Karin Boye är känd både från sin epik och lire.

Hon började skriva dikter så tidigt som tioårsåldern. Efter

att ta sin studentexamen, flyttade hon till Uppsala för att studera litteratur, och började utforska sin
sexualitet. I Boyes dikter är depression, ångesten och sensuella splittringen återkommande motiv.
Ja visst gör det ont är en av hennes mest kände dikter. Bildspråket används genom hela dikten som en
fasad för diktjagets verkliga känslor. Dikten handlar inte bara om de målande händelser, men även för
levande känslor bakom de.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle jag annars våren tveka?”
Första två rader visar en stark bild, och är en metafor för diktjagets känsla av att inte kunna vågar ta på
sig. Dikten är på ytan en vårdikt som särskilt fokuserar knopparna som ska slå ut och vårregnets
vattendroppar. På djupet handlar dikten om uppbrott, om brytpunkter i livet, om svåra men nödvändiga
val. Dikten väcker motsatta känslor i läsaren, för våren är typisk associerad med glädjen, livet och värme,
och inte tanken av smärta och tveksamhet. Denna motsatta bild åtföljer hela första versen.
”tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla”
I andra versen börjar diktjaget prata om osäkerhet och rädsla som kommer förre en stor händelse. Hon
använder droppar för att visa dessa känslor. Droppar neddrages av gravitationen, och måste falla, men är
rädd av göra det. I slutet av versen kommer en motsatt, för droppar vill både stanna och falla.
”svart att vilja stanna
och vilja falla”
Jag tror att diktens budskap är att vi måste göra vissa saker, även om de för ont, och när vi gör de, väntar
frihet och lycka på oss. Det visas i tredje versen, när försvinner rädslan, droppar faller och känner sig fri
medan att göra det.
” Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden”
Att använda bildspråk är mycket karakteristiskt för Karin Boyes dikter. Hennes dikter skrevs ofta med
naturliga bilder. Min hud är full av fjärilars första vers visar oss diktjagets känna av obetydlighet.

”och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,

och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna”
Senare kommer en beskrivning av diktjagets hud med intensiva bilder, som:
”Med under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsömar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.”
Diktens slut beskriver någon form av instängt kaos. Med hjälp av ord fångade, aldrig släpper och
stängd är grottan vaknar känslan av vara i fängelse flera gånger. Den upprepade mening, ”stängd är
grottan” kan också vara en symbol för diktjagets själs eller kropps instängdhet.
I Boyes dikter förekommer sådana symboler väldigt ofta. I Sköldmön handlas om en strid med blixtrande
svärd vid den älskades sida där diktjaget faller mot sin död efter att ha mottagit ett banesår.
Återkommande hänvisningar till drömmen i första, tredje och femte versen förstärker diktens symbolism.
I Sköldmön är diktjaget en mäktig kvinnliga gestalt av den skandinaviske mytologi.
”Jag drömde jag stred vid din sida
rustad och stark, i natt”
Diktens andra vers skapar en spänd atmosfär med beskrivning av kriget. I tredje versen kommer en
vändning i ton, när diktjaget blir skadad.
”Jag drömde jag föll vid din sida
med banesår, i natt.”
Trots att hon blivit dödligt skadad, är hon fortfarande nöjd med att vara vid älskandens sida. Dock slutet
av dikten visar, att älskanden bryr sig inte om Sköldmöns sår och eventuell död. Nattens motiv går genom
hela dikten, med hjälp av metaforer och ord som mörker, död, dröm och natt, och de ger dikten en ännu
mer melankolisk atmosfär.