Som fullt vuxen kvinna vandrar jag längs gatan . Kvinna ensam, kvinna i främmande land.

Vad är det att vara kvinna kanske framförallt innebär det kanske att bli definierad utifrån kön .
Ytterst en människa men ändå ett kön. En variant av en människa med en viss uppsättning
egenskaper att levas upp till för att hamna rätt. Ett objekt snarare än ett subjekt. Mer av en
viss sorts uppmärksamhet mindre av en annan. Mycket mindre. Jag saknar nu en viss sorts
uppmärksamhet sen förr. Dom långa blickarna och inställsamma leendena, alla kommentarer
och oumbedda tilltal som jag inbillade mig hindrade mig från att göra det jag egentligen ville
göra vad det nu var utöver att planlöst vandra omkring och insupa allting som var nytt och
spännande. Allt detta saknar jag nu när jag går med målmedvetna steg och huvudet fullt av
tankar och planer för vad som komma skall. Även den andra uppmärksamheten som existerar
Blicken från den andre oavsett kön, omsorgen och frågan som blir hängande i luften och ofta
uteblir helt och hållet. Den där extra omsorgen. Det innebär att vara på undantag i medicinsk
forskning som mestadels är gjord på män. Att få sämre bemötande på vårdcentralen eller ett
bemötande som nästan uteblir. Att inte bli läst mellan raderna inte bli funderad kring i samma
utsträckning som…. Att få billigare mediciner, specialistvård i mindre utsträckning för en och
samma åkomma. Ensam: att bli hänvisad till bordet allra längst in i mörkret när solen flödar
utanför för bordet med plats för fyra är ju precis som den manliga kyparen uppger reserverat
eller hur är det egentligen med den saken? Orosknutan i magen som gör sig påmind efterår
över att bli negligerad och åsidosatt och finns det inte ganska mycket ilska där också. Ilskan
över att så ofta behöva gå omkring och känna sig arg.
Att vara kvinna är att befinna sig i ett underläge i förhållande till omgivningen oavsett.