Miljonprogrammet

Av: Niclas Frykgård

Miljonprogrammen var en av många unika projekt Sverige har testat under 1900-talet. Då vi inte
hade deltagit i andra världskriget påverkades inte befolkningen i samma grad och vår ekonomi
frodades. Med den stadigt ökande befolkningen och den nyuppväckta urbaniseringen märktes det
att fler bostäder skulle behöva byggas. Staten kom då på att bostadsbyggandet kunde
industrialiseras, vilket gav upphov till idén bakom miljonprogrammet. Miljonprogrammet pågick
mellan 1965 till 1975 och totalt byggdes 1,006,000 nya bostäder.

Claudia Wörmann, 2016

Problem för samhället

När miljonprogrammen började på sextiotalet gick allt som planerat. Planer ritades, konstruktion
påbörjades och hyreskontrakt förbereddes. Det var på slutet av decenniet som problemen började.
1968 invigdes hyresrätter i Skärholmen som fick mångom kritik av media. De negativa omdömena
för de nybyggda hyresrättsområdena fortsatte de följande åren, där kritiken var att områdena var
för stora, monotona och sterila. Fastän miljonprogrammet skulle minska bostadskön fortsatte den
att öka, då färre personer än väntat valde att flytta till de nybyggda betonghusen. Segregation
mellan miljonprograms områdena och städerna skapades då inflyttade hyresgäster med
ekonomiska förutsättningar valde att köpa hem i andra områden istället, vilket lämnade mer utsatta
grupper att bo kvar (Sabet, 2020).
 Problemet med byggnader

En annan kritik mot miljonprogrammen var byggnadernas arkitektur. Eftersom så stora mängder
hyresrätter skulle konstrueras gick det inte att bygga dem individuellt med den tidsplan som fanns.
Därför användes en slags mall för betongfasaderna. Detta gjorde att fler byggnader kunde
tillverkas under en mindre tid. Konstruktionen industrialiserades och miljonprogrammet uppnådde
sitt mål i början av 70-talet. Problemet med detta blev att byggnaderna som fungerade effektivt
med att rymma hussökande förlorade all charm som husen i innerstäderna hade. Om man jämför
miljonprograms husen från 60-talet med husen i innerstäder från 10-talet går det att se markanta
skillnader. Om vi t.ex tar Vasastaden i Göteborg som består till stor del av stenhus, men även
trähus med stengrund. Stenhusen är inspirerade av gotisk, viktoriansk och bysantisk arkitektur, där
fasader och tak är unika på varje hus. Miljonprogramsbyggnaderna har istället gått en egen väg
där betong och tegel är de huvudsakliga materialen. Deras arkitekturstil var inspirerad av
funktionalism. Stenhusen i städerna har fler färger som ger mer liv och skiljer på byggnaderna.
Husen som byggts från miljonprogrammen är oftast gråa eller bruna p.g.a betongen och teglen. På
senare tid har dock många hus målats över med mer livfulla färger vilket enligt mig hjälper mycket
för att ger mer liv i dem. En sista skillnad mellan innerstaden och förorterna är
bostadsmöjligheterna. När miljonprogrammet genomfördes valde de att bygga lägenheter som var
treor. Detta visade sig vara ett problem då många familjer med flera barn kräver större utrymmen. I
städerna byggs till stor del tvåor och fyror där ensamboende köper tvåor och familjer köper de
större lägenheterna (Sabet, 2020).

Unknown photographer Unknown photographer,

 Förbättringar

Miljonprogrammet ser många som ett misslyckande, vilket enligt mig känns lite fel att säga.
Programmet löste bostadsbristen på 70-talet och gav mer folk möjligheten att flytta nära
storstäderna. Jag håller dock med om att miljonprogrammet skapade många problem som finns
kvar än idag, vilket då gav mig idén om vad man hade kunnat förbättra om samma program hade
påbörjats med de lärdomarna vi fick.

Det första problemet är den arkitekturstil som användes. Grått, sterilt och opersonligt används ofta
för att beskriva byggnaderna. Om vi då planerar att bygga en miljon nya bostäder måste detta
ändras. En möjlighet hade såklart varit att bygga husen med detta i åtanke. Med nya teknologier
och mer arbetskraft skulle det kunna gå att bygga hus med mer färg och personlighet. fler
arkitekter kan även anställas för att ge de nya områdena mer inspiration och nytänk. Ett annat
problem med miljonprogrammens arkitektur är betongen. Betong är ett byggmaterial som klarar sig
bra mot fukt och alla temperaturer. Det kan därför hålla länge utan att ersättas. Problemen
uppkommer när betong är byggt tillsammans med andra material som trä och armering. Om
betongen tar in fukt kan armeringen rosta och träet mögla. Detta händer i många av dagens
betongbyggnader vilket tvingar hyresrätterna att renovera stora delar av byggnaderna. En annan
nackdel är att betong är känslig mot syror, varav vissa som kan komma från svavelrikt regn
(Civilengineeringtutor, 2016). Betong skulle kunna bytas ut med något bättre byggmaterial som
både har mindre brister och mindre miljöpåverkning. En idé hade varit att använda rammad jord,
vilket är ihoptryckt sand och lera blandad med vatten. Detta är inget nytt byggmaterial, men med
ny teknologi går det att förbättra många aspekter av den rammade jorden som tidigare har varit
dålig på hålla inne värme. Att använda rammad jord hade varit en av de bästa valen då
miljöpåverkningen är väldigt låg (Thompson, 2019).

Det andra problemet med miljonprogrammen är samhällsproblemen som skapats. Eftersom husen
var dystra och hyresrätterna halvdana valde många hussökande att inte hyra i
miljonprogramsområden. Den efterfrågan som staten trodde befolkningen hade fanns plötsligt inte
där. Detta skapade då den segregation som har utvecklats sen 70-talet och som idag skapar stora
problem. Jämfört med de arkitektoniska problemen är detta mycket svårare att lösa. I detta fall tror
jag inte det hade varit bättre att försöka utveckla ett nytt förbättrat miljonprogram, utan renovera
och förbättra de vi redan har. Just nu bor det många med dåliga socioekonomiska förutsättningar
och arbetslöshet i miljonprogramsområdena. Detta är ett problem som måste lösas genom
regeringen och inget jag kommer gå in på. För att öka efterfrågan att bo i miljonprojektsområden
hade jag totalrenoverat all nuvarande byggnader och byggt kommande byggnader mot staden.
Renoveringen hade förändrat både utseendet av byggnaderna men även kvaliteten. Armeringen
hade bytts ut till material som inte rostar av fukt delar av betongen hade bytts med mer fukttåliga
material som t.ex sandsten. Lägenhets upplägget hade även ändrats då det inte är optimalt i
nuläget. I de flesta miljonprogram byggnader finns det bara treor. Vid renovering hade treorna
gjorts om till femmor och ettor. Detta hade gett möjlighet för både barnfamiljer och ensamboende
att bosätta sig Stenberg, 2012). En idé hade även varit att göra om en del av hyresrätterna till
bostadsrätter. Detta hade gett möjligheten att köpa lägenheter för de som vill bo där långsiktigt. En
annan sak som hade behövts hade varit att koppla samman miljonprojekten med dess närliggande
storstad. I dagens situation har förorterna ingen riktig koppling till de städer de ligger vid. Om man
vid renovering gör om byggnaderna i utseende, så de liknar de stenhus i städerna blir skillnaden
mellan de ”finare” husen i staden och husen i förorten mindre. Detta tror jag kan minska känslan av
segregation som finns idag (Stenberg, 2012).

Dessa förbättringar jag har tagit kommer troligen inte lösa de problem som har skapats av
miljonprogrammet, men det skulle enligt mig hjälpa en bit på vägen mot bättre och finare
miljonprogramsområden.
 Källförteckning

• Sabet, S. (2020). The million programme – a success or a failure? Senior. Malm Universitet.
• Thompson, M. (2019). The Big Rammed Earth Manual. rammed-earth.org. https://issuu.com/
rammed-earth.org/docs/diy_rem_emanual_2019_issuu_sample
• Stenberg, E. (2012). Miljonprogrammets styrkor och svagheter. KTH: vetenskap och konst. all
pages.
• Civilengineeringtutor. (2016). Limitations of concrete and limitations of concrete. https://
engineeringcivil.org/articles/concrete/limitations-concrete-disadvantages-concrete-8-reasons/