Innehåll

1 Inledning 1

2 Inre energi, Värme och Arbete 3

2.2 Ideal gas 4

2.3 Värmekapacitet och entalpi 7

2.4 Expansion och kompression av en ideal gas 13

3 Entropi och andra huvudsatsen 21

3.1 Entropi 21

3.2 Entropi och temperatur 25

3.3 Termodynamikens differentialuttryck 33

3.4 Entropi och värme 34

3.5 Reversibla och irreversibla processer 37

4 Värmemaskiner 44

4.1 Värmemotor 44

4.2 Värmepump och kylmaskin 51

5 Jämviktsvillkor och tillgängligt arbete 57

5.1 Jämviktsvillkor 57

5.2 Paramagnetism 58

5.3 Ferromagnetism 61

5.4 Bränslecellen 64

6 Boltzmannfaktorn 69

6.3 Rotationer hos tvåatomiga molekyler 71

7 Elektromagnetisk strålning 76

7.1 Plancks strålningslag 77

7.2 Tillämpningar på svartkroppsstrålning 84

Extra övningsuppgifter 9 3
1 Inledning

Denna kurs heter statistisk termodynamik med tillämpningar och är uppdelad i två delar.
Första delen är en grundläggande teorikurs som avslutas med en traditionell tentamen efter
läsperiod 1. Enligt kursplanen är syftet med kursen:

”Termodynamiken är en grundläggande fysikalisk teori som har tillämpningar inom de flesta

områden av fysik och teknik. Syftet med kursen är att ge såväl tillämpningar som en bas för fortsatta
studier inom bl a atom-, förbrännings- och fasta tillståndets fysik. Utgående från termodynamiken,
vars grunder i statistisk form behandlas i kursens första del, får studenten tillämpa och fördjupa sina
kunskaper genom att genomföra ett projekt. Projekten är kopplade till forskningsområden som starkt
bidrar till kunskapsutvecklingen inom området hållbar utveckling, och anknyter till ett urval av SCB:s
indikatorer: "Hållbar konsumtion och produktion", "Miljö och klimat" och "Global utveckling".
Förståelse för och grundläggande kunskaper inom området är centralt för utvecklingen av det
hållbara samhället.”

Projektdelen är alltså knuten till ämnesområdet ”hållbar utveckling”. Enligt rektorsbeslut ska
alla program på LTH innehålla kurser med anknytning till detta ämnesområde. Vi har i
samråd med utbildningsnämnden valt att låta projektdelen ha denna anknytning. Eftersom
baskunskaper i termodynamik är nödvändig för att kunna diskutera energi- och miljöproblem
känns det naturligt att göra denna koppling. Begreppet ”hållbar utveckling” är både löst
definierat samt väldigt omfattande vilket innebär att vi enbart kommer att kunna belysa
aspekter med anknytning till fysiken.

Teoridelen ger både en grundläggande teori men också en del tillämpningar, som är valda
främst för att illustrera teorin men även för att de är viktiga inom naturvetenskap/teknik.
Tillämpningarna kommer från vitt skilda områden inom fysik, teknik och vardagsliv. Det som
utmärker termodynamiken är att den är väldigt allmängiltig, därför finns det tillämpningar
överallt – från Big Bang till kylskåpet i köket! Albert Einstein har uttryckt det så här:

“A theory is more impressive the greater the simplicity of its premises, the more different kind
of things it relates, and the more extended its area of applicability. Therefore the deep
impression that classical thermodynamics made upon me. It is the only physical theory of
universal content which I am convinced will never be overthrown, within the framework of
applicability of its basic concepts.”

Här kommer mer fakta om denna kurs:

Vilka förkunskaper krävs? Du behöver kunna både en- och flerdimensionell analys.
Grundläggande begrepp från mekaniken som energi, krafter och arbete. Det mest
grundläggande av kvantmekaniken som t ex att det finns diskreta energitillstånd. När vi
använder kvantmekanik kommer begreppen att repeteras.

Kursens plats i utbildningen. Kursen förbereder för fortsatta studier i atom-, förbrännings-,
laser- och fasta tillståndets fysik. Termodynamik är en av grunderna i de flesta områden av

1
fysiken vilket gör att denna kurs är en viktig del av den ”allmänbildning i fysik” som alla
tekniska fysiker måste ha.

Pedagogisk grundtanke med detta kompendium. En central idé är att med att med enkla
exempel belysa det slumpmässiga som ”styr” system med många partiklar. En förhoppning är
att du på detta sätt kan få en intuitiv förståelse för entropibegreppet som är centralt för
förståelsen av termodynamikens andra huvudsats. Exemplen i kursen är valda både för att de
belyser viktiga tillämpningar och för att på ett tydligt sätt illustrera hur ”fysiken fungerar”.
Det finns exempel som kan tyckas vardagliga och triviala, men ha då i åtanke att exemplen är
valda för att öka förståelsen snarare än för att visa på en viktig tillämpning. Naturligtvis
saknas inte viktiga tillämpningar – ur teknisk synpunkt är avsnittet om värmemotorer och
värmepumpar särskilt betydelsefulla medan t ex gasers egenskaper och magnetism är viktiga
från en fysikalisk utgångspunkt. Ur både fysikalisk, teknisk och miljömässig synpunkt är
avsnittet om svartkroppsstrålning betydelsefullt – där vi bland annat ger en beskrivning av
växthuseffekten. För den som är intresserad av dessa frågor kan projektstudier ge en
fördjupning både av kunskaper och förståelse.

Fortsättningskurs. För den som vill fördjupa sina kunskaper inom detta område finns det en
fortsättningskurs: TERMODYNAMIK OCH STATISTISK FYSIK, FMF150. För den som
specialiserar sig inom fysikområdet ger denna fortsättningskurs viktiga förkunskaper för flera
andra fortsättningskurser.

Referenslitteratur.

Schroeder, D.V.: An Introduction to Thermal Physics, Addison Wesley Longman, 2000.

Denna bok är kurslitteratur på fortsättningskursen. Den har en ordentlig genomgång av både
teori och tillämpningar på en något mer avancerad nivå än detta kompendium.

Kjellander, Roland: Vad är drivkraften i molekylernas värld?, Studentlitteratur, 2002. En

elementär bok skriven för kemister som främst syftar på att ge intuitiv förståelse av
grundbegrepp som entropi och temperatur.

Bilder: Bilderna i detta kompendium är antingen originalritade eller hämtade från sajter som
tillåter fritt utnyttjande av bilder t ex Wikipedia.

Detta är tredje upplagan. Förändringar är framförallt tillägg i kapitel 2 och 7. Stort tack till
Isak Lyckberg som hittat ett flertal tryckfel.

Vissa tillägg som normalt varit i ett appendix finns på kursens hemsida.

Lund augusti 2014, Gunnar Ohlén

2
2 Inre Energi, Värme och Arbete

Syftet med detta kapitel är att definiera dessa grundläggande begrepp. Vi kommer vidare att
postulera den grundläggande lagen om energins bevarande samt diskutera den ideala gasen.

Vi utgår från lagen om energins oförstörbarhet – termodynamikens först huvudsats:

Endast processer där energin bevaras är möjliga.

Vi gör ingen precis definition av begreppet energi utan nöjer oss med att ange de sätt som
man kan ändra energin i de system vi betraktar. Energi finns i många former: Kinetisk-,
potentiell-, …. osv. I termodynamiken slår vi ihop alla former av energi som finns i ett
system och kallar det för inre energi.

Inre energi: Den totala mängd energi som finns i ett system.

Den inre energin är alltså summan av all energi i systemet och betecknas med U. I en kropp –
antingen om den är i fast, flytande eller gasform - så är denna energi lika med summan av alla
enskilda partiklars rörelse- och potentiella energier. I en fast kropp är det väsentliga bidraget
till rörelseenergin partiklarnas vibrationer kring ett jämviktsläge, medan den potentiella
energin i kroppen härrör från partiklarnas växelverkan med varandra. I en gas däremot bidrar
partiklarnas rörelseenergi till den absolut största delen av den inre energin.

För att beskriva utbyte av energi mellan system och dess omgivning inför vi två begrepp,
värme och arbete.

Värme: Den energi som strömmar till ett system på grund av en temperaturskillnad mellan
system och omgivning.

Värme betecknas med Q och vi har konventionen att värmet räknas positivt då värme tillförs
systemet. Ordet värme används i vardagssammanhang oftast på annat sätt än i
termodynamiken. I termodynamiken undviker man ordet värmeenergi - i vardagliga samman-
hang menar man med detta ord förmodligen det vi kallar inre energi.

Arbete: Energi som tillförs systemet på annat sätt än värme. T ex mekaniskt arbete eller
genom att tillföra elektrisk energi.

Arbete betecknar vi med W, eventuellt med index för att markera vilken form av arbete som
avses. Vi har samma teckenkonvention för arbete som för värme, nämligen att W positivt om
den inre energin U ökar. Denna konvention känns naturlig inom fysik och kemi medan man i
vissa tekniska sammanhang t ex inom maskintekniken har omvänt tecken på W. En vanlig
form av arbete är så kallat tryck-volymarbete. För att illustrera denna form av arbete betraktar
vi en kolv som trycker ihop en gas.

3
En gas – markerat med grå färg - är instängd i en cylinder. Genom att röra kolven kan gasens volym
ändras.

Kolvens area betecknas med A och trycket i gasen med P. När kolven flyttas en sträcka dx
blir motsvarande arbete dW :

𝑑𝑊 = −𝑃 ∙ 𝐴 ∙ 𝑑𝑥 = −𝑃𝑑𝑉

För gasens volymändring gäller 𝑑𝑉 = 𝐴 ∙ 𝑑𝑥. Observera att arbetet är negativt om volymen
ökar. Vid en större förskjutning av kolven kan inte trycket antas vara konstant. Då gäller:
𝑉
𝑊 = − ∫𝑉 𝑓 𝑃𝑑𝑉 .
𝑖

Vi använder här standardindex för start- och sluttillstånd: 𝑉𝑖 står för initialvolymen medan
index f står för sluttillståndet (engelska final). Geometriskt kan man tolka arbete som arean
under kurvan i ett P-V-diagram. Mer om detta senare när vi visar hur man beräknar arbete.

För en process ger lagen om energins oförstörbarhet,

∆𝑈 = 𝑄 + 𝑊.

Eller i ord:

I en process är ökningen av den inre energin lika med summan av värme och arbete.

Observera att storheterna värme och arbete enbart är definierade för en process. Sådana
storheter kallas därför för processtorheter. Den inre energin däremot är ett exempel på en
tillståndsstorhet – en sådan storhet är definierad vid varje tidpunkt för ett system. Exempel på
andra tillståndsstorheter är temperatur, densitet och tryck.

2.2 Ideal gas

Ett viktigt exempel inom termodynamiken är den ideala gasen. Du kommer att stöta på den i
olika former senare i dina studier på F-programmet, t ex i fasta tillståndets fysik behandlar
man ideala kvantgaser av elektroner. Det som är utmärkande för en ideal gas är att man
bortser från växelverkan mellan partiklarna i gasen. För tunna gaser vid hög temperatur är
detta ofta en utmärkt approximation. Gasens inre energi består då enbart av partiklarnas
sammanlagda rörelseenergi. Genom att studera hur partiklarna stöter mot behållarens vägg

4
ska vi härleda samband mellan tryck och energi för en sådan gas. Eftersom vi till en början
enbart intresserar oss för masscentrums rörelse är det enklast att föreställa sig att gasen består
av atomer som är har sfärisk form. Sådana gaser kallar vi för enatomiga vilket innebär att
molekylen endast består av en atom t ex en heliumgas. Låt oss starta med att betrakta en atom
som far runt i en behållare i form av ett rätblock. Atomen rör sig rätlinjigt mellan elastiska
studsar mot väggen. Det liknar alltså en tredimensionell biljard.

En av gaspartiklarna i en ideal gas. Genom stötar mot väggen uppkommer ett tryck på väggen. Vi
förutsätter att stötarna är elastiska och att de följer samma reflexionslag som i optiken.

När partikeln stöter mot den högra väggen överförs en impuls till väggen som kan beräknas
om vi känner stöttid och ändringen i partikelns rörelsemängd.

Före stöten har partikeln rörelsemängden i x-riktningen: 𝑝𝑥 = 𝑚𝑣𝑥 . Här betecknar m atomens
massa och 𝑣𝑥 hastighetens x-komponent. Vid stöten ändras x-komponenten av rörelse-
mängden så att (𝑝𝑥 )𝑒𝑓𝑡𝑒𝑟 = −𝑝𝑥 . Förändringen blir alltså:

∆𝑝𝑥 = (𝑝𝑥 )𝑒𝑓𝑡𝑒𝑟 − (𝑝𝑥 )𝑓ö𝑟𝑒 = −2𝑝𝑥 .

𝑑𝑝𝑥 ∆𝑝𝑥 ∆𝑝𝑥
Kraften på partikeln från väggen ges av 𝐹𝑥 = = = , 𝜏 är stöttiden.
𝑑𝑡 ∆𝑡 𝜏

t

𝜏
Kraften på partikeln från den högra väggen. Med jämna tidsintervall t stöter partikeln mot väggen och
vi får en kort stöttid men relativt stor kraft. För att beräkna trycket använder vi tidsmedelvärdet av
dessa stötkrafter – markerat streckat i bilden.

5
Under tidsintervallet ∆𝑡 = (2𝐿)/𝑣𝑥 stöter partikeln precis en gång på den högra väggen,
eftersom det tar denna tid för partikeln att komma tillbaka till den högra väggen igen. Det är
bara rörelsen i x-led som avgör denna tid eftersom stötarna mot de andra väggarna inte
påverkar hastigheten i x-led. L betecknar lådans sidolängd. För att beräkna partikelns tryck på
lådan beräknar vi medelkraften på väggen dvs den konstanta kraft som har samma
tidsmedelvärde som stötkrafterna. Observera även att kraften på väggen har omvänt tecken
mot väggens kraft på partikeln. Trycket blir

−𝐹𝑥 −(−2𝑝𝑥 ) 2𝑝𝑥 𝑝𝑥 ∙𝑣𝑥 𝑚𝑣𝑥2

𝑃= = = 2𝐿 = = .
𝐴 𝐴∙∆𝑡 𝐴∙( ) 𝐴∙𝐿 𝑉
𝑣𝑥

Där V betecknar rätblockets volym. Detta är kraften från en enda partikel, om det finns totalt
N stycken partiklar i behållaren blir trycket
̅̅̅2̅
𝑚𝑣 𝑥
𝑃=𝑁 . (*)
𝑉

Här betecknar ̅̅̅

𝑣𝑥2 medelvärdet över alla partiklar av 𝑣𝑥2 . Alla partiklar har inte samma
hastighet utan den är fördelad enligt en statistisk lag (Maxwell-Boltzmann hastighets-
fördelning). Av symmetriskäl gäller för medelvärdena att ̅̅̅
𝑣𝑥2 = ̅̅̅ ̅̅̅
𝑣𝑦2 = 𝑣 2
𝑧 . Då gäller det att

̅̅̅ ̅̅̅
𝑣2 = 𝑣 2 ̅̅̅2 ̅̅̅2 ̅̅̅2
𝑥 + 𝑣𝑦 + 𝑣𝑧 = 3𝑣𝑥 .

Vidare gäller att de enskilda partiklarnas kinetiska energi i medeltal ges av sambandet

̅̅̅2 3
𝑚𝑣
̅̅̅̅̅
𝐸𝑘𝑖𝑛 = ̅̅̅
= 𝑚𝑣 2
𝑥.
2 2
Eftersom all energi i den ideala gasen är kinetisk energi så blir den inre energin:
3
̅̅̅̅̅
𝑈 = 𝑁𝐸 𝑘𝑖𝑛 = 2 𝑃𝑉. (**)

där vi i sista ledet har använt uttrycket *.

Erfarenhetsmässigt gäller den ideala gaslagen: 𝑃𝑉 = 𝑛𝑅𝑇, där n är antalet mol i gasen, R är
en konstant och T temperaturen Vi använder tills vidare begreppet temperatur utan någon
exakt definition – den kommer senare. Temperaturen som betecknas med stort T ska alltid
uppfattas som absolut temperatur, alltså i enheten K. Det är vanligare i fysiken att räkna med
antalet partiklar istället för med mol. Man inför Boltzmanns konstant k enligt: 𝑁𝑘 = 𝑛𝑅, där
N är antalet partiklar i gasen. Då kan gaslagen skrivas enligt 𝑃𝑉 = 𝑁𝑘𝑇. En jämförelse med
formeln ** ger att den inre energin ges av

3
𝑈= 𝑁𝑘𝑇.
2
Detta viktiga samband gäller för enatomiga gaser dvs gaser där partiklarna inte är molekyler i
vanlig mening utan fria atomer. Om gasen består av molekyler blir det mer komplicerat
beroende på att molekyler kan rotera och vibrera. Dessa rörelseformer bidrar också till gasens

6
inre energi. För dessa gaser gäller följande samband som vi kommer att diskutera senare i
kursen:
𝑓
𝑈 = 2 𝑁𝑘𝑇.

Konstanten f har värdena

𝑓 = 3 för enatomig gas

𝑓 = 5 för gas av tvåatomiga molekyle𝑟

För de enskilda partiklarna i gasen gäller att energin för masscentrums rörelse i medeltal är:
3
𝐸𝑘𝑖𝑛 = 2 𝑘𝑇. Detta uttryck gäller oberoende av vilka molekyler som gasen består av.

Exempel

Vad är farten hos en luftmolekyl vid rumstemperatur?

____________________________________________________________

Värdet på Boltzmanns konstant är 𝑘 = 1.38 ∙ 10−23J/K.

Vi räknar på en kvävemolekyl som har massan 𝑚 ≈ 28 ∙ 1.7 ∙ 10−27 kg. En

kvävemolekyl innehåller 28 nukleoner som vardera har massan ≈ 𝑢.
3 1 ̅̅̅2 . Man
Den kinetiska energin kan uttryckas på två sätt: 𝐸𝑘𝑖𝑛 = 2 𝑘𝑇 = 2 𝑚𝑣
3𝑘𝑇
finner att 𝑣̅ = √̅̅̅
𝑣 2 = √ 𝑚 ≈ 500m/s. Observera att vid beräkning av enbart
den kinetiska energi som är förenat med translationsrörelsen används inte f = 5.

Kommentar om temperatur

Temperatur är ett viktigt begrepp inom termodynamiken som vi kommer att definiera senare i
kursen. Den viktigaste egenskapen hos temperaturen är att den rangordnar kroppar efter deras
”vilja” av avge värme. ”Temperaturen är ett mått på en kropps benägenhet att avge värme.”
En vanlig missuppfattning är att kroppar med hög temperatur har mer inre energi än kroppar
med lägre temperatur. ”En liter 50-gradigt vatten har högre inre energi än en kopp med hett
kaffe”. Det enda som gäller här är att samma kropp har mer energi om dess temperatur höjs.
Mer om allt detta senare.

2.3 Värmekapacitet och entalpi

Den inre energin hänger ihop med temperaturen – erfarenhetsmässigt gäller att inre energin
ökar när kroppens temperaturen stiger. För att ange hur mycket den inre energin ökar inför

7
man begreppet värmekapacitet. Experimentellt mäter man denna storhet genom att tillföra
kroppen värme och mäta temperaturhöjningen. Detta experiment kan göras under olika
betingelser t ex kan volymen hållas konstant. Speciellt för fasta kroppar är det enklare att
göra experimentet då trycket är konstant. Låt oss börja med att definiera värmekapacitet vid
konstant volym enligt
𝑄
𝐶𝑉 = ∆𝑇.

Q är tillförd värme och ∆𝑇 motsvarande temperaturhöjning.

Innan vi går vidare ska vi införa en konvention för partiella derivator. I matematiken är ni
𝜕𝑓
vana att skriva 𝜕𝑥. När denna partiella derivata beräknas ska den andra variabeln, oftast y,
hållas konstant. I termodynamiken är det väldigt viktigt att veta vilken annan variabel som
ska hållas konstant vid deriveringen, därför sätter man ut den variabel som ska vara konstant
𝜕𝑓
som index. Exempel (𝜕𝑥 ) .
𝑦

Åter till diskussionen av värmekapacitet. När volymen är konstant gäller att W = 0. Första
huvudsatsen ger att ∆𝑈 = 𝑄 + 𝑊 = 𝑄 + 0 = 𝑄. Alltså
𝑄 ∆𝑈 𝜕𝑈
𝐶𝑉 = (∆𝑇) = ( ∆𝑇 ) = ( 𝜕𝑇 ) .
𝑉 𝑉 𝑉

Vi antar att temperaturökningen är så liten att vi inte behöver skilja på differenskvoten och
derivatan. Om vi istället mäter värmekapaciteten vid konstant tryck så kommer kroppen,
speciellt om det är en gas, att utföra ett tryck-volymarbete på omgivningen. Första
huvudsatsen ger då att

∆𝑈 = 𝑄 − 𝑃∆𝑉, 𝑄 = ∆𝑈 + 𝑃∆𝑉.

Värmekapaciteten vid konstant tryck blir då

𝑄 ∆𝑈+𝑃∆𝑉 𝜕𝑈 𝜕𝑉
𝐶𝑃 = (∆𝑇) = ( ) = ( 𝜕𝑇 ) + 𝑃 (𝜕𝑇 ) .
𝑃 ∆𝑇 𝑃 𝑃 𝑃

Den sista termen i detta uttryck beskriver det arbete som kroppen utför på omgivningen när
den expanderar på grund av ökningen av temperaturen. All värme som tillförs används alltså
inte för att höja temperaturen utan en del av energin som tillförs kroppen används till att
utföra ett arbete på omgivningen. Detta innebär att 𝐶𝑃 > 𝐶𝑉 .

Två sätt att mäta värmekapaciteten, vid konstant tryck (till höger) eller vid konstant volym. I den högra
cylindern är trycket konstant eftersom kolven är fritt rörlig.

8
 𝑓 𝑓
För ideala gaser gäller att den inre energin ges av 𝑈 = 2 𝑁𝑘𝑇 = 2 𝑛𝑅𝑇. Värmekapaciteten
vid konstant volym blir
𝜕 𝑓 𝑓
𝐶𝑉 = (𝜕𝑇 (2 𝑛𝑅𝑇)) = 2 𝑛𝑅.
𝑉

Om trycket hålls konstant får vi

𝑓 𝑛𝑅𝑇
𝜕𝑈 𝜕𝑉 𝜕 𝑛𝑅𝑇 𝜕 𝑓
𝐶𝑃 = ( 𝜕𝑇 ) + 𝑃 (𝜕𝑇 ) = ( 2
) +𝑃( 𝑃
) = 2 𝑛𝑅 + 𝑛𝑅.
𝑃 𝑃 𝜕𝑇 𝜕𝑇
𝑃 𝑃

Som synes är värmekapaciteten proportionell mot substansmängden. Därför definierar man

specifik värmekapacitet eller värmekapacitivitet enligt

𝐶𝑉
𝑐𝑉 = .
𝑚
Motsvarande gäller för 𝑐𝑃 . m = massan. Inom kemin räknar man naturligtvis med mol istället
för massan. Enheten för specifik värmekapacitet är J/(kg∙K). Eftersom enbart temperatur-
differenser är av vikt här kan man även ange temperaturen i grader Celsius.

För den ideala gasen beror som synes inte värmekapaciteten på temperaturen. Detta gäller
vanligtvis även för fasta material och vätskor om man inte rör sig över stora temperatur-
intervall.

I många sammanhang är trycket konstant vid en process. För att slippa hålla reda på tryck-
volymarbetet inför man storheten entalpi som betecknas med H, 𝐻 = 𝑈 + 𝑃𝑉. Speciellt för
kemiska beräkningar är entalpin användbar eftersom volymen ofta ändras vid kemiska
reaktioner. Eftersom

𝜕𝐻 𝜕𝑈 𝜕𝑃𝑉 𝜕𝑈 𝜕𝑉
( ) =( ) +( ) = ( ) +𝑃( )
𝜕𝑇 𝑃 𝜕𝑇 𝑃 𝜕𝑇 𝑃 𝜕𝑇 𝑃 𝜕𝑇 𝑃
𝜕𝐻
så gäller att 𝐶𝑃 = ( 𝜕𝑇 ) .
𝑃

För att exemplifiera begreppet jämvikt ska vi studera ett exempel på en process där två
kroppar med olika temperatur bringas i termisk kontakt med varandra. En mycket viktig
egenskap hos temperaturen är att vid naturliga processer så strävar naturen efter att utjämna
temperaturdifferenser. När jämvikt råder finns inte längre några temperaturskillnader.

Exempel

Två kroppar med värmekapaciteter 𝐶1 och 𝐶2 där 𝐶2 = 1.25𝐶1 har från början
temperaturerna 320 resp 400 K. Kropparna bringas i termisk kontakt. Vad blir
sluttemperaturen när jämvikt råder?
____________________________________________________________

9
 Eftersom detta exempel visar viktiga grundläggande begrepp är vi extra
noggranna och tydliga i denna lösning.

Start

320 K 400 K

Från början har vi de båda kropparna åtskilda – båda med var sin temperatur.

Genom att låta kropparna få kontakt kan värme strömma mellan kropparna. Om
vi väntar tillräckligt länge kommer kropparna att ha samma temperatur –
jämvikt råder.

Samma temperatur = T

För att bestämma sluttemperaturen T beräknar vi den värmemängd som

strömmar mellan kropparna. Kropp 1 kommer att tillföras värme, därför är 𝑄1
positivt medan 𝑄2 är negativt.

Värmet beräknas enligt

𝑄1 = 𝐶1 ∙ (𝑇 − 320),

𝑄2 = 𝐶2 ∙ (𝑇 − 400).

Eftersom vi förutsätter att inget energiutbyte skett med omgivningen gäller att
𝑄1 + 𝑄2 = 0 vilket ger att

𝐶1 ∙ (𝑇 − 320) = 1.25𝐶1 ∙ (400 − 𝑇).

Man finner att T = 364 K.

_______________________________________________________________

Normalt är att när man tillför värme så ökar temperaturen. Ett viktigt undantag från detta är
fasomvandlingar. Temperaturen är konstant t ex när is smälter eller vatten kokar. Låt oss

10
beskriva ett experiment där en vätska värms och förångas. Vi ordnar försöket så att trycket är
konstant under processen.

Förångning av vätska vid konstant tryck. Systemet som består av vätska och gas är innesluten i en
behållare med en lättrörlig kolv. Kolven är belastad med en vikt som säkerställer att trycket är konstant.
Genom värmning övergår alltmer av vätskan i gasform. Substansen delas upp i två delar – vätska med
hög densitet i botten och gas med låg densitet som fyller den övre delen av behållaren.

I initialtillståndet är det enbart vätska i kärlet. Genom värmning höjs temperaturen till dess att
förångning startar. Det sker ingen ytterligare temperaturhöjning utan den tillförda värmen
åtgår dels till förångning och dels till att utföra arbete på omgivningen. Arbetet består i att
lyfta kolven. Processerna beskrivs i nedanstående diagram.

Temperatur

1 2 3

tid

Temperaturförloppet vid förångning med konstant tryck. I delprocess 1 sker uppvärmning av enbart
vätska. Under delprocess 2 är temperaturen konstant medan förångningen sker. Under denna process är
det jämvikt mellan vätske- och gasfas. I början av delprocess 3 har all vätska förångas och gasen
uppvärms.

Fasomvandlingsentalpin L definieras som den mängd värme som krävs för att överföra 1 kg
av ett ämne från en fas till en annan. Alltså

11
 𝑄
𝐿 = 𝑚.

Andra benämningar är smältvärme och ångbildningsvärme.

Varierar man trycket kommer man att finna att temperaturen för förångning kommer att bero
av temperaturen – när trycket stiger så höjs kokpunkten. Sambandet mellan tryck och
kokpunkten kallas för ångtryckskurvan. I nedanstående diagram är ångtryckskurvan den
kurva som skiljer vätske- och gasfasen.

Fasidagram för vatten. Vid jämvikt har substansen det aggregationstillstånd som ges av diagrammet. T
står för trippelpunkten och C för den kritiska punkten. Ovanför C är det ingen avgörande skillnad
mellan vätske- och gasfas. Om man har en process där temperaturen stiger och trycket är över den
kritiska punkten temperatur så sker ingen separation i en av substansen i en del med hög densitet(vätska)
och en del med låg densitet (gas).

Nu ska vi behandla begreppet relativ fuktighet. Antag att vi har en vätska i botten av ett kärl
vid en viss temperatur. För att jämvikt ska råda kommer en viss del av vätskan att övergå i
gasform. Processen sker så länge som trycket i gasfasen är under ångtrycket vid den aktuella
temperaturen. Denna förångningsprocess störs inte nämnvärt om det finns luft ovanför
vattenytan. Detta beror på att luft kan, i detta sammanhang, betraktas som en ideal gas vilket
innebär att man kan försumma växelverkan mellan luftmolekylerna och vattenmolekylerna.
Man kan säga att de bägge gaserna inte ”märker av” varandra. Trycket för vattenångan i
luften är alltså samma som om det varit enbart vattenånga. Gasens tryck blir summan av de
båda gasernas tryck – man inför begreppet partialtryck för att ange trycket hos en komponent
av en blandning av gaser. Den relativa luftfuktigheten är kvoten mellan ångans partialtryck
och mättnadsångtrycket vid den aktuella temperaturen. Den relativa fuktigheten talar alltså
om hur mycket vattenånga luften innehåller i förhållande till hur mycket vattenånga luften
kan innehålla vid en viss temperatur. Eftersom mättnadsångtrycket är temperaturberoende så
beror även den relativa fuktigheten av temperaturen. Kyler man luften så ökar den relativa
fuktigheten trots att mängden vattenånga i luften inte ändras. Om man kyler en blandning så
att den relativa fuktigheten blir större än 100%, så övergår en del av vattenångan till vatten –

12
det bildas vattendroppar, antingen i luften eller på fria ytor. Mättnadsånghalten vid olika
temperaturer framgår av diagrammet nedan.

2.4 Expansion och kompression av en ideal gas

I många sammanhang inom fysik och teknik behöver man beräkna arbete och värme i
processer där gaser expanderar eller komprimeras. Vi ska nu gå igenom två specialfall, dels
när temperaturen är konstant och dels när det inte sker något värmeutbyte med omgivningen.
Dessa processer benämns isoterma resp. adiabatiska. För att beräkna arbetet använder vi
uttrycket
𝑉
𝑊 = − ∫𝑉 𝑓 𝑃𝑑𝑉 .
𝑖

13
Om man ritar processen i ett P-V-diagram så blir arbetet arean i detta diagram eventuellt med
ombytt tecken.

Låt oss först betrakta en isoterm process där gasen i en cylinder komprimeras av en kolv. När
kolven förs inåt stiger temperaturen något. För att hålla temperaturen konstant måste vi leda
bort värme genom att kyla cylindern. Detta innebär att i praktiken måste kompressionen gå
långsamt för att man med god noggrannhet ska kunna betrakta gasens temperatur som
konstant.

För en ideal gas gäller att den inre energin U enbart beror av temperaturen, 𝑈 = 𝑈(𝑇). Om
temperaturen är konstant är alltså ∆𝑈 = 0. Enligt första huvudsatsen gäller då att 𝑄 + 𝑊 = 0.
Arbetet blir
𝑉 𝑉 𝑁𝑘𝑇 𝑉 1 𝑉
𝑊 = − ∫𝑉 𝑓 𝑃𝑑𝑉 = − ∫𝑉 𝑓 𝑑𝑉 = −𝑁𝑘𝑇 ∫𝑉 𝑓 𝑉 𝑑𝑉 = 𝑁𝑘𝑇ln 𝑉 𝑖 .
𝑖 𝑖 𝑉 𝑖 𝑓

För värmet gäller att 𝑄 = −𝑊.

I den adiabatiska processen sker inget värmeutbyte med omgivningen. För snabba processer t
ex kompressionen i en vanlig bilmotor är det en mycket god approximation att försumma
värmeutbytet med omgivningen. Det gäller alltså att Q = 0 och därmed att ∆𝑈 = 𝑊. Låt oss
betrakta en liten kompression:
𝑓 𝑓
𝑈 = 2 𝑁𝑘𝑇 ⟹ 𝑑𝑈 = 2 𝑁𝑘𝑑𝑇 = 𝑑𝑊 = −𝑃𝑑𝑉.

Kombineras detta uttryck med den ideala gaslagen får vi

𝑓
𝑁𝑘𝑑𝑇 = −𝑃𝑑𝑉 𝑓 𝑁𝑘𝑇
2 ⟹ 2 𝑁𝑘𝑑𝑇 = − 𝑑𝑉.
𝑉
𝑃𝑉 = 𝑁𝑘𝑇
En förenkling ger uttrycket
𝑓 𝑑𝑇 𝑑𝑉
=− .
2 𝑇 𝑉

Integration av båda sidorna från start till sluttillståndet ger

𝑓 𝑇 𝑉 𝑓/2 𝑓/2
ln 𝑇𝑓 = −ln 𝑉𝑓 ⟹ 𝑉𝑓 ∙ 𝑇𝑓 = 𝑉𝑖 ∙ 𝑇𝑖 .
2 𝑖 𝑖

14
Detta kan uttryckas som att under en adiabatisk process är 𝑉 ∙ 𝑇𝑓/2 = konstant. Genom att
utnyttja den ideala gaslagen kan man också få ett samband mellan tryck och volym. För
härledning se övningarna!

𝑉 𝛾 𝑃 = konstant.
𝑓+2
Exponenten 𝛾 ges av 𝛾 = och kallas för den adiabatiska exponenten. Allmänt gäller
𝑓
𝐶
𝛾 = 𝐶𝑃 .
𝑉

Exempel

I en dieselmotor komprimeras luften så att 𝑉𝑓 = 𝑉𝑖 /17. Inom motortekniken

säger man då att kompressionstalet är 17:1. Vad blir temperaturen vid slutet av
kompressionsfasen? Man kan räkna med att starttemperaturen är 18 𝑜C .
____________________________________________________________

Först konstaterar vi att luft är en tvåatomig gas eftersom huvudbeståndsdelarna i

luft, kväve och syre, båda har molekyler med två atomer. Vi ska alltså sätta
faktorn f = 5 i formlerna. En omskrivning ger:

5/2 2/5
𝑉𝑖 𝑇 𝑉
= ( 𝑇𝑓 ) som ger 𝑇𝑓 = 𝑇𝑖 ∙ (𝑉 𝑖 ) = (273 + 18) ∙ 172/5 K = 904 K
𝑉𝑓 𝑖 𝑓

Som vi ser är temperaturen i gasen precis före antändning i en dieselmotor ungefär 600 𝑜C .
En sådan motor fungerar så att bränslet sprutas in i cylindern när gasen har komprimerats till
sin minsta volym och temperaturen är hög. Denna höga temperatur gör att bränsle-
luftblandningen antänds ”av sig själv”. I en vanlig bilmotor, s k ottomotor, antänds gasen i
cylindern genom att ett tändstift startar förbränningen. Man kan inte ha ett högt
kompressionstal i en sådan motor eftersom det i så fall skulle ske en självantändning innan
kolven nått toppläget. Verkningsgraden för en kolvmotor ökar med högre kompressionstal.
Det är därför dieselmotorn som kan ha högt kompressionstal har lägre bränsleförbrukning än
en vanlig bensinmotor. I ett senare kapitel om värmemaskiner beskrivs mer detaljerat hur
diesel- och ottomotorer fungerar.

15
Övningsuppgifter

Till alla övningar finns facit. För de övningar som är markerade med * finns dessutom
lösningar som du hittar efter facit!

1 Man har en blandning av syrgas och vätgas i en behållare. Beräkna

medelvärdet av den kinetiska energin och medelfarten (dvs √𝑣̅̅̅2 ) för
molekylerna av de båda gaserna om temperaturen är 20 𝑜C .
Det är ett litet hål i behållaren så att gasen sakta sipprar ut ur behållaren.
Hur ändras förhållandet mellan den båda gaserna på grund av hålet?

2 En liten baby ska bada. Föräldrarna har gjort ett bad med 20 liter vatten. De
mäter temperaturen till 45 𝑜C vilket är för varmt för det stackars barnet. Hur
många liter kranvatten ska de hälla i badet för att få den rätta temperaturen
som är ca 36 𝑜C ? Vattnet i kranen har temperaturen 6 𝑜C .

3 Kan man höja temperaturen hos en kropp utan att värma den?

4 * Du har ett glas med dryck som har samma termiska egenskaper som
vatten. Drycken har volymen 20 cl och temperaturen 14 𝑜C . Du vill kyla
drycken till 4 𝑜C Hur stor isbit ska du lägga i drycken?

5 Betrakta atmosfären och antag att den kan approximeras som en ideal gas
med konstant temperatur – egentligen en ganska grov modell. Bestäm
trycket som funktion av höjden över marken.

Ledning: Låt z-axeln peka rakt upp och betrakta en skiva av atmosfären
med tjockleken ∆𝑧. Trycket på ovansidan av skivan är 𝑃(𝑧 + ∆𝑧) och på
undersidan 𝑃(𝑧). Använd detta för att härleda en differentialekvation som
ger trycket som funktion av höjden.

6 Varför är 𝐶𝑃 ≈ 𝐶𝑉 för fasta kroppar medan det för gaser är en signifikant

skillnad mellan dessa båda storheter?

7 * En ideal gas är instängd i en cylinder. Den genomgår följande processer:

Först expanderar den med konstant tryck från 𝑉𝑖 till den dubbla volymen –
delprocess A. Sedan under delprocess B återförs gasen till
ursprungsvolymen med konstant temperatur. I den sista delprocessen, C,
hålles volymen konstant medan trycket minskar till gasen når
begynnelsetillståndet. (En följd av processer som återvänder till
starttillståndet kallas för en kretsprocess.)

16
 a Rita processerna i ett P-V-diagram.

b Avgör, med motivering, om storheterna 𝑊, 𝑄, ∆𝑈 är positiva, negativa

eller = 0 i de tre delprocesserna.

c Beräkna 𝑊, 𝑄, ∆𝑈 i de olika delprocesserna om begynnelsetemperaturen

är 𝑇0 och gasen är en mol av kväve.

8 Avgör, med motivering, om storheterna 𝑊, 𝑄, ∆𝑈 är positiva, negativa eller

= 0 i de fyra delprocesserna som ges av följande diagram. Gasen antages
vara ideal.

P C

D B

9 Betrakta två identiska gaser som har samma begynnelsetillstånd givna av

temperatur och volym, 𝑇𝑖 resp. 𝑉𝑖 . Den ena gasen expanderar isoterm
medan den andra gasen är värmeisolerad mot omgivningen så att dess
expansion sker adiabatiskt. Båda gaserna expanderar så att slutvolymen är
dubbla startvolymen. Gaserna är monoatomiska och har substansmängden 2
mol.

a Rita de båda processerna i ett P-V-diagram.

b Bestäm tecknen på 𝑊, 𝑄, ∆𝑈.
c Beräkna dessa storheter kvantitativt.

10 Det är 20 grader ute och den relativa luftfuktigheten är 50%. Hur mycket
vatten finns det då i en kubikmeter luft? Hur mycket ska temperaturen
sjunka för att luft-fuktigheten ska stiga till 100%.

17
Facit

1 Kinetisk energi = 3.8 ∙ 10−2 eV = 6.1 ∙ 10−21 J. Samma för båda

Medelfart 1900 m/s (väte) och 475 m/s (syre).
Eftersom de snabbare vätemolekylerna träffar hålet oftare kommer andelen
vätgas i blandningen att minska med tiden.

2 6 liter

3 Om du t ex gnider händerna mot varandra känns det varmt utan att värme
överförs till händerna. I detta falla är det mekanisk energi som övergår i inre
energi som i sin tur medför att temperaturen stiger i din hud. Ett annat
exempel är en spisplatta där elektrisk energi omvandlas till inre energi.

4 Isbiten ska väga 24 g.

𝑀𝑔
5 𝑃(𝑧) = 𝑃(0)exp(− 𝑅𝑇 𝑧) där M är massan av en mol luft.

6 Både fasta kroppar och vätskor utvidgar sig mycket lite när temperaturen
ökas vilket innebär att tryck- volymarbetet blir försumbart då en sådan
kropp uppvärms.

7 a

C B

W Q ∆𝑈
A <0 >0 >0
B >0 <0 =0
C =0 <0 <0

18
 c
W ∆𝑈
A −𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 5𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 /2
B 𝑅𝑇𝑖 2ln2 = 0
C =0 −5𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 /2

Värmet Q, ges av 𝑄 = ∆𝑈 − 𝑊.

8 a
W Q ∆𝑈
A <0 >0 >0
B =0 >0 >0
C >0 <0 <0
D =0 <0 <0

9 a

b Isoterm: 𝑊 < 0, ∆𝑈 = 0, 𝑄 > 0. Adiabat: 𝑄 = 0, ∆𝑈 = 𝑊 < 0.

2
C Isoterm: 𝑄 = 2𝑅𝑇ln2 = −𝑊. Adiabat: ∆𝑈 = 𝑊 = −3𝑅𝑇𝑖 (1 − 2−3 ).

10 Använd diagrammet på sidan 13. Ca 9g och 10 0𝐶 .

19
Lösningar till *-markerade uppgifter.

4 För att kyla vattnet måste värmemängden Q lämna vattnet.

𝑄 = (14 − 4) ∙ 0.2 ∙ 4.18 kJ = 8.36 kJ.
Isen har massan m. Först smälter isen sedan värms smältvattnet upp från 0 till
4 𝑜C .
Den värmemängd som tillförs isen är samma som den värmemängd som
drycken avgivit. Detta samband ger att 𝑚 ∙ 334 + 4 ∙ 𝑚 ∙ 4.18 = 8.36 ∙ 103 .
Uträkning ger att m = 24 g

7 b Process A: Vid expansion utfört gasen ett arbete, alltså är W < 0. Trycket är
konstant medan volymen ökar. Ideala gaslagen ger då att temperaturen också
ökar, vilket innebär att den inre energin växer. Alltså ∆𝑈 > 0. Första
huvudsatsen, ∆𝑈 = 𝑄 + 𝑊ger att 𝑄 > 0.
Process B: Temperaturen är konstant vilket medför att inre energin också är
konstant (gäller allmänt för ideala gaser). Alltså ∆𝑈 = 0. Vid kompression är W
> 0. Första huvudsatsen ger att 𝑄 = − 𝑊.
Process C: Volymen är konstant vilket innebär att W = 0. Eftersom trycket
minskar så minskar även temperaturen och därmed gäller att ∆𝑈 < 0. Första
huvudsatsen ger att även Q < 0.

c För process A gäller att 𝑊 = − ∫ 𝑃𝑑𝑉 = −𝑃𝑖 ∙ (2𝑉𝑖 − 𝑉𝑖 ) = −𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 .

𝑓
För inre energin gäller att 𝑈 = 2 𝑛𝑅𝑇 (f = 5 eftersom kväve är en tvåatomisk
5
gas) som tillsammans med ideala gaslagen, 𝑃𝑉 = 𝑛𝑅𝑇 ger att 𝑈 = 2 𝑃𝑉. I detta
fall får vi
5 5 5
𝑃𝑖 ∙ (2𝑉𝑖 ) − 𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 = 𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖
∆𝑈 =
2 2 2
Process B: Vi behöver bara beräkna W. Det gäller att
𝑉 2𝑉𝑖 𝑅𝑇0
𝑊 = − ∫2𝑉𝑖 𝑃𝑑𝑉 = ∫𝑉 𝑑𝑉 = 𝑅𝑇0 ln2.
𝑖 𝑖 𝑉
I process B är den konstanta temperaturen 𝑇0 = 2𝑇𝑖 vilket ger svaret.
Process C. För den inre energin finner vi att
5 5 5
∆𝑈 = 2 ∙ 𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 − 2 ∙ (2𝑃𝑖 ) ∙ 𝑉𝑖 = − 2 ∙ 𝑃𝑖 ∙ 𝑉𝑖 .

20
3 Entropi och andra huvudsatsen

Syftet med detta kapitel är att införa entropibegreppet och ge grunden för den andra
huvudsatsen. Detta kapitel ger den teoretiska grunden för de senare kapitlen.

De termodynamiska lagarna handlar om vilka processer som kan ske. Energilagen säger att
enbart de processer där energin bevaras kan ske. Det finns många processer där energi
bevaras och som ändå aldrig observeras. Ett typiskt exempel är temperaturutjämning mellan
två kroppar. Betrakta igen exemplet på sid 10 där två kroppar med olika temperatur sätts i
termisk kontakt. Värme strömmar då från den varmare till den svalare kroppen tills de har
samma temperatur. Antag att vi kunde vända på tiden – ”spela filmen baklänges”. Då skulle
vi också få se en process där energin bevaras. Men vi vet av erfarenhet att värme strömmar
aldrig från en kropp med låg temperatur till en med högre temperatur. Det behövs alltså
ytterligare en regel i termodynamiken som enbart tillåter att värme strömmar från hög till låg
temperatur. Den regeln kallas termodynamikens andra huvudsats och har två centrala
begrepp, nämligen entropi och temperatur, som vi ska införa i detta kapitel. Man kan säga att
entropin håller reda på tidens riktning. Man kan också uttrycka det som att allt som kan
sprida sig gör det. Värme sprider sig tills alla temperaturskillnader är utjämnade,
koncentrationsskillnader dör ut osv. Om sådana spridningsprocesser handlar andra
huvudsatsen och det teoretiska hjälpmedlet för att beskriva det är entropin.

3.1 Entropi
För att introducera entropibegreppet ska vi betrakta en enkel modell av partiklar i en låda.
Partiklarna är fria att röra sig i hela lådan. Antag att vi bara är intresserade av läget och vill
veta antalet möjliga utfall av en lägesmätning. Denna lägesmätning är behäftad med en viss
onoggrannhet. För att illustrera detta ritar vi en bild med rutnät där bredden på varje ruta är
lika med mätonoggrannheten. För att göra det enkelt ritar vi en tvådimensionell men du kan
säkert föreställa dig en tredimensionell bild.

En partikel i en ”låda”. Lägesmätning med viss onoggrannhet ger att antalet möjliga utfall av mätningen
är samma som antalet rutor.

Vi gör ett antagande som är grundläggande:

21
Vid mätning är alla möjliga utfall lika sannolika.

Antal möjliga utfall av en lägesmätning på en partikel i lådan är samma som antalet rutor i
rutnätet och betecknas med Ω. Vi låter storleken på rutorna dvs mätonoggrannheten vara
oberoende av lådans volym, V. För att beräkna hur Ω beror av V låter vi volymen öka.
Antalet rutor i lådan och därmed även Ω blir proportionell mot volymen. Alltså gäller att
Ω ~ 𝑉.

Antalet tillstånd är en funktion av både antal partiklar och volym dvs 𝛺 = 𝛺(𝑉, 𝑁). Stoppar
vi in två partiklar i lådan och antar att de inte växelverkar (en ideal gas) så rör de sig
oberoende av varandra. För varje möjligt utfall av mätning på den ena partikeln finns det Ω
möjligheter för den andra partikeln. Alltså gäller det att Ω(, 2) = Ω(𝑉, 1) ∙ Ω(𝑉, 1) ~ 𝑉 2 .
Resonemanget kan utvidgas till N partiklar:

Ω(𝑉, 𝑁)~𝑉 𝑁 .

Vad händer om vi ändrar volymen genom att ta bort en mellanvägg i behållaren så att låta
partiklarna röra sig över ett större område? Denna process kallas för fri expansion.

Fri expansion. I den vänstra bilden är partiklarna instängda i ett litet område. Borttages väggen kan
partiklarna röra sig över hela lådan. De sprider sig över hela volymen och väntar vi tillräckligt länge
förväntar vi oss att de är jämnt fördelade över hela volymen. Detta innebär att sannolikheten är lika stor
att finna partiklarna i vilken ruta som helst.

Eftersom Ω(𝑉, 𝑁)~𝑉 𝑁 gäller det att

𝑉 𝑁
Ωefter = ( 𝑉𝑓 ) ∙ Ωföre .
𝑖

Då volymen ökar, Vf > Vi , gäller att Ωefter > Ωföre . Detta är typiskt för situationer där man ger
partiklarna större frihet så att de kan sprida sig över ett större område. Man uttrycker detta
ofta som att man tar bort ett tvångsvillkor. Mellanväggen tvingar ju partiklarna att hålla till i
den vänstra halvan

Vi inför entropi genom relationen

𝑆 = 𝑘lnΩ.

Här är k Boltzmanns konstant. Enheten för entropi är samma som enheten för k, nämligen
J/K. Då Ω(𝑉, 𝑁) = 𝐶 ∙ 𝑉 𝑁 där C är en konstant så gäller att

22
 𝑆 = 𝑘lnΩ = 𝑘ln(𝐶 ∙ 𝑉 𝑁 ) = 𝑘(ln𝐶 + 𝑁ln𝑉).

I exemplet med fri expansion gäller för entropin

𝑉𝑓
∆𝑆 = 𝑆efter − 𝑆före = 𝑘(𝑁ln𝑉𝑓 − 𝑁ln𝑉𝑖 ) = 𝑁𝑘ln ( ) > 0.
𝑉𝑖

I detta sammanhang är det lämpligt att införa begreppet irreversibel process (vi definierar en
reversibel process senare.) Ordet irreversibel betyder ordagrant icke-omvändbar. Och det är
precis vad begreppet innebär – sätter vi tillbaka väggen i bilden ovan så kommer ju inte gasen
att vara tillbaka i ursprungstillståndet. Processen kan inte vändas.

Beräkningen av entropiändringen i exemplet ovan visar på en allmän egenskap hos entropin.

Vid en irreversibel process ökar entropin.

Ett annat viktigt exempel på en irreversibel process är blandning av två gaser.

Två olika gaser är på var sin sida av en skiljevägg i en behållare. Man tar bort väggen och låter gaserna
blandas. Efter en tid är gaserna väl blandade. Sätter vi tillbaka skiljeväggen får vi inte tillbaka
ursprungstillståndet.

Vad blir entropiökningen i denna process? Vi förutsätter att bägge gaserna är ideala och att de
inte heller växelverkar med varandra. Vi kan då räkna på varje gas som om den andra gasen
inte finns.

För gas 1 gäller enligt det tidigare uttrycket

2𝑉
∆𝑆1 = 𝑁1 𝑘ln ( 𝑉 𝑖 ) = 𝑁1 𝑘ln2,
𝑖

och motsvarande för gas 2. Den totala entropiökningen blir

∆𝑆totalt = ∆𝑆1 + ∆𝑆2 = (𝑁1 + 𝑁2 )𝑘ln2.

I enlighet med den fundamentala principen ökar entropin i denna irreversibla process.

23
Vad är det som driver gasen att fylla hela behållaren? Det finns ingen kraft som driver den
enskilda partikeln att röra sig mot ”tomma delar” av lådan utan det är helt enkelt så att varje
partikel rör sig oberoende av de andra och deras sammantagna rörelser blir sådan att
partiklarna blir jämnt fördelade över hela den tillgängliga volymen. Det är ren sannolikhet
som avgör var partiklarna hamnar och som vi med stor noggrannhet kan använda för att
beskriva gasens hela tillstånd.

Vi har antagit att det är olika gaser som blandas – markerat med olika symboler i figuren.
Vad händer om det är samma sorts molekyler i de båda gaserna? I den kvantmekaniska
beskrivningen av partiklar är begreppet identiska partiklar centralt. Det innebär bland annat
att man inte på något sätt kan märka partiklar av samma slag utan alla har precis samma
egenskaper. Därför kan tillstånd där man permuterar partiklar mellan rutor inte betraktas som
olika. Enligt kombinatoriken är antalet permutationer med N objekt = N! Detta gör att vi
måste korrigera formeln för antalet tillstånd enligt (gäller för stora N):

𝑉𝑁
Ω(𝑉, 𝑁)~𝑉 𝑁 → ~ 𝑁! .

Vad innebär detta för processer där man blandar två identiska gaser? Vi kan först tänka efter
med hjälp av följande bild.

Blandning av två identiska gaser. Vi tar bort mellanväggen och sätter efter en stund tillbaka den. Ur
termodynamisk synpunkt är det samma tillstånd i alla tre bilderna. Alla termodynamiska storheter har
samma värde i alla tre tillstånden. Detta gäller naturligtvis även för entropin.

24
När vi tagit hänsyn till att partiklarna är identiska blir formeln för entropin

𝑆 = 𝑘lnΩ = 𝑘ln(𝐶 ∙ 𝑉 𝑁 /𝑁!) = 𝑘(𝑁ln𝑉 − ln𝑁! + ln𝐶).

För att få en enklare uttryck använder vi Stirlings formel som gäller för stora värden på N.
Beviset av denna formel finns i ett appendix på kursens hemsida.

ln𝑁! = 𝑁ln𝑁 − 𝑁.

Trots att det är en approximativ formel sätter vi likhetstecken eftersom felet är helt
försumbart då N är av samma storleksordning som Avogadros tal. Med hjälp av denna formel
kan vi beräkna entropin före och efter blandningen av gaserna. För vår diskussion här räcker
approximationen ln𝑁! ≈ 𝑁ln𝑁. Då gäller för stora N där vi även kan försumma den
𝑉
konstanta termen (𝑆 = 𝑘ln𝐶): 𝑆 ≈ 𝑘(𝑁ln𝑉 − 𝑁ln𝑁) = 𝑁𝑘ln(𝑁). Entropin före blandningen
blir
𝑉
𝑆före = 2 ∙ (𝑁𝑘ln (𝑁)),

medan entropin efter blandningen är

2𝑉 𝑉
𝑆efter = (2𝑁) ∙ 𝑘ln (2𝑁) = 2𝑁𝑘ln (𝑁).

Som vi ser är entropin samma före och efter det att de identiska gaserna blandats.

Syftet med denna inledning var att ge en förståelse för entropibegreppet och visa att när saker
sprider sig dvs kan fritt fylla ut en större del av rummet så ökar entropin. Vi har hela tiden
avsiktligt undvikit att diskutera hur entropin beror av energin. Men det blir nästa steg i
teoriutvecklingen.

3.2 Entropi och temperatur

I inledningen valde vi att bara betrakta entropins beroende av volym och partikelantal.
Genom att begränsa oss till det fallet kunde vi förenkla diskussionen men ändå nå fram till
användbara formler. För att gå vidare och även betrakta hur entropin beror av den inre
energin måste vi föra in kvantmekaniken i diskussionen. Som grund för resten av detta
kapitel ligger en kvantmekanisk syn på naturen. Det innebär bland annat att det endast finns
diskreta energitillstånd. För givna värden på tillståndsvariablerna, U, V och N, finns det ett
givet antal tillstånd. Vi generaliserar nu definitionen av Ω:

Antalet kvantmekaniska mikrotillstånd i ett system kallas multipliciteten och betecknas med
Ω.

Kvantmekaniska tillstånd kallas även för mikrotillstånd. Vi gör precis som tidigare ett
fundamentalt antagande:

25
Varje mikrotillstånd som är förenligt med de yttre villkoren på ett system är lika sannolika.
1
Sannolikheten att hitta ett system i ett speciellt mikrotillstånd ges alltså av 𝑃 = Ω.

Låt oss se på ett exempel.

Exempel

Vi betraktar tre kvantbrunnar med vardera tre energinivåer 𝐸1 , 𝐸2 och 𝐸3 med

energierna 𝐸1 = 0, 𝐸2 = 𝜀 och 𝐸3 = 2𝜀. I varje kvantgrop befinner sig en
elektron. Vad är antalet tillstånd, Ω, om systemets totala energi är 4𝜖?

Vi ritar en figur som visar de tre kvantbrunnarnas energinivåer.

Den övre raden visar de tre möjligheter som finns då den ena brunnen befinner
sig i grundtillståndet, medan den undre raden visar de möjliga tillstånden då
ingen av brunnarna är i grundtillståndet.

Som vi ser finns det 6 mikrotillstånd med den sökta energin. Alltså är Ω = 6.

Varje tillstånd med energin 4𝜀 är lika sannolika. Vet vi att energin har detta värde så är
sannolikheten att hitta systemet i ett av tillstånden = 1/6. När det gäller antalet mikrotillstånd
i en gas kan vi använda diskusionen om tredimensionella kvantbiljarder enligt
”Kvantvärldens fenomen – teori och begrepp” kapitel 4, sid 90 – 91. När vi ska överföra
resonemanget från kvantmekanikboken till termodynamiken är det två väsentliga skillnader.
För det första blir kvantbiljarderna av makroskopisk storlek vilket gör att energinivåerna
ligger oerhört tätt. En annan omständighet som också medför att energierna ligger tätt är att
en partikel t ex i en ideal gas vid ”normala” förhållanden har en energi som är oerhört mycket
större än grundtillståndets energi. Man kan då fråga sig varför det är meningsfullt att använda
kvantmekanik i termodynamiska resonemang? Svaret är att en kvantmekanisk grundsyn be-
hövs för att använda begreppet multipliciteten och man relativt enkelt kan finna en formel för

26
hur multipliciteten beror av energin. Denna härledning finns på kursens hemsida – här går vi
direkt till den färdiga formeln och använder den i diskussionen av entropin för en ideal gas.

För en ideal gas gäller enligt kvantmekaniken att

Ω(𝑈, 𝑉, 𝑁) = 𝐹(𝑁)𝑉 𝑁 𝑈 3𝑁/2.

Här är 𝐹(𝑁) en ganska komplicerad funktion av N som vi tills vidare inte behöver känna till.
Observera att funktioner av typen 𝑓(𝑉) = 𝑉 𝑁 och 𝑓(𝑈) = 𝑈 3𝑛/2 är mycket speciella – vi är
vana vid potensfunktioner där potensen är 2, 3 eller något sådant. Här är potensen av
storleksordning Avogadros tal. För att få en uppfattning om hur en sådan funktion ser ut ritar
vi potensfunktionen 𝑓(𝑥) = 𝑥 𝑛 för några värden på n.

I figuren ser vi tre olika potensfunktioner, 𝒙𝒏 med potenser 2, 4 resp 10. Det är väl inte svårt att
föreställa sig att för mycket höga potenser blir funktionsgrafen endast ett ”hörn” – funktionen = 0
överallt utom nära 1 där den brant stiger till värdet 1.

När vi nu går vidare och betraktar sammansatta system kommer egenskaperna hos
potensfunktionen med hög potens att vara viktiga. Eftersom vi främst är intresserade av
system som utbyter energi låter vi volym och partikelantal vara konstanta i de båda systemen.
Däremot kan energi, dvs värme, strömma mellan de båda systemen.

Två system, A och B, som kan utbyta energi genom att värme strömmar fritt mellan dem.

27
Låt oss först tänka igenom vad vi vet kommer att hända med de två systemen. Värme
kommer att strömma tills jämvikt råder då denna värmeström upphör. Vi vet då att
temperaturen är samma i de båda systemen. Vår uppgift nu är att ur det fundamentala
antagandet att alla mikrotillstånd är lika sannolika ge en allmängiltig definition på begreppet
temperatur. För det sammansatta systemet gäller att

Ωtotal = ΩA ∙ Ω𝐵 .

För varje tillstånd i system A finns det ju antalet tillstånd i system B: Ω𝐵 . Eftersom det totala
systemet är isolerat gäller för energierna att:

𝑈total = 𝑈𝐴 + 𝑈𝐵 .

För att beskriva tillståndet räcker det alltså med att ange hur mycket energi det finns i det ena
systemet. Vi väljer 𝑈𝐴 som den variabel som beskriver det sammansatta systemet. I system B
finns då energin 𝑈𝐵 = 𝑈total − 𝑈𝐴 . För det totala antalet mikrotillstånd i det sammansatta
systemet gäller alltså att

Ωtotal = Ω𝐴 (𝑈𝐴 )Ω𝐵 (𝑈 − 𝑈𝐴 ).

Där vi tagit bort index på den totala inre energin. Om vi enbart betraktar energiberoendet
gäller att
3𝑁/2
Ωtotal = 𝐶𝑈𝐴 (1 − 𝑈𝐴 /𝑈)3𝑁/2.

Låt oss plotta denna funktion för 0 < 𝑈𝐴 < 𝑈. Vi normerar först så att energin varierar
mellan 0 och 1 – vi kan också säga att vi använder den dimensionslösa energin x = 𝑈𝐴 /𝑈.
Vidare bestämmer vi konstanten C så att funktionens maximum, som inträffar då x = ½, är
lika med 1.

28
Det totala antalet tillstånd som funktion av energin i system A. Funktionen är ritad för tre olika värden
på N dvs antalet partiklar, nämligen 2, 4 och 10. Grafen är normerad så maxvärdet = 1. Kurvorna har en
topp för x = ½ som blir allt smalare med ökande N. För ett termodynamiskt rimligt system är N av
storleksordningen Avogadros tal. För sådana N blir toppen oerhört smal.

Antalet tillstånd som funktion av 𝑈𝐴 har ett mycket skarpt maximum för 𝑈𝐴 = 𝑈total /2. Detta
innebär i praktiken att sannolikheten att hitta ett tillstånd med energin som avviker från detta
värde är försvinnande liten. Med praktiken menar vi här en mätning med en rimlig
onoggrannhet. Detta gäller allmänt i den statistiska termodynamiken för tillstånd i jämvikt. Vi
kan karakterisera jämvikt genom att bestämma maximum av multipliciteten, Ω. Men eftersom
entropin är en monotont växande funktion av multipliciteten kan jämvikt karakteriseras av att
entropin har maximum. Vi formulerar detta som det grundläggande jämviktsvillkoret för ett
isolerat system.

För ett isolerat system i jämvikt har entropin maximum.

Från definitionen av entropi, 𝑆 = 𝑘lnΩ, kan vi dra några viktiga slutsatser.

 För ett sammansatt system gäller att Ωtotal = Ω𝐴 ∙ Ω𝐵 . För entropin gäller då att
𝑆total = 𝑘ln(Ω𝐴 ∙ Ω𝐵 ) = 𝑘ln(Ω𝐴 ) + 𝑘ln(Ω𝐵 ) = 𝑆𝐴 + 𝑆𝐵 . Detta innebär att entropin är
en additiv och extensiv storhet.
 Multipliciteten är en ”grotesk” funktion som växer oerhört fort. Genom att
logaritmera får vi en ”vanlig”, hanterbar funktion.

För att definiera temperaturen utgår vi från den grundläggande principen att entropin har max
vid jämvikt och betraktar ett sammansatt system enligt den tidigare diskussionen. Det
sammansatta systemet förutsätts vara isolerat från omgivningen. Alltså gäller att

𝑈total = 𝑈𝐴 + 𝑈𝐵 = konstant.

För entropin gäller att

𝑆total = 𝑆𝐴 (𝑈𝐴 ) + 𝑆𝐵 (𝑈𝐵 ) = 𝑆𝐴 (𝑈𝐴 ) + 𝑆𝐵 (𝑈total − 𝑈𝐴 ).

29
Vi betraktar alltså den totala entropin som funktion av 𝑈𝐴 . Vid jämvikt gäller att den totala
𝜕𝑆total
entropin har maximum vilket innebär att = 0. Detta samband ger att
𝜕𝑈𝐴

𝜕𝑆 𝜕𝑆 𝜕𝑆 𝜕𝑆 𝑑𝑈 𝜕𝑆 𝜕𝑆
0 = 𝜕𝑈𝐴 + 𝜕𝑈𝐵 = 𝜕𝑈𝐴 + 𝜕𝑈𝐵 𝑑𝑈𝐵 = 𝜕𝑈𝐴 − 𝜕𝑈𝐵 .
𝐴 𝐴 𝐴 𝐵 𝐴 𝐴 𝐵

𝑑𝑈
Eftersom 𝑈𝐴 + 𝑈𝐵 = konstant gäller att 𝑑𝑈𝐵 = −1. Vi har visat att vid jämvikt gäller att
𝐴

𝜕𝑆𝐴 𝜕𝑆𝐵
= .
𝜕𝑈𝐴 𝜕𝑈𝐵

Vi använder detta uttryck för att definiera temperaturen, T:

1 𝜕𝑆
=( ) .
𝑇 𝜕𝑈 𝑉,𝑁

Genom denna definition har temperaturen egenskapen att två system i jämvikt har samma
temperatur. I definitionen är V och N konstanta. Detta innebär att ∆𝑈 = 𝑄 som ger det
grundläggande sambandet mellan entropiökning och värmetillförsel:

1 𝑑𝑆 𝑑𝑄
= , 𝑑𝑆 = .
𝑇 𝑑𝑄 𝑇

För processer gäller att

𝑇𝑓 𝑇𝑓
𝑑𝑄 𝐶𝑉 𝑑𝑇
∆𝑆 = ∫ =∫ .
𝑇𝑖 𝑇 𝑇𝑖 𝑇

Exempel

Två kroppar med olika temperatur är i termisk kontakt med varandra. Hur
förändras entropin när en liten värmemängd dq överförs mellan kropparna?

________________________________________________________________

Kropparna betecknas med A resp B och vi antar att 𝑇𝐴 > 𝑇𝐵 . Då gäller att

−𝑑𝑞 𝑑𝑞 1 1 𝑑𝑞 ∙ (𝑇𝐴 − 𝑇𝐵 )
𝑑𝑆total = + = 𝑑𝑞 ∙ ( − ) = > 0.
𝑇𝐴 𝑇𝐵 𝑇𝐵 𝑇𝐴 𝑇𝐴 𝑇𝐵

Vi ser att ökningen i entropi är kopplat till att värme strömmar från en kropp
med högre temperatur till en med lägre temperatur. Denna temperaturutjämning
med åtföljande entropiökning är typisk för processer som leder till jämvikt. Vid
jämvikt har de båda kropparna samma temperatur.

________________________________________________________________

30
Exempel

Temperatur och entropi för en enatomig ideal gas.

För en sådan gas gäller att Ω(𝑈, 𝑉, 𝑁) = 𝐹(𝑁)𝑉 𝑁 𝑈 3𝑁/2 vilket innebär att
entropin ges av

3𝑁
𝑆 = 𝑘lnΩ = 𝑘 (ln(𝐹(𝑁) + 𝑁ln𝑉 + ln(𝑈)).
2
För temperaturen gäller då att

1 𝜕𝑆 3𝑁 1
=( ) =𝑘 .
𝑇 𝜕𝑈 𝑉,𝑁 2 𝑈
3
Vi återfår alltså det från kapitel 2 kända sambandet: 𝑈 = 2 𝑁𝑘𝑇.

________________________________________________________________

Det är alltid bra att testa nyfunna formler på redan kända samband!

För den enatomiga ideala gasen gäller alltså proportionalitet mellan temperaturen och den
inre energin. Detta är inte allmängiltigt och kan lätt leda till missförstånd om temperatur-
begreppets ”riktiga” natur. Den fundamentala egenskapen hos temperaturen är att rangordna
kroppar med avseende på deras benägenhet att avge värme.

Temperaturen är ett mått på en kropps benägenhet att avge värme.

Ett klassiskt missförstånd är att blanda ihop värme, inre energi och temperatur. I dagligt tal
säger man att en kastrull med 50-gradigt vatten innehåller mer värme än en tekopp full med
100-gradigt vatten. Naturligtvis säger du som läser denna kurs direkt att man ska säga inre
energi istället för värme och du förstår säkert att en kropp kan ha hög temperatur men ändå
liten inre energi. Det som temperaturen säger är att en kropp med högre temperatur
(”varmare”) avger värme till en med lägre temperatur om de kommer i termisk kontakt.

Tryck vet vi ju vad det är, nämligen kraft per ytenhet. Men man kan göra motsvarande
resonemang som vi gjort med temperaturen och utnyttja villkoret att trycket är lika hos två
kroppar som är i jämvikt. Vi genomför inte detta resonemang här utan ger bara resultatet som
visar att man kan använda entropin för att beräkna trycket
𝜕𝑆
𝑃 = 𝑇 (𝜕𝑉) .
𝑈,𝑁

Vi ska införa ytterligare en storhet som har med jämvikt att göra, nämligen kemisk potential.
Begreppet kemisk potential är användbart när två system är i diffusiv kontakt med varandra
dvs att de kan utbyta partiklar. Ett exempel på detta är två metaller som är i kontakt med
varandra så att elektronerna kan röra sig fritt mellan metallerna. Vid jämvikt är då den
kemiska potentialen samma för elektronerna i de båda materialen. I kursen i fasta tillståndets
fysik kommer ni att få stor användning av detta begrepp. Vid definitionen av kemisk

31
potential, som betecknas med 𝜇, använder vi samma resonemang som vi gjorde med
temperaturbegreppet. Vi har två delsystem som är i termisk och diffusiv kontakt med
varandra. Partiklarna fördelar sig då mellan systemen så att den totala entropin har maximum.
Detaljerna i härledningen lämnar vi till fortsättningskursen i statistisk fysik. Definitionen av
den kemiska potentialen ges av
𝜕𝑆
𝜇 = −𝑇 (𝜕𝑁) .
𝑈,𝑉

Vi ska i nästa avsnitt ge en mer konkret tolkning av denna storhet.

Vid diffusiv jämvikt är den kemiska potentialen lika i de båda systemen.

I kursen fasta tillståndets fysik kommer du att få användning för begreppet kemisk potential
för att beräkna hur elektroner fördelar sig i material som t.ex.halvledare. Fysiker använder i
dessa sammanhang oftast ordet Ferminivå istället för kemisk potential.

32
3.3 Termodynamikens differentialutryck
För ett termodynamiskt system krävs i allmänhet tre oberoende variabler för att karakterisera
jämviktstillståndet. För t ex en ideal gas gäller att trycket är givet om vi vet temperatur,
volym och antal partiklar. Man kan naturligtvis välja andra tillståndstorheter t ex inre energi,
volym och antal partiklar som oberoende variabler. Vi ska i detta avsnitt ge det grund-
läggande matematiska samband som relaterar förändringar hos olika tillståndstorheter med
varandra.

Vi utgår från definitionen av temperatur, tryck och kemisk potential

1 𝜕𝑆 𝜕𝑆 𝜕𝑆
= ( ) , 𝑃 = 𝑇( ) och 𝜇 = −𝑇 ( ) .
𝑇 𝜕𝑈 𝑉,𝑁 𝜕𝑉 𝑈,𝑁 𝜕𝑁 𝑉,𝑈

Enligt matematiken gäller för en funktion av två variabler följande samband som du känner
igen från flerdimensionell analys:
𝜕𝑓 𝜕𝑓
𝑑𝑓 = 𝜕𝑥 𝑑𝑥 + 𝜕𝑦 𝑑𝑦.

För entropin som vi, med ledning av definitionerna ovan, betraktar som en funktion av inre
energi, U, volym, V, och antal partiklar, 𝑁, gäller följande samband (uttryck med fysikens
konventioner för partiella derivator):
𝜕𝑆 𝜕𝑆 𝜕𝑆
𝑑𝑆 = (𝜕𝑈) 𝑑𝑈 + (𝜕𝑉) 𝑑𝑉 + (𝜕𝑁) 𝑑𝑁 .
𝑉,𝑁 𝑈,𝑁 𝑉,𝑈

Implicit har vi här antagit att funktionen 𝑆 = 𝑆(𝑈, 𝑉, 𝑁) är differentierbar vilket den säkert är
om de partiella derivatorna i uttrycken ovan är kontinuerliga. Vi förutsätter att så är fallet
men får vara försiktiga t ex vid fasövergångar där diskontinuiteter kan förekomma. Sätter vi
in uttrycken för derivatorna finner vi att
1 𝑃 𝜇
𝑑𝑆 = 𝑇 𝑑𝑈 + 𝑇 𝑑𝑉 − 𝑇 𝑑𝑁.

Eller uttryckt som differentialform för inre energin U:

𝑑𝑈 = 𝑇𝑑𝑆 − 𝑃𝑑𝑉 + 𝜇𝑑𝑁.

Detta samband betraktar vi som det fundamentala termodynamiska differentialuttrycket – alla

andra differentialsamband i denna kurs kan härledas från detta uttryck.

Av olika skäl – mest praktiska – inför man andra storheter i termodynamiken. Vi har redan
stött på entalpi som definieras enligt 𝐻 = 𝑈 + 𝑃𝑉. Två andra användbara storheter är den fria
energin, F – även kallad Helmholtz fria energi, och Gibbs fria energi, G. Vi koncentrerar oss

33
främst på den fria energin här eftersom vi kommer att använda den i senare kapitel för att
bestämma jämviktsvillkor. Den fria energin ges av

𝐹 = 𝑈 − 𝑇𝑆.

Vi kan härleda ett differentialuttryck för F:

𝑑𝐹 = 𝑑(𝑈 − 𝑇𝑆) = 𝑑𝑈 − 𝑑(𝑇𝑆) = 𝑑𝑈 − 𝑇𝑑𝑆 − 𝑆𝑑𝑇.

Om vi i detta uttryck sätter in uttrycket för 𝑑𝑈 från fundamentalrelationen får vi

𝑑𝐹 = 𝑇𝑑𝑆 − 𝑃𝑑𝑉 + 𝜇𝑑𝑁 − 𝑇𝑑𝑆 − 𝑆𝑑𝑇 = −𝑆𝑑𝑇 − 𝑃𝑑𝑉 + 𝜇𝑑𝑁.

Detta är den termodynamiska sambandet för F, som visar att T, V och N är de naturliga valet
av variabler för att bestämma hur F varierar i olika sammanhang. Omvänt kan man säga att
om dessa variabler är lämpliga för att beskriva en process så är F den naturliga funktionen att
betrakta. Vi kan direkt avläsa följande partiella derivator:
𝜕𝐹 𝜕𝐹 𝜕𝐹
𝑆 = − (𝜕𝑇) , 𝑃 = − (𝜕𝑉) 𝑜𝑐ℎ 𝜇 = (𝜕𝑁) .
𝑉,𝑁 𝑇,𝑁 𝑉,𝑇

Från matematiken kommer vi ihåg regeln att blandade derivator är lika. I termodynamiken
kan detta utnyttjas för att härleda samband mellan derivator s k Maxwellrelationer. Genom att
𝜕2 𝐹
beräkna den blandade derivatan på två olika sätt får vi
𝜕𝑉𝜕𝑇

𝜕𝑆 𝜕 𝜕𝐹 𝜕 𝜕𝐹 𝜕𝑃
(𝜕𝑉) = − 𝜕𝑉 𝜕𝑇 = − 𝜕𝑇 𝜕𝑉 = (𝜕𝑇 ) .
𝑁,𝑇 𝑁,𝑉

Alltså gäller det att

𝜕𝑆 𝜕𝑃
(𝜕𝑉) = (𝜕𝑇 ) .
𝑁,𝑇 𝑁,𝑉

𝜕𝑆
Denna relation är praktiskt viktig eftersom den relaterar en storhet, nämligen (𝜕𝑉)
𝑁,𝑇

𝜕𝑃
som inte går att mäta direkt med (𝜕𝑇 ) som är enkel att bestämma experimentellt. Det är
𝑁,𝑉
bara att hålla volym och substansmängd konstant och mäta hur trycket stiger då temperaturen
höjs. På övningen får du själv härleda andra Maxwellrelationer.

3.4 Entropi och värme

Vi har uttryckt lagen om energins bevarande på följande sätt

𝑑𝑈 = 𝑑𝑄 + 𝑑𝑊.

34
I detta uttryck har vi inte tagit hänsyn till att antalet partiklar kan variera. Låt oss tills vidare
anta att antalet partiklar är konstant. Vi jämför detta uttryck med den termodynamiska
fundamentalrelationen

𝑑𝑈 = 𝑇𝑑𝑆 − 𝑃𝑑𝑉.

Vi vet sedan tidigare att 𝑑𝑊 = −𝑃𝑑𝑉. Alltså gäller det att

𝑑𝑄
𝑑𝑄 = 𝑇𝑑𝑆 och 𝑑𝑆 = .
𝑇

Exempel

En ideal gas expanderar adiabatiskt så att volymen fördubblas. Beräkna

entropiändringen i denna process.

________________________________________________________________
𝑑𝑄
Entropiändringen beräknas enligt ∆𝑆 = ∫ . Vid en adiabatisk process är dQ =
𝑇
0 så entropiändringen blir = 0. S är konstant, processen kallas då isentropisk.

En intressant typ av processer är irreversibla processer i isolerade system. Vi återkommer i

nästa avsnitt med en mer detaljerad diskussion av skillnaden mellan reversibla och
irreversibla processer. Som ett typiskt exempel tar vi temperaturutjämning mellan två kroppar
som från början har olika temperatur. De båda kropparna bildar tillsammans ett isolerat
system.

Exempel

Två likadana kroppar har från början temperaturen 𝑇1 och 𝑇2 . De bringas i

termisk kontakt. Genom att värme strömmar från den varmare kroppen (kropp
1) till den kallare uppnås så småningom termisk jämvikt. Då har bägge
kropparna samma temperatur, i detta fall 𝑇𝑓 = (𝑇1 + 𝑇2 )/2. Bestäm den totala
entropiändringen vid denna process. Visa att den är positiv.

________________________________________________________________

Entropiändringen beräknas för de enskilda kropparna på följande sätt

𝑇 𝑑𝑄 𝑇 𝐶𝑑𝑇 𝑇
∆𝑆 = ∫𝑇 𝑓 = ∫𝑇 𝑓 = 𝐶ln 𝑇𝑓
𝑖 𝑇 𝑖 𝑇 𝑖

där C är värmekapaciteten som vi antar är konstant i det aktuella

temperaturintervallet.

Den totala entropiändringen blir

35
 𝑇𝑓 𝑇𝑓 𝑇𝑓2 (𝑇1 +𝑇2 )2
∆𝑆total = ∆𝑆1 + ∆𝑆2 = 𝐶 (ln + ln ) = 𝐶ln = ln .
𝑇1 𝑇2 𝑇1 ∙𝑇2 4𝑇1 𝑇2

Denna entropiändring är positiv eftersom det gäller att

(𝑇1 +𝑇2 )2
> 1.
4𝑇1 𝑇2

Detta visas enklast genom att man jämför täljare och nämnare:

(𝑇1 + 𝑇2 )2 − 4𝑇1 𝑇2 = 𝑇12 + 𝑇22 + 2𝑇1 𝑇2 − 4𝑇1 𝑇2 = (𝑇1 − 𝑇2 )2 > 0.

Mikroskopisk bild av processen i exemplet ovan. Här låter vi kropparna vara gaser – och
symboliserar temperaturen genom längden på hastighetspilarna. Detta är en typisk
irreversibel process där en spridning av energin sker tills alla temperaturskillnader är
utjämnade. I sådan irreversibla processer ökar alltid entropin enligt andra huvudsatsen.

Låt oss återgå till det allmänna differentialuttrycket

𝑑𝑈 = 𝑇𝑑𝑆 − 𝑃𝑑𝑉 + 𝜇𝑑𝑁.

Termerna i högerledet beskriver olika sätt att tillföra energi till ett system. Den första termen
ger värmen och den andra tryck-volymarbetet. Den sista termen beror av dN som talar om hur
partikelantalet förändras. Slutsatsen blir att termen 𝜇𝑑𝑁 är den energi som tillförs systemet då
partikelantalet ändras. Tillför vi en partikel till systemet så ökas dess energi med 𝜇.

36
Bild som illustrera begreppet kemisk potential. Om vi skickar in en partikel till i gasen så ökar gasens
energi med den kemiska potentialen. Tillförseln av partikeln ska ske i jämvikt, vilket innebär att
partikeln ska ha samma energi som de övriga partiklarna i gasen.

3.5 Reversibla och irreversibla processer

Vi ska nu med exempel visa skillnaden mellan reversibla och irreversibla processer. En viktig
iakttagelse är att entropin både i systemet och omgivningen är viktiga hjälpmedel för att
avgöra om en process är reversibel eller inte. Vi illustrerar först en reversibel process med ett
exempel. Ordet reversibel betyder omvändbar dvs processen kan vändas och fås att gå ”sam-
ma väg tillbaka”.

Exempel

Isoterm expansion av en ideal gas.

________________________________________________________________

En gas är innesluten i en cylinder som är i god termisk kontakt med

omgivningen. Omgivningen har en konstant temperatur = 𝑇0 . Medan kolven rör
sig sakta utåt utför gasen ett arbete på kolven och avkyls. Men på grund av
värmeledning från omgivningen tillförs värme till gasen och man kan med god
approximation räkna med att gasens temperatur är konstant. Vi kan även vända
processen genom att sakta komprimera gasen. Processen är alltså reversibel.
Vid varje tidpunkt kan vi räkna med att gasen är i jämvikt – processen
genomlöper alltså en serie jämviktstillstånd. Sådana processer kallas för
kvasistationära och kan illustreras med en kurva i t ex ett P-V-diagram.

V
För att beräkna entropiändringen i gasen börjar vi med att beräkna den värme
som tillförs gasen under en process där volymen fördubblas. För en ideal gas
gäller att inre energin beror enbart av temperaturen. I en process där

37
 temperaturen är konstant är således även den inre energin konstant. Alltså gäller
enligt första huvudsatsen att

0 = ∆𝑈 = 𝑄 + 𝑊 ⇒ 𝑄 = −𝑊,
2𝑉 2𝑉
1
𝑄 = −𝑊 = − (− ∫ 𝑃𝑑𝑉 ) = 𝑁𝑘𝑇0 ∫ 𝑑𝑉 = 𝑁𝑘𝑇0 ln2
𝑉 𝑉 𝑉

Entropiändringen blir
𝑑𝑄 1 𝑄
∆𝑆 = ∫ = 𝑇 ∫ 𝑑𝑄 = 𝑇 = 𝑁𝑘ln2.
𝑇 0 0

________________________________________________________________

Som exempel på en irreversibel process ska vi återigen betrakta en fri expansion där en gas är
från början är instängd i ena halvan av en behållare med volymen 2V. Processen innebär att
luckan öppnas och gasen strömmar fritt ut i hela behållaren.

Exempel

Beräkna entropiändringen i denna process.

________________________________________________________________

Denna gas genomgår inte en följd av jämviktstillstånd och vi kan inte beräkna
entropiändringen genom att anta att processen följer en kurva i ett
tillståndsdiagram. Vi måste använda uttrycket för entropin i en ideal gas:
3𝑁
𝑆 = 𝑘 (ln 𝐹(𝑁) + 𝑁ln𝑉 + ln𝑈).
2

I denna process gäller att både N och U är konstanta. Den inre energin är
konstant eftersom gasen inte utför något arbete och att vi förutsätter att det inte
sker något värmeutbyte med omgivningen. Entropiändringen blir
2𝑉
∆𝑆 = 𝑁𝑘ln(2𝑉) − 𝑁𝑘ln(𝑉) = 𝑁𝑘ln ( 𝑉 ) = 𝑁𝑘ln2.

________________________________________________________________

Entropiändringen blir alltså samma i båda exemplen. Det beror naturligtvis på att vi har
samma start och sluttillstånd i båda fallen. Men finns det ingen skillnad mellan de båda
processerna? Jo – det finns en väsentlig skillnad och den hittar vi i omgivningen. I fallet med
den fria expansionen märks inget i omgivningen. I det första exemplet däremot har värme
transporterats från omgivningen till den expanderande gasen. Detta innebär att omgivningens
entropi har minskat. Eftersom omgivningen har en konstant temperatur = 𝑇0 kan
entropiändringen beräknas på följande sätt:
𝑑𝑄 1 −𝑄
∆𝑆𝑜𝑚𝑔𝑖𝑣𝑛𝑖𝑛𝑔 = ∫ = 𝑇 ∫ 𝑑𝑄 = = −𝑁𝑘ln2.
𝑇 0 𝑇0

38
I detta fall är den totala entropiändringen i system och i omgivning = 0. Detta är en allmän
princip:

För en reversibel process är den totala entropiändringen i system och omgivning = 0.

Vid den irreversibla processen är den totala entropiändringen > 0, vilket återspeglar en allmän
princip

Vid irreversibla processer är den totala entropiändringen alltid > 0.

Kommentar: Observera speciellt att vid beräkningar av entropiändringar kan man endast
𝑑𝑄
använda formeln 𝑑𝑆 = om processen är kvasistationär. Allmänt gäller det att
𝑇

𝑑𝑄
𝑑𝑆 ≥ .
𝑇

Tillägg: Intensiva och extensiva storheter.

Termodynamiska storheter kan klassificeras i två grupper:

Intensiva storheter: De har samma värde i alla delar av ett system i jämnvikt, t ex tryck och
temperatur.

Extensiva storheter är proportionella mot systemets storlek. T ex massa, entropi och inre
energi. Kvoten mellan två extensiva storheter är en intensiv storhet, t ex densitet. I ett korrekt
samband måste alla termer vara av samma typ.

39
Övningsuppgifter

1 Betrakta en ”låda” enligt texten som är uppdelad i 2*2 = 4 rutor. En atom befinner sig
i lådan. Beräkna entropin! Man placerar en till atom av ett annat grundämne i lådan.
Vad blir entropin nu? Vad blir entropin om den andra atom är av samma grundämne
som den första?

Ledning: Betrakta enbart entropins volymsberoende.

2 Två olika gaser befinner sig i en behållare med en skiljevägg. Gas A som innehåller
𝑁𝐴 partiklar befinner sig till vänster om denna vägg och uppfyller en tredjedel av hela
behållarens volym. I den andra delen som således upptar 2/3 av hela volymen befinner
sig gas B som innehåller 𝑁𝐵 antal partiklar. Mellanväggen tas bort så gaserna blandas.
Vad blir den totala entropiändringen i denna process?

3 Betrakta samma system av tre kvantbrunnar som exemplet på sid 26. Hur många till-
stånd finns det där systemets energi är 2𝜀? Vad är entropin för detta tillstånd och för
tillståndet med energi = 0 dvs systemets grundtillstånd.

4 Matematikrepetition: Differentialen av en funktion av två variabler ges enligt

𝜕𝑓 𝜕𝑓
matematiken av 𝑑𝑓 = 𝜕𝑥 𝑑𝑥 + 𝜕𝑦 𝑑𝑦. Om man betraktar små förändringar i
𝜕𝑓 𝜕𝑓
variabelvärdena gäller approximativt att ∆𝑓 = ∆𝑥 + ∆𝑦 (*) där som vanligt ∆𝑥
𝜕𝑥 𝜕𝑦
betyder en ändlig ändring av x-variabeln. En funktion ges av uttrycket 𝑓(𝑥, 𝑦) =
𝑥 2 𝑦 + 𝑥𝑦 3 . Bestäm ∆𝑓 om (𝑥, 𝑦) ändras från (1, 2) till (1.01, 1.98). Jämför detta
exakta värde med det approximativa värdet du får genom att använda formeln *.

5 I vissa sammanhang, speciellt kemi, är det praktiskt att införa storheten G, Gibbs fria
energi, genom sambandet 𝐺 = 𝑈 − 𝑇𝑆 + 𝑃𝑉.

Härled ett uttryck för dG. Beräkna en Maxwellrelation!

6 * Du lägger en isbit från kylen (temperatur – 18 𝑜C ) i en skål på köksbordet. Isbiten

väger 1 kg och kökets temperatur är 22 𝑜C . Betrakta processen där isen smälter och
smältvattnet sedan värms till kökets temperatur.
a Beräkna entropiändringen för is och smältvatten i denna process.
b Bestäm entropiändringen för det totala system där även köket ingår. Stämmer
resultatet med det faktum att det är en irreversibel process?

40
7 * En process genomgår en cyklisk kretsprocess vilket innebär att den efter en cykel är
tillbaka i ursprungstillståndet. Vad är entropiändringen, ∆𝑆, för en cykel om a: Alla
delprocesser är reversibla och b: Om vissa delprocesser är irreversibla.

8 Gå tillbaka till uppgift 8 i kapitel 2.

a Avgör utan att göra detaljerade beräkningar om entropiändringen i systemet är
positivt, noll eller negativt för de olika delprocesserna.
b Hur ändras entropin i omgivningen i dessa processer under förutsättning att
processerna är reversibla?

41
 Facit

1 En partikel, 𝑆 = 𝑘ln4, två olika partiklar, 𝑆 = 𝑘ln16 och två lika: 𝑆 = 𝑘ln10.

2 ∆𝑆𝑡𝑜𝑡𝑎𝑙 = 𝑁𝐴 𝑘ln3 + 𝑁𝐵 𝑘ln3/2.

3 6 tillstånd. Entropin blir kln6. Det finns bara ett grundtillstånd – alltså är
entropin i detta fall = 0.

4 Med 2 decimalers noggrannhet får man − 0.14 i bägge fallen.

𝜕𝑆 𝜕𝑉
5 𝑑𝐺 = −𝑆𝑑𝑇 + 𝑉𝑑𝑃 + 𝜇𝑑𝑁. T ex − (𝜕𝑃) = (𝜕𝑇 ) .
𝑇,𝑁 𝑃,𝑁

6 a 1.67 kJ/K, b 0.12 kJ/K – som väntat positiv

7 I både a och b gäller att ∆𝑆 = 0.

8 ∆𝑆 > 0 i process A och B. För processerna C och D gäller att ∆𝑆 < 0.

Alla dessa processer är reversibla - alltså har omgivningens entropiändring

motsatt tecken.

42
Lösningar till markerade uppgifter
273 𝑚∙𝑐𝑖𝑠 273
6 a Processen då isen värms: ∆𝑆 = ∫255 𝑑𝑇 = 1 ∙ 1.84 ∙ ln 255 = 0.13 kJ/K
𝑇

𝑚𝐿 1∙333
Isen smälter: ∆𝑆 = = = 1.22 kJ/K
𝑇 273

295 𝑚∙𝑐𝑣𝑎𝑡𝑡𝑒𝑛 295

Smältvattnet värms: ∆𝑆 = ∫273 𝑑𝑇 = 1 ∙ 4.18 ∙ ln 273 = 0.32 kJ/K
𝑇

Systemets (is + vatten) entropiökningen = 1.67 kJ/K

b I de tre delprocesserna har köket lämnat följande värmemängd:

𝑄 = −1 ∙ 1.84 ∙ 18 − 1 ∙ 333 − 1 ∙ 4.18 ∙ 22 = −458 kJ

𝑄 −458
Kökets entropiändring blir ∆𝑆 = 𝑇 = = −1.55 kJ/K
295

Den totala entropiändringen blir 1.67 – 1.55 = 0.12 kJ/K

7 En cyklisk kretsprocess innebär att systemet efter en cykel är tillbaka i precis

samma tillstånd som det startade i. Alla termodynamiska storheter har då
samma värden som vid cykelns start. Speciellt är ∆𝑆 = 0. Detta gäller
oberoende av om det finns irreversibla delprocesser.

43
4 Värmemaskiner
Exempel på värmemaskiner är kylskåp, värmepumpar, bilmotorer och ångturbiner.
Ämnesområdet har mycket stor teknisk betydelse men är även intressant ur
vetenskapshistorisk synpunkt eftersom en stor drivkraft bakom termodynamikens utveckling
till vetenskap under 1800-talet var att man ville förstå hur ångmaskinen fungerade. Bland
annat ledde detta till att man införde begreppet entropi och att man därefter insåg att man
kunde konstruera andra apparater såsom kylmaskiner och värmepumpar. I detta kapitel ska
vi använda entropiresonemang för att diskutera effektiviteten hos värmemaskiner.

Vi kommer här att använda generella resonemang som inte beror av maskinernas speciella
konstruktion. På laborationen kretsprocesser kommer både stirlingmotorn och den vanliga
typen av kylmaskin/värmepump att gås igenom. Först ska vi studera värmemotorn.

4.1 Värmemotor
En sådan motor behöver en temperaturdifferens för att fungera. För att ge en intuitiv känsla
för detta ska vi i kort återge hur den franska ingenjören Sadi Carnot tänkte när han
analyserade principen för en värmemotor. Sina tankar publicerade han i skriften: Reflexions
sur la Puissance Motrice du Feu sur les Machines Propres a Developper cette Puissance
(Reflections on the Motive Power of Fire and on Machines Fitted to Develop that Power).

Sadi Carnot som teknolog vid École Polytechnique.

44
Carnot jämförde en värmemaskin med ett vattenhjul. För att ett vattenhjul ska fungera så
måste det finnas två sjöar med en höjdskillnad som driver vattnet genom ett vattenfall. På
samma sätt resonerade han måste det finnas en temperaturskillnad som driver en värmeström
som värmemotorn använder sig av. För att få energi från vattenfallet måste man ha ett
vattenhjul (turbin i moderna anläggningar) som drivs av det strömmande vattnet. I
värmemaskinen måste man på motsvarande sätt konstruera en maskin som utnyttjar
värmeströmmen för att ge mekaniskt arbete. Vattenhjulet kräver en fallhöjd - motsvarande för
värmemaskinen blir en skillnad i temperatur. Carnots slutsats blev: För att driva en
värmemotor krävs en temperaturdifferens.

Den vänstra bilden ska symbolisera ett vattenfall. På grund av höjdskillnaden strömmar vatten från en
sjö som ligger högt till en på lägre nivå. För att utnyttja denna vattenström för att utvinna arbete måste
man sätta in en turbin – ”vattenhjul” - i vattenströmmen. I den högra bilden symboliserar den röda
färgen en kropp med hög temperatur medan den blåa kroppen har lägre temperatur. Värme strömmar
spontant från den varma till den kalla kroppen. Vill vi utnyttja denna värmeström för att utvinna arbete
måste vi konstruera en värmemotor.

Det väsentliga med analogin med vattenkraft är att en värmemaskin behöver en

temperaturdifferens för att fungera. För att göra en generell analys inför vi begreppet
värmereservoar. En värmereservoar är en kropp som kan lämna ifrån sig eller ta upp värme
utan att dess egen temperatur ändras. För en driva en värmemaskin behövs två
värmereservoarer. För ett kärnkraftverk fungerar reaktortanken som högtemperaturreservoar
medan omgivningen är reservoaren med den lägre temperaturen. För ett kylskåp är köket en
värmereservoar med hög temperatur medan det inre av kylskåpet kan betraktas som en
lågtemperaturreservoar. Kylskåpet hålls ju vid konstant temperatur med hjälp av en termostat.
I vår generella beskrivning av värmemaskiner finns det alltså två värmereservoarer, den ena
med hög temperatur och en annan med låg temperatur. Eftersom temperaturen är konstant,
𝑇0 , för en värmereservoar kan dess entropiändring beräknas enligt:
𝑑𝑄 𝑑𝑄 1 𝑄
𝑑𝑆 = , ⟹ ∆𝑆 = ∫ 𝑇 = 𝑇 ∫ 𝑑𝑄 = 𝑇 .
𝑇0 0 0 0

De maskiner vi betraktar är antingen cykliska (t ex en bilmotor) eller kontinuerliga (t ex en

ångturbin eller ett kylskåp). En cyklisk maskin arbetar så att den efter en cykel är tillbaka i
samma tillstånd som vid början av cykeln. För en kontinuerligt arbetande maskin gäller att

45
maskinens ”inre” tillstånd är detsamma hela tiden. En allmän värmemotor beskrivs med en
symbolisk bild.

𝑇ℎ

𝑞ℎ

𝑤
𝑞𝑙

𝑇𝑙

En figur som visar den allmänna principen för en värmemotor. Värme strömmar från den röda kroppen
(varm värmereservoar) till den kalla reservoaren. I värmemotorn, symboliserad med en grå cirkel,
omvandlas en del av värmeströmmen till mekaniskt arbete. Index h resp l på temperaturen står för hög
och låg temperatur. Pilarna i figuren visar den riktning som värmeströmmarna har och vi väljer att låta
värme och arbete vara positiva om de strömmar i pilens riktning.

Under en cykel (cyklisk maskin) eller en godtyckligt vald tidsperiod av en kontinuerligt

arbetande maskin lämnar värmemängden 𝑞ℎ den varma värmereservoaren med den höga
temperaturen 𝑇ℎ samtidigt som värmemängden 𝑞𝑙 lämnar maskinen och tillförs den kalla
reservoaren. Under denna process utför maskinen arbetet w. Vi tillämpar termodynamikens
generella lagar på denna process. Första huvudsatsen (energins bevarande) ger

𝑞ℎ = 𝑞𝑙 + 𝑤. (*)

Andra huvudsatsen säger att entropin måste växa i det totala systemet som består av maskin
och de två värmereservoarerna. Entropin minskar i den varma reservoaren som lämnar ifrån
sig värme medan den ökar i den kalla reservoaren. I maskinen själv sker ingen entropiändring
eftersom tillståndet är detsamma i början och slutet av en cykel/tidsperiod. Den andra
huvudsatsen ger följande olikhet som nödvändigt villkor
𝑞 𝑞
∆Stotal = ∆Svarm reservoar + ∆Skall reservoar = − 𝑇ℎ + 𝑇𝑙 ≥ 0. (**)
ℎ 𝑙

Vi är främst intresserade av verkningsgraden, 𝜂, som vi definierar enligt

nyttigt arbete 𝑤
𝜂 = energi vi betalar för = 𝑞 .
ℎ

Värmen är ju det vi via bränslekostnaderna för en motor betalar för. För att få
verkningsgraden kombinerar vi ekvationerna * och **.

𝑤 = 𝑞ℎ − 𝑞𝑙 ,

46
 𝑤 𝑞ℎ −𝑞𝑙 𝑞
𝜂=𝑞 = = 1 − 𝑞𝑙,
ℎ 𝑞ℎ ℎ

𝑞ℎ 𝑞𝑙 𝑞𝑙 𝑇𝑙 𝑇𝑙
Δ𝑆total = − + ⇒ = + ∆𝑆total ⟹
𝑇ℎ 𝑇𝑙 𝑞ℎ 𝑇ℎ 𝑞ℎ
𝑇 𝑇
𝜂 = 1 − 𝑇 𝑙 − 𝑞 𝑙 Δ𝑆total .
ℎ ℎ

Villkoret att ΔS𝑡𝑜𝑡𝑎𝑙 ≥ 0 ger att maximal verkningsgrad blir då likhet gäller. Alltså
𝑇
𝜂max = 1 − 𝑇 𝑙 .
ℎ

Vi har visat följande viktiga princip:

Verkningsgraden hos en värmemaskin har ett maximalt värde som enbart beror
värmereservoarernas temperatur.

Denna maximala verkningsgrad kallas ofta för carnotverkningsgraden eftersom den analys
som Carnot gjorde ger denna verkningsgrad. Han själv kunde inte ge formeln i vår form
eftersom han saknade ett kvantitativt värmebegrepp. För maskiner som en vanlig värmemotor
där det inte finns någon tydlig värmereservoar är det en högsta temperaturen i arbetscykeln
som räknas som den högre temperaturen. Den lägre temperaturen är i de flesta fall
omgivningens temperatur.

Exempel

I ett oljeeldat kraftverk har ångan en temperatur av 600 𝑜C vid inloppet till
turbinen. Omgivningen som fungerar som den kalla värmereservoaren har
temperaturen 20 𝑜C. Den uppmätta verkningsgraden är 48%. Jämför detta värde
med Carnotverkningsgraden.

Vi måste räkna om temperaturerna till absoluta temperaturer: 𝑇ℎ = 873 K och

𝑇𝑙 = 293 K.
𝑇 293
𝜂max = 1 − 𝑇 𝑙 = 1 − 873 = 66.4%.
ℎ

Man kan tycka att 48% är en dålig verkningsgrad, men den måste ses i ljuset av att den
maximalt möjliga verkningsgraden är 66%. Alltså är effektiviteten 48/66 = 73% av vad som
är teoretiskt möjligt

Låt oss gå tillbaka till uttrycket för verkningsgraden

𝑇 𝑇
𝜂 = 1 − 𝑇 𝑙 − 𝑞 𝑙 Δ𝑆total .
ℎ ℎ

Det finns alltså en koppling mellan den totala entropiökningen och verkningsgraden. Genom
att minimera entropiökningen ökar man verkningsgraden. Lyckas man helt eliminera
47
entropiökningen dvs det gäller att Δ𝑆total = 0 så innebär det att alla processer är reversibla.
En reversibel värmemaskin har den högsta verkningsgraden. Nu finns det en hake här – för
att en process ska vara reversibel måste den gå långsamt med små temperaturdifferenser. En
sådan maskin skulle både bli otympligt stor och långsam. I praktiken kan man inte eftersträva
för hög verkningsgrad om man vill ha en effektiv maskin. Vi ska nu ge en beskrivning av
några vanliga värmemaskiner

Ottomotor

Ottomotorn är den ”vanliga” bensinmotorn som finns i t ex bilar. Den brännbara arbetsgasen
är instängd i en cylinder och antänds efter kompressionen av en gnista från tändstiftet.
Verkningsgraden är ca 30% vid maximal belastning men vid annan belastning är den lägre.

Schematisk bild av en Ottomotor. I den undre bilden sugs luft blandat med bränsle in i cylindern genom
insugningsventilen (den undre ventilen i bilden). Detta svarar mot kurvan 0 – 1 i diagrammet. Sedan
komprimeras gasen, process 1 – 2. Genom antändning av gasen tillförs värme, process 2 – 3. Under
processen 3 – 4 utför den varma gasen arbete på kolven. 4 – 1 beskriver hur avgaserna lämnar cylindern.
Nettoarbetet ges av arean av kurvan i bilden.

48
Dieselmotor

I dieselmotorn finns inget tändstift utan luftens temperatur ökar under kompressionsfasen så
mycket att bränslet självantänder när det under högt tryck sprutas in i kompressionstaktens
slutskede. En dieselmotor har högre verkningsgrad än ottomotorn och den varierar inte heller
så mycket med belastningen. Därför är bilar med dieselmotorer vanlig bränslesnålare än
”vanliga” bilar. I både den vanliga bensinmotorn och dieselmotorn finns det ingen ”riktig”
värmereservoar utan man får räkna med den högsta temperaturen hos den instängda gasen när
man beräknar carnotverkningsgraden.

Stirlingmotor

Motorn fungerar genom att gas omväxlande värms upp och kyls av en yttre värmekälla. Den
yttre värmekällan kan värmas genom förbränning men även av t ex solenergi. Processen är
omvändbar så att en stirlingmotor kan även användas som värmepump/kylmaskin. I princip
kan processen göras reversibel varför man teoretiskt kan uppnå maximal verkningsgrad.
Stirlingmotorn används i ubåtar och i solkraftverk.

Ångturbin

I ett kraftverk kokas vatten så man får ånga som sedan uppvärms ytterligare (”överhettning”)
innan den leds till en turbin. När ångan expanderar genom turbinen sätts denna i rotation.
Efter det att ångan strömmat genom turbinen kondenserar den i en kondensor. Från
kondensorn strömmar värme till omgivningen. Bränsle kan vara antingen fossila bränslen
som förbränns eller kärnbränsle. Verkningsgraden ligger för oljeeldade kraftverk runt 40%
medan kärnkraftverk har något lägre verkningsgrad på grund av lägre temperatur i
ånggeneratorn.

49
Principskiss av kärnkraftverk. Ett kraftverk som eldas med fossila bränslen fungerar i princip på samma
sätt om reaktorn ersätts av en ångpanna. I reaktortanken kokas vattnet och ångan upphettas till hög
temperatur. Den varma ångan som har högt tryck leds sedan till turbinen som i sin tur driver generatorn.
I kondensorn är både trycket och temperaturen så låga att ångan kondenserar till vatten. Den slutna
processen knyts ihop genom att vattnet pumpas tillbaka in i reaktortanken.

50
4.2 Värmepump och kylmaskin
Värmepumpen och kylmaskinen fungerar i princip på samma sätt – det som skiljer dem åt är
användningen. Vi går här igenom värmepumpens effektivitet och användning. Kylmaskinen
kommer du att själv få undersöka genom att lösa övningsuppgifter.

𝑇ℎ

𝑞ℎ

𝑞𝑙

𝑇𝑙

Principskiss av en värmepump. Värmepumpen tar värme från en kall kropp och lämnar ifrån sig värme
till en kropp med högre temperatur. För denna process – som ju strider mot naturens benägenhet att
utjämna temperaturskillnader – krävs energi i form av arbete.

Vitsen med en värmepump som används t ex för husuppvärmning är att man hämtar gratis
energi som finns i omgivningen och ”lyfter” denna energi till en högre temperatur.

Husuppvärmning med hjälp av en värmepump. Systemet hämtar värme genom att kyla jorden i husets
omgivning. Värmet vid högre temperatur används till att värma huset.

51
Det intressanta effektivitetsmåttet för en värmepump kallas värmefaktorn och definieras
enligt:
Värme vid hög temperatur 𝑞ℎ
𝜂+ = = .
energi vi betalar för 𝑤

Storheterna i detta samband definieras med tecken enligt principskissen ovan. Vi ska på
samma sätt som för värmemaskinen nu härleda ett uttryck för hur stor värmefaktorn kan vara.
Första huvudsatsen ger

𝑞𝑙 + 𝑤 = 𝑞ℎ .

Enligt andra huvudsatsen gäller för den totala entropiändringen

𝑞 𝑞
Δ𝑆total = − 𝑇𝑙 + 𝑇ℎ .
𝑙 ℎ

I diskussionen om värmemaskiner fann vi att den maximala verkningsgraden var då Δ𝑆tota𝑙 =

0. Vi förenklar härledningen här genom att från början utnyttja att detta gäller även för en
värmepump. För detta fall gäller att
𝑞 𝑞 𝑞ℎ 𝑞 𝑞𝑙 𝑇
0 = − 𝑇𝑙 + 𝑇ℎ ⇒ = 𝑇𝑙 ⇒ = 𝑇𝑙 .
𝑙 ℎ 𝑇ℎ 𝑙 𝑞ℎ ℎ

Alltså gäller för den maximala värmefaktorn att

𝑞ℎ 𝑞ℎ 1 1 𝑇ℎ
(𝜂+ )max = =𝑞 = 𝑞 = 𝑇 =𝑇 .
𝑤 ℎ −𝑞𝑙 1− 𝑙 1− 𝑙 ℎ −𝑇𝑙
𝑞ℎ 𝑇ℎ

Precis som för värmemotorn är den maximala effektivitetsfaktorn enbart beroende av

temperaturerna hos de två värmereservoarerna. En enkel kontroll av uttrycket ger att
värmefaktorn alltid är större än ett. Observera att detta inte strider mot energilagen eftersom
den energi man får gratis inte är medräknad i värmefaktorn.

Exempel

En värmepump för husuppvärmning hämtar värme i berggrunden där

temperaturen är 6 𝑜C och värmer huset där innetemperaturen är 20 𝑜C . Vad är
den maximala värmefaktorn vid dessa temperaturer?
293 293
(𝜂+ )𝑚𝑎𝑥 = = = 21.
293−279 14

Detta värde är orealistiskt stort. I ett sådant värmesystem gäller att den högre temperaturen är
den högsta temperaturen i värmesystemet t ex vattnets temperatur i värmeelementen. På
samma sätt måste kylmediet som strömmar i ledningarna i omgivningen ha lägre temperatur
för att kunna ta upp värmen där. Mer realistiska värden blir 60 resp 0 𝑜C på dessa båda
temperaturer. Den maximala värmefaktorn blir 333/60 = 5.55. Man kan grovt räkna med att
en verklig värmepump har drygt häften så stor värmefaktor dvs ungefär 3.

52
Övningsuppgifter
1. En lärare i matematisk fysik klättrade för några år sedan upp till Kebnekajses topp,
2100 m över havets nivå. Han startade vid fjällstationen på 700 meters höjd.
a Vi antar att han kan omvandla 25% av näringsvärdet i födan till mekaniskt
arbete dvs verkningsgraden är 25% om vi betraktar honom som en mekanisk
maskin. Hur mycket russin ska han äta under klättringen? Enligt texten på
russinpaketet innehåller 100 g russin energin 1200kJ. Hans massa = 80 kg.
b Antag att den energi som inte används till att klättra värmer hans kropp. Vilken
temperatur skulle han då ha när han kom upp till toppen? Gör själv ett rimligt
antagande om de termiska egenskaperna hos hans kropp.
c Naturligtvis ser kroppens reglermekanismer till att hans temperatur är nära
konstant. För att kyla kroppen avdunstas svett från huden. Hur många liter
vatten bör han dricka under klättringen för att kompensera för svettningen?
Antag att det krävs lika mycket energi att avdunsta vatten som det krävs att
förånga samma mängd vatten vid kokning.

2* I ett elektrisk kraftverk ”produceras” 1 GW elektrisk effekt. Ångan har temperaturen

500 𝑜𝐶 vid inloppet till turbinen medan spillvärmen som dumpas i omgivningen har
temperaturen 20 𝑜𝐶 . Vad är Carnotverkningsgraden för detta kraftverk? Antag att ett
företag offererar ett nytt material till ångrören som gör att temperaturen kan höjas till
600 𝑜𝐶 . Hur mycket skulle energibolaget kunna tjäna på ett år genom att investera i
dessa nya ångrör? Antag att de kan sälja elenergi för 50 öre/kWh. Detta är ungefär
hälften av vad konsumenten betalar när detta skrivs.

3 En stirlingmotor som används i ett soldrivet kraftverk har en verkningsgrad på 31%

enligt tillverkaren Kockums i Malmö. Vilken temperatur behövs på den varma sidan
för att uppnå denna verkningsgrad? Kalla sidan har temperaturen 300 K.

4 En värmepump för husuppvärmning som arbetar mellan temperaturerna 5 𝑜C och 50

𝑜
C har värmefaktorn 2.6. Vad är den maximalt möjliga värmefaktorn för denna
värmepump?

5* En luft-luft-värmepump använder ytterluften som värmekälla. Den fungerar därför

som sämst på vintern när det är kallt ute. Förklara varför! Hur mycket mer energi
kräver denna värmepump för att värma huset en kall vinterdag (temp = 0 𝑜C ) jämfört
när det är 10 𝑜C ute? Antag att energin som krävs för att värma huset är proportionell
mot skillnaden i inne- och utetemperatur. Sätt innetemperaturen till 20 𝑜C .

6 En försäljare av en luft-luft värmepump säger följande: ”Vi ska med mitt

datorprogram beräkna värmefaktorn under vintern. För den skull behöver vi
medeltemperaturen där du bor under vintermånaderna.” Vad gör han för fel i sitt
resonemang?

53
7 Definiera ett lämpligt effektivitetsmått för en kylmaskin, kylfaktorn. Härled ett uttryck
för den maximala storleken på denna storhet.

8* Hur mycket elenergi krävs för att kyla en 1 liter öl i kylskåpet. Ölen har rums-
temperatur = kökets temperatur = 21 𝑜𝐶 . Inne i kylskåpet är det 6 𝑜C . Antag att
kylfaktorn är hälften av den maximalt möjliga. Beräkna entropiändringarna hos öl,
kylskåp och kök!

9* Vad händer med temperaturen i köket om man lämnar kylskåpsdörren öppen?

54
Facit

1 a 0.37 kg

b 47 𝑜C

c 1.5 liter

2 62%. De skulle uppskattningvis kunna tjäna 250 Mkr.

3 Minst 435 K, i praktiken säkert ca 600 K.

4 7.2

5 Värmefaktorn blir lägre när temperaturen på värmepumpens kalla sida sjunker.

Det går åt fyra gånger så mycket energi.

6 Värmefaktorn för medeltemperaturen är inte medelvärmefaktorn för en

varierande temperatur.
𝑇𝑙
7 Maximal kylfaktor = 𝑇 .
ℎ −𝑇𝑙

8 6.7 kJ. Ölens entropiminskning är -0.22 kJ/K. Kökets entropiökning blir 0.23
kJ/K. Kylskåpet är i samma tillstånd som tidigare, alltså ingen entropiändring.
Den totala entropin ökar.

9 Det blir varmare – åtminstone efter en tid.

55
Lösningar
𝑇ℎ −𝑇𝑙 480
2 Carnotverkningsgraden blir 𝜂 = = 773 = 0.62.
𝑇ℎ

580
Med de nya ångrören blir Carnotverkningsgraden = 873 = 0.66.

Låt oss anta att den verkliga verkningsgraden ökar lika mycket dvs med ca 6 %.
På ett år kan man då producera mer energi enligt

0.06 ∙ 106 ∙ 365 ∙ 24 ≈ 500 ∙ 106 kWh. De kan alltså tjäna ca 250 Mkr mer.

𝑇ℎ
5 Den maximala värmefaktorn för en värmepump ges av 𝑇 .
ℎ −𝑇𝑙
Temperaturberoendet för en verklig värmepunp antas följa samma formel
vilket innebär att ju större temperaturdifferens desto sämre verkningsgrad.
Alltså fungerar en luft-luft-värmepump sämre när det är kallt ute. På
vinterdagen är temperaturdifferensen dubbelt så stor som den dagen då
temperaturen är 10 grader. Värmefaktorn blir hälften så stor samtidigt som det
går åt dubbelt så mycket värme för att värma huset. Alltså går det åt 4 gånger så
mycket energi.

8 Ölen kyls från 21 till 6 𝑜C . Entropiändringen blir

279 𝑚∙𝑐∙𝑑𝑇 279
∆𝑆ö𝑙 = ∫294 = 1 ∙ 4.18 ∙ ln 294 = −0.22 kJ/K
𝑇

Öl antas ha samma termis ka egenskaper som vatten. Kylskåpet är i samma

termodynamiska tillstånd efter det att ölen har avkylts som det var innan ölen
sattes in. Alltså är ∆𝑆kylskåp = 0.

För att beräkna kökets entropiändring behöver vi veta hur mycket värme som
tillförts köket medan ölen avkyldes.
𝑇𝑙 279
Först beräknar vi den maximala kylfaktorn = 𝑇 = = 18.6. Den verkliga
ℎ −𝑇𝐿 15
kylfaktorn blir 9.3. Det innebär att för varje tillförd energimängd i form av el
kan kylskåpet ”dra ur” 9.3 gånger så mycket värme från innehållet i kylskåpet.
Värmemängden som tas från ölen under kylningen är 1 ∙ 4.18 ∙ 15 = 62.7 kJ.
Tillförd elektrisk energi blir alltså 62.7/9.3 = 6.7 kJ. Den värmemängd som
tillförs köket blir 62.7 + 6.7 kJ = 69.4 kJ. Kökets entropiändring blir
69.4
∆𝑆𝑘ö𝑘 = = 0.024 kJ/K
294

9 Lämnar du dörren öppen så måste kylaggregatet arbeta mer. Eftersom all

tillförd energi förr eller senare blir värme kommer köket att värmas upp.

56
5 Jämviktsvillkor och tillgängligt arbete.

Vi har tidigare sett att ett isolerat system har maximal entropi vid jämvikt. I detta kapitel ska
vi gå vidare och studera jämviktsvillkor för system vilka är i kontakt med omgivningen som
har en konstant temperatur. De regler vi härleder är användbara t ex inom kemi och fasta
tillståndets fysik. Som illustrativt exempel studerar vi magnetism i två enkla fall.

I många fall är systemen man betraktar inte isolerade utan i kontakt med omgivningen. Vid
processer utbyts då energi med omgivningen t ex genom att värme tillförs systemet. Det visar
sig att det är lämpligt att använda den fria energin när systemet enbart utbyter värme med
omgivningen.

5.1 Jämviktsvillkor
Låt oss betrakta ett ”litet” system som är i kontakt med en värmereservoar. Vi vet redan att
vid jämvikt har systemet samma temperatur som reservoaren men vi vill veta mer om
villkoren för systemets jämvikt.

Ett system i kontakt med en värmereservoar. Det sammanlagda systemet som består av reservoar och
system kan betraktas som ett isolerat system. För detta stora system gäller jämviktsvillkoret att entropin
har maximum.

Antag att vi är nära jämvikt. Då kommer det att ske förändringar så att den totala entropin
ökar tills den når sitt maximala värde. Förändringen i den totala entropin ges av

𝑑𝑆total = 𝑑𝑆 + 𝑑𝑆𝑅 .

Eftersom vi är primärt intresserade av storheter som refererar till systemet har vi inget index
på dessa storheter. Index R syftar på reservoaren. För reservoaren gäller att
1 1 1
𝑑𝑆𝑅 = 𝑇 𝑑𝑈𝑅 = 𝑇 𝑑𝑈𝑅 = − 𝑇 𝑑𝑈.
𝑅

57
Där vi utnyttjat att temperaturen är samma i reservoar och system samt att all energi som
lämnar reservoaren kommer till systemet dvs att 𝑑𝑈 = −𝑑𝑈𝑅 .

För den totala entropin gäller att

1 1
𝑑𝑆total = 𝑑𝑆 + 𝑑𝑆𝑅 = 𝑑𝑆 − 𝑇 𝑑𝑈 = − 𝑇 (𝑑𝑈 − 𝑇𝑑𝑆).

Låt oss jämföra detta uttryck med differentialen av den fria energin F:

𝑑𝐹 = 𝑑(𝑈 − 𝑇𝑆) = 𝑑𝑈 − 𝑇𝑑𝑆 − 𝑆𝑑𝑇 = 𝑑𝑈 − 𝑇𝑑𝑆

Där vi antagit att temperaturen är konstant. Alltså gäller att

1
𝑑𝑆total = − 𝑇 𝑑𝐹.

När det totala systemet = system + reservoar närmar sig jämvikt så ökar dess entropi,
samtidigt som den fria energin minskar i det ”lilla” systemet. Det innebär att vi kan glömma
reservoaren i våra jämviktsberäkningar och enbart betrakta den fria energin, F, för systemet.
Det enda rollen som reservoaren spelar är att definiera temperaturen. Vi har fått ett alternativt
jämviktsvillkor som är mycket praktiskt att använda i många sammanhang:

För ett system som är i kontakt med en värmereservoar karakteriseras jämvikt av att den fria
energin har ett minimum.

För att skaffa oss en intuitiv förståelse för detta betraktar vi två ytterlighetsfall. Dels när
temperaturen är låg och dels vid mycket höga temperaturer. Vid låga temperaturer gäller att

𝐹 = 𝑈 − 𝑇𝑆 ≈ 𝑈.

Minimering av F är i detta fall samma sak som att minimera den inre energin. Vid höga
temperaturer däremot dominerar termen – i uttrycket för F. I detta fall är minimering av F
samma sak som att maximera S. Vid låga temperaturer strävar naturen efter att minska
energin medan den för höga temperaturer maximerar sin oordning. Vi ska nu exemplifiera
hur man kan använda den fria energin vid beräkning av jämvikt genom att studera
magnetism.

5.2 Paramagnetism
För att förstå paramagnetism måste vi först gå igenom en enkel kvantmekanisk beskrivning
av atomärt spinn. Speciellt ska vi beskriva hur energierna blir i ett magnetfält.

Elektroner har en kvantmekanisk egenskap som kallas spinn. Det karakteriseras av ett
1
kvanttal 𝑚𝑠 som bara kan anta två värden: ± 2. Spinnet är kopplat med ett magnetisk moment
vilket innebär att elektronen uppför sig som en liten magnet. Eftersom spinnet bara kan ha två
olika värden innebär detta att ”den lilla magneten” enbart kan ha två inställningar, antingen
parallellt med magnetfältet eller också i motsatt riktning. Elektronen får på detta sätt två

58
energitillstånd när den befinner sig i ett magnetfält. Eftersom elektroner är bundna till atomer
får även vissa typer av atomer denna egenskap. Om man betecknar atomens magnetiska
moment med 𝜇 så blir atomens kvantmekaniska energier: 𝐸 = ±𝜇𝐵. B betecknar
magnetfältets styrka. Observera att 𝜇 betecknar både magnetiskt moment och kemisk
potential. Blanda inte ihop dessa två olika begrepp!

𝜇𝐵

−𝜇𝐵

Energinivådiagram för en atom med spinn ½ i ett magnetfält. Atomen kan enbart ha två spinninställnin-
gar som vi betecknar med ”upp” resp ”ned” och markerar med en pil som antingen pekar uppåt eller
nedåt.

Betrakta nu en kropp med atomer med spinn 1/2 . Bilden visar schematiskt hur det ser ut i en
endimensionell modell.

………..

En endimensionell modell av ett magnetiskt ämne. Varje atom kan befinna sig i två spinntillstånd.

Vi antar tills vidare att atomerna inte påverkar varandra utan endast får sina magnetiska
energier genom växelverkan med det yttre magnetfältet. Vi antar att det finns N stycken
atomer i kroppen vi betraktar varav antalet 𝑁↑ pekar uppåt och 𝑁↓ pekar nedåt. Det gäller att
𝑁 = 𝑁↑ + 𝑁↓ . Den magnetiska energin (= den inre energin) i systemet med N atomer blir

𝑈 = 𝑁↑ (−𝜇𝐵) + 𝑁↓ 𝜇𝐵 = 𝜇𝐵(𝑁↓ − 𝑁↑ ).

Vi sätter nu 𝑛 = 𝑁↑ . Då blir 𝑁↓ = 𝑁 − 𝑛, och den inre energin

𝑈 = 𝜇𝐵(𝑁 − 2𝑛).

Vid T = 0 minimeras energin vilket innebär att alla atomer kommer att ha spinn upp dvs
𝑛 = 𝑁. Då blir 𝑈 = 𝑈𝑚𝑖𝑛 = −𝜇𝐵𝑁. För att bestämma jämviktstillstånden vid andra
temperaturer använder vi villkoret att den fria energin 𝐹 = 𝑈 − 𝑇𝑆 har minimum. Innan vi
gör denna beräkning gör vi en liten utvidgning om kombinatorik. För att beräkna entropin
kommer vi att använda ett uttryck från kombinatoriken som beskriver antalet möjliga sätt
som atomerna kan ställa in sig på. Innan vi ger det allmänna uttrycket ska vi illustrera
problemställningen i ett enkelt fall.

59
Exempel

Antag att vi har en kedja med 3 atomer. Hur många olika tillstånd finns det i
detta fall?

Om vi betecknar spinn upp med u och spinn ned med d (står för ”down”, jag
vill undvika n då det står för annat i detta avsnitt) så kan vi beskriva tillstånden
på följande sätt:

Alla upp: uuu

Två upp: uud, udu, duu

Ett upp: udd, dud, ddu

Alla ned: ddd

Det finns alltså totalt 8 olika möjligheter. Om det inte finns något magnetfält har alla dessa 8
tillstånd samma energi. Om man däremot har ett magnetfält så får tillstånden olika energi,
som beror av antalet som har spinn upp. Till exempel finns det tre tillstånd med två spinn upp
som alla har samma energi = −𝜇𝐵. När vi beräknar entropin är det just detta vi är intresserade
av, nämligen hur många tillstånd finns det med given energi. I kursen i statistik härleds
formeln
𝑁!
Ω(𝑛, 𝑁) = 𝑛!∙(𝑁−𝑛)!,

som anger hur många tillstånd det finns med givet n om det totalt finns N atomer i systemet.
Med hjälp av denna formel kan vi uttrycka entropin som funktion av n:
𝑁!
𝑆 = 𝑘lnΩ = 𝑘ln (𝑛!∙(𝑁−𝑛)!).

I normala fall är både n och N oerhört stora tal så det är lämpligt att använda Stirlings formel
som ger

𝑆 𝑁!
= ln ( ) = ln𝑁! − ln𝑛! − ln(𝑁 − 𝑛) ! ≈
𝑘 𝑛! ∙ (𝑁 − 𝑛)!

≈ 𝑁ln𝑁 − 𝑁 − (𝑛ln𝑛 − 𝑛) − ((𝑁 − 𝑛) ln(𝑁 − 𝑛) − (𝑁 − 𝑛)) =

= 𝑁ln𝑁 − 𝑛ln𝑛 − (𝑁 − 𝑛)ln⁡(𝑁 − 𝑛).

Vi kan nu sätta samman våra samband för att få ett uttryck för den fria energin F som
funktion av n:

𝐹 = 𝑈 − 𝑇𝑆 = 𝜇𝐵(𝑁 − 2𝑛) − 𝑘𝑇 ∙ (𝑁ln𝑁 − 𝑛ln𝑛 − (𝑁 − 𝑛) ln(𝑁 − 𝑛)).

60
För att bestämma minimum av F deriverar vi detta uttryck med avseende på n (bekymra dig
inte om att n egentligen är ett heltal). Man finner att
𝜕𝐹
= −2𝜇𝐵 − 𝑘𝑇(−ln𝑛 + ln(𝑁 − 𝑛)).
𝜕𝑛

För att bestämma minimivärdet undersöker vi derivatans nollställen

−2𝜇𝐵 − 𝑘𝑇(−ln𝑛 + ln(𝑁 − 𝑛)) = 0.

Man finner att n ges av (fyll gärna i mellanleden själv)

2𝜇𝐵
exp⁡( )
𝑛=𝑁 𝑘𝑇
2𝜇𝐵 .
1+exp⁡( )
𝑘𝑇

Låt oss undersöka detta uttryck i två gränser där vi intuitivt vet vad resultatet ska bli. Först tar
vi temperaturen T = 0. Då blir både täljaren och nämnaren mycket stora vilket ger att n = N.
Vid absoluta nollpunkten befinner sig, som väntat, alla atomer i sitt lägsta tillstånd. För stora
1
T däremot går uttrycket mot 𝑁 1+1 = 𝑁/2. Detta är också vad vi kan förvänta oss – för höga
temperaturer råder fullständig oordning dvs lika många spinn pekar upp som ned. Detta
svarar även mot maximal entropi.

En kropps magnetisering definieras genom uttrycket

𝑀 = 𝜇(𝑁↑ − 𝑁↓ ) = −𝜇(𝑁 − 2𝑛).

Magnetiseringen anger hur mycket en kropp har magnetiserats. Använder vi ovanstående

uttryck för n så finner vi att
2𝜇𝐵
1−exp⁡( )
𝑀 = −𝜇𝑁 𝑘𝑇
2𝜇𝐵 .
1+exp⁡( )
𝑘𝑇

För små x gäller att exp(𝑥) ≈ 1 + 𝑥. Tillämpar vi denna approximation får vi för höga
temperaturer att
2𝜇𝐵 2𝜇𝐵
1−exp⁡( ) 1−(1+ ) 𝜇2 𝐵
𝑀 = −𝜇𝑁 𝑘𝑇
2𝜇𝐵 ≈ −𝜇𝑁 𝑘𝑇
2𝜇𝐵 ≈𝑁 .
1+exp⁡( ) 1+(1+ ) 𝑘𝑇
𝑘𝑇 𝑘𝑇

Detta samband som gäller för höga temperaturer kallas för Curies lag. En kropp som följer
denna lag kallas paramagnetisk.

5.3 Ferromagnetism
En paramagnet är enbart magnetisk när det finns ett yttre magnetfält. En så kallad
ferromagnet däremot kan fungera som en permanentmagnet vilket innebär att den är
magnetiserad även då det inte finns ett yttre magnetfält. För att man ska kunna få en
permanent magnetisering måste atomernas spinn inne i kroppen påverka varandra så att de

61
tillsammans kan bilda en magnet – man har ett fenomen där alla atomer samverkar. Vi ska nu
i en förenklad modell visa att permanent magnetism kan uppkomma spontant. Samtidigt får
vi i en schematisk modell en beskrivning av en fasövergång.

Varje atom befinner sig i ett magnetfält skapat av de övriga atomerna – kom ihåg att varje
atom är en liten magnet med två möjliga inriktningar. Naturligtvis påverkas en atom mest av
sina närmaste grannar, men i den enklaste approximationen antar vi att det inre magnetfältet
är homogent och proportionellt mot magnetiseringen. Alltså (C är en konstant)

𝐵inre = 𝐶 ∙ 𝑀 = −𝐶𝜇 ∙ (𝑁 − 2𝑛).

Energin som funktion av n blir som i fallet med paramagnetism:

𝑈 = 𝜇𝐵inre (𝑁 − 2𝑛) = −𝐶(𝑁 − 2𝑛)2 .

Här är C en ny konstant. Systemet kan minimera sin energi genom att låta alla de atomära
spinnen peka åt samma håll, eftersom U har min då n = N eller n = 0. För temperaturer skilda
från 0 måste vi minimera den fria energin. Uttrycket för entropin är samma som i det
paramagnetiska fallet. Alltså gäller att

𝐹 = 𝑈 − 𝑇𝑆 = −𝐶(𝑁 − 2𝑛)2 − 𝑘𝑇(𝑁ln𝑁 − 𝑛ln𝑛 − (𝑁 − 𝑛) ln(𝑁 − 𝑛)).

Derivering ger
𝜕𝐹 𝑁−𝑛
= 4𝐶(𝑁 − 2𝑛) − 𝑘𝑇ln( ).
𝜕𝑛 𝑛

Minimum ges av ekvationen

4𝐶(𝑁−2𝑛) 𝑁−𝑛
= ln ( ).
𝑘𝑇 𝑛

Genom att införa variabeln x kan vi undersöka lösningarna till denna ekvation grafiskt.
𝑁−2𝑛
𝑥= ,⁡⁡⁡⁡ − 1 ≤ 𝑥 ≤ 1.
𝑁

Ekvationen blir då
4𝐶𝑁 1+𝑥
𝑥 = ln (1−𝑥).
𝑘𝑇

1+𝑥
I nedanstående graf har vi plottat funktionen 𝑓(𝑥) = ln⁡(1−𝑥) tillsammans med två räta linjer
med olika lutning. Lösningarna till ekvationen ges av skärningarna mellan den räta linjen och
grafen för f.

62
Skärningen mellan funktionskurvan och de räta linjerna ger de möjliga jämviktslägena på x. För höga
värden på temperaturen (räta linjen med liten lutning) finns bara ett jämviktsvärde, nämligen x = 0 som
svarar mot att n = N/2. För låga värden på T, däremot, finns det en spontan magnetisering vid jämvikt.
Detta jämviktsläge svarar mot den gröna linjens skärning med f.

Som framgår av diagrammet finns det för höga temperaturer endast en lösning, nämligen x =
0, vilket innebär att 𝑛 = 𝑁/2. Lika många spinn pekar upp som ned och kroppen saknar
magnetisering. När temperaturen minskar ökar lutningen och vid ett visst värde på T får vi två
nya lösningar som svarar mot minimum av den fria energin. För dessa lösningar gäller att
𝑥 ≠ 0 och att det därmed finns ett överskott på spinn i en riktning – kroppen har blivit en
permanentmagnet. Denna magnetisering skapas spontant av spinnen själva som kollektivt
finner att de vinner på att ”samarbeta” och ha gemensam spinnriktning.

Figuren visar hur den fria energin F som funktion av x vid fasövergången till ferromagnetism. För höga
temperaturer (vänstra kurvan) finns enbart ett minimum för x = 0. När temperaturen sjunker uppstår
plötsligt två nya extrempunkter – det gamla minimet har över gått i en maxpunkt medan de två övriga
extrempunkterna är minima. Jämvikt råder för ett x-värde som är skilt från noll vilket innebär en
spontan magnetisering.

63
Detta är ett exempel på en fasövergång vilket innebär att ett ämnes egenskaper ändras
drastiskt vid en viss temperatur, för en ferromagnet kallas temperaturen för
curietemperaturen, 𝑇𝐶 .

𝑇𝐶 T

Magnetisering som funktion av temperaturen för en ferromagnet. Vid curietemperaturen försvinner

magnetiseringen fullständigt. Observera att kurvan har en diskontinuerlig derivata i denna punkt.

Kommentar: Ur fysikalisk synpunkt är det en väsentlig skillnad på para- och

ferrromagnetism. I vår modell av en paramagnet så agerar varje atom självständigt i ett yttre
fält och får ett slumpmässigt tillstånd. Sammantaget för hela kroppen får vi en magnetisering
som avtar på ett ”odramatiskt” sätt när temperaturen stiger. För en ferromagnet däremot
agerar alla atomer kollektivt, de bidrar alla till det inre magnetfältet. Detta medför att det sker
det en plötslig förändring (= fasövergång) vid curietemperaturen då magneterna plötsligt inte
”kan stå emot” entropins förmåga att skapa oordning – en oordning som innebär att
magneterna ställer in sina spinn helt slumpmässigt. Under denna temperatur kan atomerna
minimera kroppens totala fria energi genom att ställa in sina spinn parallellt.

5.4 Bränslecellen – exempel på analys av tillgängligt arbete.

Vi ska nu visa hur man kan använda Gibbs fria energi för att bestämma den maximala
elektriska energi man kan få från en bränslecell.

64
Schematisk bild av en bränslecell.

Bränslecellen kan liknas vid ett batteri som hela tiden ”tankas” med bränsle. När kemisk
energi omvandlas till elektrisk finns inte carnotverkningsgraden som begränsning. I en
bränslecell med väte och syre som bränsle sker följande reaktioner:

-
Anodreaktion: 2H2 +4H2 O→4H3 O+ +4e

-
Katodreaktion: O2 +4H3 O⁡+4e →6H2 O

Totalreaktion: 2H2 +O2 ⁡→2H2 O

Elektroner avges alltså vid anoden och upptas efter att ha utfört ett elektriskt arbete igen vid
katoden.

Vi ska nu ge beräkna det arbete som en process kan avge om den sker i en omgivning med
konstant tryck, 𝑃0 , och temperatur, 𝑇0 . Det teoretiska hjälpmedlet är Gibbs fria energi,
𝐺 = 𝑈 − 𝑇𝑆 + 𝑃𝑉. Differentialen av G ges av

𝑑𝐺 = 𝑑𝑈 − 𝑇𝑑𝑆 − 𝑆𝑑𝑇 + 𝑃𝑑𝑉 + 𝑉𝑑𝑃.

Vid konstant tryck och temperatur gäller

65
 ∆𝐺 = ∆𝑈 − 𝑇0 ∆𝑆 + 𝑃0 ∆𝑉.

I processer gäller allmänt enligt första huvudsatsen att ∆𝑈 = 𝑄 + 𝑊. Arbetet som sker i
bränslecellen kan delas upp i två delar, dels tryck-volymarbetet och dels det elektriska
arbetet. Det gäller att

𝑊 = −𝑃0 ∆𝑉 + 𝑊𝑒𝑙 .

Enligt andra huvudsatsen är alltid 𝑄 − 𝑇∆𝑆 ≤ 0. Ändringen av Gibbs fria energi blir

∆𝐺 = 𝑄 + 𝑊 − 𝑇0 ∆𝑆 + 𝑃0 ∆𝑉 = 𝑄 − 𝑃0 ∆𝑉 + 𝑊𝑒𝑙 − 𝑇0 ∆𝑆 + 𝑃0 ∆𝑉 ≤ 𝑊𝑒𝑙 .

Kom ihåg vår teckenkonvention: Storheter räknas positiva när energi tillförs systemet. Den
nyttiga energi som bränslecellen lämnar ifrån sig är alltså −𝑊𝑒𝑙 . Följande olikhet gäller

−𝑊𝑒𝑙 ≤ −∆𝐺.

Ändringen av Gibbs fria energi med ombytt tecken ger det maximala elektriska arbetet som
bränslecellen kan leverera.

För att beräkna detta elektriska arbete behöver vi tillgång till kemiska tabeller. Slår man i
dessa tabeller så finner man att den maximala elektriska energin är 273 kJ per mol väte.

Observera allmängiltigheten i denna analys. Vi behöver egentligen inte veta särskilt mycket
om bränslecellen – varken dess uppbyggnad eller funktion – för att beräkna dess maximala
verkningsgrad.

66
Övningsuppgifter

1 Betrakta en endimensionell modell av ett paramagnetiskt ämne enligt

figuren på sid 58. Låta antalet partiklar vara 5.
a Rita en figur som visar alla tillstånd där 2 spinn pekar upp och resten ner.
b Vad är energin för dessa tillstånd om det yttre magnetfältet har fältstyrkan
B?
c Vad är magnetiseringen?

𝑁!
2 a Använd formeln Ω(𝑛, 𝑁) = 𝑛!∙(𝑁−𝑛)! för att bekräfta resultatet från 1a.
b Visa att Ω(𝑛, 𝑁) = Ω(𝑁 − 𝑛, 𝑁). Varför måste det vara så?

3 Paramagnet. Vid vilken temperatur är magnetiseringen hälften av den

maximala?

4 I texten användes approximationen exp(𝑥) ≈ 1 + 𝑥 för att härleda ett

uttryck för magnetiseringen vid höga temperaturer. Ta med en term till i
approximationen av exponentialfunktionen för att få ett bättre uttryck på M.

5 * Bestäm den temperatur vid vilken fasövergången i en ferromagnet sker.

Uttryck ditt svar i konstanterna N, C och k som definieras i texten.

67
Facit 1 a Det finns 10 olika tillstånd. b 𝑈 = 𝜇𝐵. c 𝑀 = −𝜇.

2 b Att 2 av 5 har spinn upp är samma som att 3 av 5 har spinn ned.
2𝜇𝐵
3 𝑇 = 𝑘∙ln3.

𝜇𝐵 1 2𝜇𝐵 3
4 𝑀 ≈ 𝜇𝑁( 𝑘𝑇 − 24 ( 𝑘𝑇 ) ).

2𝐶𝑁
5 𝑇𝐶 = 𝑘

Lösning till 5
4𝐶𝑁 1+𝑥
Ekvationen 𝑥 = ln (1−𝑥) kan ha 1 eller 3 olika lösningar som geometriskt tolkas som
𝑘𝑇
skärningen mellan 2 grafer. Se bild i texten! Villkoret för att det ska finnas tre lösningar är att
den räta linjen dvs det vänstra ledet i ekvationen har större lutning för x = 0 än vad högerledet
har. Vi beräknar derivatan av högerledet för x = 0.
1+𝑥 1 −1
Dln (1−𝑥) = Dln(1 + 𝑥) − Dln(1 − 𝑥) = 1+𝑥 − 1−𝑥 = 2⁡för⁡𝑥 = 0.

4𝐶𝑁 2𝐶𝑁
Lutningen för den räta linjen ges av som blir = 2 då 𝑇 = 𝑇𝐶 = .
𝑘𝑇 𝑘

68
6 Boltzmannfaktorn
Vi ska i detta kapitel härleda Boltzmannfaktorn som är en mycket användbar formel i många
delar av fysiken. Den ger möjlighet att utgående från en kvantmekanisk beskrivning beräkna
makroskopiska storheter.

I tidigare kapitel har vi utgått från storheten Ω = antalet mikrostillstånd när vi beräknat
termodynamiska storheter i isolerade system. Med kännedom om Ω kan man beräkna
entropin. Tyvärr visar det sig att det ofta är besvärligt att beräkna Ω medan den metod vi nu
ska gå igenom ofta underlättar beräkningarna betydligt. Vi betraktar ett enkelt kvantsystem t
ex en kvantbrunn med en elektron i. Detta kvantsystem kan utbyta energi med en
värmereservoar som har en fix temperatur T.

Ett kvantsystem i termisk kontakt med en värmereservoar. Tillsammans bildar de ett isolerat system.
Kvantsystemet beskriver vi med hjälp av ett energinivådiagram.

Kvantsystemet störs hela tiden av ”termiska stötar” från värmereservoaren. Detta innebär att
kvantsystemet kommer att hoppa mellan olika energinivåer och vi kan endast ge
sannolikheter för att systemet ska befinna sig i ett visst tillstånd. Den fundamentala uppgiften
i detta avsnitt är att beräkna denna sannolikhet, dvs vad är sannolikheten att finna
kvantsystemet i ett tillstånd med energin 𝐸𝑛 ? Vi vet från kapitel 3 att alla möjliga
mikrotillstånd är lika sannolika. Om det mot ett visst kvanttillstånd svarar flera tillstånd för
det totala systemet så är detta tillstånd i motsvarande grad mer sannolikt. Alltså gäller att
sannolikheten är proportionell mot det totala antalet tillstånd. För det sammansatta systemet
gäller att

Ωtotal (𝑈total ) = Ωreservoar (𝑈reservoar ) ∙ Ωkvantsystem (𝐸𝑛 ).

Vi söker sannolikheten att finna kvantsystemet i ett visst tillstånd – då är Ωkvantsystem = 1.

Sannolikheten att finna systemet i tillstånd n betecknas med 𝑃𝑛 .

𝑃𝑛 = 𝐶Ωtotal = 𝐶𝛺reservoar (𝑈total − 𝐸𝑛 ).

För energierna gäller att

𝑈total = 𝑈reservoar + 𝐸𝑛 = konstant.

69
Vidare förutsätter vi att följande olikhet alltid är uppfylld; 𝑈reservoar ≫ 𝐸𝑛 . För att beräkna
sannolikheten logaritmerar vi och gör en serieutveckling:

∂ln⁡(Ω(𝑈))
ln(𝑃𝑛 ) = ln𝐶 + ln(𝛺reservoar (𝑈 − 𝐸𝑛 )) = ln𝐶 + ln(𝛺reservoar (𝑈)) − 𝐸𝑛 =
𝜕𝑈
1
=⁡ln𝐶 + ln(𝛺reservoar (𝑈)) − 𝐸𝑛 𝑘𝑇.

Här är index total droppat från U. Vi har här utnyttjat definitionen av entropi och temperatur:
1 𝜕𝑆 𝜕(𝑘lnΩ)
= 𝜕𝑈 = . Konstanten C bestäms av villkoret att ∑𝑛 𝑃𝑛 = 1. Sammanfattningsvis
𝑇 𝜕𝑈
gäller att
𝐸
𝑃𝑛 ∝ exp⁡(− 𝑘𝑇𝑛 ) = Boltzmannfaktorn.

1 𝐸
För att uppfylla villkoret att ∑𝑛 𝑃𝑛 = 1 inför vi Z enligt 𝑃𝑛 = 𝑍 exp⁡(− 𝑘𝑇𝑛 ). Vi finner att

1 𝐸 𝐸
1 = ∑𝑛 𝑃𝑛 = 𝑍 ∑n exp⁡(− 𝑘𝑇𝑛 ) ⁡⁡ ⟹ ⁡⁡Z = ∑n exp⁡(− 𝑘𝑇𝑛 ).

Z kallas för tillståndssumman. Det kommer snart att visa sig att den är mycket användbar vid
beräkningar. Bokstaven Z kommer från det tyska ordet Zustandsumme.

I det följande är vi mest intresserade av medelvärdet av energin i kvantsystemet. Det gäller att
1 𝐸
𝐸̅ = ∑𝑛 𝐸𝑛 𝑃𝑛 = 𝑍 ∑n 𝐸𝑛 exp⁡(− 𝑘𝑇𝑛 ).

1
Det är ofta bekvämt att införa 𝛽 = 𝑘𝑇. Tillståndssumman skrivs då

Z = ∑n exp⁡(−𝛽𝐸𝑛 ).

Genom att derivera tillståndssumman med avseende på 𝛽 får vi en användbar formel för
medelenergin
𝜕𝑍 𝜕
̅.
= 𝜕𝛽 (∑n exp⁡(−𝛽𝐸𝑛 )) = ∑n(−𝐸𝑛 )exp⁡(−𝛽𝐸𝑛 ) = −Z ∑n 𝐸𝑛 exp(−𝛽𝐸𝑛 ) /𝑍 = −ZE
𝜕𝛽

Alltså gäller det att

1 𝜕𝑍
𝐸̅ = − 𝑍 𝜕𝛽.

För att konkretisera dessa formler ska vi räkna på ett redan bekant system, nämligen
paramagnetism. Det är alltid lämpligt att gå tillbaka till kända exempel när man för första
gången ska använda en ny teori.

Exempel

Varje atom/molekyl i det paramagnetiska materialet kan betraktas som ett

kvantsystem som är i kontakt med en värmereservoar. Denna värmereservoar

70
 kan vara antingen omgivningen eller alla andra partiklar. Vi antar att spinnet är
halvtaligt så att det finns två kvanttillstånd med energier 𝐸1 och 𝐸2 . Där

𝐸1 = −𝜇𝐵⁡⁡och⁡⁡𝐸2 = 𝜇𝐵.

Tillståndssumman blir i detta fall 𝑍 = ∑n exp⁡(−𝛽𝐸𝑛 ) = 𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 + 𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 och

motsvarande sannolikheter

𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇
𝑃1 = 𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 ,⁡⁡⁡⁡𝑃2 = 𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 .

−𝜇𝐵𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝜇𝐵𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇

Medelvärdet av energin blir 𝐸̅ = 𝐸1 𝑃1 + 𝐸2 𝑃2 = ⁡.
𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇

För hela den paramagnetiska kroppen som antas innehålla N atomer/molekyler

gäller att den inre energin ges av

𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 −𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇
𝑈 = 𝑁𝐸̅ = 𝑁𝜇𝐵 𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 .

Oftast blir beräkningar med Boltzmannfaktorn enligt exemplet ovan betydligt enklare än de
där man använder antalet tillstånd Ω.

6.3 Rotationer hos tvåatomiga molekyler

Vi har tidigare i kapitel 2 givit formeln för värmekapaciteten för ideala gaser. Vi ska här
motivera att värmekapaciteten för tvåatomiga gaser är högre än för gaser där atomerna inte
slagit sig samman till molekyler. Bakgrunden är kvantmekanisk. I kvantmekaniken kan inte
ett runt föremål, t ex en atom, rotera. Om vågfunktionen är sfäriskt symmetrisk finns det inget
sätt att definiera en rotation – alltså finns inte någon rotation! Vi kommer här att ge resultatet
av en kvantmekanisk beräkning för en molekyl som består av två olika atomer t ex CO eller
HCl. Den termodynamiska storheten värmekapacitet kommer att vara samma för alla
tvåatomiga molekyler.

För en CO-molekyl gäller enligt kvantmekaniken att rotationsenergierna ges av

𝐸𝑛 = 𝜀𝑛(𝑛 + 1),⁡⁡⁡⁡𝑛 = 0, 1, 2, …

Varje sådan energinivå är degenererad med degenerationsgraden 2n+1. Konstanten 𝜀 har

värdet 0.00024 eV.

71
 E

6𝜀 n=2 degeneration = 5

2𝜀 n=1 degeneration = 3

0 n=0 degeneration = 1

Vi räknar nu på en CO-molekyl i gasen och betraktar de övriga molekylerna som en

värmereservoar. Tillståndssumman ges av

𝑍rot = ∑∞
𝑛=0(2𝑛 + 1)exp⁡(−𝛽𝜀𝑛(𝑛 + 1)).

Observera att faktorn (2n+1) måste vara med eftersom det är antalet olika energitillstånd med
samma energi. Hur ska vi beräkna denna summa? Vi noterar att vid normal rumstemperatur
(T = 300K) är 𝛽𝜀 ≈ 10−2 . Det innebär att vid denna temperatur är det många termer som
signifikant bidrar till summan. Vi ritar termerna i summan som staplar i ett diagram. I figuren
finns även den kontinuerliga funktion som vi får om vi ersätter heltalet n med en kontinuerlig
variabel.

Tillståndssumman kan beräknas som arean under staplarna där varje stapel har samma höjd som en av
termerna i summan.

Av bilden framgår att det går att ersätta summan med en integral,
∞
∞ exp(−𝛽𝜀𝑥(𝑥+1)) 1
𝑍𝑟𝑜𝑡 = ∫0 (2𝑥 + 1) exp(−𝛽𝜀𝑥(𝑥 + 1)) 𝑑𝑥 = [ ] = 𝛽𝜀.
−𝛽𝜀 0

Detta gäller om 𝑘𝑇 ≫ 𝜀 eller 𝛽𝜀 ≪ 1. Medelenergin för en molekyl beräknas enklast som

derivatan av tillståndssumman enligt

72
 1 𝜕𝑍rot 1 1
𝐸̅rot = − 𝑍 = −𝛽𝜀 −𝜀𝛽2 = 𝛽 = 𝑘𝑇.
rot 𝜕𝛽

Totalt för hela gasen gäller att rotationernas bidrag till den inre energin ges av

𝑈rot = 𝑁𝐸̅rot = 𝑁𝑘𝑇.

Rotationernas bidrag till värmekapaciteten blir

𝜕𝑈rot
(𝐶𝑉 )rot = ( ) = 𝑁𝑘.
𝜕𝑇 V

𝐶𝑉

5
𝑁𝐾
2

3
𝑁𝐾
2

Schematisk bild av värmekapaciteten för en tvåatomig gas. För låga temperaturer har molekylerna
enbart translationsrörelse. Värmekapaciteten för denna rörelse beräknas som i kapitel 2 med hjälp av
klassisk mekanik. Vid högre temperaturer blir stötarna mellan molekylerna så häftiga att de kan excitera
molekylen kvantmekaniskt till de högre liggande rotationstillstånden. Vid högre temperatur är bidraget
från rotationsrörelsen konstant vilket stämmer med vår beräkning. Vid rumstemperaturen befinner sig
de flesta gaser på denna konstanta del av diagrammet. Vid ännu högre temperatur kan molekylen även
vibrera.

73
Övningar
1 𝜕𝑍
1 Beräkna den inre energin för en paramagnet genom att använda − 𝑍 𝜕𝛽. Bestäm sedan
värmekapaciteten som funktion av temperaturen. Varför måste värmekapaciteten ha
den formen?

2 Ett kvantsystem har två energinivåer med energi 0 resp 𝜀. Vid vilken temperatur är
sannolikheten att hitta systemet i grundtillståndet 4 gånger så stor som sannolikheten att hitta
det i det exciterade tillståndet? Vad är systemet s medelenergi vid denna temperatur? Vad
händer med dessa sannolikheter då temperaturen blir mycket hög?

3 * Betrakta rotationer av tvåatomiga molekyler vid låga temperaturer. Antag att

temperaturen är så låg att man endast behöver ta med två termer i den oändliga serien
för 𝑍.Bestäm energi och värmekapacitet i detta fall. Vad har 𝐶𝑉 för gränsvärde när
𝑇 → 0?

4 I statistiken används ett spridningsmått som kallas standardavvikelse som talar om hur
”bred” en sannolikhetsfördelning är. Om man betecknar standardavvikelsen med ∆𝐸
så gäller det att (∆𝐸)2 = 𝐸 ̅̅̅2̅ − 𝐸̅ 2 . Ställ upp ett uttryck för ̅𝐸̅̅2̅ och visa att det gäller
1 𝜕2 𝑍 𝜕𝐸̅
att ̅𝐸̅̅2̅ = . Visa sedan att (∆𝐸)2 = 𝐶𝑘𝑇 2 , där värmekapaciten ges av 𝐶 = . Vad
𝑍 𝜕𝛽 2 𝜕𝑇
blir den relativa spridningen ∆𝑈/𝑈 för en ideal gas? Det gäller att 𝑈 = 𝑁𝐸̅ och
∆𝑈 = √𝑁∆𝐸.

74
Facit

𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇−𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 𝜇𝐵
1 𝑈 = 𝑁𝐸̅ = 𝑁𝜇𝐵 𝑒 𝜇𝐵/𝑘𝑇 +𝑒 −𝜇𝐵/𝑘𝑇 = −𝑁𝜇𝐵tanh( 𝑘𝑇 ).
𝜇𝐵
𝑘𝑇2
Värmekapaciteten = 𝐶 = 𝑁𝜇𝐵 𝜇𝐵 . Denna funktion går mot 0 både då
cosh2 ( )
𝑘𝑇
𝑇 → 0 och då 𝑇 → ∞. Funktionen har ett maximum för 𝑘𝑇 ≈ 2𝜇𝐵.

𝜀
2 𝑇 = 𝑘∙𝑙𝑛4. Energimedelvärdet = 𝜀/5. När temperaturen stiger går båda
sannolikheterna mot ½.
2𝜀
12𝜀 2 exp⁡() 𝑁
3 𝑈 = 6𝑁𝜀/(exp(2𝜀𝛽) + 3), 𝐶𝑉 ⁡ = 2𝜀
𝑘𝑇
∙ 𝑘𝑇 2 , 𝐶𝑉 → 0 då 𝑇 → 0.
(exp( )+3)2
𝑘𝑇

4 Relativ spridning = 1/√3𝑁/2.

Lösning

3 Tillståndssumman ges av ∑∞
𝑛=0(2𝑛 + 1)exp⁡(−𝛽𝜀𝑛(𝑛 + 1). Approximerar vi med
2𝜀
två termer: 𝑍 ≈ 1 + 3 exp (− 𝑘𝑇) = 1 + 3exp⁡(−2𝜀𝛽).

Medelenergin för en atom:

1 𝜕𝑍 1 𝜕
𝐸̅ = − 𝑍 𝜕𝛽 = − 1+3 exp(−2𝜀𝛽) 𝜕𝛽 (1 + 3 exp(−2𝜀𝛽)) = 6𝜀/(exp(2𝜀𝛽) + 3).

Systemets totala energi ges av 𝑈 = 𝑁𝐸̅ .

75
7 Elektromagnetisk strålning

I både ren fysik och i många tillämpningar är den elektromagnetiska strålning som alla
kroppar sänder ut av stor betydelse. Ofta kallas denna strålning för svartkroppsstrålning
eftersom den svarta kroppen också är den bästa strålaren – varför det är så återkommer vi
snart till. I detta avsnitt ska vi utnyttja den statistiska fysiken och kvantmekaniken för att
härleda de grundläggande sambanden för att sedan beröra några tillämpningar bl a solens
strålning och växthuseffekten på jorden. Elektromagnetisk strålning kan betraktas både som
en vågutbredning och som en ström av partiklar. I den teoretiska diskussionen kommer vi att
utgå från den kvantmekaniska partikelmodellen där strålningen beskrivs som en ström av
fotoner. Först ska vi diskutera några slutsatser man kan dra direkt av andra huvudsatsen om
strålning och absorption.

Den strålning som träffar en kropp kan absorberas, reflekteras eller transmitteras genom
kroppen. Vi antar tillsvidare att kroppen inte är genomskinlig så att ingen transmission sker.

Definition av en svart kropp:

En svart kropp absorberar all strålning som träffar kroppen.

För strålning gäller att svarta kroppar strålar mest. För att visa detta gör vi följande
tankeexperiment. Vi placerar en svart kropp inne i en behållare. Se bilden! Behållarens
väggar skickar ut strålning som träffar den svarta kroppen. I det tänkta experimentet låter vi
väggarna ha samma temperatur som den svarta kroppen. Det råder då jämvikt och enligt
termodynamikens andra huvudsats kommer denna jämvikt att bestå vilket innebär att
temperaturerna inte kommer att ändras med tiden. Av detta följer att den svarta kroppen
måste sända ut all strålning som den tar emot. Kroppar som reflekterar en del av strålningen
sänder, enligt samma resonemang, ut mindre mängd strålning än en svart kropp.

En kropp i termisk jämvikt med sin omgivning. Vid jämvikt strålar kroppen ut lika mycket energi som
den mottar från omgivningen.

76
Den utstrålade effekten ges av Stefan-Boltzmanns lag eller ”T-fyralagen” som den ofta
kallas:

𝑃 = 𝐴𝜎𝑇 4 .

P är den totala utstrålade effekten från en svart kropp med arean A. Konstanten 𝜎 har värdet
W
𝜎 = 5.67 ∙ 10−8 m2K 4. Vi ska nu härleda Plancks lag för att senare i kapitlet ge
tillämpningarna.

7.1 Plancks strålningslag

Vi ska nu i ett teoretiskt avsnitt härleda de grundläggande strålningslagarna.

För att härleda sambandet mellan temperatur och utstrålad effekt ska vi först studera den
strålning som finns inne i ett hålrum. Först visar vi att denna strålnings egenskaper enbart
beror av väggarnas temperatur. Detta innebär att varken form eller färg på väggens insida har
någon betydelse. Resonemanget för beviset framgår bäst av följande figur.

Två olika behållare sätts i kontakt med ett litet rör genom vilket elektromagnetisk strålning kan
strömma. Väggtemperaturen i bägge behållarna är samma. Antag att intensiteten i strålningen från den
ena behållaren är högre än den andra! Då skulle energi strömma från denna behållare till den andra och
en temperaturskillnad skulle uppstå. Detta strider mot den andra huvudsatsen. Alltså kan det inte vara
någon skillnad i strålningsfältet i de båda behållarna.

Eftersom alla behållare har samma fält i det inneslutna hålrummet – om väggarnas temperatur
är samma – kan vi välja den behållare som är lättast att studera, nämligen ett rätblock med
helt speglande insidor. Vi betraktar strålningen i hålrummet som en gas av fotoner. Denna gas
är ideal eftersom fotoner inte växelverkar med varandra. På grund av de speglande väggarna
blir fotonernas vågfunktion stående vågor med noder vid väggarna. Innan vi går vidare så
summerar vi fotonens egenskaper:

 Fotonen är masslös.
 Fotonerna växelverkar inte med varandra.
 Varje foton kan vara i två olika polarisationstillstånd.
 Samband mellan energi och frekvens ges av 𝐸 = ℎ𝑓.

77
  Fotonantalet bevaras inte som för t ex elektroner, vilket innebär att fotoner både kan
skapas och förintas.
 Fotoner uppfyller inte Pauliprincipen.

Låt oss nu beräkna strålningsfältet inne i ett kubiskt rätblock med speglande insidor. De
tillåtna fotontillstånden är stående vågor med noder på väggarna. Vi betraktar först det
2𝐿
endimensionella fallet. Då gäller att våglängden kan anta värdena: 𝜆 = där L är
𝑛
rätblockets kantlängd och n ett positivt heltal. Energierna ges av
ℎ𝑐 ℎ𝑐𝑛
𝜀 = 𝑝𝑐 = = .
𝜆 2𝐿

I tre dimensioner gäller på motsvarande sätt att energierna ges av

ℎ𝑐
𝜖𝑛̅ = 2𝐿 √𝑛12 + 𝑛22 + 𝑛32 .

För att beräkna fotongasens energi använder vi följande metod. Vi beräknar tillståndssumman
för varje enskilt energitillstånd. Eftersom fotonerna inte uppfyller Pauliprincipen kan det vara
obegränsat många fotoner i varje tillstånd. Fotonerna växelverkar inte så den totala energin
som finns i ett visst tillstånd blir produkten av antalet fotoner i tillståndet och tillståndets
energi. Vi betecknar antalet fotoner i ett visst tillstånd med r. Den totala energin för fotonerna
i ett visst tillstånd blir

𝐸(𝑟) = 𝑟𝜖𝑛̅ .

Tillståndssumman för fotonerna i detta tillstånd ges av

𝑍 = ∑∞ ∞ r
𝑟=0 exp⁡(−𝑟𝜖𝑛̅ 𝛽) = ∑𝑟=0 exp⁡(−𝜖𝑛̅ 𝛽) .

Detta är en geometrisk serie med kvoten exp⁡(−𝜖𝑛̅ ). Eftersom kvoten alltid är < 1 konvergerar
denna oändliga serie. Summan blir

1
𝑍(𝛽) = .
1 − exp(−𝜖𝑛̅ 𝛽)

Det termiska medelvärdet av fotonenergin i det betraktade tillståndet ges av:

1 𝜕𝑍 (−1)(− exp(−𝜖𝑛 ̅)
̅ 𝛽))(−𝜀𝑛 𝜀
𝐸𝑚𝑒𝑑𝑒𝑙 = ⁡ − 𝑍 𝜕𝛽 = −(1 − exp(−𝜖𝑛̅ 𝛽)) ∙ = exp(𝜖 𝑛̅𝛽)−1.
(1−exp(−𝜖𝑛
̅ 𝛽))2 ̅
𝑛

Den totala energin får vi genom att summera över medelenergin i varje energitillstånd:

1
𝑈 = 2 ∑ 𝜖𝑛̅ =
exp(ϵn̅ β) − 1
𝑛̅

ℎ𝑐√𝑛12 +𝑛22 +𝑛32 1

= 2 ∑∞ ∞ ∞
𝑛1 ∑𝑛2 ∑𝑛3 ∙ ℎ𝑐𝑛𝛽 .
2𝐿 exp( )−1
2𝐿

78
Här har vi infört = √𝑛12 + 𝑛22 + 𝑛32 . Faktorn 2 tillkommer på grund av att det finns två
polarisationstillstånd i varje fotonnod. För att beräkna summan approximerar vi den med en
integral, felet är i alla praktiska fall helt försumbart.

ℎ𝑐𝑛 1
𝑈=2 ∭ ∙ 𝑑𝑛 𝑑𝑛 𝑑𝑛
2𝐿 exp ( ℎ𝑐𝑛 ) − 1 1 2 3
0<𝑛1 <∞
0<𝑛 <∞
2𝐿𝑘𝑇
2
0<𝑛3 <∞

n ges av 𝑛 = √𝑛12 + 𝑛22 + 𝑛32 . Denna integral beräknas genom övergång till sfäriska
koordinater i n-rummet enligt den standardmetod som ni lärt er i flerdimensionell analys.
Med konventionella beteckningar blir uttrycket:

∞ 𝜋/2 𝜋/2
ℎ𝑐𝑛 1
𝑈 = ∫ 𝑑𝑛 ∫ 𝑑𝜃 ∫ 𝑑𝜑𝑛2 sin𝜃
2𝐿 exp ( ℎ𝑐𝑛 ) − 1
0 0 0 2𝐿𝑘𝑇
Observera att integrationen är över första oktanten i n-rymden!

Vinkelintegralerna blir
𝜋/2 𝜋 𝜋/2
∫0 𝑑𝜑 = 2 ⁡⁡⁡och⁡⁡ ∫0 sin𝜃𝑑𝜃 = 1⁡⁡.

Kvar blir en enkelintegral

∞ 𝜋ℎ𝑐𝑛3 1
𝑈 = ∫0 𝑑𝑛 ℎ𝑐𝑛 .
4𝐿 exp( )−1
2𝐿𝑘𝑇

Först byter vi integrationsvariabel till fotonenergin dvs vi sätter 𝜀 = ℎ𝑐𝑛/(2𝐿) och utnyttjar
att lådans volym 𝑉 = 𝐿3 :
∞ 8𝜋 𝜀3
𝑈 = 𝑉 ∫0 𝜀 𝑑𝜀.
ℎ3 𝑐 3 exp( )−1
𝑘𝑇

Denna omskrivning ger oss möjligheten att tolka uttrycket

8𝜋 𝜀3
𝑢(𝜀)𝑑𝜀 = 3 3 𝑑𝜀
ℎ 𝑐 exp ( 𝜀 ) − 1
𝑘𝑇
som energitätheten i gasen dvs att per volymsenhet så finns totalt energin 𝑢(𝜀)𝑑𝜀 i de fotoner
som har energi mellan 𝜀⁡och⁡𝜀 + 𝑑𝜀. Detta uttryck kallas för Plancks strålningslag (men detta
namn används ibland för andra formler i detta kapitel).

För att beräkna temperaturberoendet av fotongasens energi gör vi ytterligare ett variabelbyte
och inför variabeln x enligt, 𝑥 = 𝜀/𝑘𝑇.

Vi finner då att

79
 8𝜋(𝑘𝑇)4 ∞ 𝑥 3
𝑈=𝑉 ∫
(ℎ𝑐)3 0 𝑒 𝑥 −1
𝑑𝑥.

Som synes är själva integralen dimensionslös och kan beräknas en gång för alla. Denna
beräkning är avancerad så vi ger här endast resultatet
∞ 𝑥3 𝜋4
∫0 𝑑𝑥 = 15.
𝑒 𝑥 −1

Alltså gäller det att

8𝜋 5 (𝑘𝑇)4
𝑈=𝑉 .
15(ℎ𝑐)3

Nu vet vi ”allt” om det strålningsfält eller den fotongas som finns inne i alla hålrum. Hur kan
vi använda denna kunskap för att undersöka svartkroppsstrålningens egenskaper? Om vi i en
behållare öppnar ett litet hål så är den strålning som kommer ut genom hålet samma som
strålningen från en svart kropp. Man inser det eftersom all strålning som träffar det lilla hålet
”försvinner” in i kroppen - strålningen absorberas genom hålet. Hålets yta har ur
strålningssynpunkt samma egenskaper som en svart kropps yta.

Ett litet hål på ytan till en låda fungerar som ytan på en svart kropp eftersom i praktiken all strålning
absorberas.

Strålningen ut ur lådan genom det lilla hålet är samma som strålningen från ytan av en svart
kropp. Hur ska vi beräkna intensiteten i denna strålning? Vi gör detta genom att se efter vilka
fotoner som kan lämna behållaren genom hålet. Om hålet är litet och om vi håller väggarnas
temperatur konstant kan vi anse att fotongasen inne i behållaren inte ändras med tiden.
Betrakta figuren!

80
Alla fotoner som passerar ut genom det lilla hålet under ett lite t tidsintervall var någon kort tid
dessförinnan på ett halvsfäriskt skal som är markerat i figuren. I diskussionen betraktar vi de fotoner
som finns i det skuggade området.

För att göra beräkningar inför vi ett sfäriskt koordinatsystem med z-axeln horisontell och med
origo i hålets mitt. Hålet har arean A. Föreställ dig att den lilla skuggade området även har en
utsträckning, 𝑅sin𝜃𝑑𝜑, vinkelrätt mot pappret! Tjockleken på området mellan halvcirklarna
(i tre dimensioner blir det halvsfärer) är 𝑐𝑑𝑡. Volymen av det skuggade området blir

volym av skuggade området = 𝑅𝑑𝜃 ∙ 𝑅sin𝜃𝑑𝜑 ∙ 𝑐𝑑𝑡.

Den totala energin i detta område ges av

𝑈
∙ 𝑅𝑑𝜃 ∙ 𝑅sin𝜃𝑑𝜑 ∙ 𝑐𝑑𝑡.
𝑉

Endast en bråkdel av denna energi kommer ut genom hålet eftersom fotoner rör sig åt alla
håll. För att beräkna antalet som kommer ut genom hålet så beräknar vi hålets skenbara area
och dividerar med arean av en sfär med radien R. På detta sätt får vi sannolikheten för att en
foton i det skuggade området ska passera ut genom hålet. Den skenbara arean är den area som
fotonerna i det skuggade området ”ser”, dvs 𝐴cos𝜃.

Sannolikhet för ”flykt” = 𝐴cos𝜃/(4𝜋𝑅 2 ⁡).

Energin som strömmar genom hålet ges av produkten av energi i området och sannolikhet för
flykt:
𝐴cos𝜃 𝑈
Energiström genom hålet = 4𝜋𝑅2 ⁡ ∙ 𝑉 ∙ 𝑅𝑑𝜃 ∙ 𝑅sin𝜃𝑑𝜑 ∙ 𝑐𝑑𝑡.

Men denna energi kommer enbart från det skuggade området. För att få alla energi måste vi
integrera över alla vinklar:

81
 2𝜋 𝜋/2 𝐴cos𝜃 𝑈
Total energiström genom hålet = ∫0 𝑑𝜑 ∫0 𝑑𝜃 ∙ 𝑉 ∙ 𝑐𝑑𝑡 ∙ sin𝜃 =
4𝜋

𝐴 𝑈 𝜋/2 𝐴 𝑈
= 2𝜋 ∙ 4𝜋 ∙ 𝑉 ∙ 𝑐𝑑𝑡 ∫0 cos𝜃sin𝜃𝑑𝜃 = 4 ∙ 𝑉 ∙ 𝑐𝑑𝑡.

Genom att dividera detta uttryck med A och dt får vi det slutliga uttrycket som anger utstrålad
effekt per areaenhet.
𝑐 𝑈 2𝜋 5 (𝑘𝑇)4
Effekt per areaenhet = 4 ∙ 𝑉 = ∙ = 𝜎𝑇 4
15 ℎ3 𝑐 2

Vi har här använt det tidigare härledda uttrycket för energitäthetens temperaturberoende.

Vi kan också härleda den spektrala fördelningen av svartkroppsstrålningen. Den har samma
energiberoende som motsvarande fördelning i fotongasen. Normalt behöver man enbart
energiberoendet så vi ger ej konstanten. Vi betecknar denna spektrala fördelning med I,
𝐼 = 𝐼(𝜀, 𝑇). Det gäller att
𝜀3
𝐼(𝜀, 𝑇) = 𝐶 𝜀 .
exp( )−1
𝑘𝑇

Oftast är man intresserad av våglängdsberoendet. Då gäller formeln (visas som övning!)

1 1
𝐼(𝜆, 𝑇) = 𝐷 𝜆5 ∙ ℎ𝑐 .
exp( )−1
𝜆𝑘𝑇

I dessa båda formler är C och D konstanter. Det är dessa formler som normalt kallas för
Plancks strålningslag. Nedanstående bild visar denna fördelning som funktion av våglängden
för några olika temperaturer.

Spektrum av svartkroppsstrålning vid olika temperaturer.

Observera följande som gäller för svartkroppsstrålning,

 När temperaturen stiger så ökar utstrålningen vid alla våglängder.

82
 När temperaturen stiger förskjuts strålningsmaximum mot kortare våglängder (högre
frekvenser).

 Dessa kurvor gäller för en svart kropp – för verkliga kroppar ligger alltid kurvan
under den för den svarta kroppen. Detta gäller för alla våglängder.

Wiens förskjutningslag anger den våglängd vid vilken svartkroppsstrålningen har sitt
maximum. Detta maximum förskjuts mot kortare våglängder när temperaturen ökar
enligt formeln
2.898∙10−3 m∙K
𝜆max = .
𝑇

83
7.2Tillämpningar på svartkroppsstrålning
Vi ska i detta avsnitt visa på några exempel som visar hur man kan tillämpa teorin för
svartkroppsstrålning.

Exempel Grillbädden i en vanlig grill har arean 4 dm2 . Vid vilken temperatur är den
utstrålade effekten 4 kW? Hur mycket ska temperaturen höjas för att den
utstrålade effekten ska fördubblas?

_______________________________________________________________
𝑃 4∙103
Temperaturen ges av 𝑇 4 = 𝐴𝜎 = 0.04∙5.67∙10−8 K 4 ⟹ 𝑇 = 1152K.

För att den utstrålade effekten ska bli dubbelt så stor måste det gälla att den nya
temperaturen uppfyller villkoret:

𝑇 4
(1152) = 2 som ger 𝑇 = 1152 ∙ 21/4 = 1370K. Temperaturhöjning = 218 K.

Exempel

Lampan i en spotlight har en temperatur av ca 3800 o C . Vid vilken våglängd

har strålningen från lampan sitt maximum? Kommentar: För att kunna ha så hög
temperatur omges glödtråden av halogengas.

________________________________________________________________

Wiens förskjutningslag ger:

2.9 103
max  m  710 nm .
3800  273

Solstrålning och jordens uppvärmning genom växthuseffekten

Följande bild visar den spektrala fördelningen av den solstrålning som når jordytan. Solen
strålar som en svart kropp med temperaturen 5800 K. Strålningen har en effekt av 1.37 kW
per kvadratmeter vid jordbanan. Detta är alltså så mycket energi som strålar in mot jorden
från solen per kvadratmeter. Denna storhet kallas för solarkonstanten.

84
Solstrålningens spektrum vid jordytan – mörk färg. Den spektrala fördelningen utanför atmosfären –
ljusgrå färg - är som synes mycket nära den från en svart kropp. Atmosfären absorberar strålning för
vissa våglängder, främst genom de så kallade växthusgaserna.

Följande bild visar hur atmosfären absorberar elektromagnetisk strålning.

Atmosfärens absorption av elektromagnetisk strålning. För att förstå växthuseffekten är

våglängdsområdet för synligt ljus och den infraröda strålningen intressant.

Vi ska nu beskriva jordens globala energibalans. För att kunna formulera enkla modeller gör
vi följande antaganden.

85
  Hela jorden har samma temperatur.
 Ingen skillnad mellan dag och natt.
 Jordytan strålar som en svart kropp.
 Stationära tillstånd råder – dvs temperaturen är konstant i tiden.

Den sista punkten innebär att jorden strålar ut lika mycket energi som den mottar från solen.
Vi börjar med beräkna jordens temperatur om vi antar att det inte finns någon atmosfär och
att jorden är en svart kropp.

Exempel Beräkning av temperaturen om jorden varit en svart kropp utan atmosfär.

___________________________________________________________

Solstrålningen som träffar jorden ”ser” en yta som har arean av en cirkel med
jordytan som radie. Om vi sätter jordradien till R så får vi

Mottagen effekt = 1.37 ∙ 𝜋 ∙ 𝑅 2

Om jorden är en svart kropp så ger Stefan-Boltzmanns lag att

Utstrålad effekt = 4𝜋𝑅 2 𝜎𝑇 4 .

Denna strålning strålar ut överallt. Därför måste jordytans hela area, 4𝜋𝑅 2 ,
komma in i formeln.

Strålningsjämvikt ger (solarkonstanten betecknas med 𝐼𝑖𝑛 )

𝐼𝑖𝑛 ∙ 𝜋𝑅 2 = 4𝜋𝑅 2 ∙ 𝜎𝑇 4 .

Uträkning ger att 𝑇 = 280 K.

Hade vi tagit hänsyn till att ca 30% reflekteras hade temperaturen sjunkit till ca
255 K vilket är mycket mindre än jordens medeltemperatur på ca 290 K

_____________________________________________________________

Nu är inte jorden en svart kropp – du behöver bara titta på en bild av jorden att inse att
framför allt moln och hav gör att den är långt ifrån svart. En nyckelroll i förståelsen av
jordens energibalans är atmosfärens egenskaper. Ca 30 % av solstrålningen reflekteras
tillbaka i rymden, främst av moln. Atmosfären är alltså genomskinlig för solens ljus vilket vi
ju egentligen är självklart då solens strålning till stor består av synligt ljus. Som framgår av
bilden ovan så släpper inte atmosfären ut det mesta av det infraröda ljuset. Detta får stor
betydelse för den svartkroppsstrålning som jorden sänder ut – en kropp med en temperatur
som jorden på ca 300 K har väsentligen all strålning i det infraröda området.
Svartkroppsstrålningen från jorden absorberas alltså i stor utsträckning av atmosfären. En
enkel modell för jordens strålningsbalans där hänsyn tas till atmosfärens absorption framgår
av följande bild. I denna modell approximeras atmosfären med ett tunt skikt som absorberar
all strålning från jorden medan all strålning från solen går rakt genom. Eftersom atmosfären

86
är i termisk balans måste det skicka ut lika mycket strålning som det absorberat. Lika mycket
strålning skickas åt båda hållen - alltså skulle hälften av jordens utsända strålning komma
tillbaka till jorden igen.

Solstrålning

Atmosfär

Markyta

Strålning genom jordens atmosfär. Cirka 30% av solstrålningen reflekteras medan resten passerar
genom atmosfären och värmer jorden. Jorden strålar likt en svart kropp och atmosfären absorberar all
denna strålning. Hälften av den absorberade strålningen sänds tillbaka till jorden och resten ut i rymden.
I denna enkla modell återstrålar lika mycket från atmosfären som instrålningen från solen.

Vi förenklar modellen genom att förlägga all reflektion av den inkommande strålningen
ytterst i atmosfären – i verkligheten sker denna reflektion på fler ställen bl a moln och
havsytan är viktiga källor till reflektionen.

Exempel

Vad blir jordens temperatur i denna enkla modell?

________________________________________________________________

Betrakta bilden ovan!

Nettoinstrålningen från solen betecknas med 𝐼𝑖𝑛 = 1kW/𝑚2. I figuren är det

den pilen som når jordytan.

Jordens utstrålning betecknas med 𝐼𝑢𝑡 – motsvaras av två pilar i figuren.

Återstrålningen från atmosfären till jorden: 𝐼å𝑡𝑒𝑟 – den nedåtriktade pilen till
höger.

Jorden antas vara i värmebalans. Den tar då emot lika mycket energi som den
sänder ut. Detta ger sambandet

𝐼𝑖𝑛 + 𝐼å𝑡𝑒𝑟 = 𝐼𝑢𝑡 .

Atmosfären återutsänder all strålning den absorberar – hälften ut i rymden och

hälften ner till jorden. Alltså gäller det att

87
 𝐼𝑢𝑡
𝐼å𝑡𝑒𝑟 = .
2

Eliminerar vi atmosfärens återstrålning i dessa bägge ekvationer finner vi att

𝐼å𝑡𝑒𝑟 = 𝐼𝑖𝑛 ⁡och⁡𝐼𝑢𝑡 = 2 ∙ 𝐼𝑖𝑛 .

Det betyder att återstrålningen från atmosfären är lika stor som solinstrålningen.
Enligt föregående exempel ger enbart instrålning på 1kW/𝑚2 en temperatur på
ca 255 K. Strålningslagen säger att en fördubbling av instrålningen ger att
temperaturen kommer att höjas med en faktor 21/4 = 1.19. I denna modell
skulle alltså jordens temperatur bli 1.19 ∙ 255 = 303 K.

_____________________________________________________________

Som vi ser av denna modell blir temperaturen något högre än den observerade
medeltemperaturen på jorden. Det beror naturligtvis på att vår modell är mycket enkel. Men
trots sin detta så framgår tydligt mekanismen bakom växthuseffekten. Växthuseffekten är
mycket viktigt gör att jorden ska vara en sådan underbar plats i universum – utan den hade
inte liv kunnat uppkomma och utvecklats här. Vad som är oroande är att växthuseffekten
förstärks genom utsläpp av olika gaser. De gaser i atmosfären som absorberar infraröd
strålning kallas växthusgaser. De viktigaste av dessa gaser är vattenånga och koldioxid.
Bilden nedan, hämtad från Wikipedia, innehåller den mest relevanta informationen om
växthusgaserna.

Atmosfärens absorption av elektromagnetisk strålning.

88
Vi har i detta kapitel härlett lagarna för svartkroppsstrålning utgående från den statistiska
fysikens grunder och fotonens egenskaper. Det är för mig fascinerande att vi på så
förhållandevis enkelt sätt kan härleda samband som både är allmängiltiga och har stor
praktisk betydelse i många sammanhang, både inom teknik och vetenskap.

89
Övningsuppgifter

1 * Härled Wiens förskjutningslag genom att utgå från Plancks strålningslag.

2 Betrakta bilden på solstrålningens våglängdsberoende på sid 82. Använd

Wiens förskjutningslag för att bestämma solytans temperatur.

3 *Man håller på att konstruera en satellit som ska snurra runt jorden.
Konstruktörerna ställs inför problemet att hålla temperaturen vid rätt nivå.
En argumenterar; vi polerar den blank så att den reflekterar strålningen – då
måste uppvärmningen minska. En annan hävdar att man ska måla den svart
för då strålar den ut mest värmestrålning. Har det någon betydelse vilken
färg satelliten har? Gör en jämförande beräkning av temperaturen där den
blanka har en utstrålning i alla våglängder som är 10% av den svarta
kroppens, medan satelliten i det svarta fallet kan betraktas som en helt svart
kropp. Satelliten har formen av ett klot med radien R.

I en senare diskussion säger en av konstruktörerna: Tänk om vi skulle måla

satelliten med en selektiv färg som ger ”omvänd växthuseffekt”? Vad tror
du hon menar med det? Skriv kort hur det skulle fungera!

4 En kommunikationssatellit kretsar kring jorden. För att försörja satelliten

med elenergi används solpaneler i form av plattor där ena sidan alltid är
vänd mot solen. För sidan som är vänd mot solen gäller att: 10% av
solstrålningen blir elenergi, 60% reflekteras medan 30% absorberas.
Baksidan är målad svart och kan anses utgöra en svart kropp. Vad blir
solpanelens temperatur?

5 Varför målar folket som bor i ökenområden sina hus vita?

90
Facit

1 Se lösningen
2 Våglängdsmaximum vid 500 nm ger temperaturen 5800 K.
3 Temperaturen blir samma efter målningen.
Man bör ha en färg som reflekterar kortvågig strålning dvs synligt ljus men
som är transparent för infraröd strålning.
4 273 K
5 På dagen värms huset av solstrålningen – då vill man att så mycket som
möjligt av denna strålning reflekteras. Endast den bråkdel av strålningen
som absorberas värmer huset. På natten kyls huset främst genom utstrålning.
Genom att huset absorberar lite strålning så är det även en dålig ut strålare –
huset avkyls långsamt. Genom att måla huset vitt så varierar inte husets
temperatur så mycket. En förutsättning är att färgen har samma egenskaper i
det infraröda området.

91
Lösningar

1 Plancks strålningslag:
8𝜋 𝜀3
𝐼(𝜀)𝑑𝜀 = 𝑑𝜀
ℎ3 𝑐 3 exp ( 𝜀 ) − 1
𝑘𝑇
För att byta variabler måste vi göra som vid variabelbyte i integraler dvs
𝑑𝜀 ℎ𝑐 𝑑𝜀 ℎ𝑐
𝐼(𝜀)𝑑𝜀 = 𝐼(𝜆) |𝑑𝜆| 𝑑𝜆. Det gäller att 𝜀 = och att 𝑑𝜆 = − 𝜆2 . Kombinerar
𝜆
vi ihop detta så får vi:
1
𝐼(𝜆) = 𝐶 ℎ𝑐 .
𝜆5 (exp( )−1)
𝜆𝑘𝑇
C är en konstant vars värde är oviktig i det följande resonemanget.
För att bestämma max av 𝐼(𝜆) deriverar vioch får efter lite förenklingar

𝑑𝐼 𝐶 ℎ𝑐 ℎ𝑐 ℎ𝑐
= 2 (𝜆𝑘𝑇 exp (𝜆𝑘𝑇 ) + 5 − 5 exp ( ))
𝑑𝜆 ℎ𝑐 𝜆𝑘𝑇
𝜆6 (exp ( ) − 1)
𝜆𝑘𝑇
ℎ𝑐
Sätter vi 𝑥 = 𝜆𝑘𝑇 så blir derivatan = 0 när ekvationen

𝑥𝑒 𝑥 + 5 − 5𝑒 𝑥 = 0

har en lösning. Kalla den lösning för 𝑥0 ( Det finns en trivial lösning,
nämligen x = 0. 𝑥0 är den lösning som är ≠ 0). Då gäller att

ℎ𝑐
= 𝑥0
𝜆𝑘𝑇
vid maximum vilket direkt ger Wiens förskjutningslag.

2 En kropp som vid alla våglängder följer en bråkdel av Stefan-Boltzmanns

lag kallas för grå. För en sådan gäller att

𝑃 = 𝑐𝐴𝜎𝑇 4 .

Där c är en konstant med 0 < 𝑐 < 1. För satellitens strålningsbalans gäller

att

𝑐𝜋𝑟 2 𝑃0 = 𝑐4𝜋𝑟 2 𝜎𝑇 4 .

𝑃0 betecknar solarkonstanten och r satellitens radie. Eftersom c kan

förkortas bort i denna formel så är temperaturen oberoende av färgen så
långe den är grå.

92
Extra övningsuppgifter
1. Du kommer till ditt fritidshus en kulen höstdag. Temperaturen inne är 6 grader. Du
sätter på värmen och får upp temperaturen till 18 grader. Beräkna ökningen i inre
energi hos luften i rummet. Du kan anta att rummet har volymen 60 m3 och att
lufttrycket är normalt. Ledning: Tänk efter vad som händer med lufttrycket under
uppvärmning av ett vanligt rum.

2. Om man inte har tillgång till varmvatten så kan man värma vattnet i duschen direkt
genom en värmeslinga i röret precis innan vattnet kommer till duschen. Antag att du
vill värma vattnet från 4 till 35 0C och att flödet är 1 liter per minut. Vilken elektrisk
effekt behövs i värmeslingan?

3. Jämför inre energi och potentiell energi för vatten. Hur många meters höjdskillnad
svarar 1 𝑜𝐶 temperaturhöjning av vatten? Motsvarande för smält- och ångbildnings-
entalpin.

4. Engelsmannen Newcomen var en av de första att bygga en ångmaskin. Den fungerade

på följande sätt: Cylindern fylldes med ånga av atmosfärstryck varefter man sprejade
in kallt vatten i cylindern så att ångan snabbt kondenserades till vatten. I denna process
sjönk trycket snabbt till nära noll jämfört med luftens tryck på andra sidan cylinderns
kolv. Luftens tryck utför sedan ett arbeta genom att trycka kolven sträckan 1.8 m.
Cylindern var cylindrisk med en diameter på 3 m. Hur stor blir det teoretiska arbetet
som maskinen uträttar på ett kolvslag? Vad blir maximal effekt om kolven gör 10 slag
per minut? Atmosfärstrycket sätts till 105 Pa.

5. En ideal gas befinner sig i ett tillstånd 𝑃1 , 𝑉1 , 𝑇1 . Gasen genomgår följande processer:
A Isoterm expansion till 𝑉2 = 2𝑉1. B Adiabatisk expansion till 𝑉3 = 3𝑉1 . C Isobar
kompression till 𝑉1. D Isokor (konstant volym) process till starttillståndet. Rita
processerna i ett P-V-diagram. Visa genom att beräkna entropiändringarna i varje
delprocess att entropiändringen för hela kretsprocessen är noll. Alla processer
betraktas som reversibla.

6. En teknolog som vill minska uppvärmningskostnaderna i sin lilla lägenhet

häller inte ut vattnet när han kokat pasta utan låter kastrullen med vatten stå
och svalna i köket. Antag att det är 1 liter vatten och att köket har temperaturen
18 𝑜𝐶 . Hur mycket värme tillförs köket medan vattnet svalnar? Bestäm även
hur mycket entropin ändras dels i vattnet medan det svalnar och dels i köket
under samma tid. Vad blir den totala entropiändring för systemet som består av
kök + vatten? För att ytterligare värma köket ställer han sedan in vattnet i
kylskåpet där det kyls till 5 𝑜𝐶 . Hur mycket värme tillförs köket i denna
process. Kylskåpet har en kylfaktor som är 4? Extrafråga: Vad kan man mer
göra för att använda vattnet för att värma köket?

93
7. Man kan omvandla termisk energi i havet till elektrisk energi genom att utnyttja
temperaturskillnaden mellan ytvatten och vatten djupt ner. På detta släpps inga
föroreningar ut i atmosfären. Nära ekvatorn gäller att ytvattnet har en temperatur av 30
𝑜
𝐶 , väsentligen oberoende av årstid, medan temperaturen på 300 meters djup är 4 𝑜𝐶 .
Det är rimligt att anta att verkningsgraden för ett sådant kraftverk är 60 % av det
teoretiska maxvärdet. Beräkna verkningsgraden.

8. En gasturbin är en värmemotor som fungerar på följande sätt: Luft komprimeras i

kompressorn för att sedan blandas med ett bränsle, ofta naturgas, som antänds i
brännkammaren. Förbränningsgaserna trycks med hög hastighet genom turbinen som
omvandlar rörelseenergin i förbränningsgaserna till arbete - turbinens axel roterar. En
del av turbinens arbete används till att driva kompressorn.

Luften i motorn genomgår en kretsprocess som består av två isobarer och två adiabater
𝑃
enligt figuren. Betrakta en gasturbin där kvoten mellan trycken är 𝑃2 = 8.
1
Beräkna verkningsgraden om alla processer kan betraktas som ideala.
Ledning. Visa följande samband. För en adiabatisk process är 𝑃 ∙ 𝑇 𝛾/(1−𝛾) = konstant.

9. Betrakta cykeln för en vanlig bensinmotor enligt figur på sid 46. Arbetsgasens volym
varierar mellan 𝑉1 och 𝑉2 Beräkna temperaturen i tillstånd 2 uttryck i temperaturen i 1
som är lika med utetemperaturen. Beräkna även det arbete som krävs för att
komprimera gasen. Enligt en bok i termodynamik gäller att verkningsgraden är

94
 𝑉 𝛾−1 𝑓+2
𝜂 = 1 − ( 2) . Härled denna formel! Här är 𝛾 = . Vad skulle verkningsgraden
𝑉1 𝑓
𝑉
vara om kompressionstalet, 𝑉1 , = 8?
2

10. Man har en värmemotor och tillgång till en värmepump. Någon föreslår att man ska
använda värmepumpen som en kylmaskin så att värmemotorn arbetar mot en kallare
reservoar. Vinner man något på detta? Antag att värmemotorn från början arbetar
mellan två värmereservoarer med temperaturerna 670 resp 270 K. Beräkna det
teoretiskt maximala arbetet om värmemängden 100 kJ tillförs motorn vid den högre
temperaturen. Den nya värmereservoaren som skapas av kylmaskinen har en
temperatur av 220 K. Rita ett diagram som visar värme- och arbetsflödena i detta
sammansatta system. Energin till kylmaskinen tas från det arbete som värmemotorn
utför. Beräkna sedan det arbete som systemet ger om 100 kJ värme tillförs
värmemotorn. Vid den teoretiska analysen kan du anta att alla verkningsgrader är
optimala.

11. En hink innehåller en blandning av is och vatten. Med en kylmaskin fryser man
ytterligare vattenmängden m till is. Hela den värme som kylmaskinen avger används
till att värma en kropp med den konstanta värmekapaciteten C. Kroppens
begynnelsetemperatur är 𝑇0 . Vad blir kroppens sluttemperatur om alla processer är
ideala och inga värmeförluster sker till omgivningen? Sätt isens smältvärme per
massenhet till l.

12. Den fria energin talar om hur mycket arbete som man teoretiskt kan erhålla ur en
uppvärmd kropp om den befinner sig i en omgivning med konstant temperatur. Vi ska
i detta exempel visa detta då kroppen har konstant värmekapacitet. Man värmer upp en
kropp till temperaturen 𝑇1 från temperaturen 𝑇0 som även är omgivningens temperatur.
Kroppen har den konstanta värmekapaciteten C. Man driver en värmemotor genom att
utnyttja temperaturskillnaden mellan kroppen och omgivningen. Hur mycket arbetet
kan denna värmemotor maximalt leverera? Jämför med den energi som krävdes för att
värma kroppen. Beräkna även den skillnaden i kroppens fria energin mellan
begynnelse- och sluttillstånden.

13. Glödtråden i en gammeldags glödlampa har en temperatur av ca 3000 K. Emissionen

från glödtråden som är av wolfram är ca en tredjedel av vad en motsvarande svart
kropp emitterar. Vilken area har glödtråden om lampans effekt är 60 W? Vid vilken
våglängd har strålningen från glödlampan sitt maximum? Vilken fotonenergi svara
detta mot? Vad händer med lampans ljus om vi låter glödtråden få en högre
temperatur?

14. Under föreläsningarna har vi gått igenom en enkel modell för jordens växthuseffekt.
Ett problem med den modellen är att man inte kan öka växthuseffekten eftersom den
redan är maximal – atmosfären absorberar ju alla värmestrålningstrålning. Vi ska

95
 därför i detta problem förändra atmosfärens egenskaper och anta att 80% av
strålningen från jorden absorberas och 20% släpps igenom. Vad blir jordens
temperatur i denna modell? Antag att 30% av solstrålningen reflekteras i atmosfären.

15. En perfekt kristall består av N atomer placerade i ett gitter. Detta gäller när
temperaturen är mycket låg. Vid högre temperaturer kan atomer ”knuffas” ut från sina
positioner och hamna i mellanrummen som finns i kristallgittret. Du ska i denna
uppgift beräkna antalet = n, av sådana felaktigt placerade atomer. Om antalet
mellanrum är lika stort som antalet atomer i kristallen gäller att antal möjliga tillstånd
𝑁 2 𝑁 𝑁!
dvs Ω ges av ( ) , där ( ) = 𝑛!(𝑁−𝑛)!. För att flytta en atom från sitt ”rätta läge”
𝑛 𝑛
krävs energin 𝜀. Bestäm den fria energin för systemet och använd
minimeringsprincipen för F för att bestämma hur n beror av temperaturen.

96
Svar
1. Det sker ingen ökning av den inre energin. Detta beror på att luft vädras kontinuerligt
ut så att trycket förblir konstant.
2. 2.2 kW.
3. 428 m, 34 km
4. 1272 kJ, 212 kW.
5. -
6. 343 kJ, Vatten ∆𝑆 = - 1.05 kJ/K, kök ∆𝑆 = 1,18 kJ/K. Värme från kyl = 68 kJ.
7. 5.2 %
𝑃 (𝛾−1)/𝛾
8. Verkningsgraden 1 − (𝑃1 ) .
2
1 2/5
9. För luft är f = 5. Den teoretiska verkningsgraden blir 1 − (8) = 0.56.
10. a 59.7 kJ b samma som a. Man vinner således inget på att använda värmepumpen
𝑚𝑙
11. 𝑇 = 𝑇0 exp ( )
𝐶𝑇𝑐
𝑇
12. 𝑊 = 𝐶(𝑇1 − 𝑇0 ) − 𝐶𝑇0 ln⁡(𝑇1 ) För förändringen av den fria energin gäller samma
0
uttryck.
13. 39 mm2 , 967 nm, 1,3 eV
14. 290 K
𝜀
15. 𝑛 = 𝑁/ (exp (2𝑘𝑇) + 1)

97
Register

Adiabatisk process, 13 Solarkonstanten, 84

Arbete (W), 3,4 Solstrålningsspektrum, 85

Boltzmannfaktorn, 70 Stefan-Boltzmanns lag, 77

Bränslecell, 65 Stirlingmotor, 49

Carnotverkningsgrad, 47 Stirlings formel, 25 (se även hemsidan)

Curies lag, 61 Svart kropp, 76

Curietemperaturen, 63 Termodynamikens andra huvudsats, 21, 46

Differentialform, 33 Termodynamikens första huvudsats, 3, 46

Dieselmotor, 49 Temperatur (T), 30, 31

Entalpi (H), 9 Tillståndssumma (Z), 70

Entropi (S), 21 Tryck-volymarbete, 3

Fasomvandling, 10 Verkningsgrad (η), 46

Ferromagnetism, 61 Värme (Q), 3

Fri energi (F), 33 Värmefaktor, 52

Fri expansion, 22 Värmekapacitet, 9

Gibbs fria energi (G), 33 Värmemotor, 44

Ideala gaslagen, 6 Värmepump, 51

Ideal gas, 4 Värmereservoar, 45

Inre energi (U), 3,6 Växthuseffekten, 85

Irreversibel process, 23,38 Wiens förskjutningslag, 83

Isoterm process, 13 Ångbildningsvärme, 10

Jämviktsvillkor, 57-59 Ångturbin, 49

Kemisk potential (μ), 31 Ångtryck, 32

Kvasistationära processer, 37
Kylmaskin, (se värmepump)
Magnetisering, 61
Maxwellrelationer, 34
Mikrotillstånd, 25
Multiplicitet (Ω), 25
Ottomotor, 48
Paramagnetism, 58
Plancks strålningslag, 82
Smältvärme, 12
98