Papperskromatografi – separation av bladfärgämnen

1. Varför är klorofyll grönt?

Klorofyllmolekylen har en lång kedja av kolatomer med en porfyrinring,

som innehåller en central magnesiumjon. Det är den elektroniska
strukturen hos magnesiumjoner som ger klorofyll dess karaktäristiska
gröna färg. När ljus träffar klorofyllmolekylen absorberar magnesiumjoner
energi från våglängderna i det blåa och röda området på spektrumet och
reflekterar ljuset i det gröna området, vilket ger klorofyll dess gröna färg.

2. klorofyll är ett kelat som består av en porfyrinmolekyl med en centralt

placerad metalljon. I fallet med klorofyll a och b - de två vanligaste
formerna av klorofyll i växter - är den centralt placerade metalljonen en
magnesiumjon (Mg²⁺). Det är denna magnesiumjon som spelar en viktig
roll i absorptionen av ljusenergi och överföringen av elektroner under
fotosyntesprocessen. Magnesiumjoner är viktiga för klorofyllmolekylens
funktion eftersom de möjliggör absorptionen av ljusenergi och
överföringen av elektroner under fotosyntesprocessen.

När ljus träffar en klorofyllmolekyl, absorberar magnesiumjonen energi

från våglängderna i det blåa och röda området på spektrumet. Denna
energi används sedan för att excitera elektronerna i magnesiumjons
orbitaler och skapa ett högre elektroniskt tillstånd för molekylen. Detta
leder till utsläpp av ljusenergi i det gröna området på spektrumet, vilket
ger klorofyll dess karakteristiska gröna färg.

Under fotosyntesen fungerar klorofyllmolekyler som antennor för att

samla in solenergi. När en klorofyllmolekyl absorberar ljusenergi, överförs
den till andra klorofyll- och pigmentmolekyler tills den når
reaktionscentret i fotosystemet. Där använder de högenergiladdade
elektronerna från klorofyllmolekylerna för att driva reaktioner som
omvandlar koldioxid och vatten till glukos och syre.
Magnesiumjoner spelar alltså en avgörande roll i klorofyllmolekylens
förmåga att absorbera ljusenergi och generera kemisk energi under
fotosyntesen.

3,När hösten närmar sig och dagarna blir kortare, minskar mängden
solljus som träden utsätts för. Detta leder till att fotosyntesen sakta avtar
och produktionen av klorofyll minskar. Klorofyll är det pigment som ger
bladen deras gröna färg på sommaren eftersom det absorberar rött och
blått ljus men reflekterar grönt ljus. Utan en tillräcklig mängd klorofyll
börjar de andra pigmenten i bladen att visa sig mer tydligt. Karotenoider,
som ger löv den gula och orangea färgen, finns alltid i bladen men kan
vara dolda bakom klorofyllet på sommaren.

När hösten fortskrider sjunker temperaturen och detta gör också att
trädens livscykler saktar in. Bladen påverkas av hormoner som orsakar att
cellerna i bladstammarna svagas. Detta gör att bladen sakta lossnar från
grenarna och faller till marken. Förutom att skydda träden mot frost och
snö under vintern, så kan det också hjälpa till att återföra näringsämnen
till jorden. De döda löven bryts ned av mikroorganismer som omvandlar
dem till humus, vilket i sin tur ökar jordens bördighet.

Sammanfattningsvis, lövens färgförändring och förlust på hösten är ett

naturligt och förutbestämt fenomen som hjälper träd att överleva
vintermånaderna och bevara energi till nästa vår. Bladen gulnar på hösten
eftersom växterna förbereder sig för vintern. Under våren och sommaren
tillverkar bladen klorofyll, vilket ger dem en grön färg och möjliggör
fotosyntesen. Men när dagarna blir kortare och temperaturen sjunker på
hösten minskar mängden klorofyll som tillverkas i bladen. Detta avslöjar
de andra pigmenten i bladen, vilket ger löven en gul, orange eller röd färg
beroende på vilka pigment som är närvarande. Sedan tappar trädet sina
blad inför vintern för att skydda sig mot frost och snö och bevara energin
till nästa vår.

4. Om en växt begränsas i tillgången till solljus kommer produktionen av

klorofyll att minska. Klorofyll är det pigment som behövs för fotosyntesen,
processen där växter omvandlar solljusenergi till kemisk energi i form av
sockerarter. Om en växt inte har tillräckligt med klorofyll på grund av
bristande solljus, kommer den inte kunna genomföra fotosyntes lika
effektivt.

Det finns andra pigment i växterna som kan hjälpa till att fånga upp
ljusenergin även om klorofyllproduktionen minskar. Till exempel
karotenoider, som ger växterna en gul eller orange färg, och fytokromer,
som är ansvariga för att reglera växtens tillväxt och utveckling. Men om
solljusbristen fortsätter över en längre tid kommer även dessa pigment att
minska då de inte får tillräckligt med energi för att upprätthålla sin
produktion.

Följaktligen, om en växt begränsas i tillgången till solsken kan det leda till
en minskning av mängden klorofyll och andra pigment i bladen. Detta kan
göra växten mindre effektiv vid fotosyntes och om bristen fortgår så kan
det till slut leda till att växten dör.

5. Växter med vita delar på bladen brukar ha vita pigmentceller som kallas
för hydathoder. Dessa hydathoder fungerar som små luftkanaler som
hjälper till att transportera syre och fuktighet till bladets yta. På grund av
dessa vita pigmentceller kan det vara extra viktigt att placera växterna på
rätt sätt i förhållande till solljuset.

Växter med vita delar på bladen är ofta känsliga för direktsolsken,

eftersom de vita områdena inte innehåller klorofyll som skyddar och
absorberar ljuset på samma sätt som de gröna områdena. Om en sådan
växt utsätts för för mycket direkt solljus kan de vita områdena brännas
och skadas. Detta kan göra att växten blir mindre effektiv vid fotosyntes
och till slut dö.

Därför är det bäst att placera växter med vita delar på bladen på platser
där de får indirekt solljus eller lätt skugga. Placera dem till exempel bakom
gardiner eller närmare rummets mitt istället för direkt på fönsterbrädan.
Genom att ge växterna en plats med jämn, mjuk belysning kommer de
kunna absorbera det ljus de behöver utan att riskera att skadas. Också,
det är viktigt att vattna dessa växter regelbundet, eftersom de vita
pigmentcellerna hjälper till att transportera fuktighet till bladets yta, vilket
kan leda till en högre avdunstning än hos växter utan dessa celler.

7. Varför vandrar de olika färgämnena olika långt i lösningsmedlet?

De olika färgämnena vandrar olika långt i lösningsmedlet på grund av skillnader i deras kemiska
och fysiska egenskaper, såsom löslighet, polaritet, molekylvikt och intermolekylära krafter. När
man applicerar en blandning av färgämnen på papper och utsätter den för lösningsmedlet som
rör sig uppåt genom pappret, kommer färgämnena att separeras baserat på deras relativa affinitet
till det rörliga lösningsmedlet och det stationära pappret. Färgämnen med högre löslighet och
lägre polaritet tenderar att röra sig längre upp på pappret, medan färgämnen med lägre löslighet
och högre polaritet stannar närmare botten av pappret. Aceton är mer polärt än petroleumeter, så
om en färg innehåller molekyler med polära funktionella grupper kommer den oftast att röra sig
längre åt det polära hållet av lösningsmedlet.
b. Jämför Rf-värden och dra slutsatser om polariet.

Rf-värdet för pigmentet Klorofyll A, färg blågrön är 0,2. Rf-värdet för

pigmentet Klorofyll B, färg grön är 0,18. Rf-värdet för pigmentet
Xanthofyll, färg gul/gulbrun är 0,28. Rf-värdet för pigmentet Karoten, färg
orange/gulorange är 0,42. Jämför Rf-värden och dra slutsatser om
polariet.

Rf-värdena är ett mått på hur långt ett ämne rör sig upp en plattform relativt till lösningsmedlet
under kromatografisk separation. Ju högre Rf-värde desto mer lösligt i det mobila lösningsmedlet.

Baserat på de givna Rf-värdena kan vi dra slutsatsen att pigmentet Karoten, med det högsta Rf-
värdet på 0,42, är den minst polära föreningen av de nämnda pigmenten. Det betyder att Karoten
är mest lösligt i det mobila lösningsmedlet som användes vid separeringen. Å andra sidan har
Klorofyll A och B lägre Rf-värden på 0,2 respektive 0,18, vilket tyder på att de är mer polära än
Karoten och mindre lösliga i det mobila lösningsmedlet. Slutligen har Xanthofyll ett Rf-värde på
0,28, vilket indikerar att det har en något högre polaritet än Klorofyll A och B men lägre polaritet
än Karoten. Sammanfattningsvis kan man säga att Karoten är den minst polära föreningen av de
nämnda pigmenten, medan Klorofyll A och B och Xanthofyll är gradvis mer polära i den
ordningen.