Teknik, Fysik och Strålsäkerhet

i
Röntgendiagnostik

Åke Cederblad

2010

Medicinsk Fysik och Teknik

2
1. INLEDNING ...................................................................................................................................7

RÖNTGENUNDERSÖKNINGAR ............................................................................................................7
Konventionella röntgenundersökningar – ”slätröntgen” ...........................................................9
Röntgenundersökningar med hjälp av kontrastmedel .................................................................9
Dynamiska undersökningar – avbildning av rörliga förlopp......................................................9
Tomografiska röntgenundersökningar – skiktröntgen ................................................................9
GRUNDLÄGGANDE RÖNTGENFYSIK .................................................................................................10
STRÅLSÄKERHET.............................................................................................................................12
STRÅLDOS – GRAY OCH SIEVERT....................................................................................................12
Absorberad dos - Gray..............................................................................................................12
Ekvivalent dos – Sievert ............................................................................................................12
2. KONVENTIONELL RÖNTGENTEKNIK OCH -FYSIK........................................................13

STRÅLKÄLLAN - RÖNTGENRÖRET ....................................................................................................13

Röntgenrörets katod ..................................................................................................................14
Röntgenrörets anod ...................................................................................................................15
Rörkåpa med röntgenrör...........................................................................................................17
Röntgenrörets kylning ...............................................................................................................17
Bländare och fältljus .................................................................................................................17
Röntgengenerator......................................................................................................................18
Röntgenexponering - rörladdning (mAs), rörspänning (kV) och exponeringstid......................19
RÖNTGENSTRÅLNINGENS EGENSKAPER ...........................................................................................19
Rörspänning - fotonenergi ........................................................................................................19
Filtrering ...................................................................................................................................21
Röntgenstrålning – avstånd från fokus......................................................................................22
PATIENTEN – STRÅLNINGENS VÄXELVERKAN - RÖNTGENPROFILEN ................................................23
Attenuering och spridning.........................................................................................................23
Energiabsorption, dosfördelning ..............................................................................................25
Energiabsorption, patientstråldos, objektkontrast ....................................................................26
BILDDETEKTOR ...............................................................................................................................27
Digitala bilder...........................................................................................................................27
Bildplattor .................................................................................................................................29
Direktdigitala detektorer...........................................................................................................29
Analog bilddetektor – kassett med film och förstärkningsskärmar ...........................................30
Bilddetektorer och patientstråldoser.........................................................................................32
RASTER ...........................................................................................................................................33
Rastertyper – rasteregenskaper.................................................................................................34
LUFTGAP .........................................................................................................................................37
RÖNTGENGEOMETRI........................................................................................................................37

3
 Förstoring .................................................................................................................................37
Distorsion ..................................................................................................................................38
Fokusoskärpa ............................................................................................................................38
BILDKVALITETSMÅTT I RÖNTGENBILDSYSTEM ................................................................................38
3. TEKNIK OCH FYSIK - RÖNTGENGENOMLYSNING.........................................................39

Automatisk dosreglering vid genomlysning. Pulsad strålning .................................................41

Förstoringslägen - inbländning ................................................................................................42
4. RÖNTGENUTRUSTNINGAR – KONVENTIONELLA UNDERSÖKNINGAR...................44

RÖNTGENSTATIV – GRUNDTYPER ....................................................................................................44

VANLIGA INSTÄLLNINGAR PÅ RÖNTGENUTRUSTNINGAR ..................................................................47
Manuell inställning av exponeringsparametrar........................................................................47
Exponering med automatik........................................................................................................47
Organprogrammering ...............................................................................................................47
Exponeringskorrektion ..............................................................................................................47
5. TEKNIK OCH FYSIK - SPECIELLA UNDERSÖKNINGSMETODER ...............................48

Konventionell tomografi............................................................................................................48
Tomosyntes................................................................................................................................48
Mammografi..............................................................................................................................49
Odontologiska röntgenundersökningar.....................................................................................49
DEXA ........................................................................................................................................49
TEKNIK – FYSIK DATORTOMOGRAFI ................................................................................................50
Datortomografen.......................................................................................................................50
Dosfördelning inom ett CT-snitt................................................................................................51
Dosfördelning inom hela det undersökta området ....................................................................54
Dosfördelning utanför undersökt område .................................................................................55
Effektiv dos från CT-undersökningar................................................................................................... 55
Automatisk dosreduktion vid CT-undersökningar.....................................................................55
Praktiskt patientstrålskydd vid CT-undersökningar..................................................................56
6. BIOLOGISKA EFFEKTER AV JONISERANDE STRÅLNING............................................57

EFFEKTER PÅ MOLEKYLER OCH CELLER ..........................................................................................57

STRÅLDOSBEGREPP FÖR RISKBEDÖMNING.......................................................................................59
Akuta effekter – absorberad dos................................................................................................59
Sena effekter – ekvivalent, effektiv och kollektiv dos.................................................................59
Dosrat, doshastighet, intensitet .................................................................................................60
AKUTA STRÅLNINGSEFFEKTER PÅ MÄNNISKA..................................................................................61
SENA STRÅLNINGSEFFEKTER PÅ MÄNNISKA ....................................................................................62
Strålningsinducerad cancer ......................................................................................................62
Genetiska effekter......................................................................................................................63

4
 Strålningseffekter på foster .......................................................................................................64
Tjernobyl, cancer och genetiska skador....................................................................................65
7. ALLMÄNNA STRÅLSKYDDSPRINCIPER.............................................................................65

HISTORIK ........................................................................................................................................65
RÖNTGENANVÄNDNING I SJUKVÅRDEN ...........................................................................................67
STRÅLSKYDDETS GRUNDREGLER ....................................................................................................69
Berättigandeprincipen...............................................................................................................69
Optimeringsprincipen................................................................................................................70
Dosgränsprincipen ....................................................................................................................71
Strålningsexponering av allmänheten .......................................................................................71
Katastrofsituationer – åtgärdsnivåer mm .................................................................................72
8. STRÅLSKYDDSPRINCIPER INOM RÖNTGENDIAGNOSTIK ..........................................72

RÖNTGENUNDERSÖKNING AV PATIENTER........................................................................................72
Röntgenundersökning och graviditet ........................................................................................73
HÄLSOUNDERSÖKNING MED RÖNTGENMETODER ............................................................................73
RÖNTGENUNDERSÖKNING AV FRIVILLIGA FORSKNINGSPERSONER...................................................74
RÖNTGENUNDERSÖKNING I RÄTTSLIGA OCH FÖRSÄKRINGSTEKNISKA SAMMANHANG .....................75
STRÅLNINGSEXPONERING AV PERSONER I ARBETE MED STRÅLNING................................................75
9. SVENSK STRÅLSKYDDSLAGSTIFTNING ............................................................................76

ALLMÄNNA STRÅLSKYDDSFÖRESKRIFTER .......................................................................................76

SFS 1988:220 Strålskyddslag, ..................................................................................................76
SFS 1988:293 Strålskyddsförordning .......................................................................................76
SSMFS 2008:51 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om grundläggande bestämmelser för
skydd av arbetstagare och allmänhet vid verksamhet med joniserande strålning; ...................77
Dosgränser för personer i verksamhet med joniserande strålning ........................................................ 77
Dosgränser för elever i åldern 16-18 år som använder strålkällor i sin utbildning............................... 78
Dosgränser vid bestrålning i nödlägen ................................................................................................. 78
Dosgränser för allmänheten ................................................................................................................. 78
Kategoriindelning av arbetstagare och arbetsställen vid verksamhet med joniserande strålning; ........ 79
Mätning och rapportering av persondoser;........................................................................................... 79
Läkarundersökning............................................................................................................................... 79
STRÅLSKYDDSFÖRESKRIFTER FÖR MEDICINSK RÖNTGENDIAGNOSTIK .............................................80
SSMFS 2008:35 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om allmänna skyldigheter vid
medicinsk och odontologisk verksamhet med joniserande strålning; .......................................80
SSMFS 2008:31 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om röntgendiagnostik; ..................81
SSMFS 2008:20 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om diagnostiska standarddoser och
referensnivåer inom medicinsk röntgendiagnostik; ..................................................................81
Allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna i SSMFS 2008:20; ................................................. 81
SSMFS 2008:11 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om strålskärmning
av lokaler för diagnostik eller terapi med joniserande strålning;.............................................82

5
 SSMFS 2008:5 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om tillstånd att
inneha och använda viss röntgenutrustning för odontologisk diagnostik;................................82
SSMFS 2008:42 Strålsäkerhetsmyndighetens allmänna råd om prestandaspecifikationer vid
upphandling av utrustning för röntgendiagnostik; ...................................................................82
SSI-rapport 95-12 Förslag till kursplan. Tillståndsbunden utbildning i strålskydd och
utrustningens handhavande för personal i röntgenverksamheter. ............................................82
SSI 1994: Nordisk rapportserie om strålskyddsfrågor, No. 1. Mammography.........................82
SSI 1994: Nordisk rapportserie om strålskyddsfrågor, No. 2. Protection of patients in x-ray
diagnostics. Shielding of gonads...............................................................................................82
10. PATIENTSTRÅLSKYDD..........................................................................................................83

STRÅLSKYDDSUTRUSTNING - PATIENTER ........................................................................................83

Gonadskydd på patienten..........................................................................................................83
Strålskyddsförkläde på patienten ? ...........................................................................................83
PATIENTSTRÅLDOSER I RÖNTGENDIAGNOSTIK .................................................................................84
DIAGNOSTISKA STANDARDDOSER, DIAGNOSTISKA REFERENSVÄRDEN ............................................84
DAP-mätare ..............................................................................................................................85
11. PERSONALSTRÅLSKYDD......................................................................................................88

RÖNTGENUTRUSTNINGEN................................................................................................................88
Den spridda strålningens fördelning i rummet - personalens placering. .............................................. 89
STRÅLSKYDDSUTRUSTNING ............................................................................................................90
Strålskyddsförkläden, strålskyddskragar. .................................................................................90
Strålskyddshandskar..................................................................................................................92
Blyglasögon...............................................................................................................................92
Strålskärmar..............................................................................................................................93
PERSONALDOSMÄTNINGAR .............................................................................................................94
Miljömätningar .........................................................................................................................94
Individuella dosmätningar ........................................................................................................95
12. RÖNTGENARBETE – STRÅLSKYDD – GRUNDPRINCIPER...........................................96

Kunskaper om röntgenutrustningen ..........................................................................................96

Tid .............................................................................................................................................96
Inbländning ...............................................................................................................................96
Avstånd till strålkällan och placering i rummet ........................................................................97
Strålskyddshjälpmedel...............................................................................................................97
Fokus-hudavstånd. ....................................................................................................................97
Patientstorlek - kompression .....................................................................................................97
13. ANSKAFFNING AV NY RÖNTGENUTRUSTNING ............................................................98

14. LÄNKAR TILL ORGANISATIONER OCH MYNDIGHETER ...........................................99

6
1. Inledning

Röntgenundersökningar
I den svenska sjukvården görs ungefär 5 miljoner röntgenundersökningar varje år – i
tandvården ungefär lika många. Varje dag framställs, granskas och arkiveras
tiotusentals röntgenbilder.
Det som avgör röntgenbildernas värde för patientens undersökning och behandling är
en kombination av medicinska, tekniska och strålningsfysikaliska faktorer. När
röntgenremissen skrivs, och sedan granskas på röntgenavdelningen, avgörs vilken
undersökning som bäst bidrar till patientens utredning. Vid bildtagningen avgörs
bildens kvalitet och förutsättningarna för att den önskade informationen skall vara
möjlig att finna. Vid granskningen av bilderna avgör bildernas kvalitet och
granskarens erfarenhet hur mycket information som kan vaskas fram ur bilderna.
Eftersom användningen av röntgenstrålning är förenat med vissa biverkansrisker
måste man först avgöra vilka undersökningar som faktiskt behövs för att utreda
patienternas sjukdomar och sedan genomföra undersökningarna på ett sådant sätt att
man får fram den information som behövs utan att utsätta patienter eller
röntgenpersonal för onödigt mycket röntgenstrålning. Kunskaper om strålningsfysik,
röntgenteknik och strålskydd är nödvändiga förutsättningar för en bra
röntgenverksamhet.
Sedan 1895, då Conrad Röntgen framställde den
första röntgenbilden av en hand, har användningen
av röntgenutrustningar av olika slag utvecklats till
en mångsidig och varierande verksamhet som inte
bara innefattar ”vanliga röntgenbilder” för att
avslöja benbrott och främmande föremål i kroppen
utan också en växande flora av metoder för att
kartlägga kroppens funktioner och dessutom med
röntgenbilders vägledning behandla sjukdomar inom den gren av
röntgenverksamheten som har kommit att kallas interventionsradiologi. Inom
röntgenavdelningens väggar ryms numera också undersökningsmetoder som inte
utnyttjar röntgenstrålning, t ex ultraljud och magnetresonans.
Conrad Röntgens viktigaste bidrag till den framtida medicinska röntgenverksamheten
var att konstruera källan till den osynliga och dittills okända strålningen -
röntgenröret. Strålningen från röntgenröret visade sig ha den intressanta egenskapen
att i varierande grad kunna passera genom vävnaderna i den mänskliga kroppen och
åstadkomma ett slags ”skuggbild” av kroppsdelens inre. Eftersom strålningen var
osynlig måste det osynliga strålningsmönstret fångas upp på en fluorescensskärm
som omvandlade strålningen till synligt ljus eller en fotografisk film som kunde
framkallas och avslöja bilden. Detta är fortfarande grunden för alla röntgenunder-
sökningar: Ett röntgenrör, en kroppsdel att undersöka och en bilddetektor som kan ta
hand om informationen som röntgenstrålningen bär med sig och omvandla den till en
synlig bild som kan presenteras på film, papper eller TV-monitor. Under de första
hundra åren av röntgendiagnostik dominerade filmen nästan totalt som bilddetektor.

7
Under senare år har de digitala röntgenbildsystemen blivit helt dominerande
åtminstone i den högindustrialiserade i-världen.
Från början kunde man bara åstadkomma ”stillbilder” av den undersökta
kroppsdelen, det vi i dag kallar projektionsradiologi, konventionell radiologi eller
”slätröntgen”. Projektionsbilden har ju nackdelen att vara en plan tvådimensionell
bild av en tredimensionell kroppsdel, på samma sätt som en pressad blomma är en
platt ”bild” av den tredimensionella levande växten. Man använder ofta röntgenbilder
tagna i olika riktningar genom kroppen för att bättre kartlägga den undersökta
volymen.
En annan utveckling var att utveckla metoder för att avbilda utvalda skikt i kroppen i
stället för projektionsteknikens ”tillplattade” avbildning. Dessa metoder kallas
skiktröntgen eller tomografi. För närvarande är den helt dominerande
tomografimetoden ”datortomografi” eller CT. En ny metod, tomosyntes, innebär att
en kroppsdel undersöks med ett stort antal digitala stillbilder med olika
”infallsvinkel”. Bildinformationen kan sedan presenteras både som konventionella
projektionsbilder och som skiktbilder.
När man framställer röntgenbilder av någon kroppsdel innebär det alltid att man
under en viss tid, röntgenexponeringen, sänder röntgenstrålning från ett röntgenrör
mot den önskade kroppsdelen samtidigt som man fångar upp den strålning som
passerar kroppsdelen med någon typ av detektor eller bildmottagare.

Röntgenexponering

Bildbehandling Bildvisning - diagnostik - arkivering

Röntgenrör
Bilddetektor

Med samma röntgenutrustning kan man åstadkomma många olika ”kvaliteter” av

röntgenstrålning. Vid exponeringen av en bild väljer man först den avgränsade del
av patienten som skall avbildas och undersökningsmetod som skall användas.
Därefter väljer man den lämpliga strålkvaliteten för den bild man skall ta samt
dessutom den ”mängd” strålning av denna kvalitet som skall användas. De olika
valen av tekniska faktorer är avgörande för innehållet i och kvaliteten på den färdiga
bilden. Den röntgendiagnostiska processen innehåller sedan ett antal olika steg för
behandling av den ursprungliga bildinformationen (”rådata”) till en färdigprocessad
bild som presenteras för radiologen som granskar bilden och formulerar ett utlåtande
som svar på den fråga som var anledningen till att bilden togs. Röntgenbilden
arkiveras sedan för senare granskning och jämförelse.

8
Konventionella röntgenundersökningar – ”slätröntgen”
Med ”konventionella” röntgenundersökningar menas undersökning av skelett,
lungor, urinvägar, mag-tarmkanal mm genom exponering av röntgenbilder. Detta
kallas också projektionsradiologi – alla organ i det undersökta området avbildas,
projiceras, ”på varandra” i bilden. Detta kan göra det svårt att urskilja olika strukturer
i bilden. För att underlätta tolkningen av bilderna och därmed diagnostiken tas ofta
två bilder av en kroppsdel, en frontalbild och en sidobild för att kunna urskilja
överlappande anatomiska strukturer.

”Frontalbild” ”Sidobild”

Röntgenundersökningar med hjälp av kontrastmedel

Röntgenbilder bygger på att skillnader i vävnaders förmåga att absorbera röntgen-
strålning. Vävnader som har samma egenskaper kan inte urskiljas. Så kan till
exempel inte blod och blodkärl skiljas från omgivande mjukvävnader. Man kan då
spruta in ett ämne i blodkärlet som absorberar röngenstrålning mer eller mindre än
omgivningen, ett kontrastmedel, och på det sättet få blodbanan att bli synlig på
bilden. På samma sätt kan man fylla mag-tarmkanal eller andra kroppshåligheter med
kontrastmedel för att kunna undersöka dem med röntgenbilder.

Dynamiska undersökningar – avbildning av rörliga förlopp

Många funktioner i människokroppen bygger på rörliga förlopp som till exempel att
blod ständigt pumpas från hjärtat ut i kroppens organ och åter till hjärtat. Om man
vill undersöka till exempel hur ett rörligt organ arbetar tar man serier av
röntgenbilder med korta tidsmellanrum. Om man studerar flödet i ett kärlsystem talar
man om angiografier – ”angioserier”. Beroende på hur snabbt förlopp man vill
avbilda kan man ta 1-50 bilder per sekund.

Tomografiska röntgenundersökningar – skiktröntgen

För att undvika svårigheten med överlagrade organ i konventionella röntgenbilder har
man utvecklat olika metoder att avbilda separata skikt, ”snitt”, i kroppen, alltifrån
plan tomografi som utvecklades tidigt i röntgenhistorien till modernare metoder som
datortomografi och tomosyntes som utnyttjar datoriserad. Om man avbildar många
intilliggande skikt och lagrar bilddata i en dator kommer man att få information om
förhållandena i en hel volym och man kan med datorns hjälp rekonstruera snitt i
många riktningar genom kroppen och tredimensionella bilder.

9
Grundläggande röntgenfysik
Röntgenrör

Utsänd strålningsenergi
Primärstrålning

Spridd strålningsenergi
Sekundärstrålning

Absorberad strålningsenergi
Patient "Stråldos"

Transmitterad strålningsenergi
Bildgivande strålning
Bilddetektor

Strålningens fördelning vid en röntgenexponering

Med strålning brukar man mena transport av energi med hjälp av vågor och partiklar.
Strålningsenergin utsänds från en strålkälla av något slag och kommer sedan att över-
föras till föremål som finns i strålningens väg - man säger att strålningsenergin absor-
beras. Hur mycket av strålningsenergin som absorberas på ett visst ställe bestäms av
vilket slags strålning det gäller och vilket material den stöter på. Den strålningsenergi
som inte absorberas passerar genom föremålet och transporteras vidare i form av
strålning.
Vid diagnostisk användning av röntgenstrålning illustreras energiresonemanget i
figuren ovan. Röntgenstrålning produceras med hjälp av röntgenrör. Den
röntgenstrålning som utsänds från röntgenröret vid en röntgenundersökning kommer
att fördelas på tre komponenter, nämligen den del av strålningen som absorberas i
patienten, den del som passerar genom patienten och träffar någon typ av bilddetektor
och en resterande del som sprids från det röntgade området av patienten, både till
övriga delar av patienten och ut i omgivningen. Man kallar den strålning som utsänds
från röntgenröret i riktning mot patienten för primär strålning och den del som sprids
ut från det röntgade området för sekundär eller spridd strålning.
Så länge primärstrålning träffar patienten kommer spridd strålning att utsändas i alla
riktningar från det område som träffas av primärstrålningen, mest intensivt i
riktningar tillbaka mot röntgenröret.
Den spridda strålningen träffar:
- delar av patienten utanför det undersökta området
- personal inne i rummet under pågående röntgenexponering
- väggar och föremål i rummet
- bilddetektorn

10
Mängden spridd strålning bestäms framför allt av ”mängden” primär strålning och
storleken på kroppsdelen som strålningen träffar.
Strålningen från ett röntgenrör har samma karaktär av elektromagnetisk vågrörelse
som vanligt ljus men med mycket kortare våglängd. De elektromagnetiska vågorna
kan man också betrakta som en ström av "energipaket" som kallas fotoner. Ju kortare
våglängden är desto större är energin i varje paket. Om energin är tillräckligt stor kan
ett sådant energipaket åstadkomma en så kallad jonisation när det stöter på en atom i
sin väg. Detta innebär att fotonen "rycker loss" en elektron ur sin bana kring atom-
kärnan och förvandlar atomen till en jon, det vill säga åstadkommer en liten kemisk
förändring. I en levande cell kan detta leda till att cellen skadas. I metaller blir det
ingen bestående förändring utan ”ordningen” återställs omedelbart. Det betyder att ett
strålskydd av till exempel bly inte förändras av bestrålning och inte kommer att tappa
sin strålskyddsförmåga även om det utsätts för stora strålningsmängder.
Mängden absorberad energi ("antalet jonisationer") i ett visst område kan beskrivas
med olika stråldosbegrepp och är mått som kan användas för att bedöma sannolik-
heten för olika slags strålskador. Grunden för stråldosresonemangen kring en
röntgenundersökning är att röntgenstrålningen betraktas som transport av energi från
röntgenröret mot patienten och sedan vidare, dels till en bilddetektor, dels ut i om-
givningen. När strålningen passerar genom patienten absorberas en stor del av ener-
gin och åstadkommer bland annat jonisationer som kan leda till skador på levande
celler.

Röntgenstrålning in mot kroppsdel

100 %

Jonisationer

Röntgenstrålning ut från kroppsdel

0,1 - 10 %
När det gäller röntgenstrålning kommer minst 90 procent av strålningsenergin att
absorberas på väg genom patienten, det vill säga att nästan all röntgenstrålning vi
”tillverkar” inom röntgendiagnostiken absorberas i patienterna – endast enstaka
procent kommer fram till bilddetektorn och skapar en bild.
Ultraviolett strålning, synligt ljus och radiovågor som har längre våglängder, och
alltså mindre energi i varje foton, kallas med ett gemensamt namn icke-joniserande
strålning eftersom energin i fotonerna inte räcker till för att åstadkomma
jonisationer. Riskerna med icke-joniserande strålning bygger på helt andra meka-

11
nismer än för joniserande strålning, bland annat uppvärmning. De kunskaper som
finns om riskerna med joniserande strålning har alltså ingen relevans för icke-
joniserande strålning.

Strålsäkerhet
Omedelbart efter upptäckten av röntgenstrålningen 1895 började den medicinska
användningen av strålningen – och mycket snart insåg man de stora möjligheterna att
göra nytta inom medicinsk diagnostik samtidig som man blev medveten om
strålningsanvändningens risker. Parallellt med utvecklingen av röntgendiagnostiken
påbörjade man arbetet med att se till att strålningen kunde användas på ett säkert sätt
för patienter och personal – de första strålskyddsanvisningarna för
röntgenverksamhet publicerades före år 1900.
Så småningom utkristalliserades tre allmänna grundregler för säker strålnings-
användning inom sjukvården:
• Strålning får bara användas om det finns en nytta för individ eller samhälle som
är större än riskerna.
• När strålning används skall man se till att åstadkomma den medicinska nyttan
med bestrålningen och samtidigt begränsa bestrålningen av människor
(patienter och personal) så långt det rimligen är möjligt.
• De gränsvärden för bestrålning av personalen som finns för att garantera en
säker arbetsmiljö får inte överskridas.

Stråldos – Gray och Sievert

Tidigt i strålningsanvändningens historia förstod man att det var viktigt att hålla reda
på strålningsmängder, i början till patienter och personal. Ordet stråldos kommer av
det grekiska ordet dosis som betyder ”den givna mängden”.
Man använder numera olika dosmått på den "strålningsmängd" en person eller ett
föremål (till exempel en bilddetektor) utsätts för i olika situationer - man talar om
olika stråldosbegrepp, till exempel absorberad och ekvivalent dos.

Absorberad dos - Gray

Det rent fysikaliska begreppet absorberad dos definieras som mängden absorberad
strålningsenergi per massenhet i en viss punkt i en kropp. Enheten för absorberad dos
är J/kg som fått namnet Gray (Gy). Eftersom 1 Gy är en hög stråldos är det vanligt
att använda milligray (mGy) och mikrogray (µGy) Det är viktigt att notera att den
absorberade dosen anges i en viss punkt i t ex människokroppen och att den inte har
någon direkt likhet med t ex "medicindos" som anger något som tillförts kroppen i
sin helhet. En patient som genomgått lungröntgen kan t ex ha utsatts för den
absorberade dosen 0.1 mGy i någon punkt i lungorna medan dosen till kroppsdelar
utanför det undersökta området är mycket mindre.

Ekvivalent dos – Sievert

För att ta hänsyn till att 1 Gy av t ex röntgen- eller alfastrålning ger upphov till olika
stora biologiska effekter i levande celler har man infört strålningsviktfaktorer för
olika strålslag så att man kan beräkna den ekvivalenta dosen genom att multiplicera

12
den absorberade dosen med respektive strålningsviktfaktor. Den ekvivalenta dosen
anges i Sievert (Sv).

2. Konventionell röntgenteknik och -fysik

Strålkällan - röntgenröret
Den röntgenstrålning som används vid röntgenundersökningar tillverkas i ett
röntgenrör – i praktiken ett lufttomt glas- eller metallrör som innehåller två
metallelektroder, katod och anod.

Katoden har formen av en spiralformig tråd inte olik

glödtråden i en vanlig glödlampa. Proceduren att Glödström

åstadkomma röntgenstrålning börjar med att katoden

upphettas så att den glöder genom att en kraftig Ca 2400 K
elektrisk ström drivs genom tråden, den så kallade Elektroner

glödströmmen.
Vid den höga temperaturen kommer fria elektroner att
avges från katoden, vi kallar fenomenet termisk Termisk elektronemission från katoden
emission av elektroner och de kommer, på grund av att
de repellerar varandra genom sin negativa laddning, att
bilda ett elektronmoln kring katoden, man kallar det för en rymdladdning.

Nästa steg i proceduren är att ge dessa

elektroner en hög hastighet (= hög
rörelseenergi) i riktning mot anoden. Detta
görs genom att låta anoden få en hög positiv
elektrisk spänning i förhållande till katoden. Elektronacceleration
Den elektriska spänningen mellan anod och Katod (-) Anod (+)
katod i medicinska röntgenrör ligger normalt
i området 25 000 - 150 000 V eller vanligare Acceleration av elektroner som emitterats från
uttryckt som 25-150 kV. När alltså den den upphettade katoden

positiva anodspänningen slås till kommer de

13
negativt laddade elektronerna att attraheras av den positiva anoden och deras
hastighet kommer att öka under resan från katod till anod så att den vid ankomsten
till anoden är ungefär halva ljushastigheten. För att denna resa skall kunna fortgå
ostörd krävs att det är vakuum i röntgenröret - gastrycket i röntgenröret får högst vara
1mPa eller en hundramiljondel av vanligt lufttryck.
Eftersom elektrisk ström definieras som elektriska laddningar i rörelse och mäts som
laddningsmängd/tidsenhet, kan de elektroner som transporteras genom röntgenröret
också ses som en elektrisk ström – i röntgensammanhang kallar vi denna för
rörström. Den mäts vanligen i mA (milliampere). Om rörströmmen är 1 mA
motsvaras det av att 6.1015 elektroner passerar genom röret varje sekund.
När de accelererade elektronerna når anoden kan
deras medförda rörelseenergi överföras till anoden
på tre olika sätt:

Värme
Anod (+)
I: Elektronernas rörelseenergi överförs till
värmeenergi i anoden vilket leder till uppvärmning.
Detta sker med 99 % av den inkommande Röntgen-
fotoner
rörelseenergin.
II: Bromsstrålning: Elektroner som passerar nära Elektronernas rörelseenergi
omvandlas till värme och röntgen-
kärnan hos anodens atomer bromsas upp. strålning
Minskningen i elektronens rörelseenergi sänds ut
som elektromagnetisk energi – man kallar ”energipaketet” en foton. En röntgenfoton
kan innehålla allt från en minimal energimängd från en liten inbromsning till hela
elektronens energi från en total inbromsning. Fördelningen av antalet fotoner med
olika energier styrs av fysikaliska lagar. Den samlade bromsstrålningen från många
inbromsade elektroner kommer alltså att vara en blandning av fotoner med olika
energiinnehåll.
III: Karaktäristisk röntgenstrålning: En infallande elektron frigör en elektron i ett inre
skal (t ex K) och den tomma platsen ersätts av en elektron från t ex L-skalet (Kα) etc
Energiskillnaden mellan skalen sänds ut från anoden som en karaktäristisk
röntgenfoton.
I de flesta medicinska sammanhang består röntgenstrålningen dominerande av
bromsstrålning. För rörspänningar under 70 kV är den karaktäristiska strålningen
försumbar, i området 70-150 kV utgör den 10-30 %.
Den punkt där röntgenstrålningen lämnar röntgenrörets anod kallas rörets fokus.

Röntgenrörets katod

Katod med fokuseringselektrod

14
Katoden används för att tillverka fria elektroner som kan accelereras genom röret och
består av en glödtråd av metallen wolfram som med hjälp av elektrisk ström
upphettas till temperaturer i området 2-3000 K. Volfram väljs för sin höga
smältpunkt, ca 3400 K. Strömmen som används för uppvärmning kallas glödström,
vanligen några ampere, och den kan varieras så att temperaturen på glödtråden
varierar och därmed den avgivna mängden elektroner - temperaturökning från
2400K till 3000K ger 100 gånger fler emitterade elektroner/sekund.
En fokuseringselektrod omkring glödtråden, med negativ potential, tvingar
elektronerna att samlas i ett smalt knippe mot anoden.
Om fokuseringselektroden ges tillräckligt hög negativ spänning hindrar den
elektronerna från att lämna katoden – detta kallas gallerstyrning av elektronströmmen
och därmed av röntgenstrålningen. Gallerstyrning används när man vill åstadkomma
korta precisa pulser av röntgenstrålning för bildtagning eller pulsad strålning vid
genomlysning.
I de flesta röntgenrör finns två glödtrådar av olika storlek i katoden för att sända
elektroner mot två skilda områden på anoden. Se vidare om fin- och grovfokus.

Röntgenrörets anod
Anoden används för att omvandla de accelererade elektronernas energi till
röntgenfotoner. Som ”biprodukt” fås en stor mängd värme – endast ca 1 % av
energin blir röntgenstrålning - resten blir värme.
Som material i anoden används ofta metallen wolfram, av flera orsaker: Det höga
atomnumret (74), ”stor kärna” ger högt utbyte av bromsstrålning, metallen wolfram
har hög smältpunkt (3400 °C) som innebär att inte materialet i anoden smälter eller
avdunstar och dessutom hög värmeledningsförmåga som underlättar att värme
transporteras bort från fokus.
För att underlätta avkylningen
och undvika hög lokal
uppvärmning av anodtallriken
sprider man i ett vanligt Anodvinkel
röntgenrör ut strålnings-
produktionen över ytan på en Elektroner
roterande tallrik – anodtallriken.
Genom att tallriken är avfasad
och bildar en viss vinkel, Streckfokus
Röntgenfotoner
anodvinkeln, mot den infallande
elektronströmmen kommer
brännfläcken, fokus, dessutom att se mindre ut i centralstrålens riktning, detta kallas
streckfokus. Ju mindre anodvinkeln är desto mindre ser fokus ut sett från
centralstrålen. Ofta har anodtallriken två olika ”banor” med olika vinkel så att två
olika fokusstorlekar kan åstadkommas med samma rör – fin- och grovfokus.
Finfokuset har mindre yta och kan inte belastas med lika stor elektronström som
grovfokuset. Däremot ger finfokuset bilder med större detaljskärpa – mer om detta
senare. Genom att tallriken roterar med stor hastighet under exponeringen kommer
värmen att spridas ut längs hela tallrikens omkrets och punktuppvärmning undviks.
Ofta kan man höra rotationen öka i varvtal före exponeringen och sedan avta efteråt.

15
Grovfokus, anodvinkel 12°: ca 1 x 1 mm sett från centralstrålen
Finfokus, anodvinkel 6°: ca 0,3 x 0,3 mm sett från centralstrålen

Häleffekt innebär att anoden i vissa

vinklar dämpar intensiteten av
röntgenstrålningen. Resultatet blir ett
ojämnt strålfält där färre fotoner sänds ut
i den del av fältet som vetter mot rörets
Elektroner
anod. I vissa sammanhang där man
röntgenundersöker en kroppsdel som
varierar i tjocklek inom bildfältet kan
Röntgenfotoner
man dra nytta av denna effekt genom att
vända anod-katodriktningen på ”rätt” sätt
i förhållande till patienten. Bröstkorgen 125 % 75 %

är t ex tunnare i den övre delen än i den 100 %

nedre.
Häleffekt - vinkelberoende fotonproduktion

Extrafokalstrålning kan bildas genom att accelererade elektroner

studsar bort från anoden men återvänder när de möter det elektriska
fältet och träffar anoden på en ny punkt, utanför fokus, där
röntgenstrålning uppstår. Denna strålning kommer att ge ett diffust
strålningsbidrag som inte bidrar till informationen i röntgenbilden
utan försämrar bildkvaliteten och utsätter patienten för onödig
Elektroner
strålning. Fotoner

Extrafokalstrålning

16
Rörkåpa med röntgenrör
Röntgenrörets glashölje skall:
• Bibehålla vakuum (< 10-5 mbar) under rörets livslängd
• Tåla höga och växlande temperaturer
• Vara elektriskt isolerande mellan anod och katod
• Vara genomskinligt för värmestrålning så att värme transporteras bort
Rörkåpan är det metallhölje som omsluter röntgenröret
Rörkåpan skall:
Vara elektriskt isolerad vid höga spänningar
Delta i kylning genom att transportera värme till omgivningen
Skydda mot implosionssplitter om röntgenröret havererar.
Skydda omgivningen mot röntgenstrålning

Röntgenrörets kylning
I fokuspunkten kommer temperaturen under en exponering att bli mycket hög. Blir
den för hög skadas anoden (”smälter”) och röret förstörs. Värmen måste alltså
transporteras bort från fokus, anoden och röntgenröret. Detta sker genom
värmestrålning som passerar genom röret och genom värmeledning via olika
konstruktionsdetaljer i röret. I det vanligaste fallet sker kylningen genom att värme
som når rörkåpan avges till omgivningen utan hjälp av speciella kylsystem. Rörkåpan
innehåller avkännare för temperaturen och säkerhetssystem för att undvika
överhettning. Det finns alltså en gräns för hur mycket strålning, och därmed värme,
man kan producera under en viss tid. Vid upprepade exponeringar kan man behöva
vänta en viss tid för att invänta kylning innan nästa exponering kan ske – man kallar
detta för ”paustid”.
Ett sätt att uppskatta paustid för ett standardrör i t ex ett ryggbord är att använda den
empiriska formeln: Paustid i sekunder: kV x mAs/300
Exempelvis 90 kV/100 mAs ger paustiden 30 sekunder.
Många moderna utrustningar har automatik som spärrar exponering under paustiden.
I fall där speciellt effektiv kylning krävs kan fläktar användas för att öka luftström-
ningen omkring rörkåpan och öka borttransporten av värme eller omge rörkåpan med
kylvätska som cirkuleras till ett kylsystem utanför röntgenutrustningen.

Bländare och fältljus

För att avgränsa strålningen till den kroppsdel man vill undersöka används bländare.
Dessa består av fasta eller rörliga skivor av material som inte släpper igenom
strålning och som är monterade nära röntgenröret. Ofta finns en kombination av
fokusnära, fasta bländare som skall utesluta så mycket som möjligt av extrafokal
strålning och rörliga bländare för att anpassa strålfältet till det område man önskar
undersöka. Om röntgenröret befinner sig över undersökningsbordet kan man utnyttja
ett fältljus för att i förväg veta var exponeringen kommer att ske. Ljuset speglas in

17
”före” bländarna så att det tycks komma från rörets fokus och kastar ett ljusfält på
patienten som motsvarar det strålfält som används vid exponeringen.

Röntgenrör

Rörkåpa

Katod
Roterande anod
Tillsatsfilter

Rörliga bländarlameller
Lampa för fältljus
Spegel för fältljus

Bländarhus Primär röntgenstrålning

Fältljus

Röntgengenerator
Röntgengeneratorn förser röntgenröret med nödvändiga spänningar och strömmar.

Manöverbord
Röntgenrör
Generator

Röntgenundersökning

Rörspänning: 25-150 kV
Rörström, exponering: 100 – 1000 mA,
Rörström, genomlysning: 0,1 – 25 mA

Generatorns max elektriska effekt sätter en övre gräns för strålningsproduktionen.

Elektrisk effekt (W) = ström (mA) x spänning (kV).
Exempel: 200 (mA) x 90 (kV) = 18000 W = 18 kW.
Max effekt för en vanlig röntgengenerator brukar vara 50-100 kW

18
Av praktiska skäl omvandlas i moderna generatorer nätspänningen (50 Hz) till en
högre frekvens (10-100 kHz) före omvandling till högspänning. Transformatorer mm
kan då få betydligt mindre ytterdimensioner och utrustningen tar mindre plats.
En tidbrytare avgör hur lång exponeringstiden skall vara genom att sluta och bryta
spänningen som matar högspänningstransformatorn efter de inställningar som gjorts
på manöverbordet
Om utrustningen innehåller exponeringsautomatik är det i stället en strålningsmätare
som registrerar den strålning som når bilddetektorn under pågående exponering och
avbryter exponeringen när den förinställda strålningsmängden nått detektorn.
Moderna röntgenutrustningar innehåller ofta förprogrammerade inställningar av kV,
mA och exponeringstid för olika undersökningar, så kallad organprogrammering.

Röntgenexponering - rörladdning (mAs), rörspänning (kV) och

exponeringstid
När man tar en ”röntgenbild” låter man röntgenröret sända ut strålning under en kort
tid, exponeringstiden, som oftast är kortare än en sekund. Röntgenrörets ”arbete”
under exponeringstiden är bestämt av rörström och rörspänning. Rörströmmen anger
hur många elektroner per sekund som flyger genom röret och kommer därmed att
bestämma hur många fotoner som kan bildas per sekund. Under exponeringstiden
kommer en viss laddningsmängd att ha passerat röntgenröret och vi kallar denna
mängd rörladdningen och anger den oftast i tid multiplicerat med ström i enheten
mAs, milli-Ampere-sekund. Även grundenheten för laddning (1 Coulomb = 1As) kan
användas. mAs-talet anger alltså hur många elektroner som totalt passerat under
exponeringstiden och bestämmer hur många fotoner som totalt kan bildas.
Rörspänningen anger den energi en elektron får under accelerationen.

Röntgenstrålningens egenskaper
Rörspänning - fotonenergi
Elektroners och fotoners energi anges ofta i en speciell enhet, elektronvolt, som kan
härledas till det som händer i röntgenröret,. 1 elektronvolt (eV) är det energitillskott
en elektron får genom att accelereras med spänningen 1 V.
Om rörspänningen är 100 000 V (100 kV) kommer elektronerna att ha energin 100
000 eV (100 keV) när de når anoden. Om elektronen bromsas in helt och överför hela
sin energi till en foton kommer alltså även fotonen att ha energin 100 keV. Totalt
kommer röntgenfotonerna, som bildas vid många inbromsningar, att ha energier i
området 0-100 keV.
Man brukar beskriva fotonernas energifördelning med hjälp av ett så kallat
röntgenspektrum.

19
 Antal fotoner

Bromsstrålning
Fotonernas
medelenergi

Karaktäristisk röntgenstrålning

Fotonernas maximala energi

0 20 40 60 80 100 120
Fotonenergi, keV

Figur x. Röntgenspektrum, rörspänning 80 kV

Röntgenspektrumet visar hur fördelningen av antalet fotoner med olika fotonenergier

kan se ut om rörspänningen är 80 kV. Alla fotonenergier mellan 0 och 80 keV är
representerade. Den högsta möjliga energin en foton kan ha bestäms av
rörspänningen som ju i sin tur bestämmer hur stor energi en elektron kan ha med sig
när den träffar anoden. Medelvärdet för fotonernas energi i ett spektrum brukar vara
ca 40% av den maximala fotonenergin. Energin för den karaktäristiska
röntgenstrålningen bestäms av det grundämne som anoden är tillverkad av.
Grundämnet är vanligen volfram men även andra ämnen förekommer för speciella
ändamålet ex mammografiutrustning. Den ”vanligaste” fotonenergin i den
karaktäristiska strålningen från volfram har energin 59 keV.
Antalet fotoner och deras energier vid en röntgenexponering påverkas i första hand
av den valda rörspänningen och rörladdningen. Rörladdningen kallas i dagligt tal för
”mAs-talet”. Som illustreras i figur a nedan så innebär en ökning av rörspänningen
att den maximala fotonenergin ökar och fotonernas medelenergi ökar. Dessutom ökar
det totala antalet fotoner. Om man å andra sidan, som i figur b, behåller
rörspänningen men höjer mAs-talet så påverkas inte den maximala fotonenergin och
inte heller medelvärdet. Däremot ökar det totala antalet fotoner, t ex till det dubbla
om mAs-talet fördubblas.
Antal fotoner Antal fotoner

a. b.

80 kV/20 mAs

120 kV/10 mAs

80 kV/10 mAs 80 kV/10 mAs

keV keV

0 20 40 60 80 100 120 0 20 40 60 80 100 120

a. Spektrums utseende vid olika rörspänningar

b. Spektrums utseende vid olika mAs-tal

20
Om man ser till den totalt utsända strålningsenergin vid en exponering kommer den
alltså att öka både om man ökar rörspänning och mAs-tal, dock inte på samma sätt
som framgår av figuren ovan. Energimängden ökar med kvadraten på rörspänningen
men är proportionell mot mAs-talet.

Utsänd strålningsenergi Utsänd strålningsenergi

a. b.

0 20 40 60 80 100
40 60 80 100 120 140
Rörladdning, mAs
Rörspänning. kV

a. Utsänd energi vid en exponering vs rörspänning

b. Utsänd energi vid en exponering vs mAs-tal

T ex ger en fördubbling av rörspänningen en fyrdubbling av utsänd strålningsenergi

medan en fördubbling av mAs-talet ger en fördubbling av den utsända
strålningsenergin.

Filtrering
Den röntgenstrålning som sänds ut från
rörets anod under en röntgenexponering Antal fotoner

kan ju ses som ett flöde av

energibärande fotoner. Så länge de rör 80 kV
utan filter
sig inne i röntgenrörets vacuum behåller
fotonerna sin energi oförändrad men så
snart de möter materia kommer olika
processer att leda till att fotonernas
80 kV
energi förbrukas och antalet fotoner i med filter keV
flödet minskar. Detta är ju bland annat
0 20 40 60 80 100 120
grunden för att olika vävnader kan
urskiljas i röntgenbilderna. Ju mindre Röntgenspektrum med och utan filter

energi fotonen bär med sig desto större

är sannolikheten att dess energi
förbrukas och att fotonen ”försvinner” ur strålningen. Av olika skäl vill man ofta

21
sortera bort de fotoner som har den lägsta energin ur strålningen innan den når
patienten. Detta kan man göra genom att placera olika material i strålningens väg i
röntgenutrustningen. Innan strålningen har lämnat röntgenröret har den till att börja
med passerat röntgenrörets vägg av glas eller metall. Till detta läggs ofta lager av
olika metaller, tilläggsfilter, som monteras intill röntgenröret i strålningens väg.
Vanliga material i dessa filter är aluminium och koppar. Man brukar tala om
röntgenrörets inre filtrering för att ange hur mycket material som finns i röntgenrörets
vägg och total filtrering för att ange den totala mängden material som strålningen
måste passera innan den lämnar röntgenutrustningen. Ofta anges filtreringen i
”millimeter aluminium, mm Al” oavsett vilka material som är inblandade. Detta
innebär att om den inre filtreringen i ett röntgenrör t ex anges som 2 mm Al så
innebär det att röntgenstrålningen påverkas av röntgenrörets vägg på samma sätt som
av 2 mm aluminium.
Röntgenspektrum påverkas av filtrering så som framgår av figuren. Det totala antalet
fotoner minskar. Fler lågenergetiska än högenergetiska fotoner ”fastnar” i filtret. Det
innebär att strålningens medelenergi ökar.

Röntgenstrålning – avstånd från fokus

De fotoner som lämnar fokus och släpps ut genom bländaren kallas ett strålfält, dvs
ett antal fotoner som utgår från samma punkt och fortplantar sig vidare inom en
begränsad vinkel – man kallar detta ett divergerande strålfält. Fotonerna kommer allt
längre från varandra när avståndet från fokus ökar.
Ett sätt att ange strålningens ”intensitet” är att tala om hur många fotoner som träffar
en given yta – vi kallar detta fluens som t ex kan ha enheten antal/cm2. I det
divergerande strålfältet kommer fluensen av
röntgenfotoner att minska när avståndet från fokus
ökar.
I figuren ser vi ett kvadratiskt strålfält. På avståndet
d1 har kvadraten sidan a1 och fluensen F1. På
avståndet d2 sidan a2 och fluensen F2.
Kvadratens sida ökar proportionellt mot avståndet
Kvadratens yta ökar proportionellt mot sidan i
d1

kvadrat eller, om man så vill, med avståndet i

kvadrat.
Samma antal fotoner passerar båda kvadraterna.
d2

Alltså kommer fluensen (antal/yta) att minska med a1

avståndet i kvadrat: F2 / F1 = (d1/d2)2
Exempel: 10000 fotoner sänds ut från röret i ett
strålknippe som är 10x10 cm på 1 m avstånd. På 2
m avstånd från fokus är fältet då 20x20 cm.
På 1 m avstånd: Yta 10x10=100 cm2
Fluens 10000 / 100 = 100 fotoner/cm2
a2
På 2 m avstånd: Yta 20x20=400 cm2
Fluens 10000 / 400 = 25 fotoner/cm2

22
Patienten – strålningens växelverkan - röntgenprofilen
Vid en röntgenundersökning låter man
röntgenstrålningen från röntgenröret
passera genom den kroppsdel man vill
undersöka. Passagen går olika "lätt"
beroende på de olika vävnadernas egen-
skaper. Ben absorberar en stor del av strål-
ningen medan mjuka vävnader absorberar i
mindre grad. Luft dämpar praktiskt taget Röntgenstrålfält

inte strålningen alls. Av det jämna Ben

Fett

strålningsflöde som faller in mot patienten Luft

från röntgenröret återstår efter passagen ett Kärl med jodkontrast

Antal
”strålningsmönster” av varierande antal fotoner
till bild- Bariumkontrast i tarm
fotoner i olika delar av det avbildade detektorn

området som brukar kallas röntgenprofil.

Röntgenprofil
Variationerna i denna kurva kallas objekt-
kontrast – strålningsvariationer beroende på Position längs bilddetektorn

objektets egenskaper.

Attenuering och spridning

Växelverkan sker mellan röntgenfotoner och atomer i mänskliga vävnader genom två
processer:
• Fotoelektrisk absorption: Fotonens energi överförs helt till en elektron i atomens
skal och fotonen ”upphör”.
• Comptonspridning: En del av fotonens energi överförs till en comptonelektron –
resten ”fortsätter” som en spridd foton med lägre energi och en ny riktning.
Fotoner kan spridas i alla riktningar - om de går tillbaka ”åt det håll de kom
ifrån” kallas fenomenet bakåtspridning.
Attenuering = ”dämpning” = summan av absorption och spridning

23
Om ”god geometri” gäller tänker man sig ett smalt infallande strålknippe och en liten
detektor på andra sidan det absorberande objektet. Alla fotoner som absorberas eller
ändrar riktning kommer då att försvinna från antalet ”ut”-fotoner.
I röntgendiagnostiken är det infallande fotonfältet ”stort” och detektorn /
bildmottagaren stor.
För de infallande fotonerna vid en röntgenexponering mot ett objekt finns alltså olika
möjligheter:

Primärstrålning

Spridd strålning
till omgivning
absorberad
strålningsenergi

Spridd strålning
Bildgivande strålning
till bildmottagare

• Fotonen passerar genom objektet oförändrad och träffar bildmottagaren.

• Fotonen genomgår spridning – den spridda fotonen passerar genom
objektet och träffar bildmottagaren.
• Fotonen absorberas helt.
• Fotonen genomgår spridning – den spridda fotonen absorberas helt.
• Fotonen genomgår spridning – den spridda fotonen passerar genom
objektet men har en riktning som gör att den ”missar” bildmottagaren och
går ut i omgivningen.
Röntgenavbildning bygger på att kroppens vävnader har olika kemisk
sammansättning och att därmed röntgenstrålning absorberas och sprids i varierande
grad på sin väg genom människokroppen.
Sannolikheten för absorption respektive spridning är beroende av röntgenfotonernas
energi samt densitet och atomnummer hos grundämnena i de vävnader som de
passerar.
Hög densitet och högt atomnummer ger kraftig attenuering.
Hög fotonenergi ger liten attenuering.

I mänskliga vävnader (Z: 6-15):

Fotonenergier (< 20 keV) - fotoelektrisk absorption dominerar
Fotonenergier (> 20 keV) - Comptonspridning dominerar

24
I ämnen med höga atomnummer t ex kontrastmedel (jod, barium) och strålskydd
(bly):
Vid alla fotonenergier beror attenueringen mest på fotoelektrisk absorption.

-Fotoelektrisk absorption står för de attenueringsskillnader som ger upphov till

bildinformation.
-Comptonspridning står för attenuering av fotoner genom att de tappar energi, byter
riktning och träffar patient, bildmottagare eller omgivning där energin slutligen
förbrukas. Dessa fotoner ”bär” ingen bildinformation.
För en given strålkvalitet, ett homogent objekt och ”god geometri” kommer
attenueringen att vara exponentiell.
Genom ett halvvärdesskikt av ett material passerar hälften av antalet infallande
fotoner, genom två halvvärdesskikt passerar en fjärdedel, genom tre halvvärdesskikt
en åttondel och så vidare.
Halvvärdesskiktet i vatten för röntgenstrålning är:
50 kV 2 cm
70 kV 3 cm
100 kV 4 cm

Egenskaper hos vävnader och kontrastmedel

Material Densitet (kg/m3) Effektivt atomnummer Halvvärdesskikt, cm
70 kV röntgenstrålning
Vävnader
Lungvävnad 320 7,4 9
Fett 910 6,3 3,1
Muskel 1000 7,4 2,8
Ben 1850 13,8 0,8

Kontrastmedel
Jod 3500 53 0,009
Barium 4930 56 0,006
Luft 1,3 7,6 2200
CO2 2,0 7,3 1400

Energiabsorption, dosfördelning
Strålningsenergi ”förbrukas” längs vägen på grund av jonisationer mm och detta
leder till att den absorberade dosen minskar med djupet i det röntgade objektet
Hur dosen varierar i olika punkter i en röntgenundersökt kroppsdel kan man beskriva
med hjälp av djupdoskurvor och isodosdiagram

25
 Dos, %

100

Djup 50

0
0 10 20 30
Djup, cm

En djupdoskurva beskriver hur strålningen avtar när den passerar genom en

kroppsdel. Stråldosen där strålningen lämnar kroppsdelen är bara en liten bråkdel av
stråldosen vid inträdespunkten.
Med ett isodosdiagram kan man illustrera hur stråldoserna fördelas både i djup- och
sidled vid en röntgenexponering.
100
0
50

10 10

2
20

30 0,5

Djup, cm Absorberad dos, %

Linjerna i isodosdiagrammet sammanbinder punkter med samma stråldos, man kan

se dem som dosnivåer i den bestrålade volymen.

Energiabsorption, patientstråldos, objektkontrast

Ju större genomträngningsförmåga strålningen har desto mindre mängd primärstrål-
ning krävs för att mängden bildgivande strålning skall "räcka till" för en användbar
bild och desto mindre blir den absorberade strålningen i patienten, dvs patientstråldo-
sen. Samtidigt blir skillnaderna i absorption mellan olika vävnader mindre. Ur ren
patientdossynpunkt bör man alltså använda så högt kV-tal/hög filtrering som möjligt.
Eftersom absorptionsskillnaderna samtidigt sjunker finns det en gräns för hur långt
man kan gå utan att objektkontrasten går förlorad.
Ju kraftigare kroppsdel som exponeras, desto större andel av strålningen kommer att
absorberas och desto mindre andel kommer att passera och vara bildgivande strål-
ning. Bilddetektorn kräver en viss strålningsmängd för att bilden skall bli tillräckligt
bra. Detta innebär att man måste använda mera primärstrålning för att ta bilder av en
kraftig kroppsdel och att patientstråldosen blir högre.

26
Kroppsdelens tjocklek har också betydelse för bildens kvalitet – ju kraftigare
kroppsdelen är desto större andel av strålningen som träffar bilddetektorn är spridd
strålning som inte innehåller någon bildinformation utan minskar objektkontrasten

Bilddetektor
För att omvandla variationerna i den bildgivande strålningen, röntgenprofilen, till en
synlig röntgenbild, krävs en bilddetektor som registrerar röntgenstrålningen och
återger den i ”synlig form”.
När strålningen fångats upp av bilddetektorn och strålningsvariationerna förvandlats
till en synlig röntgenbild kallar vi variationerna i bildens gråskala för bildkontrast.
Olika bildmottagare kan återge objektkontrasten med olika bildkontrast.
Röntgenbilder togs under lång tid uteslutande med hjälp av röntgenfilm. Filmen var
både bilddetektor, visnings- och arkivmedium. Den en gång exponerade och fram-
kallade filmbilden kunde inte bearbetas och förändras utan var en fix ”kopia” av rönt-
genprofilen. Den möjlighet som fanns att påverka bildens utseende låg i att ändra
strålningens kvalitet (kV) och därmed objektkontrasten eller byta till en annan
filmtyp och påverka återgivningen av objektkontrasten.
Nu håller filmbaserad röntgendiagnostik på att bli en sällsynthet i den industrialise-
rade västvärlden. Digitala bildsystem för bildinsamling, bearbetning, visning och ar-
kivering tar alltmer över röntgendiagnostiken. Digitala bilders utseende kan i stor ut-
sträckning påverkas efter exponeringen genom att datorer behandlar den digitala
bildinformation och förändrar t ex kontrast, ljus och skärpa i bilden.

Digitala bilder
Digitaliseringen innebär att bildinformationen finns
i sifferform genom att bildytan är indelad i ett
rutnät – en matris med rader och kolumner– och
bildens gråton i varje ruta kan beskrivas som
numret på ett steg i en skala med ett fastställt antal
gråskalesteg.
Den enskilda rutan i bilden, bildelementet, kallas
pixel efter engelskans ”picture element”. En vanlig
matrisstorlek för röntgenbilder är 1024x1024
pixlar, kallad 1k-matris, som totalt alltså innehåller
drygt en miljon (1048576) pixlar. Om bildytan är
30 x 30 cm innebär det att varje pixel i verkligheten är 0,3 x 0,3 mm. Gråskalan är
indelad i ett antal fasta steg mellan vitt och svart - ett vanligt antal är 256.
Bildinformationen för en bild kan då sägas bestå av en tabell med pixelnummer från
1 till 1048576 och till varje pixel ett gråskalevärde (eller pixelvärde) mellan 1 och
256.

Bildinformationen samlas in genom att strålningen in till bildmottagaren

mäts/registreras i varje pixel i matrisen.

27
Det finns två huvudtyper av digitala bildmottagare:
I. Strålningen till bilddetektorn registreras ”jämnt fördelat” över hela ytan
och indelningen av bildinformationen i pixlar görs i efterhand när
bilddetektorns registrerade strålningsmönster läses av. Exempel på detta
är bildplattesystem. På engelska CR - Computed Radiography

II. Själva bilddetektorn innehåller strålningsdetektorer i pixelstorlek och

mätvärdet för varje pixel fås direkt i bilddetektorn. Dessa kallas
”direktdigitala” system, på engelska DR – Direct Radiography.

Som modell för en bildmottagare använder vi en rad ”pixeldetektorer” från hela

matrisen i en digital bilddetektor.

Ben

För att illustrera hur röntgenprofilen för vår ”kroppsdel) vid två kV-tal visas
mätvärdena från matrisraden (pixelvärdena) som stapeldiagram, en stapel för varje
pixel i raden.

Pixelvärde Pixelvärde
60 kV 100 kV

Pixelnummer Pixelnummer

Oftast översätts pixelvärdena till en ”vanlig” röntgenbild på så sätt att höga värden
motsvarar mörkare delar av bilden och låga värden ljusare delar. Vid genomlysning
och rörliga bilder är gråskalan ofta omvänd.

28
Bildegenskaper i digitala bilder:
Kontrast: (A-B) / B (%)
C
Brus: (C) är den slumpmässiga
variationen i mätvärdet i
intilliggande pixlar som avbildar en
homogen del av objektet där den
”sanna” signalen är lika stor för A
alla. Bruset kommer dels från
B
strålningen slumpmässiga natur dels
från elektroniskt brus i
bildmottagaren. Brusets storlek kan
t ex anges som standardavvikelsen
(%) i ett antal intilliggande
pixelvärden.
Till detta brus kommer dessutom de variationer i bildsignalen som beror på faktiska
variationer i attenueringen i den undersökta kroppsdelens vävnader och som ibland
kallas ”anatomiskt brus”.
Detaljupplösning (eller spatiell upplösning), det vill säga bildmottagarens förmåga att
avbilda små detaljer, begränsas av pixelstorleken som ju är det minsta bildelementet.
Vanliga pixelstorlekar är 0,1-0,3 mm.

Bildplattor
Bildplattan ser till det yttre ut som en traditionell röntgenkassett och hanteras i prak-
tiken på ett liknande sätt. Kassetten exponeras i ett röntgenstativ och förflyttas sedan
manuellt till en avläsningsstation. I kassetten ligger i stället för filmen en platta som
efter exponeringen avläses med hjälp av en laserstråle. Bildinformationen lagras och
bearbetas i dator och kan sedan arkiveras och visas på TV-monitor. Efter avläsningen
”raderas” plattan och kan återanvändas ett stort antal gånger. Bildplattorna kräver
ungefär samma stråldos som ett filmskärm-system.

Direktdigitala detektorer
Med direktdigitala detektorer skapas den digitala bilden direkt av en detektor som
sitter fast i röntgenstativet. Bilden överförs till dator via kabel eller trådlöst.
Två principer används:
- Direkt digitalisering med hjälp av ett stort antal små strålningsdetektorer – en
för varje pixel i den blivande bilden.
- Indirekt digitalisering, där ett scintillerande material används för att omvandla
den bildgivande röntgenstrålningen till ljus och detektera ljuset med ett stort
antal små fotodioder - en för varje pixel.
Ibland används känslighetsmått från film-skärmtekniken även för digitala detektorer.
Detektorn kan till exempel rapportera, efter exponeringen, ”s-värdet” var 400, vilket
innebär att absorberad dos till detektorn varit densamma som vid en rätt exponerad
kassettbild med ett 400-system, ca 2,5 µGy.

29
Analog bilddetektor – kassett med film och förstärkningsskärmar
Under den större delen av röntgendiagnostikens historia användes röntgenfilm som
bilddetektor. Filmen registrerar strålningsenergin som en kemisk förändring. Vid
framkallning av filmen sker ytterligare kemiska processer som leder till att de
ursprungliga förändringarna blir synliga som ett svärtningsmönster på filmen – ju
mer strålning till filmen – desto svartare film. Bildinformationen finns lagrad i själva
filmen genom ett oändligt antal olika svärtningssteg eller gråtoner och man kallar
detta en ”analog” bild.
Filmen exponeras innesluten i en kassett som är försedd med så kallade förstärk-
ningsskärmar. Kassetten fungerar som ljustätt hölje för filmen och de, oftast två, för-
stärkningsskärmar som fanns i kassetten på filmens båda sidor hade som uppgift att
absorbera en del av röntgenstrålningen och omvandla den till ljus. Filmen svärtas
betydligt effektivare av ljus än av röntgenstrålning. Ju mera ljus förstärkningsskär-
men producerar för en viss strålningsmängd desto ”känsligare” sägs den vara dvs
filmen får rätt svärtning med mindre mängd strålning. Förstärkningsskärmen ger
samtidigt upphov till en viss oskärpa som försämrar bildkvaliteten.
Vid röntgenexponering är det kombinationen av film och förstärkningsskärmar i
filmkassetten som avgör den dos som krävs. Moderna film/skärmkombinationer krä-
ver en stråldos till kassetten i området 0.002 - 0.02 mSv för att ge en bra bild.
Olika film/skärmkombinationer har olika egenskaper när det gäller detaljupplösning,
kontrastupplösning och känslighet dvs den stråldos till kassetten som krävs för en
normalsvärtad bild. Känsligheten anges ibland med hjälp av begreppet känslighets-
klass som kan beräknas som 1000 dividerat med den dos till kassetten, i µGy, som
ger filmsvärtning 1. Ett system där kassettdosen för svärtning 1 är 5 µGy får alltså
känslighetsklass 200 (1000/5) och kallas därför ett 200-system.
Inom barnradiologi används normalt 400- eller 200-system för universalbruk och
100-system för småskelett. För speciella undersökningar med lägre krav på bildkvali-
tet, t ex höftledsundersökningar av små barn med luxationsfrågeställning används
800-system.
Exempel på egenskaper hos vanliga kombinationer framgår av tabellen nedan:
Film / skärmsystem, Film / skärmsystem, Kassettdos för Detaljupplösning
känslighetsklass beteckning filmsvärtning 1, µGy linjepar / mm
400, 800 Fast, High-speed 1,25-2,5 4-5
200 Medium, Universal 5 5-6
100 Fine, High definition 10 7-8
För att utnyttja filmens egenskaper på bästa sätt är det nödvändigt att hålla framkall-
ningsprocessen under noggrann kontroll så att inte en dålig framkallning kompense-
ras med ökad strålningsanvändning. I lagen om röntgenkontroll stadgas att framkall-
ningsprocessen skall kontrolleras en gång per vecka.
Kombinationen av röntgenfilm och förstärkningsskärm innesluts i en ljustät kassett
och exponeras. Filmen framkallas därefter.

Röntgenfilm: Filmbas med silverhaltig emulsion på båda sidor.

30
Exponering ger latent bild i emulsionen - bilden måste framkallas.
I framkallningsmaskinen: Framkallning – fixering – sköljning – torkning
Viktiga parametrar: Framkallningstid, framkallningstemperatur, kemikaliers konstans

Bilden består av svärtningsvariationer i den framkallade filmen.

”Filmsvärtning” - Optisk densitet – OD – hos film mäts som transmission av ljus

genom filmen.

OD = log (infallande ljusintensitet / transmitterad ljusintensitet)

Kvot 1 ger OD = 0
Kvot 10 ger OD = 1
Kvot 100 ger OD = 2
Kvot 1000 ger OD = 3

”Slöja” är den svärtning av emulsionen som bl a kommer från att filmen exponerats
för naturlig bakgrundsstrålning. Gammal film – hög slöja.
Filmbas och slöja bör inte ge OD högre än 0,2-0,3.
Maximalt möjlig svärtning för standardfilm är ca 3

Nettosvärtning = total svärtning - (slöja+bas)

Relationen mellan stråldosen till filmen och svärtningen: svärtningskurva

31
 Svärtningskurva
Optisk densitet

3 Skuldra

2
Linjär del

Tå

0 Slöja + Bas

Dos

Kurvans lutning – kontraståtergivning i bilden:

Brant lutning – högkontrastfilm
Långsam lutning – lågkontrastfilm/latitudfilm

I kassetten omges filmen på båda sidor av en förstärkningsskärm. Förstärknings-

skärmen absorberar röntgenstrålningens energi och återutsänder den som synligt ljus.
Filmen är mycket känsligare för ljus än för röntgenstrålning. En film utan
förstärkningsskärmar kräver ca 100 gånger högre stråldos.

Film-skärmsystemets absolutkänslighet: Den kassettdos som ger nettosvärtningen = 1

Film-skärmsystemets känslighetsklass: 1000/dos till kassett för OD=1 (i µGy)

Ex dosen 2,5 µGy ger OD=1; Känslighetsklass=1000/2,5=400.

Kallas: ”400-system” – standardsystem i dag.
Tillgängliga känslighetsklasser: 50-1200
Omvänt förhållande råder mellan detaljupplösning och känslighet.

Bilddetektorer och patientstråldoser

Vid konventionell bildtagning med film finns en direkt relation mellan använd strål-
ningsmängd och filmens svärtning. För hög dos ger överexponerade, oanvändbara,
röntgenbilder. Denna relation saknas vid digital radiografi eftersom den bildgivande
strålningen träffar detektorer vars signaler bearbetas i dator och därefter förvandlas
till bilder på TV-monitor eller laserskrivare. Systemet kan ofta åstadkomma röntgen-
bilder, av varierande kvalitet, inom ett stort dosområde - en faktor tio mellan högsta

32
och lägsta dos är inte ovanlig. ”Svärtningen” i framställda bilder har inget samband
med använd strålningsmängd utan beror av inställningar och beräkningar i datorn.
Detta innebär att det krävs ökad vaksamhet för att inte onödigt stora doser skall an-
vändas.
Direktdigitala detektorer kräver liknande stråldoser till detektorn som film-skärm-
systemen. Övergången från filmskärmsystem till digitala bilddetektorer har därför
inte inneburit någon avgörande skillnad i patientstråldosen för varje bild. En viss
dosvinst har åstadkommits genom att omtag av över- eller underexponerade bilder i
många fall kan undvikas med de digitala systemen som klarar att ge användbara
bilder över ett större dosintervall och genom efterbearbetning av bilder. Å andra
sidan krävs extra uppmärksamhet på väl avvägda – optimerade – stråldoser till
digitala detektorer vid normalexponeringar eftersom de inte visar onödigt höga doser
genom att ge dålig bildkvalitet. Alla bildsystem rapporterar stråldos till detektor i
varje enskild bild men mätetalen är specifika för varje fabrikat och kan inte alltid
jämföras på ett enkelt sätt.

Raster
När röntgenstrålningen passerat patienten består den av en blandning av transmitterad
primärstrålning och strålning som spridits en eller flera gånger i patienten. Bildin-
formationen finns i primärstrålningen medan den spridda strålningen ger ett diffust
strålningsbidrag över hela bildytan. Ju tjockare den undersökta kroppsdelen är, desto
större andel av strålningen som når bilddetektorn är spridd strålning - det normala
förhållandet är att spridd strålning dominerar. En viss del av den sekundära strålning
som sprids ut ur patienten har sådan riktning att den träffar bilddetektorn. Denna
strålning leder till sämre bildkvalitet, minskad bildkontrast, eftersom den spridda
strålningen inte innehåller någon bildinformation.

Bildgivande fotoner

Primära fotoner som Fotoner som sprids

stoppas av rastret och stoppas av rastret

Röntgad kroppsdel

Raster
Bilddetektor

Ett raster används framför bilddetektorn för att reducera inverkan av spridd strålning
på bildkvaliteten. Rastret är uppbyggt av tunna kantställda blylameller som är
åtskilda av röntgengenomsläppligt material. Den bildgivande primärstrålningen
passerar mellan rastrets blylameller medan spridda ”sneda” fotoner stoppas av
blylamellerna. Rastret reducerar kraftigt mängden spridd strålning som når detektorn
och förbättrar bildkontrasten. Samtidigt minskar rastret också mängden primär-

33
strålning genom att de bildgivande fotoner som träffar en blylamell på övre kanten
också att stoppas. Om bilddetektorn skall få oförändrat antal fotoner vid en
exponering med raster så måste antalet infallande fotoner mot patienten ökas för att
kompensera bortfallet i rastret vilket innebär att måste man öka mängden
röntgenstrålning ut från röntgenröret. Det innebär i sin tur att patientstråldosen ökar.
Dosökningsfaktorn för ett standardraster är 3-5 gånger.
Nyttan av ett raster är mindre för små patienter och tunna kroppsdelar. Detta innebär
att man i vissa sammanhang t ex lungröntgen av små barn kan avstå från att använda
raster och därmed sänka patientdosen. Även i sammanhang där man kan acceptera en
sämre bildkvalitet kan man utesluta rastret. Rastret består av blylameller med
mellanliggande skikt av aluminium, papper eller kolfiber.

Rastertyper – rasteregenskaper
Raster kan vara uppbyggda enligt två grundprinciper – antingen är rasterlamellerna
parallella, parallellraster, eller så är de inriktade mot en fokuspunkt på ett visst
avstånd, fokuserande raster.

34
Rastrets egenskaper karaktäriseras av ratio, antal blylameller/cm och eventuellt
fokuseringsavstånd.

Högt ratio – hög kontrastförbättringsfaktor – hög dosökningsfaktor

Vanliga värden på ratio hos raster: 6-20

Antal rasterlameller/ cm brukar vara 40-70. För att undvika störningar i digitala
bildsystem används ofta raster med 70 rasterlameller/ cm vid digital radiologi.

Exempel på rastrets förmåga att sortera bort spridd strålning: 70 % av primär

strålning och 5 % av sekundär strålning transmitteras genom rastret.

Exempel på dosökningsfaktor: 2-5 gånger

Andelen spridd strålning ökar påtagligt för rörspänningar över 70 kV – behovet av

raster ökar.

Bild utan raster Bild med raster

35
För att undvika att rasterlamellerna avbildas på bilderna (som då blir ”randiga”)
använder man sig ofta av en så kallad potter vilket innebär att rastret rör sig fram och
tillbaka i riktning tvärs mot lamellerna under exponeringen. Rastermönstret suddas
då ut och syns inte på bilderna.
På olika sätt kan ett fel använt raster ställa till problem
Centreringsfel – centralstrålen i röntgenfältet är inte inriktat mot rastrets centrum
Vinkelfel - centralstrålen i röntgenfältet är inte inriktat i rät vinkel mot rastret

Korrekt inställning Centreringsfel Vinkelfel

Avståndsfel – ett fokuserande raster befinner sig inte på rätt avstånd från
röntgenfokus
Raster upp-och-ner – ett fokuserande raster har inte vänts med rätt sida mot
röntgenröret

Alla dessa fel leder till att bildgivande strålning inte kan passera genom rastret så
som det var tänkt och bildsignalen kommer att vara för liten i delar av bildytan.

Ju högre ratio rastret har desto större krav ställs på rastrets inriktning i förhållande till
centralstrålen. Därför används normalt lägre ratio när rastret används vid bedside-
undersökningar där kassetten inte sitter fast i ett stativ utan hanteras manuellt.

36
Luftgap

Luftgap

Ett luftgap på > 15 cm mellan patient och kassett innebär att en stor del av den
spridda strålningen passerar förbi kassetten. Kan ersätta raster men är
utrymmeskrävande.

Röntgengeometri
Förstoring
All röntgenavbildning innebär förstoring, det vill säga att röntgenbilden är en
förstorad bild av den verkliga strukturen i patienten. Detta beror på strålningens
divergens.
FOA = fokus-objekt-avstånd
FFA = Fokus-film-avstånd
Förstoringsfaktor = FFA/FOA
Förstoringen varierar för olika objekt i samma bild FOA FFA
som befinner sig på olika höjd över bordet vid
exponeringen.
Vid avståndsmätning i röntgenbilder måste
förstoringen beaktas.

37
Distorsion
Förvrängning av objekt och deras inbördes förhållande sker när objekt är ”sneda” i
förhållande till centralstrålen och i bildens kanter.

Fokusoskärpa
Fokusoskärpa beror på att röntgenrörets fokus inte är en idealisk punkt
utan har en viss storlek. Fokusoskärpan ökar med storleken på fokus.
Fokusoskärpa ökar: med litet fokus-objekt-avstånd
med stort objekt-film-avstånd
Fokus-oskärpa = fokusstorlek x (objekt-film-avstånd)/(fokus-objekt-
avstånd)
Vanliga fokusstorlekar är: 0,1 mm mikrofokus
0.3 mm finfokus
1 mm grovfokus

Bildkvalitetsmått i röntgenbildsystem
Den diagnostiska kvaliteten i ett röntgenbildsystem kan beskrivas som de egenskaper
i de framställda bilderna som avgör om en diagnos kan ställas på ett säkert sätt.
I ett snävare, tekniskt – fysikaliskt, perspektiv brukar man använda två grund-
läggande kriterier:
Förmågan att avbilda små detaljer, geometrisk upplösning (detaljskärpa)
Förmåga att avbilda små kontrastskillnader, kontrastupplösning.
I digitala bildsystem kan båda dessa kriterier kan ställas i relation till stråldosen till
bilddetektorn, som i sin tur påverkar brusnivån i bilden.

38
 3. Teknik och fysik - röntgengenomlysning

Arbets- Referens-
monitor monitor

Bilddetektor Bildsignal
Dos-signal
Bildminne

Bildbehandlingsdator

Lokalt bildarkiv Nätverk, arkiv

Bländar-
automatik Reglersystem för kV / mA / mAs

kV / mA /mAs Röntgengenerator
Röntgenrör
Utrustning för röntgengenomlysning

Vid röntgengenomlysning utnyttjas en bilddetektor som har förmågan att omvandla

en rörlig ”strålningsbild” till en ”levande” bild på en TV-monitor. Från början (an-
vändes kontinuerlig strålning och en bildförstärkare som fångade upp den rörliga
strålningsbilden på en fluorescerande ingångsskärm, förstärkte den och visade upp
den som en synlig bild på en liten utgångsskärm Denna avbildades i sin tur med hjälp
av en liten TV-kamera som satt fast hopmonterad med bildförstärkaren och den rör-
liga "röntgenbilden" kunde visas upp på en TV-monitor. I dag används tekniken i
första hand för mobila utrustningar för operationssalsbruk.
I moderna system för stationärt bruk är bildförstärkaren oftast ersatt av digital bild-
detektor med motsvarande funktion. Då används pulsad strålning och man tar ett an-
tal bilder (1-30) i sekunden och visar upp dem som en film på en TV-monitor. Om
systemet tar fler än ca 12 bilder/s kan inte ögat uppfatta att det i själva verket är en
serie stillbilder som visas utan uppfattar det som en kontinuerligt rörlig bild. Ett för-
sta steg i optimeringen av strålningsanvändningen vid genomlysning är att avgöra hur
många bilder/s som krävs för att lösa uppgiften. Ju färre bilder/s desto lägre stråldos/s
till patient och personal.
Så småningom utvecklades metoder för att avbilda rörliga förlopp i människo-
kroppen med hjälp av rörliga bilder som kunde presenteras på TV-monitor och som
kom att kallas genomlysning. Den rörliga genomlysningsbilden kunde dokumenteras
genom fotografering med filmkamera eller så småningom genom inspelning på

39
videoband och andra datamedia. Genomlysning används också i stor utsträckning för
att vägleda kateterisering i kärlsystemet och kirurgiska ingrepp.
Ända sedan 60-talet har bildförstärkare + TV-utrustning använts för genomlysning.
Även här ersätter i rask takt digitala bilddetektorer den traditionella tekniken

Bildförstärkarröret är bilddetektorn vid konventionell genomlysning och den har

förmågan att direkt förvandla den osynliga röntgenfotonbilden som träffar
ingångsskärmen till en liten synlig bild på utgångsskärmen. Den synliga bilden på
utgångsskärmen betraktas av en TV-kamera som visar upp den för undersökaren på
en TV-monitor. Arrangemanget kallas bildförstärkar-TV-kedja.
TV-signal, "dos-signal"

TV-kamerarör, CCD-chip

Ljus

Utgångsskärm
Bildförstärkarrör
Ingångsskärm
CsI

Röntgenfotoner

Normal genomlysning Genomlysning med elektron-optisk förstoring

Från början var kameran i systemet en analog TV-kamera byggd på ett kamerarör
som producerade en analog bildsignal som kunde visas upp som en bild på en TV-
monitor. Så länge röntgenstrålning träffade bildförstärkaren fanns en rörlig bild på
TV-monitorn. Så småningom infördes ett bildminne som kunde behålla den sista
bilden på monitorn när strålningen upphörde – ett LIH-minne (Last Image Hold).
Undersökaren kunde då betrakta den senaste bilden utan att fortsätta bestrålningen.
Kameran ersattes så småningom med ett CCD-element, som producerade en
digitaliserad bildsignal som dels kunde behandlas och sparas i en
bildbehandlingsdator, dels visas upp på en TV-monitor.
Från början gjordes all genomlysning med kontinuerlig röntgenstrålning – så
småningom blev det möjligt att använda pulsad strålning - korta strålningspulser (2-
30 pulser/s) med tidsmellanrum för att begränsa den totala strålningsanvändningen.

40
För närvarande är den vanligaste genomlysningstypen för nya, stationära
röntgenutrustningar pulsad direktdigital genomlysning. Bildförstärkarröret är då
ersatt med en digital bilddetektor av samma typ som används för bildtagning.

Automatisk dosreglering vid genomlysning. Pulsad strålning

Vid genomlysning används nästan bara automatisk reglering av strålningen. Förut-
sättningen för regleringen är att man bestämt vilken stråldos som bilddetektorn behö-
ver för varje bild/puls. Ju högre stråldos/bild desto mindre brus i bilden. Oftast tar
Patient och personaldos

15 cm 20 cm 25 cm 30 cm
Patienttjocklek
man fram två eller flera dosalternativ att välja mellan – de kan till exempel kallas låg-
, normal- och högdos på manöverpanelen.
Eftersom strålningen normalt består av korta pulser består regleringen i att avgöra
rörspänning (kV) och rörladdning (mAs) i varje puls för sig. Reglersystemet registre-
rar strålningen till bilddetektorn och justerar kV och mAs så att den förinställda
stråldosen träffar detektorn oberoende av hur kraftig/röntgentät kroppsdel som avbil-
das - ju kraftigare kroppsdel desto högre kV/mAs. Detta innebär också att patient-
och personalstråldosen ökar drastiskt när kroppsdelens storlek ökar.
Samband mellan patientstorlek och stråldoser vid röntgengenomlysning
Utrustningen kan ha olika system för denna reglering, beroende på önskemål om
bildkvalitet och stråldos till patient och eventuell personal som arbetar i rummet.
Man kan till exempel välja "hög kV / låg dos / låg kontrast" eller "låg kV / hög dos /
hög kontrast". Den senare varianten kallas ofta högkontrastgenomlysning. Även vari-
anten "hög mAs / hög patientdos / reducerat bildbrus" förekommer och kan då kallas
högdosgenomlysning.
Om systemet innehåller flera, olika dos-alternativ är det viktigt att inte slentrian-
mässigt använda ett dosbelastande läge. Man bör istället utgå från ett lågdosalternativ
och sedan vid behov av lägre brus eller högre kontrast i bilden gå över till andra al-
ternativ.
Om bilderna som tas skall kunna betraktas en och en som dokumentationsbilder av
ett förlopp (en angioserie) används högre stråldos/bild till bilddetektorn.

41
Förstoringslägen - inbländning
Liksom vid bildtagning påverkas patientdos och bildkvalitet positivt av inbländning.
Även mängden strålning som sprids ut i rummet minskar drastiskt. Inbländning
minskar alltså även personaldosen vid genomlysning. En väl inbländad bild är alltså
minst lika väsentligt vid genomlysning eller exponering med bildförstärkare som vid
bildtagning med kassett.

Genomlysning
Genomlysning
Genomlysning efter inbländning
efter inbländning
och förstoring

Inbländning och förstoring vid genomlysning

På många utrustningar för genomlysning finns möjligheter att koppla in förstoringslä-

gen som innebär att strålningen automatiskt bländas av till den centrala delen av bild-
förstärkaren samtidigt som denna lilla genomlysningsbild förstoras upp så att den
fyller upp hela TV-monitorbilden. Förstoringseffekten innebär att man får bättre de-
taljupplösning i bilden genom att en mindre del av patienten fyller upp hela synfältet
på TV-monitorn. Strålfältet bländas in samtidigt som omkopplingar görs i bildde-
tektor och dosreglering. I förstoringslägen kräver bilddetektorn att strålningens
"intensitet" ökas för att behålla bildkvaliteten. I de flesta fall leder användning av
förstoringslägen till en ökad inträdesdos/max huddos i bildfältet men en viss
minskning av den totala bestrålningen (”effektiv dos”) av patienten och
personaldosen som framgår av diagrammen nedan. Grundregeln bör alltså vara att
först blända in till rätt bildfält och sedan utnyttja förstoring om så behövs.
Dosförändringarna illustreras i figurerna nedan

42
 Spridd strålning

Effektiv dos
till patient

Max huddos

% %
Inbländning + förstoring
Inbländning
Huddos, patient Huddos, patient
200 Effektiv dos, patient 200 Effektiv dos, patient
Spridd strålning, personaldos Spridd strålning, personaldos

100 100

0 0
23 cm 18 cm 13 cm
23 cm 18 cm 13 cm
Bildfält
Bildfält

43
4. Röntgenutrustningar – konventionella
undersökningar

Röntgenstativ – grundtyper

Takrör – fritt upphängt i x-y-z-stativ

Z X

Rot

Rot.

Ryggbord med pendelstativ

Pendelrörelse för tomografi

Röntgenrör

Potter

44
Lungstativ : Takhängt rör med servostyrning som gör att röret följer potterns höjd
över golvet

Z Z

Lungpotter Röntgenrör

”Orbix”- takhängt stativ för skallröntgen mm

Rot

Röntgenrör

Rot.

Kassetthållare

Orbix-stol

45
Universallab - överrör med genomlysning - fjärrstyrt

Röntgenrör

Fällbart
bord

Potter
Bild-
först.

Fällbart genomlysningslab – närstyrt

Fällbart Bild-
bord först.
Potter

Röntgenrör

46
Vanliga inställningar på röntgenutrustningar
Manuell inställning av exponeringsparametrar
De flesta utrustningar följer kV och mAs – ”skalor” enligt ”Renard 10” – man kan
förändra värden på mAs och kV i fasta steg:
kV: 53, 55, 57, 60, 63, 66, 70, 77, 80, 85, 90, 95, 102, 109, 120, 125, 133, 140, 150
mAs: 10, 12.5, 16, 20, 25, 32, 40, 50, 64, 80, 100, 125, …
Skalorna är så konstruerade att tre steg uppåt på någon av dem innebär en
fördubbling av stråldosen till bilddetektorn. De är ursprungligen framtagna för att
användas med film-skärmsystem.
Exponering kan väljas på två sätt:
Två-punkts-system: Välj kV och mAs
Tre-punkts-system: Välj kV, mA och s

Exponering med automatik

En eller flera jonkammare registrerar dos till bildmottagarens olika delar och bryter
exponeringen vid ett förinställt värde, anpassat till bildmottagare och önskad
bildkvalitet. Normalt finns tre jonkammare som kan väljas var för sig eller flera
tillsammans – två sidokammare och en mittkammare. Beroende på vilken del av
bilden som innehåller den viktigaste informationen väljs kammare därefter.
Detta sätt brukar kallas en-punkts-system: Välj kV låt automatik styra mAs

Organprogrammering
För en viss undersökning programmeras exponeringssätt i utrustningens ”minne” och
väljs med en knapp med organval, t ex ”lunga frontal”:
Exempel på programmering: takrör, 140 kV, exponeringsautomatik med två
sidokammare

Exponeringskorrektion
På röntgenutrustningar finns ofta möjligheter att tillfälligt förändra inställningar vid
bildtagning med exponeringsautomatik och/eller organprogrammering. En variant är
en +/- knapp där man t ex kan välja korrektion från -3 till +3 vilket oftast innebär att
dos till bilddetektorn minskas/ökas motsvarande lika många steg på mAs-skalan. En
annan variant är ”tjock gubbe” eller ”smal gubbe” som till exempel kan innebära
avsteg från normalprogrammering av kV för en speciell undersökning.

47
5. Teknik och fysik - speciella
undersökningsmetoder

Konventionell tomografi

Tomografiplan

Under tomografirörelsen vinklas röntgenröret samtidigt som bildmottagaren förflyttas

enligt bilden ovan. Under rörelsen kommer centralstrålen att vrida sig runt en punkt i
tomografiplanet.
Strukturer som ligger i tomografiplanet kommer att ”ligga stilla” på bildmottagaren
medan strukturer i andra plan kommer att suddas ut genom att de rör sig över
bildytan under tomografirörelsen.

Tomosyntes
Tomosyntes är en teknik under utveckling och är ett sätt att åstadkomma
tredimensionell bildinformation av en kroppsdel genom att man tar ett stort antal
konventionella bilder av kroppsdelen med olika projektionsvinklar. Bildinforma-
tionen från varje exponering samlas in digitalt och bilderna kan tillsammans
processas i en dator och visas upp som skiktbilder eller tredimensionella

48
rekonstruktioner. Stråldosen till patienten blir något högre än för motsvarande
konventionella undersökning men mycket lägre än för en CT-undersökning.

Mammografi
Vid konventionell mammografi används speciella röntgenmetoder anpassade för att
avbilda små strukturer och små kontrastskillnader i bröstvävnad. Röntgenstrålningen
skapas i speciella röntgenrör med låg rörspänning (25-35 kV) och kompression av
bröstet används för att förbättra bildkvaliteten och sänka stråldosen. Eftersom en stor
del av mammografiundersökningarna görs som hälsoundersökningar av friska
kvinnor är det extra viktigt att stråldoserna är så låga som möjligt.
Bilddetektorn inom mammografi har tills relativt nyligen varit röntgenfilm med hög
detaljupplösningsförmåga, men även här tar nu digitala detektorer över. Tomogra-
fiska metoder (skiktröntgen), till exempel tomosyntes, är under utveckling.

Odontologiska röntgenundersökningar
Inom odontologisk radiologi används metoder som på många sätt skiljer sig från de
som används vid medicinska röntgenundersökningar.
Vid den vanligaste undersökningstypen används en bilddetektor som befinner sig
inne i munnen vid exponeringen, intraoral teknik. Bilddetektorn kan vara film eller
digitala detektorer.
Vid en panoramaundersökning (ortopantomogram) rör sig röntgenrör och bilddetek-
tor under exponeringen kring patienten och en ”utbredd” bild av en hela käkpartiet
skapas.
Olika tomografiska metoder som bygger på digitala detektorer är under utveckling.
Gemensamt är att de ger bilder med hög detaljupplösning av små områden. Även
konventionella datortomografiundersökningar med sikte mot käkpartiet görs för spe-
ciella frågeställningar.

DEXA
Dual Energy X-ray Absorptiometri (DEXA) var från början en röntgenmetod för att
undersöka benmineraltäthet i olika delar av skelettet men har senare utvecklats till att
kunna undersöka mängden fettvävnad, muskelvävnad och benmineral samtidigt,
antingen i enskilda kroppsdelar eller i hela kroppen. Metoden bygger på att man
mäter transmissionen av ett smalt knippe röntgenstrålning genom kroppsdelen med
två eller flera olika strålkvaliteter (kV) samtidigt som mätutrustningen rör sig över
den undersökta kroppsdelen. Resultatet blir en bild av kroppsdelen där man samtidigt
kan avläsa parametrar som mängden fett, muskler och benmineral. Utrustningen
levererar inte bilder av normal diagnostisk kvalitet, möjligen kan de användas som
underlag för fortsatt utredning av till exempel kotkompressioner. Stråldosen till
patienten är mycket låg, på nivån µSv.

49
Teknik – fysik datortomografi
Tomografisk teknik innebär att man enbart avbildar ett utvalt skikt i kroppen.
Datortomografi innebär att den färdiga bilden är en datorberäknad bild av
attenueringsvärden, ”CT-tal”, i ett skikt av den undersökta kroppsdelen.

Sedd från sidan

Gantry
Röntgenrör
Strålfält

CT-"snitt"
Detektor

Sedd från huvudändan

Röntgenrör

Strålfält

Detektorer

Datortomografen
Under undersökningen roterar röntgenröret runt patienten och detektorerna samlar
kontinuerligt in information om den strålning som passerar igenom patienten i olika
riktningar. Informationen lagras i datorns minne. Efter varje varv, "snitt", beräknar
datorn en digitaliserad bild av snittet där attenueringsförmågan för vävnaden i varje
pixel anges med ett tal på en särskild skala. När datorn visar upp bilden på en TV-
monitor får de olika talen representeras av olika gråtoner så att svart motsvarar par-
tier med mycket låg och vit med mycket hög attenueringsförmåga samt 256 steg där-
emellan.
När ett snitt är avslutat flyttas bordet/patienten ett visst avstånd och proceduren upp-
repas. Alternativt förflyttas bordet kontinuerligt under undersökningen, så kallad spi-
raltomografi.
Ordet tomografi innebär att man avbildar ett visst skikt i kroppen så att man får en
genomskärningsbild. I datortomografen är röntgenröret försett med en spaltbländare
som ger ett smalt strålfält tvärsöver hela patientens bredd. Röntgenröret roterar runt

50
patienten under undersökningen så att ett visst skikt av patienten blir genomlyst i alla
riktningar. Som bildgivare fungrar ett stort antal detektorer som är monterade i en
ring runt patienten och kopplade till en dator som kan sammanställa informationen
från alla detektorer till en snittbild av patienten. Varje snitt brukar ha en bredd på 1-
10 mm. Antalet snitt som ingår i en undersökning kan variera mycket, från några få
upp till flera tiotal.
Man kan också åstadkomma något som liknar en "vanlig" röntgenbild med hjälp av
datortomografen. Röret står då stilla, till exempel lodrätt över patienten under det att
patientbritsen flyttas kontinuerligt i längdriktningen. På detta sätt kan en frontalpro-
jektion byggas upp i datorn. En sådan översiktsbild används ofta för att placera
tomografisnitten i rätt position i förhållande till anatomiska strukturer i patienten.

Dosfördelning inom ett CT-snitt

Med dosfördelning menas en beskrivning av vilka värden den absorberade dosen har
i olika delar av en röntgenundersökt kroppsdel. Vid vanlig röntgenbildtagning ställs
ett strålfält in över det önskade området och vid exponeringen passerar röntgenstrål-
ningen sedan genom kroppsdelen i en riktning, från inträdessidan närmast röntgenrö-
ret till utträdessidan närmast bildmottagaren (film, bildplatta, bildförstärkare etc). En
stor del av strålningsenergin absorberas ”under vägen” och dosfördelningen blir
enligt a dvs dosen är högst på inträdessidan och lägre (∼10-100 ggr beroende på
kroppsdelens tjocklek) på utträdessidan.
Vid en datortomografiundersökning roterar röntgenröret runt patienten och infallande
strålning kommer från alla håll. Den summerade effekten av detta blir en jämnare
dosfördelning där huden får den högsta dosen medan kroppsdelens inre får en något
lägre dos figur b.

Dosfördelning i den undersökta kroppsdelen vid konventionell bildtagning (a) och

CT-undersökning (b).

51
 Vid exponering av en översiktsbild (”scanogram”, ”pilot”, ”scoutview”...) med en
datortomograf fås samma dosfördelning som i fig a eftersom röret då inte roterar runt
patienten.
Strålfältet ut från röntgenröret i en datorto-
mograf består av ett smalt strålknippe
(bredden = snittjockleken) som täcker hela
patientens diameter. Vid 10 mm snittjocklek
är alltså fältstorleken 10 x ca 400 mm.
Strålfältet karaktäriseras dessutom av rör-
spänning (kV), filtrering (anges i mm Al
och/eller Cu), eventuellt utjämningsfilter,
rörström (mA) och exponeringstid / snitt.
Exponeringstiden kan motsvara ett helt varv
eller en del av ett varv.
Vid spiraltomografi har strålfältet samma ut-
seende som vid konventionella snitt men ef-
X tersom patientbordet förflyttas under expo-
neringen kommer det bestrålade områdets
Y storlek att vara beroende av både snittjocklek
och ”pitch” dvs kvoten mellan bordsförflytt-
ning/varv och snittjocklek. Ur ”strålnings-
synpunkt” (absorberad strålningsenergi i
patienten) motsvaras ett varv i spiralen av ett
snitt med samma tjocklek, kV, mA och expo-
neringstid.

Bestrålningsgeometri vid datortomografi

För att närmare beskriva dosfördelningen i patienten använder man så kallade dos-
profiler där man i diagram beskriver dosen dels längs en linje i patientens längsrikt-
ning (x-axeln i fig ovan) - axiell dosprofil, dels inom snittet från centrum ut mot peri-
ferin (y-axeln i fig ovan) - radiell dosprofil.

52
 a Röntgenrör, bländare c

Primärstrålning
Spridd strålning

x
y
Undersökt
kroppsdel

Bildgivande strålning
till detektorer

b d
Dos Dos Dos

X Y Y

Snittjocklek Patientdiameter (bål) Patientdiameter (skalle)

Bestrålningsgeometri och dosprofiler: axiell dosprofil (a,b) och radiell dosprofil

(c,d)

Den idealiska axiella dosprofilen skulle innebära att strålningen är helt avgränsad
inom snittet (snittjockleken). Anledningen till att strålning kan uppmätas även utan-
för snittet (fig b) är dels att bländaren inte förmår göra en helt perfekt avgränsning av
primärstrålningen dels, och framför allt, för att strålning sprids från snittet ut till
närliggande delar av patienten (och ut i omgivningen). Centralt i patienten får spridd
strålning större betydelse och dosprofilen blir mera utbredd utanför själva snittet där
än vid hudytan.
Den radiella profilens utseende (fig d) beror på att patienten bestrålas från alla håll.
Hur mycket lägre dosen är i mitten jämfört med vid hudytan bestäms av avstånden
mellan röntgenrör, patient och detektorer, av strålkvaliteten (rörspänning och filtre-
ring) och av kroppsdelens storlek. Korta avstånd (dvs litet hål i gantryt) ger jämförel-
sevis höga huddoser jämfört med mittdosen medan hög kV / hård filtrering ger jäm-
nare dosfördelning. Stråldosen är också jämnare fördelad i en liten kroppsdel. Mitt-
dosen är vanligen 50-90 % av huddosen.
CTDI (Computed Tomography Dose Index) är ett standardiserat sätt att mäta och
ange stråldosen från ett CT-snitt som illustreras i figur nedan. En axiell dosprofil
mäts i centrum av ett cylindriskt plexiglasfantom över ett område som är 15 x
snittjockleken och den summerade dosen längs profilen tänks sedan ”samlad” inom
den nominella snittjockleken. Man kan alltså säga att CTDI-värdet motsvarar
stråldosen i snittet om all strålning hamnade inom snittjockleken. CTDI-värdet anges

53
i relation till inställt mAs-tal (mGy/mAs). Vanliga värden på CTDI för olika
datortomografer är 0,1-0,4 mGy/mAs.

Dos
a

Faktisk dosprofil

7xd Snittjocklek, d 7xd

Dos

CTDI-modellen
CTDI

Snittjocklek, d

Uppmätt dosprofil, a och dosprofil enligt CTDI - modellen, b

Dosfördelning inom hela det undersökta området

En undersökning består normalt av en (eller flera) översiktsbilder samt ett antal
snitt/varv som täcker ett visst område. Snitten kan antingen ligga med ett visst mel-
lanrum, kant i kant, eller överlappande.Den strålning som sprids utanför snittet får
betydelse för dosfördelningen inom det undersökta området när flera snitt läggs intill
varandra. Ju närmare snitten ligger varandra desto mer kommer strålning från de
olika snitten att adderas och desto högre blir medeldosen i det undersökta området.
Detta illustreras i figur nedan.

a b c
Dos Dos Dos

Undersökt område Undersökt område Undersökt område

MD

MD
MD

X X X

Snitt: 10/15 eller pitch 1,5 Snitt: 10/10 alternativt pitch 1,0 Snitt: 10/5 alternativt pitch 0,5

Dosprofil från enskilda snitt MD Medeldos i undersökt område

Summerad dosprofil från samtliga snitt

Axiell dosprofil i undersökt område, 10 mm snitt med olika avstånd mellan snitt/varv

54
De faktiska dosvärdena i dosprofilerna bestäms av fokus - hudavstånd, rörspänning,
filtrering och mAs-tal (mA x scantid). Om t ex mAs-talet halveras kommer alla dos-
värden i dosprofilerna också att halveras.

Dosfördelning utanför undersökt område

Som framgår av figur 3a sträcker sig dosfördelningen långt utanför den faktiska
snittjockleken. Detta innebär att även kroppsdelar utanför det undersökta området
kommer att träffas av spridd strålning från undersökt område. Detta har betydelse
framför allt vid beräkning av fosterdoser från CT-undersökningar.

Effektiv dos från CT-undersökningar

För att beräkna den effektiva dosen behöver man dels lokala stråldoser i undersökt
område, dels information om vilka organ som träffas av strålningen. För att under-
lätta sådana beräkningar kan man t ex förvandla ICRP:s tabell över organviktfaktorer
till en lägesbestämd viktningskurva där även röntgendata är integrerade. I figuren
nedan visas ett exempel på kurva för en vanlig kombination av teknikfaktorer. För
andra teknikfaktorer kan man göra ungefärliga omräkningar eftersom den effektiva
dosen från ett snitt i princip är proportionell mot snittjocklek, CTDI-värde och mAs-
tal. Olika datortomografer kan avvika ca +/- 50% från dosvärdena i kurvan.

mSv

Testiklar
1.0
Sköldkörtel
Ovarier
Hjässa Bröst
0.5

Ben

0 50 100 150
Läge, cm från hjässan

Effektiv dos från ett 10 mm CT-snitt beroende på snittets läge (CTDI 0,2 mGy/mAs,
200 mAs)

Automatisk dosreduktion vid CT-undersökningar

För att reducera den använda strålningsmängden vid CT-undersökningar utvecklas
system som automatiskt anpassar mAs-talet till kroppsdelens storlek och ”röntgentät-
het”. Enklare system gör beräkningar utgående från två översiktsbilder och justerar
ner mAs-talet i individuella snitt från en förvald nivå med storleksordningen 10-20
%. Mer avancerade system mäter under pågående spiraltomografi patientens täthet
och justerar kontinuerligt rörströmmen med hjälp av dessa mätvärden. Dosreduktio-
nen kan här bli avsevärd enligt preliminära resultat
Ett nytt användningsområde för datortomografen är sk CT-genomlysning med rörliga
bilder som används som hjälpmedel vid biopsitagning mm. Här kan man tänkas
hamna i samma situation som vid interventionell radiologi med långa genomlys-
ningstider och strålskyddsproblem för patienter och personal.

55
Praktiskt patientstrålskydd vid CT-undersökningar
• Överväg om CT-undersökningen är kliniskt motiverad - jämför den kliniskt rele-
vanta informationen från CT med vad som kan erhållas med andra, mindre dos-
belastande, undersökningsmetoder.
• Överväg hur stort område som behöver undersökas för att besvara frågeställ-
ningen i remissen.
• Överväg lämplig snittjocklek och avstånd mellan snitt (pitch) för att få den öns-
kade spatiella upplösningen i undersökningen.
• Överväg lämpligt mAs-tal/snitt (varv)-för att brusnivån i bilden inte skall störa
diagnostiken i det aktuella fallet.
• Överväg lämpligt mAs-tal/snitt (varv)-med tanke på kroppsdelens storlek och
täthet - lägre mAs-tal för barn, lägre mAs-tal för thorax jämfört med buk/rygg-
undersökningar.
• Var speciellt vaksam vid CT-undersökning av nedre buk och bäcken på kvinnor i
fertil ålder med tanke på eventuell graviditet.

56
6. Biologiska effekter av joniserande strålning

Effekter på molekyler och celler

Människan liksom alla levande organismer är uppbyggda av celler. Cellerna består av
en central cellkärna och ett antal olika cell-"organ" som omsluts av en cellvägg, cell-
membranet. De kemiska föreningar som är nödvändiga för en levande cell brukar kal-
las biomolekyler. Cellens funktion styrs från kärnan där DNA-molekylen innehåller
all den information som behövs för att styra livsprocesserna i cellen. DNA-molekylen
kan beskrivas som en spiralvriden stege bestående av två längsgående strängar och
mellan dem ett antal "stegpinnar", baser. Med DNA-molekylen som mall tillverkas
RNA-molekyler som i sin tur styr tillverkningen av de olika äggviteämnen, proteiner,
som är cellens "arbetsmaterial". Proteinsyntesen där olika aminosyror kopplas sam-
man till proteiner sker i ett cellorgan kallat ribosom.

Cellen: Vatten 70 %, Protein 15 %, RNA 6 %, DNA 1%

När joniserande strålning passerar genom levande vävnad och strålningsenergi absor-
beras åstadkoms jonisationer i cellens molekyler vilket innebär att de blir kemiskt
förändrade. Detta kan störa cellens normala funktion på olika sätt beroende på vilken
del av cellen som drabbas. Den viktigaste biomolekylen ur skadesynpunkt är DNA-
molekylen medan skador på andra molekyler i cellen troligen har mindre betydelse
eftersom det finns många av samma slag. När en cell utsätts för bestrålning fördelar
sig jonisationerna jämnt i cellen. Detta innebär då att en mycket liten andel av joni-
sationerna drabbar t ex DNA-molekylen medan de flesta hamnar i vattenmolekyler.
Dessa kan då förändras och sk fria radikaler bildas som i sin tur kan skada viktiga
biomolekyler genom kemisk påverkan. Detta kallas indirekt strålningsverkan. De fria
radikalerna har kort livslängd och återgår till normala vattenmolekyler. Jonisa-
tionerna kan också inträffa i själva biomolekylen och detta kallas då direkt strål-
ningsverkan.

57
Oavsett på vilket sätt skadan uppkommit brukar man för DNA-molekylen skilja på
tre skadetyper:

DNA-molekyl Enkelsträngsbrott Dubbelsträngsbrott Basskada

Strålningsinducerade skador på DNA-molekylen

Glesjoniserande strålning (röntgen, beta, gamma) åstadkommer c:a 1 enkel-strängs-

brott per millisievert till en DNA-molekyl, men betydligt färre dubbelsträngsbrott.
Tätjoniserande strålning (alfa) åstadkommer flera dubbelsträngsbrott. För att försvara
sig mot skadlig påverkan utifrån (strålning, kemikalier mm) har cellen utvecklat me-
kanismer som försöker reparera uppkomna skador. Enkelsträngsbrott repareras till
nära 100 % medan dubbelsträngsbrott repareras sämre. Reparationsprocessen pågår
upp till några minuter efter bestrålningen.
Om skadorna på DNA-molekylen leder till en bestående förändring i informationen i
cellkärnan kallar vi detta för mutation. Cellen lever då vidare men i förändrat skick.
Den kan t.ex. omvandlas till en cancercell. Troligen krävs sedan flera samverkande
faktorer för att denna första förändrade cell skall fortsätta att utvecklas till cancer hos
den drabbade individen. Man räknar med att den ursprungliga cancercellen måste
dela sig ca 30 gånger innan cancern upptäcks. Av den ensamma cellen har det då bli-
vit ca en miljard celler. Denna process tar år i anspråk. Mutationer som drabbar
könsceller ger inga symptom hos den bestrålade individen utan kan visa sig som
medfödda skador hos dennes barn, barnbarn etc i kommande generationer.
Om tillräckligt många jonisationer drabbar samma cell (d.v.s. den utsätts för tillräck-
ligt stor stråldos) kan detta leda till att cellen dör. Om många intilliggande celler dör
uppstår en vävnadsskada.

58
Stråldosbegrepp för riskbedömning
För bedömning av risker med joniserande strålning används olika dosbegrepp i olika
situationer.

Akuta effekter – absorberad dos

För att avgöra om akuta effekter skall uppstå är det i första hand den absorberade
dosen i en viss punkt på kroppen eller i ett organ som används. Man kan också
behöva ta hänsyn till strålningens RBE (relativa biologiska effektivitet) för den
aktuella bestrålningssituationen.

Sena effekter – ekvivalent, effektiv och kollektiv dos

För att uppskatta risker för sena effekter i enstaka organ används den ekvivalenta
dosen, som är den absorberade dosen multiplicerad med en viktfaktor för det aktuella
strålslaget. Viktfaktorn för röntgenstrålning är 1, ”1 Gy = 1 Sv”.
Med absorberad dos till ett organ menas den absorberade strålningsenergin i organet
dividerat med organets vikt.
Om alla organ i kroppen fått samma ekvivalenta dos, t ex 1 mSv, kan man lite slar-
vigt säga att personen utsatts för "stråldosen 1 mSv". Om däremot, som till exempel
vid en röntgenundersökning, olika delar av kroppen utsatts för mycket varierande
doser blir det mer komplicerat att beskriva den bestrålning personen utsatts för.
För att kunna beskriva en ojämn bestrålning av kroppen med hjälp av ett enda
dosvärde som kan användas för att bedöma vilka risker för sena effekter som är
förknippade med bestrålningen har ICRP infört begreppet effektiv dos. Den effektiva
dosen får man genom att först beräkna den ekvivalenta dosen till olika organ i
kroppen, sedan ta hänsyn till de olika organens strålkänslighet genom att multiplicera
med organviktfaktorer och slutligen summera de viktade bidragen från olika organ
till en effektiv dos.

Organviktfaktorer för beräkning av effektiv dos

Röd benmärg 0.12 Matstrupe 0.04
Tjocktarm 0.12 Sköldkörtel 0.04
Magsäck 0.12 Spottkörtlar 0,01
Lungor 0.12 Hjärna 0,01
Bröstkörtlar 0.12 Hud 0.01
Gonader 0.08 Benytor 0.01
Urinblåsa 0.04
Lever 0.04 Återstod* 0.12

* Till återstod räknas följande organ som tillsammans har fått viktfaktorn 0,12: Binjurar, övre
luftvägar, gallblåsa, hjärta, njurar, lymfkörtlar, muskler, munslemhinna, bukspottkörtel, prostata, tunn-
tarm, mjälte, bräss och livmoderhals.
Den effektiva dosen representerar dosen till en vuxen ”medelmänniska”. Modellen
utgår från en referensperson med storlek 70 kg / 170 cm och en noggrant beskriven
standardanatomi. Man tar ”medelvärdet” av anatomin för båda könen.

59
Man kan också beräkna effektiv dos för barn i olika storlekar – genom att ta hänsyn
till anatomiska skillnader mellan barn och vuxna
En påtaglig anatomisk skillnad mellan barn och vuxna, som har betydelse vid
beräkning av effektiv, dos är utbredningen av den aktiva röda benmärgen, ett av
riskorganen. I åldern 0-5 år finns den röda benmärgen fördelad i hela skelettet för att
sedan allt mera koncentreras till centralt skelett. I praktiken innebär detta t ex att
undersökningar av extremiteter ger ett större bidrag till effektiv dos för små barn än
för vuxna.
Fördelen med begreppet effektiv dos är att man kan jämföra strålriskerna t ex med
olika röntgen- och nukleärmedicinska undersökningar där de lokala stråldoserna för-
delas mycket olika i kroppen. Man kan också jämföra dosbidrag från undersökningar
med, till exempel, doser från naturlig bakgrundsstrålning om man vill få perspektiv
på olika dosuppgifter.
Dosgränser för helkroppsbestrålning av personal i strålningsarbete är angivna som
effektiva doser.
Effektiv dos är inte avsett att användas för bedömning av en enskild individs risk
orsakad av en viss bestrålning utan snarare för att jämföra doser från olika under-
sökningsmetoder, effekten av olika strålskyddsåtgärder mm i ett allmänt strål-
skyddsperspektiv. När man uppskattar strålrisker från medicinska undersökningar
måste man också ha med
Vid bedömning av risker för bestrålade befolkningsgrupper, t ex alla röntgenunder-
sökta patienter eller all personal som arbetar på röntgen, används begreppet
kollektivdos som är summan av alla personers effektiva doser. Kollektivdosen anges
i enheten manSv.

Dosrat, doshastighet, intensitet

Ibland vill man ange hur snabbt den absorberade eller ekvivalenta dosen ökar i ett
visst sammanhang, man talar då om dosrat eller doshastighet som anges i
dos/tidsenhet till exempel µGy/h eller mSv/år.
Exempel: Du befinner dig på en plats i ett röntgenrum där ett mätinstrument visar
dosraten 2 mSv/h under pågående arbete. Om du stannar där under en halvtimmes
bestrålning utsätts du för den ekvivalenta dosen 2 x 0,5 =1 mSv.
Inom försvar, räddningstjänst mm används beteckningen ”Intensitet”, och ett
mätinstrument som visar dosrat kallas då intensimeter.

60
Akuta strålningseffekter på människa
Akuta strålningseffekter d.v.s. effekter som märks inom några timmar eller dagar kan
bara uppstå vid relativt höga stråldoser, oftast flera tusen mGy. Dessa effekter beror
oftast på mer eller mindre omfattande celldöd och har i allmänhet ett väldefinierat
tröskelvärde d.v.s. det krävs att stråldosen överstiger ett visst värde för att effekten
överhuvudtaget skall uppstå. Om stråldosen ökas ytterligare utöver tröskelvärdet för-
värras skadan. Denna typ av strålningseffekt kallas också deterministisk ("säker-
ställd").

Tröskelvärden för några akuta strålningseffekter (latenstid)

Organ Dos mGy Effekt

Hela kroppen 250 Minskat antal lymfocyter i blod

1500 Illamående

3000 "Strålsjuka", 50 % överlevnadschans

Benmärg 500 Minskad nybildning av röda blodkroppar

4000 Stopp för nybildning av blodkroppar

Mag-tarm kanal 10000 Stopp för nybildning av tarmepitel

Hårbotten 3000 Tillfälligt håravfall

7000 Permanent håravfall
Ögonlins 4000 Linsgrumling

Gonader 150 Tillfällig sterilitet - män

650 Tillfällig sterilitet - kvinnor

3000 Permanent sterilitet - alla

Hud 2000 Minimal, övergående hudrodnad (timmar)

6000 Hudrodnad (10 dagar)
10000 - Vätskande reaktion, nekros (> 4 veckor)
Lungor 7000 Lunginflammation

För en ekvivalent dos till huden som är mindre än 2000 mGy fås alltså ingen omedel-
bart synlig strålningseffekt. Vid c:a 6000 mGy uppstår påtaglig hudrodnad. Om den
ekvivalenta dosen till huden överstiger 10000 mGy blir det vätskande brännblåsor
och svårläkta sår. Tidsangivelserna inom parentes anger tid mellan bestrålning och
effekt.
Bestrålning av äggstockar och testiklar kan leda till sterilitet. Att steriliteten kan vara
övergående beror för kvinnor på att ägg i olika stadier har olika strålkänslighet. De

61
ägg som "vilar" är okänsligare än de som står i tur att avsöndras. För män beror det
på att spermier ständigt nyproduceras om inte bildningsorganen skadats definitivt.
Tröskelvärdena i tabellen gäller om stråldosen erhålls som en engångsdos under kort
tid. Om bestrålningen pågår under längre tid eller uppdelad på flera tillfällen krävs
betydligt högre sammanlagda doser för att respektive effekter skall uppstå.
De stråldoser som krävs för akuta effekter är så höga att patienter som genomgått un-
dersökningar eller personal i rutinmässigt strålningsarbete normalt aldrig kommer att
drabbas.
På senare år har akuta effekter förekommit som biverkan efter så kallade interven-
tionsradiologiska procedurer. Sådana procedurer innebär behandling av sjukliga för-
ändringar, oftast i blodkärl, med hjälp av införda katetrar och röntgengenomlysning.
En vanlig sådan procedur är ballongvidgning av hjärtats kranskärl, PCI. Procedurer
där primärstrålningen har träffat samma hudparti under lång tid har i några fall lett till
att patienten fått av allvarliga hudskador. I något enstaka fall har också personal som
arbetet med interventionsradiologi under dåliga strålskyddsförhållanden drabbats av
katarakt.
Akuta strålningseffekter förekommer också som biverkan hos patienter som får strål-
behandling mot cancertumörer där frisk vävnad i tumörens närhet utsätts för höga
stråldoser.
I katastrofsituationer där personer blir utsatta för höga stråldoser till hela kroppen
gäller för helkroppsdoser under ca 1000 mGy att symptomen blir lindriga och i stort
sett består av en viss påverkan på blodbilden. I dosområdet upp till ca 3000 mGy till-
tar de tidiga symptomen på "strålsjuka" - illamående och kräkningar. Symptomen når
ett maximum efter ca 6 timmar och är övervunna efter några dagar. En kritisk period
för dessa personer inträffar sedan efter ca 3 veckor när benmärgsskadorna leder till
kraftlöshet, feber och en dramatisk sänkning av antalet vita blodkroppar som gör
dessa personer infektionskänsliga. Personer som utsatts för 3000 mGy till hela krop-
pen har ca 50 % chans att överleva. Vid helkroppsdoser över 5000 mGy är överlev-
nadschanserna små. Ett exempel där personer utsattes för stråldoser i detta område är
de brandmän som försökte släcka reaktorbranden i Tjernobyl 1986. Av dessa hade
200 fått helkroppsdoser inom området 1000 - 16000 mGy och hade symptom på
akuta strålningseffekter. Trettio av dessa dog av sina skador. Ett annat exempel är en
olycka i en japansk bränslefabrik (Tokaimura) 1999. Tre arbetare fick helkroppsdoser
i området 5000-20 000 mGy, två av dem dog av strålskador en tre och en sju
månader efter olyckan.

Sena strålningseffekter på människa

Strålningsinducerad cancer
Att joniserande strålning kan bidra till förekomsten av cancer i befolkningen har man
konstaterat i ett antal olika bestrålade befolkningsgrupper varav de överlevande efter
atombombningarna i Japan är den största. Där konstaterades ca 500 "extra" cancerfall
i en bestrålad grupp (215000) som jämfördes med en obestrålad kontrollgrupp. Man
kunde se ett samband mellan stråldosen och cancerrisken som innebar att de extra
cancerfallen framför allt drabbade de som fått de högsta doserna (500 mSv eller
högre). Man kunde också konstatera att risken att få strålningsinducerad cancer var

62
större för barn och unga individer än för medelålders och äldre. För de som fått
mindre än 100 mSv fann man inga extra cancerfall. Detta innebär troligen inte att de
saknades, utan snarare att de är så få jämfört med de normalt förekommande att de
inte kan "urskiljas". För de olika cancerformerna kunde man konstatera att det fanns
en latenstid (tid mellan bestrålning och konstaterad cancer) som var 2-50 år. Leukemi
hade den kortaste latenstiden. Man kunde också konstatera att vissa organ var mera
strålkänsliga (när det gällde cancer) än andra:
- benmärg
- bröstkörtlar
- lungor
- mag-tarmkanal
- sköldkörtel
Den modell för riskuppskattning som framkommit ur detta och andra material kan ut-
tryckas så här:
- Inget tröskelvärde finns för cancerrisken
- Cancerrisken ökar linjärt med den effektiva dosen d.v.s. dubbel dos innebär
dubbel risk o.s.v.
- För en medelålders individ innebär en effektiv dos på 1000 mSv en risk på 5 %
att få strålningsinducerad cancer. (Man säger att riskfaktorn är 5% / Sv.)
En effektiv dos på 1 mSv innebär alltså en risk på 0.005 %.
För barn och unga är riskfaktorn 2-3 gånger högre än för medelålders personer
medan riskfaktorn för de som är äldre avtar med stigande ålder.

Som jämförelse kan man använda den totala risken att dö i cancer inom de närmsta
30 levnadsåren som är beroende av personens ålder: för en 20-åring 1.4 %, för en 40-
åring 12 % och för en 60-åring 37%.
Riskbidraget från t ex en vanlig röntgenundersökning som ger en effektiv dos på 1
mSv är alltså 0.005 % dvs om patienten är 20 år ökar risken att dö i cancer under de
kommande 30 åren från 1.400 % till 1.405 %. Den samlade stråldosen från alla
röntgenundersökningar i Sverige under ett år motsvarar ca 200 extra cancerfall. Då
har man inte tagit hänsyn till att patienter har en annan åldersfördelning än normal-
befolkningen och också en annan förväntad livslängd.
Om man vill jämföra risken att dö i strålningsinducerad cancer med andra risker kan
man t ex visa att 1 mSv ger ungefär samma riskökning som att röka ett paket cigaret-
ter, åka bil 100 mil eller flygplan 300 mil.

Genetiska effekter
Med genetiska effekter menas sådana strålningseffekter på den bestrålade individens
könsceller som ger upphov till allvarligare medfödda skador hos avkomman (ärftliga
skador). I detta fall kan bestrålning av såväl fadern som modern leda till skador på
det blivande barnet. I ICRP Rapport 103 säger man att allting tyder på att risken för
genetiska skador är lägre än man tidigare trott. Man har uppskattat att 1000 mSv till
en individ innebär att risken för ärftliga skador under de två närmast följande genera-
tionerna är 0,2 %. Om man istället vill uppskatta risken för ärftliga skador i en större

63
grupp av människor kan man uttrycka samma riskuppskattning så här: Om kollektiv-
dosbidraget till en grupp människor är 500 000 mSv kommer detta att leda till 1 extra
fall av allvarlig ärftlig skada under de två närmast följande generationerna. Denna
riskuppskattning har inte kunnat styrkas genom direkta iakttagelser på människor
eftersom någon förhöjd frekvens av ärftliga skador hos bestrålade befolkningsgrupper
aldrig kunnat konstateras, trots omfattande forskning t.ex. på de överlevande efter
atombombningarna i Japan. Riskuppskattningen bygger istället på djurexperiment
och teoretiska överväganden.
När vi använder gonadskydd inom röntgendiagnostiken för att minska testesdosen på
yngre män är det alltså inte för att skydda den röntgade patienten utan för att skona
kommande generationer (barn, barnbarn … ) från effekter av skadade arvsanlag.

Strålningseffekter på foster
Foster är känsligare för joniserande strålning än barn och vuxna. Man har funnit att
bestrålning av gravida kvinnor ( i Hiroshima ) där fostret fick en stråldos i området
100 - 1000 mGy kunde leda till en medfödd missbildning hos barnet.
I rapport från ICRP, Publication 84, Pregnancy and Medical Radiation, 2000, sam-
manfattas kunskapsläget.
Om ett foster utsätts för doser över 100-200 mGy kan missbildningar, skador på cen-
trala nervsystemet, tillväxthämningar och fosterdöd förekomma. Typen och svårig-
hetsgraden av skadan beror på stråldosen och stadiet i graviditeten.
Bestrålning under graviditetens två första veckor leder troligen till spontan abort.
Under 3:e –25:e graviditetsveckan kan kroppsliga missbildningar uppkomma.
Under 8:e –25:e graviditetsveckan sker utvecklingen av storhjärnan och bestrålning
under denna period kan leda till mentala störningar hos barnet. Mest uttalad är effek-
ten under vecka 8-15. De undersökningar som gjorts av de barn i Hiroshima som
blivit bestrålade som foster visar att en fosterdos på 1000 mgy medför en sänkning av
intelligenskvoten med ca 30 IQ-enheter. Detta stämmer också överens med att 40 %
av de barn som fått doser på 1 Sv kunde bedömas som allvarligt mentalt efterblivna.
Det innebär samtidigt att förändringar av doser mindre än ca 100 mGy i praktiken är
omöjliga att upptäcka och saknar betydelse.
Under vecka 35 blir fostret färdigutvecklat och växer därefter i storlek. Inga miss-
bildningar kan längre åstadkommas.
Under hela fostertiden kan bestrålning ge upphov till en ökad risk för cancer. En för-
siktig uppskattning av risken ger en risk för dödlig cancer under de första 19 levnads-
åren på 0.006% / mSv eller 0,6% vid dosen 100 mSv. I många studier har lägre risker
observerats.
Den "normala" risken för graviditetsproblem, utan strålningsexponering, innefattar
minst 15% sannolikhet för spontan abort, 2-4 % sannolikhet för medfödd missbild-
ning, 4 % sannolikhet för intrauterin tillväxthämning och 8-10 % risk för ärftliga
sjukdomar. Risken för cancer (0-19 år) utan bestrålning är ca 0.3 %.

64
Tjernobyl, cancer och genetiska skador.
Efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki är kärnkraftolyckan i Tjernobyl den
händelse som har inneburit den mest omfattande bestrålningen av människor. Många
rapporter i media har handlat om en rad olika skadeformer hos personer i Ukraina,
Vitryssland och andra länder som satts i samband med strålningen från Tjernobyl-
olyckan 1986. Dessa samband har i de flesta fall inte kunnat fastställas när man gjort
en saklig granskning. I somliga fall kan man av strålningsbiologiska skäl utesluta
strålningen som orsak. I två fall är sambandet klart: Cirka 30 personer som deltog i
räddningsarbete vid reaktorn under olycksnatten dog av akuta strålskador och ett ökat
antal fall av sköldkörtelcancer hos barn som fick i sig stora mängder radioaktivt jod
(framför allt via mjölk) under de första dagarna efter olyckan. WHO har konstaterat
att det hittills (2006) rör sig om ca 4000 fall av sköldkörtelcancer bland 14 miljoner
barn och ungdomar i Ukraina och Vitryssland. Det finns också observationer av
ögonskador bland Tjernobylarbetare som tyder på att ögonlinsen kan påverkas av
lägre stråldoser än den dosgräns för ögonlins som gäller för närvarande. Om
observationerna bekräftas kan det leda till att dosgränsen för ögonlins kommer att
sänkas. Möjligen kan man, om man följer de mest utsatta befolkningsgrupperna i
flera decennier, statistiskt påvisa ökad förekomst även av andra canerformer. I övriga
nedfallsområden kommer den eventuella ökningen av antalet cancerfall (förutom
sköldkörtelcancern) troligen att bli för liten för att kunna konstateras i statistiken.
Man kan också förutse att vi här, liksom i fallet Hiroshima, inte kommer att kunna
påvisa några ärftliga skador i kommande generationer.
En utförlig sammanställning av de undersökningar som gjorts finns i en rapport från
världshälsoorganisationen (WHO), ”Health Effects of the Chernobyl Accident and
Special Health Care Programmes, 2006” som finns tillgänglig på WHO:s hemsida.

7. Allmänna strålskyddsprinciper

Historik
Sedan urminnes tider har det funnits strålning av olika slag i människans miljö:
• kosmisk strålning från världsrymden
• ultraviolett, synlig och infraröd strålning från solen
• strålning från radioaktiva ämnen i jordskorpan vi går på
• strålning från radioaktiva ämnen i luften vi andas och i maten vi äter.
Detta är naturliga strålkällor som har utsatt mänskligheten för en relativt konstant be-
strålning under mycket lång tid. Så småningom upptäcktes metoder att åstadkomma
strålning på konstgjord väg och till de första praktiska användningsområdena för
strålningen hörde sjukvården.
1895 upptäckte Conrad Röntgen ett slags, dittills okända, strålar som han kallade X-
strålar och som senare skulle kallas röntgenstrålar. Redan inom några månader hade
man prövat möjligheterna att använda strålningen både för att undersöka och be-

65
handla sjukdomar. Den avgörande egenskapen var strålningens förmåga att passera
genom mänskliga vävnader så att den dels kunde användas för att "genomlysa" olika
kroppsdelar för att avslöja sjukliga förändringar och främmande föremål, dels kunde
användas för att förstöra tumörer även på ett visst djup inuti kroppen.
Det var inom medicinen som man fick de första erfarenheterna av vilka risker strål-
ningsanvändningen kunde innebära. Många av de första pionjärerna utsatte sig själva
för strålningen i stor omfattning och fick så småningom skador av detta i form av
hudskador och cancer. Redan på 1920-talet hade man en viss uppfattning om strål-
ningens risker och man började arbetet med att minska strålriskerna för människor
samtidigt som man utnyttjade strålningens fördelar.
Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) bildades i Stockholm 1928 som en
oberoende sammanslutning av forskare. En av grundarna var Rolf Sievert från
Sverige. Redan 1928 skrev kommissionen de första strålskyddsrekommendationerna
som sedan skulle komma att revideras ett antal gångar allt eftersom kunskaperna
växte. År 1958 kom en skrift som kallades ICRP Publication 1 som innehöll strål-
skyddsrekommendationer baserade bland annat på de undersökningar som man
gjorde av de strålningsdrabbade efter atombombningarna i Japan. Dessa och andra
undersökningar av strålningens verkningar har fortsatt och givit upphov till en lång
rad ICRP-publikationer. Uppdaterade allmänna rekommendationer kom 1966, 1976
och 1990 samt nu senast 2007 i publikation nr 103. Senaste upplagan av ICRP:s all-
männa rekommendationer om risker, strålskyddsprinciper, dosgränser mm gick ige-
nom ett omfattande internationellt remissförfarande via Internet, där alla kunde
lämna synpunkter på riskvärdering och strålskyddsrekommendationer. Numera består
ICRP av cirka 100 strålskyddsforskare från hela världen som analyserar och samman-
fattar kunskapsläget om strålningens risker och formulerar rekommendationer för
strålskyddet. ICRP:s publikationer har sedan länge legat till grund för lagstiftning och
praktiskt strålskyddsarbete i stora delar av världen.
Parallellt med ICRP arbetar bl a FN:s vetenskapliga strålningskommitte, UNSCEAR,
och USA:s regerings forskningskommitté BEIR med sammanställningar och utvärde-
ring av de undersökningar som görs av hur strålningen påverkar människor och
miljö.
Internationella atomenergikommissionen, IAEA, bedriver strålskyddsforskning och
ger ut handböcker och regelverk för strålskyddsarbete, även inom sjukvården.
För uppföljningen av konsekvenserna av Tjernobylolyckan har FN grundat ett
”Chernobyl Forum” där de drabbade länderna, IAEA, WHO mfl ingår.
I Sverige är det Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM (före 2008-07-01, Statens strål-
skyddsinstitut, SSI och Kärnkraftsinspektionen, SKI) i Stockholm som är tillsyns-
myndighet för verksamheter med strålning, till exempel röntgendiagnostik och kärn-
kraft. SSM ger tillstånd för strålningsverksamhet och ger ut föreskrifter på strål-
skyddsområdet. I och med Sveriges inträde i EU styrs den svenska strålskyddslag-
stiftningen av de direktiv som utfärdas av EU-organet EURATOM och som svenska
myndigheter är skyldiga att omsätta till svenska lagar och föreskrifter.
Genom att allt sedan 1920-talet systematiskt studera strålningens inverkan på levande
varelser, speciellt människan, har man ett omfattande kunskaps- och erfarenhetsmate-
rial som bas för riskbedömningar och strålskyddsföreskrifter. Mer än åttio år av strål-
skyddsarbete har lett till att vi idag inom sjukvården har utrustning och arbetsmetoder

66
som, om de utnyttjas på rätt sätt, gör att vi kan dra nytta av strålningens fördelar sam-
tidigt som riskerna för personal och patienter i allmänhet är små. För att även i fort-
sättningen kunna upprätthålla bra strålskyddsförhållanden, även när nya metoder in-
förs, är goda kunskaper i strålskydd hos personalen den viktigaste förutsättningen. I
föreskrifterna för verksamhet med strålning, t ex röntgendiagnostik, som svenska
strålskyddsmyndigheter utfärdar är kravet på kontinuerlig personalutbildning mycket
tydligt formulerat.
På senare tid har behovet av strålskyddskunnig personal i sjukvården aktualiserats i
ett annat sammanhang, nämligen när befolkningsgrupper utsätts för strålning t.ex. på
grund av katastrofer i kärnkraftverk. Erfarenheterna efter Tjernobylkatastrofen visade
att informationsbehovet hos allmänheten var mycket stort och att det var till sjukvår-
den man vände sig med oroliga frågor. I en tänkbar framtida situation, där t.ex. radio-
aktiva ämnen spridits ut i omgivningen med hjälp av en ”smutsig bomb”, kan sjuk-
vårdens insatser komma att bestå i allt från att ge panikslagna, men oskadade männi-
skor, ”well worried”, lugnande besked till att ta hand om skadade och radioaktivt
kontaminerade patienter. Även i denna situation är det personalens grundkunskaper
om strålning och strålskydd som är den viktigaste förutsättningen för att sjukvården
skall fungera bra.

Röntgenanvändning i sjukvården
I svensk sjukvård utförs c:a 5 miljoner röntgenundersökningar varje år, därtill kom-
mer c:a 3 miljoner inom tandvården. Detta innebär att en stor del av stråldosen till
Sveriges befolkning, utöver bidraget från naturlig strålning och radon i bostäder,
kommer från medicinsk diagnostik, där röntgendiagnostik står för huvuddelen.

Effektiv dos, mSv/år

Dosbidrag till svenska befolkningen från olika källor (SSI-Rapport 2007:2)

Utslaget över hela befolkningen räknar man med ett bidrag från medicinsk diagnostik
på c:a 0.9 mSv per person och år. Den sammanräknade ”biverkan” av bestrålningen
vid dessa undersökningar innebär ca 200 extra cancerfall hos patienterna. SSM anger
patientstråldoser i röntgendiagnostik som ett av de områden där ytterligare strål-
skyddsinsatser är motiverade. Man har kunnat konstatera att stråldoserna vid samma
undersökningstyp, är mycket varierande beroende på olikheter i utrustning och

67
undersökningsteknik på olika sjukhus. Antalet och kollektiva patientdoser från olika
undersökningstyper framgår av figurerna nedan.

Medicinska röntgenundersökningar i Sverige 2005 (SSI-rapport 2008:3)

Fördelning av kollektiva patientdoser. (SSI-rapport 2008:3)

Några tendenser inom röntgendiagnostiken som har betydelse för patient- och perso-
nalstråldoserna kan förtjäna att nämnas. Röntgenverksamheterna i industriländerna
har de senaste åren i rask takt övergått från bildtagning på röntgenfilm till olika ”di-
gitala” bilddetektorer. Väl utnyttjad kan den digitala tekniken ge vinster vad gäller
stråldoser till patienterna, på olika sätt. Risken för att bilder måste tas om på grund av
felexponering minskar – eftersom bilder kan efterbearbetas. Samtidigt ger inte de di-
gitala metoderna lika tydliga signaler om en onödigt hög stråldos. En överexponerad
film blev svart och oanvändbar – den digitala bilddetektorn ”sväljer” relativt höga
doser och presenterar en bra bild ändå. Avancerade datasystem i kombination med
kraftfulla röntengeneratorer gör det tekniskt möjligt och kanske "inbjuder till" att
göra undersökningar med ett mycket stort antal röntgenexponeringar under kort tid.
Detta är till exempel fallet för många datortomografer och angiografiutrustningar.
Det är också lätt att kassera misslyckade bilder med ett musklick – i den filmbaserade
världen växte högen med kasserade filmer på ett mera påtagligt sätt.
Datortomografi är idag en väl etablerad och mycket utnyttjad specialitet inom radio-
login. I takt med att nya generationer datortomografer med bättre prestanda och nya

68
möjligheter tas fram ökar användningen. Förbättringarna består främst i högre pre-
standa på röntgenrör, generatorer och bearbetningsdatorer samt t ex spiraltomografi,
multisliceteknik och dubbla röntgenrör. Detta har givit förutsättningar för att, på rim-
lig tid, göra undersökningar med flera snitt per patient än förut och i fallet datorto-
mografi har den tekniska utvecklingen lett till större diagnostiskt utbyte av undersök-
ningarna med oförändrade eller högre patientstråldoser.
Strålsäkerhetsmyndigheten har följt utvecklingen med speciell uppmärksamhet sedan
1991. Då var antalet tomografer i Sverige 89 och antalet undersökningar ca 200 000 /
år. År 2005 var antalet tomografer 161 och antalet undersökningar 650 000. Den
största ökningen står undersökningar i bålen för. Samma tendens finns rapporterad
från andra länder.
Datortomografi är, jämfört med konventionell teknik, en relativt dosbelastande
undersökningsmetod. En lungundersökning med datortomografi ger t ex 10-100
gånger så hög patientdos som en konventionell lungröntgenundersökning. Trots att
datortomografiundersökningarna fortfarande utgör en liten andel av alla undersök-
ningar (12 %), står de för en avsevärd andel (ca 60%) av den samlade patientstråldo-
sen från röntgendiagnostik. Det finns alltså all anledning att granska både datortomo-
grafer, metoder och rutiner för remittering till datortomografi ur strålskyddssynpunkt.
En annan tendens är att röntgengenomlysning och bildtagning är en del av olika be-
handlingsmetoder som ofta ersätter mer omfattande kirurgiska ingrepp. Exempel på
sådana är att, genom kateterinläggning vidga förträngningar i hjärtats kranskärl (PCI)
och göra ingrepp i hjärtats retledningssystem för att bota "hjärtklappning". Andra ex-
empel är kateterburna ingrepp i bukorganens blodkärl, gallvägar mm. Dessa ingrepp
kräver ofta omfattande användning av röntgengenomlysning vilket kan leda till jäm-
förelsevis höga patient- och personalstråldoser. Hudskador av röntgenstrålning hos
patienter finns dokumenterade i några fall.
En tredje tendens är att alltmer röntgengenomlysning används utanför röntgenavdel-
ningarna, på operationsavdelningar och laboratorier, och att den röntgenutrustning
som används ( framför allt så kallade C-bågar) blir alltmer avancerade. Numera
byggs också allt fler så kallade ”hybridsalar” där fullskalig röntgenutrustning installe-
ras i en komplett operationssal med möjligheter till genomlysning och bildtagning
vid olika kombinationer av öppen kirurgi och kateterburna ingrepp med möjligheter
till narkos för patienten.

Strålskyddets grundregler
Internationella strålskyddskommissionen (ICRP) har formulerat tre grundläggande
principer som skall tillämpas då man tar ställning till planerade verksamheter med
strålning: Berättigande, optimering av skyddsinsatser och dosgränser för individer.
Principerna finns också inskrivna i Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrift SSMFS
2008:51.
I bestrålningssituationer som inte är planerad verksamhet, till exempel
räddningsarbete vid strålningsolyckor med utspridda radioaktiva ämnen, kan man
inte tillämpa dessa principer utan andra regler tar över.

Berättigandeprincipen

69
För varje verksamhet som innebär bestrålning av människor måste man till att börja
med visa att det finns en nytta med bestrålningen och att riskerna med bestrålningen
vägs upp av en fördel som inte kan nås på ett annat, riskfriare, sätt – man säger då att
bestrålningen är berättigad. Det är t.ex. inte berättigat att tillverka radioaktiva leksa-
ker, att prova ut skor i röntgengenomlysning eller att behandla födelsemärken eller
inflammationer med strålning (allt detta har förekommit) därför att det idag finns
alternativ som inte innebär bestrålning av människor. Det skulle inte heller kunna
anses berättigat att rutinmässigt röntgenundersöka alla gravida för att bedöma foster-
utvecklingen när det finns en metod, ultraljud, som inte innebär några kända risker
för fostret. De allra flesta radiologiska undersökningar som sker på goda medicinska
indikationer är dock berättigade, eftersom nyttan för patienten normalt vida över-
stiger den lilla risk en undersökning innebär. Det finns dock en diskussion om att
vissa doskrävande röntgenundersökningar (främst CT) kanske används för okritiskt
när det skulle finnas alternativ som innebar lägre stråldoser.
Strålbehandling används numera enbart mot livshotande tumörsjukdomar där man
kan tänkas acceptera vissa strålningsbiverkningar för att kunna genomföra
behandlingen.
I allmänhet kan man säga att man vid bedömning av olika företeelser som innebär att
människor utsätts för bestrålning gör en helhetsbedömning av nytta och risker med
företeelsen och därefter avgör om strålningsanvändningen är acceptabel eller inte
eller med ett annat ord: bestrålningen är berättigad . Det finns alltså inte någon risk-
nivå som är generellt ”acceptabel” oavsett vilken verksamhet som ger upphov till be-
strålningen.
Inom röntgendiagnostiken kan man (ICRP 103) urskilja tre nivåer av berättigande-
bedömning:

Den generella nivån Användning av strålning för röntgendiagnostik anses i all-

mänhet berättigad.
Metodnivån Är det berättigat att använda röntgenstrålning för en viss
undersökningsmetod vid en viss medicinsk frågeställning?
Den individuella nivån Är det berättigat att utföra en viss röntgenundersökning på
en viss patient i en viss situation?

Optimeringsprincipen
Optimeringsprincipen innebär att sedan väl en viss strålningsanvändning bedömts
som berättigad skall stråldoser till människor i varje situation skall hållas så låga som
det rimligen är möjligt med hänsyn till sociala och ekonomiska faktorer. Ibland
används den engelska förkortningen ALARA = As Low As Reasonably Achievable.
Detta betyder alltså att det finns en gräns när det inte längre "är rimligt" att satsa tid,
pengar eller utrustning för att ytterligare sänka stråldoserna eftersom kostnaderna blir
för stora i förhållande till de vinster man gör. Det kan också tänkas att strålskydds-
insatserna till slut leder till att nya faror introduceras t.ex. tunga lyft etc. Det är då
bättre att satsa resurser inom något annat område där de gör större nytta. När man
värderar vilka vinster olika strålskyddsinsatser medför, använder man ofta reduktion
av kollektivdosen till de bestrålade (arbetslaget etc) som ett mått på dosvinsten. De

70
nordiska strålskyddsmyndigheterna angav 1990 att det kan vara rimligt att satsa upp
till 1 000 000 kronor/manSv för att åstadkomma en minskning av kollektivdosen i en
viss verksamhet.

Dosgränsprincipen
Man brukar indela planerad strålningsexponering av människor i tre kategorier:
yrkesmässig exponering, exponering av allmänheten och exponering vid medicinsk
undersökning eller behandling. Dosgränser tillämpas för yrkesverksamma och
allmänhet men inte för patienter eller anhöriga som, utanför sitt yrke, hjälper och
stödjer patienter. Dosgränser gäller inte heller för specialfallet frivilliga forsknings-
personer.
En dosgräns är en övre begränsning för bestrålning av en individ. Dosgränser sätts så
att bestrålning över dosgränsen skulle leda till oacceptabla risker för den bestrålade.
Upprepad bestrålning strax under dosgränsen kan möjligen tolereras men är inte
önskvärd.
Dosgränser kan sättas med tanke på två olika typer av strålningseffekter - akuta och
sena effekter. När det gäller akuta effekter, som ju har ett definierat tröskelvärde, kan
dosgränsen sättas så att effekten aldrig uppstår om inte gränsen överskrids. Dosgrän-
ser för helkroppsbestrålning (angivna som effektiv dos) är däremot inte en gräns
mellan farligt och ofarligt utan att betrakta som gränsen för den risk man inte längre
kan acceptera vid strålningsexponering. Någon klar gräns kan ju inte sättas eftersom
man räknar med att även mycket små stråldoser bidrar till risken för sena
strålningseffekter.
Dosgränser finns för arbete i strålningsmiljö och för stråldoser till allmänheten från
samhällets verksamheter, till exempel kärnkraft. För undersökning och behandling av
patienter med hjälp av strålning finns inga dosgränser.

Strålningsexponering av allmänheten
Som ”allmänhet” räknas man när man inte deltar i arbete med strålning och inte är
patient som undersöks eller behandlas med strålning. Inte heller anhöriga som utsätts
för strålning om man hjälper någon vid undersökning eller behandling räknas till
allmänheten vid dessa tillfällen.
Exempel på ”allmänhet” i sjukvårdssituationer är personer på ett sjukhus som går i
korridoren utanför röntgenavdelningen eller patienter som ligger på en flerbäddssal
på en IVA-avdelning där patienten bredvid blir röntgenundersökt.
Andra exempel är personer ”på stan” som sitter bredvid en person som varit på sjuk-
hus och blivit undersökt med ett radioaktivt ämne som fortfarande finns kvar i krop-
pen eller personer som drabbas av de utsläpp av radioaktiva ämnen som görs från ett
kärnkraftverk under normala förhållanden.
Eftersom allmänheten består av personer i alla åldrar (inklusive ofödda barn) och häl-
sotillstånd måste strålskyddet garantera att alla dessa kategorier får ett tillräckligt
skydd och dosgränsen sätts med tanke på de känsligaste. En övergripande dosgräns
för bestrålning av allmänheten från samhällets verksamheter med strålning är satt till
1 mSv/år. Dessutom har vissa verksamheter fått ytterligare begränsningar, så att de
inte kan inteckna hela ”utrymmet”. Kärnkraftens normaldriftsutsläpp får som mest

71
bidra med 0,1 mSv/år till den mest utsatta gruppen och strålning från sjukvårdens
lokaler med strålningsverksamhet har fått samma begränsning.

Katastrofsituationer – åtgärdsnivåer mm
I oplanerade situationer där man inte kan kontrollera källan till bestrålningen, t.ex.
kärnkraftverkshaverier eller terroristattacker med radioaktiva ämnen, kan man inte
använda samma strålskyddsprinciper som vid planerad verksamhet. I stället används
åtgärdsnivåer för olika skyddsinsatser som t ex utdelning av jodtabletter, sanering,
kassering av kontaminerade livsmedel, evakuering av gravida etc. Det innebär att
man sätter in respektive åtgärder när man kan förvänta sig att stråldosen till
människor kommer att överstiga vissa värden. Åtgärdsnivåerna bestäms med tanke
på den totala situationen vid den aktuella tidpunkten, vilka sociala och ekonomiska
konsekvenser olika åtgärder får och vilka nya risker man eventuellt kan införa. Som
ett exempel på sådana nya risker brukar man ta det trafikkaos som kan uppstå om på
kort tid försöker utrymma ett större område. Tänkbara nivåer t ex för utrymning kan
vara 10 mSv för gravida och 50 mSv för övriga.
Även sjukvården skulle kunna bli tvungen att införa åtgärdsnivåer om till exempel ett
stort antal radioaktivt kontaminerade personer kommer till en akutmottagning efter
en olycka med radioaktiva ämnen. Dosgränser för personal inom planerad
verksamhet gäller inte för insatspersonal vid räddningsarbete i katastrofsituationer.

8. Strålskyddsprinciper inom röntgendiagnostik

Röntgenundersökning av patienter
Den grundläggande strålskyddsprincipen inom röntgendiagnostiken är att enbart göra
undersökningar som är väl motiverade på kliniska grunder, som en del i den enskilde
patientens utredning eller behandling. Undersökningar som inte förväntas ha någon
betydelse för patientens fortsatta behandling skall normalt inte utföras. Den första
strålskyddsbedömningen görs alltså när en patientansvarig läkare överväger att skriva
en remiss till en röntgenundersökning.
För patienter som undersöks med hjälp av strålning gäller ingen dosgräns, varken för
den enskilda undersökningen eller för den sammanlagda stråldosen under ett år eller
en hel livstid. I varje enskilt fall får betydelsen för patientens fortsatta behandling
ställas mot risken med den planerade undersökningen. Man kan alltså lite tillspetsat
ställa frågan: Vilket är farligast för patienten, att genomföra den planerade under-
sökningen eller att avstå och därmed gå miste om den information undersökningen
skulle ha givit.
Enligt ICRP:s linjära riskmodell bedöms riskbidraget (sena effekter) från en viss be-
strålning vara proportionell mot dosbidraget, oavsett tidigare bestrålning. Detta inne-
bär ju att man inte behöver ta hänsyn till tidigare undersökningar när man överväger
att göra ytterligare en undersökning. Resonemanget ”…nu har vi röntgat patienten så
många gånger att vi inte kan göra fler undersökningar…” är alltså inte relevant ur
strålskyddssynpunkt. Ibland finns det ju även andra risker än strålrisken som kan
påverka bedömningen.

72
När väl ställningstagandet är gjort att undersökningen är väl motiverad återstår att ge-
nomföra den på bästa sätt så att bilderna ger den önskade informationen med lägsta
möjliga stråldos till patient och personal. Två faktorer avgör hur man lyckas med
detta - röntgenutrustningens tekniska standard och personalens kunskaper om hur
man bäst utnyttjar utrustningens möjligheter.

Röntgenundersökning och graviditet

Ett specialfall är undersökningar av bäcken-bukregionen på kvinnor i fertil ålder (15-
45 år) där speciell hänsyn måste tas till en eventuell graviditet. Man försöker undvika
att röntga under pågående graviditet genom att tillfråga kvinnan vid undersöknings-
tillfället. Undersökningar som inte är akuta skjuts upp om kvinnan är gravid eller inte
kan utesluta graviditet. Akuta undersökningar genomförs med särskild hänsyn till att
fosterdosen skall bli så liten som möjligt.
Om en röntgenundersökt kvinna i efterhand visar sig ha varit gravid vid undersök-
ningen bör en uppskattning av fosterdosen göras av sjukhusfysiker och radiolog i
samarbete. Radiologen avgör vilka bilder som innefattar fostret och sjukhusfysikern
uppskattar fosterdosen utgående från mätningar och/eller beräkningar. Avgörande för
fosterdosen är om fostret funnits med på bilderna eller ej.

Undersökning Fosterdos, mSv

Konventionella röntgenundersökningar
Lungor, extremiteter, skalle < 0,1
Ländrygg, buköversikt, kolon 1-20

Datortomografiundersökningar
Hjärna, extremiteter < 0,1
Thorax <1
Buk, bäcken 10-40

Interventionsprocedurer
Huvud, thorax, extremiteter <1
Buk, bäcken 10-100

Vid ställningstagande till abort efter en röntgenundersökning av en gravid patient kan

råden i ICRP-rapport 84 användas. Där sägs att fosterdoser under 100 mSv inte ger
någon anledning till abort med hänsyn till strålriskerna. Vid högre doser får man göra
individuella bedömningar.

Hälsoundersökning med röntgenmetoder

Hälsoundersökningar, så kallad screening, med strålningsmetoder får bara genom-
föras efter särskilt tillstånd från Strålsäkerhetsmyndigheten. Med hälsoundersökning
menas att man undersöker stora befolkningsgrupper med avsikten att tidigt upptäcka

73
tecken på någon specifik sjukdom hos personer som ännu inte fått symptom för att
kunna behandla tidigt och med gott resultat. Det innebär att man bestrålar ett stort
antal friska personer i jakten på ett fåtal sjuka. Den samlade befolkningsnyttan med
tidig behandling får vägas mot den strålrisk det innebär för dem som befinns friska
vid undersökningen. Dessutom tillkommer synpunkter som att patienter kanske kun-
nat leva länge med en ”tyst” tumör som upptäcks med hälsoundersökningen, att man
kan få ”bifynd” vid hälsoundersökningen, det vill säga man hittar sjukdomar som
man inte letade efter och som personen inte visste om. I Sverige är för närvarande
mammografi den enda hälsoundersökningen med strålning. I andra länder förekom-
mer screening med avseende på lungcancer (CT), koloncancer (CT, så kallad ”virtu-
ell koloskopi”) och kranskärlssjukdom (CT-angio).
Historiskt har hälsoundersökning med avseende på lungtuberkulos, så kallad skärm-
bildsundersökning, haft stor betydelse. Skärmbildsmetoden innebar att röntgenexpo-
neringen gjordes med en fluorescensskärm som bilddetektor. Samtidigt som denna
lyses upp av röntgenexponeringen togs ett svart-vitt foto av skärmen. Stråldosen var
betydligt högre än för en vanlig lungröntgenundersökning. ”Röntgenbilden” blev ca
10x 10 cm stor och hade inte samma kvalitet som en fullskalig lungröntgenbild men
var mycket billigare och lämpade sig för massundersökning, även av skolbarn.
Skärmbildmetoden slutade användas i Sverige på 1970-talet.

Röntgenundersökning av frivilliga forskningspersoner.

Frivilliga forskningspersoner kan under vissa förutsättningar utsättas för strålning i
forskningssyfte. Tillstånd krävs av Regional etikprövningsnämnd och lokal strål-
skyddskommitté som bedömer om forskningsprojektet kan väntas ge tillräckligt ut-
byte av nya vetenskapliga fakta för att motivera den stråldos forskningspersonerna
utsätts för. Sådant tillstånd krävs alltid om inte bestrålningen är direkt motiverad av
medicinsk behandling av den aktuella individens sjukdom. Det är till exempel inte
tillåtet att ta dubbla bilder vid en röntgenundersökning för att jämföra bildkvaliteten
med två olika inställningar utan att etikprövningsnämnd och strålskyddskommitté har
givit sitt godkännande och den enskilde personen tillfrågats och fått möjlighet att fritt
välja om hon/han vill ställa upp. Forskningspersonerna kan vara såväl patienter som
friska personer. Ju högre stråldoserna är, desto större är kravet på motivering och
vetenskapligt värde. I ICRP Publikation 62 finns vägledning vid bedömning av olika
projekt i form av en kategoriindelning med avseende på effektiv dos och motsva-
rande förväntad samhällsnytta i ”godkända” projekt.

Kategori Effektiv dos, mSv Förväntad samhällsnytta

I < 0,1 Ökad kunskap
IIa 0,1-1 Ökad kunskap som leder till förbättrad hälsa
IIb 1-10 Ökad kunskap som har till direkt syfte att förebygga
eller bota sjukdomar
III 10-100 Ökad kunskap som är direkt relaterad till livräd-
dande sjukvård eller till lindring av allvarliga sjuk-
domar

74
Röntgenundersökning i rättsliga och försäkringstekniska
sammanhang
Röntgenundersökningar för att lokalisera främmande föremål får utföras om det finns
misstanke om brott och kroppsbesiktning får utföras enligt brottsbalken. Röntgen
undersökningar för att verifiera skador av misshandel får göras om det kan vara till
nytta för personen. Röntgenundersökningar i försäkringstekniska sammanhang, t ex
friskintyg, får göras om den berörda personen medverkar frivilligt.

Strålningsexponering av personer i arbete med strålning.

När det gäller personer i strålningsarbete tar man hänsyn till att dessa är friska, vuxna
personer, det vill säga att särskilt känsliga grupper som till exempel barn och sjuka
inte ingår. Detta visar sig t ex i beräknade riskfaktorer för cancer som är 5% /Sv för
allmänheten men 4% / Sv för yrkesverksamma.
De dosgränser för yrkesexponering som nu gäller är satta så att om man arbetar ett
helt yrkesliv i strålningsverksamhet och varje år utsätts för stråldoser i närheten av
dosgränsen kommer man att hamna på en yrkesrisk i nivå med vad man kan finna
som mest i vanlig industri. För gravida kvinnor i strålningsarbete finns speciella
regler som i stort sett ger deras foster samma skydd som gäller för allmänheten.

75
9. Svensk strålskyddslagstiftning
År 2008 slogs myndigheterna SSI (Strålskyddsinstitutet) och SKI (Kärnkrafts-
inspektionen) samman till den nya myndigheten SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten,
som är den nya tillsynsmyndighet för alla strålningsverksamheter i Sverige
Grunden för svensk strålskyddslagstiftning är den strålskyddslag och strålskydds-
förordning som stiftades 1988. Med hänvisning till strålskyddslagen och
förordningen har sedan Strålsäkerhetsmyndigheten utfärdat ett stort antal detaljföre-
skrifter på olika områden. Här presenteras grunddragen i strålskyddslagen samt de
övriga föreskrifter, rekommendationer mm som berör sjukvårdens röntgenverksam-
heter. Svensk strålskyddslagstiftning är en anpassad tillämpning av två EU-direktiv
på strålskyddsområdet: ”Basic Safety Standards” som avhandlar personalstrålskydd
vid arbete med strålning och ”Patientdirektivet” som avhandlar strålskydd för pati-
enter vid undersökning och behandling med joniserande strålning. Sammanlagt finns
det ca 20 strålskyddsföreskrifter som på ett eller annat sätt berör röntgendiagnostiken.
Under år 2000 infördes två nya föreskrifter som direkt berör röntgendiagnostiken. En
föreskrift är övergripande för all medicinsk bestrålning och denna har kompletterats
med en som speciellt avser röntgendiagnostik. Föreskriften befäster i stort gällande
praxis i Sverige men ger en mer detaljerad beskrivning av ansvar och arbetsuppgifter
för remitterande läkare, radiologisk ledningsfunktion, sjukhusfysiker m fl.
I samband med bildandet av den nya myndigheten fick föreskrifterna nya
beteckningar SSI FS… blev SSMFS 2008:… Innehållet är i stort oförändrat – några
föreskrifter har slagits samman och mindre ändringar har gjorts.
Aktuella lagtexter på strålskyddsområdet kan hämtas via Strålsäkerhetsmyndighetens
hemsida:www.stralsakerhetsmyndigheten.se /forfattning/ForfattLista.html

Allmänna strålskyddsföreskrifter
Dessa bestämmelser är gemensamma för alla strålningsverksamheter i samhället.

SFS 1988:220 Strålskyddslag,

SFS 1988:293 Strålskyddsförordning

Syftet med att lagen är att "människor, djur och miljö skall skyddas mot skadlig
inverkan av såväl joniserande som icke-joniserande strålning." I lagen stadgas bl a:
- att den som bedriver radiologisk verksamhet ansvarar för att säkerhetsbestäm-
melser finns och efterlevs, att rätt skyddsutrustning finns och används samt att
personalen har tillräcklig utbildning och information för att ingen skall skadas
av strålningen.
- att den som är sysselsatt i verksamhet med strålning skall använda de skyddsan-
ordningar som behövs för att strålskyddet skall fungera tillfredsställande.

76
- att man måste ha fyllt 16 år för att få sysselsättas i arbete med joniserande strål-
ning och att man skall genomgå särskild läkarundersökning.

- att tillstånd från strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) krävs bl a för att bedriva

radiologisk verksamhet samt inneha röntgenutrustning och radioaktiva ämnen.
- att anmälan skall göras till strålskyddsmyndigheten om det finns anledning att
misstänka att någon skadats av joniserande strålning eller om det inträffar något
missöde eller tillbud som har betydelse ur strålskyddssynpunkt.

SSMFS 2008:51 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om

grundläggande bestämmelser för skydd av arbetstagare och all-
mänhet vid verksamhet med joniserande strålning;
I lagen föreskrivs inledningsvis att de tre grundprinciper som ICRP anger för verk-
samhet med strålning skall gälla.
Den som bedriver verksamhet med strålning ska se till att
2. verksamheten är berättigad, det vill säga att den medför en nytta som är större
än den beräknade skada som strålningen medför.
3. strålskyddet är optimerat, det vill säga att varje bestrålning av personer
begränsas så långt det är möjligt med hänsyn till ekonomiska och sociala
faktorer.
4. ingen dosgräns överskrids

Lagens tillämpningsområde begränsas genom att man anger ett antal kategorier som
dosgränserna inte gäller för:
1. Patienter som undersöks eller behandlas med hjälp av strålning
2. Anhöriga som stödjer personer vid undersökning eller behandling
3. Personer som frivilligt deltar som forskningspersoner i vetenskapliga försök.

Dosgränser för personer i verksamhet med joniserande strålning

Dosgränsen är ett högsta dosvärde som inte får överskridas.
För att utesluta risken för akuta effekter:
Dosgräns för ögonlins (ekvivalent dos): 150 mSv/år
Dosgräns för hud, extremiteter (ekvivalent dos): 500 mSv/år
För att begränsa risken för sena effekter:
Dosgräns för hela kroppen (effektiv dos): 50 mSv/år
Dessutom gäller att den ackumulerade effektiva dosen under fem på
varandra följande år ej får överstiga 100 mSv.
För att begränsa risken för fosterskador:

77
 Kvinnor som är gravida har rätt till omplacering till ett arbete som inte är
förenat med joniserande strålning.

För gravida kvinnor som inte omplaceras skall arbetet planeras så att ”den
ekvivalenta dosen till fostret blir så liten som rimligen är möjligt och så
att det är osannolikt att dosen till fostret överstiger 1 mSv under återsto-
den av graviditeten, sedan denna konstaterats”

Dosgränser för elever i åldern 16-18 år som använder strålkällor i sin utbild-
ning
Effektiv dos 6 mSv/år
Linsdos 50 mSv/år
Huddos, extremitetsdos 150 mSv/år
Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten får PRYO- och PRAO-elever m fl som är yngre än
16 år får endast vistas vid röntgenutrustning under uppsikt och med avslagna appa-
rater.

Dosgränser vid bestrålning i nödlägen

Vid räddningsarbete i nödlägen gäller dosgränserna i denna föreskrift. Kvinnor i fertil
ålder får endast delta i sådant arbete om de själva kan utesluta att de är gravida. Om
dosen beräknas överskrida 50 mSv effektiv dos får endast ”frivilliga” delta i arbetet.
Insatser som kan medföra doser över 100 mSv får endast utföras i livräddande syfte
av personer med goda kunskaper om insatsens risker.
Bestämmelsen om ”frivilliga” insatser grundar sig på internationella regler, bland
anat från ICRP och IAEA: ”Frivilliga” insatser i riskfyllda situationer förekommer
knappast inom svensk räddningstjänst och ”frivilliga” ur allmänheten tillåts normalt
inte att delta i riskfyllt räddningsarbete.

Dosgränser för allmänheten

För att begränsa planerad bestrålning från samhällets verksamheter gäller att summan
av dosbidragen från olika verksamheter inte får överstiga 1 mSv/år, effektiv dos.
Vissa verksamheter kan begränsas separat:
- normaldriftutsläppen av radioaktiva ämnen från ett kärnkraftverk får
inte ge mer än 0,1 mSv/år till de mest utsatta individerna nära verket.
- en medicinsk strålningsverksamhet (t ex röntgendiagnostik får inte ut-
sätta personer i omgivningen för mer än 0,1 mSv/år.

I ICRP:s rekommendationer kallas en sån här dosbegränsning som är relaterad till

en viss källa för ”dose constraint”.

78
Kategoriindelning av arbetstagare och arbetsställen vid verksamhet med
joniserande strålning;

Föreskrifterna gäller för verksamheter där personer kan få effektiva doser som över-
stiger 1 mSv, ögondoser överstigande 15 mSv eller huddoser överstigande 50 mSv
per år.
I föreskriften stadgas att den som bedriver verksamhet med strålning skall inordna
arbetstagarna i kategori A eller B. En arbetstagare skall tillhöra kategori A om
”sannolikheten inte är försumbar” att:
1 den årliga effektiva dosen uppgår till 6 mSv eller mer eller
2 den årliga ekvivalenta dosen till ögats lins uppgår till 45 mSv eller mer eller
3 den årliga ekvivalenta dosen till extremiteter eller hud uppgår till 150 mSv eller
mer.
Arbete i kategori A skall bedrivas i det som föreskriften kallar ”kontrollerat område”.
Där skall finnas lokala skriftliga strålskyddsregler, området skall vara avgränsat och
tillträde begränsas till behöriga personer med tillräckliga strålskyddskunskaper.
Skyltar skall visa att det är ett kontrollerat område och vilken typ av strålkällor som
finns i området.
Arbete där doserna inte överstiger värdena ovan skall ske i ”skyddat område” med
lokala strålskyddsföreskrifter och märkning av lokaler.

Mätning och rapportering av persondoser;

I föreskriften stadgas att individuell mätning av persondoser skall göras för alla
arbetstagare i kategori A.
Om en oväntad förändring av registrerad dos till någon arbetstagare inträffar skall
orsaken utredas av den som bedriver verksamheten. Om en händelse kan misstänkas
ha lett till onormalt stora persondoser skall detta rapporteras till SSM och berörda
personers dosmätare skall omedelbart utvärderas.
Om arbetet är sådant att särskilt stora doser t ex till fingrar kan befaras skall särskilda
dosmätningar utföras. Dessa kan få göras stickprovsvis men dock så att en individuell
årsdos kan uppskattas.
I föreskriften finns också regler för inrapportering till nationellt dosregister, kvali-
tetskontroll av persondosmätningar, arkivering av mätresultat mm.

Läkarundersökning
I föreskriften stadgas att personal skall läkarundersökas före radiologiskt arbete i
kategori A samt därefter minst vart tredje år. Under mellanliggande år lämnas hälso-
deklaration av den anställde. Särskilda formulär finns i föreskriften.
Idag vet man att exponering inom dosgränserna inte kan spåras i blodbilden eller via
andra iakttagbara symptom. Läkarundersökningen är i stlkället till för att bedöma den
anställdes tjänstbarhet i verksamhet med strålning i kategori A. Undersökningen är
ett sätt att avgöra om hälsotillståndet hos den enskilde arbetstagaren skulle utgöra ett
hinder för arbete i kategori A, det vill säga om hon/han lider av någon sjukdom som

79
innebär att arbetstagaren löper större risk att skadas av arbete med strålning eller or-
saka olyckor med personexponering som följd.

Strålskyddsföreskrifter för medicinsk röntgendiagnostik

SSMFS 2008:35 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om
allmänna skyldigheter vid medicinsk och odontologisk verksamhet
med joniserande strålning;
I föreskriften ges det grundläggande regelverket för ansvarsfördelning, personalens
kompetens, organisation, kvalitetssäkring mm för strålningsanvändning i sjukvården.
Bl. a. stadgas:
Tillståndshavaren skall se till att all strålningsanvändning är berättigad, med hänsyn
till syftet med bestrålningen, och optimerad.
Vid bestrålning av en anhörig eller annan person som hjälper en patient vid behand-
ling eller undersökning skall patientens behov och andra medmänskliga hänsynsta-
ganden vägas in, i synnerhet om patienten är ett barn. Skriftliga instruktioner skall
finnas tillgängliga.
Den remitterande läkaren skall beakta tidigare gjorda undersökningar för att undvika
onödig bestrålning.
För varje verksamhet skall det finnas en person (läkare) som innehar den radiologiska
ledningsfunktionen och som i samråd med sjukhusfysiker svarar för metoder, utrust-
ningsval och personalens kompetens.
En strålskyddsorganisation skall upprättas som bl a visar hur arbetsuppgifterna i fråga
om strålskyddet är fördelade och hur olika befattningshavare skall samarbeta.
En lokal strålskyddskommitté bestående av sjukhusfysiker och personer med radiolo-
gisk ledningsfunktion skall vara tillståndshavarens rådgivande expertorgan när det
gäller patientstrålskydd samt bedöma forskningsprojekt där frivilliga försökspersoner
bestrålas.
En kvalitetshandbok som avser strålskyddet skall finnas och innefatta skriftliga be-
skrivningar av alla rutinmässiga undersökningar och behandlingar, rutiner för leve-
ranskontroll av ny utrustning mm.
Den som utför ett forskningsprojekt där försökspersoner bestrålas skall se till att
projektet är tillstyrkt av strålskyddskommitté, att alla personer deltar frivilligt och att
alla medverkande har fått information om strålningsriskerna mm.
Remitterande läkare och den läkare som beslutar om medicinsk bestrålning skall till-
fråga kvinnor i fertil ålder om de är gravida. Om graviditet föreligger och bestrål-
ningen trots detta bedöms som berättigad skall särskild uppmärksamhet riktas mot
skydd av det ofödda barnet.
Röntgenundersökning av rättsliga och försäkringstekniska skäl får göras:
- för att lokalisera främmande föremål om brott misstänks och kroppsbesiktning får
utföras enligt brottsbalken.

80
- för att verifiera skador vid misstankar om misshandel om läkare bedömer att under-
sökningen är till nytta för personen.
- i försäkringstekniska sammanhang om den berörda personen medverkar frivilligt.

SSMFS 2008:31 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om

röntgendiagnostik;
Föreskriften är tillämplig på all medicinsk användning av röntgenstrålning för dia-
gnostik, planering, vägledning och forskning. Detta innebär att t ex vägledning av
kirurgiska ingrepp med röntgengenomlysning och simulatorarbete vid strålbehand-
ling i föreskriftens mening räknas som ”röntgendiagnostik”.
Den som har den radiologiska ledningsfunktionen skall vara specialistkompetent
inom radiologi, ha kunskaper i röntgenteknik och strålskydd och skall tillsammans
med sjukhusfysikern se till att strålningen används på ett optimerat sätt.
Sjukhusfysikern skall:
- medverka vid upprättande av kvalitetssäkringsprogram
- svara för kontroll av patientstråldoser speciellt då nya metoder införs
- svara för hur utrustning kontrolleras
- medverka vid upphandlingar av radiologisk utrustning
- kontrollera strålskyddet vid ny- och ombyggnad av lokaler
- i samråd med berörda chefer och den som innehar den radiologiska ledningsfunk-
tionen svara för strålskyddsutbildning av personalen
All personal i verksamheten skall ha adekvat strålskyddsutbildning. Rutiner för sådan
utbildning skall vara dokumenterad och det skall framgå vilka utbildningsmoment
man skall ha gått igenom för att utföra ett visst arbete. Personalen skall kvittera att
säkerhetsrutiner och andra utbildningsmoment genomgåtts.
Leveranskontroll av bildkvalitet och stråldoser skall genomföras före den första kli-
niska användningen av en utrustning.
Regelbunden kontroll av röntgenutrustning skall ske enligt regler som finns i bilagor
till författningen.

SSMFS 2008:20 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om

diagnostiska standarddoser och referensnivåer inom medicinsk
röntgendiagnostik;
Allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna i SSMFS 2008:20;
För tolv olika röntgenundersökningar, konventionella undersökningar, datortomo-
grafi och mammografi, skall den diagnostiska standarddosen bestämmas i varje un-
dersökningsrum där minst 100 undersökningar görs per år. Den diagnostiska
standarddosen är ett medelvärde av dosen, mätt som dos-area-produkt, dos-längd-
produkt respektive bröstkörteldos till 20 normalstora patienter. För varje undersök-
ning har SSM fastställ ett diagnostiskt refererensvärde. Om den diagnostiska
standarddosen överstiger referensvärdet skall orsaken till detta utredas och åtgärder

81
vidtas. Mätningarna skall göras minst var tredje år och på begäran rapporteras till
SSM.

SSMFS 2008:11 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter och

allmänna råd om strålskärmning av lokaler för diagnostik eller
terapi med joniserande strålning;
I föreskrifterna finns de krav som ställs på strålskärmning av lokaler som används för
bland annat röntgendiagnostik, operationer med genomlysning och tillfällig röntgen-
verksamhet. Grundkravet i föreskriften är att personer utanför kontrollerat eller skyd-
dat område (dvs undersöknings- och eventuellt manöverrummet) inte skall kunna ut-
sättas för effektiva doser högre än 0,1 mSv/år. Att så är fallet skall bekräftas med do-
kumenterade mätningar. Alternativt kan man följa schablonmässiga krav på strål-
skyddsförmåga i väggar, golv och tak enligt en bilaga till föreskriften. Patienten skall
kunna observeras från utrustningens manöverplats.
Den som bedriver verksamhet med strålning skall kunna visa upp dokumentation
över strålskyddet i lokaler där verksamhet med strålning pågår.

SSMFS 2008:5 Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter och

allmänna råd om tillstånd att inneha och använda viss
röntgenutrustning för odontologisk diagnostik;
Cirkuläret innebär generellt tillstånd för legitimerade tandläkare att inneha och an-
vända tandröntgenapparater med max rörspänning < 75 kV. Ytterligare föreskrifter
och allmänna råd ger detaljerade regler och råd för odontologisk röntgenverksamhet
med intraoral bilddetektor.

SSMFS 2008:42 Strålsäkerhetsmyndighetens allmänna råd om

prestandaspecifikationer vid upphandling av utrustning för rönt-
gendiagnostik;

SSI-rapport 95-12 Förslag till kursplan. Tillståndsbunden

utbildning i strålskydd och utrustningens handhavande för
personal i röntgenverksamheter.
Förslaget rymmer anvisningar om dels innehåll i och dels omfattning och upplägg-
ning av utbildning för olika personalgrupper.

SSI 1994: Nordisk rapportserie om strålskyddsfrågor, No. 1.

Mammography

SSI 1994: Nordisk rapportserie om strålskyddsfrågor, No. 2.

Protection of patients in x-ray diagnostics. Shielding of gonads.
I rådet ges de nordiska strålskyddsmyndigheternas rekommendationer angående ut-
formning och användning av gonadskydd.

82
10. Patientstrålskydd

Strålskyddsutrustning - patienter
Gonadskydd på patienten.
För att skydda patientens gonader finns testesskydd för pojkar och ovarialskydd för
flickor. Skydden är tänkta att användas när primärstrålfältet innefattar eller ligger
mycket nära gonaderna. Testesskyddet är utformat som ett fodral av blygummi som
kan innesluta testiklarna och ger en kraftig minskning av testikeldosen. Testesskydd
bör användas vid undersökning av män under 45 år om primärstrålfältet (även CT)
innefattar eller ligger mycket nära ( < 5cm ) testiklarna och skyddet inte stör bilden.
Ovarialskydd finns av två olika typer, antingen en bit blygummi som läggs på patien-
tens mage eller små bitar av bly som placeras i bländarhusets tillbehörshållare och
positioneras med hjälp av ljusvisiret. Sänkningen av ovarialdosen vid användning av
ovarialskydd är teoretiskt ca en faktor två. Det finns dock flera svårigheter med an-
vändningen av ovarialskydd. Dels varierar ovariernas läge i kroppen, dels kan det
vara svårt att positionera skyddet så att det gör nytta utan att skymma delar man vill
undersöka. Om skyddet leder till omtag av bilder efter lägesjustering försvinner dos-
vinsten. Det är i praktiken få tillfällen när ovarialskydd kan användas.

Strålskyddsförkläde på patienten ?
Strålskyddsförkläden, höftskynken mm på patienten används i olika sammanhang i
tron att det leder till en betydelsefull minskning av patientdosen. I många fall bygger
detta på okunskap om hur röntgenstrålningen "uppför sig" vid en undersökning.
Den helt dominerande delen av den strålningsenergi som absorberas i patienten ham-
nar i det undersökta området. Den strålning som träffar patienten utanför det under-
sökta området är huvudsakligen strålning som sprids från det undersökta området,
inuti kroppen och som därför inte kan stoppas med ett utanpåliggande strålskydd.
Den strålning som faktiskt träffar patienten utanför undersökt område och som
skulle kunna stoppas med ett strålskyddsförkläde på patienten härrör från läckage-
strålning från rörkåpa, ströstrålning genom bländare, spridning i luften mellan rönt-
genrör och patient, tertiärstrålning från undersökningsrummet mm. Detta bidrag är
några få procent av den totala patientbestrålningen och den vinst ett strålskyddsför-
kläde skulle innebära är mycket liten.

Läckagestrålning från
rörkåpa och bländare
Primärstrålning

Spridd strålning

Blyförkläde på patienten?

83
I någon liten mån motverkar förklädet sitt syfte genom att återsprida redan en gång
spridd strålning som annars skulle lämnat kroppen. Denna effekt är dock i praktiken
betydelselös.
Ett strålskyddsförkläde som täcker patientens gonader t ex vid lungröntgen har alltså
i stort sett försumbar inverkan på patientdosen. Risken finns dessutom, speciellt när
det gäller små barn, att strålskyddsskyddet halkar på sned och stör bilden så att den
måste tas om.
En grundregel bör alltså vara att inte använda strålskyddsförkläde på patienten utan
inrikta sig på andra patientstrålskyddsåtgärder som ger större effekt. Ett speciellt be-
kymmer kan vara den situation när föräldrar ersätter eller kompletterar personal vid
röntgenundersökningar av barn. Föräldern får då ett förkläde i sin roll som "personal"
och kan tycka att det är ologiskt att inte barnet får det.
I lägen där patienter eller anhörig uttryckligen "kräver" ett förkläde finns det natur-
ligtvis ingen anledning att neka.

Patientstråldoser i röntgendiagnostik
Siffervärden på patientstråldoser i röntgendiagnostik förekommer i olika samman-
hang och kan ibland tyckas motsägelsefulla eller oprecisa. Detta har flera förklaring-
ar. Dels finns begreppsförvirring om vilka doser som man egentligen menar, dels är
skillnaderna mycket stora mellan doserna vid undersökningar som är gjorda med
olika utrustning, olika undersökningsteknik och på patienter av varierande storlek
från nyfödda barn till överviktiga vuxna.
Då och då händer det att patienten själv eller någon annan i omgivningen frågar "hur
mycket strålning har jag nu blivit utsatt för?" eller kanske före undersökningen är
tveksam på grund av att hon/han uppfattar strålrisken som ett skäl att avstå från un-
dersökningen.

Diagnostiska standarddoser, diagnostiska referensvärden

För att övervaka strålningsanvändningen vid röntgenundersökningar kräver Strålsä-
kerhetsmyndigheten att sjukvården mäter och rapporterar stickprover på patientdoser
för ett antal vanliga röntgenundersökningar, så kallade standarddoser, för olika rönt-
genrum och undersökningar. Det finns en övre gräns för standarddosen, den diagnos-
tiska referensnivån som man bör kunna hålla sig under. Läs mera om detta i SSMS
2008:20 på sidan 27.
Mätningar av patientdoser kan också göras med andra motiveringar, till exempel för
att uppskatta enskilda patienters doser eller för att utreda fosterdos efter en röntgen-
undersökning av en gravid kvinna. dels som ett led i ett allmänt strålskydds- och
kvalitetssäkringsarbete.
För att undersöka röntgenstrålnings och röntgenutrustningars egenskaper används
ofta ett så kallat fantom som får ersätta den undersökta kroppsdelen vid mätningar.
Man tillverkar fantom av material som har samma strålningsabsorberande egenskaper
som mänskliga vävnader. Plexiglas och vatten kan t ex användas för att simulera
mänskliga muskler och inre organ. Fantomen kan vara enkla fyrkantiga block av
plexiglas, vattenfyllda behållare av olika form eller avancerade anatomiska fantom av
olika plastmaterial med benstrukturer av antingen plast eller humant skelett.

84
DAP-mätare
Ett dosbegrepp som är vanligt vid uppskattning av patientdoser i röntgendiagnostik är
dos-area-produkten, DAP. (En variant av dosbegreppet går under beteckningen KAP;
kerma-area-produkt). Dos-area-produkten mäts med hjälp av en transmissionsjon-
kammare som är ett mätinstrument som dels förekommer som separat mätutrustning
men som numera blir allt vanligare som en inbyggd del i olika röntgenutrustningar.
Transmissionsjonkammaren sitter monterad så att all den strålning som ”lämnar”
röntgenutrustningen genom bländaröppningen registreras och dos-area-produkten kan
ses som ett totalmått på den strålningsmängd som använts för en bild eller en hel ut-
rustning.

Röntgenrör
Bländare
Transmissionsjonkammare

DAP-mätare
12345
Gym2

Det värde som DAP-mätaren anges i enheten Gym2 ( vanligare: Gycm2 eller µGym2).
Värdet är beroende av såväl den strålningsmängd (”dos”) som röntgenröret utsänder
som bländaröppningens storlek. Med kännedom om använd rörspänning och den un-
dersökta kroppsdelens tjocklek kan man beräkna totalt absorberad strålningsenergi
och även uppskatta effektiv dos till patienten. För ungefärliga uppskattningar av ef-
fektiv dos vid undersökningar i bålen hos vuxna patienter kan faktorn 0,2 mSv/Gy
cm2 användas.
För att visa hur stora variationer de är mellan patientdosen vid olika undersökningar
visas två diagram.
Diagrammet nedan visar resultatet av en stickprovsmätning för bestämning av stan-
darddos vid lungröntgen. Dosen (DAP) till tjugo patienter av varierande storlek har
registrerats. Dosen till en 70 kg patient interpoleras fram ur mätningarna.

85
 Lungröntgen 2006, Lab A

0,70

0,60 Diagnostisk referensnivå

0,50
DAP [Gycm2] 0,40
0,30

0,20

0,10

0,00
50 60 70 80 90 100
Vikt [kg]

Dosmätning på 20 patienter vid lungröntgenundersökning

I diagrammet nedan visas Diagnostisk standarddos för ca 200 lungröntgenlab i
Sverige. Högsta och lägsta patientstråldos (medelvärde över 20 patienter) vid en
lungröntgenundersökning i Sverige kan alltså skilja sig med närmare 10 gånger.
Skillnaderna beror på:
- variation i utrustningars ålder och konstruktion
- variationer i hur utrustningarna ställts in till exempel med avseende på dos till
bilddetektor vid bildtagning
- variationer i arbetsmetoder, inbländning mm vid det praktiska patientarbetet

Standarddoser för lungröntgen i Sverige 2003-06. SSI Rapport 2008:02

86
 Patientstråldoser inom röntgendiagnostik och intervention
Effektiv dos i mSv, vuxna patienter

100

RF-ablatio
PTA

PCI
CT-buk
CT-thorax Colon, ventrikel, dubbelkontrast
Coronarangiografi 10
Tunntarm
Urografi
Retrograd pyelografi
CT-ländrygg
MUC

Antegrad pyelografi

HSG
Ländrygg
CT-thorax (HRCT) 1

Höftled
Bröstrygg

Lungor 0.1
Mammografi

Tänder, enkelbild

0.01

Exempel på patientstråldoser vid olika vanliga undersökningar av vuxna patienter .

87
Patientstråldoser inom odontologisk röntgendiagnostik är oftast relativt låga, bero-
ende på att det undersökta området är litet och att undersökningen innefattar delar av
kroppen som har relativt låg strålkänslighet.

Odontologisk röntgenundersökning Effektiv dos, mSv

Enstaka intraoral bild 0,005-0,01
Helstatus, intraorala bilder 0,08
Digital tomografi 0,1
Dental CT-undersökning 1

11. Personalstrålskydd

Röntgenutrustningen
Eftersom den mest intensiva spridda strålningen är riktad tillbaka mot röntgenröret
bör alltid röntgenutrustning med röret under patientbritsen (underrör) användas då
personal skall arbeta stadigvarande inne i undersökningsrummet t ex vid genomlys-
ningsarbete. Om det är möjligt för arbetet bör dessutom röntgenapparaten vara för-
sedd med strålskyddsgummihängen som förhindrar att den spridda strålningen från
patienten når ut i undersökningsrummet. Ett sådant arrangemang är vanligt t ex vid
genomlysningsundersökningar av mag-tarmkanalen.

Överrörsstativ Underrörsstativ

88
Den spridda strålningens fördelning i rummet - personalens placering.
Personal omkring patienten drabbas av den spridda strålning som produceras när
primärstrålningen träffar patienten. Mängden spridd strålning beror i första hand på
"mängden" primärstrålning, dvs inträdesdosen och fältstorleken. Eftersom både fält-
storlek och inträdesdos ökar med ökande patientstorlek kommer även mängden
spridd strålning att öka med patientstorleken. Exempelvis är dosen från spridd strål-
ning intill patienten vid en bäckenbild (frontal) ca 0,01 mSv om patienten är en ton-
åring medan den bara är 0,001 mSv för ett spädbarn.

Den spridda strålningen i undersökningsrummet utgår från den undersökta delen av

patienten och avtar med avståndet från denna. När man planerar arbetet omkring pati-
enten bör man om möjligt ta hänsyn till detta. Vid vågrät strålgång bör man dessutom
ta hänsyn till röntgenrörets placering och om möjligt befinna sig på motsatt sida om
patienten. Nedan finns ett exempel på dosfördelningen vid genomlysningsarbete.

Spridd strålning vid genomlysning Spridd strålning vid genomlysning

lodrät strålriktning vågrät strålriktning

0.03
0.1 0.1 0.3 1
0.3

Dosrat i rummet i mSv/h Dosrat i rummet i mSv/h

Vid bedside-undersökning av lungor händer det att en person måste hålla i patientens
Vid bedsideundersökningar av lungor t ex på IVA-avdelningar händer det ofta att en
person måste hålla i patientens armar när sidobilden tas. Dosen från spridd strålning
i olika positioner framgår av bilden nedan.

89
 Lungröntgen - bedside

0.002 0.0001-0.001
0.006 0.001

Barn
Vuxen

Dos från spridd strålning i rummet: mSv/exp.

Vid undersökningar med datortomograf förekommer det också att personal måste vis-
tas i undersökningsrummet under pågående undersökning för att hjälpa patienten.
Datortomografens speciella konstruktion gör att den spridda strålningen fördelar sig
lite annorlunda än vid en vanlig undersökning. Grundregeln att den spridda strål-
ningen kommer den undersökta delen av patienten gäller förstås även här som fram-
går av figuren nedan.

0.02
0.05
0.02
0.05 0.1
0.1

Spridd strålning omkring en datortomograf, mSv/undersökning

25 snitt x 10 mm, 400 mAs/snitt

Strålskyddsutrustning
Strålskyddsförkläden, strålskyddskragar.

90
All personal (och föräldrar till undersökta barn) som befinner sig i undersöknings-
rummet under pågående bildtagning eller genomlysning skall bära strålskyddsför-
kläde. Strålskyddsförkläden finns numera i många olika modeller där man lagt vikt
vid att belastningen på ryggen skall vara så liten som möjligt genom att en del av för-
klädets vikt kan avlastas på höfterna. Det finns också tvådelade modeller
(kjol+överdel), omlottförkläden med skydd runt om och förkläden för operations-
salsbruk som lätt kan tas av under den sterila klädseln om genomlysningen bara an-
vänds i början av långt ingrepp. Ett strålskyddsförkläde väger 3-6 kg beroende på
modell och blyekvivalens. Numera finns strålskyddsförkläden med en materialbland-
ning som ger oförändrat strålskydd men bara 2/3 av vikten. Äldre förkläden är tillver-
kade av blygummi, ett material som med tiden blir sprött och känsligt för omild be-
handling. Efter många vikningar kan det strålskyddande skiktet gå sönder så att bly-
gummit ligger samlat i förklädets nedre del. Blygummit efterträddes av blyvinyl som
är mera motståndskraftigt. Numera har även blyet ersatts, bland annat av miljöskäl,
med andra tunga ämnen, till exempel volfram och barium. Man anger fortfarande
strålskyddsförmågan hos förkläden i ”Blyekvivalens, x mm Pb” det vill säga förklä-
det ger samma strålskyddsförmåga som motsvarande blytjocklek. Strålskyddsför-
kläden skall kontrolleras med hjälp av röntgengenomlysning en gång per år.
Som komplement till förklädet finns bland annat skyddskragar som täcker översta de-
len av bröstet och halsen.
Hur stor del av strålningen som absorberas i bly av olika tjocklekar framgår av tabel-
len nedan.

Absorption (%) av spridd röntgenstrålning i strålskydds

0.25 mm Pb 0.35 mm Pb 0,5 mm Pb
60 kV 98.3 99.4 99.8
80 kV 95.6 97.9 99.1
100 kV 91.4 95.4 97.9
120 kV 85.0 91.4 95.6
I normalt genomlysningsarbete kan man alltså räkna med att ett vanligt strålskydds-
förkläde (0.25-0.35 mm Pb-ekvivalens) absorberar 90-95% av den strålning som träf-
far det.
Den totala strålskyddsförmågan blir något mindre eftersom vissa delar av kroppen
lämnas oskyddade. och man kan räkna med att den effektiva dosen till en person
minskar med 80-90 % tack vare strålskyddsförklädet. En strålskyddskrage ger ytterli-
gare ca 5 % minskning.

91
 Inverkan av blyförkläde och blykrage på effektiv dos

1.0 Oskyddad
person

0.8

0.6

0.4
Blyförkläde Blyförkläde +
blykrage
0.2

0,3 mm Pb
0,5 mm Pb
0.0

Strålskyddshandskar
Strålskyddshandskar kan vara motiverade om man måste ha händerna i eller mycket
nära primärstrålfältet där dosen vid genomlysning kan vara 10 mSv/min och vid
enstaka exponering upp till 10 mSv. Sådana handskar har normalt 0.25 mm blyekvi-
valens och blir ganska otympliga. Det finns också på marknaden tunna smidiga strål-
skyddshandskar som har < 0.1 mm blyekvivalens. Deras strålskyddsförmåga är
mycket begränsad och kan i värsta fall ge en falsk trygghetskänsla.

Blyglasögon.
I vissa situationer, t ex vid omfattande genomlysningsarbete, används blyglasögon.
Tanken är att skydda ögonlinsen som ju har ett eget gränsvärde för att utesluta möj-
ligheten för katarakt. Materialet i glasögonen är blyglas som brukar ha en blyekviva-
lens på 0.25 mm Pb. Trots detta blir minskningen av ögondosen vanligen bara en
faktor 2-3. Detta beror på att strålning sprids från området runt glasögonen in mot
ögonen. Speciella modeller kan ha en skyddsfaktor upp till 5. Eftersom katarakt är
en deterministisk effekt är det tillräckligt att årsdosen understiger dosgränsen (150
mSv/år). Det finns mycket få situationer där ögondosen kan tänkas komma i närheten
av dosgränsen. En sådan kan vara arbete med angiografi där personal befinner sig i

92
undersökningsrummet både vid långa genomlysningspass och vissa exponeringar vid
angioserier.

Strålskärmar
Strålskärmar av olika typer kan i vissa situationer användas för att ytterligare för-
bättra strålskyddet vid långvariga genomlysningsprocedurer med personal i under-
sökningsrummet. Såväl tak- som bordshängda modeller förekommer liksom skärmar
som rullar på hjul på golvet. Tak och bordshängda skärmar används ofta vid närstyrt
genomlysningsarbete som angiografi och interventionella procedurer.

Takhängd skärm Bordshängd skärm

Avgörande för skärmens effektivitet är dess placering i förhållande till röntgat om-
råde och personer i rummet. Vid rätt placering ger den takhängda skärmen upp till
75% reduktion av effektiv dos eftersom den ger skydd åt annars oskyddade kropps-
delar ovanför strålskyddsförklädet. Den bordshängda ger betydligt mindre reduktion
av effektiv dos eftersom den skyddar områden som redan är skyddade av strålskydds-
förklädet.

93
 Inverkan av strålskärmar på effektiv dos
Dosreduktion: jämförelse med effektiv dos till en oskyddad person
1.2
Oskyddad
person
1.0

0.8

0.6

0.4
Blyförkläde +
bordshängd
Blyförkläde skärm
0.2 Blyförkläde +
takhängd skärm

0.0

Golvställda skärmar på hjul används oftast för att skapa en strålskyddad arbetsplats i
situationer när man inte behöver ha direktkontakt med patienten via katetrar etc
under exponeringen. Vid bildtagning på IVA etc där man röntgar i lokaler utan strål-
skydd i väggar skall en skärm användas om det finns risk att personer, förutom pati-
enten, kan utsättas för primärstrålning. Speciella skärmar på hjul finns för denna
tillämpning.

Personaldosmätningar
Strålningsmiljön på alla radiologiska arbetsplatser skall övervakas så att tillfredsstäl-
lande strålskyddsförhållanden kan garanteras. På arbetsplatser där extern bestrålning
kan förekomma, t.ex. vid arbete med röntgen eller slutna strålkällor, kan detta ske på
två sätt:
Miljömätningar där man mäter dosraten på olika platser där personalen befinner sig
under normala arbetsförhållanden, uppskattar tiden personalen befinner sig på
respektive plats och sedan beräknar stråldosen till olika personer. I vissa situationer
kan det vara lämpligare att mäta dosen per arbetstimme eller dosen vid speciella
arbetsmoment för olika personer på arbetsplatsen så att man sedan kan uppskatta t.ex.
vecko- eller årsdoser.
Individuell persondosimetri där varje person får en dosimeter som bärs kontinuer-
ligt vid allt radiologiskt arbete och som läses av regelbundet.

Miljömätningar
För dosratmätningar i arbetsmiljöer använder man i stort sett två typer av instrument
innehållande antingen Geiger-Müllerrör (GM-rör) eller jonkammare som strålnings-
detektor. GM-rörsinstrument är ofta relativt små och lätthanterliga och ger tillräcklig
mätnoggrannhet för fotonstrålning med energier över 100 keV. För röntgenstrålning
är mätresultatet starkt beroende av rörspänningen och mätfelet kan bli stort. Man
måste ta reda på vad som gäller för det speciella instrument man använder.
Jonkammarinstrument har ofta god noggrannhet både i röntgenområdet och för högre
fotonenergier men är i gengäld större och dyrare.

94
Individuella dosmätningar
För att mäta individuella persondoser används huvudsakligen tre mätmetoder: digi-
tala persondosimetrar med halvledardioder, termoluminiscensdosimetrar (TLD) och
filmdosimetrar.
Den digitala persondosimetern mäter ackumulerad dos och dosrat
och kan läsas av när som helst under mätperioden. Digitala
dosimetrar kan ställas in för att larma vid olika dos- eller dosrats-
nivåer och vissa kan lagra uppmätta dosvärden för givna tids-
perioder.
Termoluminiscens är en egenskap hos vissa material som innebär att materialet
ackumulerar strålningsenergi vid bestrålning och att denna energi frigörs som synligt
ljus då materialet uppvärms. Metoden kallas termoluminiscensdosimetri, TLD.
Genom att mäta den utsända ljusmängden kan man beräkna den stråldos dosimetern
utsatts för. Dosimetrarna kan göras mycket små (4x4x1mm) och passar bra för
detaljstudier av doser till olika kroppsdelar men kan också inneslutas i en dosimeter-
hållare som bärs som persondosimeter.

TLD-baserade persondosimetrar för kroppsdos, fingerdos och ögondos

Vid röntgenarbete (i Sverige) skall dosimetern bäras under strålskyddsförklädet.

Dosimetern kommer då att mäta stråldosen till de skyddade, känsligaste, delarna av
kroppen som täcks av strålskyddsförklädet och ge en uppskattning av den effektiva

95
dosen. I vissa sammanhang kompletterar man med ytterligare en dosimeter t.ex. på
fingrarna, i pannan (ögonen), på axeln eller någon annan utsatt kroppsdel.

12. Röntgenarbete – strålskydd – grundprinciper

Kunskaper om röntgenutrustningen
Den viktigaste förutsättningen för att röntgenarbetet skall ske under bra strålskydds-
förhållanden är att den som deltar i arbetet har tillräckliga kunskaper om röntgenut-
rustningens funktioner och om strålning och strålskydd.

Tid
En grundregel är ju att inte utsätta patienter eller personal för strålning under längre
tid än nödvändigt. Vid bildtagningsarbete innebär det att man inte tar fler bilder än
som behövs för att svara på remissens fråga. I genomlysningsarbete innebär det att
man genomlyser så länge som behövs för att lösa uppgiften och att man använder
bildminnesfunktioner för att granska rörliga och statiska bilder för planering av fort-
satt arbete utan att bestrålningen pågår hela tiden.
För personal gäller det att bara uppehålla sig i strålningsmiljö om man har en uppgift
att lösa där och att minimera exponeringstiden.

Inbländning
Vid allt röntgenarbete är det viktigt att röntgenstrålningen avgränsas noga till den del
av patienten som skall undersökas. Inbländning till minsta möjliga fältstorlek ger dels
minimal bestrålning av patienten dels bättre bildkvalitet genom att mängden spridd
strålning som träffar den bildgivande anordningen minskas. På en väl inbländad rönt-
genbild bör det synas en liten obestrålad kant som ”kvitto” på att strålfältet åtmin-
stone inte varit större än bilddetektorn. I vissa utrustningar finns så kallad formatau-
tomatik som känner av kassettens storlek och anpassar bländaren till kassettformatet.
Det är då viktigt att kontrollera vid bildtagningen om ytterligare manuell inbländning
är möjlig. Minskning av det undersökta områdets storlek genom inbländning är ett
kraftfullt sätt att minska strålningsmängden till patienten som framgår av exemplet
nedan.

1 cm 2 cm 3 cm
- 19% - 33% - 50% 18 cm

24 cm 24 cm 24 cm
Reduktion av patientbestrålning (absorberad energi) vid olika grad av inbländning

96
Avstånd till strålkällan och placering i rummet
Strålkällan för personalen är i röntgendiagnostiken i princip alltid den del av pati-
enten som för tillfället träffas av primärstrålning och som därmed sänder ut sekun-
därstrålning. Sekundärstrålningen avtar snabbt med avståndet från den röntgade
kroppsdelen och ett effektivt sätt att minska personaldosen är att befinna sig så
långt från den som arbetsuppgifterna medger. Det finns också anledning att hålla
reda på var röntgenröret befinner sig i förhållande till patienten eftersom den inten-
sivaste spridda strålningen ”återvänder” i riktning mot röntgenröret.

Strålskyddshjälpmedel
Röntgenstrålning är lätt att ”stoppa” med hjälp av bly eller andra tunga material.
Grundprincipen för personalstrålskyddet är att i första hand använda fasta strål-
skydd, som väggar och blyglasfönster för att skydda personalen. Om man måste
befinna sig i röntgenrummet under pågående bestrålning skall man, där det är
möjligt, utnyttja strålskärmar som står på golv eller hänger i tak, i andra hand de
personliga skydd som personalen har på sig, som strålskyddsförkläden, strålskydds-
kragar, strålskyddsglasögon mm.
För patienter skall gonadskydd användas på män under 45 år om primärstrålfältet
täcker eller är mycket nära testiklarna. Strålskyddsförkläden på patienter vid rönt-
genundersökningar gör ingen eller försumbar nytta och rekommenderas inte.

Fokus-hudavstånd.
Vid en röntgenexponering kommer stråldosen i primärstrålningen att vara högre ju
närmare röntgenfokus man befinner sig. Om man gör en röntgenexponering med
kort fokus-hudavstånd kommer den lokala huddosen till primärstrålningens ingångs-
område att bli jämförelsevis hög. Särskilt viktigt är det att beakta detta vid långvariga
genomlysningsprocedurer av samma område. Minsta rekommenderade avstånd är då
45 cm. Mycket höga lokala huddoser kan då uppstå om fokus-hudavståndet är kort.

Patientstorlek - kompression
Tjockleken och sammansättningen (luft, fett, muskler, ben, inopererad metall …) på
den röntgade kroppsdelen avgör hur stor andel av den infallande strålningen som pas-
serar till bildmottagaren. Ju "röntgentätare" kroppsdelen är desto mindre andel passe-
rar och desto mer strålning från röntgenröret behövs för att tillräckligt mycket strål-
ning skall passera för att skapa en bra bild.
I vissa situationer kan man genom kompression av patienten t ex vid buköversikt
minska stråldosen med upp till 50% samtidigt som bildkvaliteten blir bättre genom
att mängden spridd strålning minskas. Det finns särskilda hjälpmedel för kompres-
sion i form av band och plattor.
Vid genomlysningsarbete måste man vara särskilt uppmärksam på undersökning av
stora patienter i kraftiga kroppsdelar. Utrustningen kompenserar automatiskt för pati-
entstorlek och stråldoser till patient och personal blir snabbt högre när patientstorle-
ken ökar. Speciellt vid långvarig genomlysning av samma område finns risk för strål-
skador i patientens hud där primärstrålningen träffar patienten.

97
13. Anskaffning av ny röntgenutrustning
Styrs av:
Lagen om offentlig upphandling:
Lika behandling av leverantörer
Rimliga krav på leverantörer
Krav och utvärderingskriterier kända i förväg (transparens)
Motivering av det slutliga valet redovisas öppet (tilldelningsbeslut)
Tilldelningsbeslutet kan överklagas i domstol

EU-regler:
Anbudsförfrågan publiceras i en databas (Tenders Electronic Daily) som tillhör EU:s
officiella tidning.
Anbudstid 72 dagar, för mindre upphandlingar (<ca 1,5 Mkr) 30 dagar
Arbetsgång:
Anbudsförfrågan: Teknisk kravspecifikation (”skall-krav, bör-krav, frågor”)
Kommersiell kravspecifikation
Urvalskriterier (kliniska funktioner, ergonomi, pris, tekniska prestanda mm)

Utskick till leverantörer och EU Leverantörer har 72 eller 30 dagar på sig att lämna
in anbud som innehåller svar på frågorna i kravspecifikationen och pris.

Utvärdering av inkomna anbud: Tekniska jämförelser

Prisjämförelser
Studieresor/visning av utrustningar

Tilldelningsbeslut: Kontrakt skrivs med utvald leverantör.

Övriga anbudsgivare kan överklaga inom 10 dagar.
Leverans: Utrustningen levereras och installeras
Leveransbesiktning: Utrustningen kontrolleras före klinisk driftstart. (SSI FS
2000.2)
Garantitid: Utrustningen används under garantitiden (normalt 1 år) och eventuella fel
rättas till av leverantören.

Garantibesiktning: Garantitiden avslutas med besiktning och övergång till normal

drift, eventuellt med ett servicekontrakt med leverantören.

98
14. Länkar till organisationer och myndigheter

ICRP International Commission on Internationella

Radiological Protection strålskyddskommissionen,
joniserande strålning
www.icrp.org
ICNIRP International Commission on Non Internationella
Ionizing Radiation Protection strålskyddskommissionen,
icke-joniserande strålning
www.icnirp.org
UNSCEAR United Nation Scientific Committee FN:s vetenskapliga organ för
on the Effects of Atomic radiation strålning och strålrisker
www.unscear.org
SSM www.stralsakerhetsmyndigheten.se Strålsäkerhetsmyndigheten,
Sverige
STUK Säteilyturvakeskus / Finlands strålskyddsmyndighet
Strålsäkerhetscentralen (även information på svenska)
www.stuk.fi
Statens Statens strålevern Norges strålskyddsmyndighet
Strålevern www.stralevernet.no
IAEA International Atomic Energy Internationella
Agency Atomenergikommissionen
www.iaea.org (Även information om
strålskydd inom sjukvården)
Euratom European Commission/Radiation EU:s strålskyddsorgan
Protection
www.euratom.org
WHO World Health Organisation Världshälsoorganisationen
www.who.org

99