ALLT AV NÅD

Av: C.H Spurgeon (1892)

Detta är C.H Spurgeons bästsäljande bok "All of Grace". Texterna är varsamt reviderade
från det svenska originalet "Allt af nåd" från 1892.

Ett allvarligt ord till dem som söker frälsning genom Herren Jesus Kristus.
Där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer (,ö.Rom 5:20).
 1. Till Läsaren
Han som talade och skrev detta budskap skulle ha tagit helt miste, om det inte förde många
själar till Herren Jesus. Det är utsänt i barnsligt förtroende till Guds, den Helige Andes makt
och om det så behagar Honom, skulle kunna använda detta som ett medel till miljoners
omvändelse.

Här är min brunn och min bägare.

Utan tvivel kommer denna lilla volym att falla i händerna på många fattiga, olärda män och
kvinnor, vilka skall ta emot en nådebesökelse från Herren. Och för att motsvara detta ändamål har
det enklaste språk valts och många vardagliga uttryck har använts.
Men om personer med högre bildningsgrad och samhällsställning skulle komma att kasta en blick i
denna bok, så kan den Helige Ande ge ett intryck även till dem, då det som kan förstås av den
obildade inte behöver vara mindre tilldragande för den bildade. O, att även några måtte läsa den
som sedan kan bli stora människofiskare!
Vem vet, hur många som skall finna vägen till frid genom vad de läser här? Men en viktigare fråga
till dig, käre läsare, är denna: Vill du bli en av dem? En viss man byggde en brunn vid sidan av en
allmän väg och hängde en bägare vid den, fäst vid en liten kedja. Man sade honom någon tid
därefter; att en stor konstkritiker hade funnit många fel med avseende på byggnadsstilen.
- Men, frågade han, dricker likväl inte många törstande människor ur den?
Man svarade honom, att tusentals människor, män, kvinnor och barn släckte sin törst vid denna
brunn.
Han smålog då och sade, att han föga bekymrade sig om kritikerns anmärkningar, utan önskade
endast att denne själv under någon het sommardag skulle komma till brunnen och fyIla bägaren,
förfriska sig och prisa Herrens namn.
Nåväl, käre läsare! Här är min brunn och här är min bägare! Klandra den gärna, om du så behagar,
men drick av livets vatten. Detta är det enda jag bekymrar mig om. Jag vill hellre vara till
välsignelse för den eländigaste gatsopares eller lumpsamlares själ, än att vara till behag för en prins
av blodet utan att omvända honom till Gud.
Käre läsare, är det verkligen din önskan att vinna något genom att läsa dessa sidor? I sådant fall är
vi överens redan från början. Men inget mindre än att finna Kristus och himmelen är den vinst, som
avses här. O, att vi tillsammans måtte söka detta! Jag gör det genom att sända ut denna lilla bok
under bön...
Vill du inte förena dig med mig genom att blicka upp till Gud och be honom välsigna dig medan du
läser? Försynen har lagt dessa blad i din väg och om du har en ledig stund som du kan läsa dem och
du känner dig villig att ägna dem din uppmärksamhet, så är detta goda tecken. Vem vet, om inte
detta är just den rätta välsignade stunden för dig. Den Helige Ande säger: I dag, om ni hör hans
röst, så förhärda inte era hjärtan.
 2. Vilken är vår avsikt?
Jag har hört en berättelse som jag tror kommer från norra delen av landet. En präst gick för
att besöka en fattig kvinna i avsikt att hjälpa henne, ty han visste att hon var mycket
nödställd. Med en krona i handen knackade han på hennes dörr, men fick inget svar. Han
drog slutsatsen att hon inte var hemma och gick sin väg med oförrättat ärende.

Kom, låt oss gå till rätta med varandra.

Någon tid därefter träffade han henne i kyrkan och sade, att han kommit ihåg hennes nöd.
- Jag har sökt er i ert hem och knackade på flera gånger, sade han, men jag förmodar att ni inte var
hemma, eftersom jag inte fick något svar.
- Vid vilken tid var det som ni sökte mig? frågade kvinnan.
- Det var vid middagstiden.
- Ah, käre pastor, utropade hon, jag hörde er mycket väl och jag är så ledsen att jag inte öppnade för
er, men jag trodde att det var värden som kom för att fordra hyran.
Många fattiga kvinnor känner väl till vad detta vill säga. Nu är det min önskan att bli hörd och jag
vill därför säga att det ingalunda är min avsikt, att fordra någon hyra. Nej, ändamålet med denna
bok är i sanning inte att fordra något av dig utan däremot att tala om för dig att frälsningen skänks
helt och hållet av nåd, vilket betyder: fritt, gratis och för intet.
Många gånger, då vi är angelägna om att få uppmärksamhet tänker våra åhörare: - Ah, nu kommer
jag nog att få höra talas om mina skyldigheter, denna man kommer för att fordra av mig, vad jag är
skyldig Gud. Och jag är säker på att jag har ingenting att betala med. Jag låtsas att jag inte är
hemma.
Nej, käre läsare, denna bok kommer inte för att ställa någon fordran på dig utan för att erbjuda dig
något. Vi skall inte tala om lagen, om skyldigheter och straff, utan om kärlek och godhet, om
förlåtelse, barmhärtighet och evigt liv. Låtsas därför inte som om du inte var hemma - vänd inte
dövörat till eller slå bort mina ord. Jag fordrar inte något av dig, varken i Guds eller människors
namn.
Det är ingalunda min avsikt att kräva något ur dina händer, utan jag kommer för att i Guds namn
erbjuda dig en fri gåva, som skall vara dig till glädje både nu och i evighet om du tar emot den.
Öppna därför dörren och lämna fritt inträde åt vad jag har att säga. "Kom, låt oss gå till rätta med
varandra". Herren själv inbjuder dig till en underhandling angående din nuvarande och eviga
lycksalighet. Och han skulle inte ha gjort det, om han inte menade väl med dig.
Vägra då inte inträde åt Herren Jesus, sam klappar på ditt hjärtas dörr, ty han klappar med en hand,
som varit fastnaglad vid korsets trä för sådana som du. Hans enda och uteslutande avsikt är ditt
eviga väl, så böj ditt öra och kom till honom. Lyssna med ett uppmärksamt öra och låt det goda
ordet sänka sig ned i din själ. Måhända är stunden kommen, då du skall ingå i det nya liv, som är en
begynnelse till himmelens salighet. Tron kommer genom hörande och läsning är också ett slags
hörande; tron kan komma medan du läser denna bok. Varför skulle den inte kunna göra det? O, du
all nåds välsignade Ande, giv att så må ske!
 3. Gud gör den ogudaktige rättfärdig
Lyssna nu till en liten predikan. Texten till den återfinns i Rom 4: 5 "Men den som inte håller
sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans
tro till rättfärdighet." Jag påkallar särskilt din uppmärksamhet för dessa ord: "Den som gör
den ogudaktige rättfärdig." De är mig mycket underbara ord. Känner du dig inte förundrad
över, att det finns ett uttryck som detta i bibeln: "Gör den ogudaktige rättfärdig?"

Guds verk genom den oändliga kärleken och nåden

Jag har hört personer som hatar läran om korset och framställer som en anklagelse mot Gud, att han
frälser ogudaktiga människor och tar emot de eländigaste av de eländiga. Se här, hur den heliga
skrift klart och tydligt bekräftar denna anklagelse. Genom sin tjänare Paulus mun och genom den
Helige Andes ingivelse antar Gud här själv titeln: "Den som gör den ogudaktige rättfärdig."
Han gör dem rättfärdiga som är orättfärdiga, förlåter dem som förtjänar att straffas och ger nåd åt
dem som ingen nåd förtjänar. Du tror måhända, att frälsningen är till endast för den gudfruktige, att
Guds nåd är till blott för den rena och helige, som är fri från synden? Det har måhända fallit dig i
sinnet, att om du vore en så förträfflig människa, skulle Gud belöna dig med sin nåd. Och du har
tänkt att då du inte är värdig till detta, finns det inte någon utväg för dig att komma i åtnjutande av
hans nåd.
Du bör då bli något överraskad av att få läsa ord som dessa: "Den som gör den ogudaktige
rättfärdig." Och jag blir inte överraskad om du blir förvånad, ty med all min förtroliga kännedom
om Guds nåd, upphör jag aldrig att förundra mig över detta. Det låter besynnerligt - eller hur? - att
det skulle vara möjligt för en helig Gud att rättfärdiggöra en ohelig människa? Vi talar alltid enligt
våra hjärtans naturliga böjelse om vår egen godhet och vår egen värdighet och vi håller envist fast
vid, att det måste finnas något hos oss som gör oss värda, att Gud bryr sig om oss.
Ett fläckat kläde
Men Gud, som genomskådar allt vårt självbedrägeri vet, att det inte finns något gott alls, i oss. Han
säger, att "Ingen finns som gör det goda, inte en enda". Han vet, att all vår rättfärdighet är som "ett
fläckat kläde". Därför har Herren Jesus kommit i världen, inte för att söka efter godhet och
rättfärdighet hos människorna utan för att föra godhet och rättfärdighet till dem och för att skänka
dessa gåvor åt människor, som själva inte äger dem.
Han har kommit, inte för att vi är rättfärdiga, utan för att göra oss rättfärdiga. Han gör den
ogudaktige rättfärdig. Då en advokat framträder vid en domstol, försöker han såtillvida han är en
hederlig man, att föra en oskyldigt anklagad människas talan och att rättfärdiga henne inför
domstolen från det som man med orätt, lagt henne till last. Advokatens uppdrag skulle vara att
rentvå den oskyldige och han borde aldrig åta sig den skyldiga parten.
Det står inte i någon människas makt och är inte heller hennes rättighet, att verkligt rättfärdiggöra
den skyldige. Detta är ett under, förbehållet åt Herren allena. Gud, den oändligt rättfärdige
Konungen vet, att det inte finns en enda rättfärdig människa på jorden, som gör det goda och som
inte syndar. Och därför åtar han sig, i den oändliga överhögheten av sin gudomliga natur och i
härligheten av sin outsägliga kärlek, inte att rättfärdiggöra den rättfärdige, utan att rättfärdiggöra
den ogudaktige.

Jesus Kristus har kommit för att frälsa syndare

Gud har uppfunnit vägar och medel för att göra det möjligt för den ogudaktiga människan att stå
rättfärdig inför honom; han har uppfört ett system, genom vilket han med fullkomlig rättvisa kan
behandla den skyldige, som om han under hela sitt liv inte hade begått några överträdelser. Ja, han
kan handla med honom, som om han vore helt och hållet fri från synd. Han gör den ogudaktige
rättfärdig. Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare.
Detta är mycket förundransvärt - och allra mest förundransvärt för den, som har kommit i
åtnjutande av vad detta innebär. Jag vet, att det för mig än intill denna dag är det största under jag
någonsin hört talas om, att Gud kunnat göra mig rättfärdig. Jag känner mig, skild från hans
allsmäktiga kärlek, som endast en samling av ovärdighet, en massa av fördärv, en hop av synder.
Men jag vet likväl med full visshet, att jag är rättfärdiggjord genom tron på Jesus Kristus, och att
Gud handlar med mig, som om jag varit fullkomligt rättfärdig, att jag är antagen som en Guds
arvinge och Kristi medarvinge, fastän jag efter naturen har min plats bland de störste av syndare.
Jag, som är alltigenom ovärdig behandlas av Gud, som om jag vore värdig. Och jag är älskad med
lika mycket kärlek, som om jag alltid hade varit gudaktig, fastän jag förr varit ogudaktig. Vem kan
väl annat än förundra sig över sådant? Tacksamheten för en sådan outsäglig nåd klär sig i
förundrans dräkt.
Nåväl, käre läsare, med anledning av detta förundransvärda förhållande vill jag göra dig
uppmärksam på, hur väl detta evangelium passar för dig och för mig. Om Gud gör den ogudaktige
rättfärdig, då käre vän, kan han också göra dig rättfärdig. Är inte du, just en sådan ogudaktig
person? Om du ännu i denna stund är oomvänd, så är denna benämning en mycket passande
beskrivning på dig. Du har levt utan Gud i världen, du har saknat all gudsfruktan; och med ett ord:
du har varit och är ogudaktig.
Måhända har du inte ens besökt någon gudstjänst på söndagarna; du har föraktat Guds dag, Guds
hus och Guds ord - detta bevisar att du varit ogudaktig. Ja, måhända har du än värre, till och med
försökt tvivla på Guds tillvaro och gått ända dithän, att du berömt dig av att göra det. Du har levt på
denna sköna jord, som är fylld av otaliga bevis på Guds närvaro, men hela tiden slutit ögonen för
dessa tydliga prov på hans makt och gudom. Du har levt som om det inte funnits någon Gud - ja, du
skulle i sanning varit riktigt belåten, om du kunnat med bestämd säkerhet övertyga dig själv, att det
inte fanns någon Gud alls.
Verkligt ogudaktig
Du har måhända levt på detta sätt en följd av år, så att du nu är mycket väl befäst på dina otrosvägar.
Och likväl är inte Gud med på någon av dem. Om du vore märkt med ordet ogudaktig, skulle detta
vara en lika träffande beskrivning på dig, som om havet vore märkt med orden: "salt vatten." Men
möjligtvis är du en person av ett annat slag: du har regelbundet iakttagit alla de yttre formerna av
religionen, men utan att ditt hjärta tagit någon del av den. Och då har du i alla fall varit verkligt
ogudaktig.
Fastän du haft gemenskap med Guds folk, har du aldrig haft någon gemenskap med Gud själv och
fastän du stämt in med din röst i kören, har du inte prisat Herren i ditt hjärta. Du har levt utan kärlek
till Gud i ditt hjärta och utan lydnad för hans bud i ditt liv. Du är då just en sådan slags människa,
till vilken detta evangelium är utsänt - detta evangelium som talar om att Gud gör den ogudaktige
rättfärdig. Det är mycket underbart och lyckligt nog, mycket lämpligt för dig. Det passar just för dig
- eller hur?
O, hur gärna jag önskar, att du ville ta emot det! Om du är en tänkande människa, måste du inse, att
det är en underbar nåd av Gud att ge en sådan möjlighet för sådana som dig; och du skall säga till
dig själv: "Gör den ogudaktige rättfärdig! Varför skulle han då inte också göra mig rättfärdig och
göra det nu genast?" Lägg nu märke till att det måste vara så, att frälsningen av Gud är för sådana
som inte förtjänar den och som inte har något gott i sig själva. Det lämpar sig väl, att denna
framställning finns i bibeln; ty kära vänner, inga andra behöver rättfärdiggörelse än de som inte har
någon egen rättfärdighet.
Om någon av mina läsare skulle vara fullkomligt rättfärdig, så behöver han ju inte rättfärdiggöras.
Du tycker att du väl uppfyller dina plikter och anser, att du därigenom nästan sätter himmelen i
tacksamhetsförbindelse till dig. Vad gör du då med en Frälsare och till vad, behöver du då nåd eller
rättfärdiggörelse? Du måste redan vara trött på min bok, ty den kan inte vara till något intresse för
dig. Om någon av er skulle ta en så högmodig min på sig, så lyssna dock ännu en liten stund på mig.

Ingen rättfärdig finns, inte en enda

Du skall i sådant fall gå förlorad, lika säkert som att du lever nu. Ni rättfärdiga människor, vilkas
rättfärdighet består av endast era egna gärningar, ni är antingen bedragare eller bedragna, ty skriften
kan inte ljuga, och den säger klart och tydligt: "Ingen rättfärdig finns, inte en enda." I varje fall har
jag inte något evangelium att förkunna för de egenrättfärdiga; nej, inte ett enda ord. Jesus Kristus
har inte kommit för att kalla rättfärdiga och jag skall inte göra, vad han inte gjorde. Om jag kallade
er som sådana, skulle ni inte komma. Därför vill jag inte kalla er under detta namn. Nej, jag bjuder
er hellre att se på denna rättfärdighet till dess ni inser, vilken förvillelse den är. Den är dubbelt så
skör som en spindelväv. Ha därför inget mer att göra med den! Fly bort ifrån den!
O, mina vänner, de enda människor som behöver rättfärdiggörelse, är de som i sig själva inte har
någon rättfärdighet. De behöver att något görs för dem, som ställer dem rättfärdiga inför Guds
domstol. Ni kan vara förvissade om att Herren gör endast , vad som är nödvändigt. En oändlig
vishet företar sig aldrig något som är onödigt. Jesus åtar sig inget som är överflödigt. Att göra den
rättfärdig som redan är rättfärdig, är inte något verk för Gud - det vore ett åtagande passande för en
dåre; men att göra den rättfärdig som är orättfärdig, detta är ett verk av den oändliga kärleken och
barmhärtigheten.
Att rättfärdiggöra den ogudaktige - det är ett underverk värdigt en Gud. Om det någonstans i
världen fanns en läkare, som hade upptäckt ett säkert och verksamt läkemedel, till vilka skulle väl
denne läkare sändas? Till dem som vore fullkomligt friska? Jag tror inte det. Om han skickades till
ett distrikt där det inte fanns några sjuka, skulle han känna att han inte var på sin rätta plats; det
fanns ingenting för honom att göra där. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka."
Frälsningsnåden
Är det inte lika klart och tydligt, att nådens och återlösningens dyrbara läkemedel är endast för de
till själen sjuka? De kan inte vara för de friska, ty dessa skulle ju inte ha någon nytta av dem. Men
om du dyre vän, känner dig sjuk till själen, då har denne läkare kommit till världen för dig. Om du
känner dig alltigenom tillintetgjord till följd av din synd, då är du just den person, som
frälsningsnåden syftar till.
Jag säger dig, att kärlekens Herre hade till ögonmärke att rättfärdiggöra just sådana som du, då han
gjorde frälsningsplanen. Om vi antog, att en person med ett ädelmodigt sinnelag hade beslutat att
efterskänka alla de skulder som andra var skyldiga honom, så är det klart att detta endast kunde
tillämpas på dem, som verkligen stod i skuld till honom. Den ene är skyldig honom tusen pund, den
andre femtio. Båda behöver endast få reversen överkorsad, och skuldförbindelsen skulle vara
utplånad.
Men den ädelmodigaste människa kan inte efterskänka skulder åt dem, som inte är skyldig henne
något. Det är bortom allmaktens makt att förlåta dem, som inte har någon synd. Nåden måste vara
för den skyldige och förlåtelsen för den som har syndat. Det vore orimligt att tala om förlåtelse för
den, som inte behövde förlåtas, att tala om nåd för den som aldrig har begått någon överträdelse.
Du tänker måhända, att du måste gå förlorad därför att du är en syndare. Men detta är just skälet, till
varför du kan bli frälst. Då du erkänner dig vara en syndare, vill jag uppmuntra dig till att tro, att
nåden är beredd just för sådana som dig. Det är i sanning en levande verklighet, att Jesus uppsöker
och frälser de förtappade. Han har gått i döden och bringat verklig försoning för verkliga syndare.
Jag känner mig överlycklig, då jag träffar människor som inte leker med orden eller kallar sig själva
för "eländiga syndare" såsom blott ett tomt talesätt.
Jag skulle gärna vilja tala hela natten med sådana, som känner sig vara syndare. Nådens härbärge
stänger aldrig sina dörrar för sådana, varken på söndagar eller på vardagar. Vår Herre Jesus har inte
dött för inbillade synder, utan hans hjärteblod har utgjutits för att tvätta bort de mörka purpurfläckar,
som ingenting annat kan utplåna. Den som känner sig vara en riktigt svart syndare, han är just den
sorts människa, som Jesus Kristus har kommit för att göra vit.

Evangelium är för de förtappade

En evangelisk predikant höll en gång en predikan över orden: "Nu är yxan satt till roten av trädet."
Och hans predikan var så utformad, att en av hans åhörare sedan sade till honom:
- Man kunde ha trott att ni predikade för grova brottslingar; denna predikan kunde ha varit passande
att hålla i länshäktet.
- O nej, svarade den gode mannen, om jag hade predikat i länshäktet skulle jag inte ha valt den
texten, utan denna: "Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har
kommit till världen för att frälsa syndare!"
Alldeles så är det. Lagen är för de egenrättfärdiga och för att krossa deras högmod och evangelium
är för de förtappade, för att befria dem från deras förtvivlan. Om du inte är en förtappad själ, till vad
behöver du då en Frälsare? Skulle väl Herden gå och söka efter det får, som aldrig hade gått vilse?
Skulle kvinnan sopa huset för att söka efter den slant som aldrig fallit ur hennes börs? Nej,
läkemedlet är för de sjuka, uppväckelsen för de döda, nåden för de skyldiga, befrielsen för dem som
är bundna och ögonens öppnande för dem som är blinda.
Hur kan väl Frälsaren och hans död på korset och nådens evangelium uppskattas annat än under
förutsättning, att människan är skyldig och värd fördömelsen? Det är just syndaren, som är orsak till
evangeliets tillvaro. Du min vän, till vilken detta ord nu kommer, om du är oförtjänt av allt gott och
förtjänar allt ont, ja helvetet, då är du just av det slags människor, för vilka detta evangelium är
tillsatt och förkunnat. Gud gör den ogudaktige rättfärdig.
Jag skulle önska att göra detta riktigt klart för mina läsare, och jag hoppas att jag redan gjort det.
Men hur klart det än må vara, är det endast Herren, som kan låta en människa verkligen se det. Det
verkar till en början allra mest förvånande för en uppväckt människa, att frälsningen verkligen skall
kunna vara för henne som skyldig och förtappad. Hon tänker, att den endast kan vara till för henne
som en ångerfull människa och glömmer, att hennes ånger utgör en del av hennes frälsning.
"O, jag måste ju vara så eller så" säger hon. Och det är också alldeles sant, ty hon skall bli både det
ena och andra, som en frukt av frälsningen. Men frälsningen kommer till henne, innan hon ännu har
någon enda av dess frukter. Ja, frälsningen kommer i själva verket till henne, då hon inte förtjänar
annat än den nakna, usla, låga vedervärdiga benämningen "ogudaktig". Detta är det enda hon är, då
Guds evangelium kommer för att rättfärdiggöra henne.
Gud är mäktig och villig
Jag vill därför enträget uppmana alla, som inte i sig själva har något gott att visa fram - som fruktar
att de inte ens har en enda god känsla eller något, vad det än må vara, som skulle kunna
rekommendera dem hos Gud - att de måtte fast förtrösta på, att vår barmhärtige Gud är både mäktig
och villig, till att ta emot dem utan något som rekommenderar dem och att förlåta dem frivilligt, inte
för att de är goda, utan för att han är god.
Låter han inte sin sol gå upp över onda och goda? Ger han inte regn och fruktsam tid även åt de
ogudaktigaste nationer? Ja, även Sodom hade sin sol och Gomorra sin dagg. O, min vän, Guds
outsägliga stora nåd övergår både min och din uppfattningsförmåga, och jag önskar att du hade en
värdig tanke om denna. "Så mycket som himlen är högre än jorden, så är mina tankar högre än era
tankar", säger Herren. Han kan överflödande förlåta.
Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare; förlåtelsen är till för den skyldige. Försök
inte att förbättra dig själv eller att göra dig till något annat än vad du verkligen är, utan kom sådan
du är till honom som gör den ogudaktige rättfärdig.
En stor artist hade för kort tid sedan målat av en del av förvaltningshusen i den stad där han bodde,
och nu önskade han av historiskt intresse att på sin tavla även måla vissa andra personer, som var
välkända i staden. Bland dessa var en gatsopare, trasig, smutsig och okammad. Det fanns en
passande plats för honom på tavlan. Artisten sade därför till denna person:
- Jag skall betala dig bra, om du vill komma till min ateljé och låta mig måla ditt porträtt.
Mannen infann sig tidigt följande morgon, men blev snart skickad tillbaka trots att han hade tvättat
sitt ansikte, kammat sitt hår och klätt sig i snygga kläder. Han behövdes såsom en tiggare och var
inte inbjuden i någon annan egenskap.
Likaså skall evangeliet ta emot dig i sin boning; om du kommer som en syndare, men inte annars.
Vänta inte på någon förändring hos dig, utan kom genast för att söka frälsning. Gud rättfärdiggör
den ogudaktige. Och det gäller dig, sådan du nu är. Evangelium möter dig i ditt värsta tillstånd.
Kom helt och hållet oklädd. Jag menar: kom till din himmelske Fader i all din synd och orenhet,
utan att försöka dölja dig med något, vad det än vara månde. Kom till Jesus som du är, spetälsk,
smutsig, naken, varken passande för att leva eller för att dö.
Kom, du som är själva avskrädet i skapelsen, kom, fastän du knappast vågar hoppas på något annat
än döden. Kom, fastän förtvivlan ruvar över dig, sammanpressande ditt bröst liksom en förskräcklig
nattmara. Kom och bed Herren, att han måtte rättfärdiggöra ännu en ogudaktig. Varför skulle han
väl inte göra det? Kom fram bara, ty Guds stora barmhärtighet är just avsedd för sådana som dig.
Jag talar med skriftens språk, och jag kan inte tala på ett kraftigare sätt. Herren Gud själv antar sig
den nåderika titeln: "Den som gör den ogudaktige rättfärdig." Han gör dem rättfärdiga och låter
behandla dem som rättfärdiga, som av naturen är ogudaktiga. Är inte detta ett underbart ord för dig?
Käre läsare, res dig inte upp från din plats, förrän du väl begrundat denna sak!
 4. Gud är den som rättfärdigar - Rom 8:33
Det är en underbar sak att bli rättfärdigad eller gjord rättfärdig. Detta skulle vi aldrig ha
behövt, om vi inte hade överträtt Guds lag, ty vi skulle då ha varit rättfärdiga i oss själva.
Den, som under hela sitt liv gjort vad han borde, och som aldrig gjort något, som han inte
borde ha gjort, är färdig efter lagen. Men med dig, käre läsare, är förhållandet inte sådant,
det är jag alldeles säker på, och du är alltför ärlig för att vilja påstå dig vara utan synd.
Således behöver du bli rättfärdiggjord.

Gud utplånar våra synder i sin oändliga godhet

Om du nu skulle försöka att själv göra dig rättfärdig, så skulle detta helt enkelt vara ett
självbedrägeri. Försök därför inte det; det är inte mödan värt. Skulle du återigen bedja någon av
dina medmänniskor att rättfärdiga dig - vad kunde de väl göra? Du skulle måhända kunna få dem att
tala väl om dig för en femtioöring, och andra skulle gärna baktala dig för ännu mindre. Deras domar
är inte mycket värda.
Vår text säger: Gud är den som rättfärdiggör och det betyder oändligt mycket mer. Detta är ett
förvånande faktum, vilket vi bör på det noggrannaste begrunda. Så kom då och se! För det första
kunde ingen annan än Gud någonsin ha tänkt på att rättfärdiggöra de som är brottslingar.
Människorna har levt i öppen upproriskhet emot Gud, de har utövat det onda med båda händerna, de
har gått allt längre i ondska; de har vänt tillbaka till synden, även sedan de har fått sota för den och
därigenom varit nödsakade att för en tid lämna den. De har överträtt lagen och förtrampat
evangelium. De har avslagit nådeanbuden och framhärdat i ogudaktighet.
Hur kan de då få förlåtelse och bli rättfärdiggjorda? Deras medmänniskor förtvivlar över dem och
säger: "Detta är ett hopplöst fall." Till och med de kristna betraktar dem med sorg snarare än med
hopp. Men inte deras Gud. Han, som enligt rikedomen av sin nåds omsorg har utvalt några av dem
före världens grundläggning skall inte vila, förrän han har gjort dem rättfärdiga och benådat dem i
den älskade.
Det är skrivet: "Dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat
har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också
förhärligat." Du ser således att det finns några, vilka Herren har beslutat att rättfärdiggöra; varför
skulle inte du och jag kunna vara bland dessa? Ingen annan än Gud skulle någonsin kunnat tänkt på
att rättfärdiggöra mig. Jag är ett under för mig själv. Men jag tvivlar inte på, att Guds nåd framträder
lika underbart även hos andra.

Herren förändrade Saulus hjärta

Se blott på Saulus från Tarsus, som andades hot och mord mot Herrens lärjungar! Lik en hungrig
varg slet han sönder lammen och fåren till höger och vänster och likväl slog Herren ned honom till
jorden på vägen till Damaskus och förändrade hans hjärta samt gjorde honom så fullkomligt
rättfärdig, att denne man inte långt därefter blev den störste förkunnare av rättfärdiggörelsen genom
tron, som någonsin funnits.
Han måste ofta ha undrat över, att han kunnat bli rättfärdiggjord genom tron på Kristus Jesus, han,
som en gång hade varit en så avgjord förkämpe för frälsningen genom lagens gärningar. Ingen
annan än Gud kunde någonsin har tänkt på att rättfärdiggöra en sådan man som Paulus, förföljaren;
men Gud är underbar och härlig i nåd. Även om någon skulle har tänkt på att rättfärdiggöra den
ogudaktige, kunde likväl ingen annan än Gud har gjort det.
Det är alldeles omöjligt för en människa att förlåta förbrytelser, vilka inte blivit begångna mot
henne själv. Om en person högeligen förorättat dig, kan du förlåta honom. Och jag hoppas också att
du vill göra det, om han ber dig om det. Men en tredje utomstående person kan inte förlåta honom.
Om oförrätten är begången mot dig, måste också förlåtelsen komma från dig. Och om vi har syndat
emot Gud, står det i Guds makt att förlåta, eftersom synden är begången mot honom själv.
Gud kan efterskänka vår skuld
Därför säger David i den femtioförsta psalmen: "Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är
ont i dina ögon." Ty endast Gud, mot vilken överträdelsen blivit begången, kan åter ta den bort. Det
som vi är skyldiga Gud, vår store fordringsägare kan han efterskänka, om det så behagar honom.
Och om han efterskänker det, så är det också till fullo efterskänkt. Ingen annan än den store Guden,
mot vilken vi har begått synden, kan åter utplåna denna synd. Låt oss därför se till, att vi verkligen
går till honom och söker nåden av hans händer.
Låt oss inte bli vilseförda av prästerna, som vill att vi skall bikta oss för dem. De har inte något
Guds ord som stöd för detta djärva tilltag. Även om de var sända till att förkunna förlåtelse i Guds
namn, så måste det dock vara ofantligt mycket bättre, att vi själva genom Jesus Kristus som är
medlaren, går till den store Herren för att söka och få förlåtelse av hans händer, eftersom vi är
försäkrade om att detta är den rätta vägen.
Du bör själv se till din själs välfärd och inte lämna den i andras händer. Endast Gud kan
rättfärdiggöra den ogudaktige, men han kan göra det fullkomligt. Han kastar våra synder bakom sin
rygg, han utplånar dem, han säger, att om man söker efter dem, så skall man inte mer finna dem. Av
ingen annan orsak än sin egen oändliga godhet och kärlek har han berett en härlig väg, på vilken
han kan göra blodröda synder vita såsom snö och avlägsna våra överträdelser från oss så långt som
öster är från väster.
Han säger: "Jag vill inte mer komma ihåg dina synder." Ja, han går ända dithän, att han gör ett slut
på synden. En av profeterna utbrister full av förundran: "Vem är en Gud som du, som förlåter
missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin
vrede för evigt, ty han har behag till nåd." Vi talar inte nu om rättvisa eller om Guds handlingssätt
med människor enligt deras egen förtjänst. Nej, är det så, att du vill handla med den rättvise Guden
enligt lagen, då hotar dig hans eviga vrede, ty detta är vad du förtjänar.

Gud behandlar den skyldige med barmhärtighet

Välsignat vare hans heliga namn, att han inte handlar med oss efter våra synder, utan att han handlar
med oss på grund av sin fria nåd och oändliga barmhärtighet! Han säger: "Jag vill hela dem från
deras avfall, jag vill älska dem av fri vilja." Tror du detta, ty det är visserligen sant, att den store
Guden är mäktig att behandla den skyldige, avfallna människan med överflödande barmhärtighet,
ja, att behandla den ogudaktige, som om han alltid varit gudaktig.
Läs omsorgsfullt liknelsen om den förlorade sonen och se, hur den förlåtande fadern tar emot den
återvändande, vilsegångne uslingen med lika mycket kärlek, som om han aldrig hade gått bort till
det främmande landet och förbrukat sina ägodelar med skökor. Ja, han gick så långt i denna sin
förlåtande kärlek, att den äldre brodern började klaga över det. Men fadern berövade honom likväl
inte denna kärlek. Luk 15:11-32
O, min broder, hur usel och skyldig du än må vara, om du blott vill vända tillbaka till din Gud och
Fader, skall han handla med dig, som om du aldrig hade gjort något ont. Ja, han skall betrakta dig
som rättfärdig och handla med dig i överensstämmelse med det. Vad säger du om detta? Ser du inte
- ty jag önskar att bringa detta i klarhet - vilken härlig sak det är, att fastän ingen annan än Gud
kunnat tänka på att göra den ogudaktige rättfärdig, och ingen annan än Gud kunde göra det, kan
Han likväl göra det?
Hör, hur aposteln framställer den utmanande frågan: "Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den
som frikänner." Om Gud har rättfärdiggjort en människa, så är det väl gjort, är det riktigt gjort, är
det rättvist gjort, är det gjort för evigt. Jag läste häromdagen i en tidning, vilken var full av gift mot
evangelium och mot dem som predikar det, att vi skulle hylla ett slags teori, varigenom vi inbillar
oss, att synden kan borttas från människan.
Kristus dyra blod
Vi hyllar ingen teori, utan vi förkunnar ett faktum. Det största faktum som finns under himmelen är
detta: att Kristus genom sitt eget dyra blod verkligt tvättar bort synden, och att Gud för Kristi skull
handlar med människorna i gudomlig nåd och förlåter de skyldiga alla deras synder samt gör dem
rättfärdiga, inte på grund av något som han finner hos dem eller som han förutser skall komma att
finnas hos dem, utan på grund av sin nåds rikedom allena, vilken ligger i hans eget hjärta. Detta är
vad vi har predikat, predikar och skall predika, så länge vi lever. "Gud är den som rättfärdiggör" -
som rättfärdiggör den ogudaktige. Han skäms inte för att göra det, och inte heller skäms vi för att
predika det.
Giltigheten av den rättfärdiggörelse som kommer från Gud själv, måste vara utom all tvekan. Om
domaren frikänner mig, vem kan väl då fördöma mig? Om den högsta domstolen i universum har
förklarat mig rättfärdig, vem kan väl då åtala mig? Rättfärdiggörelsen från Gud kan tillfredsställa ett
uppväckt samvete. Med denna, andas den Helige Ande frid över hela vår varelse, och vi lever inte
längre i fruktan. Med denna rättfärdiggörelse kan vi möta allt hot och alla smädelser av satan och
från onda människor.
Med denna rättfärdiggörelse skall vi vara skickliga att dö, och med denna, skall vi även frimodigt
kunna uppstå och inställa oss inför den sista stora domen.
"Trygg skall jag stå på Herrens dag.
Vem kan fördöma mig,
När Gud min synd förlåtit har,
Som Jesus tog på sig?"

Käre vän! Herren kan utplåna alla dina synder. Jag pratar inte i vädret, då jag säger detta. "All slags
synd och hädelse skall förlåtas människorna." Om du än är nedsänkt ända till halsen i syndens dy,
kan han med ett ord ta bort all din orenhet och säga: "Jag vill, bli ren." Herren är en stor
syndaförlåtare.
"Jag tror att jag har syndemas förlåtelse." Gör du det?
Herren kan redan i denna stund avkunna denna dom över dig: "Dina synder är dig förlåtna; gå i
frid." Och om han gör det, så kan ingen makt, varken i himmelen, på jorden eller i underjorden
anklaga dig och mycket mindre fördöma dig. Tvivla då inte på den allsmäktiges kärlek. Du skulle
inte kunna förlåta din nästa, om han hade brutit mot dig lika mycket, som du har brutit mot Gud.
Men du får inte mäta Guds sätt med ditt mått; hans tankar och vägar är så mycket högre än dina,
som himmelen är högre än jorden.
"Men, säger du, det skulle vara ett stort underverk, om Herren kunde förlåta mig." Ja, det har du
alldeles rätt i; det skulle vara det allra största av underverk, och därför är just han passande till att
utföra det, ty han gör stora och outrannsakliga ting, som vi inte kunnat vänta oss.

Vänd er till mig och bli frälsta!

Jag var själv en tid alldeles nedtryckt till jorden av en förkrossande känsla av min syndaskuld,
vilken gjorde livet till en börda för mig. Men då hörde jag denna Herrens tillsägelse: "Vänd er till
mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan."
Jag hörsammade kallelsen och vände mig till Gud i min nöd, och i samma ögonblick gjorde Herren
mig rättfärdig. Jag såg Jesus Kristus, gjord till synd för mig och denna syn gav mig frid. Då
Israeliterna blev bitna av giftiga ormar i öknen, såg de på kopparormen och blev genast helade och
på samma sätt, blev även jag helad, då jag såg på den korsfäste Frälsaren.
Den Helige Ande som gav mig förmågan att tro, gav mig även frid genom tron. Jag kände mig nu
lika säker på om att jag hade fått mina synders förlåtelse, som jag förut varit säker på fördömelsen.
Jag hade varit säker på min fördömelse, därför att Guds ord avkunnade denna, och mitt eget
samvete bar vittne om, att jag gjort mig skyldig till den, men sedan Herren rättfärdiggjort mig, var
jag genom samma vittnesbörd lika säker på att jag var friköpt från den.
Den helige Andes vittnesbörd
Guds ord säger: "Var och en som tror på Guds son skall inte bli fördömd", och mitt samvete bar
vittne om att jag trodde på honom och att Gud var rättfärdig till att förlåta mig. Således har jag den
Helige Andes och mitt eget samvetes vittnesbörd, och dessa båda överensstämmer med varandra. O,
hur gärna jag skulle önska att mina läsare även på samma sätt fick ta emot Guds vittnesbörd i denna
sak, de skulle då ganska snart ha detta vittnesbörd även i sig själva.
Jag vågar säga att en av Gud rättfärdiggjord syndare står på en säkrare grund, än en genom sina
gärningar rättfärdig människa, om det vore möjligt att en sådan skulle kunna finnas till. Vi skulle i
så fall aldrig kunna vara säkra på, huruvida vi hade gjort tillräckliga gärningar. Samvetet skulle
åtminstone alltid vara oroligt att vi, trots allt skulle komma till korta och vi skulle endast ha det
osäkra utslaget av en felaktig dom att bygga på; men då Gud själv gör oss rättfärdiga och den
Helige Ande bär vittne om genom att ge oss frid med Gud, så känner vi att saken är säker och
befäst, och vi får frid. Ingen tunga kan uttala djupet av det lugn, som kommer över en själ, som har
mottagit Guds frid som övergår allt förstånd. O, min vän, så sök då genast denna frid!
 5. Rättvis och rättfärdiggörare
Vi har sett hur den ogudaktige blir rättfärdiggjord och vi har betraktat den stora sanningen,
att ingen annan än Gud, kan rättfärdiggöra någon människa. Vi vill nu ta ett steg vidare och
ställer frågan: Hur kan en rättvis Gud rättfärdiggöra skyldiga människor?

Jesu försoningsverk - ett ställföreträdande offer

Vi får ett fullständigt svar på denna fråga i Paulus ord i Rom 3: 21-26 där det står:
"Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna
vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns
ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan
att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom
hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet,
eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för
Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när
han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
Låt mig i detta ämne få ge er ett litet prov på en personlig erfarenhet. Under den tid den Helige
Ande verkade på mig till att överbevisa mig om min synd, hade jag en klar och skarp känsla av
Guds rättfärdighet och synden, vad den än månne vara för andra människor, var den för mig en
outhärdlig börda. Jag fruktade inte så mycket för helvetet, som jag fruktade för själva synden.
Jag kände mig vara så förfärligt skyldig, att jag ännu kommer ihåg, hur jag hade en känsla av, att
om Gud också inte straffade mig för synden, så borde han likväl göra det. Jag kände att all världens
domare borde fördöma en sådan synd som min. Jag liksom satte mig själv på domstolen och dömde
mig till att förgås, ty jag kände och bekände, att om jag hade varit Gud, skulle jag inte kunnat göra
annat, än sända en så skyldig varelse som jag var, ända ned till det nedersta helvetet.
Under hela tiden var jag i mitt sInne djupt angelägen om, att Guds namn skulle bli ärat och att
rättfärdigheten i hans moraliska styre skulle bli hävdad, och jag kände, att det inte skulle
tillfredsställa mitt samvete, om jag på ett orättvist sätt kunde få förlåtelse. Den synd jag hade begått
måste på något sätt bli straffad. Jag stod då inför den stora frågan, hur kunde Gud själv vara
rättfärdig och likväl rättfärdiggöra mig, som var så alltigenom skyldig.

Den heliga skrifts gudomliga inspiration

Jag frågade i mitt hjärta: "Hur kan han vara en rättvis Gud och likväl en rättfärdiggörare?" Jag
tröttnade och kväljde mig med denna fråga, men kunde dock inte finna något svar och jag skulle
säkerligen aldrig ha uppfunnit ett svar, som kunnat tillfredsställa mitt samvete. Läran om
försoningen är, enligt min tanke, ett av de säkraste bevisen för den heliga skrifts gudomliga
inspiration. Vilken mänsklig visdom skulle väl ha tänkt ut något sådant, som att den rättfärdige
konungen själv skulle dö för de orättfärdiga rebellerna?
Detta är inte någon av människor uppfunnen gudalära eller någon dröm av en poetisk
inbillningskraft. Denna frälsningsväg har endast blivit känd av människorna, eftersom den är ett
faktum och dikten kunde aldrig ha uppfunnit den. Gud själv har ordnat, vad ingen människotanke
någonsin kunde ha tänkt ut. Jag hade ända från min ungdom hört talas om frälsningsplanen genom
Jesu offer, men jag visste i min själs innersta likväl inte mer om den, än om jag varit född och
uppfödd såsom en hottentott.
Ljuset fanns där visserligen; men jag var blind, och det var därför nödvändigt att Herren själv
öppnade mina ögon, så att jag kunde se saken klart och tydligt. Han kom då till mig såsom en ny
uppenbarelse, lika frisk som om jag aldrig förut hade läst i skriften, att Jesus förklarades vara
forsoningen för världens synder, på det att Gud måste vara rättfärdig.
Jesu försoningsverk
Jag tror att på samma sätt skall detta komma som en uppenbarelse till varje nyfött Guds barn, när de
får syn på detta; jag menar den härliga läran om Herren Jesu försoningsverk. Jag förstod nu, att en
frälsning var möjlig genom ett ställföreträdande offer, och att en förberedelse från begynnelsen hade
blivit gjord och allting ordnat för en sådan ställföreträdare. Jag kom att inse att han, som är Guds
son, jämlik med Fadern och evig såsom han, hade blivit utsedd som huvudet för ett utvalt
förbundsfolk, för att i denna egenskap lida och dö för dem, för att frälsa dem.
Liksom i vårt fall inte från början varit något för oss personligt, då vi föll i vårt släktes representant,
den förste Adam, likaså var det på samma sätt möjligt för oss att återupprättas genom en andra
representant, nämligen genom honom som har åtagit sig att vara huvudet för sitt förbundsfolk och
att således deras andre Adam. Jag insåg att innan jag personligen hade begått någon synd, hade jag
likväl redan fallit genom min förste faders synd, och jag fröjdade mig över att det därför var möjligt
för mig att enligt lagen bli återupprättad, genom ett andra huvud och en andra representant.
Adams fall blev en möjlighet till räddning; den andre Adam kan frälsa från den undergång som den
förste Adam förorsakat. Då jag ängslades i fråga om möjligheten att en rättvis Gud skulle kunna
förlåta mig, såg och fattade jag i tron, att han, som är Guds son, hade blivit människa, och att han i
sin egen välsignade person hade burit, min synd i sin kropp upp på träet. Jag såg att straffet blivit
lagt på honom, på det att jag skulle ha frid och att genom hans sår hade jag blivit helad.

Jesus har lidit dödsstraffet för vår räkning

Dyre vän, har du insett detta ännu? Har du ännu fattat, hur Gud med fullkomlig rättvisa, utan att
efterskänka straffet eller mildra sitt svärds skärpa, kan vara oändligt barmhärtig och kan
rättfärdiggöra den ogudaktige, som omvänder sig till honom? Det är endast på grund av att Guds
son, oändligt härlig i sin oförlikneliga person, har åtagit sig att tillfredsställa lagen genom att bära
den dom över synden som tillkom mig, som Gud är i stånd att överse med min synd.
Guds lag har blivit mer tillfredsställd genom Kristi död, än om alla överträdare blivit skickade till
helvetet, ty att Guds enfödde son lidit straffet för synden var en långt ärofullare bekräftelse av Guds
lag, än om hela människosläktet lidit detta straff. Jesus har lidit dödsstraffet för vår räkning.
Betrakta detta under, där han hänger på korset! Detta är den största syn du någonsin kan få se: Guds
och människans son, där han hänger, lidande outsägliga smärtor; den rättfärdige för de orättfärdige,
för att återföra oss till Gud.
O, vilken underbar syn! Den oskyldige straffad, den ende helige fördömd, den evigt välsignade
gjord till förbannelse, den oändligt härlige, satt till en smädesfull död! Ju mer jag betraktar Guds
sons lidande, desto mer känner jag mig förvissad om, att det måste uppfylla just mitt behov. Varför
behövde väl han lida, om inte för att vända straffet bort från oss? Och då han bortvänt det genom sin
död, så är det också bortvänt, och de som tror på honom behöver inte frukta för något straff.
Det måste så vara, att Gud, sedan försoningen är fullbordad, kan förlåta den skyldige, utan att i
ringaste mån rubba grundvalarna till sin tron eller utplåna en enda prick av lagen. Samvetet erhåller
i detta ett fullt tillfredsställande svar på sina bävande frågor. Guds vrede över synden, av vad slag
den månde vara, är över all beskrivning förskräcklig.
Jesu kärleksoffer
Visserligen säger Moses: "Vem känner din vredes makt?" men då vi hör härlighetens Herre utropa:
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" och ser honom ge upp andan, känner vi likväl,
att Guds rättfärdighet erhållit en överflödande tillfredsställelse genom denna gudomliga persons så
fullkomliga lydnad och så fasansfulla död.
Om Gud själv böjer sig inför sin egen lag, vad skulle väl då mer kunna göras? Det ligger större
förtjänst i försoningen, än det ligger skuld i hela mänsklighetens synd. Den stora avgrunden av Jesu
kärleksoffer kan i sig, uppsluka alla våra synders berg. För allt det oändligt godas skull hos denne
mänsklighetens representant kan nu Gud se med nåd till de andra människorna, hur ovärdiga de än
må vara i sig själva. Det var ett under över alla under att Herren Jesus Kristus, skulle stå i vårt
ställe.
"Och ta på sig den rättvisa dom,
Som synden över oss har lagt."

Men han har gjort det. "Det är fullbordat." Gud kan nu skona syndare, eftersom han inte skonat sin
egen Son. Gud kan överse med våra missgärningar, då han för över artonhundra år sedan lagt dessa
missgärningar på sin ende älskade son, och om du tror på Jesus, (detta är just hjärtepunkten) så är
dina synder borttagna genom honom, som blev försoningsoffret för sitt folk.

Jesus som din frälsare

Vad är att tro på honom? Det är inte endast att säga: "Han är Gud och Frälsaren", utan att helt och
fullt förtrösta på honom, och att ta emot honom för hela sin frälsning både för tid och evighet, som
sin Herre, sin Mästare, sitt allt. Om du vill ha Jesus som din frälsare, så har du honom sedan, och
om du tror på honom, säger jag dig på grund av Guds eget ord, som är fast och visst, att du inte kan
gå till helvetet, ty detta vore att göra Kristi offer utan verkan.
Det kan inte vara så, att då ett offer en gång blivit antaget, den själ, för vilken detta offer blivit
mottaget, likväl skulle kunna bli dömd till döden. Om den troende själen skulle bli fördömd, till vad
skulle väl då detta offer ha tjänat? Om Jesus dött i mitt ställe, varför skulle väl då även jag dö. Varje
troende kan åberopa, att detta offer verkligen varit gjort för honom, genom tron har han lagt sina
händer på det och gjort det till sitt eget, och därför kan han vara förvissad om, att han aldrig kan
förgås.
Herren skulle inte kunnat ta emot detta offer för vår räkning och sedan döma oss till döden. Gud
kan inte läsa förlåtelsen skriven med hans egen Sons blod och sedan fälla oss. Det vore omöjligt. O,
min vän, måtte Herren ge dig nåd att redan i denna stund vända din blick till Jesus och att börja med
själva början, nämligen med Jesus, som är urkällan till den skyldiga människans benådning.
Fullkomlig rättvisa
"Han gör den ogudaktige rättfärdig." "Gud är den som rättfärdigar", därför och av detta skäl endast,
kan det också verkligen bli gjort och han gör det genom sin gudomlige Sons försoningsoffer. Därför
kan det göras med rättvisa - ja, med sådan fullkomlig rättvisa, att aldrig någon kan ifrågasätta det
och på ett så genomgående sätt, att på den sista förskräckliga dagen, då himmel och jord skall
förgås, ingen skall kunna förneka giltigheten av denna rättfärdiggörelse. "Vem är den som vill
fördöma? Kristus Jesus är den som har dött. Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som
rättfärdiggör."
Och nu, arma själ, vill du stiga ner i Iivräddningsbåten alldeles som du är? Där är du säker från
skeppsbrott. Så ta emot då denna säkra befrielse från det.
"Jag har ingenting med mig", säger du måhända.
Käre vän, det begärs inte att du skall ha något med dig. Människor som flyr för att rädda sina liv,
lämnar till och med sina kläder efter sig. Hoppa blott ned i båten, just som du är! Jag vill säga dig
något om mig själv för att uppmuntra dig.
Mitt enda hopp för himmelen ligger i den fullkomliga försoning för syndare, som ägt rum på
Golgata kors. På detta kan jag fast förlita mig, men jag har inte en skugga av hopp i något annat,
vad det vara månde. Du är i samma belägenhet som jag, ty ingen av oss har något gott i oss själva,
på vad vi skulle kunna stödja vårt hopp. Låt oss då förena våra händer och stå tillsammans vi
korsets fot och anförtro våra själar nu och för evigt åt honom, som utgjutit sitt blod för syndare och
vi skall bli frälsta genom en och samme frälsare.
Om du förgås, fastän du förtröstar på honom, måste även jag förgås. Vad mer kan jag väl göra, för
att bevisa mitt fasta förtroende till det evangelium, som jag nu förkunnar för dig?
 6. Om befrielsen från syndens makt
Jag skulle angående detta ämne vilja säga ett eller ett par enkla ord till dem, som förstår vad
som menas med denna rättfärdiggörelse genom tron, vilken är i Kristus Jesus, men som
fruktar att de inte kan upphöra med att synda. Vi kan aldrig bli lyckliga, tillfreds eller andligt
friska, förrän vi blir heliga. Vi måste därför bli fria från synden, men hur är väl en sådan
befrielse möjlig?

Den Helige Ande utför Guds nådeverk

Detta är för många en fråga på liv eller död. Den gamla naturen är mycket stark, och man har
försökt att tämja och underkuva den, men hon vill inte låta sig underkuvas, och hur angelägen man
än är om att bli bättre, tycker man sig, trots allt sitt strävande, snarare bli värre än förut. Hjärtat är så
hårt, viljan är så motspänstig, passionerna så våldsamma, tankarna så flyktiga, inbillningen så
oregerlig och begären så vilda, att människan känner att hon bär ett näste av vilda djur inom sig,
vilka skall uppsluka henne snarare än att låta sig behärskas av henne.
Vi kan säga om vår fallna natur som Herren sade till Job om Leviatan: "Kan du leka med honom
som med en fågel eller hålla honom i band åt dina tjänarinnor?" En människa kunde lika gärna
hoppas på att förmå hålla nordanvinden i styr med sin svaga hand, som hon kan vänta sig att i egen
kraft kunna underkuva dessa upproriska makter, som bor i hennes fallna natur. Det vore för henne
en större bragd, än att utföra något av Herkules fabelaktiga arbeten. Här behövs Gud, om något
skall kunna uträttas.
"Jag skulle nog kunna tro, att Jesus förlåter synden" säger en, "men det är mitt största bekymmer att
jag alltjämt åter syndar och att jag har sådana förskräckliga böjelser till det onda inom mig. Lika
säkert som en sten om man kastar den upp i luften, snart faller ned till marken, lika säkert återfaller
även jag, sedan man lyft mig upp till himmelen genom sköna och allvarliga predikningar, så är jag
snart åter i mitt känslolösa tillstånd. Ack! Jag är så lätt fängslad av syndens basiliskögon och är
liksom i en förtrollning, att jag inte kan fly undan min egen dårskap."
Vi behöver rening
Käre vän! frälsningen skulle vara en sorgligt ofullständig sak, om den inte utsträckte sig över hela
vårt fördärvade tillstånd, även från denna sida. Vi behöver rening lika väl som vi behöver förlåtelse.
Rättfärdiggörelse utan helgelse skulle i själva verket inte alls vara någon frälsning. Det skulle vara
att förklara den spetälske ren och likväl lämna honom att dö av sin sjukdom; det skulle vara att
förlåta upproret, men likväl tillåta rebellen att förbli sin Konungs fiende.
Det skulle vara att avleda följderna, men överse med själva orsaken och detta skulle lämna oss, i ett
ändlöst och hopplöst arbete. Det skulle vara att hämma strömmen för en tid, men lämna kvar en
källa full av orenlighet, vilken förr eller senare skulle bryta fram med förökad styrka. Nej, käre vän,
må vi komma ihåg, att Herren Jesus har kommit i världen för att ta bort synden på tre olika sätt; han
har kommit för att ta bort syndens straff, syndens herravälde och slutligen syndens inneboende.
Den andra punkten kan du genast uppnå - syndens herravälde kan omedelbart bli brutet, och då
skall du redan vara på väg till den tredje nämligen: befrielsen från syndens inneboende. "Vi vet att
han uppenbarades för att ta bort synderna."

Befrielse från syndens skuld och orenlighet

Ängeln sade om vår frälsare: "Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från
deras synder." Vår Herre Jesus har kommit i världen för att tillintetgöra djävulens verk i oss, och det
som sades vid hans födelse har även blivit förklarat vid hans död, då soldaten stack upp hans sida,
kom det blod och vatten, för att visa oss det dubbla botemedel, genom vilket vi är befriade från
syndens skuld och från syndens orenlighet.
Om du emellertid sörjer över syndens makt och över din naturs onda böjelser, som du också
verkligen bör göra, så finns här ett löfte för dig. Förlita dig blott på, att det har sin grund i detta
nådeförbund, som står fast och säkert och är av Gud ordnat i allt. Gud, som inte kan ljuga, säger i
Hes 36:26: "Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort
stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött."
Du ser hur det står: "Jag skall ge" och "jag skall ta bort". Detta är det konungsliga uttryckssättet hos
konungarnas Konung, som förmår att utföra hela sin vilja. Inget ord av honom skall någonsin falla
till marken. Herren vet mycket väl, att du inte kan förändra ditt eget onda hjärta eller rena din egen
orena natur, men han vet även, att han kan göra båda delarna. Han kan få etiopiern att förändra sin
hud och leoparden sina fläckar.
Bli född på nytt
Ja, hör och förundra dig: han kan skapa dig för andra gången, han kan låta dig födas på nytt. Detta
är ett nådens under, men den Helige Ande vill utföra det. Det skulle vara en mycket underbar sak,
om en person kunde stå vid foten av Niagarafallen och uttala ett ord, som kunde förmå S:t
Lorenzfloden att börja flyta mot strömmen och att kasta sig uppför det ofantliga bråddjup, utför
vilket den nu störtar sig ner med häpnadsväckande styrka. Ingenting annat än Guds makt skulle
kunna utföra ett sådant underverk, men detta skulle inte vara ett större under, än det som äger rum,
då ditt naturliga livslopp blir alltigenom omvänt.
Allting är möjligt för Gud. Han kan vända om riktningen av dina begär och av din livsström, så att
hela din varelse, i stället för att gå nedåt och bort från Gud, sträcker sig uppåt emot Gud. Detta är i
själva verket, vad Gud lovat göra för alla dem som tillhör nådeförbundet; och vi vet genom Skriften,
att alla troende tillhör detta förbund. Jag vill ännu en gång upprepa dessa ord: "Jag skall ge er ett
nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett
hjärta av kött." Vilket underbart löfte är inte detta!
Och det är ja och amen i Kristus Jesus, Gud till ära genom oss. Låt oss då ta fasta på det, ta emot det
som sant och säkert samt tillämpa det på oss själva! Då skall det också uppfyllas i oss, och vi skall
under kommande dagar prisa och lova Herren för den underbara förändring, vilken Guds härliga
nåd har verkat i oss. Det är väl värt att lägga märke till, att då Gud tar bort stenhjärtat ur vår kropp,
så är detta också verkligen gjort, och gjort en gång för alla. Då detta en gång är verkställt, kan ingen
makt ta bort det nya hjärta han ger oss eller den nya, vissa ande han ingjuter i oss.

Gud ger ett nytt hjärta

"Guds nådegåvor och kallelse är sådana att han inte ångrar dem" det vill säga att han å sin sida
inte ångrar sina gåvor, han återtar inte vad han en gång har gett oss. Låt honom blott förnya dig, och
du skall bli verkligt förnyad. Den förändring och rening som människorna själva åstadkommer, tar
snart ett snöpligt slut, ty "hunden går åter till sin spya", men då Gud ger ett nytt hjärta i vår kropp,
så är detta nya hjärta där för evigt och skall aldrig hårdna till sten igen. Han som har gjort det till
kött skall även bevara det så.
Må vi då fröjdas och glädjas för evigt över vad Gud skapar i sitt nåderike. För att framställa saken
mycket enkelt: har du någon gång hört talas om Rowland Hills illustration över katten och suggan?
Jag vill förklara den på mitt eget sätt för att belysa vår Frälsares eftertryckliga ord: "Ni måste födas
på nytt." Betrakta denna katt, vilket renligt djur den är, och hur skickligt han tvättar sig med sin
tunga och sina tassar! Det är verkligen en riktigt vacker syn.
Har du någonsin sett en sugga göra så? Nej det har du aldrig gjort. Hon skulle vara motsatsen till
hennes natur; hon föredrar att vältra sig i smutsen. Gå och lär en sugga att tvätta sig, och du skall få
se, hur liten framgång du skall få. Det skulle vara ett stort sanitärt framsteg, om svinet kunde läras
att hålla sig rent. Försök att lära ett svin att tvätta och rena sig som katten gör. Det vore en fruktlös
möda. Du kan med våld tvinga en sugga att låta dig tvätta sig, men hon vältrar sig strax därefter åter
i dyn och är snart lika smutsig som förut. Det enda sätt, på vilket du skulle kunna förmå en sugga att
tvätta sig vore att förvandla henne till en katt, då skall hon tvätta sig och hålla sig ren, men inte förr.
Antag nu att denna förvandling har skett, och det som förut var svårt eller omöjligt blir nu ganska
lätt; svinet skall hädanefter bli passande för din salong eller din kakelugnsvrå. På samma sätt är det
med den ogudaktiga människan. Du kan inte genom något slags medel förmå henne att göra vad en
pånyttfödd människa gör med all sin vilja, du kan försöka hur mycket som helst med att lära henne
och framställa för henne goda exempel, men hon kan likväl inte lära sig helighetens konst, ty hon
har inget sinne för det; hennes natur leder henne åt alldeles motsatt håll.
Det nya och det gamla
Men sedan Herren fått göra en ny människa av henne, får allting ett helt annat utseende. Så stor är
denna förändring och jag hörde en gång en omvänd säga: "Antingen är hela världen förändrad eller
så är jag det." Den nya naturen följer efter det goda lika naturligt som den gamla naturen följde efter
det onda. O, vilken välsignelse är det då inte att ta emot en sådan natur!
Endast den Helige Ande kan ge människan denna förändring. Känner du dig inte slagen av
förundran över det märkvärdiga i att Herren kan ge en människa ett nytt hjärta och en ny ande? Du
har måhända någon gång sett en hummer, som under striden med en annan sådan förlorat en av sina
klor, men på vilken det växt ut en ny klo i stället för den förlorade. Detta är en ganska märkvärdig
sak, men det är ett ännu långt märkvärdigare faktum att en människa kan få ett nytt hjärta. Detta är i
sanning ett underverk långt utöver naturens makt.
Där står ett träd. Om du bryter av en av dess grenar så kan en annan gren växa ut i stället för den
avbrutna, men kan du förändra dess natur, kan du göra den sura växtsaften söt, kan du få törnbusken
att bära fikon? Du kan visserligen inympa i den något av en ädlare art, och detta är just den bild som
naturen ger oss av nådens verk, men att fullkomligt förändra trädets livssaft, det skulle i sanning
vara ett underverk. Och ett sådant hemlighetsfullt maktunder verkar Gud i alla, som tror på Jesus.

Herren Jesus Kristus tar bort stenhjärtat

Om du blott vill överlämna dig åt hans gudomliga nådearbete, så skall Herren snart förändra hela
din natur; han skall då underkuva den gamla, onda naturen och ingjuta ett nytt liv i dig. Sätt blott all
din förtröstan till Herren Jesus Kristus och han skall ta bort stenhjärtat ur din kropp och ge dig ett
hjärta av kött. Där allt förut var hårt skall allt nu bli mjukt, där allt var lastbart skall allt nu bli
ärbart, där allt drog nedåt skall allt nu höja dig uppåt, med överväldigande kraft.
Lejonets vrede skall lämna rum för lammets mildhet, korpens orenhet skall fly för duvans renhet,
lögnens giftiga orm skall bli trampad under sanningens häl. Jag har med mina egna ögon sett sådana
märkvärdiga förändringar av både den moraliska och andliga karaktären hos människor, att jag inte
misströstar om någon. Jag skulle, om det vore passande kunna peka ut sådana som en gång varit
okyska kvinnor, men som nu är rena som nyfallen snö, och svärande män, vilka nu är till glädje för
sin omgivning genom sin allvarliga gudsfruktan.
Tjuvar har blivit ärliga, drinkare nyktra, lögnare sanna och bespottare gudaktiga. Varhelst Guds nåd
har uppenbarats med frälsning för människorna, där har de lärt att försaka ogudaktigheten och
värdsliga lustar samt att leva måttligt, rättfärdigt och gudfruktigt i denna värld; och dyre läsare,
nåden skall även lära dig detsamma, om du blott vill ta emot den.
Lita på Gud
"Jag kan inte åstadkomma denna förändring", säger någon. Nej, det kan du inte, men vem säger väl
att du skulle kunna göra det? Skriften, vilken vi har visat, talar inte om vad människan skall göra,
utan om vad Gud skall göra. Det är ett löftesord av Gud, och det är hans sak att uppfylla sina egna
förbindelser. Lita blott på honom, att han skall uppfylla sitt löfte på dig, och det skall ske så.
"Men hur skall detta kunna utföras?" frågar du måhända. Vad behöver väl du bekymra dig om den
saken? Måste Herren förklara för dig, hur han skall gå tillväga, innan du vill tro på hans ord?
Herrens nådeverk är alltigenom ett stort mysterium, vilket utförs av den Helige Ande. Han som har
gett löftet är även ansvarig för dess uppfyllelse, och han är också till saken fullt vuxen. Gud, som
har utlovat denna underbara förändring, skall visserligen även utföra den i alla dem, som tar emot
Herren Jesus, ty åt alla dem som tar emot honom ger han makt att bli Guds barn.
O, att du blott ville tro detta! O, att du ville göra den barmhärtige Herren den rättvisan att tro, att
han både kan och vill göra detta för dig, hur stort underverk det än må vara! O, att du ville tro, att
Gud inte kan ljuga, att du ville överlämna dig åt honom för att få ett nytt hjärta och en ny ande, ty
han kan ge dig dem. Måtte Herren få skänka dig tro på sitt löfte, tro på sin Son, tro på den Helige
Ande och tro på honom själv, och honom skall ske lov, pris och ära i evigheters evighet! Amen.
 7. Av nåd genom tron
"Av nåden är ni frälsta genom tron" Ef 2: 8. Jag tror, att vi nu skall vända oss något litet till
en annan sida av saken och att jag får be min läsare under tillbedjan betrakta själva
ursprungskällan till vår frälsning, vilken är Guds nåd. "Av nåd är ni frälsta."

Tron är ett Guds nådeverk

Det är därför att Gud är barmhärtig, som den syndiga människan får förlåtelse samt blir omvänd,
renad och frälst. Det är inte till följd av något hos människorna själva, vilket de antingen har eller
någonsin kan få, som de blir frälsta, utan endast till följd av Guds oändliga kärlek, godhet, nåd och
barmhärtighet. Dröj då ett ögonblick vid denna livskälla och betrakta denna rena flod av livets
vatten, som framväller från Guds och Lammets tron!
Vilket bottenlöst hav är inte Guds nåd! Vem kan mäta dess bredd eller vem kan pejla dess djup?
Denna nåd är liksom alla hans övriga egenskaper obegränsad. Gud är full av kärlek ty "Gud är
kärleken". Gud är full av godhet, ty själva namnet "Gud" betyder samma som ordet "god". Oändlig
godhet och kärlek innesluts i gudomens själva väsen. Det är därför att "hans nåd varar i evighet"
som människorna inte blir tillintetgjorda och eftersom det inte är slut med hans barmhärtighet, kan
syndare föras fram till honom och få förlåtelse.
Lägg detta noga på minnet, ty du kan annars lätt råka i villfarelse genom att fästa dina tankar alltför
mycket på tron, som är kanalen till frälsningen så att du glömmer nåden, som är själva källan och
ursprunget även till tron. Tron är ett Guds nådeverk i oss. Ingen kan kalla Jesus för en Herre annat
än i kraft av den helige Ande. "Ingen kan komma till mig" säger Jesus, "om inte Fadern som har
sänt mig drar honom." Således är tron som är att komma till Kristus, ett resultat av den gudomliga
dragningen.
Nåden är den första och den sista orsaken till frälsningen; och tron, väsentlig som den är, utgör
endast en viktig del av de övernaturliga verkningar som nåden åstadkommer. Vi blir frälsta "genom
tron", men frälsningen är "av nåd". Ropa ut dessa ord såsom med en ärkeängels basun: "av nåd är ni
frälsta genom tron". Vilka glada nyheter för den ovärdige!

En användbar nådeskanal för våra själar

Tron intar samma ställning som en kanal eller ett vattenledningsrör. Nåden är källan och floden;
tron är den akvedukt genom vilken nådens ström flyter fram, för att uppfriska de törstande
människobarnen. Det är en stor skada då en akvedukt går sönder, ty den kan då inte längre tjäna det
ändamål för vilket den är avsedd.
Det är en ganska sorglig syn att på Campagnan vid Rom se de många sköna akvedukter, som inte
längre tillför staden vatten då valvbågarna är förstörda och de märkvärdiga byggnadsverken ligger i
ruiner. En akvedukt måste bevaras hel för att kunna leda vattnet; och på samma sätt måste också
tron bevaras sann och sund, så att den utan avbrott leder rakt upp till Gud och rakt ned till oss, om
den skall kunna vara en användbar nådekanal för våra själar.
Jag måste ännu en gång påminna dig om, att tron endast är kanalen eller akvedukten och inte själva
källan, och vi får därför inte se så mycket på tron, att vi upphöjer den över all välsignelsens
gudomliga källa, vilken ligger i Guds nåd. Gör aldrig en Kristus av din tro, så att du anser denna
vara själva källan till din frälsning. Vi finner vårt liv genom att "se på Jesus", inte genom att se på
vår tro! Det är visserligen sant att allting blir möjligt för oss genom tron, men själva makten till den
ligger inte i vår tro utan i Gud, på vilken tron förlitar sig.
Nåden är lokets maskin och tron är den kedja, med vilken själens vagn är fäst, vid den stora
drivkraften. Rättfärdigheten genom tron är inte denna tros moraliska förträfflighet utan Jesu Kristi
rättfärdighet, vilken tron omfattar och tillägnar sig. Själens frid härleder sig inte från betraktandet av
vår egen tro, utan den kommer till oss från honom, som är vår frid, vars klädesfåll tron vidrör,
genom vilken kraft utgår från honom in i vår själ.
Se således, käre vän, att svagheten i din tro sannerligen inte skall bringa dig i fördärvet. Även en
svag och darrande hand kan ta emot en dyrbar gåva, och Herrens frälsning kan likaså komma till
oss, fastän vi endast har en tro såsom ett senapskorn, eftersom kraften ligger i Guds nåd och inte i
vår tro. Viktiga budskap kan sändas med svaga trådar, och den Helige Andes fridsbringande
vittnesbörd kan nå hjärtat med en tro så svag att den kan liknas vid en tråd, vilken nästan verkar ur
stånd att bära upp sin egen tyngd. Tänk mer på honom, på vilken du ser, än på själva blicken. Du
måste se bort även från din egen blick och se på ingenting annat än Jesus allena och på Guds nåd
uppenbarad i honom.
 8. Vad är tro?
Vad är denna tro, om vilken det är sagt: "av nåden är ni frälsta genom tron?" Det finns
många beskrivningar på tron, men nästan alla förklaringar som jag träffat på, har gjort det
nästan svårare för mig att förstå saken. En svart predikant sade en gång, då han läste detta
kapitel ur Romarbrevet, där vi hämtat vår text, att han ville bortförklara den för sina
åhörare, vilket är mycket sannolikt att han verkligen gjorde, fast han menade, att han ville
förklara det.

Tre ting - kunskap, övertygelse och förtröstan

Vi kan framställa våra förklaringar över tron till dess ingen förstår alls, vad den är. Jag hoppas att
jag nu inte gör mig skyldig till detta fel. Tron är den enklaste sak i världen, och måhända är det just
denna enkelhet som gör det svårare att ge en riktig förklaring över den. Vad är då tron? Den består
av tre ting: kunskap, övertygelse och förtröstan. Kunskapen är det första: "Hur skulle de kunna tro
på den som de inte har hört?"
Jag måste ha kännedom om en sak innan det kan bli möjligt att tro på den. "Tron kommer genom
hörande." Vi måste först höra, på det att vi får veta, vad det är som vi skall tro. "De som känner ditt
namn förtröstar på dig." Ett visst mått av kunskap är nödvändigt för tron, och därför är det av stor
vikt att vi får kunskap. "Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva!" Så ropar Herren
till sitt folk genom en av de gamla profeterna och så lyder ännu evangeliets inbjudning.
Kunskap
Rannsaka Skrifterna och inhämta vad den Helige Ande lär om Kristus och hans frälsning. Sök att
lära känna Gud. "Ty den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker
honom." O, måtte den Helige Ande ge dig kunskapens och Herrens fruktans ande. Lär känna
evangelium, vad det goda budskapet är, hur det talar om fri förlåtelse, om hjärtats förändring, om
upptagande till barnaskap hos Gud och om otaliga andra välsignelser.
Sök särskilt efter att lära känna Kristus Jesus, Guds son och människornas Frälsare, förenad med
oss genom sin mänskliga natur och ett med Gud, och således i stånd att handla som medlare mellan
Gud och människor, i stånd att lägga sin hand på båda och att vara föreningslänken mellan syndare
och all världens domare. Sök efter att lära känna mer och mer om Kristus Jesus. Sök särskilt att allt
djupare tränga in i läran om Kristi offer, ty den punkt på vilken den frälsande tron huvudsakligen
samlar sig, är denna: "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade
inte människorna deras överträdelser."
Lär att känna hur Jesus var till en förbannelse för oss, - ty det är står skrivet: "Förbannad är var och
en som är upphängd på trä." - Drick djupt ur läran om Kristi ställföreträdande verk, ty i det ligger
den allra största och ljuvligaste tröst för de skuldbelastade människobarnen, eftersom "honom har
Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud". Tron börjar med
kunskap.
Övertygelse
Från kunskap fortskrider det till att hålla de ting för sanna om vilka man fått kännendom. Själen tror
att Gud är och att han hör de rop, som stiger upp ur uppriktiga hjärtan, att evangelium är från Gud
och att rättfärdiggörelsen genom tron är den stora sanning, vilken Gud i dessa yttersta dagar har
uppenbarat genom sin Ande klarare än förr. Hjärtat tror vidare, att Jesus är i sanning vår Gud och
frälsare, människornas återlösare, profet och präst samt sitt folks konung. Allt detta tas emot som
verklig sanning, vilken inte kan bestridas.
Jag ber dig, käre vän, att du inte måtte skjuta upp att söka komma till denna tro. Lär att fullt och fast
tro detta, att "Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss ifrån all synd", att hans offer är fullkomligt och
fullt antaget av Gud för människornas räkning, så att var och en som tror på Jesus skall inte bli
fördömd. Tro dessa sanningar, liksom du tror varje annan sanning, ty skillnaden mellan vanlig tro
och den frälsande tron ligger huvudsakligen i det som utgör trons föremål. Tro Guds vittnesbörd
liksom du tror din jordiske faders eller väns vittnesbörd.
Förtröstan
"Om vi godtar människors vittnesbörd, så skall vi veta att Guds vittnesbörd är förmer, eftersom
detta är Guds vittnesbörd: att han har vittnat om sin Son." Såtillvida är då ett andra steg taget fram
emot den saliggörande tron, och endast det tredje återstår nu för att fullkomna detta, nämligen en
förtröstansfull överlåtelse. Överlämna dig helt och hållet åt den barmhärtige Guden med ett fast
hopp till nådens evangelium, anförtro din själ åt din korsfäste och uppståndne Frälsare, tvätta bort
dina synder i försoningsblodet, ta emot hans fullkomliga rättfärdighet och allt är väl.
Förtröstan är själva livsblodet i tron; det finns ingen frälsande tro utan den. Puritanerna brukade
förklara ordet tro med ett främmande ord, som betyder att luta sig emot något. Luta dig med hela
din tyngd emot Kristus eller det skulle göra saken ännu klarare om jag sade: "Kasta dig ned i din
fulla längd och vila stilla på den eviga Klippan." Kasta dig på Jesus, vila i honom och överlämna
dig åt honom. Då du verkligen gjort detta, då har du kommit till den frälsande trons utövning.
Tron är inte ett blint ting, ty tron börjar med kunskap. Den är inte heller några obestämda begrepp,
ty tron omfattar verkligheter, vilka den håller för sanna. Den är inte heller något opraktiskt och
drömmande, ty tron förtröstar på och fäster sitt öde vid uppenbarelsens sanning. Detta är ett sätt att
beskriva vad tron är - jag undrar om jag redan "bortförklarat" den.

Gud Faders eget vittnesbörd

Låt mig försöka ännu en gång. Tron är att hålla för sant, att Kristus verkligen är den han sägs vara,
och att han skall göra, vad han har utlovat och att sedan vänta allt detta av honom. Skriften talar om
Jesus Kristus som en levande Gud, Gud i mänskligt kött, som fullkomlig till sin karaktär och som
gjord till syndoffer för oss, genom att han burit våra synder i sin kropp upp på träet. Skriften talar
även om honom som har tagit överträdelsen, betäckt synden, försonat skulden och frambringat den
eviga rättfärdigheten.
De heliga grundtexterna säger vidare, att han har "uppstått från de döda", att han "han lever alltid
för att mana gott för oss", att han farit upp till härligheten och att han intagit himmelen för sitt folks
räkning, samt att han inom kort skall komma igen till att "döma världen med rättfärdighet, skipa rätt
bland folken med rättvisa".
Allt detta bör vi orubbligt hålla för sant, ty detta är Gud Faderns eget vittnesbörd, då han sade:
"Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom!" Detta är även intygat av Gud, den Helige
Ande, ty Anden har burit vittnesbörd om Kristus både genom det ingivna ordet, genom åtskilliga
underverk och genom sitt nådearbete i människornas hjärtan. Vi måste därför hålla dessa förenade
vittnesbörd för sanning.
Tron håller således för sant, att Kristus verkligen skall göra, vad han utlovat, och att då han lovat,
att inte kasta ut någon som kommer till honom, kan vi också vara säkra på, att han inte skall kasta ut
oss, om vi kommer till honom. Tron är förvissad om att, eftersom Jesus har sagt: "Det vatten jag ger
skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv", så måste det vara sant, och om vi får
detta levande vatten av Kristus, skall det förbli i oss och alstra strömmar i oss av heligt liv. Allt vad
Kristus har utlovat, det vill han även göra, och vi måste tro detta, så att vi väntar oss förlåtelse,
rättfärdiggörelse, bevarande och evig härlighet av hans händer, då han har lovat allt detta åt alla
dem, som tror på honom.
Därefter kommer nästa nödvändiga steg. Jesus är, vad han sägs vara, och Jesus skall göra, vad han
säger, att han skall göra, därför bör vi var och en för sig överlåta oss åt honom och säga: "Han skall
vara för mig, vad han säger sig vara, och han skall göra för mig, vad han lovat att göra, jag
överlämnar mig i hans händer, som är av Gud utsedd till att frälsa, att han måtte frälsa även mig. Jag
förlitar mig på hans löfte och tror, att han även skall göra som han har sagt."
Se detta är den frälsande tron, och den som har den, han har evigt liv. Den som således tror på
Kristus Jesus, vilka faror och svårigheter han än har att kämpa emot, vilka hans synder och
svagheter än må vara, och hur stort hans mörker, hur djup, hans modlöshet många gånger kan vara,
han är dock inte fördömd och skall heller aldrig komma i fördömelsen.
Överlåtelse
Måtte nu denna förklaring över vad tron är, bli till något gagn! Jag förtröstar på, att Guds Helige
Ande måtte använda sig av denna, för att föra många av mina läsare till frid. "Frukta inte, tro
endast!" Överlåt dig åt Jesus och ha frid! Jag känner likväl något av en fruktan, att min läsare
måhända nöjer sig med att veta, vad som är att göra, utan att göra det, Bättre är dock den allra
armaste lilla tro, som genast sätts i utövning, än det högsta ideal, som lämnas i idéernas värld. Det
viktiga i saken är att genast börja söka att komma till denna tro på Herren Jesus, utan att bry sig om
mänskliga uttydelser och bestämmelser.
En hungrig människa äter, fastän hon inte förstår födans sammansättning, munnens anatomi eller
matsmältningsprocessen; hon lever medan hon äter. En annan mera upplyst person förstår
fullkomligt på ett vetenskapligt sätt hela näringsprocessen, men om han inte äter, skall han likväl dö
med all sin kunskap. Det finns utan tvivel i denna stund många i helvetet, som förstod läran om
tron, då de inte trodde. Och å andra sidan har aldrig någon, som förtröstat på Herren Jesus, någonsin
blivit utkastad, fastän han måhända inte hade tillräckliga förståndsgåvor för att förklara sin tro. O,
käre läsare, mottag blott Herren Jesus genom tron i din själ, och du skall evigt leva. "Den som tror
på Honom, har evigt liv."
 9. Belysning av tron
För att göra trons väsen klarare för dig, vill jag nu framställa några få bilder som belysning
av den. Fastän den Helige Ande endast kan ge dig en rätt syn på den, är det likväl både min
plikt och min glädje, att bringa allt det ljus jag kan och att be Herren öppna de blinda
ögonen.

Livets förhållanden kan på många sätt belysa tron

O, att min läsare även vill be om den för sig själv! Den frälsande tron har flera jämförelsepunkter i
människokroppen. Tron är det öga, med vilket man ser. Genom ögat uppfattar sinnet långt ifrån
avlägsna föremål, och vi kan genom en blick från vårt öga likaså dra solen till oss och de mest
avlägsna stjärnorna. På samma sätt drar vi genom tron Herren Jesus nära intill oss, och fastän han är
långt borta där uppe i himmelen, ingår han genom tron i vårt hjärta. Se blott på Jesus, ty det ligger
full sanning i dessa sångens ord:
"En blick på den korsfäste livet dig ger,
Ja, just nu, där är liv ock för dig.

Tron är den hand med vilken man fattar tag. Då vår hand fattar tag i en sak för att tillägna sig den,
gör den detsamma som tron gör, då den tillägnar sig Kristus och återlösningens välsignelser. Tron
säger: "Jesus är min." Tron hör, vad Guds ord lär om försoningsblodet och ropar fullt ut av glädje:
jag tar emot detta försoningsblod för mig. Tron tar emot den korsfäste Jesu testamente som gällande
för den, och det gäller också verkligen den, ty tron är Kristi arvinge, och han har gett sig själv och
allt vad han har förvärvat just åt tron.
Livets vatten
O, min vän, så ta då emot, vad Gud i sin oändliga barmhärtighet har förberett åt dig! Du skall inte
vara som en tjuv om du gör det, ty du har gudomlig tillåtelse till det: "Den som vill, må ta emot
livets vatten för intet." Den som kan erhålla en skatt genom att endast helt enkelt sträcka ut handen
och fatta den vore väl en dåre, om han förblev i sitt armod.
Tron är den mun, genom vilken vi hämtar näring av Kristus. Födan måste tas emot och ingå i oss,
innan den kan nära oss. Det är en mycket enkel sak, detta ätande och drickande. Vi tar villigt emot
vår föda i munnen och låter den passera ned i våra inälvor, varpå den avsöndras och ingår i alla
delar av vår kropp. Paulus säger i Rom 10: 8: "Ordet är dig nära, i din mun!" Nåväl, allt vad som
sedan behövs, är att svälja det och låta det gå ned i din själ. O, att människorna blott hade andlig
aptit, ty den som är hungrig och ser mat framför sig behöver inte lära sig, hur det går till att äta och
ett hjärta som hungrar och törstar efter Kristus, behöver i sanning endast veta, att han är oss fritt
given, och det skall genast ta emot honom.
Om min läsare är i ett sådant läge, må han då inte tveka att ta emot Jesus, ty han kan vara säker på,
att detta aldrig skall bli ogillat av Gud, ty "åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds
barn, åt dem som tror på hans namn". Han tillbakavisar aldrig någon, utan han berättigar alla dem
som kommer till honom att förbli hans barn för evigt. Livets förhållanden kan på många sätt, även
belysa tron.

Vår tillit till personer och ting

Jordbrukaren sår god säd i sin åker och väntar, att den inte endast skall leva, utan att den därigenom
skall mångdubblas. Han sätter tro till den förbundsordningen att sådd och skörd aldrig skall upphöra
så länge jorden finns till, och han blir belönad för denna sin tro. Köpmannen placerar sina pengar i
en bankirs förvar och litar helt och hållet på bankens ärlighet och säkerhet. Han anförtror sitt kapital
i andras händer och känner sig därigenom lugnare, än om han hade sitt guld inlåst i ett järnskåp.
Sjömannen anförtror sig åt havet och då han simmar, lämnar hans fot helt och hållet fast botten och
han vilar endast och allenast på det böljande havet. Han skulle inte kunna simma, om han inte helt
och hållet kastade sig i vattnet. Guldsmeden lägger dyrbar metall i elden som tycks endast vilja
förtära den, men han återfår den renad ifrån slaggen genom hettan. Du kan inte vända dina blickar
åt någon sida av livet utan att se hur vi i alla våra förhållanden, ständigt måste bevisa vår tillit till
personer och ting.
Nåväl, alldeles som vi i det dagliga livet tror på det ena och det andra, bör vi även tro på Gud såsom
han uppenbarar sig i Kristus Jesus. Tron finns hos olika personer i olika grader, i enlighet med deras
mått av kunskap eller tillväxt i nåden. Hos många är tron föga mer än ett enkelt fasthängande vid
Kristus, en känsla av sitt beroende av honom och en villighet att förbli så.
Att hänga sig fast
Då du går utmed havsstranden, kan du se hur ostronen sitter fästa vid klippan. Om du då helt sakta
stiger upp på klippan och ger ostronet ett hastigt slag med din käpp så faller hon ned därifrån. Men
försök därefter att göra på samma sätt med nästa ostron och det skall inte lyckas. Du har gett henne
en varning; hon hörde det slag, med vilket du träffade hennes granne och hon håller sig nu fast med
hela sin styrka och du skall inte kunna få henne från klippan. Du må ge henne slag på slag, men du
kunde lika så lätt krossa klippan. Vår lilla vän ostronet, vet inte mycket, men hon klänger sig fast.
Hon känner inte till klippans geologiska formation, hon hänger sig endast fast vid den. Hon kan
hålla sig fast och hon har funnit något att hålla sig fast vid, detta är hela hennes kunskaps förråd och
hon använder det för sin säkerhet och sin räddning.
Det är syndarens liv att hålla sig fäst vid Kristus. Tusenden bland Guds folk har inte mera tro än; att
de vet tillräckligt för att hänga sig fast vid Jesus med hela sitt hjärta och hela sin själ och detta är
nog för deras nuvarande frid och deras eviga trygghet. Jesus Kristus är för dem en stark och mäktig
frälsare, en orubblig och oföränderlig klippa; de hänger sig fast vid honom eftersom det gäller livet
och detta fasthängande vid honom, Klippan, frälser dem. Käre läsare, vill inte även du hänga dig
fast vid honom? Gör det nu genast.
Tron bevisar sig även, då en människa förlitar sig på en annan till följd av den kännedom hon har
om den andres överlägsenhet. Detta är en högre tro, en tro som känner orsaken till sitt beroende och
handlar i överensstämmelse med den. Jag tror inte, att ostronet vet mycket om klippan, men i den
mån tron växer, kommer hon också till allt större insikt. En person som är blind, anförtror sig åt sin
ledsagare, eftersom han vet att denne ser och han går därför förtroendefullt dit hans ledare för
honom. Om den stackars mannen är född blind, vet han inte vad syn är, men han vet likväl, att det
finns något som kallas syn och att hans ledsagare är i besittning av detta som han själv saknar,
därför lägger han frivilligt sin hand i den seendes och följer hans ledning. "Vi lever här i tro, utan att
se" "Saliga är de som tror, fastän de inte ser."
Detta är en så träffande bild av tron, som någon bild kan vara. Vi vet att det hos Jesus finns
förtjänster, makt och otaliga välsignelser, vilka vi saknar och därför anförtror vi oss fröjdefullt åt
honom, att han måtte vara för oss, vad vi inte kan vara för oss själva. Vi förlitar oss på honom
liksom den blinde förlitar sig på sin ledsagare, och han sviker aldrig vårt förtroende, ty han "som
Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning".

Jesus framställer sig för dig värdig ditt förtroende

Varje skolgosse har att öva sig i tro under sin lärotid. Hans lärare undervisar honom i geografi och
upplyser honom om jordens form samt om tillvaron av vissa stora städer och riken. Gossen vet inte
själv av egen erfarenhet, att detta är det sanna förhållandet, utan han tror endast sin lärare och de
böcker som sätts i hans händer. Detta är just vad vi har att göra i förhållande till Kristus, om vi vill
bli frälsta; vi måste helt enkelt vila på vad han lär oss, och vi måste tro, att han försäkrar oss att det
är så, samt anförtro oss åt honom, eftersom han lovar att vår frälsning skall bli följden därav.
Nästan allt, vad du och jag vet, har kommit till oss genom tro. En vetenskaplig upptäckt har blivit
gjord och vi är förvissade om, att så är verkligen förhållandet. På vad grundar vi denna tro? Jo, på
vissa allmänt kända lärda mäns uttalanden, vilkas namn blivit världsberömda. Vi har aldrig varken
själva gjort eller sett deras experiment, men vi tror ändock på deras vittnesbörd. Du måste göra
detsamma med avseende på Jesus; och då han lär dig stora och visa sanningar, bör du också vara
hans lärjunge och tro på hans ord och eftersom han utfört sådana stora frälsningsgärningar, bör du
villkorslöst anförtro dig åt honom och helt förlita dig på honom. Han är dig oändligt överlägsen och
framställer sig för dig värdig ditt förtroende som Mästare och Herre. Om du blott vill ta emot
honom och hans ord, skall du bli frälst.
Den älskande tron
En annan och högre form av tro är den tro, som växer fram ur kärleken. Varför förlitar sig väl ett
barn på sin fader? Av inget annat skäl än att det älskar honom, på samma gång som det känner hans
överlägsenhet. Välsignade och saliga äro de, som har en sådan ljuvlig tro på Jesus, vilken är
genomträngd av kärlek till honom, ty detta är ett verkligt vilande i tron. Dessa Jesus-älskande själar
är intagna av hans höga karaktär och har sin lust i att tjäna honom, de är hänförda av den rikedom
av kärlek som han uppenbarat och de kan inte annat än överlåta sig åt honom, eftersom de så högt
beundrar, vördar och älskar honom.
Vi kan även i det dagliga livet finna exempel som belysning av den älskande tron. Vi tänker oss t.
ex. en kvinna, som är maka till dagens skickligaste läkare. Hon angrips av en farlig sjukdom och
läggs utmattad på sjukbädden. Hon är ändock underbart stilla och lugn, ty hon vet att hennes man
gjort just denna sjukdom till sitt särskilda studium och att han botat tusenden, som lidit av samma
farliga sjukdom. Hon är därför inte det minsta orolig, ty hon känner sig fullkomligt trygg i händerna
på en person som är henne så kär; på vilkens skicklighet och kärlek hon tryggt kan förlita sig på.
Hennes förtroende är naturligt och välgrundat, ty hennes man förtjänar det i varje avseende från
henne.
Lyckligast är de troende, som har kommit till detta slag av tro på Kristus. Det finns ingen läkare,
hur skicklig han än må vara, som kan liknas vid honom, ingen kan frälsa såsom han kan göra det; vi
älskar honom, och han älskar oss och därför överlämnar vi oss i hans händer, tar emot vad han
föreskriver, och gör vad han bjuder. Vi vet att han inte kan föreskriva något orätt, därför att han är
ledaren av våra angelägenheter, ty han älskar oss alltför mycket för att kunna låta oss förgås eller för
att låta oss lida en enda onödig smärta.
Tron är roten till lydnad, som vi klart kan se även i livets förhållanden. Då en sjökapten anförtror
sitt fartyg åt en lots att föras in i hamnen, styr denne fartyget. Då en alpvandrare anförtror sig åt en
guide att ledas genom ett svårt pass, följer han de spår, som hans guide visar honom. Då en patient
har förtroende för en läkare, följer han noggrant hans anvisningar och föreskrifter. En tro som
vägrar att lyda Jesu bud, är bara en förevändning och skall aldrig frälsa själen. Vi anförtror oss åt
Jesus att han må frälsa oss och han ger oss föreskrifter om vägen till frälsning, vi följer dessa
föreskrifter och blir frälsta. Må min läsare inte glömma vikten av denna lydnad. Tro på Jesus och
bevisa din tro genom att göra, vad han bjuder dig.
Tillväxt och mognad
En annan märklig form av tro härrör sig från en befäst kunskap, vilken kommer genom tillväxt i
nåden, och är den tro som förblir vid Jesus, därför att den känner honom, och eftersom han för den,
har bevisat sig trofast och sannfärdig. En gammal kristen hade för vana att skriva T. och P. i
marginalen på sin bibel, där han trott på och prövat ett löfte. Hur lätt är det inte att förtrösta på en
sådan trodd och beprövad frälsare! Du skulle väl inte kunna göra det än, käre vän, men du kan
komma dit.
Allt måste ha en begynnelse, och vem skulle väl förakta den ringa begynnelsens dag? Din tro, om
den än är liten, kan växa till en stark tro med tiden. Denna mognande tro begär inte tecken och
under, utan tror frimodigt utan att se. Betrakta blott en befälhavare på ett fartyg, och vilken tro
utvecklas väl inte av en sådan! Det har verkligen ofta väckt min förundran. Han lossar trossen och
ångar ut från land. Under dagar, veckor, ja månader ser han inte ett segel eller en kust, ändock går
han dag och natt framåt utan fruktan, till dess han en morgon befinner sig rakt framför den önskade
hamnen, mot vilken han styrt sin kurs.
Hur har han kunnat finna vägen över det spårlösa djupet? Han har förlitat sig på sin kompass, sitt
sjökort och sitt glas samt på himlakropparnas ställning, och troget följande denna ledning, utan
något synligt land, styrt sitt fartyg så rätt, att han inte behöver förändra ett enda streck för att gå in i
hamnen. Det är en underbar sak, att segla eller ånga fram utan att se, och i andligt avseende är det
en välsignad sak att helt och hållet lämna alla synens och känslans kuster samt säga farväl åt alla
egna känslor och synbara uppmuntringar och tecken.
Det är härligt att i tro på Gud, lossa sin farkost och ge sig ut på den gudomliga kärlekens ocean och
styra rakt mot himmelen efter Guds ords vägledning. "Saliga är de som tror, fastän de inte ser", åt
dem skall efter en tryggad resa beredas en riklig ingång i den fridfulla hamnen. Vill inte min läsare
också sätta sin förtröstan till Gud i Kristus Jesus? I det vilar jag med fröjdefullt förtroende. Broder,
kom även du med mig och tro på vår fader och vår frälsare! Kom redan i denna stund!
 10. Varför är vi frälsta genom tron?
Varför är just tron utvald att vara en frälsningens kanal? Detta är en fråga, som utan tvivel
ofta ställts. "Av nåd är ni frälsta genom tron" är den Heliga Skrifts vissa lära och Guds
rådslut, men varför är det så? Varför är tron utvald framför hoppet eller kärleken eller
tålamodet?

Tron bringar oss i förbindelse med Gud

Det tillkommer oss att vara mycket försynta i besvarandet av en sådan fråga, ty Guds vägar är inte
alltid sådana att de kan förstås, inte heller är det oss tillåtet att övermodigt utfråga dem. Ödmjukt
måste därför vårt svar vara, och vi säger, att så vitt vi kan förstå, har tron blivit utvald som nådens
kanal, eftersom trons natur är lämplig att vara den mottagande.
Antag att jag vill ge en tiggare en allmosa. Jag lägger den då i hans hand och varför? Det skulle väl
knappast vara lämpligt att sticka den i hans öra eller lägga den på hans fot; handen syns vara gjord
endast för att motta. Således är i vår andliga organism tron skapad i det ändamålet att vara den
mottagande, den är människans andliga hand och därför lämplig som medlet att ta emot nåden.
Jag skulle vilja göra detta riktigt klart för min läsare. Då tron tar emot Kristus, är detta en lika enkel
handling, som då ditt barn tar emot ett äpple av dig, då du räcker fram det och lovar att ge det
äpplet, om det kommer till dig för att ta emot det. Tron och mottagandet rör här blott ett äpple, men
de utför samma handling, som tron gör med avseende på vår eviga frälsning. Vad barnets hand är i
förhållande till äpplet, det är tron i förhållande till Kristi fullkomliga frälsning. Barnets hand varken
gör eller förbättrar eller förtjänar äpplet, den endast tar emot det, och således är tron utvald av Gud
att vara mottagare av frälsningen, därför att den inte gör anspråk på att skapa denna frälsning eller
att på något sätt hjälpa till med det, utan ödmjukt nöjer sig med att endast ta emot den.
"Tron är den tunga som tigger om förlåtelse, den hand som tar emot, och det öga som ser denna
förlåtelse, men inte det pris, för vilket man köper den." Tron för aldrig sin egen talan, utan den
stöder hela sin bevisföring på Jesu Kristi blod. Den är en god tjänare till att föra Herrens Jesu
rikedomar till själen, eftersom den bekänner varifrån den hämtar dem och erkänner, att det är nåden
allena, som betrott den dem.
Utan berömmelse
Tron är vidare otvivelaktigt utvald, därför att den ger all ära åt Gud. Det är av tro, på det att det
måtte vara av nåd, och det är av nåd, på det att det inte måtte vara någon egen berömmelse, ty Gud
kan inte fördra högmod. "Han känner den högmodige fjärran ifrån" och har ingen önskan att komma
dem närmare. Han vill inte ge frälsning på ett sätt, som skulle framkalla eller nära vårt högmod.
Paulus säger: "Inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig." Nej, tron utesluter all
egen berömmelse. Den hand, som tar emot en allmosa säger inte: "Man bör tacka mig för att jag tar
emot gåvan," detta vore ju orimligt; och då handen för brödet till munnen, säger den inte till
kroppen: "Du bör tacka mig, för att jag föder dig."
Det är en mycket enkel, fastän mycket nödvändig sak, som handen utför, och den tillskansar aldrig
sig själv äran för vad den gör. Således har Gud utvalt tron till att motta hans nåds outsägliga gåva,
eftersom den inte kan tillskriva sig själv någon förtjänst, utan i ödmjukhet och tillbedjan motta allt
som nådegåvor ur den barmhärtige Gudens hand. Tron sätter kronan på det rätta huvudet, och därför
brukade Herren Jesus sätta kronan på trons huvud och säga: "Din tro har frälst dig; gå i frid."
Förbindelse med Gud
Tron är vidare utvald av Gud till en frälsningens kanal, då den blir ett säkert medel att
sammanlänka människan med Gud. Då människan förtröstar på Gud, så är detta en föreningspunkt
mellan Gud och människan, och denna förening tillförsäkrar henne välsignelse. Tron frälser oss,
medan den kommer oss att hålla oss intill Gud och således bringar oss i förbindelse med honom.
Jag har ofta använt följande bild, och jag måste åter här använda mig av den, då jag inte kan tänka
ut någon bättre: Jag har hört berättas, att för några år sedan, hade en båt kantrat ovanför
Niagarafallen, och att två män, som blivit stjälpta överbord, hastigt fördes nedåt av strömmen, då
några personer på stranden lyckades att kasta ut ett rep till dem, vilket de båda ivrigt grep tag i.
Den ena av dem höll sig alltjämt troget fast vid repet och blev lyckligt uppdragen på land, men den
andra släppte taget om repet i sin ovishet, då han fick se en stor bjälke komma flytande, och hängde
sig fast vid bjälken, som var större, och därför synbarligen säkrare att hålla sig fast vid. Men ack,
bjälken störtade med den arme mannen utför det brusande fallet ned i den ofantliga avgrunden, för
att det inte fanns någon föreningslänk mellan bjälken och stranden. Bjälkens storlek var därför till
ingen nytta för honom, som höll sig fast vid den, ty det behövdes ovillkorligen en förbindelse med
stranden för att bringa honom i säkerhet.
Således, då människan förtröstar på sina goda gärningar eller på det yttre bruket av nådemedlen,
eller något eget vad det än må vara, skall hon inte bli frälst, därför att det inte finns något samband
mellan henne och Kristus; men tron, om den än kan liknas endast vid ett svagt rep, är i den
Allsmäktige Gudens hand på den trygga stranden, och en oändlig makt drar till sig den förenande
linan samt frälser således människan från undergång. O, vilken välsignelse ligger inte i tron, då den
förenar oss med Gud!

I alldagliga ting ligger en viss slags tro

Vidare är tron utvald, eftersom den är drivfjädern till goda gärningar. Även i alldagliga ting ligger
en viss slags tro till grunden för allt. Jag undrar om det vore för mycket att säga, att vi aldrig gör
något utan en viss slags tro? Om jag går tvärs över golvet gör jag det, då jag tror att mina ben skall
bära mig. En människa äter, därför att hon tror att födan är nödvändig för henne, hon sköter sitt yrke
därför att hon tror på pengarnas värde, och hon godtar en växel, för att hon tror att banken skall lösa
in den. Columbus upptäckte Amerika, då han trodde, att det fanns en annan kontinent bortom havet,
och pilgrimsfäderna koloniserade den, därför att de trodde, att Gud skulle vara med dem på dessa
klippiga kuster.
De flesta stora handlingar har blivit födda genom tro, ty tron verkar i underverk till gott eller ont,
genom den människa i vilken den bor. Tron är i sin naturliga form en allrådande makt, som ingår i
alla slags mänskliga handlingar, och möjligen borde den, som hånar tron på Gud, vara en person,
som i ond form har den största tro; han bevisar i sanning i vissa fall en lättrogenhet som skulle vara
löjlig, om den inte vore skamlig. Gud ger frälsning genom tron, då han genom att skapa tron hos
oss, sätter i rörelse drivfjädern till våra känslor och till våra handlingar.
Han har så att säga tagit det elektriska batteriet i besittning och kan nu leda den heliga strömmen till
alla delar av vår varelse. Då vi tror på Kristus och hjärtat blivit Guds egendom, är vi frälsta från
synden och uppväckta till ånger, till helighet, till flit och bön och allt annat gott. "Vad oljan är för
hjulet, vad lodet är för klockan, vad vingarna är för fågeln och vad seglen är för skeppet, det är tron
för alla heliga plikter och goda gärningar." Ha blott tro och alla andra nådegåvor skall följa med den
och framledes tillflöda dig.
Kärlek i känsla och gärning
Tron har vidare makt att vara verksam genom kärleken, den föranleder kärlek till Gud och drar
hjärtat till allt, vad som är gott. Den som tror på Gud skall utom allt tvivel även älska Gud. Tron är
en handling av förstånd, men den utgår även från hjärtat. "Med hjärtat tror man och blir rättfärdig",
och därför ger Gud frälsning genom tron, då den bor vägg i vägg med kärleken, och kärleken är i
sin ordning nära släkt med och amma till varje helig känsla och gärning. Kärleken till Gud är
lydnad; kärleken till Gud är helighet. Att älska Gud och att älska sina medmänniskor är att vara lik
Kristi bild, och detta är frälsning.
Dessutom skapar tron även frid och glädje. Den som äger tro, han har även frid och är stilla, glad
och lycklig, och detta är en förberedelse till himmelen. Gud ger alla himmelska gåvor åt tron av det
skälet bland andra, att tron verkar hos oss det liv och den ande, vilka i evighet skall uppenbaras i
den högre och bättre världen. Tron förser oss med vapen för detta livet och uppfostrar oss för det
tillkommande. Den sätter en människa i stånd till att både leva och dö utan fruktan, den förbereder
oss för både verksamhet och lidande, och därför har Herren utvalt den som det mest passande
medium att tillföra oss nåden och därigenom förbereda oss för härligheten.
Visserligen gör tron för oss, vad ingenting annat kan göra. Den ger oss glädje och frid och gör oss
skickliga att ingå i Herrens vila. Varför söker då människorna att vinna frälsning genom andra
medel? En av våra gamla heliga säger: "En dåraktig tjänare, som fått tillsägelse att öppna en dörr,
sätter sin axel mot den och trycker på med hela sin styrka, men dörren ger inte vika, och han kan
inte komma in, hur mycket kraft han än använder. En annan kommer med en nyckel och låser upp
dörren ganska lätt och går in igenom den. Således trycker även de på, som vill bli frälsta genom sina
egna gärningar, av alla sina krafter fruktlöst på himmelens port, men tron är den nyckel, med vilken
porten genast öppnas."
Käre läsare! vill inte du använda denna nyckel? Herren bjuder dig att tro på hans käre son, och
därför bör du även göra det, och om du så gör, skall du leva för evigt. Är inte detta evangeliets löfte:
"Den som tror och blir döpt skall bli frälst?" Mark 16:16. Vad har väl du att invända mot en
frälsningsväg, som framställer sig själv såsom upprunnen ur den nåderike Gudens visdom och
barmhärtighet?
 11. Utan kraft att kunna göra något
Sedan det oroliga hjärtat tagit emot läran om försoningen och erhållit den stora sanningen,
att frälsningen vinns genom tron på Herren Jesus, är det ofta i djup nöd under känslan av sin
oförmåga till allt vad som är gott. Många kristna suckar och klagar: "Ack, jag kan inget
göra."

Kristus har när tiden var inne dött för ogudaktiga

De säger inte detta som en ursäkt, utan de känner det som en daglig börda. De ville göra något, om
de blott kunde, och var och en av dem kan ärligt säga: "Viljan har jag, men att göra det goda kan jag
inte."
Denna känsla tycks göra hela evangeliet till noll och intet värde, ty till vilken nytta är väl födan för
en hungrig människa, om hon inte kan äta den, och till vad gagnar en hel flod av livets vatten, om
man inte kan dricka?
Du har måhända hört historien om läkaren och den fattiga kvinnans sjuka barn? Den skicklige
läkaren sade till modern, att hennes lilla barn snart skulle bli bättre under en lämplig behandling,
men att det vore alldeles nödvändigt för barnet, att regelbundet dricka det bästa portvin samt att
tillbringa en tid vid en av Tysklands hälsobrunnar. Och detta tillråddes en änka, som knappt hade en
bit bröd att äta! Nåväl, det tycks ibland för det oroliga hjärtat som om detta enkla evangelium, att
"tro och leva", när allt kommer omkring inte är så alldeles enkelt, då det av den fattige syndaren
fordrar, vad han inte förmår göra.
För den verkligt uppväckte, vilken ännu blott äger halv kunskap, tycks det som om det vore en
felande länk. Där borta i fjärran finns frälsning i Jesus Kristus, men hur kan han för egen del nå
den? Själen är utan kraft och vet inte, vad som ska göras. Fristaden ligger inom synhåll för själen,
men hon kan inte komma in genom dess port.
Är det då inte i frälsningens plan ordnat även för detta behov? Jo, visserligen. Herrens verk är
alltigenom fullkomligt. Det börjar på den punkt där vi är, och begär ingenting av oss för sin
fulländning.
Då den barmhärtige samariten såg den arme vandraren ligga sargad och halvdöd, bad han honom
inte att resa sig upp och komma till honom och stiga upp på hans åsna och färdas till härbärget, utan
han kom till honom, där han låg utan förmåga att hjälpa sig själv, och betjänade honom, lyfte upp
honom på sin åsna och förde honom till härberget, och på samma sätt handlar Herren Jesus med oss
i vårt förnedrade och eländiga tillstånd.
Vi har sett, att Gud är den som rättfärdigar, att han gör den ogudaktige rättfärdig och att han
rättfärdiggör honom, genom tron på Jesu dyra blod. Vi har nu vidare att inse, i vilket tillstånd dessa
ogudaktiga är, då Jesus utför deras frälsning. Många uppväckta människor är inte endast bekymrade
över sina synder utan även över sin moraliska svaghet. De har inte kraft att arbeta sig upp ur den dy,
i vilken de har fallit eller att framledes hålla sig därifrån, om de en gång väl kommit ur den. De
beklagar sig inte endast över vad de har gjort, utan även över vad de inte kan göra. De känner sig
alldeles vanmäktiga, hjälplösa och andligen livlösa.
Medan vi ännu var svaga
Det kan låta underligt att säga, att de känner sig döda, men detta är förhållandet. De är enligt sin
egen tanke oförmögna till allt gott. De kan inte vandra på vägen till himmelen, därför att deras ben
är brutna, och de har ingen kraft i sina händer, de är i själva verket helt och hållet "utan kraft."
Lyckligtvis är det skrivet till ära och pris för Guds stora kärlek till oss: "Medan vi ännu var svaga,
har Kristus när tiden var inne dött för ogudaktiga." Rom 5:6.
Här ser vi hur vår medvetna hjälplöshet avlägsnas; nämligen genom Herrens Jesu ingripande. Vår
hjälplöshet är ytterlig. Det är inte heller skrivet: "Medan vi var jämförelsevis svaga, har Kristus dött
för oss" eller "medan vi endast hade föga kraft," utan orden är bestämda och lämnar inte rum för
något förbehåll: "Medan vi ännu var svaga." Vi hade inte den minsta kraft, med vilken vi kunde
hjälpa till med vår frälsning, Herrens ord är påfallande sanna: "Utan mig kan ni ingenting göra." Jag
vill gå ännu längre, än vad vår text här säger oss, och påminna om den stora kärlek Herren visade
oss, även då "vi var döda i överträdelser och synder". Att vara död är ännu mer än att vara svag.
Det enda som den arme, svage syndaren har att gripa om och hålla sig fast vid som enda grunden
för sitt hopp, är denna gudomliga försäkran, att "Kristus när tiden var inne, dött för ogudaktiga". Tro
blott på det ordet, och din oförmåga skall försvinna. Ty som det omtalas i fabeln om Midas, att han
genom sitt vidrörande förvandlade allt till guld, så vänder även tron genom sitt vidrörande allt till
gott. Vår brist och vår svaghet kan vändas till välsignelse, då tron får ta hand om dem.

Jag har ingen kraft

Låt oss stanna något vid vissa former av denna brist på kraft. Någon säger till att börja med: Jag
tycker mig inte ha kraft att samla mina tankar och hålla dem fästa på dessa höga ämnen, som rör
min frälsning, en kort bön är nästan för mycket för mig. Detta kommer sig måhända dels av
naturlig svaghet, dels att jag har skadat mig genom förströelser och dels också att jag tröttat mig
med världsliga omsorger, så att jag är alldeles oförmögen till dessa allvarliga tankar, som är
nödvändiga för min själs frälsning.
Detta är en mycket vanlig form av syndig svaghet. Men lyssna nu till, vad jag har att säga dig! Du
är utan kraft på denna punkt, och det finns många med dig, som har gjort en liknande erfarenhet,
och som inte skulle kunna fullfölja en följdriktig tankegång, om det än gällde deras liv. Många
stackars män och kvinnor är alldeles olärda och obildade, och för dem skulle djupgående tankar
vara en stor ansträngning. Andra återigen har en så lätt och vardaglig natur, att de inte skulle kunna
följa med en hög tankeflykt, mer än de kunde flyga i vanlig mening. De skulle aldrig kunna komma
till kunskap i något djupt mysterium, om de än använde hela sitt liv för detta bemödande.
Du behöver därför inte förtvivla, ty vad som är nödvändigt för din frälsning, är inte ett beständigt
tänkande, utan ett enkelt förlitande på Jesus. Håll dig blott vid detta som ditt fäste: "Kristus har när
tiden var inne dött för ogudaktiga." Denna sanning fordrar inte av dig någon djup undersökning
eller några djupsinniga tankegångar eller några övertygande skäl. Det står helt enkelt: "Kristus har,
när tiden var inne, dött för ogudaktiga." Håll dina tankar fästa vid detta och vila i det.
Jesus blir din kraft
Låt denna enda, stora, nådefulla, härliga sanning sänka sig ned i din själ, tills hon genomdoftar alla
dina tankar och kommer att fröjda dig, fastän du är utan kraft, har Herren Jesus blivit din kraft och
din lovsång, ja, blivit dig till frälsning. Enligt Skriften är det ett uppenbarat faktum, att Kristus när
tiden var inne har dött för ogudaktiga, medan de ännu var svaga.
Du har måhända hört dessa ord hundra gånger, och likväl har du aldrig förut fattat deras verkliga
mening. Det är en ljuv doft i dem, är det inte så? Jesus har inte dött för vår rättfärdighets skull utan
för våra synder. Han har inte kommit för att frälsa oss, för att vi var värda frälsning, utan för att vi
var ytterligt ovärdiga, fördärvade och förlorade. Han har inte kommit i världen av någon orsak som
låg hos oss, utan endast och allenast av de skäl, som han hämtade ur djupen av sin egen gudomliga
kärlek.
När tiden var inne har han dött för dem, vilka han inte beskriver som gudaktiga utan som
ogudaktiga; en benämning som uttrycker det hopplösaste tillstånd. Om du också skulle ha en klen
tankeförmåga, så tag likväl fasta på denna sanning, som kan fattas av det svagaste förstånd och är i
stånd att uppmuntra det mest betyngda hjärta. Låt denna text ligga i din mun likt en ljuvlig föda tills
den upplöser sig i ditt hjärta och genomtränger alla dina tankar, och sedan skall det betyda föga, om
dessa tankar skulle bli kringströdda, som höstlöven. Miljoner människor, som aldrig ägt någon
framstående lärdom eller uppvisat några lysande själsegenskaper, har inte desto mindre varit i stånd
till att ta emot läran om korset och därigenom blivit frälsta. Varför skulle då inte även du vara i
stånd till det?

Jag kan inte ångra mig

Jag hör en annan säga: "Min brist på kraft ligger huvudsakligen i, att jag inte kan ångra mig
tillräckligt." Det är en underlig idé människor har om vad ånger är. Många föreställer sig, att så och
så många tårar måste fällas, så och så många suckar höjas och så och så stort mått av förtvilan
utstås. Varifrån kommer väl denna oförnuftiga föreställning? Förtvivlan är en synd, och jag kan
därför inte inse, varför den skall vara en väsentlig beståndsdel i en sann ånger, men likväl finns det
många människor, som anser detta som en nödvändig del av en sant kristlig erfarenhet. Detta är
dock en stor villfarelse.
Likväl förstår jag mycket väl hur de menar, ty under mina mörka dagar brukade jag tänka på samma
sätt. Jag önskade att komma till en sann ånger, men jag trodde inte, att jag kunde komma dithän,
och likväl ångrade jag min synd under hela tiden. Besynnerligt, som det kan låta, kände jag, att jag
inte kunde känna. Jag brukade dra mig undan i en vrå och gråta över, att jag inte kunde gråta, och
jag kände bitter sorg över, att jag inte kunde sörja över synden.
Vilket virrvarr blir det inte, då vi i vårt nyss uppvaknade tillstånd börjar bedöma vår egen ställning!
Det är liksom då en blind ser på sina egna ögon. Mitt hjärta var smält i mig av fruktan, då jag trodde
att det var hårt som en diamant, och mitt hjärta var förkrossat av tanken på att det inte kunde
krossas. Nu kan jag se, att jag under hela tiden företedde just det, som jag trodde mig sakna, men då
visste jag inte själv var jag var.
O, att jag dock kunde hjälpa andra till det ljus, vilket jag nu åtnjuter! Gärna skulle jag vilja säga
något ord, som kunde förkorta tiden för deras förvirrade tillstånd. Jag vill därför säga några få enkla
ord, under bön att "Tröstaren" måtte tillämpa dem på läsarens hjärta.
Ångern är sinnets förändring
Kom dock ihåg, att en människa, som verkligt ångrar sig, aldrig kan vara tillfredsställd med sin
egen ånger. Vi kan lika litet ångra oss fullkomligt, som vi kan leva fullkomligt. Hur rena våra tårar
än måtte vara, är det dock alltid något orent i dem, och det återstår alltid något att ångra även i vår
bästa ånger. Men lyssna till vad jag nu säger! Ångern är sinnets förändrIng. Att ångra är att förändra
sinnelag gentemot synden, mot Kristus och alla de himmelska tingen. Det ligger alltid en sorg
inbegripen i detta, men huvudsaken är hjärtats vändande från synden till Kristus och där detta
vändande ägt rum, där finns även det väsentliga av en sann ånger, även om också ingen förfäran
eller förtvivlan någonsin skulle ha kastat sin skugga över din själ.
Om du inte kan ångra din synd som du vill, så skall det storligen hjälpa dig att göra det, om du fast
kan tro, att "Kristus när tiden var inne dött för ogudaktiga". Tänk blott på detta ord om och om igen.
Hur kan du fortfarande vara hårdhjärtad, då du vet, att Kristus av oändlig kärlek "dött för
ogudaktiga?" Låt mig be dig att säga till dig själv: "Ogudaktig som jag är, och fastän detta hjärta av
stål inte vill uppmjukas, fastän jag fåfängt slår mig för mitt bröst, har han likväl dött för mig sådan
jag är, därför att han dött för ogudaktiga. O, att jag måtte tro detta och få känna kraften av det på
mitt stenhårda hjärta!"
Utplåna varje annan tanke ur din själ, och sitt ned i denna stund och försänk dig djupt i betraktelse
av detta härliga prov på oförtjänt, oväntad, exempellös kärlek: "Kristus har dött för ogudaktiga."
Läs igenom omsorgsfullt berättelsen om Herrens död, som du finner hos de fyra evangelisterna. Om
någonting skall kunna smälta ett stenhårt hjärta, så måste det vara synen av Jesu lidande och tanken
på, att han lidit allt detta för sina fiender.
O, Jesus, när jag faller för dig ner,
mitt hjärta gjuter tacksamhetens tårar,
när jag din smärta uppå korset ser och törnekransen,
 som ditt huvud sårar.
Mitt hårda hjärta det förkrossat gör
att se dig, Jesus, så för min skull blöda.
När jag för syndare dig bedja hör
än mer min sorg och ånger överflöda.

Det var för ogudaktiga du dog,

det var för mig du lidit vredesglöden.
Och syndens dom mitt samvete först slog,
inför ditt öga bristande i döden.

Visserligen är korset den undergörande stav, som kan framkalla vatten ur klippan. Om du förstår
den fulla meningen av Jesu gudomliga offer, så måste det smärta dig, att du så länge satt dig upp
mot honom, som är så full av kärlek. Det är skrivet: "De skall vända sina blickar så att de ser upp
till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall
gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde."
Din ånger skall inte ge dig syn på Kristus, men ditt seende på Kristus skall ge dig den rätta ångern.
Du får inte göra en Kristus av din ånger, men du bör se till Kristus för att få ånger. Den Helige Ande
vänder oss bort från synden genom att vända oss till Kristus. Se därför bort från verkan till själva
orsaken, från din egen ånger till Herren Jesus, som blivit upphöjd på korset för att ge dig denna
ånger.

Jag har förskräckliga tankar

Jag har hört ännu en annan säga: "Jag plågas ofta av förskräckliga tankar. Vartän jag går, smyger
sig hädelser inpå mig. Även under mitt arbete tränger sig ofta förfärliga ingivelser inpå mig, och
till och med då jag ligger i min säng spritter jag upp ur sömnen genom viskningar från den onde,
och jag kan inte på något sätt komma ifrån denna förskräckliga frestelse."
Käre vän, jag förstår vad du menar, ty jag har själv varit jagad av denna varg, och en människa kan
lika gärna hoppas på att kunna jaga bort en svärm flugor med ett svärd, som att kunna behärska sina
egna tankar då de påtvingas henne av djävulen. En svag frestad själ, som är anfallen av sataniska
ingivelser är likt en vandrare, som jag hört talas om, vilkens huvud och öron och hela kropp
kringsvärmades av en massa uppretade bin. Han kunde varken hålla dem ifrån sig eller fly undan
från dem. De stack honom överallt och hotade att döda honom.
Jag undrar verkligen inte på, att du känner dig utan kraft att hejda dessa hiskliga och vedervärdiga
tankar, som satan ingjuter i din själ, men jag vill likväl påminna dig om det Skriftord vi nu har
framför oss: "Medan vi ännu var svaga, har Kristus när tiden var inne dött för ogudaktiga." Jesus
visste, i vilket läge vi var och fortfarande skulle komma att vara, han såg, att vi inte kunde
övervinna fursten över luftens makt, han visste, att vi storligen skulle bli plågade av honom, men
även då han såg oss i denna belägenhet, led Kristus döden för ogudaktiga.
Djävulens inkastade tankar
Kasta din tros ankare på denna grund. Djävulen själv kan inte säga dig, att du inte är ogudaktig; tro
då att Jesus har dött även för sådana som du. Kom ihåg hur Martin Luther brukade slå djävulen med
hans egna vapen. Då djävulen sade till honom: "du är en syndare," svarade Martin Luther: "ja, jag är
en syndare, och Kristus har dött för att frälsa syndare." Göm dig i denna tillflykt och bli kvar i den.
"När tiden var inne har Kristus dött för ogudaktiga." Om du står fast vid denna sanning skall dina
hädiska tankar, vilka du inte har kraft att driva bort, försvinna av sig själva, ty satan skall då se, att
han inte vinner något genom att plåga dig med dem.
Dessa tankar är dessutom, om du hatar dem, inte dina egna utan inkastade av djävulen, och det är
han, som är ansvarig för dem, inte du. Om du strider mot dem, är de inte mera dina än de svordomar
och förbannelser, som du hör från de oregerliga bråkmakarna på gatan. Det är genom dessa tankar,
som djävulen vill bringa dig till förtvivlan och avhålla dig från att förtrösta på Jesus. Den stackars
sjuka kvinnan kunde inte för folkträngseln komma fram till Jesus, och du är i samma belägenhet, till
följd av dessa förfärliga tankars påträngande. Likväl sträckte hon fram sitt finger och rörde vid
Herrens klädesfåll, och hon blev genast helad. Gå du och gör sammaledes.
Jesus har dött för dem som är skyldiga till "all slags synd och hädelse", och därför är jag också viss
om, att han inte skall tillbakavisa dem, som mot sin vilja är fångna under onda tankar. Kasta dig på
honom med tankar och allt, och du skall få se, om han inte är mäktig att frälsa dig från dem. Han
kan stilla dessa förskräckliga viskningar av fienden, eller han kan låta dig se dem i deras rätta ljus,
så att du inte längre måtte plågas av dem. På sin egen väg kan och vill han frälsa dig och slutligen
ge dig en fullkomlig frid. Förtrösta endast på honom för detta och för allting annat. Sorgligt
förbryllande är den form av vanmakt, vilken ligger i en förmodad brist på kraft att tro. Vi är inte
främmande för detta rop:
O, att jag kunde tro,
Då blev allt lätt för mig.
Jag vill, men kan ej - Herre hjälp!
Min frälsning är från dig.

Många förblir under åratal i mörker, därför att som de säger, inte har kraft att ge upp all egen kraft
och vila i en annans, nämligen i Herrens Jesu kraft. Det är i sanning en mycket märkvärdig sak, hela
denna trons sak, ty människor får inte mycket hjälp igenom att de försöker att tro. Tron kommer inte
genom något försök. Om en person talade om något för mig, som hade hänt denna dag, skulle jag
inte svara honom, att jag vill försöka att tro honom, utan om jag kunde förlita mig på den persons
sannfärdighet, som talade om händelsen, och som sade, att han varit ögonvittne till det, skulle jag
genast ta hans uppgift för sann. Men om jag inte ansåg honom vara sann, skulle jag naturligtvis
misstro honom, men det skulle inte vara något försök beträffande den saken.
Då nu Gud i sitt heliga ord förklarar, att det finns frälsning i Kristus Jesus, måste jag antingen tro
honom genast eller göra honom till lögnare. Säkerligen skall du inte vara tveksam, om vad som är
den rätta vägen i detta fall. Guds vittnesbörd måste vara sannfärdigt, och vi är därför förpliktade att
genast tro på Jesus.
Den sanna tron
Men möjligen har du försökt att tro alltför mycket. Nåväl, käre vän, begär inte stora ting. Var nöjd
med att ha en tro, som kan omfatta denna enda stora sanning: "Medan vi ännu var svaga har Kristus,
när tiden var inne, dött för ogudaktiga." Han utgav sitt liv för människorna, då de ännu inte trodde
på honom eller ens var i stånd till att tro. Han gick i döden för dem, inte då de var troende, utan då
de var syndare. Han har kommit i världen för att göra dessa syndare till troende och heliga, men då
han dog för dem, såg han dem i ett tillstånd av ytterlig svaghet. Om du nu håller dig till den
sanning, att Kristus har dött för ogudaktiga, och tror - på det, skall denna tro frälsa dig, och du kan
gå i frid.
Om du vill anförtro din själ åt Jesus, som dött för ogudaktiga, skall du, även om du inte skulle
kunna tro allting eller kunna försätta berg eller göra några andra underbara trosgärningar, likväl vara
frälst. Det är inte den starka tron utan den sanna tron som frälser, och frälsningen ligger inte i tron
utan i Kristus, på viIken tron förtröstar. En tro blott som ett senapskorn skall föra dig till frälsning.
Det är inte måttet av tro, utan uppriktigheten i tron, som är den viktiga punkten. Säkerligen kan en
människa tro, vad hon vet är sant, och då du vet, att Jesus är sannfärdig, så kan du, min vän, också
tro på honom.
Korset, som är föremålet för tron, är även genom den Helige Andes makt grunden till densamma.
Stanna och betrakta den döende Frälsaren, tills tron otvunget springer upp i ditt hjärta. Det finns
ingen plats, så ägnad att skapa tro, som Golgata. Luften på detta heliga berg bringar hälsa åt den
bävande tron. Många själar kan instämma i denna sångares erfarenhet:
När jag dig i kval och smärta
hänga ser på korsets träd,
o, då tror jag i mitt hjärta, Herre,
att för mig du led.

Jag kan inte överge min synd

"Ack!" klagar åter en annan, "min brist på kraft ligger egentligen i att jag inte kan överge min synd,
och jag vet, att jag inte kan gå till himmelen och ha min synd med mig." Det gläder mig, käre vän,
att du vet detta, ty det är alldeles sant. Du måste skilja dig från synden, om du skall kan bli förenad
med Kristus. Påminn dig den fråga, som for igenom den unge Bunyans sinne, då han en söndag var
sysselsatt med sina lekar i det gröna: "Vill du behålla dina synder och gå till helvetet, eller vill du
avstå ifrån synden och gå till himmelen?"
Detta bringade honom till allvarlig eftertanke. Och detta är även en fråga, som varje människa har
att besvara, ty det är inte möjligt att fortsätta i synden och ändock gå till himmelen. Detta kan aldrig
förenas. Du måste antingen överge synden eller överge hoppet. Du svarar måhända: "Ja, jag är nog
villig att lämna synden, och viljan har jag, men att göra det goda kan jag inte, synden behärskar
mig, och jag har ingen kraft att strida emot den."
Käre vän, om också du är utan kraft, är detta bibelord likväl sant: "Medan vi ännu var svaga, har
Kristus, när tiden var inne, dött för ogudaktiga." Kan du likväl tro detta? Om också åtskilligt tycks
motsäga detta, vill du dock tro på det? Gud har sagt det, och det är ett faktum, håll därför fast vid
det, så vitt livet är dig kärt, ty ditt enda hopp ligger i det. Tro då detta och förtrösta på Jesus, och du
skall snart finna kraft att slå ned din synd; men skild från honom skall den starkt beväpnade fienden
för evigt hålla dig bunden som sin slav.
Själv kunde jag aldrig ha övervunnit min egen syndfullhet. Jag försökte väl, men jag misslyckades.
Mina dåliga anlag var alltför många och alltför mäktiga för mig, till dess jag äntligen, i tron på att
Kristus dött för mig, kastade min syndiga själ på honom, och då erhöll jag en övervinnande kraft,
med vilken jag kunde besegra mitt eget syndiga jag.
Älska och tjäna honom
Läran om korset är mäktig att slå ned synden, liksom de gamla krigarna med sina ofantliga
tveäggade svärd mejade ned sina fiender med varje hugg. Det finns ingenting som i segerkraft kan
liknas vid tron på syndares vän; hon övervinner allt ont. Om Kristus har dött för mig, ogudaktig
som jag är, och utan kraft som jag är, kan jag inte längre leva i synden utan måste uppväcka mig
själv till att älska och tjäna honom, som har återlöst mig. Hur kan jag väl ta det lätt med det onda,
som dödat min bäste vän? Jag måste vara helig för hans skull. Hur kan jag väl leva i synd, då han
lidit döden för att frälsa mig från den?
Se här, vilken härlig hjälp det är för dig, då du är utan kraft, att veta och att tro, att Kristus, när tiden
var inne, dött för sådana svaga och ogudaktiga varelser som du, Har du tillägnat dig denna sanning
ännu? Det är dock så svårt för vårt förmörkade, fördomsfulla och otrogna sinne att se evangeliet i
sitt rätta ljus. Många gånger, då jag predikat, har jag tänkt att jag framlagt evangeliet så klart, att
själva näsan på en människas ansikte inte kan synas tydligare, och likväl har jag märkt, att till och
med intelligenta åhörare inte förstått, vad som menas med dessa Herrens ord: "Vänd er till mig och
bli frälsta."
De omvända brukar vanligen säga, att de inte förstod evangeliet förrän den och den dagen, fastän de
förut i åratal hört det förkunnas. Evangeliet är okänt för människorna, inte av brist på förklaring,
utan i saknad av personlig uppenbarelse, men denna uppenbarelse är den Helige Ande villig att ge åt
var och en, som ber om den. Likväl ligger, sedan den blivit given, totalsumman av hela den
uppenbarade sanningen i dessa ord: "Kristus har dött för ogudaktiga."

Jag har ingen fasthet

Åter andra beklagar sig över sig själva: "Min svaghet ligger i, att jag inte tycks ha någon fasthet i
mitt sinne. Jag hör ordet på söndagen, och jag tar intryck av det, men under veckan råkar jag i
dåligt sällskap, och de goda intrycken försvinner. Mina arbetskamrater tror inte på någonting, och
de säger så många förskräckliga saker, och jag vet inte hur jag skall svara dem, utan finner mig
snart alldeles nedtryckt."
Jag känner mycket väl till denne "lättböjlige", och jag bävar för honom, men på samma gång
förtröstar jag på, att om han är verkligt uppriktig, så kan även hans svaghet mötas av gudomlig nåd.
Den Helige Ande kan driva ut människofruktans onde ande, han kan göra ynkryggen modig. Kom
ihåg, min stackars vacklande vän, att du inte får förbli i detta tillstånd. Det går inte an att behandla
dig själv så lågt och så uselt. Stanna och betrakta allvarligt dig själv, och se till, att du inte liknar en
groda under en harv, som av fruktan för sitt liv varken vågar röra sig eller stå stilla. Ha mod att vara
självständig. Detta är inte endast en andlig sak, utan även något som angår vanlig manlighet.
Jag skulle vilja göra mycket för mina vänners skull, men att gå till helvetet för att behaga dem, vore
verkligen mer än jag skulle våga. Det kan vara gott och väl att göra det eller det för gott
kamratskaps skull, men det vore alltför dyrköpt att förlora Guds vänskap, för att bibehålla ett gott
förhållande med människor. "Jag vet detta mycket väl" säger man, "men ändå kan jag inte fatta
mod; jag vågar inte visa mina färger; jag kan inte vara fast." Nå väl, även till dig har jag samma text
att framhålla: "Medan vi ännu var svaga, har Kristus, när tiden var inne, dött för ogudaktiga."
Om aposteln Petrus nu vore här bland oss, skulle han säga och bekräfta: "Herren Jesus har dött för
mig även då jag var en så svag och usel varelse, att jag av fruktan för en tjänsteflicka, som vaktade
elden på översteprästens gård, kunde gå ända dithän att jag ljög, ja, till och med svor på, att jag inte
kände min Herre." Ja, Jesus har även dött för sådana, som förnekade honom och flydde från honom.
Fatta ett fast grepp om denna sanning: "Kristus har dött för ogudaktiga, medan de ännu var svaga."
Dö från ditt gamla syndaIiv
Detta är den rätta vägen att komma ifrån din feghet, vari du nu är nedsjunken. Låt dessa ord:
"Kristus har dött för mig" vara inskriven i din själ, och du skall snart vara färdig att dö för honom,
dö från ditt gamla syndaIiv. Tro blott fast och visst, att han lidit i ditt ställe och för din räkning samt
framburit åt Gud en full, sann och tillfredsställande försoning. Om du verkligt tror detta faktum, så
skall du bli nödgad att i ditt hjärta bekänna: "Jag kan inte blygas för honom, som har dött för mig."
En full och fast övertygelse om denna sanning skall utrusta dig med ett oförskräckt mod. Betrakta
blott de heliga under martyråldern! Under kristendomens första dagar, då minnet av Jesu oändliga
kärlek ännu levde i hela sin friskhet inom församlingen, var människorna inte endast villiga att dö
för detta namns skull, utan sökte till och med därefter, och hundratals människor inställde sig
självmant vid domstolarna som Kristi bekännare.
Jag vill härmed inte säga, att de handlade visligen i att således själva uppsöka en grym död, men det
bekräftar likväl mitt påstående, att känslan av Jesu kärlek lyfter själen över all fruktan för vad
människor kan göra oss. Varför skulle då inte detta kunna frambringa samma verkan hos dig? O, att
tanken på denna i allt överträffande kärlek nu måtte inge dig ett modigt beslut att öppet ställa dig på
Herrens sida och att vara hans efterföljare intill änden!
Må den Helige Ande hjälpa oss till att således komma långt i tron, och allt skall bli väl!
 12. Att erhålla och föröka tron
Hur kan vi erhålla och föröka tron? Detta är för många en mycket allvarlig fråga. De säger,
att de gärna vill tro, men att de inte kan göra det, och ganska mycket nonsens har blivit sagt
rörande detta viktiga ämne. Låt oss nu på ett helt praktiskt sätt behandla det. Sunt förnuft
behövs lika väl i fråga om religionen, som i allting annat.

Den helige Ande verkar i sanningen

Vad skall jag då göra för att kunna tro? Någon som blev tillfrågad angående bästa sättet att utföra en
viss enkel handling, fick till svar, att det bästa sättet vore att göra det genast. Vi förspiller tiden
genom överläggningar rörande sättet, då själva handlingen är helt enkel. Den kortaste vägen till tron
är helt enkelt att tro. Om den Helige Ande gjort ditt hjärta uppriktigt, skall du tro, så snart sanningen
framställs för dig. Du skall tro, eftersom det är sant. Evangeliets bud är klart och bestämt: "Tro på
Herren Jesus så blir du frälst", och det är dåraktigt att kringgå det genom frågor och hårklyverier.
Budet är kort och tydligt och kan inte missförstås, må det då bli åtlytt.
Men om du känner någon svårighet inför det, så lägg fram den i bön inför Gud, säg till den store
fadern i himmelen vad det är som förbryllar dig och bed honom, att han genom sin Helige Ande vill
ge dig en lösning på alla oroliga frågor. Om jag inte kan tro eller rätt förstå en uppgift i en bok, är
jag glad; om jag kan få tillfälle att fråga författaren, vad han menar, och om denne är en sannfärdig
människa, skall hans förklaring tillfredsställa mig. Hur mycket mer skall då inte den gudomliga
förklaringen över de svårförstådda ställena i Skriften tillfredsställa en uppriktig sökares hjärta.
Den helige Ande
Herren är villig att göra sig känd för dem som söker honom; gå till honom och du skall få se om det
inte är så. Gå redan i denna stund in i din bönekammare och fall ned inför Herren och ropa ur djupet
av ditt hjärta: "O, Helige Ande, led mig till sanningen, och lär mig vad jag inte kan förstå!"
Vidare, om du känner det svårt att kunna tro, skall möjligen Guds Helige Ande sätta dig i stånd till
det, genom att du ofta och uppmärksamt lyssnar till, vad det är, som du bjuds att tro. Vi tror många
saker därför, att vi så ofta hör talas om dem. Har du inte i det dagliga livet gjort den erfarenheten, att
om du hör talas om en sak många gånger om dagen, så tror du slutligen på den? Somliga människor
har på detta sätt kommit att tro på ganska olika uppgifter, och jag undrar därför inte på, att den gode
anden ofta välsignar bruket att flitigt höra sanningen och använder den som ett medel till att verka
tron på vad vi har att tro.
Det är skrivet: "Tron kommer av predikan", hör därför ofta. Om jag allvarligt och uppmärksamt
lyssnar till evangeliets predikan, skall jag endera dagen finna, att jag genom Guds Andes verkan på
min själ verkligen kommit till tro på vad jag hört. Se blott till, att du hör evangelium och befatta dig
inte med att varken höra eller läsa sådant, som blott är ägnat att förbrylla dig.
Lyssna till andras vittnesbörd
Om nu detta emellertid skulle tyckas vara ett klent råd, skulle jag vilja tillägga ännu ett: Lyssna till
andras vittnesbörd. Samariterna trodde, därför att kvinnan talade med dem om Jesus, och mycket av
vad vi tror kommer från andras vittnesbörd. Jag tror att det finns ett land som Japan; jag har aldrig
sett det, och likväl tror jag, att en sådan plats finns, då andra har varit där. Jag tror att jag skall dö;
jag har aldrig dött, men en stor mängd av dem jag känt har gjort det, och därför har jag den
övertygelsen, att även jag en gång skall dö, eftersom många andras vittnesbörd övertygar mig om
detta faktum.
Så lyssna då, min vän, till dem som säger dig, hur de blivit frälsta, hur de fått förlåtelse för sina
synder, hur de fått en förändrad karaktär. Om du vill blicka in i denna sak, skall du finna, att många,
som varit alldeles sådana som du, har blivit frälsta. Om du varit en tjuv, så skall det uppmuntra dig,
att en rövare fått sina synder avtvättade i Kristi blods renande källa, och om du olyckligtvis varit
otuktig, skall du finna, att många både män och kvinnor, som på samma sätt varit fallna, blivit
renade och omskapade.
Om du fallit i förtvivlan, så har du endast att höra dig för bland Guds folk, och du skall snart
upptäcka, att många av de heliga på liknande sätt förtvivlat om sig själva, och de skall gärna låta dig
veta, på vilket sätt Herren befriat dem. Medan du lyssnar till vad den ena och andra av dem, som
trott och prövat Guds ord, har erfarit, skall den gudomlige Anden leda dig till tron.
Du har måhända hört talas om den svarte afrikanen, som då missionären berättade för honom att
vattnet i hans hemland ibland blev så hårt, att man kunde gå på det, förklarade, att, fastän han trodde
allting annat, som missionären sagt honom, kunde han likväl inte tro detta. Någon tid därefter for
han i missionärens sällskap till England, och det hände sig då, att han en dag, då det var mycket
kallt, fick se floden frusen, men han vågade likväl inte ge sig ut på den. Han visste att floden var
djup, och han var övertygad om, att han skulle drunkna, om han vågade sig ut på den. Han kunde
inte låta sig övertalas att sätta sin fot på det frusna vattnet, förrän han såg sin vän jämte många andra
gå ut på floden, men då lät han till slut övertyga sig och försöka det, som andra hade vågat.
Således skall måhända även du, då du ser hur andra tror på Guds Lamm och märker, vilken frid och
glädje deras tro skänker dem, så småningom bli ledd till att själv tro. Andras erfarenhet är en av
Guds vägar att hjälpa oss till tron: Men, hur som helst, så har du att antingen tro på Jesus eller att
för evigt dö, ty det finns inget hopp för dig utan honom.

En god auktoritet för att komma till Kristus

Ett bättre råd är detta: Betänk den auktoritet vilken du uppmanas att tro, och detta skall vara en god
hjälp för dig att komma till tro. Denna auktoritet är inte min, ty i så fall kunde du gärna förkasta
den. Den är inte heller påvens, ty då kunde du misstro den, utan det är Guds egen auktoritet, på
vilken du bjuds att tro. Han bjuder dig att tro på Jesus Kristus, och du får inte vägra att lyda din
Skapare.
Förmannen för ett arbetslag i norra delen av vårt land hade ofta hört evangeliet, men han plågades
av fruktan att inte kunna komma till Jesus. Hans arbetsgivare, som själv var en troende och gärna
ville hjälpa denna man till att bli det, skickade en dag ut sitt kort till arbetsplatsen med denna
inbjudning:
- Kom hem till mig genast efter arbetstidens slut.
Förmannen infann sig på aftonen vid sin herres dörr, och denne kom ut och sade något barskt:
- Vad är det du önskar, John, eftersom du stör mig vid denna tid? Arbetet är avslutat för dagen, med
vilken rätt kommer du då hit?
- Min herre, svarade förmannen, jag har fått ett kort från er med tillsägelse att jag skulle komma hit
strax efter arbetets slut, och därför är jag här.
- Vill du med det säga, att det är endast därför att du fått ett kort från mig, som du, kommer hit och
kallar ut mig efter arbetstiden?
- Jag förstår er inte, min herre, svarade förmannen, men det tycks mig, att då ni sänt efter mig, har
jag också rättighet att komma.
- Kom in, John, sade hans herre, jag har ett annat budskap, som jag önskar läsa upp för dig, och han
satt sig ner; tog sin lilla bibel och läste dessa ord:
"Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila."
Tror du, att du efter ett sådant budskap från Kristus inte skulle ha rättighet att komma till honom,
eller att han inte skulle vilja ta emot dig? Den stackars mannen insåg nu genast allt och trodde på
Herren Jesus till evigt liv, då han märkte, att han hade en god borgen och auktoritet för denna tro.
Och således har även du, arma själ, en god auktoritet för att komma till Kristus, ty Herren själv
bjuder dig att förtrösta på honom.
Jesu Kristi person och lidande
Om inte heller detta frambringar tron hos dig, så tänk över vad det är, som du har att tro, nämligen
att Herren Jesus Kristus lidit i syndares ställe och för deras räkning, och att han är mäktig att frälsa
alla dem, som förtröstar på honom. O, detta är det mest välsignade faktum, som människan
någonsin blivit uppmanad att tro på, den mest tröstande, mest gudomliga och syndarens behov mest
motsvarande sanning, som någonsin blivit framställd för odödliga själar. Jag råder dig allvarligt att
tänka mycket på detta och att noga begrunda, vilken nåd och kärlek, som ligger innesluten i detta.
Studera flitigt de fyra evangelisterna och Paulus epistlar och se, om inte det glada budskap, som där
förkunnas, är så trovärdigt, att du slutligen nödgas att tro på det .
Om detta inte förslår, så tänk på Jesu Kristi person, tänk på, vem han är och vad han gjort, var han
är och vad han är. Hur kan väl du tvivIa på honom? Det vore grymt att misstro den evigt
sannfärdige Jesus. Han har aldrig gjort något som förtjänar din misstro, tvärtom bör det vara lätt för
dig att förlita på honom. Varför korsfästa honom på nytt genom din otro? Är inte detta att åter kröna
honom med törnen, att åter spotta på honom? Är han då inte värd din förtröstan? Vilken större
skymf tillfogades honom väl av soldaterna än denna? De gjorde honom till en martyr, men du gör
honom till en lögnare, och detta är långt värre. Fråga inte, hur kan jag tro? utan svara i stället på en
annan fråga - hur kan du låta bli att tro?
Men om inte något av allt detta hjälper, då är det något alltigenom orätt med dig och mitt sista ord
är då detta: Ödmjuka dig inför Gud! Fördomar eller högmod är då grunden till din otro. Måtte Guds
Ande ta bort din fiendskap och hjälpa dig att göra dig ödmjuk för din Gud. Du är en rebell, en
högmodig rebell, och det är därför du inte kan tro på Gud. Ge upp ditt upproriska sinne, lägg ned
dina vapen och ge dig på nåd och onåd, underkasta dig din Konung.
Jag tror, att aldrig har någon själ räckt upp sina händer i förtvivlan om sig själv med ropet: "Herre,
jag ger mig", utan att det inom kort blivit henne lätt att tro. Det är därför att du ännu är upprorisk
emot Gud och har beslutat att ha din egen vilja igenom och att gå din egen väg, som du inte kan tro.
"Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från
den ende Guden", säger Kristus. Högmodet alstrar otro. Därför, underkasta dig, o människa! Ge dig
åt din Gud, och du skall snart komma till en ljuvlig tro på din Frälsare. Må nu den Helige Ande
verka fördolt men kraftigt på dig och föra dig redan i denna stund till tro på Herren Jesus! Amen.
 13. Pånyttfödelsen och den Helige Ande
"Ni måste födas på nytt." Dessa Herren Jesu ord har visat sig som en ljungeld för många på
deras väg, likt ängeln med det dragna svärdet vid paradisets port. De har råkat i förtvivlan,
därför att en sådan förändring är ouppnåelig genom deras yttersta ansträngning. Den nya
födelsen är från ovan, och det står därför inte i någon skapad varelses makt att åstadkomma
den.

Den nya födelsen är Herrens verk

Det är nu långt ifrån min mening att förneka eller ens att dölja en sanning, i avsikt att inge en falsk
tröst. Jag medger fritt att den nya födelsen är övernaturlig, och att den inte kan utföras av syndaren
själv. Det skulle vara en dålig hjälp för min läsare, om jag vore lättsinnig nog att försöka trösta
honom genom att intala honom att förkasta eller glömma, vad som är obestridligt sant.
Men är det inte anmärkningsvärt att just det kapitel, i vilket Herren gör denna förklaring, som helt
och hållet sopar bort alla egna stöd, och innehåller de uttryckligaste utsagor rörande frälsningen
genom tron? Läs igenom hela tredje kapitlet av Johannes evangelium från början till slut och stanna
inte blott vid de första verserna.
Det är visserligen sant att den tredje versen lyder:
"Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Men fjortonde
och femtonde verserna talar däremot till oss:
"Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och
en som tror på honom skall ha evigt liv."
Den artonde versen upprepar samma ljuvliga lära i de bestämdaste ordalag:
"Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte
tror på Guds enfödde Sons namn."
Det är klart för varje läsare att dessa båda utsagor måste överensstämma med varandra, då de
kommer från samma läppar och är återgivna på samma heliga, av Gud, ingivna blad. Varför skulle
vi då göra oss en svårighet, där ingen sådan finns? Om en utsaga säger oss att något, som endast
Gud kan ge, är nödvändigt för vår frälsning, och om en annan försäkrar oss, att Gud vill frälsa oss
genom tron på Jesus, så kan vi med all säkerhet sluta oss till, att Herren vill ge åt alla dem som tror,
allt vad han själv förklarat vara nödvändigt för deras frälsning. Gud framföder i själva verket den
nya födelsen hos alla dem, som tror på Jesus, och deras tro är det säkraste beviset för att de
verkligen är födda på nytt.

Den Helige Andes verkningar

Vi förtröstar på Jesus beträffande vad vi inte själva kan göra, men om det stod i vår egen makt,
varför behövde vi då se till honom för att få det? Det är vår sak att tro, och Herrens sak att föda oss
på nytt. Det är inte han, som skall tro för oss, inte heller är det vi, som skall utföra pånyttfödelsens
verk för honom. Det är nog för oss att lyda det nåderika budet, det tillhör Herren att verka den nya
födelsen hos oss. Han, som kunde gå ända dithän att dö på korset för oss, kan och vill även ge oss
allt, som är nödvändigt för vår eviga salighet. "Men en förändring av hjärtat är den Helige Andes
verk", kanske någon säger. Detta är alldeles sant, och det vore oss fjärran att glömma eller bestrida
det. Men den Helige Andes verk är fördolt och hemlighetsfullt och kan inte märkas genom annat än
dess resultat.
Det finns mysterier redan med avseende på den naturliga födelsen, vilka skulle vara en ohelig
nyfikenhet att försöka utrannsaka, och så mycket mer är detta förhållande rörande Guds Andes
heliga verkningar i människosjälen. "Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet
inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden." Så
mycket bör vi likväl förstå, att hemlighetsfullheten i den Helige Andes verkningar inte kan vara ett
skäl för vår vägran att tro på Jesus, om vilken samme Ande bär vittnesbörd.
Om en person befalldes att så ett sädesfält, kunde han inte ursäkta sin försummelse med, att det vore
onödigt att så, eftersom Gud allena ger växten. Han kunde inte, om han försummade sitt jordbruk,
urskuldas med att den fördolda kraften från ovan allena kan framalstra en skörd. Ingen behöver låta
sig hindras i livets vanliga sysselsättningar av det faktum, att om inte Herren bygger huset, så
arbetar de fåfängt, som bygger det. Men det är alldeles visst och säkert, att ingen som tror på Jesus
någonsin skall finna, att den Helige Ande vägrar att verka i honom, och i själva verket är just hans
tro beviset på, att Anden redan börjat att verka i hans hjärta.
Herren verkar i vilja och gärning
Gud verkar i sin försyn, men människan bör därför inte vara overksam. Hon skulle inte ens kunna
röra sig, om inte den gudomliga makten skänker henne liv och kraft, och likväl vandrar hon sin väg
fram utan svårighet, i den kraft, som ges henne dag efter dag av honom, som har hennes liv och
ande och alla vägar i sin hand. Så är det även med livet i nåden. Vi ångrar och tror, fastän vi inte
skulle kunna göra varken det ena eller det andra, om inte Herren satte oss i stånd till det. Vi överger
synden och förtröstar oss på Jesus, och då blir vi varse, att det är Herren, som verkat både vilja och
gärning i oss efter sitt goda behag. Det är dåraktigt att påstå, att det ligger någon verklig svårighet i
den saken.
Många sanningar, som är svåra att förklara med ord, är enkla nog i praktisk erfarenhet. Det ligger
ingen motsägelse mellan den sanningen, att syndaren tror, och att hans tro är framverkad av den
Helige Ande. Endast dårskap kan förleda människor att oroa sig över vad som är alldeles klart och
tydligt, då deras själar är i fara. Ingen människa skulle tveka att stiga ned i en livräddningsbåt,
därför att hon inte väl kände till tyngden av de kroppar som den hade att bära, inte heller skulle en
utsvulten människa undvika att äta, till dess hon klart förstod hela matsmältningsprocessen.
Och om du, min läsare, inte vill tro förr än du förstår alla mysterier, skall du aldrig bli frälst. Om du
tillåter de av dig själv uppfunna svårigheterna att avhålla dig från att ta emot förlåtelse genom vår
Herre och Frälsare, skall du falla i en fördömelse, som du fullt förtjänar. Begå då inte andligt
självmord genom att kasta dig in i metafysiska spetsfundigheter.
 14. Min förlossare lever
Hittills har jag alltjämt talat till läsaren om Kristus den korsfäste, vilken är syndarens enda
stora hopp, men det hör till vår visdom att vi påminner oss, att vår Frälsare har uppstått från
de döda, och att han nu evigt lever. Det begärs inte av dig att du skall förtrösta på en död
Jesus, utan på en, som fastän han dött för våra synders skull, åter har uppstått för vår
rättfärdiggörelses skull.

Våra fäders Gud har uppväckt Jesus

Du kan nu gå till Jesus som till en levande och närvarande vän. Han är inte endast ett ljuvligt minne,
utan han är en ständigt närvarande person, som vill höra dina böner och besvara dem. Han lever för
det ändamålet för att fortsätta det verk för vilket han en gång offrade sitt liv. Han manar gott för
syndare på Faderns högra hand, varför han också kan fullkomligt frälsa dem, som genom honom
kommer till Gud. Kom blott och pröva denna levande Frälsare, om du aldrig gjort det förut!
Denne levande Jesus är också upphöjd till den allra högsta grad av ära och makt. Han lider nu inte
längre såsom en ringa man inför sina fiender eller arbetar som timmermannens son, utan han är
upphöjd långt över alla furstedömen och väldigheter och alla namn, som nämnas kan. Fadern har
givit honom all makt i himmelen och på jorden, och han utövar denna höga makt fullkomligt genom
att utföra sitt nådeverk hos människorna. Lyssna blott till vad Petrus och de andra apostlarna vittnar
om honom inför översteprästen och rådet:
"Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. Honom
har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse
och syndernas förlåtelse åt Israel." Apg. 5:30- 31

Den härlighet, som omger den himlafarne Frälsaren, borde ingjuta hopp i varje troendes hjärta.
Jesus är inte en vanlig person - "han är en Frälsare, en över allting upphöjd Frälsare." Han är
människornas krönte och på tronen upphöjde Förlossare. Den högsta makten över liv och död är
honom given. Fadern har lagt alla människor under Sonens medlarskap och välde, och han kan
uppväcka vem han vill, han upplåter och ingen tillsluter. På hans ord kan själen, som är bunden av
syndens och fördömelsens band, i ett ögonblick bli löst från den. Han utsträcker sin silverspira, och
var och en som rör vid den, skall leva.
Det är väl för oss, att liksom synden lever och köttet lever och djävulen lever, också Jesus lever, och
att vilken makt dessa än må ha att fördärva oss, så har Jesus likväl ännu mycket större makt att
frälsa oss.
Konung och Frälsare
Hela hans upphöjelse och maktfullkomlighet är för vår räkning. Han är upphöjd till att vara och till
att ge. Han är upphöjd till att vara en Konung och Frälsare, för att ge åt alla dem, som kommer
under hans spira, allt vad som är nödvändigt för fullbordandet av deras frälsning. Jesus har
ingenting som han inte vill använda för en syndares frälsning, och han är ingenting, som han inte
vill uppenbara för oss i sin överflödande nåd. Han förenar sin furstliga höghet med sitt frälsarekall,
som om han inte kunde vara i besittning av det ena utan det andra och han framställer sin
upphöjelse som ämnad att bringa välsignelse åt människorna, liksom just detta vore blomman och
kronan på hans härlighet. Finns väl någonting, som kunde vara mer ägnat att uppväcka hopp hos
frälsningssökande själar, som har vänt sina blickar till Kristus?
Jesus förnedrade sig själv, och därför kunde han också bli upphöjd. Genom denna förnedring
fullbordade han i lidande lydnad hela sin Faders vilja, och därför blev han belönad genom att
upphöjas till den högsta ära och härlighet, och denna upphöjelse använder han till förmån för sitt
folk. Må min läsare lyfta sina blickar upp till härlighetens höjder, varifrån hans hjälp måste komma,
må han i stillhet betrakta den på tronen upphöjde Segerfurstens och Frälsarens höga härlighet.
Är det inte det mest hoppingivande för människor som tänkas kan, att en människa nu innehar
världstronen? Är det inte det härligaste av allt, att alla herrars Herre är syndares Frälsare? Vi har en
vän vid hovet, ja en vän på tronen, och han vill använda hela sitt inflytande för deras räkning, som
anförtror sin sak i hans händer. Hur sant säger inte en av våra sångare:
Han evigt lever för att bedja
Till Fadern för de sina här.
Min själ, till honom må du vädja
Med hopp, vad namn din nöd ock bär.

Så kom då, käre vän, och överlämna dig själv och din sak i dessa en gång genomstungna händer,
vilka nu är prydda med den konungsliga ärans och maktens signetringar. Ingen rättegång har
någonsin blivit förlorad, som överlämnats i denne store Sakförares händer.
 15. Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelse
Det framgår tydligt av den text vi nyligen har citerat att omvändelse är förbunden med
syndaförlåtelsen. I Apg. 5: 31 läser vi, att Jesus blivit upphöjd för att ge omvändelse och
syndernas förlåtelse. Dessa båda välsignelser kommer från den heliga hand, som en gång varit
fastnaglad på korsets trä, men som nu är upphöjd i härligheten.

Ånger och tro utgör tillsammans omvändelsen

Omvändelse och syndaförlåtelse är enligt Guds eviga nåd oskiljaktigt förenade med varandra, och
vad Gud har förenat må ingen människa åtskilja. Omvändelse måste åtfölja syndaförlåtelsen och du
skall lätt inse, att det måste vara så, om du blott tänker litet på saken. Det kan inte vara så att
förlåtelse för synden skulle kunna ges åt en obotfärdig syndare, ty det skulle vara att bekräfta
honom på hans onda vägar och att lära honom att tänka lätt om synden. Om Herren skulle säga: "Du
älskar synden och lever i den, och du blir värre och värre, men det gör detsamma, jag förlåter dig i
alla fall", så vore ju detta att proklamera en fasansfull frihet för ogudaktigheten.
Grundvalarna för samhällsordningen skulle bli rubbade och en moralisk upplösning skulle följa. Det
kan inte uttryckas, hur oräkneligt mycket ont, som skulle bli följden, om omvändelsen kunde skiljas
från syndaförlåtelsen och Gud kunde överse med synden, medan syndaren förblev lika hårt fäst vid
den som förut. Det ligger i själva sakens natur, om vi tror på Guds helighet, att det måste vara så, att
vi inte kan få förlåtelse om vi lever kvar i vår synd och inte vill ångra den, utan vi måste då skörda
följderna av vår hårdnackenhet.
Enligt Guds oändliga godhet och barmhärtighet har vi det löftet, att om vi vill överge och bekänner
våra synder, samt genom tron tar emot den nåd, vilken är oss beredd i Kristus Jesus, så är Gud
trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Men så
länge Gud lever, kan det inte vara något löfte om nåd för dem, som framhärdar i obotfärdighet och
vägrar att erkänna sin syndaskuld. Säkerligen kan ingen rebell vänta sig, att konungen skall förlåta
hans förräderi så länge han förblir i öppet uppror mot honom, och ingen kan heller vara nog
dåraktig att inbilla sig, att all världens Domare skall ta bort våra synder, om vi själva vägrar att
överge dem.
Att bli befriad från syndens herravälde
Dessutom måste det vara så för den gudomliga nådens fullkomlighets skull. Den nåd som kunde
förlåta synden och likväl tillåta syndaren att fortleva i den, vore en svag och ytlig nåd. Det skulle
vara en ojämn och missbildad nåd, med ena foten lam och ena handen borttvinad. Vilken tror du
skulle vara den större förmånen: reningen från syndens skuld eller befrielsen från syndens makt?
Jag vill inte försöka att uppväga dessa båda utomordentligt stora nådebevis mot varandra, och inget
av dem skulle ha kommit oss till del utan Jesu dyrbara blod, men det tycks mig likväl, att bli befriad
från syndens herravälde, bli heliggjord, bli gjord lik Gud, måste räknas som den största av de två,
om någon jämförelse kan komma på fråga.
Att erhålla förlåtelse är en omätlig förmån, och David uttalar också detta, i en av de första
punkterna i en av sina lovpsalmer med dessa ord: "Som förlåter dig alla dina synder." Men om vi
kunde erhålla förlåtelse och likväl hade tillåtelse att älska synden, att frossa i orättfärdigheten, att
vältra oss i lustarna, vad skulle vi väl ha för nytta av en sådan förlåtelse? Skulle den inte vändas till
ett sött gift för oss, vilket slutligen skulle på det grundligaste sätt fördärva oss? Att bli tvättad och
likväl ligga kvar i dyn, att bli förklarad ren och likväl ha kvar spetälskefläcken på sin panna, skulle
vara ett verkligt hån av nåden. Vad gagnade det väl att en människa fördes ut ur sin grav, om hon
förblev död, eller att en blind fördes ut i ljuset om han förblev blind?
Nej, Gud vare tack, att han som förlåter alla våra synder också helar alla våra brister! Han, som tvår
oss rena från det förflutnas fläckar, drar oss också bort från de nuvarande onda vägarna samt
bevarar oss från framtida fall. Vi bör med glädje ta emot både omvändelse och förlåtelse, ty dessa
båda kan inte åtskiljas. Förbundsarvet är ett enda oskiljbart helt och kan inte sönderstyckas. Att
itudela nådens verk vore att hugga det levande barnet i två stycken, och de som kunde tillåta detta
skulle inte ha något intresse av det.
Jag vill fråga dig, som av uppriktigt hjärta söker Herren, huruvida du skulle vara nöjd med blott den
ena av dessa nådegåvor? Skulle det väl tillfredställa dig, min läsare; om Gud kunde förlåta dig
synden och tillåta dig att vara lika världslig och ogudaktig, som förut? O nej, den uppväckta själen
är mer rädd för själva synden än för dess straffande följder. Ditt hjärtas innersta rop är inte framför
allt: "Vem skall befria mig från syndastraffet?" utan: "Jag arma människa, vem skall frälsa mig från
denna dödens kropp? vem skall sätta mig i stånd att leva höjd över frestelsen och att bli helig såsom
Gud är helig?" Men då föreningen av omvändelse och syndaförlåtelse överensstämmer med Guds
nådiga vilja, och denna förening är dessutom nödvändig för att frälsningen skall vara fullkomlig och
för helighetens skull, så kan du vara förvissad om att den står orubbligt fast.

Den som får förlåtelse, ångrar sina synder

Omvändelse och syndaförlåtelse är också förenade med varandra i alla troendes erfarenhet. Det har
ännu aldrig funnits någon, som uppriktigt och med troende botfärdighet ångrat sina synder, som inte
erhållit förlåtelse, och å andra sidan har aldrig någon människa tagit emot förlåtelse utan att ha
ångrat sina synder. Jag tvekar inte att säga, att det under himmelens valv aldrig funnits, finns eller
skall finnas något fall, där synden blivit avtvättad, utan att hjärtat på samma gång blivit fört till
ånger och tro på Herren Jesus Kristus. Hatet till synden och medvetandet om syndaförlåtelsen
förenar sig med varandra i själen och förblir förenade så länge vi lever.
Dessa båda yttringar av den guddomliga nåden verkar och återverkar alltjämt på varandra. Den
människa, som får förlåtelse, ångrar för den skull sina synder, och den, som ångrar sina synder, har
den största vissheten att de är honom förlåtna. Erinra dig allra först, att syndaförlåtelsen leder till
ånger och omvändelse, som vi också sjunger med Hartts ord:
Lagens hot kan blott förskräcka,
Skilt från evangeli tröst!
Nåden ensam rätt kan väcka,
Syndasorg i stenhårt bröst.

När vi är förvissade om att vi är förlåtna, avskyr vi syndfullheten, och jag tror att det är, då tron
växer till full visshet, och vi är höjda över allt tvivel om att Jesu blod tvättat oss vitare än snö, som
vår ånger och botfärdighet uppnår sin högsta punkt. Ångern tillväxer allt efter som tron växer.
Missförstå dock inte denna sak: Ångern är inte ett endast några dagars eller veckors verk, en tids
botgöring, vilken man försöker komma igenom så fort som möjligt. Nej, detta är nåden över en
livstid, som tron själv. De späda Guds barn ångrar sina synder, och detsamma gör även de unga
männen/ kvinnorna och fäderna/ mödrarna. Ångern är en oskiljaktig följeslagare till tron.
Ånger och tro är förenade
Medan vi vandrar i tro och inte i åskådning, glimmar ångerns tår i trons öga. Det finns ingen sann
ånger, som inte kommer av tro på Jesus, och det finns å andra sidan ingen sann tro på Jesus, som
inte är förenad med ånger. Ånger och tro är liksom siamesiska tvillingar, till livet förenade med
varandra. I samma mått som vi tror på Kristi förlåtande kärlek ångrar vi synden, och i samma mått
som vi ångrar synden och hatar det onda, gläds vi över fullheten av den förlåtelse, som Jesus blivit
upphöjd till att ge.
Du skall aldrig kunna rätt värdera förlåtelsen utan att känna någon ånger, och du skall aldrig heller
erfara den djupaste ångern, förrän du fått full visshet om dina synders förlåtelse. Det kan tyckas
underligt, men det är likväl så. Ångerns bitterhet och förlåtelsens ljuvliget blandar sig med varandra
i varje nådeliv och frambringar tillsammans, en oförliknelig lycksalighet.
Dessa båda förbundsgåvor utgör en ömsesidig försäkran om varandra. Om jag vet att jag verkligen
ångrar mina synder, vet jag även att jag fått förlåtelse för dem. Och hur skall jag kunna få veta att
jag fått förlåtelse, så vitt jag inte vet, att jag vänt om från mitt förra syndaliv? Att vara en troende är
att vara botfärdig. Ånger och tro utgör tillsammans den omvändelse, som Jesus är upphöjd till att
ge. De är som två ekrar i samma hjul, två handtag på samma plog.
Ångern har mycket träffande blivit beskriven som ett hjärta, som blivit brutet av smärta över synden
och som brutit med synden; och den kan lika väl kallas för ett bortvändande från synden som ett
återvändande till Gud. Den innefattar en sinnesändring av det mest genomgående slag och åtföljs
av, både en sorg över det förflutna och ett fast beslut om förändring för framtiden.
Den rätta ångern är
Det onda överge,
Och att med asky se
På synden, som oss förr var kär.

Då nu detta är fallet, kan vi vara förvissade om våra synders förlåtelse, ty Herren har aldrig vägrat
förlåtelse åt ett hjärta, som blivit förkrossat över synden och som brutit med synden. Och om vi å
andra sidan åtnjutit förlåtelse genom Jesu blod samt är rättfärdiggjorda av tron och har frid med
Gud genom vår Herre Jesus Kristus, så vet vi att vår ånger och tro är av det rätta slaget.

Förlåtelse och omvändelse flödar från samma källa

Du må dock inte anse din ånger som en orsak till syndaförlåtelsen utan endast som åtföljare till den.
Vänta inte att bli i stånd till att ångra din synd, förrän du fått syn på nåden i Jesus Kristus och hans
villighet att utplåna den. Låt dessa båda välsignade ting behålla sin rätta plats, och betrakta dem i
deras förbindelse med varandra. De utgör en Jakin och Boas i vår frälsningssak. Jag menar att de
liknas vid Salomos två stora pelare, som stod i förhuset till Herrens hus och bildade en majestätisk
ingång till den heliga platsen. Ingen människa kommer fram till Gud utan att passera mellan de
båda pelare, som heter ånger och syndaförlåtelse.
Nådeförbundets regnbåge framstrålar i hela sin skönhet på hjärtats grund, när ångerns tårar blir
belysta av den fulla förlåtelsens ljus. Ångern över synden och tron på den gudomliga förlåtelsen
utgör varp och inslag i den sanna omvändelsens väv. På dessa tecken skall du i sanning känna igen
en Israelit.
För att återkomma till det skriftställe, vilket vi har betraktat, vill jag nu vidare göra dig uppmärksam
på att både förlåtelse och omvändelse flödar från samma källa och ges av samme Frälsare. Herren
Jesus, som blivit upphöjd i härligheten, ger båda åt samma hjärta. Du skall aldrig någon annanstans,
finna varken det ena eller det andra. Jesus har båda dessa gåvor i beredskap, och han är färdig att ge
dem genast och helt och hållet fritt, åt alla som vill ta emot dem från hans händer.
Må vi aldrig glömma, att Jesus ger allt som är nödvändigt för vår frälsning. Det är högeligen viktigt
för alla nådesökande att komma ihåg detta. Tron är lika mycket en gåva av Gud som den Frälsare,
på vilken tron förlitar sig, och syndaångern är lika mycket ett nådeverk, som utförandet av den
försoning, genom vilken synden utplånas.
Frälsningen är från det första till det sista av nåd allena. Missförstå mig inte. Det är inte den Helige
Ande som ångrar. Han har aldrig gjort något, som han skulle behöva ångra. Och om vi än skulle
kunna tänka oss, att han kunde ångra, skulle detta likväl inte hjälpa vår sak. Vi måste själva ångra
vår egen synd, om vi skall kunna bli frälsta från dess makt. Det är inte Herren Jesus Kristus som
ångrar. Vad skulle väl han ha att ångra? Nej, vi måste själva ångra vår synd med fullt samtycke med
vår sinnesförmåga. Vår vilja, våra böjelser och våra själsrörelser, allt måste på det innerligaste
samverka i syndaångerns välsignade handling, och likväl ligger bakom all denna vår personliga
handling, ett hemlighetsfullt heligt inflytande, vilket smälter hjärtat, ger botfärdighet samt
åstadkommer en fullständig omskapelse.
Guds Helige Ande upplyser oss, så att vi kan inse vad synden verkligen är, och gör den därigenom
avskyvärd i våra egna ögon. Guds Ande vänder oss även till helighet, så att vi av hjärtat värderar,
älskar och önskar den, och ger oss den inre drift, varigenom vi förs steg för steg framåt i helgelsen.
Guds Ande verkar i oss till att vilja och göra efter Guds goda behag. Låt oss då redan i denna stund
överlämna oss åt denne gode Ande, att han måtte leda oss till Jesus, som av fri nåd vill ge oss den
dubbla välsignelsen av omvändelse och syndernas förlåtelse, enligt sin nåds rikedomar. "Av nåd är
ni frälsta."
 16. Hur omvändelse ges
Låt oss nu återvända till den stora texten: "Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som
hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel." Vår Herre
Jesus Kristus har stigit upp till himmelen, för att denna nåd skulle nedsänkas till oss. Han har
ingått i härligheten för att ge större utbredning åt sin nåds verkningar.

Herren Jesus har blivit upphöjd för att ge omvändelse

Varje steg, som Herren tagit uppåt, har han tagit i avsikt att dra troende syndare uppåt med sig. Han
har blivit upphöjd för att ge omvändelse, och detta inser vi, om vi betraktar några stora sanningar.
Det verk vilket vår Herre Jesus utfört, har gjort omvändelsen möjlig, tillgänglig och antagbar. Lagen
talar inte om någon omvändelse utan säger tydligt och bestämt: "Den som syndar skall dö." Om
Herren Jesus inte hade dött och återuppstått samt gått till Fadern, vad skulle väl då din eller min
omvändelse vara värd?
Vi kunde känna samvetskvalen med dess fasor, men aldrig ångern med dess hopp. Ångern, som en
naturlig känsla, är en allmän plikt, vilken inte alls förtjänar något pris; ja, den är vanligtvis så
uppblandad med en självisk fruktan för straffet, att inte ens det allra mildaste omdöme kan tillräkna
den något verkligt värde. Hade inte Jesus trätt emellan och förvärvat en skatt av förtjänster, skulle
alla våra omvändelsetårar endast varit som vatten spillt på marken. Jesus har blivit upphöjd i
härligheten för att, i kraft av hans förbön, vår ånger skulle bli antagen inför Gud. I denna mening
ger han oss omvändelse, då han berett omvändelsen en antagbar ställning, som den annars aldrig
skulle ha intagit.
Då Jesus blivit upphöjd i härligheten blev den Helige Ande utgjuten för att ge oss, till vår frälsning,
nödvändiga nådegåvor. Den Helige Ande föder ångern i vårt inre genom en övernaturlig förnyelse
av vår natur och tar bort stenhjärtat ur vårt bröst och ger oss ett hjärta av kött. Sätt dig inte ned i det
fåfänga försöket att själv tvinga fram ångerns tårar, ty en verklig ånger springer inte upp ur en
ovillig natur utan kommer av en fri och övermänsklig nåd. Gå inte in i din kammare och slå dig för
ditt bröst för att ur ett hjärta av sten hämta känslor, som inte finns där, utan gå till Golgata för att se
hur Jesus lidit och dött för dina synders skull.
Lyft dina ögon upp till bergen, varifrån din hjälp kommer. Den Helige Ande har blivit sänd till oss
för ändamålet, att han skulle överskugga människornas ande och föda ånger i dem, liksom han en
gång svävade över kaos och där bringade ordning. Utandas din nöd inför honom i denna suck:
"Välsignade Guds Ande, kom och ta din boning i mig! Gör mig mild och ödmjuk i hjärtat, att jag
må hata synden och ärligt ångrar den." Och han skall höra ditt rop och svara dig.
Naturen och försynens verk
Vidare må vi erinra oss, att Herren Jesus blivit upphöjd, inte endast för att ge oss omvändelse,
genom att sända den Helige Ande, utan även för att inviga alla såväl naturens som försynens verk
till samverkan för det stora målet - vår frälsning, så att de alla kan kalla oss till omvändelse, vare
sig det är en tupp som gal som för Petrus, eller en jordbävning som för fångvaktaren i Filippi.
Sittande på Guds högra sida där uppe i härligheten, behärskar vår Herre Jesus alla ting här nere och
låter allt samverka, till sina återlöstas frälsning. Han brukar både bittra och ljuva medel, både sorg
och glädje, för att hos syndare frambringa ett förändrat sinnelag mot deras Gud.
Var därför tacksam mot den försyn, som har gjort dig fattig eller sjuk eller på annat sätt i jordiskt
avseende olycklig, ty genom allt detta verkar Herren Jesus i ditt själsliv och vänder ditt hjärta till
sig. Herrens nåd kommer ofta till vårt hjärtas dörr på bedrövelsens svarta häst. Jesus brukar alla
våra erfarenheter till att avvänja oss från jorden och dra oss till himmelen. Kristus är upphöjd på
himmelens och jordens tron, för att genom sin försyns alla skickelser lägga hårda hjärtan under sig
och bringa dem till en uppmjukande ånger.
Dessutom verkar han nu i denna stund genom alla viskningar i samvetet, genom av den Helige
Ande ingivna bok och genom dem som förkunnar detta ord samt genom allvarliga vänner och
bedjande hjärtan. Han kan sända ett ord till dig, med vilket han slår på ditt hjärtas klippa som Mose
gjorde med sin stav, och därigenom kommer strömmar av ånger att flyta ur den. Han kan låta något
hjärteförkrossande ord ur den heliga skrift tränga in i din själ, vilket ganska hastigt skall övervinna
dig.
Han kan på ett hemlighetsfullt sätt uppmjuka dig, så att ett heligt sinnestillstånd smyger sig över
dig, då du minst anar det. Ja, var viss om, att Han, som ingått i härligheten och blivit upphöjd till
hela överhögheten av Guds majestät och ära, har ett överflöd av utvägar att verka omvändelse hos
dem som han gett syndaförlåtelse. Han väntar också nu på att få ge dig omvändelse. Be honom om
det redan i denna stund.

Jesus ger omvändelse där den mest osannolikt verkar

Märk även till din tröst, att Herren Jesus Kristus ger denna omvändelse åt människor i denna värld,
med avseende på vilka den mest osannolikt verkar. Han har blivit upphöjd för att ge omvändelse åt
Israel. På den tid då apostlarna uttalade de ord, som vi nu har till vår text, var just Israel den nation,
som på det allra grövsta sätt hade syndat mot ljuset och kärleken, och som hade satt kronan på sin
skuld, genom att korsfästa härlighetens Herre och genom att våga säga: "Hans blod må komma över
oss och över våra barn." Hur? Dessa var Jesu mördare, och likväl har han blivit upphöjd för att ge
dem omvändelse! Vilket under av nåd!
Lyssna då till detta. Om du än har blivit född i det mest strålande kristliga ljus och likväl förkastat
det, så finns det ändock hopp för dig. Om du hade syndat mot ditt eget samvete och mot Jesu kärlek
samt bedrövat den Helige Ande, så finns det ännu rum för omvändelse hos dig. Om du också vore
lika hård som det otrogna Israel, så kan du likväl uppmjukas, därför att Jesus blivit upphöjd och
beklädd med en oändlig makt. För sådana, som har gått allra längst i missgärningar och syndat på
ett särskilt försvårande sätt, har Herren Jesus blivit upphöjd för att ge dem omvändelse och
syndernas förlåtelse.
"Israel lydde mig inte"
Hur lycklig är jag inte att ha ett så fullt evangelium att förkunna, och hur lycklig är inte du, min vän,
som får tillfälle att höra det! Israels barns hjärtan hade hårdnat, ända till likhet med diamanter.
Luther brukade anse det vara omöjligt att omvända en jude. Vi är visserligen långt ifrån att
instämma med honom i detta fall, men vi måste likväl tillstå, att Israels säd varit utomordentligt
hårdnackad i sin förkastelse av Frälsaren, under alla dessa århundraden. Hur sant säger inte Herren:
"Israel lydde mig inte."
"Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom." Och likväl har Herren Jesus blivit
upphöjd, för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. Sannolikt är min läsare en hedning
av sin härkomst, men han kan ändock ha ett mycket hårdnackat hjärta, vilket stått emot Herren
Jesus under en lång följd av år, och likväl kan Herren bringa honom till ånger och omvändelse.
Det kan hända att även du en gång kan känna dig manad att bekänna som William Hone bekände,
då han äntligen gav vika för den gudomliga kärleken. Han var författare till ett mycket tilltalande
arbete med titeln: "En bok för varje dag", men han hade en gång varit en hårdnackad otrogen. Då
han blev övervunnen av den gudomliga nåden, skrev han följande:
Det stoltaste hjärta, som någonsin slog,
Har blivit besegrat i mig.
Den vildaste vilja, som än sig har rest,
O Gud, till att smäda din sak, är nu kväst
Och kuvad, min Herre, av dig.

Så ske då, o Herre, din vilja, ej min.

 Mitt hjärta dig evigt hör till.
Du är det allsmäktiga Ordet för visst,
Min Herre och Frälsare är du, Guds Krist.
Ditt korsmärke bära jag vill.

Frambär ditt hjärta i bön

Herren kan ge omvändelse även där det ser som mest osannolikt ut. Han kan förvandla lejon till
lamm och korpar till duvor. Låt oss då söka honom, för att denna stora förändring må ske med oss.
Med all visshet är ett allvarligt betraktande av Kristi lidande och död, ett av de säkraste och
snabbaste medel till att vinna denna omvändelse. Företa dig inte att själv försöka pumpa fram en
sann ånger, för din fördärvade naturs torra brunn. Det är helt emot de andliga lagarna att inbilla dig,
att du skulle kunna tvinga din själ in i ett nådatillstånd. Frambär ditt hjärta i bön inför Honom, som
känner det och säg: "Herre, rena det; Herre, förnya det; Herre, verka en sann ånger i det."
Ju mer du själv försöker att frambringa botfärdiga rörelser hos dig, desto mer skall du känna dig
besviken i dina förväntningar, men om du i tro tänker, att Jesus har lidit och dött för dig, skall
ångern bryta fram av sig själv. Tänk på att Herren Jesus utgjutit sitt hjärteblod av kärlek till dig.
Framställ för din själs öga hans ångest och blods-svett, hans kors och pina, och då du gör det, skall
Han, som burit allt detta lidande, se på dig, och med denna blick skall han göra för dig, vad han en
gång gjorde för Petrus, så att även du, skall gå ut och gråta bittert.
Han, som dött för dig, kan genom sin nådefulle Ande sätta dig i stånd att dö från synden, och Han,
som ingått i härligheten för din räkning, kan dra din själ efter sig, bort från synden till helighet. Jag
skulle vara nöjd om du nu, blott ville låta denna enda tanke få slå rot hos dig. Sök inte efter eld
under isen och hoppas inte heller att i ditt eget hjärta, sådant det är av naturen, finna någon sann
ånger. Se på den levande för att finna livet. Sök hos Jesus allena allt vad du behöver, ända från din
allra första uppväckelse till din frälsnings fullbordan. Sök aldrig någon annanstans efter att finna
något av vad Jesu kärlek ger, men kom ihåg att Kristus är allt.
 17. Om fruktan för fall
En mörk fruktan oroar många som har kommit till Kristus, nämligen att de inte skall kunna
hålla ut intill änden. Jag har hört salighetssökare säga: "Om jag också nu i denna stund
kunde kasta min själ på Jesus, skulle jag måhända inom kort dra tillbaka till fördärvet. Jag
har haft goda känslor förr, och de har åter dött bort. Mina goda sidor har varit som
morgonmolnet och den tidiga daggen; de har kommit plötsligt, varat en tid, lovat mycket och
sedan åter försvunnit."

Uthållighet intill Herres Jesu Kristi uppenbarelses dag

Käre läsare! jag tror, att just denna fruktan ofta ger upphov till själva saken och att många själar,
som inte haft mod att förlita sig på Jesus för hela sitt jordiska liv och för hela evigheten, har missat
sitt mål, eftersom de endast hade tro för en tid, vilken aldrig gick nog långt för att frälsa dem.
Sådana själar förtröstar på Jesus till en viss grad, men litar på sig själva för varaktighet och
uthållighet på vägen till himmelen, och därför att de börjar på ett felaktigt sätt, måste de, som en
naturlig följd, åter vända tillbaka inom kort.
Om vi förtröstar på oss själva i fråga om uthållighet, skall vi inte kunna göra det. Även om vi
förlitar oss på Jesus till en del av vår frälsning, och förtröstar på oss själva till en annan del, skall vi
komma till korta. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Om Jesus är vårt hopp med
avseende på allting annat utom en enda sak, skall vi helt och hållet missa målet, då vi i denna enda
sak kommer till korta.
Jag tvivlar inte på, att det varit en missuppfattning i fråga om de heligas uthållighet som hindrat
många från att bli ståndaktiga, vilka började att löpa väl. Vad var det som hindrade dem att fortsätta
sitt lopp? De förtröstade på sig själva med avseende på sitt löpande, och därför stannade de inom
kort. Akta dig för att blanda in något, om än aldrig så litet, av ditt eget jag i det murbruk, du bygger
med, ty därigenom gör du det till ett ohärdat murbruk, som inte längre kan hålla stenarna
tillsammans.
Jesus är Alfa och Omega
Om du förtröstar på Jesus med avseende på begynnelsen, så akta dig för att förlita dig på dig själv
med avseende på fullbordan. Han är Alfa, se då till att han även får vara Omega. Om du börjat i
Anden, kan du inte hoppas på att bli fullkomnad i köttet. Börja så som du avser att fortsätta, och
fortsätt så som du har börjat, och låt Herren vara allt i alla för dig. O, att Gud den Helige Ande må
ge oss alla en riktigt klar föreställning om varifrån den kraft måste komma, genom vilken vi skall
bli bevarade intill vår Herres Jesu Kristi uppenbarelses dag!
Hör vad Paulus en gång sade angående detta ämne, då han skrev till Korintierna: "Han skall också
styrka er ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast
som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre." 1 Kor 1: 8-9.
Detta språk medger i tysthet ett stor behov genom att säga oss, på vilket sätt det blivit sörjt för detta
behov. Varhelst Herren vidtagit en åtgärd, kan vi vara alldeles vissa om, att en sådan verkligen är av
nöden, eftersom inga överflödigheter ryms i nådeförbundet. Gyllene sköldar var upphängda i
förgårdarna till Salomos palats, vilka aldrig användes, men det finns inga sådana i Guds vapenhus.
Allt vad Gud har förberett skall visserligen också behövas. Från denna stund och intill tiden för
alltings återställelse, skall varje Guds löfte och varje förberedelse inom nådeförbundet, behövas och
tas i anspråk.

Dagligt behov av att bli stärkta i nåden

Bekräftelse, fortsättning, uthållighet och bevarande intill änden är viktiga behov för den troende
själen. Detta är en stor nödvändighet även för de längst framskridna troende, ty Paulus har skrivit
ovan nämnda bibelställe till de heliga i Korint, människor som var mycket långt komna i det kristna
livet och om vilka han kunde säga: "Jag tackar alltid min Gud för er, för den Guds nåd som ni har
fått i Kristus Jesus." Sådana människor är just de personer, som allra djupast känner att de dagligen
har behov av ny nåd, om de skall kunna hålla ut i gudaktighet samt slutligen vinna segern.
Om de inte vore heliga, vore detta tecken på att de inte hade tagit emot någon nåd, och de skulle då
inte heller känna behov av mer nåd, men då de är Guds människor, känner de dagligen behov av
näring för sitt andliga liv. Marmorstatyerna behöver ingen föda, men en levande människa hungrar
och törstar samt fröjdas åt, att hon kan vara viss om sitt bröd och sitt vatten, ty annars skulle hon
med all visshet duka under på vägen.
Den troendes personliga behov gör det till en viktig nödvändighet för honom att dagligen hämta
näring ur all nåds outtömliga källa, ty vad kunde väl han göra, om han inte finge ta sin tillflykt till
sin Gud? Detta är förhållandet även för de mest begåvade heliga, även på dessa män i Korint, vilka
var "rika i allt ord och all kunskap." De behövde bli styrkta intill änden, annars skulle deras gåvor
och kunskaper endast visa sig som deras fördärv.
Om vi än talade med människors och änglars tungor, men inte tog emot ny nåd, till vilken nytta var
det för oss? Om vi än hade all erfarenhet, så att vi var kyrkans fäder, om vi hade blivit lärda av Gud,
så att vi förstod alla hemligheter, kunde vi likväl inte leva en enda dag utan att det gudomliga livet
flödade till oss från förbundshuvudet. Hur kunde vi väl hoppas på att förmå hålla fast vid Herren för
en enda timme, för att inte tala om en hel livstid, utan att Herrens hand höll fast i oss? Han, som
begynte ett gott verk i oss, måste också fullborda det intill Jesu Kristi dag, annars skall det visa sig
vara ett sorgligt förfelat verk.
Ostadighet och frestelse
Denna stora nödvändighet har sin grund i vår egen svaghet, vilken yttrar sig på många olika sätt.
Hos somliga är det en plågsam fruktan, att de inte skall kunna hålla ut i nåden, då de känner sin
egen ostadighet. En del människor är av naturen ostadiga, andra däremot konservativa, för att inte
säga envisa, och andra åter ombytliga och flyktiga. Likt fjärilar fladdrar de från blomma till
blomma, tills de gjort besök hos alla trädgårdens skönheter, utan att stanna hos några av dem. De
dröjer aldrig tillräckligt länge på samma ställe för att något gott skall kunna åstadkommas, inte ens i
sina göromål eller intellektuella sysselsättningar.
Sådana människor må med besked frukta att tio, tjugo, trettio, fyrtio, ja måhända femtio år av
beständig andlig verksamhet, skall bli allt för mycket för dem. Vi har sett exempel på människor,
som förenar sig först med ett kyrkosamfund och sedan med ett annat och så vidare, tills de
genomgått hela skalan. De gör allting ryckvis och ingenting stadigvarande. Sådana människor har
dubbelt behov att bedja om, att de måtte dagligen bli stärkta i nåden, och att de måtte bli gjorda inte
endast fasta utan orubbliga, ty annars skall de aldrig bli funna i Herrens överflödande verk för alltid.
Om vi verkligen är uppväckta av Gud måste vi, varenda en av oss, även om det i vår natur inte finns
en frestelse till ostadighet, likväl alltid känna vår egen svaghet. Käre läsare! möter du inte
tillräckligt mycket på en enda dag för att få dig att stappla? Du som önskar att leva i fullkomlig
helighet, som jag hoppas att du gör; du som har satt ditt mål högt, med avseende på vad en kristen
bör vara, finner du inte att, innan frukostbordet ännu är avdukat, redan visat fram så mycket
dårskap, att du måste blygas för dig själv.
Om vi än stängde in oss i en enslig eremitcell, skulle frestelsen likväl följa oss, ty så länge vi inte
kan slippa ifrån oss själva, kan vi inte heller undkomma syndens lockelse. Det finns sådant i våra
hjärtan, som borde göra oss vaksamma och förmå oss att ödmjuka oss inför vår Gud. Vi är så svaga
i oss själva, att om Herren inte ständigt stärkte oss, skulle vi ovillkorligen stappla och falla, inte
överrumplade av en fiende, utan till följd av vår egen försumlighet. "Herre, var du vår kraft, vi är
själva svaga."
 Vandringen på vägen till himmelen
Dessutom finns tröttheten som kommer av ett långt liv. Då vi börjar vår kristna bana far vi i höjden
med vingar som örnar, längre fram löper vi utan trötthet, men under vår mest stadgade tid vandrar vi
utan matthet. Våra steg tycks långsammare, men vår gång är långt stadigare och mer hållbar. Jag ber
till Gud, att vår ungdoms energi måtte följa oss så långt, som en Andens energi och inte blott en
svallning av det stolta köttet.
Den, som redan länge vandrat på vägen till himmelen, kan förstå att det fanns goda skäl till löftet,
att hans skor skulle vara av järn och koppar, ty det är en knagglig väg. Han har upptäckt, att där
finns Besvärlighetens och Ödmjukhetens Dalar, Dödsskuggans Dal och, vad som är än värre,
Fåfängans Marknad; och alla dessa platser måste han vandra igenom. Om också de Ljuvliga Bergen
finns på denna väg - och Gud vare tack, att de finns där - så reser sig där även Tvivlens Slott, vars
inre pilgrimerna många gånger har skådat.
I betraktande av allt detta måste de som håller ut, ända till slutet på helighetens väg, bli "människor,
som man undrar över." O du undrens värld! Jag kan inte säga mindre. Dagarna i en kristens liv är
lika många som dyrbara pärlor av nåd, uppträdda på den gudomliga trofasthetens gyllene snöre. I
himmelen skall vi en gång skildra för änglarna och furstadömena och väldigheterna om Kristi
outgrundliga rikedomar, vilka slösades på oss och fröjdade oss under vår vandring här nere.
Vi har blivit behållna vid liv på själva dödens rand. Vårt andliga liv har varit såsom en låga, som
förblivit brinnande mitt i havet, som en sten som förblivit hängande i blotta luften. Det skall slå
universum med förundran att se oss gå in genom pärleportarna, ostraffliga på vår Herres Jesu Kristi
dag. Vi bör vara uppfyllda av tacksam undran om det endast vore för en enda timme; och jag hoppas
att vi också är det. Om detta vore allt, så skulle vi redan ha tillräcklig orsak till fruktan, men det är
ännu långt mer.
Ständig bön
Vi har även att betänka, hur den plats är, där vi lever. Världen är för många bland Guds folk en
öken, uppfylld med vilddjurens tjut. Somliga av oss blir genom Guds försyn skonade från sådant,
men andra har en hård kamp emot det. Vi börjar vår dag med bön, och vi hör ofta ljudet av heliga
sånger som uppfyller våra hus, men många av Guds folk har knappast rest sig upp från sin
morgonbön, innan de blir hälsade med grovheter och hädelser. De går till sitt arbete, och dagen lång
plågas de av smutsiga samtal, liksom förr den rättfärdige Lot i Sodom.
Kan du ens gå ut på de öppna gatorna nuförtiden, utan att dina öron såras av ett grovt och i hög grad
orent tal? Världen är ingen vän till nåden. Det bästa vi kan göra är att skynda framåt så fort vi kan,
ty vi bor i ett fiendeland, och en rövare lurar i varje buske. Överallt behöver vi färdas med ett
"draget svärd" i vår hand, eller åtminstone alltid med det vapen vid vår sida, som heter "ständig
bön", ty vi har att strida för varje tum på vår väg.
Akta dig för att bedra dig själv i detta, ty då skall du en gång bli på ett förskräckligt sätt bli
uppskakad ur din dåraktiga förvillelse. O Gud, hjälp oss och stärk oss intill änden, ty annars skall vi
aldrig kunna hålla ut. En sann gudsfruktan är övernaturlig till sin början, övernaturlig till sin
utveckling och övernaturlig till sin fulländning. Den är ett Guds verk från början till slut.
Det är oss högeligen av nöd att Herrens hand ständigt är utsträckt över oss, och detta nödvändiga
behov har min läsare nu lärt känna, och jag är glad över det, ty nu skall han för sitt eget bevarande i
gudaktighet söka kraften, inte hos sig själv, utan hos Herren, som allena är i stånd till att bevara oss
från fall och att förhärliga oss med sin Son.
 18. Bekräftelse, styrka och bevarande
Jag önskar göra dig uppmärksam på den säkra borgen, vilken Paulus med full tillförsikt
framhåller för alla heliga, i det han säger: "Han skall också styrka er ända till slutet, så att ni
inte kan anklagas på vår Herre Jesu Kristi dag." Detta är det slags styrka, som vi framför allt
bör eftertrakta.

Uppbyggelse och förblivande i Kristus Jesus

Som du ser, förutsätts här att de personer, till vilka detta sägs, redan är på den rätta vägen, på samma
gång som det utlovas dem styrka på denna väg. Ty det skulle ju vara något alldeles förskräckligt att
bekräfta en människa på syndens och förvillelsernas vägar. Tänk dig blott en bekräftad drinkare, en
bekräftad tjuv eller en bekräftad lögnare! Det skulle vara högst beklagansvärt för en människa att
bli bekräftad i sin otro och ogudaktighet.
Gudomlig bekräftelse kan endast åtnjutas av dem, för vilka Guds nåd redan blivit uppenbarad. Det
är i allt den Helige Andes verk. Han som ger oss tron, styrker och bekräftar även densamma, och
han som tänder kärleken i vårt hjärta, bevarar och blåser upp dess låga. Vad han lär oss vid sin
första undervisning, det låter den gode Anden oss lära känna med allt större klarhet och visshet
under sitt fortsatta lärande. Heliga gärningar övergår så småningom till vanor, och heliga känslor
stärks till förblivande egenskaper. Erfarenhet och praktisk utövning befäster vår tro och våra beslut.
Både våra fröjder och våra sorger, våra framgångar och våra nederlag är helgade till samma mål,
liksom trädet får hjälp hjälp till att rota sig både genom milda skurar och skarpa vindar. Då själen en
gång erhållit undervisning, samlar hon i sin växande kunskap allt fler och starkare anledningar för
sin uthållighet på den goda vägen, och då hjärtat en gång erhållit tröst, uppväcks det ett ständigt
växande behov att fastare sluta sig intill den vederkvickande sanningen. Greppet blir allt hårdare
och gången allt mer stadgad och människan själv blir allt mer fast och orubblig.
Vinnandet av evigt liv
Detta är inte blott en naturlig tillväxt utan ett tydligt Andens verk, lika väl som omvändelsen. Detta
är det verk som Herren med visshet skall utföra hos alla dem, som fast förlitar sig på honom för
vinnandet av evigt liv. Genom sitt inre verkande vill han befria oss från att vara "ostadiga som
vatten" och hjälpa oss till att bli rotade och grundade. Detta är vårt uppbyggande i Kristus Jesus och
förblivande i honom och utgör en viktig del av Guds frälsningsväg med oss. Käre läsare, må du
blott dagligen söka detta, och du skall inte bli besviken! Han, på vilken du förtröstar, skall göra dig
till likt ett träd, planterat vid vattenbäckar, så väl bevarad, att inte heller dina löv skall vissna.
Vilket stöd för en församling är inte en stadig kristen? Han är en tröst för de bedrövade och en hjälp
för de svaga. Skulle inte du vilja bli en sådan? Stadiga troende är pelare i vår Guds hus. Dessa förs
inte omkring av varje lärdomsväder och överrumplas inte av någon plötslig frestelse. De är till ett
starkt stöd för andra och tjänar till ankare för församlingen under oroliga tider.
Du, som ännu blott står vid början till ett heligt liv, vågar knappast hoppas att du också en gång kan
komma att likna dem. Men du behöver inte frukta; den gode Herren vill fullborda sitt verk hos dig
lika väl som hos dem, och en dag kan du, som nu är endast ett "spädbarn" i Kristus, bli en "fader" i
församlingen. Hoppas på att en gång vinna detta stora mål, men hoppas det som en nådegåva och
inte som en lön för ditt arbete eller en frukt av din egen energi.

Bevarade intill änden av livet

Den gudaingivne Paulus talar om dessa människor, att de skulle bli stärkta till slutet. Han väntade
med full tillförsikt, att Guds nåd skulle bevara dem personligen ända till slutet av deras liv eller till
Herrens Jesu ankomst. Ja, han väntade i själva verket, att hela Guds församling på alla orter och i
alla tider skulle bli bevarad intill änden av Guds nådetilldelning, då Herren Jesus skulle återkomma
såsom Brudgum för att fira bröllopsfesten med sin fullkomnade brud. Alla de, som är i Kristus
Jesus, skall bli stärkta i honom intill denna härliga dag.
Har han inte sagt: "Jag lever, och ni kommer att leva." Säger han inte även: "Jag ger dem evigt liv,
och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand?" Han, som i er
har börjat ett gott verk, skall också fullborda det intill Jesu Kristi dag. Nådens verk i själen är inte
blott en ytlig ombildning; det liv, som blivit inplantaterat genom den nya födelsen kommer av en
levande och oförgänglig säd, vilken lever och förblir i evighet, och de löften som Gud gett åt de
troende är inte flyktiga, utan fordrar för sin uppfyllelse den troendes uthållighet på helighetens väg,
ända fram till den oändliga härligheten.
Med Guds makt bevaras vi genom tron till salighet. "Den rättfärdige håller fast vid sin väg." Inte
som ett resultat av deras egen förtjänst eller kraft, utan som en gåva av fri och oförtjänt nåd blir de
troende förvarade i Kristus Jesus. Inget får av Herrens Jesu hjord skall gå förlorat, ingen lem i hans
kropp skall dö, ingen ädelsten skall saknas i hans skattkammare, på den dag då han skall räkna sina
juveler. Dyre läsare! denna frälsning som tas emot genom tron, är inte en sak för endast månader
och år, ty Herren Jesus har förvärvat en evig frälsning åt oss; och vad som är evigt kan aldrig ta slut.
Bevarade oskyldiga
Paulus uttrycker även sin förväntan att de heliga i Korint skulle bli "stärkta till slutet, oskyldiga."
Denna oskyldighet utgör en dyrbar del av vårt bevarande. Det är långt mer att bli bevarad helig, än
att endast bli rätt och slätt bevarad. Det är förskräckligt då vi ser människor, som verkligen
bekänner sig till Herren, begå det ena felsteget efter det andra. Detta måste komma av att de inte
tror rätt om, Herrens makt att bevara dem oskyldiga.
Somliga kristna bekännares liv utgör en hel följd av stapplande; de ligger väl aldrig riktigt nere,
men står likväl aldrig heller riktigt stadigt på sina fötter. Sådant anstår dock inte en troende, ty han
är kallad till att vandra med Gud, och genom tron kan han komma till en stadig uthållighet i
helighet, och han bör även göra det. Herren är mäktig, inte endast att frälsa oss från helvetet, utan
även att bevara oss från fall. Vi behöver inte ge vika för frestelserna.
Står det inte skrivet: "Synden skall inte vara herre över er?" Herren är mäktig att bevara sina heligas
fötter, så att de inte stapplar, och han skall även bevara var och en från fall som förtröstar på honom.
Vi behöver inte smutsa ner våra kläder, sedan de blivit tvättade; vi bör genom hans nåd hålla oss
obesmittade av världen; och vi är förbundna att göra det, "Ty utan helgelse kommer ingen att se
Herren".

Herren ger en fläckfri karaktär

Vad aposteln förutsade för dessa troende, har de troende i alla tider att söka efter, nämligen att bli
bevarade oklanderliga intill Herrens Jesu Kristi dag. Give Gud, att vi på den sista stora dagen måtte
stå fria från all anklagelse, så att ingen i hela universum vågar bestrida våra anspråk på att vara
Herrens förlossade! Vi har visserligen ännu många synder och brister att sörja över, men dessa är
dock inte av det slaget, att de utgör bevis på att vi är utom Kristus.
Vi skall vara rena från hyckleri, falskhet, hat samt lust till synden, ty allt sådant skulle vara
olycksbringande anklagelser. Trots alla våra brister, kan den Helige Ande verka i oss en fläckfri
karaktär inför människor, så att vi, liksom Daniel, inte skall ge världen någon anledning till
anklagelse, utom det som angår vår tro.
Skaror av gudfruktiga män och kvinnor har framvisat ett liv av så genomgående helighet, att ingen
kunnat säga något till deras nackdel. Herren skall kunna säga om många troende som han sade om
Job, då satan ställde sig inför honom: "Har du lagt märke till min tjänare Job. Ty på jorden finns
ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda?" Detta är vad
min läsare måste ha som sitt mål och att vänta, av Herrens händer. Det är just detta, som utgör de
heligas triumf - att ständigt följa Lammet vart det än går - bibehållande renheten som inför den
levande Guden.
Herren kan befria dig
Må vi aldrig vika av på krokiga vägar och ge motståndaren skäl till att försmäda. Det är skrivet om
den troende: "Han som är född av Gud bevarar honom, så att den onde inte kan röra honom." Må
det kunna sägas så även om oss! Käre vän! Du som just nu börjat ett heligt liv, var vid gott mod, ty
Herren kan ge även dig en fläckfri karaktär. Även om du under ditt förflutna liv gått långt i synden,
kan Herren i allt befria dig från de forna onda vanornas makt och göra dig till ett mönster för ett
heligt liv.
Han kan göra dig inte endast moraliskt god, utan ge dig en verklig avsky för allt som är synd, så att
du av egen inre drift flyr det onda och följer det goda. Tvivla inte på det! Den förnämsta bland
syndare behöver inte vara ett enda stycke efter, den renaste bland de heliga. Tro blott detta fullt och
fast, och det skall ske dig som du tror! O, vilken fröjd det en gång skall bli att befinnas oskyldiga på
domens dag! Vi sjunger inte utan anledning, då vi förenar oss i denna sköna sång:
"Trygg skall jag stå på Herrens dag,
vem kan fördöma mig,
När Gud min synd förlåtit har,
som Jesus tog på sig?"

Vilken outsäglig salighet det skall vara att inneha detta oförfärade mod, då himmelen och jorden
skall fly för all världens Domares ansikte! Och denna salighet skall bli var och ens del, som för sin
frälsning förtröstar endast och allenast på Guds nåd i Kristus Jesus, och som i denna heliga kraft för
en ständig strid emot all synd.
 19. De heligas uthållighet
Vi har redan sett hur det hopp, som uppfyllde aposteln Paulus hjärta med avseende på de
korintiska bröderna, är fullt av tröst för alla dem, som oroar sig angående sin framtida
uthållighet på den goda väg de har beträtt. Men vad var grunden för hans förtröstan, att
bröderna skulle vara uthålliga intill änden?

Guds trofasthet är hörnstenen för vårt hopp

Jag önskar göra dig uppmärksam på, vad han ger för skäl till det. Han säger: "Gud är trofast som
har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre." 1 Kor 1:9. Aposteln säger inte:
"ni är trofasta." Ack, människors trofasthet är en mycket opålitlig sak, den är blott fåfänglighet.
Han säger inte heller: "Ni har trofasta lärare, vilka skall föra och leda er, och därför förlitar jag mig
på, att ni skall bli bevarade." O, nej. Om vi bevaras endast av människor, skall vi inte alls bli
bevarade. Han säger: "Gud är trofast." Om vi blir trofasta är det därför att Gud är trofast. På
trofastheten hos förbundets Gud måste hela bördan av vår frälsning vila. På de härliga egenskaperna
hos vår Gud hänger hela saken.
Vi är ostadiga som vinden, bräckliga som spindelväven och kraftlösa som vatten. Ingen tillit kan
fästas varken till våra naturliga egenskaper eller andliga gåvor, men Gud förblir trofast. Han är
trofast i sin kärlek. Hos honom sker ingen förändring eller växling av ljus och mörker. Han är
trofast i sina nådeavsikters genomförande. Han börjar inte ett verk och lämnar det sedan ofullbordat.
Han är trofast i sina förbindelser; som Fader vill han inte förlora sina barn, som vän vill han inte
förneka sitt folk, och som Skapare skall han inte överge sina egna händers verk. Han är trofast i sina
löften och skall inte tillåta något enda av dem, att slå fel för en enda troende. Han är trofast i sitt
förbund, vilket han gjort med oss i Kristus Jesus och bekräftat med hans offerblod. Han är trofast
mot sin Son och skall inte tillåta att hans dyrbara blod, blivit utgjutet förgäves. Han är trofast mot
sitt folk, åt vilket han lovat evigt liv, och från vilket han inte skall vika bort.
Gud är uthållig i nåd
Denna Guds trofasthet är grundvalen och hörnstenen för vårt hopp om att vara uthålliga intill änden.
De heliga skall vara uthålliga i helighet, eftersom Gud är uthållig i nåd. Han välsignar utan
återvändo, och därför förblir de troende välsignade. Han fortsätter ständigt att bevara de sina, och
därför fortsätter de ständigt att hålla hans bud. Detta är en god och fast grund att vila på, och den
står i ljuvlig överensstämmelse med titeln till denna bok: "Allt av nåd." Således är det en fri nåd och
en oändlig barmhärtighet, som ringer in den gryende frälsningsdagen, och samma ljuvliga
klocktoner ljuder fortfarande melodiskt under hela nådens dag.
Du ser således att de enda skälen till vårt hopp att vi skall bli stärkta intill änden och befinnas
oskyldiga på vår Herres Jesu Kristi dag, är att söka endast och allena hos vår Gud, men att de finns
hos honom i överflödande mängd. Dessa skäl ligger först och främst i vad Gud har gjort för oss.
Han har redan gått så långt i att välsigna oss, att det inte är möjligt för honom att dra sig tillbaka.
Paulus påminner oss om, att Han "har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår
Herre." Har han kallat oss, då kan han inte återta denna kallelse, "Ty sina gåvor och sin kallelse kan
Gud inte ångra".
Herren tar aldrig tillbaka den gällande nådekallelsen. "De som han har kallat har han också förklarat
rättfärdiga. Och de som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat." Detta är den
oföränderliga regeln för det gudomliga förfaringssättet. Det finns visserligen en allmän kallelse, om
vilken det är sagt: "Ty många är kallade, men få är utvalda," men det vi nu tänker på är en annan
slags kallelse, som antyder en särskild Guds kärlek, och som fordrar besittning av det, vi är kallade.
Så förhåller det sig med de kallade såsom med Abrahams säd, om vilken Herren säger: Jag har
hämtat dig från jordens ändar, kallat dig hit från dess yttersta hörn och jag har sagt till dig: "Du är
min tjänare, dig har jag utvalt och inte förkastat."
 Delaktighet i Guds Son, Jesus Kristus
Vad Gud redan gjort för oss, ser vi de starkaste skäl till vårt bevarande och för vår kommande
härlighet, därför att Gud har kallat oss till delaktighet i sin Son, Jesus Kristus. Detta betyder inte
mindre än att vara delägare med Jesus Kristus, och jag skulle önska, att du noga betänkte, vad detta
vill säga. Om du verkligen blivit kallad av gudomlig nåd, då har du också kommit till delaktighet i
Herren Jesus Kristus och blivit delägare med honom, i allt vad han äger.
Hädanefter är du ett med honom i den Högstes ögon. Herren Jesus bar dina synder i sin egen kropp
upp på träet och blev gjord till förbannelse för dig, och på samma gång har han blivit din
rättfärdighet, så att du är rättfärdiggjord i honom. Du är Kristi, och Kristus är din. Liksom Adam
stod som representant för sina efterkommande, likaså står även Jesus som representant för alla, som
är i honom.
Liksom man och hustru är ett, så är också Jesus ett, med alla dem som är förenade med honom
genom tron, ett genom en äktenskaplig förening, som aldrig kan bli bruten. Och ännu mer. De
troende är lemmar i Kristi kropp och således ett med honom, genom en levande och beständig
kärleksförening. Gud har kallat oss till denna förening, denna delaktighet, denna gemenskap, och
härigenom har han gett oss ett tecken och ett bevis på vår bekräftelse intill änden.
Om vi betraktades som skilda från Kristus, skulle vi vara eländiga, utlämnade varelser till fördärvet,
som snart skulle vara förlorade och föras bort till vår undergång, men som ett med Kristus, är vi
gjorda delaktiga av hans natur och begåvade med hans odödliga liv. Vårt öde är sammanlänkat med
hans, och förrän han kan bli tillintetgjord, är det inte möjligt, att vi skall kunna förgås.
Kristus och den troende syndaren
Stanna upp och begrunda djupt denna delaktighet i Guds Son, till vilken du blivit kallad, ty i detta
ligger hela ditt hopp. Eftersom Jesus är rik, kan du aldrig bli fattig, sedan du ingått förbund med
honom. Nöden kan aldrig drabba dig, sedan du blivit delägare med honom, som äger både himmel
och jord.
Du kan aldrig gå i konkurs, fastän du som den ena delägaren i firman är fattig och i dig själv ytterst
bankrutt, så att du inte kan betala ens ett öre på ett tusende av din ofantliga skuld, är likväl den
andra delägaren omätligt och över alla begrepp rik. I ett sådant bolag är man höjd över tidens tryck,
framtida växlingar och den slutliga katastrofen vid alla tings omvälvning. Gud har kallat oss till
delaktighet i sin Son Jesus Kristus, och genom denna nådehandling har han försatt oss i en ställning
av ofelbar trygghet.
Om du verkligen är en troende, så är du ett med Jesus, och därför är du i säkerhet. Inser du inte
själv, att det måste vara så? Du måste bli stärkt intill slutet och intill Herrens uppenbarelses dag, om
du verkligen blivit gjord till ett med Jesus, genom en oåterkallelig nådehandling av Gud. Kristus
och den troende syndaren befinner sig i samma farkost, och förrän Jesus sjunker, skall inte heller
den troende drunkna. Jesus har infört sina återlösta i ett sådant samband med sig själv, att han först
måste bli slagen, övervunnen och vanärad, innan den minste av dem, han köpt med sitt blod, kan bli
tillfogat något ont. Firman bär hans namn, och så länge det namnets ära gäller, är vi säkra på att
slippa gå under.
Låt oss då med största förtröstan gå den okända framtiden till mötes, för evigt förenade med Jesus!
Om världens människor än skulle utropa: "Vem är väl hon, som kommer ifrån öknen, stödjande sig
vid sin vän?" så vill vi fröjdefullt bekänna, att vi stödjer oss vid Jesus och att vi ämnar stödja oss vid
honom allt mer och mer. Vår trofaste Gud är en ständigt flödande fröjdekälla, och vår gemenskap
med Guds son är en full glädjeström. Med kännedom om dessa härliga ting kan vi inte vara
modfällda, nej, snarare må vi utropa med aposteln:
"Vem kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre?"
 20. Himmelens port är öppnad för dig
Jag skulle vara mycket bedrövad om min läsare inte har följt mig steg för steg, då han läst dessa
blad. Själva läsningen är av obetydligt värde, såvida inte de sanningar, som framställs för själen,
grips, tillämpas och bringas till praktiskt utförande. Detta vore som om någon såg en mängd
maträtter framdukade på ett bord, men likväl förblev hungrig genom försummelsen av att äta
något.

Har du blivit ledd till att tro på Herren Jesus?

Det är helt och hållet lönlöst, käre läsare, att du och jag har mötts, om du inte verkligen tagit emot
Kristus Jesus, min Herre. Från min sida har det varit en bestämd önskan att vara dig till nytta, och
jag har i denna avsikt gjort mitt bästa. Det smärtar mig, om jag inte varit i stånd till att göra dig
något gott, ty jag har längtat att vinna denna förmån. Jag har tänkt på dig då jag skrivit dessa blad,
jag har böjt mina knän i bön för var och en, som skulle komma att läsa dem, och det är min fasta
övertygelse, att ett stort antal av mina läsare skall erhålla välsignelse, även om du vägrar att vara
bland dem. Men varför skulle just du vägra det?
Om du inte önskar att erhålla den dyrbara välsignelse, som jag velat bringa dig, så gör mig
åtminstone den rättvisan att erkänna, att skulden till din slutliga dom inte ligger vid min dörr. Då vi
båda en gång möts inför den stora vita tronen, skall du inte kunna beskylla mig för att, med
onyttiga ting, tagit i anspråk den uppmärksamhet du behagat ge mig, då du läst denna bok. Gud
vet, att jag skrivit varenda rad till ditt eviga bästa. Jag tar dig nu i anden vid handen. Känner du inte
mitt fasta broderliga handtag?
Tårarna stiger mig i ögonen, då jag ser på dig och säger: Varför vill du dö? Vill du inte ägna en
tanke åt din själ? Vill du förgås blott genom din egen vårdslöshet? O, gör det inte, utan överväg
dessa allvarliga ämnen och bygg på en säker grund för evigheten. Förkasta inte Herren Jesus, hans
kärlek, hans blod och hans frälsning. Varför skulle du göra det? Kan du göra det? Jag ber dig: Vänd
dig inte bort från din Återlösare!

Guds nåds fritt givna frälsning

Men å andra sidan, om mina böner har blivit hörda och att du, min läsare, blivit ledd till att tro på
Herren Jesus och att av honom ta emot frälsning av nåd, håll dig då alltid till denna lära och på
denna livets väg. Låt Jesus bli ditt allt i alla, och låt den fria nåden vara det enda element, i vilket du
lever och rör dig. Det finns inget liv, som kan liknas vid det som levs i Guds nåd. Att ta emot allt
som en fri gåva bevarar själen såväl som från egenrättfärdigt högmod, som från självanklagande
förtvivlan. Det gör hjärtat varmt av tacksam kärlek och skapar således en känsla i själen, som är
långt mer välbehaglig för Gud än vad som helst, vilket möjligen kan komma av slavisk fruktan.
De, som hoppas att bli frälsta genom att söka göra sitt bästa, känner ingenting av denna glödande
värme och heliga glädje i Gud, vilken kommer av Guds nåds fritt givna frälsning. Själva
frälsningens slaviska ande är inte att likna vid den fria benådningens fröjdefulla ande. Det ligger
mera verklig dygd i den minsta rörelse av tro, än i alla lagträlars mödosamma släpande eller i hela
det tunga maskineri, som dras av sådana fromma människor, vilka genom den oupphörliga
kretsgången av gudaktighetsövningar hoppas kunna förtjäna himmelen. Tron är andlig, och därför
finner Gud, som är en ande, behag i den.
År av bönerop och kyrkobesök, ceremonier och gudaktighetsövningar kan endast vara till avsky i
den andlige Jehovas ögon, men en blick från den sanna trons öga är verkligt andlig, och därför
dyrbar för honom. "Sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare
vill Fadern ha." Må vi därför först se till den inre människan, till den andliga delen av vår
gudsfruktan, och det övriga skall följa i vederbörlig ordning.
Kärlekens verk
Om du är frälst för egen del, stå då troget på din vakt och speja efter andras själar. Ditt andliga liv
kan inte vara i något blomstrande tillstånd, utan att ditt hjärta är uppfyllt av en innerlig angelägenhet
om att vara till välsignelse för dina medmänniskor. Din själs liv ligger i tron, och dess hälsa ligger i
kärleken. Den, som inte längtar efter att föra andra till Jesus, har aldrig själv varit under kärlekens
kraft.
Gå åstad och verka Herrens verk - kärlekens verk. Börja i ditt hem. Besök sedan dina grannar.
Bringa ljus till den by, stad eller gata där du bor. Så ut ordets säd så långt din hand räcker. Om de,
som blivit omvända, sedan själva ytterligare vinner andra, vem kan veta, hur mycket frukt denna
min bok då kan medföra? Jag börjar redan att prisa Gud för de omvändelser, som han härigenom
skall verka, och för dem, som genom den skall ledas till Jesus. Sannolikt skall den största delen av
dessa frukter komma, sedan min högra hand, som nu skrivit dessa blad, blivit förlamad i döden.
Käre läsare, möt mig i himmelen! Gå inte till helvetet! Ingen kan någonsin komma tillbaka från
denna kvalens boning. Varför väljer du att vandra på döden väg, då himmelens port är öppnad för
dig? Tillbakavisa inte den fria förlåtelse, den fulla frälsning, som Jesus ger alla dem, som
överlämnar sig åt honom. Tveka och dröj inte längre. Du har haft nog av avsikter, låt det nu bli till
handling. Tro på Jesus nu med full och ofördröjlig avgjordhet. Ta Gud på orden och kom till din
Herre i denna dag, redan denna dag. Betänk, o själ, att det kan vara för dig: Nu eller aldrig. Låt det
då bli nu; det vore förskräckligt, om det skulle bli aldrig. Farväl! Ännu en gång ålägger jag dig:
Möt mig i himmelen.

-------------------------------------
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare
delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad
som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle.
Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med
sina levande och praktiska predikningar.
 Charles Haddon Spurgeon
- Biografi -
Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare
delen av 1800- talet. Han grundade Metropolitan Tabernacle i London med plats för 6.000
personer. Tiden var mogen och Gud hade valt till denna tid just Spurgeon som hans tjänare,
till att få nytt liv till en stagnerad kristenhet. London behövde ett budskap om levande tro och
andligt liv. Det fanns ingenting tveksamt i Spurgeons predikningar då han var fast i sin
övertygelse och predikade endast det han trodde.

C.H Spurgeon kom med en ny levande kristendom

Barndomen
Spurgeon föddes den 19 juni 1834 i Kelveton/ Essex/ England som det första av sjutton barn varav
nio dog i tidig spädbarnsdöd. Hans förfäder kom från Holland på 1500-talet efter en religiös
förföljelse. Både Spurgeons pappa (John) och farfar (James) var predikanter. Vid arton månaders
ålder sändes detta predikantbarn till farfadern i Stambourne, då hans pappa flyttade till Colchester
för arbete och pastorskap i en församling.
Från dessa tidiga år blev Charles intresserad av farfars teologiska böcker och vid ett tillfälle fick han
tag på Kristens resa, i ett av de undanskymda utrymmena i huset vilken han tyckte om att läsa. Han
brukade också få vara med när farfar förberedde sig inför söndagspredikan och följde också med till
Stambournes frikyrka, där han satt i kyrkbänken och lyssnade då han predikade. Ibland fick han läsa
Bibeln då de höll husandakt och frågade ofta farfar vad olika saker betydde, i sitt begynnande
andliga intresse.
Då han var sju år flyttade han till sin familj i Colchester och började skolan där han var en mycket
flitig elev och redan vid tio års ålder, hade han gjort stora framsteg i skrivning, läsning och
matematik. Han läste också något grekiska, latin och filosofi. Charles fortsatte sedan sina studier
vid Newmarket med ett fortsatt intresse för religiösa frågor.
Hans far var ofta hemifrån och predikade och därför var det modern som tog hand om hemmet och
den största delen av barnens uppfostran. Hon brukade samla barnen omkring sig och läsa ur bibeln
och be med dem, för att visa dem på Jesus Kristus. Charles blev förstås påverkad av dessa böner
från sin moder som kom att visa sig i hans liv senare, i en medvetenhet om synd.

Gripen av synden
Vid femton års ålder lyssnade han till en gripande predikan som gjorde ett starkt intryck på honom
och som just grep tag i hans synd som han önskade bli befriad ifrån. Han återvände senare till denna
församling för att få lyssna till, hur han kunde bli fri denna plåga. Han blev dock besviken då inget
av vad denna predikant sade, tycktes hjälpa Charles ur syndens bojor.
Han kom senare i sådan ångest och syndanöd att han dag och natt plågades av sin skuldkänsla, att
han t.o.m. önskade att han aldrig skulle ha blivit född. Då han senare talade om denna erfarenhet
sade han: "Ännu intill denna dag förvånar jag mig ofta över att mina händer kunde avhålla mig ifrån
att slita min kropp i stycken, i den fruktansvärda ångest jag kände när jag fick upp ögonen för min
stora synd utan att känna till storheten av Guds nåd."
Emellanåt kunde han trösta sig med att han alltid hade varit en god, renhjärtad yngling och att han,
när allt kom omkring, var riktigt aktningsvärd. Han kunde inte anklagas för att vara olydig och han
varken svor eller ljög eller använde starka drycker och han helgade alltid söndagen. Men detta gav
honom inte någon varaktig lättnad, utan istället tycktes dessa förtjänster vara för honom som
smutsiga trasor.
Förtvivlan
Slutligen försökte han bli rättfärdig genom goda gärningar och han gjorde allt för att framstå som en
felfri man inför Gud och människor, för att på så sätt möjligen kunde föra honom fram till frälsning.
Det var då han kom i så svåra tvivel att han var färdig att vända kristendomen ryggen och förneka
Gud och bibeln. Han gick från kyrka till kyrka för att få höra om möjligt Guds röst som skulle visa
honom vägen, men han lämnade kyrkorna än mer förtvivlad än tidigare.
De flesta predikningarna handlade om hur Gud straffar syndare, vilket gjorde honom ännu mer full
av ångest eller så handlade de om de kristnas uppbyggelse som han heller inte var i behov av. Vad
han ville veta var, hur han skulle få sina synder förlåtna.
Av dessa erfarenheter lärde Spurgeon något som som haft ett stor inflytande på hans egen
förkunnelse och han förklarade en gång: "Jag tror nu, att jag aldrig kan predika utan att vända mig
till syndare. Jag tror, att en predikant som kan predika utan att rikta sig till syndare inte vet, hur man
ska predika."
En söndagsmorgon gick han till kyrkan och det enda han ville med detta besök, var att få syndernas
förlåtelse men en snöstorm kom i vägen så att han inte kunde ta sig fram till kyrkan. Han vek av på
en bakgata och helt oväntat kom han fram till "Artillerigatans metodistkapell" och han gick in och
satte sig i en bänk. Fram kommer en man som Spurgeon trodde var "en skomakare eller skräddare
eller liknande" och ställer sig i predikstolen och texten denna söndag var Jes 45:22
"Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar."

Spurgeon ser Jesus och blir frälst

Efter en stund riktar talaren blicken emot främlingen och sade: "Unge man, ni är i nöd! Ni kommer
aldrig ur den om ni inte ser på Kristus." Sedan lyfte han sina händer och ropade: "Se, se, se!" Som
ett blixtnedslag stod sanningen klar för den ivrige lyssnaren. Han hade klagat och kämpat och som
han själv sade, varit villig att göra vad som helst för att vinna frälsning men ordet "se" hade ställt
allt i ett nytt ljus. Han såg, och syndabördan föll av och hans synder blev honom förlåtna och han
var en ny människa.
Omedelbart efter sin omvändelse började Spurgeon sitt tjänande för sin Mästare och gick omkring
och delade ut traktat i grannskapet och talade om frälsningens väg, där det gavs tillfälle. Några
månader senare, den 3 maj 1850, blev han döpt i Baptistkyrkan i Isleham. Han började nu undervisa
i söndagsskolan och fick snart ett rykte som en framstående berättare och hade en underbar förmåga
att vinna elevernas intresse.
Första predikan
Han flyttade samma år till Cambridge där han blev underlärare, vars föreståndare förut hade varit
hans lärare i Colchester. Han fortsatte hos Baptisterna och blev vid ett flertal tillfällen erbjuden att
predika, men avböjde i sin blygsamhet för att beträda predikstolen. Men så kom den dag då han
skulle ställa sig där - i Teversham nära Cambridge - och texten var "För er som tror är han dyrbar".
Och där står denne yngling i skoluniform och med ett klappande hjärta och förkunnar evangelium.
Denne yngling som kom att predika för tusentals människor framöver.
Man satte stort värde på hans talarförmåga och1852 blev han pastor i en baptistförsamling i
Waterbeach som växte från en handfull människor till över 400. Nu fick han rådet av sin far och
andra, att gå en högre skolutbildning för sin uppgift som predikant. Spurgeon lyssnade på dessa råd,
men vid ett avtalat besök hos en föreståndare för en skola hade tjänsteflickan bett honom vänta,
men glömde att säga till föreståndaren att Spurgeon hade kommit. Han hade sedan rest iväg och
Spurgeon gick också därifrån besviken.
Senare har han sagt om denna händelse: "Jag var inte litet missräknad just då, men har tackat Gud
tusentals gånger för den sällsamma försyn som tvingade mina steg in på en annan och bättre väg."
Dock gav han inte upp tanken på fortsatta college-studier, men en kväll då han gick för att predika i
en by i grannskapet var han i djupa tankar och plötsligt hör han en stark röst som säger: "Söker du
stora ting för dig själv? Sök dem inte!" Där och då bestämde han sig för att inte söka vidare till
denna skola, utan stannade kvar i sin församling.
Självstudier
Charles Spurgeon är ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän
detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut
nödvändig. Han var väl förtrogen med både latin och grekiska och var tillräckligt hemma i
hebreiska att han kunde läsa Gamla testamentet på originalspråket. Han förstod också en del
franska. Detta visar att en flitig och ambitiös människa kan mycket väl inhämta de kunskaper som
ges vid en högre skola. Någon har sagt, att Spurgeon p.g.a sin skarpa iakttagelseförmåga skulle ha
fått en grundlig och praktisk utbildning, även om han bott i en öken.
Han fortsatte att studera på egen hand och använde varje ledig stund åt sina studier som han skötte
fullt systematiskt och med stort engagemang. En av hans lärare sade att han utan svårighet skulle
kunna ha tagit en akademisk examen och detta är ett utmärkt vittnesbörd, om vad systematiskt
arbete och outtröttlig energi hos en människa kan uträtta. På detta sätt kunde Gud gestalta
Spurgeons liv, så att det blev till största nytta för Guds rike.

"Pojkpredikanten" kommer till London

1854 och som 20-åring blev han kallad till New Park Street Baptist Church i London och han
mottogs med skepsis av de unga män som mötte honom, vid ankomsten till pensionatet. Där kom
han i sina lantliga kläder och enkelhet till detta London där dessa unga män sade honom på ett
hödraget sätt, att många kända förkunnare hade predikat före honom genom sin vältalighet och hade
dragit stora skaror till kyrkan. Nu rymde den 1200 platser och medlemmarna var omkring 300. Men
de skulle få andra tankar...
Hans första predikan i denna församling innehöll texten från Jak 1:17 "Allt det goda vi får och varje
fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker
och ingen växling mellan ljus och mörker."
Han talade mycket ledigt och berörde många på djupet av sina själar. Efteråt var en del besvikna,
andra gjorde invändningar, men de allra flesta var belåtna och ville höra honom igen. Många talade
sedan om "pojkpredikanten" och en del andra kallade honom, för "den tölpaktige predikanten." Vid
kvällsmötet talade Spurgeon om Upp 14:5 "I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är
fläckfria." Efter det mötet ville åhörarna inte gå hem och de två predikningarna, hade gett nytt hopp
till misströstande hjärtan.
Förtal och smädelser
Nästan omedelbart efter han tillträtt sitt predikantskap i London började en kampanj av förtal och
smädelser över denne yngling utan högre skolutbildning som kommit till London och under en
vecka, fyllde kyrkan med två till tre gånger fler människor än alla de övriga församlingarna. Detta
skrevs det om i pressen och man spred lögner och man kritiserade det sätt, på vilket Spurgeon
predikade. En del gjorde karikatyrer av honom som publicerades i tidningar, i sina försök med att
nedslå hans aktiviteter.
Motståndet blev dock en "förstärkare" som gjorde att hans rykte och inflytande, spreds vida
omkring och därför fick det motsatt effekt, mot vad moståndarna strävade efter. Spurgeon blev
större.
Man skulle kunna likna hans ankomst till London som om det släpptes en bomb över staden då det
vid den tiden fanns mycket litet av levande kristendom predikad, utan dessa var utarbetade
teologiska föredrag utan vare sig kraft eller verkan. Tiden var mogen och Gud hade valt till denna
tid just Spurgeon som hans tjänare, till att få nytt liv till en stagnerad kristenhet. London behövde ett
budskap om levande tro och andligt liv.
New Park Street Church blev snart för trång då den drog så mycket folk, att många fick vända
utanför kyrkan och innanför var den till bristningsgränsen full och något måste göras för att dessa
själar, inte skulle gå förlorade för Guds rike. Lokalen byggdes ut men det räckte inte och man hyrde
in sig i konsertsalongen Royal Surrey Garden som hade 10.000 sittplatser, men vid första mötet var
det sprängfullt även där.

Metropolitan Tabernacle
En insamling startades för ett nytt kyrkbygge och 1861 stod Metropolitan Tabernacle färdigt, med
plats för 6.000 personer med utrymmen för föreläsningar, en sal för 1.000 barn, klassrum, arbetsrum
m.m. Här verkade Spurgeon under resten av sin levnad här på jorden. Tabernaklet blev ett energiskt
centrum av religiöst liv under inflytande av Spurgeon och här grundades en pastorsskola för unga
män, till förberedelse för deras tjänande för Herren. Man startade 1867 ett hem för nödlidande
föräldrarlösa barn i Stockwell, där de fick omvårdnad och utbildning.
Äktenskap
Under tiden i New Park träffade Charles en kvinna vid namn Susanna Thompson som han fattade
tycke för som ledde till vänskap som ledde till äktenskap, år 1856. Det var ett lyckligt äktenskap
och Charles sade om henne senare i livet: "Hon har varit Guds bästa jordiska gåva och inte så litet
av den himmelska skatten, har genom henne kommit mig till del." De fick två barn (tvillingar)
Charles och Thomas som växte upp och gick i faderns fotspår och blev så småningom också
predikanter.
Fru Spurgeon var en aktiv kraft bakom den Bokfond som startades, med tanke på de fattiga
predikanter som inte hade råd med böcker. De fick nu del av Spurgeons verk, men också av andra
förkunnares skrifter. Fru Spurgeon sade: "Det kan inte vara övermodigt att tro att detta heliga
uppdrag gavs mig av Herren själv, ty det har jag fått så rika bevis på både genom min egen svaghet
och genom hans starkhets nåd då det inte är första gången han har "givit makt åt de svaga".
Spurgeon studerade alltid mycket flitigt och den kunskap han fick, var av det praktiska slaget och
han visste alltid, hur han skulle använda sig av den för att hans predikan skulle få kraft och klarhet.
Han gick alltid från det kända till det okända och han framställde sina predikningar intressanta och
begripliga, genom lämpliga bilder som han för det mesta hämtade från vardagslivet. Han vara en
skarp iakttagare av naturen och kunde bokstavligen finna "böcker i rinnande bäckar och
predikningar i stenar".
En kraftfull röst
Det fanns ingenting tveksamt i Spurgeons predikningar då han var fast i sin övertygelse och
predikade endast det han trodde. Han drog sig inte för att tala om dogmer och ibland blev hans
djärva ståndpunkt i fråga om vissa lärosatser, orsak till tvister. Ändock tog han det som sin plikt att
predika det som han trodde var sant, även med risken att förlora sin popularitet. Han var också
begåvad med en underbar röst som också var mycket kraftig och det har berättats, att ända upp till
12.000 människor kunde höra honom en gång ute i det fria.
Han skrev mycket och gav ut månadstidningen "Svärdet och mursleven" som var väl spridd, liksom
många andra av hans verk som också blev översatta till andra språk. Han största arbete är "Davids
skattkammare" (Psaltaren) som han arbetade med i 20 år. Hans predikningar publicerades också en
gång i veckan och mycket, mycket mer...som finns bevarat för eftervärlden.
Mentone Frankrike
Spurgeon visste också vad lidande var då han hade ledvärk (gikt) under många år som förorsakade
honom honom mycket obehag och tidvis ansatte honom med svåra plågor. I 20 år reste han varje år
till Mentone i södra Frankrike där vila och ombytet till det milda klimatet stärkte honom. Hans
hustru kunde inte följa med honom då hon också led av kroppslig svaghet och stannade därför
hemma.
Hans tillstånd förvärrades 1890 och han for åter till Mentone, för att denna gång tillbringa vintern
där. Vid denna tid bestod församlingen av 5.334 medlemmar och var den största friförsamlingen i
världen. Predikantskolan stod på sin höjdpunkt och barnhemmet kunde nu ta emot 500 pojkar och
flickor. Arton olika missionsgrenar plus ett antal missionsföreningar, hade också växt ut inom
verksamheten.
Spurgeon höll sin sista predikan den 7 juni 1891 och kroppen blev allt svagare så han for åter till
Mentone och nu följde hustrun med, för att vara med honom i hans sista levnadsdagar. Han skrev in
i det sista och den 31 januari 1892 var han färdig med jordelivet och insomnade. Närvarande var
hans hustru och några vänner. Han begravdes senare i Norwoods kyrkogård utanför London och ett
enkelt monument restes med denna inskription:
"Här vilar Charles Haddon Spurgeon i väntan på sin Herre och Frälsare Jesus Kristus".