varit gift längst, och hon är också
den intervjuperson som är äldst vid tiden för skilsmässan.

Även om skilsmässan inneburit utmaningar på många plan, ter det sig som om kvinnorna
integrerat denna erfarenhet i den sense of coherence som Antonovsky postulerar, med dess tre
komponenter - förståbarhet, hanterbarhet och meningsfullhet. Alla kvinnor har förklaringar
för varför skilsmässan ägt rum, och de har ägnat mycket tid och energi åt att söka dessa
förklaringar. För Alice till exempel, är anledningen till skilsmässan att makarnas personlighet
inte passade varandra och att beslutet att gifta sig togs hastigt. Men ändå har hon upplevt att
hon kunnat hantera skilsmässan genom att hon disponerat resurser som varit tillräckliga för att
befrämja hennes och barnens hälsa. Meningsfullheten kommer av hennes övertygelse att hon
inte kan ångra giftermålet och skilsmässan: "skulle jag ångra honom, så skulle inte barnen
 68

finnas...jag kan inte...ångra att jag träffade honom." (s. 41). Även om flera av kvinnorna inte
upplevt att de disponerat tillräckliga resurser för att hantera skilsmässan (Beata, Dagmar,
Emily), så har de ändå lyckats omorganisera livet på ett mera meningsfullt sätt, vilket gett
tilltro till den egna kapaciteten. Som Greta formulerar det, "har jag klarat den här
skilsmässan med något så när sunda förnuftet i behåll...så tror jag att jag kan klara vad som
helst" (s. 56-57). Den nya meningsfullheten och känslomässiga tillfredsställelsen finns för de
flesta av kvinnorna, men det tar dem flera år efter skilsmässan att uppnå en ny meningsfullhet.
Där lämnar skilsmässoerfarenheten djupa spår.

Den sista breda frågan är huruvida ny mening är en förutsättning för att utveckling skall
uppstå snarare än stagnation. Eftersom ingen av de intervjuade kvinnorna stannat i
utvecklingen, måste svaret på denna fråga lämnas delvis obesvarad. Här är det också fråga om
vad som kommer först: ny mening eller utvecklingen. Av det som framgår ur intervjuerna,
växer ny mening fram i den personliga utvecklingen som sker efter skilsmässan. Ny mening
blir en följd av den dynamiska tillväxtprocessen som sätts igång före, och framförallt efter,
skilsmässan. Kanske är en förutsättning för ny mening, just att kvinnan söker utveckling och
öppnar sinnena för möjligheterna i situationen när hon söker efter nya inneslutningskulturer
och tänjer sina sociala, intellektuella, känslomässiga, andliga, och praktiska resurser för att
möta de svåra utmaningar som skilsmässan medför. Kanske den mest svårfångade
utmaningen är att bearbeta separationen på ett inre plan samtidigt som den andra partnern är
en viktig del i det yttre fungerandet. Denna bearbetning sker under en längre tid och
relationen till den fd mannen förändras, om någon relation finns kvar efter skilsmässan. Greta
och Dagmar, till exempel, har ingen relation alls till sina fd makar. Samtidigt är Gretas barn
äldre och Dagmar saknar ett gemensamt barn med fd maken. För de andra kvinnorna, Alice,
Beata, Catarina, Emily och Felicia, tar relationen med den fd mannen en relativt stor plats i
deras yttre och inre liv. Detta kräver ett ständigt ställningstagande till skilsmässan och till
föräldraskapet, som först efter en längre period blir rutinartat - framförallt när en eller båda
parter funnit nya kärleksobjekt - eller när de flyttat sitt känslomässiga engagemang helt till
andra källor för mening i livet.

KLINISK TILLÄMPNING
Hur kan lärdomarna från denna studie tillämpas i kliniskt psykologiskt arbete? Resultaten
visar att skilsmässan utgör en svår utmaning på många plan och att kvinnorna behöver
använda sina resurser till det yttersta för att skapa ett liv av acceptabel kvalité. De hämtar stöd
hos professionella, av vänner och av ursprungsfamiljen. Styrkan och framtidstron växer
samtidigt ur relationen till barnen. Det tar lång tid innan kvinnorna funnit nya
inneslutningskulturer som håller för deras utveckling. Kliniska tillämpningar av dessa resultat
kan ske 1) när utvecklingen är i gång men den känslomässiga återhämtningen efter
skilsmässan kan förbättras med rätt stöd och 2) när utvecklingen stannat av och kvinnan
behöver information, pedagogisk hjälp, och stödinriktade samtal. Med hänsyn till att fyra av
intervjukvinnorna hade upplevt skilsmässor som barn, ett observandum som återfinns även
hos Abrahamsson mfl (1994), där de fyra intervjuade kvinnorna också kom från frånskilda
hem, finns ytterligare en möjlig klinisk tillämpning, nämligen 3) att erbjuda psykologisk hjälp
till kvinnor och män som upplevt skilsmässa som barn och som står i begrepp att gifta sig för
första gången.

Psykologiskt stöd i klinisk tillämpning för frånskilda kvinnor är riktat mot två olika nivåer av
 69

fungerande. I den första nivån utvecklas kvinnan men återhämtningsprocessen kan

påskyndas eller avlastas genom att hon erbjuds stöd i enlighet med Blooms (1985) program,
där frånskilda erbjöds stödsamtal, juridisk hjälp och tillgång till en informationsbank. Utöver
denna typ av hjälp kan självhjälpsgrupper också erbjuda ett starkt stöd i och med att
deltagarna upptäcker att andra personer befinner sig i liknande situationer (som till exempel i
Örebro enligt artikel i Dagens Nyheter, 971209). Gruppsamtal kan påskynda anpassningen
till den nya livssituationen genom att olika aktuella teman diskuteras och en möjlighet till
känsloyttringar uppstår. Dessutom kan ritualer utformas för att konkretisera upphörandet av
den äktenskapliga relationen (Parkes, 1994) eller för att sätta igång ett sörjande genom till
exempel brevskrivning som Witztum (1994) använder i sitt kliniska arbete. Brevskrivning
fungerar så att klienten skriver brev till den person som sörjs i syfte att göra förlusten
emotionellt verklig. Förlusten och smärtan konkretiseras till exempel genom att klienten letar
efter en sten som är lika stor som sorgen. Ibland kan breven eller stenen förvaltas hos
psykoterapeuten tills sörjandet avtagit. Ytterligare element som är viktiga att inkludera är
humor som terapeutiskt kan frigöra och stimulera glädje och hoppfullhet (Klein, 1989),
inspiration av konst eller litteratur för att framkalla förstärkning av själsliga reserver (som
Bertman, 1994, använder med AIDS-sjuka patienter), och stimulering av "flow" aktiviteter
där individen förlorar sig själv i en aktivitet som kräver total uppmärksamhet och som innebär
att sorger och problem glöms bort för en stund (Csikzentmihályi, 1992). Det är också viktigt
att få hjälp att själv komma in i en positiv cykel av personlig tillväxt, genom till exempel
drömgrupper (Ullman, 1979) eller förlåtelsegrupper (Ivarson och Winegarner, 1996).

Mer intensivt kliniskt stöd kan behövas för den som stannat i en kroniskt ohälsosam
livssituation, till exempel i depression eller andra diagnosticerbara psykiatriska besvär.
Möjligen kan personer för vilka besvären uppstått i samband med skilsmässa, få riktat stöd
som är mer effektivt än behandling enligt den psykiatriska diagnosen. Ingen av kvinnorna i
den aktuella studien faller i denna kategori, även om flera använt sig av professionell
psykologisk eller psykiatrisk hjälp i samband med skilsmässan. Denna typ av stöd kan
innefatta kognitiv psykoterapi och ritualer, tekniker som visat sig vara effektiva mot
depression (Burns, 1980) och med avstannade sorgeprocesser, som till exempel det Parkes
(1994) berättar om en kvinnlig psykiatrisk patient som hade skilt sig flera år före
behandlingstillfället. Kvinnan hade aldrig återhämtat sig emotionellt från skilsmässan, som
föregicks av ett missfall. För att börja utvecklas emotionellt behövde hon själv skapa en ritual
där hon sörjde missfallet och sedan skilsmässan. För att hon skulle genomföra ritualen
krävdes långtgående förberedelse och massivt stöd av den psykiatriska avdelningens personal.
Dock bidrog ritualens genomförande till hennes senare möjlighet att uppnå nya insikter om
skilsmässan och hennes sätt förändra sitt liv.

Sprenkle (1994) påpekar i sin framställning om klinisk skilsmässoterapi att "vi vet mycket
mer om skilsmässofenomenet än vad vi vet om hur man gör effektiva interventioner" (s. 191).
Allmänt fokuseras terapin på beslutsprocessen före skilsmässan, på en omstrukturering av det
egna livet och föräldraskapet, och på återhämtning efter skilsmässan vilket kan innebära
hantering av ensamhet och uppbyggande av självförtroendet och sociala relationer. Terapi för
skilsmässa kallas ofta för "mediation" (medling), vilket kan innebära fokus på ekonomiska
och vårdnadsfrågor, förutom psykologiska aspekter av separationen. Sprenkle arbetar mycket
med par under beslutsprocessen och omstruktureringen, ibland med resultatet att denna
process leder till ett beslut att fortsätta äktenskapet. Genomgången i terapin av det "gamla"
 70

äktenskapet kan i sådana fall fungera som en avslutning av ineffektiva relationsmönster, och
bana vägen för ett nytt och mer konstruktivt sätt att relatera. Sprenkle påpekar att det är viktigt
för professionella som arbetar med par i skilsmässa, att bevara en öppenhet för diskussion av
psykologiska, ekonomiska och vårdnadsaspekter av äktenskapet. Dessa teman är
interrelaterade och ett snävt fokus på ett eller två av teman kan i onödan begränsa
möjligheterna i terapin.

Flera av de intervjuade kvinnorna uttryckte besvikelse över den hjälp som fanns till hands i
samband med skilsmässan. Som Felicia uttrycker det, ''PBU kunde prata med en mer, eller om
man kunde få någon slags koncentrerad terapeutisk hjälp eller samtalspartner...och det borde
finnas en viss juridisk hjälp" (s. 51). I Sverige sker terapeutiska samtal med par i skilsmässa
dels på familjerättsbyråerna, dels på familjerådgivningsbyråer och PBU, där familjerätten
talar oftast med par som redan beslutat sig för skilsmässa utan återvändo, och
familjerådgivningen fokuserar på psykologiska aspekter av relationen under beslutsprocessen.
En utmaning för det svenska samhället där det totala skilsmässotalet är högst i Europa
tillsammans med Danmark (SCB, 1995), är att förebygga skilsmässor och separationer. Ett
sätt vore att sammanlänka det juridiska och ekonomiska samhällsstödet med det psykosociala.
Hur detta bör ske är en fråga som bör besvaras i en separat studie, men uppenbart är att det
krävs ökat samarbete mellan de samhällsorgan och privatpraktiserande professionella som
kommer i kontakt med par i skilsmässa. En möjlighet beträffande privatpraktiserande
professionella, är att skapa såkallade imaginära organisationer eller nätverk med samarbete
mellan experter i juridik, psykologi, medicin och barn- och ungdomspsykologi. En sådan
struktur finns redan i kommunala samrådsgrupper för sexuellt övergrepp mot barn, där den
som söker rådgivning hänvisas snabbt och effektivt till adekvat professionell hjälp.

Kostnaderna för skilsmässor i samhället är höga. För individer finns en hög känslomässig
kostnad som alla kvinnor i denna studie gav uttryck för. Dessutom uppstår rent ekonomiska
kostnader privat för dubbla bostäder och offentligt för bidragsförskotten från
försäkringskassan. Vilka kostnader som uppstår i hälso- och sjukvården är svåra att definiera.
Men uppenbart är, att svårigheterna för parterna att relatera till varandra och samtidigt fungera
som goda föräldrar, är ett stort samhällsproblem. Negativa konsekvenser för barn kan vara
långtgående enligt Rorschach studier beträffande den känslomässiga utvecklingen
(Spiegelman och Spiegelman, 1991), även om dessa konsekvenser inte speglas i kvantitativa
mått som betygsnivåer (Wadsby, 1993). En målgrupp som idag inte nås på något organiserat
sätt, är unga vuxna som själva haft skilda föräldrar och som står i begrepp att bygga familj.
Dessa individer verkar befinna sig i en riskgrupp och kan eventuellt tänkas vilja få hjälp med
förberedelse inför att bygga egen familj. En möjlighet är att skapa riktade gruppsamtal om
ursprungsfamiljen, det egna självet, visualisering av en framtida parrelation, samt om
orsakerna till skilsmässa och hur en sådan livserfarenhet kan vändas till något positivt.
Tidpunkten för erbjudande av sådant stöd utgör en känslig fråga. När paret redan är etablerat
är det osannolikt att parterna vill närmare granska den redan bestämda relationen. Kanske
vore det en lösning att erbjuda sådant stöd vid efterfrågan för individer i övre tonåren och
äldre.

Slutligen är det viktigt att påpeka att skilsmässan medför ett behov hos individen att utveckla
resurser hos sig själv. Kvinnorna i denna studie har upptäckt nya styrkor hos sig efter
skilsmässan, och detta har bidragit till utvecklingsprocessen. Sprenkle (a.a.) anser att
 71

terapeutens största utmaning är att bidra till att "självet" utvecklas som resurs (s. 188). När
individen inleder nya kärleksförhållanden innan så har skett, riskerar hon att utelämna detta
stadium med följden att hon är mindre välrustad för en eventuell framtida andra skilsmässa.
Att gifta om sig är under alla omständigheter ett komplext åtagande, där många nya
människor kommer in i familjesystemet. Att hantera de konflikter som kan uppstå i den nya
familjen kräver en villighet och styrka i personligheten som förmodligen underlättas när
individen är mer medveten om resurser i sig själv. Detta påstående stöds av framförallt en av
de intervjuade kvinnorna (Dagmar) som väntade i fem år efter skilsmässan innan hon gifte om
sig, just därför att hon sökte en känsla av balans i sig själv som ett villkor för att kunna leva
samman med en man på nytt. Två av de kvinnor som intervjuades (Alice och Greta) har inlett
samboende relationer utan att invänta en sådan känsla, men å andra sidan kom deras
skilsmässor till stånd på eget initiativ, något som talar för en större självkänsla samt
känslomässig självständighet redan kort tid efter skilsmässan. Två av de övriga kvinnorna
(Beata och Catarina) har inlett nya förhållanden, men utan att ta steget till sammanboende. En
försiktighet präglar deras inställning till den nya relationen. Slutligen har Emily och Felicia
ännu inte inlett något nytt förhållande, och båda har varit väldigt upptagna med praktiska
bestyr i samband med skilsmässan, något som eventuellt kan sägas vara ett hinder för att
frigöra energi till en ny relation. Klinisk hjälp till kvinnor som skilt sig kräver en balansgång
mellan känslomässigt stöd och medvetenhet om det gamla ordspråket "tiden läker alla sår".

SLUTSATSER
Detta arbete är betitlat med frågan "hur mår prinsessan när sagan slutar annorlunda?".
Frågan syftar på folksagor där det berättas om svåra utmaningar som till slut mynnar ut i att
ett ungt par, som ofta under sagans gång visar sig vara prins och prinsessa, övervinner
svårigheterna så att sagan kan sluta med orden "...och därefter levde de lyckligt tillsammans i
alla sina dagar" (Grimm, 1990, s. 43). Myten om det lyckliga sagoslutet genomsyrar många
människors föreställningsvärld under uppväxten och ofta förbises de svårigheter som föregår
det lyckliga slutet. Innan den bibliske Jakob får sin älskade Rakel, till exempel, måste han
tjäna Laban i sju år och därefter i sju år till, samt först gifta sig med Rakels äldre, mindre
attraktiva syster (1 MOS 29:15-30). Men det som stannar i minnet är det lyckliga slutet - och
som Jacoby (1993) påpekar, ger sagoslutet hopp. Utmaningen i livet är sedan att upptäcka hur
vi skall göra för att sagan trots svårigheter skall sluta lyckligt för oss. När "sagan" slutar i
skilsmässa, reagerar de intervjuade kvinnorna med många tecken på ohälsa. Svårigheterna och
utmaningarna är många. För att hantera skilsmässokrisen krävs det att "prinsessan" samlar alla
sina resurser i självet, även de som inte anas i början, och påbörjar en tillväxt- och
mognadsprocess som mynnar ut i den förbättring av hennes livsvillkor som de intervjuade
kvinnorna ger uttryck för. När sagan slutat annorlunda uppstår ett behov för kvinnan att
upptäcka en ny mening med det som hänt. Denna process av nytt meningssökande sker inte
medvetet, men ur intervjumaterialet framskymtar att kvinnorna hittar nya källor för mening i
livet: kärleksrelationens plats i meningssammanhang har omdisponerats. Eller, att kvinnan
vuxit upp till drottning som har befälet över sitt liv oavsett om en kung finns vid hennes sida.

Denna psykologiska omdisponering, som kräver att kvinnan accepterar att drömmen om det
lyckliga sagoslutet med den äkta mannen inte infrias, tar lång tid att genomgå. Enligt en del av
de citerade studier om skilsmässa (till exempel Wallerstein och Blakeslee 1989; Veevers, 1991;
Bloom, 1988) kan återhämtningstiden vara från ett till fyra år eller fler. Att återhämtningen sker
är inte heller garanterad. Att assimilera att skilsmässan har ägt rum kan även utgöra en utmaning
 72

som är för svår, som ger bestående nedsatt livskvalitet, även om de kvinnorna som intervjuades i
denna studie inte visar några tecken på sådana tendenser. Svårigheter i att assimilera
skilsmässans konsekvenser kan förklara den ökade risk för nedsatt hälsa som Gähler (1994)
rapporterar. Den "lyckade" assimileringen med omdisponerad livsmening som kvinnorna i den
nuvarande studien visar, kan förklara Wadsbys (1993) resultat som visar att kvinnors psykiska
hälsa är bättre efter skilsmässa än före och jämfört med män.

Att acceptera skilsmässan innebär också att acceptera rollen som ensamstående kvinna, om
inte en ny parrelation inletts direkt efter skilsmässan. Rollen som ensamstående kvinna är socialt
sett mindre tydlig än rollen som gift eller sammanboende kvinna. Den ensamstående kvinnan
står öppet för sin sexualitet och rätten att uttrycka den oberoende av skrivna eller oskrivna
samhällsföreskrifter (Kahn, 1990). Att kvinnan förändrat sin ställning i dessa avseenden kan
uppfattas som hotfullt av många män - och kvinnor - och den osäkerhet som förändringarna ger
upphov till får negativa följder för kvinnor som lever i dessa roller i ett samhälle i förändring.
När den psykiska hälsan för ensamstående kvinnor är nedsatt, kan nedsättningen enligt Gähler
(1994) förklaras av tre teorier: selektion, där tidigare psykisk ohälsa leder i högre grad till
skilsmässa, normer och värderingar, där de skilda lider av att inte leva i överensstämmelse med
samhällsnormer, såväl som frånskilda och som icke-gifta ensamstående, och skilsmässan i sig,
där upplevelsen av skilsmässan med förändrade ekonomiska förutsättningar och förlusten av den
nära relationen leder till nedsatt psykisk hälsa. Gählers slutsats som grundas på en omfattande
empirisk studie är att det är just skilsmässan i sig som är orsaken till den nedsatta psykiska
hälsan. När så är fallet, har skilsmässokrisen inte hanterats på ett utvecklingsbefrämjande sätt -
kvinnan har inte lyckats inlemma sig i nya betryggande inneslutningskulturer, för att använda
Kegans (1982) terminologi.

Att det tar lång tid att återhämta sig, assimilera skilsmässans innebörd, lösa praktiska
svårigheter, finna nya inneslutningskulturer, och upptäcka ny mening, är det som kanske är
svårast att förstå för "utomstående", som kan förvänta sig att den frånskilda inom kort tid skall
resa sig upp och leva ett balanserat och lyckligt liv. Av intervjuerna i denna studie framgår att
återhämtningen sker i en cirkulär process som kräver stöd från olika källor i omgivningen för
att gå i positiv riktning. Thompson (1996) ger en nyanserad beskrivning av olika aspekter i
den meningsskapande processen efter en förlust. Hennes litteraturöversikt och egen forskning
visar att svårigheten i en traumatisk erfarenhet kan påverka utsikterna att assimilera
händelsen, men att personliga attityder och trosatser spelar en viktig roll. Hon påpekar att
detta är en uppmuntrande upptäckt, eftersom det går att påverka personligheten, men
naturligtvis inte den förlust som redan skett. Att vidmakthålla meningsfullheten och bevara en
känsla av kontroll kan åstadkommas genom att formulera nya realistiska mål, att tolka om den
nya situationen på ett positivt sätt, att jämföra med andra som har en sämre situation, att helt
enkelt acceptera att verkligheten förändrats och att fokusera på områden i livet som lättare kan
kontrolleras direkt. För att kunna tillämpa dessa strategier krävs "kognitivt-emotionellt arbete"
i syfte att låta nya sätt att se den traumatiska händelsen växa fram. Att genomföra ett sådant
arbete leder till intrapsykisk tillväxt och utvidgad förmåga tilll att relatera till sig själv, andra
människor och världen på djupare, mera berörande, meningsfulla sätt. Den nuvarande studien
visar flera tecken på att de intervjuade kvinnorna gjort ett sådant arbete - om än i varierande
utsträckning, och att de lyckats förbättra livskvaliteten och åstadkomma en personlig
tillväxtprocess. Möjligen är en förklaring till att de gjort detta, att de är yrkesarbetande,
högskoleutbildade kvinnor som är vana att uppleva kontroll i sina liv. Även när äktenskapets
 73

utgång inte kan kontrolleras, formulerar de nya mål, tolkar om situationen, jämför med andra
som har en sämre situation, accepterar att verkligheten förändrats och fokuserar på områden i
livet som lättare kan kontrolleras direkt. Till exempel formulerar Felicia nya mål när hon inser
att hon kan skilja sig om hon låter barnen bo kvar hos fadern. Beata tolkar om situationen till
sin fördel när hon inser att hennes "inre frihet" är vid även om den yttre friheten är väldigt
begränsad. Catarina jämför med andra ensamstående kvinnor som har ett mycket sämre stöd
från vänner och familj. Alice accepterar att verkligheten förändrats i och med att barnen inte
bor hos henne varje dag, och hon njuter av de veckor då barnen inte är hos henne. Och Emily
fokuserar på vardagssysslor som hon lättare kan kontrollera direkt utan mannens inblandning
- som hon upplever bidrog till hennes ständiga ilska.

Många av de resultat och slutsatser beträffande kvinnor i denna studie är förmodligen

också giltiga för frånskilda män. Dock har jag valt att fokusera på kvinnor med anledning
av kvinnors ökade sårbarhet inför sociala förändringar samt att vårdnaden och
huvudansvaret för barnen oftare tillfaller kvinnor än män. Fortfarande är det så att män i
större utsträckning upplever ett minskat ansvar för barnen. För kvinnorna i den nuvarande
studien gällde detta för Beata, Catarina, Emily och Greta. Kvinnan upplever att hon inte
har något val annat än att ta hand om barnen, medan mannen upplever att han har friheten
att gå. Kvinnan kan då oftare hamna i en situation där hon är tvungen att ansvara för
barnen samtidigt som hon ensam måste se till barnens väl och ve. För att uttrycka detta
med Kegans termer, måste kvinnan bära ansvaret för barnen samtidigt som äktenskapets
inneslutningskultur inte längre håller. Om man ser inneslutningskulturen som
grundläggande för en sund psykisk utveckling, uppstår frågan hur kvinnan hanterar denna
brist under tiden som vardagens krav är många och tunga. De intervjuade kvinnorna visar
att de sökt och fått hjälp från familj, släkt, vänner, grannar, arbetsplatsen - och den fd
mannen - och på det sättet lyckats infoga sig i nya inneslutningskulturer. Frågan huruvida
män hanterar skilsmässan på ett liknande sätt hör till en annan studie. Bland annat Winns
(1988) djupintervjuer med män visar att samma existentiella frågor uppstår för män men
att det minskade ansvaret för barnen och tendensen att efter kort tid inleda en ny
kärleksrelation gör att hanteringen av skilsmässan sker på andra sätt än för kvinnor.

Avslutningsvis är det viktigt att påpeka att trots all smärta som kvinnorna i denna studie
och deras familjer upplevt i skilsmässan, har skilsmässorna skett när kvinnan upplevt att
levnadssituationen i äktenskapet inte varit hållbar, utan varit skadlig för hennes psykiska
och ibland även fysiska hälsa. Skilsmässans följder har varit komplexa, och de varar under
många år efter själva separationsbeslutet. Efter några få år har kvinnorna ändrat sin
livssituation så att den överensstämmer bättre med deras behov och mål, än under
äktenskapet. De har fått ett liv på sina egna villkor, där beslutsfattandet sker mera ensamt,
men där självuppskattningen är desto större. Skilsmässa kan uppfattas som en negativ
händelse, där svek, kommunikationsbrist och svårigheter med ekonomin och med
barnuppfostran kan ge övervägande känslor av svaghet och hopplöshet. Men kvinnorna i
denna studie visar att denna händelse också kan ge bättre hälsa på lång sikt, präglad av
känslor av styrka och framtidstro, ett liv i samvaro med barnen, familj, vänner, arbete och
en ny parrelation. Skilsmässan kan te sig som en stärkande erfarenhet om ett kognitivt-
emotionellt arbete utförts, ofta med professionell hjälp.
 74

Den professionella hjälpen för frånskilda i det svenska samhället brister idag i helhetssyn.
En förändring till det bättre skulle innefatta integrering av juridisk, ekonomisk och
psykologisk rådgivning, mer i linje med den strukturerade skilsmässoterapin (divorce
mediation) som bedrivs av en del amerikanska psykologer. Dessutom saknas ett forum för
unga par som står i begrepp att bilda familj, där värderingar, framtidsscenarion och lösning
av emotionella konflikter kan diskuteras och medvetandegöras, så att färre familjer i
framtiden upplever de svårigheterna som skilsmässan innebär, eller att de familjer som
måste genomgå skilsmässa, alltid gör det med tillgång till så många egna resurser som
möjligt.
 75

Del V: Referenser och bilagor

REFERENSER

Abrahamson, H., Almroth, L., och Nagy, Marianne. Skilsmässa sett med kvinnliga ögon...
Kvalitativ undersökning på Sociala institutionen, Stockholms Universitet, 1994.

Adams, R.N., "An Inquiry into the Nature of the Family", in Skolnick, A. & J. (eds.), Family in
Transition, Boston: Little, Brown & Co., 1971.

Ahrons, C. & Rodgers, R. Divorced Families: A Multidisciplinary Developmental View. New

York: W.W. Norton & Co., 1987.

Alvarez, A. Life After Marriage: Scenes from Divorce. London: MacMillan, Ltd., 1982.

Antonovsky, A. Health, Stress, and Coping. San Francisco: Jossey-Bass, 1979.

Apitzch, H. "Posttraumatisk stress", Psykisk Hälsa, nr. 2, s. 96-124, 1994.

Arieti, S. "Psychotherapy of Severe Depression", American Journal of Psychiatry, 1977, 134 (8),
864-68, cited in Yalom, 1980.

Arieti, S. & Bemporad, J. Severe and Mild Depression. New York: Basic, Books, 1978, cited in
Kaplan, 1984.

Bertman, S. "Ars Moriendi: The Experience and Meaning of Palliative Care", Paper presented at
the Fourth International Conference on Grief and Bereavement in Contemporary Society,
Stockholm: June 12-16, 1994.

Björkhem, N. När livet förändras över en natt - om partners till nyhjärnskadade personer.
Fördjupningsarbete på Psykologiska institutionen, Stockholms Universitet, 1994.

Bloom, B.L. University of Colorado Separation and Divorce Program: A Program manual, U. S.
Department of Health and Human Services, Publication no. (ADM) 88-1556, 1988.

Bowlby, J., Attachment and Loss, vol. III, Loss, Sadness and Depression, London: Hogarth
Press, 1980, i Littlewood (1992).

Braiker, H. B. Getting Up When You're Feeling Down: A Woman's Guide to Overcoming and
Preventing Depression. New York: Pocket Books, 1988.

Brown, G.W. & Harris, T. The Social Origins of Depression: A study of psychiatric disorder in
women. London: Tavistock Publications, 1978, cited in Jack, 1987.

Burns, D.D. Feeling Good: The New Mood Therapy, New York: Avon Books, 1980.
 76

Bursik, K. "Correlates of Women's Adjustment During the Separation and Divorce Process".
Journal of Divorce and Remarriage, vol 14 (3/4), pp. 137-162, 1991.

Clulow, C.F. "Divorce as Bereavement: Similarities and Differences", Family and Conciliation
Courts Review, 28, no. 1, June 1990.

Covington, S. & Beckett, L. Leaving the Enchanted Forest: The Path from Relationship
Addiction to Intimacy. San Francisco: Harper & Row, 1988.

Crafoord, K. "Individuation i ett livsloppsperspektiv - om medelålders kvinnors uppgörelse med

behovet av beskyddare". Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1988:1, s. 44-56.

Cullberg, J. Kris och utveckling: En psykodynamisk och socialpsykiatrisk studie. Stockholm:

Natur och Kultur, 1992.

Csikszentmihályi, M. Flow: Den optimala upplevelsens psykologi. Stockholm: Natur och Kultur,
1992.

Dickens, C. David Copperfield. New York: Pocket Books, Inc., 1869/1958.

Erikson, E. H. Childhood and Society, Harmondsworth: Penguin Books/Hogarth Press, 1965.

Fenichel, O. The Psychoanalytic Theory of Neurosis, London: Routledge, 1946/1990.

Fisher, B. När ett förhållande tar slut. Stockholm: Forum, 1987.

Formanek, R. and Gurian, A., eds. Women and Depression: A Lifespan Perspective. New
York: Springer Publishing Company, 1987.

Forward, S. & Torres, J. Men who Hate Women and the Women who Love Them. New York:
Bantam Books, 1987.

Freud, S. Introductory Lectures on Psychoanalysis, vol. 1. London: Penguin Books, 1916/1963.

Frithiof, P. "Psykoanalytisk teori och kvinnors identitetsutveckling".Kvinnovetenskaplig

tidskrift, nr. 1, 1985.

Fritzell, J. och Lundberg, O. (red.) Vardagens villkor: Levnadsförhållanden i Sverige under tre
decennier, Stockholm: Brombergs Bokförlag, 1994.

Goode, W. J. After Divorce. Glencoe, Ill.: The Free Press, 1956.

Goodison, L. Moving Heaven and Earth: Sexuality, Spirituality and Social Change. London: The
Women's Press, 1990.

Gray, C.A. and Shields, J. "The Development of an Instrument to Measure the Psychological
 77

Response to Separation and Divorce", Journal of Divorce and Remarriage, vol 17 (3/4), 1992.

Gray, C.A. and Shields, J. "An Instrument to Measure the Psychological Response to Separation
and Divorce". Washington,D.C.: The National Catholic School of Social Service, The Catholic
University of America, unpublished manuscript 1995.

Grimm, Bröderna. Bröderna Grimms Sagor, Tredje samlingen, Stockholm: Läseleket, 1990.

Gähler, M. "Svensk familjeupplösning och några av dess konsekvenser". I Fritzell, J. och

Lundberg, O. (red.) Vardagens villkor: Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier,
Stockholm: Brombergs Bokförlag, 1994.

Hagestad, G. "On-time, off-time, out of time? Reflections on continuity and discontinuity from
an illness process". Unpublished paper prepared for volume on Continuities and discontinuities
in Adulthood and Aging: Research Contributions in Honor of Bernice Neugarten, 1995.

Hagestad, G. & Smyers, M. "Dissolving Long-Term Relationships: Patterns of Divorcing in

Middle Age". In S. Duck (ed.), Personal relationships. 4: Dissolving personal relationships, New
York: Academic Press, 1982.

Haley, J. och Hoffman, L. Techniques of Family Therapy. New York: Basic Books, Inc., 1967.

Herz, J.H. "On Marriage, Divorce, and the Position of Woman, in Judaism", The Pentateuch and
Haftorahs, London: Soncino Press, 1996, pp. 930-935.

Hughes, R., Good, E.S., & Candell, K. "A Longitudinal Study of the Effects of Social Support
on the Psychological Adjustment of Divorced Mothers". Journal of Divorce and Remarriage, vol
19 (1/2), 1993.

Igra, L. Objektrelationer och psykoterapi, Stockholm: Natur och Kultur, 1983.

Ivarsson, B. H. & Winegarner, S. Förlåtelse som befrielse Stockholms Universitet:

Psykologexamensuppsats, 1996.

Jack, D. "Silencing the Self: The Power of Social Imperatives in Female Depression" , in
Formanek & Gurian, 1987.

Jacoby, R. "'The Miserable Hath no Other Medicine, but Only Hope: Some Conceptual
Considerations on Hope and Stress". Stress Medicine, 1993, vol. 9, 61-69.

Jalakas, I. Jävlar anamma, mamma!: Handbok i överlevnad för ensamma mammor, Stockholm:
Ordfront förlag, 1997.

Kahn, S, Exhustrusyndromet: Att kapa banden och göra sig fri efter skilsmässan. Stockholm:
Natur och Kultur, 1992.

Kantor, J. "Rollspel och bollspel för övergivna", Dagens Nyheter, 9 december 1997.
 78

Kaplan, A. G. "The 'Self-in-Relation': Implications for Depression in Women". Wellesley:

Work in Progress at the Stone Center for Developmental Services and Studies, 1984.

Karasek, R. & Theorell, T. Healthy Work, New York: Basic Books, 1990.

Kaslow, F. & Schwartz, L. The Dynamics of Divorce: A Life Cycle Perspective. New York:
Brunner/Mazel, Inc., 1987.

Kegan, R. The Evolving Self: Problem and Process in Human Development. Cambridge:
Harvard University Press, 1982.

Klein, A. The Healing Power of Humor: Techniques for Getting through Loss, Setbacks,
Upsets, Disappointments, Difficulties, Trials, Tribulations, and All That Not-So-Funny Stuff.
Los Angeles: Jeremy P. Tarcher, Inc., 1989.

Konarski, K. "Meningsfullt sammanhang - en skydssfaktor för hälsa", Psykisk Hälsa, nr. 1, 1996.

Lantz, A. Intervjumetodik. Stockholm: Studentlitteratur, 1992 .

Littlewood, J. Aspects of Grief: Bereavement in Adult Life. London: Routledge, 1992.

Masheter, C. "Postdivorce Relationships Between Exspouses: A Literature Review", Journal of

Divorce & Remarriage, vol. 14(1), 1990.

Masreliez-Steen, G., & Modig, M. Självkänsla: kvinnlig, manlig - mänsklig. Stockholm: Natur
och Kultur, 1987.

NiCarthy, G. Getting Free: You can end abuse and take back your life. Seattle: Seal Press, 1986.

Miller, J. B. "The Development of Women's Sense of Self", Wellesley: Work in Progress at the
Stone Center for Developmental Services and Studies, 1984.

Neugarten, B. "Continuities and discontinuities of psychological issues into adult life", Human
Development, 12, 121-130, 1969. Cited in Hagestad, 1995.

Norstedts förlag, Svenska Ordboken, Stockholm: Norstedts Förlag, 1988.

Parkes, C.M. "Attachment and Bereavement", Paper presented at the Fourth International
Conference on Grief and Bereavement in Contemporary Society, Stockholm: June 12-16, 1994.

Patton, M.Q. How to Use Qualitative Methods in Evaluation. Newbury Park: Sage Publications,
1987.

Reker, G.T. The Life Attitude Profile -Revised (LAP-R): Procedures Manual, Research Edition.
Peterborough Ontario: Student Psychologists Press, 1992.
 79

Reker, G.T. "Logotheory and logotherapy: Challenges, opportunities, and some empirical
findngs", The International Forum for Logotherapy, 17, pp. 47-55, 1994.

Rubin, S. "Mourning as Distinct from Melancholia: The Resolution of Bereavement". British

Journal of Medical Psychology, 57, pp. 339-45, 1984.

Rubin, S. "The Two-Track Model of Bereavement in Clinical Practice: A Multi-dimensional

Approach", Paper presented at the Fourth International Conference on Grief and Bereavement in
Contemporary Society, Stockholm: June 12-16, 1994.

Schiratzki, J. Vårdnad och vårdnadstvister. Stockholm: Norstedts Juridik AB, 1997.

Seibert, S. "Life Without Father", Newsweek, June 12, 1995.

Spiegelman, A. & G. Effects of Parental Divorce on Children's Personality Development Lund:

Studentlitteratur, 1991.

Sprenkle, D.H. "The Clinical Practice of Divorce Therapy", in Textor, M., 1994, s. 171-195.

Starrin, B., Larsson, G., Dahlgren, L., och Styrborn, S. Från upptäckt till presentation: Om
kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Lund: Studentlitteratur, 1991.

Statistiska Centralbyrån. Skilsmässor och separationer - bakgrund och utveckling. Örebro: SCB,
1995:1.

Steinem, G. Revolution from within: A Book of Self-Esteem, London: Corgi Books, 1992.

Stockholms Judiska Församling. De Fem Moseböckerna. Örebro: Bokförlaget Libris, 1984.

Textor, M. (ed.) The Divorce and Divorce Therapy Handbook. Northvale, N.J.: Jason Aronson,
Inc., 1994.

Tillich, P. The Courage to Be, New Haven: Yale University Press, 1952. Cited in Littlewood,
1992.

Thompson, S.C. "Barriers to Maintaining a Sense of Meaning and Control in the Face of Loss",
Journal of Personal and Interpersonal Loss, 1996, 1, 333-357.

Ullman, M. & Zimmerman, N. Använd dina drömmar. Stockholm: Natur och Kultur, 1981.

Urdang, L. The Random House Dictionary of the English Language, New York: Random House,
1969.

Veevers, J.P. "Traumas versus Strens: A Paradigm of Positive versus Negative Divorce
Outcomes", Journal of Divorce and Remarriage, vol 15 (1/2), 1991.

Wadsby, M. Children of Divorce and Their Parents. Linköping University: Medical

 80

Dissertation no. 405, 1993.

Wadsby, M. & Svedin, C.G. "Divorce: Different Experiences of Men and Women". Family
Practice 1992, 9, 451-60.

Wallerstein, J., and Blakeslee, S. Lyckligt skild? Män, kvinnor och barn tio år efter skilsmässa.
Stockholm: Bonniers, 1989.

Westlander, G. Socialpsykologi: Tankemodeller om människor i arbete. Göteborg:

Akademiförlaget, 1993.

Winn, D. Män om skilsmässa: 26 djupintervjuer. Stockholm: Forum, 1988.

Witztum, E., Malkinson, R., & Rubin, S. "Rehabilitation of Persons with Prolonged Grief",
Paper presented at the Fourth International Conference on Grief and Bereavement in
Contemporary Society, Stockholm: June 12-16, 1994.

Yalom, I. Existential Psychotherapy. New York: Basic Books, 1980.

 83

BILAGA 2: INTERVJUFRÅGORNA

0. Bakgrundsdata
Ålder
Datum för äktenskap resp. skilsmässa
Antal barn i äktenskapet och ålder
Yrke och utbildning
Om invandrad, när o varifrån
________________________
________________________
________________________
________________________
________________________

I. Skilsmässan

1. Beskriv kortfattat händelseförloppet kring Din skilsmässa.

II. Krisupplevelsen

1. Har Du upplevt att Du varit i kris i samband med skilsmässan?

2. Upplever Du att Du förlorat något med anledning av skilsmässan? I så fall, vad?

3. Har Du vunnit något med anledning av skilsmässan? I så fall, vad?

III. Hälsobringande faktorer

1. Vilka resurser hos Dig har hjälpt Dig att hantera skilsmässan?

2. Har Du något starkt engagemang i en annan individ eller organisation?

3. Hur förklarar Du för Dig själv att skilsmässan har hänt?

IV. Hopp som särskild faktor

1. Har Du känt övervägande hoppfullhet eller hopplöshet i samband med skilsmässan?

2. Om Du har känt mest hopplöshet, hur förklarar Du det?

3. Om Du har känt mest hoppfullhet, varifrån upplever Du att Du hämtat Din hoppfullhet?

4. Vad har förhoppningarna rört sig om?

5. Har Du upplevt någon tidigare kris i livet som Du blivit påmind om i samband med
skilsmässan? Beskriv den kortfattat.

V. Existentiella funderingar

1. Har Du haft funderingar kring döden (din egen, barnens, fd mannen, andra?) i samband
med skilsmässan?
 84

2. Upplever Du att Du har större, mindre, eller samma personliga frihet jämfört med tiden
före skilsmässan? Vilka fördelar och nackdelar upplever Du i Din nuvarande situation med
hänsyn till upplevelsen av frihet?

3. Känner Du Dig isolerad och ensam?

4. Känns Ditt liv meningsfullt? Jämför med tiden före skilsmässan.

VI. Kärlek och relationer

1. Hur har det varit för Dig att fungera som förälder under den här tiden?

2. Hur har Din relation till Din fd make förändrats? (Har Du förlåtit Din fd man?)

3. Har Din syn på kärlek förändrats efter skilsmässan? Hur?

4. Känner Du Dig älskad? Av vem/villka?

5. Vad har Du för förväntningar på en kärleksrelation idag, jämfört med tidigare?

VII. Övergångar till nya "embeddedment cultures"

1. Hur är Din upplevelse av trygghet nu jämfört med under äktenskapet? Vad tror Du bidrar
till Din upplevelse av trygghet/otrygghet?

2. Känner Du att Du har möjlighet att utvecklas och växa? Jämför med tiden under
äktenskapet.

3. Har Du fått någon hjälp för att hantera skilsmässan? Av vem/vilka/vad?

VIII. Omorganiserad livssyn efter krisen.

1. Kan Du se någon mening med det som hänt Dig?

2. Vart känner du att Du är på väg?

3. Har Du några tydliga önskningar inför framtiden? (Både i yrkeslivet och privat.)

4. Tror Du att Du kan förverkliga Dina önskningar i yrkeslivet och privat?

IX. Behov i samband med skilsmässan

1. Hade Du velat få någon hjälp som inte fanns att tillgå? Vilken då?

X. Instrument - Gray och Shields' frågeformulär och Rekers Livsstege

 85

BILAGA 3: The Gray and Shields' Instrument for Measuring the Psychological Response
to Separation and Divorce

© Cathleen A. Gray, Ph.D. Översättning till svenska:

Joseph J. Shields, Ph.D. Anne H. Berman, © 1995

Gray och Shields' frågeformulär för mätning av den psykologiska reaktionen på separation
och skilsmässa.

Syftet med detta frågeformulär är att mäta Ditt förhållningssätt till din skilsmässa eller
separation. Det finns inga svar som är rätt eller fel. Svara på varje påstående så noggrant som
möjligt genom att anteckna en siffra framför varje påstående:

1 = Detta verkar inte alls likt mig just nu.

2 = Detta verkar inte särskilt likt mig just nu.

3 = Detta verkar litet olikt mig just nu.

4 = Detta verkar varken likt eller olikt mig just nu.

5 = Detta verkar något likt mig just nu.

6 = Detta verkar ganska likt mig just nu.

7 = Detta verkar mycket likt mig just nu.

1. ______ Jag märker att mitt humör ofta svänger upp och ner.

2. ______ Nuförtiden känner jag mig mer positiv när jag tänker på mig själv.

3. ______ Jag har fantasier om att återförenas i äktenskapet.

4. ______ Jag känner mig ofta tom.

5. ______ Jag känner att jag skulle kunna upplösas om jag inte ansträngde mig för att
kontrollera mig själv.

6. ______ Jag upplever att det är trevligt att vara med mig.

7. ______ Jag känner mig lugn för det mesta.

8. ______ Det är svårt för mig att helt förstå varför vi lever isär.

9. ______ Jag har ofta fantasier om min före detta make/sambo.

 86

10.______ Jag har fått tillbaka mitt humor.

11.______ Jag tror att livet kommer att bli ännu bättre.

12.______ Vissa dagar känner jag mig som en underbar ny person och andra
dagar som en person som är ledsen eller deprimerad.

13.______ Ibland förväntar jag mig fortfarande att min före detta make/sambo
skall komma hem på kvällen.

14.______ Det är ibland svårt för mig att tro att detta verkligen har hänt.

15.______ Jag tror att jag har växt mycket genom att ha erfarit separationen.

16.______ Nuförtiden verkar det lättare för mig att vara med andra människor.

17.______ Jag märker att mitt beteende ofta saknar ett mål eller avsikt.

18.______ Jag måste se till att jag är aktiv hela tiden så att jag inte blir deprimerad.

19.______ Jag har tankar om att återförenas med min fd man.

20.______ Det är svårt att säga "fd" när jag talar om min make.

21.______ Jag vet aldrig om dagen blir känslomässigt bra eller dålig.

22.______ Jag ser mig själv inte längre bara som en del av ett par.

23.______ Det är svårt för mig att acceptera att jag har separerat från min fd make.

24.______ Jag pendlar mellan att tycka väldigt bra om mig själv,
till att tycka väldigt illa om mig själv.

25.______ Jag känner att mitt liv verkar följa ett visst spår.

26.______ Jag upplever det som om jag "sparar platsen" till min fd make.

27.______ Jag märker att mitt beteende saknar ett fokus.

28.______ Jag märker att jag relaterar till andra människor på nya och positiva sätt
sedan min separation.

29.______ Jag är upptagen med tankar kring min fd make.

30.______ Jag märker att mina känslor pendlar mycket mellan stor lycka och djup ledsenhet.

Tack för Din medverkan!

 87

BILAGA 4: Rekers Ladder of Life Index (LOLI)

© Gary T. Reker

Översatt till svenska av:

Anne H. Berman, ©1995

Anvisningar:
Ringa in rätt siffra på stegen från 0 (längst ner) till 10 (högst upp) för att uttrycka i vilken grad
du upplever att ditt liv är meningsfullt just nu. Gör likadant för att uttrycka hur meningsfullt du
upplevde att ditt liv var för fem år sedan och sedan hur du tror att du kommer att uppleva ditt
liv om fem år.

MITT LIV FÖR MITT LIV MITT LIV

5 ÅR SEDAN JUST NU OM 5 ÅR

Väldigt Väldigt Väldigt

meningsfullt meningsfullt meningsfullt

10 10 10

9 9 9

8 8 8

7 7 7

6 6 6

5 5 5

4 4 4

3 3 3

2 2 2

1 1 1

0 0 0

Inte alls Inte alls Inte alls

Meningsfullt Meningsfullt meningsfullt
 89

BILAGA 6: Kodning av intervjumaterialet enligt 10 temabegrepp*

A ansvar ensam 2 barnreaktion

4 efterskilm/relationbarn
12 föräldraskap
14 fördelar
15 förebild
22 förändring som mor
27 isolerad/ensam
33 skilsmässans mening
40 själv/framtid

B självuppskattning 16 egen framtid

23 handling
39 resurser
45 trygghet
48 vinst

C styrka 5 efter skilsmässan/relation till mannen

19 förlåtelse av mannen
44 tidigare kriser i livet

D svaghet 29 krisupplevelse
41 självet/sårbarhet
49 våld

E oberoende/hälsa 8 engagemang i organisationer

13 frihet
38 relation till fd man/förlåtelse av denne
47 utveckling/växande

F oberoende/ohälsa 35 nackdelar
36 nya handlingar
42 slutet

G beroende/hälsa 1 annan hjälp som hade velats

18 förlust
21 förväntningar på kärlek
24 hjälp i skilsmässan
28 krishjälp
31 känsla av att vara älskad
43 sorg
 90

H beroende/ohälsa 6 ekonomisk uppgörelse

17 förklaring till skilsmässan
34 motstånd till skilsmässan
37 orsak till skilsmässan
50 äktenskap
51 vårdnad om barnen

I hopplöshet 8 döden
10 exakta hopplösheten
11 familjen
26 hopplöshet

J framtidstro 7 engagemang i individer

9 exakta förhoppningar
20 förverkligande av önskningar
25 hoppfullhet
30 källan för hoppfullheten
32 mening
47 vart kvinnan är på väg
52 önskningar för framtiden

* Ordningen för dessa begrepp följer uppläggningen i Figur 4 och

därför är den inte alfabetisk. Siffrorna anger kodnumret från 1 till 52.
 91

ENGLISH ABSTRACT

Title: How Does the Princess Feel when the Fairy Tale Ends Differently?
Psychological Health for Women with Children after Divorce

The purpose of this study is to examine the issue of psychological health for
divorced women with children. A protocol for in-depth interviews was
constructed with a basis in theories on grieving, existential psychology, and crisis
management. In addition, Gray & Shields' (1995) Instrument for Measuring the
Psychological Response to Separation and Divorce and Reker's (1992) Ladder of
Life Index were translated into Swedish for the study. Seven professionally active
women who had been divorced for between two and ten years and who had
children 16 years or younger at the time of the divorce were interviewed and
filled in the two questionnaires. The interview responses are summarized in ten
thematic concepts that characterize psychological health after divorce. Basic to
the process of adjustment is the women's sense of independent responsibility for
decisions about their lives after the divorce, at the same time that they are
motivated by self-esteem. Other central thematic concepts are health/ill-health,
dependence/independence, belief in the future, strength, weakness, and
hopelessness. Adjustment to the divorce is a processual experience that involves
emotional and practical challenges. A significant source of strength and belief in
the future lies in the women's relationship to their children. Questionnaire
responses show that all the women interviewed are in the third and final phase of
grieving according to Bowlby (1980) and that they experience their lives as more
meaningful the longer the period of time that has passed since the divorce.
Kegans (1982) constructive-developmental theory is used as a framework for
interpreting the results, where the divorce is seen as an event occurring in the
transition between one evolutionary balance and the next. Clinical applications
for divorcing women and men and for young adults who have experienced their
parents' divorce are discussed. It is suggested that divorce mediation involving
integrated psychological, legal, and financial counseling be introduced in Sweden
in order to answer to the unsatisfied and considerable need for professional help
expressed by the women interviewed in the study.

Key words: existential issues, hope, constructive-developmental theory, crisis

management, divorce, divorce therapy, grieving, psychological health, women's
psychology.