Dvärgen av Pär Lagerkvist är en dagboksroman och en studie i ondska.

Det utspelar sig i en

furstes hov i renässansens Italien. Huvudpersonen är en dvärg, som bara känner glädje vid krig och död,
och som hatar kärlek. Boken skildrar att ondskan finns inom alla människor.
Dvärgen inleder sin dagbok med en beskrivning av sig själv, som lyder:
”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort.
Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket (…)”
Efter att ha läst dessa meningar, verkar det som att dvärgen tycker om sig själv. Han också nämner lite
senare, att hon är stolt över sina drag, men lite längre fram i texten säger han:
”Det är mitt öde att också hata mitt eget folk. Min egen stam är mig förhatlig. Men jag hatar också mig
själv.”
Han verkar ibland älska sig själv, men samtidigt som hatar sig själv. Kanske, han känner sig utanför och
ensam i världen av vanliga människorna. Varje människa ser honom som ett monster, och han försöker att
skydda sig genom att uppföra som ett. Möjligt är att han lider också för att hans mamma såg på honom
med äckel i sin blick, och eventuellt sålde honom. En människa, som aldrig upplevt kärlek, kan inte heller
veta vad kärlek är. Han hatar inte för att han vill hata, utan för att han inte vet något annat.
Att dvärgen hatar människor är klart från början, baserat på hur han pratar om de. Det finns bara
tre människor som han inte hatar. Fursten Leone, kondottiären Boccarossa och maestro Bernardo.
Boccarossa är vad dvärgen ser som en ideal människa, han pratar erkännsam om honom.
Maestro Bernardo är både skrämmande och förunderlig för dvärgen, och han beundrar och
föraktar honom samtidigt. Bernardo är förmodligen baserad av Leonardo Da Vinci, för han är en väldigt
välinformerad man, som intresserar sig för alla av världens sanningar.
Dvärgens rädsla för honom kommer från en gång, när Bernardo klär dvärgen av och ritar honom:
”Jag måste också tänka på hur han såg ut när han gjorde bilden av mig, hur han förändrades och blev som
en helt annan mänska, med otäck, vass blick, kall och onaturlig, och hela ansiktet blev ett annat, riktigt
grymt, han såg rent djävulsk ut”
Bernardos impulsiva handlingar och breda intresse är något, dvärgen aldrig kan komma att förstå sig på,
och på grund av dessa känslor hatar han inte honom.
Fursten Leone är dvärgens herre, och de är likna på samma satt, dvärgen även känner beundran
för honom, och vill följa och hjälpa honom i allt.
”Jag klär mig såvitt möjligt likadant som fursten, samma tyger och samma snitt.”
Han är mycket stolt över att vara hans dvärg.
”Egentligen har jag ingenting emot att utstå detta för min furstes skull. Det visar att jag är en del av
honom och i vissa fall företräder hans upphöjda person. Också detta okunniga pack förstår att en herres
dvärg det är egentligen han själv (…)”
Fursten är en mäktig och stark man som tänker i samma stil som dvärgen när det gäller krig. Dvärgen
känner att han har en mycket viktig roll på sidan av hans herre, och även på slutet tänker att han kommer
att kunna återvända till.
”Jag väntar på andra tider, och de ska väl komma, det var ju aldrig meningen att jag skulle sitta här för
alltid. (…) Om jag känner min herre rätt, kan han inte i längden undvara sin dvärg. (…) Jag tänker på den
dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen.”

De karaktär som skapad de mest intensiva känslorna i dvärgen är furstinnan. Han hatar henne mer
än alla andra människor. Denna starka känsla är kanske för han är förälskad i henne, och för hon är den
enda människa som väcker något andra som hat i honom. Han svartsjuk när han måste delar ut hennes
kärleksbrev, och han är ärg för hon bedrar fursten. På slutet, inför furstinnan dör, uppfyller dvärgens hat
mot henne, och han skapar henne.
”Jag krävde min hämnd, jag krävde vedergällning för allt! Jag skipade rättvisa!”
Enligt mig finns det en andra stora parallell mellan dvärgen och fursten.
”Men vad människorna blir rädda för är sig själva. De tror att det är jag som skrämmer dem, men det är
dvärgen inom dem, den människoliknande varelsen med sitt apansikte som gör det, som sticker upp
huvudet ur djupet av deras själ. De blir rädda, för de vet inte om att de har deras själ. De blir rädda, för de
vet inte om att de har en annan varelse inne i sig.”
Här säger hon, att varje människa har sin egen dvärg inom de. Fursten Leones dvärg är han själv, och
varje gång, när Leone något ont gör, är dvärgen där på hans sida och hjälper honom. De går i krig
tillsammans, de dödar il Toro tillsammans och de är tillsammans när Leone dödar Giovanni. I slutet går
dvärgen i fängelse för sina handlar, det kanske är en metafor för att fursten förtrycker sin onda sida.
Dvärgen förstår inte, varför han straffas, för människor, som använt honom, är lika ond som han.
”Det är sant att jag blandade till giftet, men vem befallde mig att göra det? Det är sant, att jag gav don
Riccardo döden, men vem var det, som önskade dans död? Det är sant, att jag gisslade furstinnan, men
vem tiggde och bad mig om att göra det?”
Dvärgen tycker också, att fursten kan inte förtrycker ondskan i själva.
”Vi slipper inte ifrån varandra – min herre och jag! Är jag fängslad, så är han fängslad! Är jag länkad vid
honom, så är han också hoplänkad med mig!”
Ondskan finns i alla människor.