Algebra 1 Rikard Bøgvad

Algebra I
Rikard Bøgvad
Matematiska institutionen
Stockholms universitet
Åttonde tryckningen
2014
Kompendium i Algebra grundkurs
Rikard Bøgvad
Förord.
Detta kompendium innehåller material till första terminens kurs i algebra vid matema-
tiska institutionen vid Stockholms universitet, närmare bestämt allt utom lineär algebra.
Det består av 12 kapitel, vart och ett svarande mot mellan 0.5-2 dagars föreläsningar.
Ordningen i vilka de läses kan i viss mån ändras. Uppgifterna på slutet är (med ett par
undantag) tentamensfrågor eller instuderingsfrågor. Liknande och fler finns tillgängliga på
kursen som webworkuppgifter. Det finns en wiki på kurshemsidan där det djupt uppskattas
om man lägger in tryckfel eller felaktigheter, framförallt från övningsuppgifterna—oops,
ett ögonblick, nu stämmer i alla fall numreringen på övningarna med svaren—men det
finns nog en hel del fel kvar. Läsaren och jag är skyldiga ett stort tack till alla studenter
och lärare som redan lagt in fel och kommentarer där!
Som utgångsmaterial har jag haft sammanställningar och föreläsningsanteckningar av
Ralf Fröberg, Martin Tamm och Yishao Zhou, och andra, och så förstås den personli-
ga ambitionen att skriva min generations stora och definitiva algebrakompendium. Paul
Vaderlind har gått igenom allt noggrannt och gett många kommentarer. Att texten nu
förhoppningsvis är läsbar, korrekt och användbar är i mycket hans förtjänst.
Jag tycker att det ofta är för lite motivering om varför en viss typ av matematik
finns och anses viktig, och har därför ibland försökt placera in resultaten i en (lite) vidare
bild. Men bäst är att fråga föreläsaren åtminstone en gång per vecka ”varför är det här
viktigt, vad används det till, varför existerar det”. Den mesta matematiken här har en gång
utvecklats för att lösa intensivt spännande och ibland viktiga problem, och fortsätter att
vara användbar. ”Algebra grundkurs” senaste triumf är Google-algoritmen, som är baserad
på ideér som är smarta men just grundkurs från lineär algebra.
För tusen år sedan gav Al Khwarizmi — den som först använde ordet ”al-jabr-–
följande programförklaring i ett kapitel av sin inflytelserika bok om algebra:
”I shall now teach you how to multiply the unknown numbers, that is to say, the roots,
one by the other, if they stand alone, or if numbers are added to them, or if numbers are
subtracted from them, or if they are subtracted from numbers; also how to add them one
to the other, or how to subtract one from the other.”
Bättre kan det egentligen inte uttryckas vad Algebra grundkurs handlar om. Men
om läsaren inte känner sig tillräckligt taggad av al-Khwarizmi, vill jag bara påpeka a)
materialet är helt grundläggande för tillämpningar inom alla ämnen som använder sig av
matematik b) rätt skitkul, c) privatekonomiskt lönsamt—i alla fall avsnittet om poker–
och sålunda värt allt arbete.
Rikard Bøgvad, Stockholm 2011.

Innehåll
Kapitel 1. Algebraiska uttryck. 6

1. Varför algebra när det finns miniräknare? 6
2. Räkneregler. 6
3. Räkning med bråk, förlängning. 9
4. Polynom. 13
5. Andragradspolynom och ekvationer. 15
6. Fler exempel. 21
7. Övningar. 23
Kapitel 2. Heltal. 24
1. Primtal och faktorisering. 25
2. En naturlig fråga. 28
3. Hur många primtal finns det? 29
4. Divisionsalgoritmen. 31
5. Euklides algoritm. 32
6. Diofantiska ekvationer. 36
7. Entydigheten av ett tals primtalsfaktorisering. 38
8. Övningar. 40
Kapitel 3. Moduliräkning alias kongruenser 42
1. Klockräkning. 42
2. Mattenörden som urmakare. 42
3. Räkneregler. 44
4. Vad moduliräkning betyder för just ditt kriminella nätverk. 46
5. Övningar. 48
Kapitel 4. Potenser och aritmetiska och geometriska summor. 50
1. Potenser. 50
2. Räkneregler för potenser. 51
3. Grafer för potensfunktioner. 55
4. Aritmetiska följder och summor. 55
5. Geometriska följder och summor. 59
6. Summa och produktnotation. 62
7. Övningar. 63
Kapitel 5. Komplexa tal. 65
3
4 INNEHÅLL
1. Introduktion. 65
2. Definition. 66
3. Att räkna på riktigt med komplexa tal. 68
4. Komplexa talplanet. 69
5. Division av komplexa tal. 70
6. Andragradsekvationer. 75
7. Övningar. 77
Kapitel 6. Komplexa tal: polär form, och binomiska ekvationer. 79
1. Polär representation. 79
2. Multiplikation och division av komplexa tal i polär representation. 83
3. Binomiska ekvationer. 88
4. Övningar 91
Kapitel 7. Polynom 93
1. Polynommultiplikation och division. 93
2. Divisionsalgoritmen. 96
3. Faktorsatsen. 101
4. Gissa rationella rötter. 102
5. Fundamentalsatsen. 104
6. Partialbråksuppdelning. 108
7. Övningar. 112
Kapitel 8. Absolutbelopp. 114
1. Absolutbelopp. 114
2. Räkneregler. 118
3. Absolutbelopp och kvadratrötter. 120
4. Triangelolikheten. 120
5. Fler exempel på livet med absolutbelopp. Nu i komplexa talplanet. 122
6. Övningar. 124
Kapitel 9. Olikheter. 125
1. Olikheter med obekanta behandlas som ekvationer ... nästan. 125
2. Teckenstudium. 126
3. Fler exempel. 128
4. Olikheten mellan det aritmetiska och geometriska medelvärdet. 130
5. Övningar. 131
Kapitel 10. Fundamentala principer för antalsräkning. 132
1. Ett motiverande problem. 132
2. Att stiga upp på morgonen sett som ett matematiskt problem. 132
3. Permutationer. 134
4. Arrangemang. 135
5. Arrangemang med repetitioner. 135
INNEHÅLL 5
6. Kombinationer och binomialsatsen. 136

7. Övningar. 140
Kapitel 11. Induktion. 142
1. Ett motiverande exempel. 142
2. Ett babyexempel. 143
3. Tillämpning på det första exemplet. 144
4. Fler exempel. 145
5. Övningar. 149
Kapitel 12. Matematikens kunskapsteori. 151
1. Logik eller varför är mattenördar som dom nu är och hur kan jag bli likadan? 154
2. Påståenden. 155
3. Implikation och ekvivalens. 156
4. Om matematiska resonemang. 158
5. Antingen ”antingen eller” eller ”eller”, eller vad? 160
6. Implikation och ekvivalens igen. 162
7. Kvantifikatorer. 163
Kapitel 13. Mängder - ja, vad sysslar vi egentligen med för något? 166
1. Operationer på mängder: snitt, union, komplement. Venn-diagram. 168
2. Ändliga mängder. 171
3. Uppsagd ur paradiset. 172
Kapitel 14. Facit till vissa uppgifter 175
KAPITEL 1
Algebraiska uttryck.
”We may compare a man in the process of computing a real number to a machine
which is only capable of a finite number of conditions q1 , q2 , ..., qR which will be called
”m-configurations”.” A.Turing
1. Varför algebra när det finns miniräknare?
Du har förstås stött på många algebraiska samband inom naturvetenskap, t ex hur

tillryggalagd sträcka (kalla den s) beror av (konstant) hastighet (v) och tid (t):
s = tv.
Vi behöver inte ha konkreta tal för att kunna dra slutsatser ur detta samband (även kallat
Svenssons TV efter en mytisk mattelärare Svensson...). Ett väldigt banalt exempel: vi kan
ju t ex se att dubblar vi tiden så blir den färdade sträckan s2 dubbelt så lång:
s2 = (t + t)v = tv + tv = 2s.
Beroende på vad man vet och vill veta är det förstås också behändigt att kunna omformu-
lera s = tv till v = s/t eller t = s/v. Detta är exempel där vi räknar algebraiskt med reella
tal utan att behöva veta vad de är och får samband som gäller för alla tal. Matematikens
effektivitet är just sådan allmängiltighet. (Ja, kanske inte just i det exemplet, men det
är bara att titta i vilken fysik eller kemibok som helst för att se häftigare saker.) Precis
som i exemplet använder algebraiska räkningar symboler istället för tal - oftast bokstäver,
ibland också av lång tradition bokstäver från det grekiska alfabetet.
2. Räkneregler.
För att kunna genomföra algebraiska räkningar krävs en mer medveten och systema-
tisk styrning av räkningarna än vid vanlig sifferräkning. Vissa tekniker som i konkreta
räkningar blivit så självklara att man inte ser dem, är nu kraftfulla verktyg för att för-
enkla uttryck. En del av dem kallas räkneregler eller räknelagar. Det banalaste exemplet
är kanske att vi kan byta ordning vid multiplikation eller addition
ab = ba, (1)
6
2. RÄKNEREGLER. 7
a + b = b + a.
Dessa två räkneregler, som för den som tycker om terminologi kallas ”kommutativa
räknelagen för multiplikation respektive addition, är sanna för alla tal. T ex säger (1) att
2 · 3 = 3 · 2, men också att 217 · 3x = 3x · 217 för ett tal x, vilket som helst. (Vi vet förstås
också att 217 · 3x = (217 · 3)x = 651x). (Observera att vi för det mesta inte bryr oss om
att skriva ut multiplikationstecknet · , när det är frågan om multiplikation av symboler:
ab ska alltså tolkas som a gånger b. Däremot skriver vi 2 · 3 för att skilja det från 23.)
2.1. Parentes om prioriteringsregler. För att innebörden av ett uttryck som 2 +

3 · 5 ska vara entydig har man enats om vilka operationer som ska utföras först, en s k
prioriteringsordning. Multiplikation och division genomförs före addition och subtraktion.
Alltså är 2+3·5 = 17. Vill man upphäva denna ordning och istället genomföra additionen
först, använder man parenteser, och skriver t ex (2+3)5 = 25. På samma sätt är 3+3/6 =
3.5 (observera notationen1) medan (3 + 3)/6 = 1.
Operationerna delas ofta i två grupper: i den ena gruppen ingår addition och sub-
traktion och i den andra multiplikation och division. Operationerna i den andra gruppen
utförs alltså före operationenerna i den första. Inom samma grupp utförs operationerna
från vänster till höger. Alltså är 3/3 · 3 = (3/3) · 3 = 3, och inte 3/(3 · 3) = 1/3. Eftersom
det kan bli missförstånd skadar det inte att använda överflödiga parenteser.
Den som vill se fler prioriteringsregler kan googla på Please Excuse My Dear Aunt Sal-
ly (en minnesramsa - Parentheses, Exponentiation, Multiplication/Division, Addition/Subtraction
- som kodar prioriteringsordningen) på wikipedia. (För övrigt kan wikipedia rekommen-
deras som komplement till kurslitteraturen för sina välskrivna matteartiklar och bra ex-
empel!)
2.2. Fler räkneregler. Andra exempel på räknelagar är den s k distributiva lagen

a(b + c) = ab + ac, (2)
eller för fler tal i parentesen, tex 4 stycken,
a(b + c + d + e + f ) = ab + ac + ad + ae + af,
eller
a − (b + c) = a − b − c.
Exempel 1. Den distributiva lagen talar om hur man kan bli av med parenteser, men
man kan också omvänt använda den för att faktorisera2 uttryck. T ex
x + x2 = x · 1 + xx = x(1 + x),
1i denna text väljer vi att istället för decimalkomma använda den mera internationellt accepterade
decimalpunkten, alltså 3.5 istället för 3,5
2faktorisera= skriva som en produkt
8 1. ALGEBRAISKA UTTRYCK.
och
17x2 + 17x3 + 17x5 = 17(x2 + x3 + x5 ) = 17x2 (1 + x + x3 ).
2.3. Konjugat- och kvadreringsreglerna. Med hjälp av reglerna ovan kan vi för-
enkla (eller komplicera) algebraiska uttryck. Vi gör härledningen av följande regler kanske
pinsamt utförligt, för att illustrera en teknik som är användbar i mer komplicerade sam-
manhang.
Exempel 2. Vi ska visa att
(a + b)2 = a2 + 2ab + b2 .
Distributiva lagen (2) gäller för alla tal, oavsett om de kallas a och b, eller något mer
fantasifullt. Så t ex gäller det också att c(a + b) = ca + cb och alltså kan vi tillämpa denna
variant på räkneregeln med det speciella talet c = a + b för att få
(a + b)2 = (a + b)(a + b) = c(a + b) = ca + cb = (a + b)a + (a + b)b.
På de två parenteserna i högerledet kan vi tillämpa (2) en gång till:

(a + b)a + (a + b)b = aa + ba + ab + bb = a2 + 2ab + b2 .
Du har kanske lärt dig att göra detta som vi beskrev genom rita pilar mellan alla
möjliga produkter. Poängen med att göra det på sättet nyss istället är att det är syste-
matiskt och fungerar bättre i mer komplicerade sammanhang, när antalet parenteser är
många. Man behöver förstås inte införa något c utan bara tänka sig det. Då ser den första
räkningen ut som
(a + b)2 = (a + b)(a + b) = (a + b)a + (a + b)b.
Räkneregeln (a + b)2 = a2 + 2ab + b2 , kallas kvadreringsregeln. Man kan se den, liksom de
andra, på olika sätt. Startar man med vänsterledet och ersätter det med högerledet har
man (lite löst uttryckt) multiplicerat ut parenteserna och förenklat uttrycket. Gör man
tvärtom, så faktoriserar man a2 + 2ab + b2 = (a + b)2 i två faktorer a + b. Beroende på
sammanhanget kan man, lite förvirrande, se bägge operationerna som en förenkling. De
två olika formerna innehåller ju olika information om samma tal.
Exempel 3. Faktorisera 4x2 + 4xy + y 2 . Genom att titta på högerledet i kvadrerings-
regeln och försöka passa in de givna termerna i detta, ser man att med valet a = 2x och
b = y ger kvadreringsregeln
4x2 + 4xy + y 2 = (2x)2 + 2 · (2x)y + y 2 = (2x + y)2 .
Nu fler regler. Som i det första exemplet i detta avsnitt kan vi med hjälp av distributiva
lagen (2) räkna ut
(a + b)(c + d) = (a + b)c + (a + b)d = ac + bc + ad + bd.
3. RÄKNING MED BRÅK, FÖRLÄNGNING. 9
Ersätter vi i detta uttryck c = a och d = −b får vi en användbar regel — konjugatre-

geln
(a + b)(a − b) = a2 − b2 . (3)
Exempel 4. Förenkla (3x+2y)(3x−2y). Konjugatregeln kan tillämpas. De två paren-
teserna i produkten är nämligen summan av två termer respektive skillnaden av samma
två termer. Alltså får vi att produkten är skillnaden av kvadraterna på respektive termer:
(3x + 2y)(3x − 2y) = (3x)2 − (2y)2 = 9x2 − 4y 2 .
Omvänt kan vi med konjugatregeln faktorisera
8a2 b2 c2 − 2a2 b2 = 2a2 b2 (4c2 − 1) = 2a2 b2 (2c − 1)(2c + 1)
Exempel 5. Nu ska vi bege oss bortom futtiga två parenteser. Vi ska visa att
(a + b)3 = a3 + 3a2 b + 3ab2 + b3 .
Argument: (a + b)3 = (a + b)2 (a + b) enligt definition av vad exponenter innebär. Nu gäller
(2) för alla tal, så t ex gäller det också att c(a + b) = ca + cb och alltså kan vi återigen
tillämpa denna räkneregel med c = (a + b)2 för att först få
(a + b)3 = (a + b)2 a + (a + b)2 b = (a2 + 2ab + b2 )a + (a2 + 2ab + b2 )b
(den sista likheten enligt kvadreringsregeln.) Sedan kan vi tillämpa distributiva lagen
igen på högerledets två parenteser, och får
(a + b)3 = a3 + 2aba + b2 a + a2 b + 2ab2 + b3 = a3 + 3a2 b + 3ab2 + b3 ,
vilket var vad vi ville inse. Senare i denna kurs ska vi se att det går att ge en formel för
hur många parenteser som helst.
3. Räkning med bråk, förlängning.

√
Du har säkert stött på uttryck som 1/2, 13/17 och m0 / c2 − v 2 . Vad det gäller de
första (s k heltalsbråk eller rationella tal) är det inget problem att räkna ut, visserligen
approximativa, värden för de reella tal de står för, d v s de första decimalerna i deras
decimalutvecklingar. (Vi använder ordet reellt tal för ett decimalbråk med oändligt antal
decimaler3). Men för att förstå och använda den sista typen, - som beskriver hur massan
förändras med hastigheten i relativitetsteorin - där de ingående kvantiteterna är okända
måste man kunna räkna abstrakt med sådana bråk eller rationella uttryck. Hur man gör
detta är formulerat i ett antal räkneregler; så löjligt få att lära sig utantill, att det bara
visar hur mycket bättre det är för en lat nöjeslysten person att studera matematik än säg
3T ex tolkas 4/3 som 1.333.... och 1/2 som 0.500.... eller 0.4999....
brottsbalken. Vi demonstrerar räknereglerna med ett antal exempel. Det första exemplet
demonstrerar hur man kan förlänga och förkorta bråk. Principen är att
a ad
= .
b bd
Här är a, b, d reella tal, och b, d ̸= 0.
Exempel 6.
17 1 · 17 1
= =
34 2 · 17 2
2 sin(x + 2θ) 2 · sin(x + 2θ) 2

= =
3x sin(x + 2θ) 3x · sin(x + 2θ) 3x
√ √
1 1· x+1 x+1
√ =√ √ =
x+1 x+1· x+1 x+1
Vi kan använda förlängning tillsammans med konjugatregeln

√ √ för att förenkla en del
algebraiska √ som innehåller kvadratrötter. Om p A + q B är ett sådant uttryck
√ uttryck
kallas p A √− q B√ dess konjugat.
√ √ I det första exemplet nedan förlänger vi ett bråk med
konjugatet 2 + 3 till 2 − 3, för att kunna utnyttja konjugatregeln.(Detta är ett
exempel på ett snyggt trick, som ibland, men tyvärr rätt sällan, är användbart.)
Exempel 7.
√ √ √ √ √ √
1 1 · ( 2 + 3) 2+ 3 2+ 3 √ √
√ √ = √ √ √ √ = √ √ = = − 2 − 3.
2− 3 ( 2 − 3) · ( 2 + 3) ( 2)2 − ( 3)2 −1
Vi behöver också veta hur man tillämpar de fyra räknesätten på bråk (ibland kallade
rationella uttryck, kanske för att skilja dem från irrationella utbrott, typ usch), för att få
nya rationella uttryck.
Addition och subtraktion, sker genom att man förlänger uttrycken, så att de får samma
täljare.
a c ad bc ad ± bc
± = ± = .
b d bd bd bd
Exempel 8. Här är några exempel på addition och subtraktion av bråk:
(1)
1 3 1 · 7 + 10 · 3 37
+ = =
10 7 10 · 7 70
3. RÄKNING MED BRÅK, FÖRLÄNGNING. 11
(2)
1 1 y·1 x·1 y±x
± = ± =
x y yx yx yx
(3)
1 2y(x − 1) 1 2yx − 2y + 1
2y + = + =
x−1 x−1 x−1 x−1
(4)
2 2 2 7 2·7 14
+ .... + (sju termer) = · = =
3 3 3 1 3·1 3
Multiplikation är enklare att komma ihåg.

a c ac
· =
b d bd
Exempel 9. (1)
1 3 5 1·3·5 5
· · = = .
2 4 6 2·4·6 16
(2) Låt m = a/b och n = 2a/(x + 1). Då är
2a3
m2 n =
b2 (x + 1)
Division slutligen, är värst, men lätt att komma ihåg via mellanledet i definitionen
nedan:
a
b a d ad
c = · = .
d
b c bc
c d
Att dividera med ett bråket är alltså samma som att multiplicera med .
d c
Några speciella varianter är viktiga att komma ihåg:
1 d 1
c = och 1 = d.
d
c d
Exempel 10. (1) Lös x ur ekvationen ax = 7 (som funktion av a) och beräkna

sedan x för a = 2/3.
Lösning: Genom att dela med a (antagande är att a ̸= 0, eftersom om a = 0
får vi ekvationen 0 = 7 som ju saknar lösningar) får vi x = 7/a. Om a = 2/3 är
alltså
7 7·3 21
x= 2 = = .
3
2 2
(2) Låt m = a/b och n = 2a/(x + 1). Då är

a2
m2 b2 a2 (x + 1)2 (x + 1)2
= 4a2
= = .
n2 (x+1)2
4a2 b2 4b2
3.1. Förstagradsekvationer. En ekvation har formen uttryck = annat uttryck, där

de två uttrycken beror av en eller flera obekanta. Att lösa ekvationen är förstås att hitta
de explicita värden på de obekanta som löser ekvationen. Några exempel på ekvationer:
(1) 3x = 17
(2) 4x + 17 = 2x + 5
(3) x3 + 2x + 3 = 2x2 + 2
(4) x2 + 3a = c + y.
De två första ekvationerna är exempel på förstagradsekvationer med en obekant x. Allmänt

ser en sådan ut som ax + b = cx + d, där x är obekant och ska bestämmas i termer av
a, b, c, d. Till skillnad från nästan alla ekvationer som man stöter på i tillämpningar kan
vi, som läsaren vet, faktiskt alltid lösa en sådan ekvation (om det nu finns några lösningar
alls)! Senare i kursen ska vi lära oss metoder att lösa system av sådana ekvationer med
fler obekanta, och det finns förstås tekniker för att lösa ekvationer approximativt4. Som
enkla fingerövningar löser vi nu två av ekvationerna ovan.
Exempel 11. Vi ska lösa ekvationerna (1) och (2). För den första ekvationen är idén
att eftersom 3x är lika med 17, så är också 3x delat med 3 lika med 17 delat med 3. Alltså
3x 17
3x = 17 om och endast om = .
3 3
Detta ger x = 17/3 och ekvationen är löst. För den andra ekvationen, använder vi samma
princip: om man multiplicerar med eller adderar lika storheter till bägge sidor av en likhet
så fortsätter man att ha likhet. Eliminera först termerna som innehåller x från ena sidan:
4x + 17 = 2x + 5 om och endast om (4x + 17) − 2x = (2x + 5) − 2x.
Förenklar vi den sista ekvationen får vi 2x + 17 = 5. Nu drar vi bort 17 från bägge

sidorna av ekvationen:
2x + 17 = 5 om och endast om (2x + 17) − 17 = 5 − 17.
Den sista ekvationen säger att 2x = −12, som vi kan lösa som ekvation (1) genom att vi
delar med 2 på bägge sidor. Då får vi till slut x = −6.
Från ett abstrakt perspektiv sett så bestod lösningen av ekvationen av att vi hittade
en kedja av ekvivalenta ekvationer, d v s andra ekvationer som har precis samma lösningar,
och där den sista ekvationen har formen x = tal.
4approximativ lösning = ett närmevärde till en lösning
4. POLYNOM. 13
4. Polynom.
4.1. Varför då? Låt oss, för omväxlings skull, ge något slags vidare motivering till
varför man ska studera ett begrepp, i det här fallet polynom. Idén bakom matematik är att
bygga upp enkla modeller av en komplicerad verklighet. Våra matematiska beskrivningar
av verkligheten är faktiskt nästan överdrivet enkla - ta t ex passmyndighetens matematis-
ka modell att en människa har ett precist heltal i centimeter som längd, och jämför med
vad som skulle hända om de hade konsulterat en petig algebralektor. En människas längd
kan ju variera upp till 4 cm mellan morgon och kväll, och det åtminstone måste man väl
ta hänsyn till? Alltså finns det inte ett fixt tal som beskriver avståndet mellan hjässa och
fotsula, utan många, ett för varje tidpunkt. Istället för ett enda banalt tal får vi då en
varierande längd, som är en härligt komplicerad funktion av tiden på dagen (för att inte
tala om månens tidvattenskraft och den valda frisyren, eller hur intressanta kvantmeka-
niska effekter kan ställa till det). Det hade krävts dagar av intensivt studium bara för att
fylla i en rad i passet...och weekendresor ska vi inte ens drömma om. I tillämpningar (som
den ovan) förekommer funktioner som man inte har en chans att beräkna explicit, men
som man i en förenklad modell av verkligheten mirakulöst kan komma åt. Vi såg att en
människas längd är en komplicerad funktion, som vi rått approximerar med ett enda tal,
alltså med en konstant funktion. Mer generellt behöver vi ett förråd av enkla funktioner,
så enkla att man kan göra något intressant med dem, men tillräckligt komplicerade för
att kunna komma i närheten av verkligheten. De enklaste funktionerna i matematiken
är de vars värden man kan beräkna genom bara två av de fyra räknesätten - addition
och multiplikation - och de kallas polynom eller polynomfunktioner. Exempel på sådana
funktioner är
f (x) = 2x + 3, g(x) = −2x2 + 3x + 5 eller h(x) = 1.3x17 + 2.313x2 + 36.1x.
Andra, mer komplicerade funktioner beräknas ofta genom att man approximerar dem
med polynom - t ex så ger 1+x+x2 /2+x3 /6 ett bra närmevärde till exponentialfunktionen
ex i ett litet intervall kring 0. (I analyskursen möter du en systematisk teori för hur
man ska hitta vissa sådana polynom, kallade Taylorpolynom.) Miniräknaren, som ju bara
behöver beräkna några futtiga, säg åtta, decimaler av oändligt många, fuskar genom att
ha inprogrammerat approximerande polynom för alla vanliga funktioner. Polynom utgör
alltså en omistlig del av förrådet av modellverktyg av funktioner, och det är detta som ur
ett statligt ekonomiskt perspektiv, månande om lönsamma tillämpningar av matematik,
motiverar att du ska lära dig om dem (sedan tycker ju förstås mattelärarna att de är
intressanta, ja, t o m skitkul, men det är en annan sak.)
4.2. Definitioner. Exponenten i den högsta potens av x som förekommer i polyno-

met kallas graden av polynomet. De tre polynomen i det föregående avsnittet har alltså
grad 1, 2 respektive 17. De tal som står framför de olika potenserna av x kallas för poly-
nomets koefficienter. Vill man ge en definition av vad ett polynom är (och inte bara ett
antal belysande exempel), så tvingas man bli abstrakt. Ett polynom har en grad (kalla det
n), som är vilket heltal större än eller lika med noll som helst, och har vissa koefficienter
(kalla dem a0 , a1 , ..., an .)
Definition 1. Med ett polynom menas en funktion av typen
f (x) = an xn + an−1 xn−1 + ... + a1 x + a0 .
Koefficienterna a0 , a1 , ..., an antas för närvarande vara reella tal (senare ska vi använda
komplexa tal), och n ≥ 0 är ett heltal. Om an ̸= 0, så kallas n för polynomets grad och
vi skriver grad f = n. Om n = 0, så kallas den konstanta funktionen och polynomet
f (x) = a0 ett konstant polynom.
Exempel 12. Polynomet x3 + 2x + 17 har alltså grad 3 och koefficienterna a3 =

1, a2 = 0, a1 = 2 och a0 = 17.
Två polynom p(x) = an xn +an−1 xn−1 +...+a1 x+a0 och q(x) = bm xm +bm−1 xm−1 +...+
b1 x + b0 anses vara lika, p(x) = q(x), om de har samma grad, m = n, och koefficienterna
vid motsvarande x-potenser är lika: ai = bi , för i = 0, 1, 2, ..., n.
4.3. Exkurs om prickar. Några kanske överbeskyddande ord om prickarna i före-

gående definition, eftersom vi ska stöta på många sådana. (Det står mer i avsnitten om
induktion och logik senare.) Avsikten med formeln för polynomet i definitionen är att
beskriva ett allmänt polynom vilket som helst. Beskrivningen ska vara tillräckligt exakt
för att kunna tala om vad som är dess grad och dess koefficienter. Samtidigt vill man
att den ska vara enkel och okomplicerad, och framför allt kort. Ta ett annat lite enklare
exempel. Vi vill beskriva avtagande följder som startar i ett heltal n, och där nästa tal är
n − 1 (om nu n − 1 ≥ 0), osv ända tills vi når 0. Alltså följder av typen 5, 4, 3, 2, 1, 0 eller
2, 1, 0 eller bara den överdrivet korta följden 0. Förslagvis beskriver vi sådana följder som
n, n − 1, ..., 1, 0 och n ≥ 0. (4)
Vad (4) alltså tänks beskriva är hur man från ett tal i följden får nästa (dra bort 1) och
när man ska stoppa (när man nått 0, så att man inte fortsätter med en massa läbbiga
negativa tal.) De tre prickarna antyder, precis som i formeln i polynomdefinitionen ovan,
att läsaren förväntas förstå mönstret. Observera att det är detta mönster som är det
viktiga, inte de fyra termer n, n − 1, ..., 1, 0 som står utskrivna. Ty om vi utan att tänka
försöker passa in n = 0, n = 1 eller n = 2 i (4) så får vi problem. Eftersom för t ex
n = 1, n − 1 = 0, så blir följden 1, 0, ..., 1, 0. Vilket ju inte alls var vår avsikt. När man
läser (4)ska man alltså identifiera mönstret, och sedan använda detta för att skriva upp
de olika följderna: för n = 0, 1, 2, 3 ska (4) alltså läsas som
0
1, 0
2, 1, 0
5. ANDRAGRADSPOLYNOM OCH EKVATIONER. 15
3, 2, 1, 0
4, 3, 2, 1, 0.
Den enda poängen med detta avsnitt är att formeln i definitionen av polynom i före-
gående avsnitt ska för n = 0, 1, 2, 3 läsas som
f (x) = a0
f (x) = a1 x + a0
f (x) = a2 x2 + a1 x + a0
f (x) = a3 x3 + a2 x2 + a1 x + a0 .
Det är annars alltid en bra idé att skriva ner de enklaste fallen av en ny definition för att
få känsla för vad den säger. Då ser man t ex svaret till följande övning:
Övning Försök reta din föreläsare på denna kurs genom att påpeka att inte alla
polynom kommer att ha ett gradtal enligt definitionen ovan. Det finns nämligen precis
ett som inte täcks av definitionen. Vilket? Fråga henne/honom om vilket gradtal hon/han
anser att detta polynom har. Jämför med andra gruppers lärare och dra några slutsatser
om matematik som exakt vetenskap, och ring kanske sedan till en kvällstidning .... eller
kanske dra några nyttiga slutsatser.
5. Andragradspolynom och ekvationer.
Vi börjar med att avslöja det mystiska polynomet från övningen ovan. Ni har säkert
själva funnit att detta är det konstanta polynomet p(x) = a0 , där konstanten a0 är 0.
Eftersom gradtalet definierades som den högsta x-potensen med en icke-noll koefficient
så är det klart att det konstanta polynomet med a0 = 7 har grad 0: p(x) = 7 = 7 · x0 .
Om däremot a0 är 0, alltså p(x) är 0 · x0 så rimmar det illa med kravet om en icke-noll
koefficient, som är inbyggd i definitionen av graden. Detta lämnar fältet öppet för hur man
vill se noll-polynomet. Ofta väljer man att säga att noll-polynomet saknar grad, men ofta
visar det sig vara bekvämt att välja till exempel talet −1 eller −∞ som graden för detta
polynom. Vi väljer här att säga att noll-polynomet har grad −∞ och senare (i kapitel 3)
ska vi motivera varför detta är bekvämt.
Noll-polynomet är alltså polynomet med alla koefficienter lika med 0: om vi säger
att p(x) = an xn + an−1 xn−1 + ... + a1 x + a0 är noll-polynomet så innebär det bara att
an = an−1 = ... = a1 = a0 = 0. Vidare, för att elliminera eventuella missförstånd när
vi vill säga ”p(x) är ett noll-polynom” med hjälp av symboler, så undviker vi att skriva
p(x) = 0, som kan tolkas som en ekvation, och skriver istället p(x) ≡ 0. Detta utläses
alltså som att polynomet p(x) är identiskt lika med 0, är noll-polynomet.
Sammanfattningsvis: Om p(x) ≡ 0 så är deg p(x) = −∞.
5.1. Förstagradspolynom. Ett polynom av grad 0, är alltså bara en konstant, be-

traktad som en funktion, t ex p(x) = 1. Ett polynom av grad 1 är av typen p(x) = ax + b
där a ̸= 0 och b är reella tal. Ritar man grafen y = p(x) till polynomet får man en rät linje
i (x, y)-planet. Koefficienten a är riktningskoefficienten för linjen, medan b kan tolkas som
y-koordinaten för skärningen mellan y-axeln och linjen. Vidare är lösningen x = −b/a till
förstagradsekvationen p(x) = 0 också synlig i grafen. Den är x-koordinaten för skärningen
mellan x-axeln och linjen, det enda nollstället till polynomet.
y = ax + b
H0, bL
x
H-b a, 0L
Figur 1. Grafen till ett förstagradspolynom.
5.2. Andragradspolynom. I den föregående paragrafen fanns ett enkelt exempel

på det allmänna problemet att lösa ekvationen f (x) = a, där a är ett fixt tal och f (x)
en funktion. Inte ens för polynom kan man lösa detta exakt i allmänhet (men däremot
approximativt.) Därför är exempel där vi kan få ett exakt svar viktiga och användbara.
Förutom för förstagradspolynom går problemet också att lösa för andragradspolynom. Du
har säkert redan sett följande formel.
Sats 1. Ekvationen
ax2 + bx + c = 0
(där a ̸= 0 så att vänsterledet verklige är ett polynom av grad 2) har de två lösningarna
(också kallade ekvationens rötter)
√
−b ± b2 − 4ac
x= ,
2a
om uttrycket b2 − 4ac (som kallas diskriminanten till polynomet ax2 + bx + c) under
rottecknet är ett icke-negativt tal. Om det sista villkoret inte gäller och alltså b2 − 4ac < 0
så saknar uppenbarligen ekvationen reella lösningar.
Notera att när högstagradskoefficienten i polynomet a = 1, och ekvationen alltså ser

ut som x2 + px + q = 0, så säger formeln för rötterna - som då ofta kallas p, q-formeln -
ovan att
√ √( )
−p ± p2 − 4q p p 2
x= =− ± − q.
2 2 2
√ √ √
(Kom ihåg att a/b = a/ b.)
12 KOMPENDIUM TILL ALGEBRA 1
Exempel 13.(Kom �
I deihågföljande √ √bilderna ser vi graferna y = p(x) för tre olika an-
tre
att a/b = a/ b.)
dragradspolynom p(x). De illustrerar de tre olika fall som kan förekomma vad det gäller
nollställen till polynomet: 2, 1 eller inga nollställen.
Exempel. I de följande tre bilderna ser vi graferna y = p(x) för tre olika andragradspoly-
nom p(x). De illustrerar de tre olika fall som kan förekomma: 2, 1 eller inga nollställen
till polynomet.
2
i) I den första bilden är p(x) = x − 5x + 6. Här är diskriminanten 25 − 4 · 6 = 1 och
−(−5) ± 1
formeln i satsen ovan
i) I det första ger
fallet att=rötterna
är p(x) x2 − 5x + 6. till är diskriminantenp(x)
Här ekvationen 25 − 4 =
·6= 01ärochx = ,
formeln i satsen ovan ger att rötterna till ekvationen p(x) = 0 är x = −(−5) ± 12 = 2
alltså x3 och 2, 3.xDetta
= 2. Detta
svarar mot desvarar
värden påmot de värden
x där funktionen är 0, på x där
och syns
2
funktionen
i grafen som är 0, och
de syns i grafen som skärningarna mellan grafen och x-axeln.
skärningarna mellan grafen och x-axeln.
1 2 3 4 5
Figure 2. Grafen till x2 − 5x + 6

2
Figur 2. Grafen till x − 5x + 6.
ii) I nästa bild är p(x) = x2 −KOMPENDIUM 2x + 1, och TILL ALGEBRA 1

diskriminanten är 4 − 4 · 1 13 = 0. Formeln i
2
satsen ovan ger då bara lösningen x = 1, och vi ser detta i figuren 0.som att grafen
ii) I det andra fallet är p(x) = x − 2x + 1, och diskriminanten är 4 − 4 · 1 =
Formeln i satsen ovanKOMPENDIUM
ger då bara lösningen x = 1,1 och vi ser detta i figuren som
TILL ALGEBRA 13
bara tangerar x-axeln
att grafen i punkten
bara skär x=
x-axeln i den enda1.punkten x = 1.
ii) I det andra fallet är p(x) = x2 − 2x + 1, och diskriminanten är 4 − 4 · 1 = 0.
Formeln i satsen ovan ger då bara lösningen x = 1, och vi ser detta i figuren som
att grafen bara skär x-axeln 15
i den enda punkten x = 1.
15
10
10
5
!2 2 4
Figure 3. Grafen till x2 − 2x + 1

Figur
!2 3. Grafen till 2x2 − 2x + 41.
iii) Slutligen i det tredje fallet är p(x) = x2 + 5x + 7, och diskriminanten är 25 − 4 · 7 =
−3. Eftersom −3 inte har någon kvadratrot, 2 finns inga nollställen till polynomet.
Figure 3. Grafen 2 x − 2x + 1
till
iii) Slutligen i det tredje
Vi ser detta i fallet är p(x)
figuren som = xinte
att grafen +5x+7,
skär x-axeln.och diskriminanten är 25−4·7 =
−3. Eftersom −3i det
iii) Slutligen inte harfallet
tredje någon = x2 + 5x + 7, och
är p(x)kvadratrot, finns är 25 − 4 · 7 =
inga nollställen
diskriminanten till polynomet.
−3. Eftersom −3 inte har någon kvadratrot, finns inga nollställen till polynomet.
Vi ser detta i figuren
Vi ser somsom
detta i figuren attattgrafen inte
grafen inte skärskär x-axeln.
x-axeln.
8
6
8
4
6
2
4
!5 !4 !3 !2 !1
2
2
Figure 4. Grafen till x + 5x + 7
!5 !4 !3 !2 !1
1.4.3. Bevis för sats 1. Nu ska vi bevisa sats 1. Det är en bra illustration av att bevis
ofta innehåller idéer som Figure 4. Grafen
är användbara x2 +
till sammanhang.
i andra 2 5x + 7 Här är det en algebraisk
Figur 4. Grafen till x + 5x + 7.
1.4.3. Bevis för sats 1. Nu ska vi bevisa sats 1. Det är en bra illustration av att bevis
ofta innehåller idéer som är användbara i andra sammanhang. Här är det en algebraisk
5.3. Bevis av sats 1. Nu ska vi bevisa sats 1. Beviset är en bra illustration av
att bevis ofta innehåller idéer som är användbara i andra sammanhang. Här är det en
algebraisk teknik som kallas kvadratkomplettering. För att motivera den, så ser vi först
att det är vissa specialfall av den allmänna ekvationen ax2 + bx + c = 0, som är lätta att
lösa, nämligen när b = 0.
√
Exempel 14. En ekvation som x2 − 2 = 0 har ju lösningarna x = ± 2, och på
samma sätt ser vi bums att x2 + 2 = 0 inte har några lösningar alls. Om man sedan, med
detta enkla fall i bakhuvudet tittar på en ekvation som x2 + 2x − 1 = 0, så ser vi kanske

att vi kan skriva om den så här:
x2 + 2x − 1 = (x2 + 2x + 1) − 2 = (x + 1)2 − 2 = 0
Men då är
(x + 1)2 − 2 = 0 ⇐⇒ (x + 1)2 = 2
√ √
⇐⇒ x + 1 = ± 2 ⇐⇒ x = −1 ± 2
och vi har hittat de två rötterna till ekvationen!
Kvadratkomplettering är ett sätt att försöka göra exemplets resonemang så allmänt

som möjligt. Nu till beviset för Sats 1. Det är ett antal steg och vi är utförliga för att var
tydliga.
Steg 1: Vi kan först värma upp med att dela med a ̸= 0.

b c
ax2 + bx + c = 0 ⇐⇒ x2 + x + = 0.
a a
Ge sedan för att få överskådlighet nya namn p = a och q = ac , så att ekvationen
b
blir
x2 + px + q = 0.
Steg 2: Tittar vi tillbaka på exemplet vill vi skriva om de två första termerna som en
kvadrat. Det kan vi göra genom att titta på ett specialfall av kvadreringsregeln
p p p p
(x + )2 = x2 + 2 · x + ( )2 = x2 + px + ( )2
2 2 2 2
och skriva om detta som
p p
x2 + px = (x + )2 − ( )2 .
2 2
Steg 3: Alltså är
p p p p
x2 + px + q = (x + )2 − ( )2 + q = 0 ⇐⇒ (x + )2 = ( )2 − q.
2 2 2 2
2
Inför nu igen nya namn: Y = x + p2 och Q = ( p2 )2 − q = p −4q
4
, så att ekvationen
blir
Y 2 = Q.
Steg 4: Nu har vi äntligen
√ kommit till en av den lätta sortens ekvationer. Den har lös-
ningarna Y = ± Q om Q ≥ 0 och inga lösningar om Q < 0. Nu kan vi rulla upp
allt baklänges.
√ √ √( )
√ p p2 − 4q p p2 − 4q p p 2
Y = ± Q ⇐⇒ x + = ± ⇐⇒ x = − ± =− ± − q.
2 4 2 4 2 2
Därmed har vi kommit fram till p, q-formeln.

b c
Steg 5: För att uttrycka lösningen i a, b, c, substituerar vi p = a
och q = a
, och får
(slutligen)
√ √ √ √
p p2 − 4q b b2 − 4ac b b2 − 4ac b b2 − 4ac
x=− ± =− ± 2
=− ± √ =− ± ,
2 4 2a 4a 2a 4a2 2a 2a
där den andra likheten följer ur
b2
p2 − 4q a2
− 4 ac b2 4ac b2 − 4ac
= = 2− 2 = .
4 4 4a 4a 4a2
5.4. Kvadratkomplettering. Den algebraiska idén i beviset ovan är så användbar,

även i andra sammanhang, att vi skriver upp den som en sats. Idén är alltså att vi kan
skriva ett godtyckligt andragradspolynom x2 + px + q som Y 2 + C, med en ny variabel
Y och en ny koefficient C. Försök att undvika att lära dig satsen utantill, utan kom ihåg
den som en användbar metod, med ett klart syfte och en enkel teknik.
Sats 2. (Kvadratkomplettering).
p p
x2 + px + q = (x + )2 − ( )2 + q
2 2
=Y 2 + C,
p
där Y = x + 2
och C = q − ( p2 )2
Exempel 15. Bestäm det minsta värde som f (x) = 4x2 − 2x − 1 kan anta.
Lösning: Kvadratkomplettera! Skriv

2 1
f (x) =4x2 − 2x − 1 = 4(x2 − x − )
4 4
( 1 2 1 1)
=4 (x − ) − −
4 16 4
( 1 5) 1 5
=4 (x − )2 − = 4(x − )2 −
4 16 4 4
Kvadrater är alltid större än eller lika med 0, så därför är
1
(x − )2 ≥ 0,
4
1 5 5
med likhet precis när x = 0.25. Alltså är f (x) = 4(x − )2 − − , med likhet precis när
4 4 4
x = 0.25.
6. FLER EXEMPEL. 21
Att16det minsta värdet är −1.25 ser vi ocksåTILL

KOMPENDIUM från grafen:1
ALGEBRA
1.0
0.5
!0.4 !0.2 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0
!0.5
!1.0
!0.25, !1,25"
Figure 5. Grafen till 4x2 − 2x − 1

Figur 5. Grafen till y = 4x2 − 2x − 1.
1.4.5. Hur löser jag x17 + 2x + 37 = 0 förresten? Vi började med att säga att vi ville lösa
f (x) = a, men de enda fall vi beskrivit är när f (x) är ett första- eller andragradspolynom,
5.5.vilket
Hurju löser
kan verkajagochx17är+lite
2x snopet,
+ 37 =om0 man har ambitionen
förresten? att t exmed
Vi började ta över
att världen.
säga att
Hur gör man i allmänhet? Det finns betydligt mer komplicerade formler
vi ville lösa f (x) = a, men de enda fall vi beskrivit är när f (x) är ett första- eller för hur rötterna
ser ut även för polynom av grad 3 och 4, men i praktiken används dessa sällan. För
andragradspolynom, vilket ju kan verka och är lite snopet, om man har ambitionen att
högregradspolynom finns inga formler för rötterna (och det är bevisat att det aldrig
t ex takommer
över världen. Hur gör man i allmänhet? Det finns betydligt mer komplicerade
att finnas) som bara använder sig av rotutdragning. I praktiken gör detta inte
formlersåför hur rötterna
mycket. Där är manser utintresserad
även för polynom
av att kunnaav grad 3 och säg
bestämma 4, men i praktiken
de första används
10 decimalerna
dessa sällan.
av en rot,Förochhögregradspolynom
det finns bra metoderfinns inga
för att liknande
beräkna dessa.formler för rötterna
Den intresserade (och till
hänvisas det
är bevisat att det aldrig kommer att finnas). I praktiken gör detta inte
att slå på Newton-Raphsons metod på nätet eller ge sig till tåls till datakursen. så mycket. För
tillämpningarna är man intresserad av att kunna bestämma säg de första 10 decimalerna
1.5. och
av en rot, Flerdet
exempel.
finns braNu lämnar för
metoder vi polynomekvationer
att beräkna dessa.och titta
Den på lite blandade
intresserade ekva-
hänvisas till
tioner.
att slå på Newton-Raphsons metod på nätet eller ge sig till tåls till datakursen.
Exempel. Lös ekvationen
4x − 1
6. Fler exempel.
= 1.
3x + 1
Lösning: Uttrycket på vänster sidan är meningsfullt, utom när det innebär att vi delar
Numed
lämnar vi polynomekvationer
en nämnare som är 0. Dettaför
skeratt
förtitta
x = på lite och
−1/3, blandade ekvationer
detta värde av alltså
på x kan andra
typer. inte vara en lösning. Låt oss sedan titta på de övriga, d v s antaga att x �= −1/3, så
att 3x + 1 �= 0. Då kan vi multiplicera bägge sidor av ekvationen med 3x + 1 och får då
Exempel 16. Lösekvationen
den ekvivalenta ekvationen4x − 1 4x
= 3x
−+ 1 1. Omedelbara manipulationer ger att denna
ekvation har den enda lösningen x = 2. = 1.
3x + 1
Exempel
Lösning: Det varpåviktigt
Uttrycket att sidan
vänster göra analysen av nämnaren
är meningsfullt, utomi föregående exempel.
när det innebär Om
att vi vi
delar
hade att lösa
med en nämnare som är 0. Detta sker för 6x x= −1/3, och detta värde på x kan alltså inte
+3
vara en lösning. Låt oss sedan titta på de övriga =tänkbara 1, värdena på x, d v s antaga att
2x + 1
x ̸= −1/3, så att 3x + 1 ̸= 0. Då kan vi multiplicera bägge sidor av ekvationen med 3x + 1
och bara zombieartat sätter igång att multiplicera med 2x+1, så får vi ekvationen 6x+3 =
och får då den ekvivalenta ekvationen 4x − 1 = 3x + 1. Omedelbara manipulationer ger
2x + 1 som har lösningen x = −1/2. Vi får då ett felaktigt resultat om vi tror att detta är
att denna ekvation
en lösning har ursprungliga
till den den enda lösningen
ekvationen.x =Ty2.i denna är ju inte vänsterledet meningsfullt
för x = −1/2, eftersom vi då försöker dela med 0.
Exempel 17. Det var viktigt att göra analysen av nämnaren i föregående exempel.
Om vi t ex hade att lösa
6x + 3
= 1,
2x + 1
och bara söndagszombieartat sätter igång att multiplicera med 2x + 1, så får vi ekvationen
6x + 3 = 2x + 1 som har lösningen x = −1/2. Vi får då ett felaktigt resultat om vi tror
att detta är en lösning till den ursprungliga ekvationen. Ty i denna är ju inte vänsterledet
meningsfullt för x = −1/2, eftersom vi då försöker dela 0 med 0, vilket är rätt menings-
löst. (Ja, visserligen påstod en svensk morgontidning nyligen att en engelsman löst ”det
tusenåriga problemet om vad 0/0 egentligen är’ för något, men det var nog journalistisk
desperation och längtan efter att det äntligen skulle hända något en ovanligt mordfattig
dag.)
Exempel 18. Lös ekvationen
√
x + 1 + x = 11. (5)
Här är det naturligt att först dra bort x från bägge sidor, så att kvadratroten blir ensam
kvar på ena sidan och vi kan kvadrera bägge sidor. Alltså får vi först
√
x + 1 = 11 − x. (6)
Detta är en ekvation som har precis samma lösningar som den ursprungliga, alltså en
ekvivalent ekvation. Men om vi nu kvadrerar bägge sidor i denna ekvation och får den nya
ekvationen
x + 1 = (11 − x)2 , (7)
så har vi inte längre en ekvation som är ekvivalent med den ursprungliga. Varje lösning
till (6) är en lösning till (7), men inte tvärtom. Att vi vet ett tals kvadrat räcker ju inte
för att vi ska kunna bestämma talet ifråga. Det är bara bestämt upp till tecken: y = 2 ger
att y 2 = 4, men inte tvärtom eftersom y 2 = 4 ⇐⇒ y = ±2, t ex. Emellertid kan vi ändå
utnyttja den nya ekvationen (7). Vi löser den och sedan prövar vi lösningarna som vi fått
i den ursprungliga ekvationen (5). Så här:
x + 1 = (11 − x)2 ⇐⇒ x2 − 23x + 120 = 0 ⇐⇒ x = 8 eller x = 15.
(sista steget gjordes med lösningsformeln
√ för
√ en andragradsekvation) Vi prövar dessa två
värden. För x = 8 får vi x + 1 + x = 8 + 1 + 8 som är lika med 11. √ Här har vi
alltså
√ en lösning till den ursprungliga ekvationen. Men för x = 15 får vi x+1+x =
15 + 1 + 15 = 4 + 15 som inte är lika med 11. Detta är alltså√ inte en rot till den
ursprungliga ekvationen (5). (Notera att x = 15 löser ekvationen x + 1 = −(11 − x),
som när den kvadreras också ger ekvationen x + 1 = (11 − x)2 .)
Exempel 19. Lös ekvationen sin2 x − 4 sin x + 3 = 0. Här är det naturligt att dela upp
lösningen i två steg. Först tar vi reda på vilka värden sin x kan ha, och sedan vilka värden
på x som är lösningar. Sätt alltså först t = sin x. Då blir ekvationen t2 − 4t + 3 = 0,
som (enligt den vanliga formeln) har lösningarna t = 1 och t = 3. I nästa steg ska vi lösa
ekvationen sin x = 1 ⇐⇒ x = π/2 + 2nπ, där n är ett godtyckligt heltal, och ekvationen
7. ÖVNINGAR. 23
sin x = 3, som saknar lösningar. (För det sista steget se senare i avsnittet om komplexa
tal och polära koodinater.)
För att sammanfatta: vid ekvationslösning letar vi i första hand efter andra enklare
ekvivalenta ekvationer, d v s ekvationer som har precis samma lösningar. Sådana kan ofta
fås genom att vi gör flera av följande operationer:
• Lägger till eller drar ifrån lika från bägge sidor av ekvationen, typ 2x + 3 = 5 är
ekvivalent med 2x = 2.
• Multiplicerar bägge sidor av ekvationen med en kvantitet som är skild från noll,
typ xex = 2ex är ekvivalent med x = 2.
• Algebraiskt omformulerar ena ledet, typ ekvationen 1 = x2 + 2x + 1 är ekvivalent
med 1 = (x + 1)2 .
7. Övningar.
(1) Förenkla (a − b)3 .
(2) Faktorisera a) x3 − 9x, b) a(a + b) − 9(a + b), c) a2 − 9a + ab − 9b,
d) x6 − x4 + x2 − 1.
(3) Faktorisera (x + a)2 − b2 .
(4) Förenkla
2 x 1
+ 2 − .
3x + 9 x − 9 2x − 6
(5) Förläng bråket √
2+ 5
√ ,
2− 5
så att nämnaren blir fri från kvadratrötter.
(6) Förenkla a)
x4 − y 4
,
x+y
b)
16x4
81
− y4
2x ,
3
+ y
c)
1 1
x+1
+ x−1
1 1 .
x−1
− x+1
(7) Kvadratkomplettera polynomet p(x) = 2x2 − x − 5, lös ekvationen p(x) = 0, samt
bestäm det minsta värde√som polynomet kan √ antaga.
(8) Lös ekvationerna
√ √ a) 2x + 3 = x och 2x + 3 = −x,
b) x + 2 x − 1 = x.
KAPITEL 2
Heltal.
I naturvetarens verktygslåda utgör olika sorters tal förstås en stor del. Historiskt har
man allt eftersom nya problem dykt upp hittat på nya typer. Allra först kom förstås de
positiva hela talen, som användes för att beräkna antal.
Betraktat t ex som militär teknologi var det säkert en revolution - för första gången
fick man en billig metod att avgöra om man kunde plundra grannbyn -man räknade helt
enkelt hur många dom var och jämförde med hur många man själv var och hade så en
enkel tumregel för om man skulle vinna eller inte. (Som så många matematiska modeller
innebar detta förstås en grov men samtidigt effektiv förenkling av verkligheten.)
Efter många hundra år införde man talet 0 (kanske som en symbol för en walk-over
situation när grannbyn mangrant tagit semester) och fick så N, mängden av hela tal större
än eller lika med 0. Negativa tal och bråktal är utvidgningar av detta vinnande koncept,
och så småningom har man också hittat på reella tal (oändliga decimaltal) och t o m
komplexa tal (och det finns fler varianter).
Det finns flera poänger med att inte bums kila vidare till säg reella tal, funktioner och
analys, utan först se vad man kan göra enbart med hela tal. En är att här kan man bygga
upp känsla för hur en matematisk teoribyggnad ser ut och hur komplicerade de saker man
kan göra med den kan bli.
En annan och kanske oväntad sådan poäng är teorins aktualitet och användbarhet.
Primtal är väsentliga i vissa viktiga tillämpningar av matematik från de sista decennierna.
De är nämligen basen för de flesta moderna krypterings- och kodningsmetoder och det
som följer i denna text (och mycket mer) används sålunda varje gång man stoppar in ett
bankomatkort i en automat. Dessa tillämpningar är rätt nya, men baserade på resultat
som varit kända i mer än 2000 år. (Det mesta av dem står i en bok av Euklides som kallas
Elementa från cirka 300 fKr). Detta illustrerar att även om teorin kan tyckas vara ren
vetenskap, enbart intressant ur ett vetenskapligt perspektiv och i sin egen rätt, så hindrar
detta inte dess användbarhet, och också att allt i matematik inte är gjort, på långa vägar
när. Det finns många andra exempel.
24
1. PRIMTAL OCH FAKTORISERING. 25
1. Primtal och faktorisering.
Antag att man tittar på hur man kan konstruera positiva hela tal. Från 2 och 3 kan
vi med addition bilda t ex 5 = 2 + 3, 6 = 3 + 3, ..... I själva verket kan vi redan med 1
bilda 5 = 1 + 1 + 1 + 1 + 1. Och vi inser förstås, att med 1 som den enda typen av legobit
(men i obegränsat antal) kan vi få alla strikt positiva heltal med upprepad addition. Och
för att få de negativa talen sedan, så sätter vi bara ett minustecken framför. Inte speciellt
fantasieggande...
Titta nu på samma problem att konstruera de positiva hela talen, men låt oss nu
använda oss av multiplikation i stället för addition. Från 2 och 3 kan vi med multiplikation
(hur många gånger vi vill eller ingen alls) bilda t ex
2, 3, 4 = 2 · 2, 6 = 2 · 3, 8 = 2 · 2 · 2, 12 = 2 · 2 · 3, ...
Några ögonblicks eftertanke får en att inse att vi inte kan få t ex 5 som en produkt av 2
och 3. Och situationen blir inte bättre av att vi lägger till 1 till legobitarna. För att kunna
skriva alla heltal som produkter måste vi alltså ha tillgång till åtminstone 2 och 3 och 5.
Men även då får vi inte med 7. Så då måste vi ha 7 också. Men då kan vi fortfarande inte
skriva 11 som en produkt av våra legotal.
Situationen är alltså helt annorlunda och mycket mer komplicerad än den var med
addition. När världen känns krånglig och svår finns det inget (utom kanske kaffe med
något starkt i och en deckare) som är så lugnande som en definition:
Definition 2. Ett positivt heltal n kallas sammansatt om det är en produkt n = a·b
av två positiva heltal a och b som bägge är strikt större än 1. (Alltså 1 < a och 1 < b.
Observera att av detta följer nödvändigtvist att 1 < a < n och 1 < b < n.). Om n är
större än 1 och inte är sammansatt kallas det för ett primtal.
Exempel 20. Talet 6 är ett sammansatt heltal ty 6 = 2 · 3. Talen 2, 3, 5, 7, 11 som

dök upp i resonemanget ovan är primtal.
Observera att talet 1 enligt definitionen inte är ett primtal. Det gör (så småningom)
teorin lättare att hantera. Vi ger en definition till.
Definition 3. Ett heltal b ̸= 0 kallas delare av ett tal n om det finns ett heltal a så
att n = a · b. Vi säger också att n delas av b. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga
att kvoten n/b är ett heltal. Vi skriver detta som b|n.
Exempel 21. 2 och 3 är delare till 6, eftersom 6 = 2 · 3. Vilket positivt tal som helst
n delas alltid av talet själv n och av 1, eftersom n = n · 1. Talet n är alltså ett primtal
om och endast om dess enda positiva delare är n och 1. Observera också att varje tal är
en delare av 0, och att inget tal delas av 0.
26 2. HELTAL.
Observera också att definitionen inte bara täcker positiva heltal, utan alla heltal. Vi
har t ex att 6 delas av −2, eftersom 6 = (−2) · (−3), och alltså gäller att −2|6. En
fullständig lista på alla delare av 6 är ±1, ±2, ±3, ±6. Man ser lätt att b|n ⇐⇒ −b|n.
I resten av avsnittet ska vi bara syssla med positiva tal. Primtalen är de tal som vi
fann ovan svara mot ett slags legobitar för att bygga upp tal med multiplikation. Varje
tal verkar kunna skrivas som en produkt av primtal. Argument för att detta är sant är
lätt att ge och det ska vi göra nu. Först ska vi se det i ett exempel med ett konkret heltal
och sedan i allmänhet för alla heltal. Ofta i matematiska texter finns bara det allmänna
argumentet för ett påstående och då är det ett mycket effektivt sätt att förstå argumentet
att själv gå igenom det i ett speciellt fall.
Exempel 22. Tag ett tal, t ex 3102. Precis som alla tal större än 1 är det antingen
ett primtal eller ett sammansatt tal. Man ser att
3102 = 2 · 1551,
så det är ett sammansatt tal, delbart med 2. Talet 2 är förstås ett primtal: de enda talen
a, b mindre än 2 som kunde komma ifråga för att ge 2 = a · b är ju a = b = 1, som ju inte
fungerar.
Fortsätt nu med 1551. Precis som alla tal större än 1 är det antingen ett primtal eller
ett sammansatt tal. Om det är sammansatt så måste det vara delbart med något tal som
är mindre än 1551. Låt oss kolla alla dessa. Talet är inte delbart med 2, men med 3 ty
1551 = 3 · 517. Hittills har vi fått
3102 = 2 · 3 · 517,
och det är lätt att kolla att 3 också är ett primtal.
Fortsätt med 517. Precis som alla tal större än 1 är det antingen ett primtal eller ett
sammansatt tal. Det är inte delbart med 2 och därför inte heller med något jämnt tal över
huvudtaget. Vidare är det inte delbart med 3 ty 517/3 = 172.333... och inte med 5 eller 7
ty 517/5 = 103.4 och 517/7 = 73.8571.... Vi behöver inte kolla om 517 är delbart med 9
eller 10, för gäller det t ex att 517 = 9 · a för något a så är ju också 517 = 3 · 3a, så att
då skulle 517 vara delbart med 3. Men däremot är 517 delbart med 11, ty 517/11 = 47.
För att sammanfatta har vi hittills fått
3102 = 2 · 3 · 11 · 47.
Genom att pröva dela 47 med tal som är mindre än 47, ser man att 47 är ett primtal och
vi har alltså fått en framställning av 3102 som en produkt av primtal, en primtalsfaktori-
sering.
1. PRIMTAL OCH FAKTORISERING. 27
Talet i exemplet är förstås bara ett av oändligt många tal. Vi kan pröva fler tal och
se att argumentet i exemplet fungerar på samma sätt, och sen är vi nog rätt övertygade
om att det är sant att varje tal kan skrivas som produkten av primtal. Men vi vet inte
att den är sann förrän vi gett ett bevis, d v s ett korrekt argument, som visar att satsen
är sann för alla heltal. Som tur är kan vi analysera exemplet ovan och se varför samma
teknik kommer att fungera för vilket heltal som helst (större än 1).
Sats 3. Varje positivt tal större än 1 är antingen ett primtal eller kan skrivas som en
produkt av primtal. En alternativ formulering är: För varje heltal n ≥ 2 finns det r ≥ 1
och primtal p1 , ...., pr så att n = p1 p2 ....pr .
Bevis. Även det här beviset formuleras rätt pladdrigt. Poängen är att satsen ur en
viss synvinkel sett ett rätt starkt påstående. Varför då? Jo det uttalar sig ju om existensen
av något som vi konkret inte har en isbits chans i helvetet att hitta, ty redan för en del
tal med säg bara futtiga tusen siffror kommer det att krävas en dator stor som universum
och mer tid än dess återstående livslängd för att hitta en faktorisering.
Som tur är behöver vi inte hitta konkreta faktoriseringar för alla tal. Vi behöver bara
visa på en principiell metod och den kan vi hitta i exemplet. Det startade med att vi hade
ett tal n (större än 1), och så konstaterade vi att precis som alla tal är det antingen ett
primtal eller ett sammansatt tal. Notera nu att om n är ett primtal är vi klara: satsen är
sann för detta tal. Annars så finns det a > 1 och b > 1 så att n = ab. Hade vi nu vetat
att både a och b är primtal eller produkter av primtal, så hade vi varit färdiga. I förstone
kan detta tyckas vara ett cirkelbevis. Men vad vet vi om a och b? Jo, åtminstone att de
är strikt mindre än n.
Så låt oss lägga upp beviset som ett tankeexperiment. Låt oss tänka oss att vi går
igenom heltalen i storleksordning, startande med 2. Antingen är satsen sann för alla tal
eller så kommer vi förr eller senare till ett första motexempel, alltså ett tal n som inte
är en produkt av primtal och inte ett primtal själv. Låt oss antaga att vi har hittat ett
sådant n. Eftersom n inte är ett primtal finns det heltal a, b så att n = ab. Men vi vet att
alla tal strikt mindre än n är produkter av primtal (eller primtal själva). Speciellt gäller
detta för a och b. Men då är förstås också deras produkt n = ab en produkt av primtal.
Det är en klar motsägelse mot att vårt n skulle vara det minsta motexemplet. Alltså kan
det inte finnas sådana n. D v s satsen är sann. □
Observera att vi också får en metod att hitta en primtalsfaktorisering på köpet. Givet
ett tal n kollar vi för alla tal större än 1 och mindre än n om de delar n. Hittar vi ingen
delare så är n ett primtal, och om vi hittar en faktorisering n = ab, så tillämpar vi samma
procedur på a och b.
Exempel
√ 23. Man kan lätt visa att om n är ett positivt tal sådant att inga heltal
a ≤ n delar n så är n ett primtal. (Se övningarna.) Detta kan användas för att med
28 2. HELTAL.
huvudräkning visa att 113 är ett primtal. Och för att kolla om 8521 är ett primtal med en
miniräknare behöver du högst genomföra 30 divisioner, om du kan multiplikationstabellen
och därmed vet vilka tal under 100 som är primtal.
Exempel 24. Följande sätt att konstruera primtal kallas Eratosthenes såll. Det har
fördelen att man inte ens behöver kunna räkna ut kvoter av heltal, och är egentligen samma
tanke som vi startade det här avsnittet med: primtalen är de legobitar som behövs för att
konstruera alla tal med multiplikation.
Skriv upp alla tal 2 till säg 100 i ordningsföljd på ett papper. Idén är att eliminera alla
sammansatta tal, genom att systematiskt ta bort alla multipler av primtal.
Det första talet 2 som står i listan måste vara ett primtal - det är ju inte delbart med
något tal som är mindre än sig själv. De tal som är delbara med 2 är precis vartannat tal
i listan: 2, 4, 6, 8, ..... Stryk dem allihop utom det första talet 2.
Det första talet som står ostruket i listan, alltså talet 3, måste vara ett primtal - det
är ju inte delbart med något tal som är mindre än sig själv. De tal som är delbara med 3
är precis vart tredje tal i listan: 3, 6, 9, 12, ..... Stryk dem allihop utom det första talet 3.
Nu är 5 det första talet som står ostruket i listan och måste vara ett primtal-det är ju
inte delbart med något tal som är mindre än sig själv (om det vore delbart med ett av de
strukna talen t ex 4 skulle det ju vara delbart med 2). Stryk nu vart femte tal från 5 utom
5 själv.
Fortsätt på samma sätt: 7 som är det första ostrukna talet är ett primtal, stryk sedan
vart sjunde tal med start i 7, utom 7 själv, o s v, o s v . De ostrukna tal som står kvar är
primtalen.
2. En naturlig fråga.
Satsen om att varje heltal kan skrivas som en produkt av primtal ger upphov till
den naturliga frågan: går det att göra detta på olika sätt? Kan det t ex vara sant att
8521 · 577 = 8513 · 599? (Alla tal här är primtal - hur man hittar dem kommer ni att lära
er i datorlabbkursen). Vi kan naturligtvis kolla att detta inte är sant genom att räkna
ut produkterna till 4916617 ̸= 5099287, men det finns kanske andra sätt att faktorisera
4916617 på?
Redan 2000 år före miniräknarens uppfinning visste de intresserade att primtalsfakto-
risering bara kan ske på (i princip) ett sätt. Det finns förstås alltid möjligheten att ändra
på ordningen mellan faktorerna, t ex så är 30 = 2 · 3 · 5 = 2 · 5 · 3 = 3 · 2 · 5 = .... (Hur
många möjligheter finns det? Se kombinatorikavsnittet!) Men låt oss säga att alla dessa
faktoriseringar är lika upp till ordningen av faktorerna.
3. HUR MÅNGA PRIMTAL FINNS DET? 29
Sats 4. Två primtalsfaktoriseringar av samma positiva heltal är alltid lika upp till
ordningen av faktorerna. Alternativt kan vi formulera oss så här: Antag att n ≥ 2 och att
n = p1 p2 ....pr = q1 q2 ....qs där p1 , ...., pr och q1 , ...., qs är primtal. Då är s = r och p1 , ...., pr
och q1 , ...., qr desamma upp till ordning.
Alltså vet vi utan att ens snegla på 2:ans multiplikationstabell att 3 · 5 ̸= 2 · 2 · 2 · 2,

bara på ren intellektuell styrka, för att inte tala om att 8521 · 577 ̸= 8513 · 599. I sanning
en sats värd att tatuera på insidan av ögonlocken, som det står i tusen och en natt, så
att den även när man sover ständigt är framför ens ögon .... (Att tatuera kurslitteratur
räknas förresten inte som fusk, så vitt jag kan se vid en genomögning av universitetets
regler. Kursledaren kan säkert tipsa om lämpliga satser att lämna till tatueraren.)
De två satser om primtalsfaktoriseringar vi talat om kallas tillsammans Aritmetikens

fundamentalsats. Beviset för den senare delen är komplicerat, och kommer i avsnittet 2.7.
Vissa av primtalen i en faktorisering av ett tal är förstås ibland lika. T ex 48 =

2 · 2 · 2 · 2 · 3 = 24 · 3. Antalet faktorer som är lika med ett visst primtal p kallar vi
p : s multiplicitet. Alltså är 2 en primtalsfaktor i 48 med multiplicitet 4, medan 3 har
multiplicitet 1.
Hur gör vi förresten med negativa tal? Jo, då kan vi förstås skriva t ex −6 = (−1)·2·3,
och får på det sättet en motsvarande faktorisering, med en faktor −1 och ett antal positiva
primtal. Men −1 är inte ett primtal för det...
3. Hur många primtal finns det?
Kanske vore det praktiskt om det bara fanns några få primtal. Alla tal skulle då vara
produkter av dessa. Men så är det inte.
Sats 5. Det finns oändligt många primtal.
Bevis. Vi har två varandra uteslutande möjligheter.
• Det finns oändligt många primtal

• Det finns inte oändligt många primtal, d v s bara ett ändligt antal
Vi ska visa att det andra alternativet inte kan inträffa, genom att visa att ur det följer en
motsägelse. Därmed måste det första alternativet vara det som gäller.
Antag att p1 , p2 , ..., pr är listan av alla primtal som finns och låt x = p1 p2 ...pr + 1.
(Vi kan kanske inte kan räkna ut x men vi vet att det finns ett sådant heltal.) Påstående:
inget primtal i primtalsfaktoriseringen av x finns med bland p1 , p2 , ..., pr . För om det fanns
ett sådant primtal skulle det dela både x och produkten p1 p2 ...pr och därmed också deras
30 2. HELTAL.
differens, som är 1. Men inget tal strikt större än 1 delar 1. Det visar att påståendet är
sant.
Men eftersom x har en primtalsfaktorisering (enligt satsen tidigare), kan inte p1 , p2 , ...., pr ,
vara alla primtal, utan det måste finnas fler. Detta är den sökta motsägelsen, och enligt
ovan, måste det då vara det första alternativet som är sant.
□
Detta är den enklaste satsen om primtal. Man kan säga mycket mer. Om vi tittar
på följden av primtal 2, 3, 5, 7, 11, 13, 17, ... ser vi att avståndet mellan primtal är mindre
i början än senare i följden. Av de första hundra talen är 25 primtal. Sannolikheten att
ett slumpvis valt tal bland dessa är ett primtal är alltså 0.25 = 25/100. Av de första
tusen talen är 168 primtal och sannolikheten att ett slumpvis tal bland dessa ska vara ett
primtal är lägre, bara 0.168 = 168/1000. Ritar man en tabell och låter sin dator jobba
får man följande figur, som visar hur sannolikheten sjunker, ju större tal vi betraktar:
0.17
0.16
0.15
0.14
0.13
5000 10 000 15 000 20 000
Figur 1. Sannolikheten för att ett tal mindre än x är ett primtal
Trots att kurvan är så skakig, vilket svarar mot svårigheten att beskriva exakt hur
primtalen fördelas bland de andra heltalen, verkar sannolikheten ändå i stort bete sig rätt
regelbundet. Man kan visa, med stor ansträngning och mycket teknik, att kurvan ungefär
följer grafen till 1/ log x. Detta kallas primtalssatsen. Det finns gott om andra svåra satser
och än fler olösta problem om primtal. T ex så kallas primtal som skiljer sig åt med 2 -
som t ex 3 och 5 eller 17 och 19 för primtalstvillingar. Ingen vet om det finns oändligt
många sådana tvillingar, fast man arbetat flera hundra år på att avgöra detta . I april
2013 skedde ett mycket oväntat genombrott, och man kan nu visa att det finns oändligt
många primtal, som visserligen inte (som man önskar) bara skiljer sig åt med 2, men i
alla fall med högst 12006.(Från början var Zhangs resultat att det fanns oändligt många
primtal som skilde sig åt med högst 70 miljoner, men en pågående analys av hans bevis
av många personer har fått ner gränsen till 12006—(per 23/6 2013)).
4. DIVISIONSALGORITMEN. 31
Ett annat mycket attraktivt olöst problem är Goldbachs förmodan från 1742 som
säger att varje jämnt tal större än 2 kan skrivas som en summa av två primtal.
Teorin för primtal har sedan länge varit intressant bland matematiker för sin egen
skull, men även bland amatörer. För några tiotal år sedan åkte t o m en primtalsentusiast
anställd hos ett telebolag i USA i fängelse sedan han (olovligt) programmerat datorerna
hos telebolaget att leta efter stora primtal på ledig tid. Men oturligt nog var det en bug
i hans program och efter ett tag användes allt mer av det multinationella bolagets totala
datorkapacitet till att leta efter sällsynta primtal, med påföljd att det tog allt längre och
längre tid för allt surare kunder att få sina samtal kopplade...
Ett av sju stora miljondollarpris som är utlysta av Clay-institutet är motiverat av
problemet att få ett mer precist grepp om hur primtalen är fördelade bland alla tal. Trots
att primtalsfördelning förstås handlar om heltal så är det precisa problemet i prisupp-
giften att studera egenskaper hos komplexa nollställen till en viss komplexvärd funktion,
Riemanns zetafunktion. Om dessa är som Riemann trodde för 150 år sedan så får man
nämligen mycket bättre formler än hittils kända för sannolikheten att ett tal är primtal.
4. Divisionsalgoritmen.
Vad är heltalsdivision som vi får lära oss det i skolan? Det är förstås en konkret metod
98
att räkna ut en kvot. T ex så är 1234/142 = 8 + 142 . Detta kan vi hitta med algoritmen för
heltalsdivision: trappan eller liggande stolen. Men den har också förvånansvärt användbar,
omväl banal, principiell aspekt.
Sats 6. Antag att 1 ≤ b ∈ Z. Varje rationellt tal n/b ∈ Q kan skrivas som n/b =
k + r/b, där k ∈ Z och 0 ≤ r/b < 1.
Vi kan också formulera detta som en sats som bara handlar om heltal om vi noterar
att 0 ≤ r/b < 1 är detsamma som att 0 ≤ r < b.
Sats 7. Till varje heltal n ∈ Z och varje tal 1 ≤ b ∈ Z finns det unika heltal k, r ∈ Z
så att
n = kb + r,
0 ≤ r < b. Talet r kallas resten av n vid divison med b, medan k kallas heltalskvoten.
Det är dessa heltal k och r som vi hittar med algoritmen för heltalsdivision. Vad säger
denna sats i några speciella exempel? Tag t ex b = 2. Då säger den att varje tal n kan
skrivas som k · 2 + r, där r är ett heltal 0 ≤ r < b = 2. Det betyder att r är 0 eller 1.
Alltså kan varje tal n skrivas som 2k eller som 2k + 1. Vi känner igen uppdelningen av tal
i jämna eller udda.
32 2. HELTAL.
Generellt säger villkoret 0 ≤ r < b att r är något av talen 0, 1, ..., b − 1. För b = 5,

säger alltså satsen att varje tal n kan skrivas antingen som 5k, 5k + 1, 5k + 2, 5k + 3, eller
som 5k + 4 för något k ∈ bZ.
Hur ska man bevisa divisionssatsen?
Bevis. Tänk (och rita gärna) en tallinje med heltalspunkterna angivna. Sätt ett märke
(x t ex) vid alla punkter som svarar mot multiplar kb av b. Om en av dessa markerade
punkter är kb så är nästa större (k + 1)b och heltalspunkterna mellan dessa två är kb +
1, kb + 2, ..., kb + (b − 1). Om nu n är vilket tal som helst så är antingen n en av de
markerade punkterna (vilket svarar mot att det finns k så att n = kb + 0) eller så ligger
n mellan två markerade punkter med säg kb till vänster och (k + 1)b till höger. Då är n
någon av kb + 1, kb + 2, ..., kb + (b − 1). I bägge fallen är n = kb + r, där 0 ≤ r < b. (Är
beviset oklart så gör det för b = 5.) □
Observera att vi kan dela även negativa tal.

Exempel 25. Vi har att −12 = (−3) · 5 + 3. Kom ihåg att resten, här 3, ska vara
positiv. I termer av beviset nyss, har vi först markerat alla, positiva såväl som negativa,
multiplar av 5 på tallinjen, och sedan sett att −12 ligger 3 steg till höger om −15. Jämför
detta med att 12 = 2 · 5 + 2, där resten är 2.
5. Euklides algoritm.
Ett motiverande problem. Varje rationellt tal kan skrivas på flera sätt som bråk.
T ex är 21 = 36 = 112
224
k
och t o m lika med 2k , för vilket heltal k ̸= 0 som helst. Givet ett tal
som 60/48 kan vi förkorta det:
60 4 · 15 15 3·5 5
= = = = .
48 4 · 12 12 3·4 4
Här har vi hela tiden hittat gemensamma delare till täljaren och nämnaren och förkortat
bort dessa, ända tills vi inte längre kan fortsätta. Vi säger att 5/4 är maximalt förkortat.
(Men vi kanske kunde ha hitta andra sätt att faktorisera och kommit fram till ett annat
resultat? Men vi skyndar oss att säga att läsaren inte ska tro att det är så: världen är
god, i alla fall dess bråk, och det finns bara en maximalt förkortad form till varje bråk.)
Problemet i denna sektion är:

Hur hittar man gemensamma delare och förkortar ett bråk maximalt? Det kan synas
som ett banalt problem (hur många bråk är vi närmare bekanta med?), men lösningen
involverar teknik som är fundamental och användbar i många andra sammanhang.
5. EUKLIDES ALGORITM. 33
Nu ska vi först ge en definition. När vi förkortade 60/48 ovan så hittade vi tal som 2
som var delare till både 60 och 48. Sådana tal kallas gemensamma delare och det största
av dem kallas den största gemensamma delaren.
Definition 4. Låt a, b ∈ Z. Största gemensamma delaren SGD(a, b) är det unika tal
som som har följande två egenskaper. Dels delar SGD(a, b) både a och b. Dels har det
egenskapen att om d|a och d|b så d ≤ SGD(a, b).
Exempel 26. De gemensamma delarna till 30 och 24 är ±1, ±2, ±3, ±6 så SGD(30, 24) =
6.
Ur föregående övning ser vi att det är lätt att hitta SGD om man känner till talens
primtalsfaktorisering, eftersom då ser vi direkt vilka delarna till talen är. 30 = 2 · 3 ·
5 har t ex precis delarna ±1, ±2, ±3, ±5, ±2 · 3, ±2 · 5, ±3 · 5, ±2 · 3 · 5. Men
primtalsfaktoriseringar är oftast svår att hitta och det finns en direkt och mycket snabbare
metod som kallas Euklides algoritm. (En algoritm är ett beräkningsschema.)
Vi visar den först i ett exempel. För att se varför metoden fungerar behövs ett lemma1.
Lemma 1. Låt a, b ∈ Z vara två heltal. Om d|a och d|b och k, l ∈ Z så d|(ka + lb).
Om a, b ∈ Z är två heltal och k, l ∈ Z två andra heltal så kallas ka + lb en li-

neärkombination av a, b. Lemmat säger alltså att om d delar två tal så delar den ock-
så varje lineärkombination av dem. Notera att lemmat bland annat säger att d delar
a + b, a − b, a + 2b, 3a + b. Dessa svarar ju mot olika värden på k, l. Användningen av k, l
är ett sätt att sammanfatta alla dessa fall och fler.
Bevis. Att d|a och d|b betyder enligt definitionen att det finns a1 , b1 ∈ Z, så att
a = a1 d och b = b1 d. Då är ka + lb = ka1 d + lb1 d = (ka1 + lb1 )d och det innebär att det
finns ett tal c (nämligen c = ka1 + lb1 ) så att ka + lb = cd. D v s villkoret i definitionen
av att d|(ka + lb) är uppfyllt. □
Beskrivning och bevis av Euklides algoritm genom ett exempel. Vi ska be-
räkna
SGD(286, 1859).
Dela först det större talet med det mindre:
1859 = 6 · 286 + 143.
Resten här är 143.
Notera nu två saker

1ett lemma=en nyttig hjälpsats
34 2. HELTAL.
• Resten 143 = 1859 − 6 · 286 är en lineärkombination av 286 och 1859. Varje

delare till 286 och 1859 delar därför också 143, enligt lemmat ovan. Speciellt
SGD(286, 1859)|143. Så SGD(286, 1859) delar både 143 och (förstås) 286 och är
därmed (enligt definitionen av SGD) mindre än eller lika med SGD(286, 143)
• 1859 är en lineärkombination av 286 och 143 och därför SGD(286, 143)|1859.
Speciellt delar SGD(286, 143) både 1859 och (förstås) 286. Så SGD(286, 143) ≤
SGD(286, 1859).
Om två tal är mindre än eller lika med varandra så måste de vara lika. Så de två
påståendena ovan visar tillsammans att SGD(286, 143) = SGD(286, 1859). Alltså har vi
fått mindre tal än de vi startade med för vilka vi ska beräkna största gemensamma delaren
och kan förstås fortsätta på samma sätt.
Dela alltså igen det större talet med det mindre:

286 = 2 · 143.
Resten här är noll. Den största gemensamma delaren till 286 och 143 är alltså 143 och vi
har visat att SGD(286, 1859) = 143.
Det fundamentala steget i allmänhet. Vi kunde ha argumenterat med vilka po-

sitiva heltal a ≥ b som helst istället för 1859 och 286 . Först delar vi a med b:
a = kb + r
och med argumentet ovan får vi att om r ̸= 0 så är SGD(a, b) = SGD(b, r). Om r = 0
så är b själv en delare till både a och b, så då är SGD(a, b) = b. Vitsen med att göra
divisionen är att i det sista fallet är problemet löst och i det första fallet är b, r mindre
tal än a, b. Så i det första fallet upprepar vi bara argumentet. Talen för vilka vi ska ta
SGD blir allt mindre och mindre tills någon rest måste vara 0. Då är vi klara. Detta är
Euklides algoritm.
Sats 8. (Euklides algoritm) Antag att a ≥ b > 0 är heltal. Efter ett ändligt antal
steg, ger succesiv användning av divisionssatsen följande situation, där den sista divisonen
har rest 0:
a = kb + r
b = k1 r + r1
r = k2 r1 + r2
(8)
.....
rl−2 = kl rl−1 + rl
rl−1 = kl+1 rl
Då är SGD(a, b)) = rl .
Bevis. Vi visar
5. EUKLIDES ALGORITM. 35
i) För de successiva resterna gäller att b > r > r1 > .... > rl .
ii) SGD(a, b) = SGD(b, r) = SGD(r, r1 ) = ... = SGD(rl−1 , rl ) = rl .
Påståendet i) följer direkt ur divisionssatsen: resten är alltid strikt mindre än det man
delar med. Det ger b > r. I nästa steg delar man med r och får resten r1 , så då är
r > r1 . Och så vidare. Ur i) följer att förr eller senare måste resten bli 0: en följd av
strikt minskande positiva tal startande med b (t ex b = 10) kan inte vara längre än b (t
ex 10 > 9 > 8.... > 1.)
Återstår att bevisa ii). Det räcker att bevisa att SGD(a, b) = SGD(b, r). Samma
argument ger sedan att SGD(b, r) = SGD(r, r1 ) o s v. Nu SGD(a, b)|a och SGD(a, b)|b
och enligt lemmat ovan delar den då också r = a−kb. Därmed är den en gemensam delare
till b och r, och mindre än eller lika med SGD(b, r). Med ett liknande argument följer att
SGD(b, r) delar både a = kb + r och b och är därmed mindre än eller lika med SGD(a, b).
Ur de två olikheterna följer SGD(a, b) = SGD(b, r). □
286
Förkortning av bråk Vi börjar med att förkorta bråket . Ovan såg vi att
1859
SGD(286, 1859) = 143, och alltså kan vi förkorta bort denna faktor. Men vi måste veta
hur många gånger 143 går i 286 och 1859. Om vi tittar närmare på räkningarna kan vi se
att vi kan klara oss utan fler divisioner. Vi hade
1859 = 6 · 286 + 143
286 = 2 · 143.
Sätter vi in resultatet av den andra divisionen i den första ser vi att 1859 = 6 · 286 + 143 =
286 2 · 143 2
6 · (2 · 143) + 143 = 13 · 143. Alltså får vi = = . Vi har maximalt förkortat
1859 13 · 143 13
286
.
1859
Definition 5. Två tal (som 10 och 21) sådana att deras största gemensamma delare
10
är 1 sägs vara relativt prima. Ett heltalsbråk (som ) där täljare och nämnare är relativt
21
prima, sägs vara maximalt förkortat.
Det viktiga med nästa sats är att den säger att det bara finns ett enda maximalt
förkortat bråk som är lika med ett visst rationellt tal. Genom att dela ut med den största
gemensamma delaren till nämnaren och täljaren har vi ju sett att det finns åtminstone
ett sådant maximalt förkortat bråk.
Sats 9. Varje positiv kvot a/b är lika med ett unikt maximalt förkortat heltalsbråk
a1 /b1 .
Beviset är inte svårt och använder satsen om unik primtalsfaktorisering. Om vi har

två maximalt förkortade bråk a1 /b1 = a2 /b2 , så får vi att a1 b2 = a2 b1 , och genom att
36 2. HELTAL.
primtalsfaktorisera bägge sidorna och utnyttja att a1 är relativt prim b1 (så att deras
faktoriseringar innehåller olika primtal), ser vi att varje primtalsfaktor i a1 också delar
a2 , och att multipliciteterna är desamma, så att a1 = a2 , vilket sedan ger att b1 = b2 .
Exempel 27. Vi har förstås motsvarande sats för negativa bråk. Ur ovanstående
−286 −2 −286
beräkning får vi att = , och att detta är det unika sättet att skriva som
1859 13 1859
ett maximalt förkortat bråk med en positiv nämnare. (Det sista måste vi lägga till för att
−2 2
få unicitet eftersom = .)
13 −13
6. Diofantiska ekvationer.
Med Euklides algoritm kan vi lösa ekvationer av typen

ax + by = c
där a, b, c är givna heltal och man bara är intresserad av heltalslösningar, d.v.s. x och y
ska vara heltal. Sådana ekvationer kallas Diofantiska.
Hade vi varit intresserade av att beskriva alla lösningar i reella tal, så kan vi (förstås)
lätt beskriva dem genom att lösa ut y (åtminstone om b ̸= 0). Då får vi att lösningarna är
alla (x, y) sådana att y = c/b − (a/b)x. Lösningarna är precis punkter (x, y) på en linje i
xy-planet. Men eftersom c/b−(a/b)x inte behöver vara ett heltal (även om x är ett heltal)
så säger detta inte något om vilka heltalslösningar det finns. Vissa sådana ekvationer kan
t o m sakna heltalslösningar.
Exempel 28. Ekvationen 35x + 55y = 102 har ingen lösning (i heltal). Ty oavsett
vilka värden man ger x och y kommer vänsterledet att vara delbart med 5. Men 102 är
inte delbart med 5. Lite mer tjusigt formulerat: Vänsterledet är en lineärkombination av
35 och 55 och enligt ett tidigare lemma är det då delbart med SGD(35, 55) = 5, så för att
en ekvation 35x + 55y = c ska vara lösbar måste c vara delbart med SGD(35, 55).
Generaliserar vi argumentet i exemplet, ser vi att
ett nödvändigt villkor för att det ska finnas en lösning till ekvationen
ax + by = c
är att SGD(a, b) delar c. Om detta villkor är uppfyllt kan man dela bägge sidor av ekva-
tionen med SGD(a, b) utan att ändra vilka lösningar man har. Om man gör denna division
kommer SGD av koefficienterna i vänsterledet att bli 1.
Exempel 29. Ekvationen 35x+55y = 100, där SGD(35, 55) = 5 har samma lösningar
som ekvationen 7x + 11y = 20, för vilken SGD(7, 11) = 1.
6. DIOFANTISKA EKVATIONER. 37
I fortsättningen antar vi därför att SGD(a, b) = 1. Vi ska se att i detta fall har
ekvationen alltid oändligt många lösningar, och att det finns ett systematiskt sätt att
hitta dessa. Metoden är uppdelad i tre steg:
• Hitta en lösning x = x0 , y = y0 (en s k partikulärlösning) till ekvationen

ax + by = c.
• Hitta alla lösningar till den homogena ekvationen ax′ + by ′ = 0.
• Alla lösningar till ax + by = c fås genom att till partikulärlösningen lägga alla
lösningar till den homogena ekvationen, d v s som x = x0 + x′ , y = y0 + y ′ .
Vi motiverar först detta. Antag att vi redan har hittat en partikulärlösning x =

x0 , y = y0 . Om x = x1 , y = y1 är en annan lösning gäller alltså att ax0 + by0 = c och
ax1 + by1 = c. Detta ger att a(x1 − x0 ) + b(y1 − y0 ) = 0. Observera att x1 = x0 + (x1 − x0 )
och y1 = y0 + (y1 − y0 ). Vi får därmed den nya lösningen (x1 , y1 ) genom att till den gamla
(x0 , y0 ) addera (x1 − x0 , y1 − y0 ), som är en lösning till ekvationen ax + by = 0.
Omvänt, om (x0 , y0 ) är en lösning till ekvationen ax + by = c och (x′ , y ′ ) är en lösning

till ekvationen ax + by = 0, så kommer (x0 + x′ , y0 + y ′ ) att vara en lösning till ekvationen
ax + by = c, för a(x0 + x′ ) + b(y0 + y ′ ) = (ax0 + by0 ) + (ax′ + by ′ )c + 0 = c. Vi kan alltså
ta reda på ALLA lösningar till ekvationen ax + by = c genom att hitta EN lösning (en
partikulärlösning) till denna ekvation och till denna lösning addera ALLA lösningar till
motsvarande ”homogena” ekvation ax + by = 0.
Vi har alltså två problem kvar: Hur hittar man en partikulärlösning och hur ser
lösningarna till den homogena ekvationen ut? Ibland kan man hitta en partikulärlösning
utan räkning. T.ex. har ekvationen 7x + 34y = 1 lösningen x = 5, y = −1 och ekvationen
34x+37y = 3 lösningen x = −1, y = 1. En metod som emellertid alltid fungerar, förutsatt
att SGD(a, b) = 1, är att hitta en lösning till hjälpekvationen ax + by = 1 genom Euklides
algoritm baklänges (se exemplet nedan) och sedan multiplicera denna lösning med c.
Exempel 30. Betrakta ekvationen 34x + 37y = 3 och hjälpekvationen 34x + 37y = 1.
Vi bestämmer SGD(34, 37) med Euklides algoritm.
37 = 1 · 34 + 3
34 = 11 · 3 + 1
Lös ut resterna i schemat.
3 = 37 − 34
1 = 34 − 11 · 3
Utgå nu ifrån den sista likheten 1 = 34 − 11 · 3 och ersätt 3 i denna med uttrycket för 3
från den första ekvationen.
38 2. HELTAL.
Detta ger
1 = 34 − 11(37 − 34) = 12 · 34 − 11 · 37.
Hjälpekvationen har alltså en lösning x = 12, y = −11, så den ursprungliga ekvationen
34x + 37y = 3 har en lösning x = 36 = 3 · 12, y = −33 = 3 · (−11).
Metoden i exemplet (som kallas Euklides algoritm körd baklänges) fungerar alltid för
att hitta en partikulärlösning. Det återstår att bestämma den allmänna lösningen till
ax + by = 0 där SGD(a, b) = 1. Om ax = −by och SGD(a, b) = 1 måste a dela y (se
nedan), så y = ka för något heltal k. Detta ger x = −kb, så den allmänna lösningen till
ax + by = 0 blir x = −kb, y = ka, där k är ett godtyckligt heltal.
Exempel 31. Ekvationen 34x + 37y = 0 har den allmänna lösningen x = −37k, y =
34k, så ekvationen 34x+37y = 3 har den allmänna lösningen x = 36−37k, y = −33+34k,
där k är ett godtyckligt heltal.
I resonemanget ovan användes följande: Om ax = −by för några heltal a, x, b, y och

SGD(a, b) = 1, så måste a dela y. Det kan inses på följande sätt. Gör en primfaktorupp-
delning av a, x, b, y. Eftersom primfaktoruppdelningen av ett heltal är unik bortsett från
ordningen av faktorerna och tecken på dem, så måste precis samma faktorer ingå i ax som
i by. Men a och b har inga gemensamma primfaktorer eftersom SGD(a, b) = 1, så om p är
en primfaktor i a med multiplicitet k (förekommer k gånger i primtalsfaktoriseringen av
a, dvs pk |a) så måste p vara en primfaktor i y med multiplicitet minst lika med k. Detta
medför att a delar y.
För att sammanfatta:
• Den diofantiska ekvationen ax + by = c (där SGD(a, b) = 1) har den allmänna

lösningen
x = cx0 − bk, y = cy0 + ak, k ∈ Z
där (x0 , y0 ) är en enda ynka lösning till hjälpekvationen ax + by = 1.
7. Entydigheten av ett tals primtalsfaktorisering.
Nu har vi all den nödvändiga teorin för att kunna bevisa den återstående delen av
Aritmetikens fundamentalsats, dvs Sats 4 i avsnitt 2.2:
Två primtalsfaktoriseringar av samma tal är alltid lika upp till ordningen av fakto-
rerna. Alternativt kan vi formulera oss så här: Antag att n ≥ 2 och att n = p1 p2 ....pr =
q1 q2 ....qs där p1 , ...., pr och q1 , ...., qs är primtal. Då är s = r och p1 , ...., pr och q1 , ...., qr
desamma upp till ordning.
7. ENTYDIGHETEN AV ETT TALS PRIMTALSFAKTORISERING. 39
Vi börjar med att formulera och bevisa tre viktiga lemma:

Lemma 2. Om d = SGD(a, b) så kan d skrivas som en lineärkombination av a och b,
d v s det finns två heltal x och y sådana att d = ax + by.
Bevis. I stället för att ge ett stringent bevis väljer vi att förklara själva bevisidén med
hjälp av ett belysande exempel. För detta ändamål väljer vi två tal a = 312 och b = 221.
För att finna d = SGD(a, b) tillämpar vi förstås Euklides algoritm:
312 = 1 · 221 + 91
221 = 2 · 91 + 39
91 = 2 · 39 + 13
39 = 3 · 13 + 0
Då den sista resten (som är skild från noll) är 13 så är alltså d = SGD(312, 221) = 13.
Nu vänder vi på stegen i Euklides algoritm, börjar från den näst sista raden och jobbar
oss uppåt:
13 = 91−2·39 = 91−2·(221−2·91) = 5·91−2·221 = 5·(312−1·221)−2·221 = 5·312−7·221.
Därmed lyckades vi med att skriva 13 = SGD(312, 221) som en linjär kombination av 312
och 221, med x = 5 och y = −7. (Notera att det är en vanlig situation att vi behöver
både positiva och negativa tal här.) □
Detta lemma kan också formuleras som att den diofantiska ekvationen ax + by = d
har åtminstone en lösning (x, y), om d = SGD(a, b), och beviset använder ju precis den
lösningsteknik som infördes i föregående avsnitt. Men här behöver vi bara att en lösning
finns, inte alls hur lösningen ser ut, ska det visa sig. Ur blotta existensen får vi nämligen
följande mycket användbara resultat.
Lemma 3. Antag att ett primtal p delar produkten ab av två heltal a och b. Då är p
en delare till a eller till b.
Bevis. Om p delar a, så finns är vi färdiga. Antag att primtalet p inte är en delare

till a. Då är uppenbarligen SGD(a, p) = 1, eftersom p bara har de positiva delarna 1 och
p. Enligt det föregående lemmat finns det då två heltal x och y sådana att 1 = ax + py.
Om vi multiplicerar denna likhet med talet b får vi b = (ax + py)b = (ab)x + pby. Enligt
antagande är produkten ab delbar med p. I så fall är båda termerna i summan (ab)x + pby
delbara med p, vilket innebär att talet b är delbart med p. Vi har alltså visat att om a
inte är delbart med p, så är b delbart med p. Minst ett av talen a och b är därmed delbart
med p. □
Lemma ovan kan elegant generaliseras till en produkt av fler faktorer än 2:

40 2. HELTAL.
Lemma 4. Antag att ett primtal p delar produkten a1 a2 ...ak av k ≥ 2 heltal. Då är p

en delare till minst en av dessa k faktorer.
Bevis. Det intuitiva beviset bygger på en upprepad tillämpning av föregående lemma.

Om p inte delar a1 men delar a1 (a2 ...ak ) så måste p dela produkten (a2 ...ak ). Om p inte
delar a2 men delar a2 a3 ...ak = a2 (a3 ...ak ) (och k ≥ 3) så måste p dela produkten (a3 ...ak ),
o s v. tills man reducerar parentesen till en produkt av två faktorer och då följer slutsatsen
återigen enligt föregående lemma. □
En snabb illustration av detta lemma: Är 6553799 delbart med 17? Visserligen är

65537 ett slags kändisprimtal och alltså absolut inte delbart med 17, men hjärtat sjunker
när man inser att 6553799 har 482 siffror, vilket alltså är cirka 474 fler siffror än i alla
fall min medelsvenssonminiräknare kan hantera. Att besvara frågan med heltalsdivision
kommer alltså knappt på fråga. Som tur är räddas man av lemmat: eftersom 655537 inte
är delbart med 17, så är ingen potens det heller.
Efter detta reklaminslag är vi redo att bevisa entydighetssatsen ovan.
Bevis. Eftersom n = p1 p2 ....pr och n = q1 q2 ....qs , n ≥ 2, så är p1 p2 ....pr = q1 q2 ....qs .

Då primtalet p1 delar vänstra ledet så är p1 också en delare till q1 q2 ....qs . Enligt lemma
ovan måste p1 dela något av talen q1 , q2 , ...., qs . Vi kan utan vidare antaga att (efter
en eventuell omordning av talen qi ) talet p1 delar q1 . Då båda dessa är primtal så följer
att p1 = q1 . Efter division med p1 reduceras därför likheten p1 p2 ....pr = q1 q2 ....qs till
p2 ....pr = q2 ....qs . Genom att upprepa samma argument, först med p2 , sedan med p3 , osv,
finner vi att det finns lika många faktorer i båda leden av p1 p2 ....pr = q1 q2 ....qs (r = s)
och att (efter en eventuell omordning av talen qi ) pk = qk , 1 ≤ k ≤ r. □
8. Övningar.
(1) Primtalsfaktorisera 1110.
(2) Konstruera med Eratosthenes såll en lista över alla primtal upp till 100. Skatta
hur lång tid det skulle ta dig att göra en lista på primtalen upp till 1000.
√ n är ett sammansatt tal så har det en delare
(3) Visa att om √ som är mindre
√ än eller
lika med n. (Ledtråd: om n = ab så kan inte både a > n och b > n.)Använd √
detta för att visa att om nu n är ett tal sådant att inga heltal a ≤ n delar
n, så är n ett primtal. Visa med detta och huvudräkning att 113 är ett primtal.
Hur många divisioner med en miniräknare behöver du som mest genomföra för
att kolla att 8521 är ett primtal? (Svar: om du kan multiplikationstabellen och
därmed vet vilka tal under 100 som är primtal så räcker det med mindre än 24.)
(4) 117 och 1117 är primtal. Låt a = 25 · 1173 · 11172 och b = 22 · 1171 · 111751 . Vad
är SGD(a, b)?
8. ÖVNINGAR. 41
(5) Låt a = pα1 1 ...pαr r vara primtalsfaktoriseringen av a, där vi fört ihop alla primtal
som är p1 till en potens pα1 1 o s v. Låt b = pβ1 1 ...pβr r . Låt γi = Min(αi , βi ), i =
1, ..., r. Visa att SGD(a, b) = pγ11 ...pγr r .
(6) Visa att k 2 + k är delbart med 2 för varje k ∈ Z.
(7) Bevisa att n2 −1 är delbart med 8 för alla udda heltal n. (Ledtråd: skriv n = 2k+1
och använd föregående uppgift.)
(8) Bevisa att talet n3 − n är delbart med 6 om n är ett naturligt tal, och delbart
med 24 om n är ett udda naturligt tal.
(9) Bestäm SGD(9563, 6205).
3451
(10) Förkorta så långt som möjligt .
8381
196707
(11) Förkorta så långt som möjligt bråket .
250971
(12) Bestäm alla heltalslösningar till ekvationen 43x + 19y = 4.
(13) Lös den diofantiska ekvationen 114x + 303y = 168.
(14) Lille Per har av sin moder fått 250 kr för att gå till konditoriet och köpa lyxsemlor
till ett pris av 17 kr per styck och mandelkakor till ett pris av 6 kr per styck. När
han är framme i konditoriet har han hunnit glömma hur många av de två slagen
bakverk han skulle köpa. Han minns dock att inga pengar skulle bli över och att
antalet mandelkakor var ett udda tal. Hjälp lille Per!
(15) Bestäm alla heltal x sådana att 379 är en delare i 2078x + 1. (Ledtråd: uttryck
detta som en diofantisk ekvation: det ska finnas y ∈ Z så att 379y = 2078x + 1)
(16) Ett positivt heltal kallas perfekt (eller fullkomligt) om det är lika med summan
av 1 och sina äkta2 delare (exempelvis är 6 perfekt, ty 6 = 1 + 2 + 3). Bestäm
primtalet p så att talet 16p blir perfekt.
2äkta delare till ett positivt tal n är alla delare till n utom 1 och själva n
KAPITEL 3
Moduliräkning alias kongruenser
– för den som tycker tal för det mesta är alldeles för stora.
1. Klockräkning.
Antag att vi startar en digital klocka, som enbart visar timmar, klockan 12 en dag.
Efter 3 timmar visar klockan förstås på 3, men det gör den också efter 15 eller 27 timmar.
När n timmar har gått visar den på r där r är resten vid division av n med 12.
De n som har samma rest vid division med 12 sägs vara lika modulo 12.
2. Mattenörden som urmakare.
Att vi har 12 timmar på halvt dygn beror säkert på någon historisk tillfällighet, t ex
antalet fingrar på den förste urmakarens händer, och lika gärna kunde det blivit en klocka
som går ett varv på b timmar, där b är ett annat positivt heltal.
Definition 6. Antag att b är ett positivt heltal. Två heltal m, n ∈ Z sägs vara lika
eller kongruenta modulo b, m ≡ n (mod b) om och endast om de har samma rest vid
division med b.
Relationen m ≡ n (mod b) kallas i litteraturen ofta för kongruens: m kongruent med

n modulo b.
Exempel 32. Talen 13, 25 och 37 har alla samma rest vid division med 12, nämligen
1, eftersom 13 = 1 · 12 + 1, 25 = 2 · 12 + 1 och 37 = 3 · 12 + 1. Det har också −23, −11, 1
eftersom −23 = (−2) · 12 + 1, −11 = (−1) · 12 + 1, och 1 = 0 · 12 + 1. Alltså är
−23 ≡ −11 ≡ 1 ≡ 13 ≡ 25 ≡ 37 (mod 12).
Alternativt kan vi ge ett annat kriterium för när två tal är lika (kongruenta) modulo
b.
Sats 10. Antag att b är ett positivt heltal och m, n ∈ Z. Då
m ≡ n (mod b) ⇐⇒ b|(m − n)
42
2. MATTENÖRDEN SOM URMAKARE. 43
Bevis. För att visa en ekvivalens ska vi visa två implikationer. Antag först att m ≡
n (mod b). Enligt definitionen ovan innebär det att m och n har samma rest vid divison
med b. Kalla denna rest r. Alltså är m = k1 b + r och n = k2 b + r för några k1 , k2 ∈ Z. Det
innebär att m − n = k1 b + r − (k2 b + r) = (k1 − k2 )b. Alltså (enligt definitionen) b|(m − n).
Implikationen åt andra hållet: Antag alltså att b|(m − n). Då är (enligt definition)
m − n = kb för något k ∈ Z. Kalla resten vid division av n med b för r1 så att n = k1 b + r1
för något k1 ∈ Z. Nu är m = (m − n) + n = kb + k1 b + r1 = (k + k1 )b + r1 . Vi har alltså
hittat ett par av tal k2 = k + k1 och r1 med de rätta egenskaperna i divisionssatsen, så att
m = k2 b + r1 . Enligt divisionssatsen finns det bara ett sådant par och därför är r1 resten
av m vid division med b. □
Med hjälp av detta kriterium kan vi lätt visa att relationen ≡ har en del enkla men
viktiga egenskaper. Man kan notera att ”≡” ser ut som identitetstecknet ”=”. Följande
sats säger löst att det är berättigat att tänka på ”≡” som en slags likhet, eftersom den
har samma typ av egenskaper. Där det inte leder till missförstånd ska vi i fortsättningen
använda notationen m ≡b n istället för m ≡ n (mod b).
Sats 11. Antag att b är ett positivt heltal och k, m, n ∈ Z. Då är
i) m ≡b m,
ii) m ≡b n om och endast om n ≡b m,
iii) Om m ≡b n och n ≡b k så m ≡b k.
Beviset är enkelt.
Bevis. Vi bevisar bara iii), de övriga lämnas åt läsaren. Påståendena m ≡b n och

n ≡b k säger (enligt definitionen) att m och n har samma rest, liksom n och k (vid
division med b). Men då är det klart att m och k har samma rest, och enligt definitionen
innebär det att m ≡b k. □
Exempel 33. Låt oss beskriva vilka tal som är ekvivalenta med varandra modulo 7.
Alla tal som är delbara med 7 har samma rest 0 vid division med 7. Så
.... − 7 ≡7 0 ≡7 7 ≡7 14 ≡7 ...
På samma sätt är
−6 = −7 + 1 ≡7 1 ≡7 8 ≡7 15 ≡7 ... ≡7 7k + 1 ≡7 ...
alla som har resten 1.
Generellt ser vi att om vi fixerar ett r = 0, 1, ...., 6 så är alla tal av formen 7k+r, k ∈ Z
ekvivalenta med varandra modulo 7.
44 3. MODULIRÄKNING ALIAS KONGRUENSER
3. Räkneregler.
Riktigt roligt (= lärarspråk för ...) och i alla fall användbart blir det inte förrän vi
inser att vi faktiskt kan räkna med rester nästan som vanligt.
Sats 12. Antag att b är ett positivt heltal. Om m1 ≡b n1 och m2 ≡b n2 så
i) m1 + m2 ≡b n1 + n2
ii) m1 m2 ≡b n1 n2
Lite löst och med en gnutta kreativ bokföring säger denna sats t ex att resten modulo
b av ett algebraiskt uttryck inte förändras om vi byter talen i uttrycket mot andra tal med
samma rest modulo b.
Bevis. Enligt förutsättningarna och Sats 10 finns det k1 så att

m1 − n1 = k1 b ⇐⇒ m1 = n1 + k1 b,
och på samma sätt finns det k2 så att m2 − n2 = k2 b ⇐⇒ m2 = n2 + k2 b. Ur detta följer
i) direkt:
(m1 + m2 ) − (n1 + n2 ) = (m1 − n1 ) + (m2 − n2 ) = (k1 + k2 )b,
och alltså är skillnaden mellan höger och vänsterledena i i) delbar med b. Detta innebär
enligt Sats 10 att m1 + m2 ≡b n1 + n2 .
För ii) gör så här :

m1 m2 = (n1 +k1 b)(n2 +k2 b) = n1 n2 +n1 k2 b+k1 bn2 +k1 bk2 b = n1 n2 +(n1 k2 +k1 n2 +k1 bk2 )b.
Subtrahera n1 n2 från bägge sidorna, m1 m2 −n1 n2 = (n1 k2 +k1 n2 +k1 bk2 )b, som är delbart
med b. Alltså är (enligt Sats 10 igen) ii) sann. □
Exempel 34. Vad är resten modulo 3 av 123456789? Vilken rest får man då man
dividerar 123456789 med 3?
Notera att 10 = 3 · 3 + 1, så 10 ≡3 1. Enligt satsen är då 100 = 10 · 10 ≡3 1 · 1, så att
100 ≡3 1 och ur det följer enligt (ii) ovan att 1000 = 10 · 100 ≡3 1 · 1 = 1. Fortsätter vi
får vi att alla tiopotenser är kongruenta med 1 modulo 3: alltså
10k ≡3 1, k ≥ 0.
Som en ytterligare konsekvens av satsen får vi att, i ett uttryck med multiplikationer och
additioner av tal, kan vi byta ut alla 10-potenser mot 1 utan att förändra resten modulo
3. Så
123456789 = 1 · 108 + 2 · 107 + ... + 9 · 100 ≡3 1 · 1 + 2 · 1 + ... + 9 · 1 = 45 ≡3 0.
Därmed är talet 123456789 delbart med 3.
3. RÄKNEREGLER. 45
Vi observerar att på samma sätt ger varje heltal i decimalsystemet samma rest vid
division med 3 som sin siffersumma.
Genom att upprepa (ii) i Sats 12 ovan fås:

Sats 13. Antag att b är ett positivt heltal. Om m ≡b n och k ∈ N så är mk ≡b nk .
Exempel 35. Idag är det tisdag. Vilken veckodag är det om a = 953 + 37 · 3112 dagar?
Om vi har a ≡ r (mod 7), där r = 0, 1, ..., 6 så bestämmer r svaret. Är r = 0 har det gått
ett jämnt antal veckor efter a dagar och det är återigen tisdag, om r = 1 är det onsdag o
s v.
Vi kan räkna ut r så här. Eftersom 9 ≡7 2 och 37 ≡7 2 så är först a ≡7 253 + 2 · 3112 .
Titta nu på potenser av 2 och deras rester modulo 7.
21 ≡7 2, 22 ≡7 4, 23 ≡7 1, 24 ≡7 2, 25 ≡7 4, 26 ≡7 1, ...
Vi ser att mönstret börjar upprepar sig. Eftersom 23 ≡7 1 så är också 23k = (23 )k ≡7 1k =
1 för all positiva tal k. Speciellt kan vi skriva
253 = 23·17+2 = (23 )17 22 ≡7 1 · 22 = 4.
Vi kan göra detsamma med potenser av 3.

31 ≡7 3, 32 ≡7 2, 33 ≡7 6, 34 ≡7 4, 35 ≡7 5, 36 ≡7 1.
(Observera förresten hur lätt det är att räkna här! När vi t ex fått 34 ≡7 4, så multiplicerar
vi bara bägge sidor med 3 och får 35 ≡7 3 · 34 ≡7 3 · 4 ≡7 12 ≡7 5. Allt enligt satsen nyss.
Vi behöver alltså aldrig räkna ut 35 .)
Även här ser vi ett mönster som kommer att upprepa sig, eftersom 36k = (36 )k ≡7
1k = 1 för all positiva tal k. Alltså är 3112 = 36·18+4 = (36 )18 34 ≡7 1 · 4 = 4. Sammantaget
är a ≡7 253 + 2 · 3112 ≡7 4 + 2 · 4 = 12 ≡7 5. Alltså är svaret söndag.
Njut förslagsvis ett litet tag av vad vi sluppit genom att räkna så här: heltalet 253 +
2 · 3112 är mycket stort, så vilken tid och hur många döda träd skulle det inte ha krävts
för att räkna ut det och sedan med trappan eller liggande stolen dela det med 7?
Exempel 36. Varje publicerad bok har en ISBN kod som innehåller tio siffror i fyra
grupper, t ex 91-7738-647-7. Den första gruppen är en språkkod (91 för Svenska, 0 för
Engelska, osv), den andra gruppen är förlagskod, den tredje boknummer inom förlaget och
den sista en ”checksiffra” med vars hjälp man kan kontrollera om de övriga siffrorna är
rätt kopierade. Checksiffran väljs så att för varje ISBN kod a1 a2 a3 ...a10 gäller
1 · a1 + 2 · a2 + ... + 10 · a10 ≡11 0.
Addition av a10 till båda leden resulterar i ekvivalent kongruens

1 · a1 + 2 · a2 + ... + 9 · a9 ≡11 a10 .
Checksiffran är alltså en rest vid divison med 11 och kan därmed vara ett av 0, 1, 2, ...,
9 och X, där X står för ”siffran” 10.
VARNING. Kongruenser kan alltså adderas, subtraheras och multipliceras. Men det
finns ju fyra räknesätt? Division fungerar dock inte lika bra. Moduloräkning handlar om
heltal och division leder till rationella tal i allmänhet för det första. Så det är oklart hur
man ska definiera division. Men ännu värre, även det som är konsekvenser för heltal av
existensen av division fungerar inte alltid. För heltal vet vi t ex att ab = 0 medför att
antingen är a = 0 eller så är b = 0. Men detta är inte sant modulo vissa tal, tex så är
2 · 3 ≡6 0. Som en konsekvens kan man inte heller ur likheten ax ≡b ay (a, x, y ∈ Z och a
skild från 0) i allmänhet dra slutsatsen att x = y. (Det går att rädda situationen om b är
ett primtal, men det är en annan historia.)
4. Vad moduliräkning betyder för just ditt kriminella nätverk.
Vi ska bara surfa lite på ytan. Mer detaljer finns i artiklar om kryptering och RSA
t ex på wikipedia. I många sammanhang vill man att en text bara ska kunna läsas av
en enda mottagare. När man t ex knappar in sin bankomatkod är det katastrofalt om
den kan läsas av någon som avlyssnar alla telefonmeddelanden från apparaten. Därför
krypteras informationen innan den ska skickas på ett sätt som ska göra att det bara är
ens bank som kan läsa den.
Samma typ av problem uppkommer när lärare ska skicka tentor över e-post - de kan
inte skickas i klartext eftersom det inte är alldeles otänkbart att några duktiga studenter
tjuvlyssnar på mail (så skickliga studenter är ju förstås en lärares dröm.)
Det har länge varit en kamp mellan de som konstruerar krypteringssystem och de
som försöker bryta dem. I och med datorer har det förstås blivit mycket lättare att göra
det sista: Fantomens hemliga chiffer tar inte många millisekunder att läsa. Samtidigt har
användningen av datorer inneburit att mycket mer känslig information är tillgänglig för
missbruk, så att det blivit ett stort behov av säker kryptering.
För ungefär 30 år sedan utvecklades bl a krypteringssystemet RSA som hittills - och
troligen även i framtiden - kunnats göras tillräckligt säkert. Det och liknande metoder
innebär att dom goda - konstruktörer av krypteringssystem vunnit över de onda - de som
försöker dechiffrera. RSA är i princip rätt enkelt, och använder sig av moduliräkning och
endast några få fler satser om primtal än de vi gått igenom. Det skulle kunna brytas om
det fanns en tillräckligt snabb metod att primtalsfaktorisera sammansatta tal. Men sådana
4. VAD MODULIRÄKNING BETYDER FÖR JUST DITT KRIMINELLA NÄTVERK. 47
tror man alltså inte finns. Vi ska gå igenom en annan tillämpning av moduliräkning som
kom ungefär samtidigt, det s k Diffie-Hellmans nyckelbyte.
Krypteringssystem är ofta beroende av en s k nyckel eller lösenord, som bestämmer
hur informationen ska krypteras. Det kan tänkas som ett rimligt stort tal, t ex några hund-
ra siffror. Man kan tänka sig att man har ett bibliotek med 10100 olika krypteringssystem,
och nyckeln är numret på det av dessa system som ska användas.
Om nu Alice och Bob - detta är de traditionella namnen för de som ska utbyta
hemlig information - vill se till att de använder samma nycklar, så har de ett problem.
De kan inte skicka nyckeln till varandra över en telefonlinje eller med post, för då kan den
enkelt uppsnappas och all annan kommunikation som krypteras med denna gemensamma
nyckel läsas. De kan förstås mötas då och då i enslighet och komma överens, men det blir
opraktiskt och dyrbart, särskilt om de ofta vill byta nycklar. (Ju längre samma nyckel
används, desto större är risken för avslöjande.)
Men de kan göra så här, med lite moduliräkning. Vi behöver en beteckning: om som
nedan p är ett fixt primtal, och x är ett naturligt tal så låt [x] stå för den positiva resten
av x modulo p. Om p = 7 så är alltså [10] = 3, och ur tidigare räkneregler (Sats 13) följer
t ex att [ab ]c ≡ [abc ].
Problemet är alltså att två personer ska kommunicera via avlyssnade telefonlinjer med
varandra och i slutändan ha kommit överens om samma tal, utan att avlyssnarna har en
suck.
• Helt öppet kommer Alice och Bob överens om ett primtal p och ett tal 1 < g < p
(och att följa proceduren nedan). Denna information känner alltså eventuella
tjuvlyssnare också till.
• Sedan bestämmer sig Alice i hemlighet tillsammans med sin älskade slumpgene-
rator för ett tal 1 < kA < p − 1. Detta känner bara hon till.
• På samma sätt bestämmer sig Bob i hemlighet för ett tal 1 < kB < p − 1. Detta
känner bara han till.
• Sedan skickar Alice resten modulo p av g kA , d v s [g kA ] till Bob, och han skic-
kar [g kB ] till Alice. Dessa två tal kan man inte skydda, utan de antas också bli
avlyssnade.
• Sedan tar Alice det tal [g kB ] hon fått av Bob och upphöjer det till sin egen hemliga
potens kA , och räknar ut resten modulo p. Hon får [[g kB ]kA ] = [g kA kB ].
• Bob gör detsamma med det tal [g kA ] han fått av Alice. Han upphöjer det till
sin egen hemliga potens kB , och räknar ut resten modulo p. Han får [[g kA ]kB ] =
[g kA kB ], alltså samma tal som Alice fick..
• Resten modulo p av talet g kA kB är deras gemensamma nyckel!
Varför fungerar detta? Varför kan inte tjuvlyssnarna få fram nyckeln? Enkelt:
• Funktionen x 7→ [g x ] är en s k envägsfunktion. Den är, som vi såg i exemplet

i förra sektionen lätt att räkna ut, även för stora tal x, men givet att man vet
[g x ] är det (troligen) hopplöst svårt att räkna ut x. (Problemet att räkna ut x
effektivt kallas för det diskreta logaritmproblemet, eftersom det svarar mot att
räkna ut ett slags logaritm med basen g.)
En tjuvlyssnare känner till följande g, p, [g kA ], [g kB ] och har problemet att
ur detta bestämma den gemensamma nyckeln [g kA kB ]. Om hon (Catherine eller
Eve är standardnamn) kunde räkna ut kA och kB från [g kA ] och [g kB ] genom
en effektiv lösning av diskreta logaritmproblemet, så skulle hon förstås kunna
få fram nyckeln g kA kB . Men ingen känner till någon sådan effektiv metod, eller
någon annan metod att bestämma den gemensamma nyckeln.
• Det finns till varje primtal p gott om g så att varje 1 ≤ y ≤ p − 1 kan skrivas
som y = [g x ], för något x. Detta är en viktig teknisk poäng, för att potenserna i
proceduren ovan ska bli olika.
Exempel 37. Låt p vara 13 och g = 2. Då är (modulo 13)

1 ≡ 20 , 2 ≡ 21 , 4 ≡ 22 , 8 ≡ 23 , 3 ≡ 24 , 6 ≡ 25 , 12 ≡ 26 , 11 ≡ 27
9 ≡ 28 , 5 ≡ 29 , 10 ≡ 210 , 7 ≡ 211 , 1 ≡ 212

Vi ser att varje tal 1 ≤ y ≤ p − 1 = 12 kan skrivas som 2x , för något lämpligt x.
I exemplet ovan såg vi att resten av 212 = 213−1 modulo 13 är 1. Det är sant inte bara
för primtalet 13 utan i allmänhet. För varje primtal p gäller följande sats (som används i
RSA och andra system) och kallas Fermats lilla sats.
Sats 14. Låt p vara ett primtal och 0 < a < p. Då gäller ap−1 ≡ 1 (mod p).
Multiplicerar vi likheten i satsen med a får vi ap ≡p a, och detta är sant för alla tal
a ∈ Z. Beviset för satsen är inte så svårt och kommer i en senare kurs.
5. Övningar.
(1) Visa att 3100 − 1 är jämnt delbart med 16. (Ledtråd: räkna ut resten vid division
med 16 av potenserna 31 , 32 , 33 , .... Finns det något användbart mönster?)
(2) Vilken rest erhålles då 2100 delas med 23?
(3) Vilken är sista siffran i talet 37100 ? (Ledtråd: detta handlar också om att räkna
ut en rest.)
(4) Vad skulle sista siffran bli om man skulle räkna ut talet (1715 + 825 )10 ?
(5) Visa genom att kolla alla möjliga rester att talet n3 + 2n är delbart med 3 för
alla heltal n.
5. ÖVNINGAR. 49
(6) Visa, utan att använda Fermats lilla sats, att för varje heltal n som inte är
multipel av 7 gäller att n6 vid division med 7 ger resten 1. (Ledtråd: varje tal är
modulo 7 lika med något av 1, 2, 3, 4, 5, 6 och det räcker att titta på dessa)
(7) Bestäm för varje naturligt tal n den minsta ickenegativa resten vid division av
32n + 2 · 176n med 7.
(8) Vilka heltal g mellan 0 och 7 har egenskapen att resterna modulo 7 av tillräckligt
många potenser g 1 , g 2 , g 3 , ... omfattar 1, 2, ..., 6?
(9) Antag att g = 2, p = 7 och att Alices hemliga kA är 2 och att Bobs kB = 5. Vad
är deras gemensamma nyckel?
(10) a) Är 0-467-51402-X en giltig ISBN kod?
b) Är 1-56-004151-5 en giltig ISBN kod?
c) Vad är checksiffran för 14-2000-076-? ?
KAPITEL 4
Potenser och aritmetiska och geometriska summor.
1. Potenser.
Kom ihåg att uttrycket 32 är definierat som 3 · 3, och att på samma sätt är 35 =
3 · 3 · 3 · 3 · 3, och 3n = 3 · ... · 3, produkten av n stycken treor, för ett positivt heltal n.
Detta är potenser av 3 med olika exponenter. Tar vi produkten
32 · 35 = (3 · 3) · (3 · 3 · 3 · 3 · 3) = 32+5 ,
och på samma sätt inser man att
3m 3n = 3m+n ,
för m, n positiva heltal. Detta är en av potenslagarna, och kanske den viktigaste egenska-
pen hos potenser, och har förstås ingenting att göra med att vi multiplicerar ihop just
treor. Det går att definiera potenser även för exponenter som inte är heltal. Det sker då
med målet att potenslagarna ska gälla. I exemplet nedan visar vi att detta mål tvingar
fram ett visst värde för t ex 3−2 .
Exempel 38. Antag att det finns ett sätt att tilldela ett reellt värde till 3n , där n
är ett godtyckligt heltal (vilket som helst, både positivt och negativt), som för det första
överensstämmer med definitionen när n är positiv, och för det andra uppfyller potenslagen
3m · 3n = 3m+n . Låt oss leka med detta antagande: Eftersom 32 · 30 = 32+0 = 32 , d v s
9 · 30 = 9, så får vi först att
30 = 1.
Vidare så ser vi att 3m 3−m = 3m+(−m) = 30 = 1, eller
1
3−m = m .
3
−2 2
Så då är t ex 3 = 1/3 = 1/9, o s v och alla potenser av 3 med negativa exponenter är
bestämda med denna formel.
Exemplet visar att vi tvingas till följande definition om potenslagarna ska vara sanna.
Definition 7. Låt a ̸= 0 vara ett reellt tal och n ett positivt heltal. Då är
an := a · ... · a
50
2. RÄKNEREGLER FÖR POTENSER. 51
produkten av n stycken a:n. Om n = −k är ett negativt heltal så
1
an := ,
a · ... · a
(k = −n faktorer). Vidare är
a0 := 1
2. Räkneregler för potenser.
Nu kommer de viktiga egenskaperna - lagarna - för potenser, och sorry, de måste läras
utantill, och enda trösten är att de är försvinnande få jämfört med antalet ben i männi-
skokroppen, samt att de förstås är så tillfredsställande att använda som raggningsfraser
på krogen. Ett bra sätt att lägga upp förståelsen och minnet av dem, är att inse i exempel
varför de är sanna för positiva heltal och sedan analysera i något fall varför de också
gäller för negativa heltal. Vi förvarnar om att vi ska strax också indikera varför man kan
ha godtyckliga reella tal som exponenter, och att potenslagarna också då gäller, förstås.
Sats 15 (Potenslagarna). Låt a > 0 och b > 0 vara reella tal och m och n vara reella
tal. Då gäller
• am an = am+n
• am /an = am−n
• (am )n = amn
• am bm = (ab)m
• am /bm = (a/b)m
Bevisskiss när m och n är heltal. Låt oss nöja oss med att visa (am )n = amn .
Om m, n båda är positiva tal så är detta en omedelbar konsekvens av definitionen. Antalet
faktorer a i
(am )n = am am ...am = (a...a)(a...a)....(a...a),
är ju precis mn (vi har n parenteser med m stycken a:n i varje!). Så (am )n = amn .
Nu har vi ett antal andra fall att gå igenom. Om m = 0, så säger (am )n = amn att
(a0 )n = a0·n . Men enligt definitionen av a0 är vänsterledet 1n = 1 liksom högerledet ,
så detta är sant. Om n = 0, så säger identiteten att 1 = (am )0 = am·0 = 1, också sant.
Återstår fallen när någon av m, n är negativa. Antag t ex att m = −p, där p är positiv.
52 4. POTENSER OCH ARITMETISKA OCH GEOMETRISKA SUMMOR.
Då är enligt definitionen am = 1/ap , så

1
(am )n = ( p )n
a
1 1
= p · ... · p n faktorer
a a
1
=
(ap )n
1
= pn enligt det nyss bevisade fallet!
a
Men mn = −pn, så enligt definitionen är också

1
amn = pn ,
a
m n mn
och alltså är (a ) = a .
Nu har vi bara ytterligare två fall till att gå igenom, om vi inte fuskar och naivt
accepterar att denna identitet, som bara har sisådär 300 års daglig användning på nacken,
är sann trots sin ungdom. Seriöst, det är en bra idé att gå igenom något fall till, för att
öva sin skicklighet i att förstå och använda sig av definitioner, men det överlämnas åt
läsaren. □
Om a < 0 så är an inte definierat med vilka reella tal n som exponenter, utan endast
för heltal n ∈ Z. Sats 15 är sann i alla fall då alla ingående termer är definierade. Så när
a < 0 och b < 0 så gäller potenslagarna ovan då n och m är heltal.
2.1. Rationella tal som exponenter. Exponenter som är bråk är väldigt använd-
bara, och vi ska se varför strax. Låt oss börja definitionen med ett enkelt exempel i stil
med det som motiverade definitionen av potenser till negativa exponenter.
Exempel 39. Vad är 31/2 , 31/3 , 32/3 givet att det går att definiera ett positivt tal 3x
för x ett godtyckligt reellt tal, så att potenslagarna gäller?
Lösning: Observera att (med användning av potenslagarna)

31/2 · 31/2 = 31/2+1/2
= 31 = 3
På samma sätt är
(31/3 )3 = 33·(1/3)
= 31 = 3.
2. RÄKNEREGLER FÖR POTENSER. 53
Alltså är x = 31/2 en lösning till ekvationen x2 = 3 och x = 31/3 en lösning till

ekvationen x3 = 3. Men√dessa lösningar har redan namn! Den unika positiva lösningen √
till x2 = 3 kallas ju x = 3 och den unika positiva lösningen till x3 = 3 kallas ju x = 3.
3
√ √
Alltså har vi under övningens förutsättningar visat att 31/2 = 3 och 31/3 = 3. Vad
3
är då 32/3 ? Jo √
32/3 = (31/3 )2 = ( 3)2 .
3
Nu kan vi vägledas av exemplet för att definiera potenser med rationella exponenter.
Definition 8. Låt a > 0 vara ett positivt reellt tal och r ett rationellt tal, så att
r = p/q för några heltal p och q > 0.
1 √
i) x = a q är den unika positiva lösningen till xq = a. Den kallas också q
a.
p 1
ii) Sedan definieras a q som talet (a q )p .
För att förstå del i) av denna definition är det lämpligt att rita grafen till funktionen
y = xq . Vad menas nämligen med del i), speciellt med frasen ”den unika positiva lösningen
till xq = a.”? Vi startar alltså med ett tal a och vill hitta ett x så att xq = a. Titta på grafen
y = xq till funktionen xq . Lösningar till xq = a svarar i figuren till skärningar mellan linjen
med höjd a och grafen, närmare bestämt till dessa lösningars x-koordinat. Påståendet att
y
y = xq
y=a J a , aN
q x
x= a
Figur 1. Grafen till xq , q > 0
det finns en unik lösning säger alltså att det finns en och endast en skärningspunkt, vilket
verkar troligt i figuren. (Det kan visas med tekniker från analyskursen: derivator, växande
funktioner och satsen om mellanliggande värde). Och det är alltså sant och nödvändigt
för att definitionen ska fungera.
Den väsentligaste egenskapen hos potenser är att potenslagarna i Sats 15 fortfarande

gäller.
Exempel 40. Räkna ut

1 1
a = b 2 /b 3 ,
där b > 0 och visa att a6 = b.
Lösning: med potenslagarna är

1 1 1 1 1
a = b 2 /b 3 = b 2 − 3 = b 6 ,
och
1 1
(b 6 )6 = b6 6 = b1 = b.
√
Exempel 41. För att förenkla uttryck som innehåller rottecknet q är det en stor
fördel att ersätta denna med motsvarande potens, för att sedan kunna använda potensla-
garna. T ex.
√
7 √
6
√ 1 1 1
a3 a3 a7 = (a3 (a3 ) 6 (a7 ) 2 ) 7
1 7 1
= (a3 a 2 a 2 ) 7
1
= (a7 ) 7 = a.
2.2. T o m reella tal kan vara exponenter! Några ord om hur man kan definiera
a , där nu x är ett godtyckligt reellt tal. Tag t ex 2π . Vi vet att i π:s decimalutveckling är
x
de fem första decimalerna lika med det rationella talet r5 = 3.1415, med 11 decimaler får
vi det rationella talet r11 = 3.1415926535. Bägge dessa rationella tal är mindre än π, och
skiljer sig från π med högst 10−4 respektive 10−10 . De är alltså två närmevärden på π. Vi
vet (som för alla reella tal) att vi kan (i princip, kanske med en hel del jobbig räkning)
approximera π med ändliga decimalbråk på samma sätt med precis den noggrannhet, som
vi någonsin önskar.
Nu har vi ju definierat t ex 23.1415 — det är ju ett positivt tal upphöjt till ett rationellt
tal — i förra avsnittet och vi förväntar oss att 2π —om det existerar— ska vara rätt nära
detta tal, och att ju bättre närmevärden för π som vi tar, desto bättre närmevärden för
2π ska vi få. I gränsen bör vi alltså få 2π . Nu kan vi på sant matematiskt sätt vända
på resonemanget och istället definiera 2π som gränsvärdet för 2 upphöjt till allt bättre
rationella närmevärden till π.
4. ARITMETISKA FÖLJDER OCH SUMMOR. 55
I nedanstående tabell, som just är början av en sådan beräkning, ser man hur värdena
för 2 upphöjt till närmevärden på πkonvergerar mot vad som då enligt denna definition
är de första decimalerna i 2π :
23.14 = 8.81524092...
23.1415 = 8.82441108...
23.14159 = 8.82496159...
23.1415926535 = 8.82497782...
23.14159265358979323846264338327 = 8.82497782....
Detta är bakgrunden till följande definition. Notera återigen att det är en hel del arbete
för att visa att definitionen fungerar(varför i all världen existerar gränsvärdet alltid?),
och sedan en massa träigt arbete för att visa att potenslagarna fortfarande fungerar.
(Potenslagarna är förstås inte träiga, utan eleganta, men att visa att de är sanna är det!)
Definition 9. Låt a > 0 vara ett positivt reellt tal och x ett reellt tal. Låt rn vara
det ändliga decimalbråk med n decimaler som har samma siffror som x har på de första
n platserna. Det ger en följd r1 , r2 , r3 , ... av allt bättre närmevärden till x. Med hjälp av
dessa definieras ax := lim arn .
n→∞
3. Grafer för potensfunktioner.
Vi ger några grafer av potensfunktioner för att åskådliggöra hur de beror av varierande
exponenter. För positiva exponenter är potensfunktionen x 7→ xq , x ≥ 0 växande, och ju
större exponenten är desto snabbare växer den när x ≥ 1.
För negativa exponenter är x 7→ xq , x ≥ 0 avtagande, och ju mindre exponenten är

desto snabbare avtar den, när x ≥ 1. Alla grafer till potensfunktioner går förstås genom
punkten (1, 1), både för positiva och negativa exponenter. Bevis för dessa egenskaper
kräver idéer från analys.
4. Aritmetiska följder och summor.
Vi startar med att beräkna summan av de tusen första heltalen. Det är förstås i princip
ingen konst, givet att vi har en vecka välbetald arbetstid och tillräckligt med papper. Men
det går att göra på någon minut, med ett par tusen år gammalt trick.
Exempel 42. Sätt

S = 1 + 2 + ... + 1000.
3.0 y = x3
2.5
y = x2
2.0
1.5
y=x
y = x0.5
1.0
y = x0.1
0.5
x
0.0 0.5 1.0 1.5
Figur 2. Potensfunktioner för varierande positiva exponenter
y = x-2
6
y = x-1
5
4 y = x-5
3
2 y = x-0.5
1
y = x-0.1
x
0.0 0.5 1.0 1.5
Figur 3. Potensfunktioner för varierande negativa exponenter
Gör sedan följande trick. Lägg ihop S med sig själv och ändra ordning på summationen:
2S = (1 + 2 + ... + 1000) + (1 + 2 + ... + 1000) =

= (1 + 2 + ... + 1000) + (1000 + 999 + ... + 2 + 1) =
= (1 + 1000) + (2 + 999) + (3 + 998) + ... + (999 + 2) + (1000 + 1).
4. ARITMETISKA FÖLJDER OCH SUMMOR. 57
I högerledet står det 1000 parenteser som var och en har summan 1001. Alltså är
1000 · 1001
2S = 1000 · 1001 ⇐⇒ S = = 500500.
2
Upprepar vi detta argument med ett obekant antal tal, säg de n första talen, får vi en
formel, som omedelbart talar om vad summan är.
Sats 16.
n(n + 1)
S = 1 + 2 + .. + n = .
2
Bevis. Vi går igenom samma trick en gång till, med n istället för 1000. Lägg ihop S
med sig själv och ändra ordning på summationen:
2S = (1 + 2 + ... + n) + (1 + 2 + ... + n) =
( )
= (1 + 2 + ... + n) + n + (n − 1) + ... + 2 + 1 =
( ) ( )
= (1 + n) + 2 + (n − 1) + ... + (n − 1) + 2 + (n + 1).
I högerledet står det n parenteser som var och en har summan n + 1. Alltså är
n(n + 1)
2S = n · (n + 1) ⇐⇒ S = .
2
□
Följden 1, 2, 3, ... är en aritmetisk följd, d v s differensen mellan två tal som följer på
varandra är konstant (här lika med 1). Alternativt kan man uttrycka det som att man får
ett tal i följden genom att till det föregående lägga till ett fixt tal (i det här fallet 1).
Definition 10. En följd av tal a0 , a1 , ..., an−1 , an , an+1 , ... är en aritmetisk följd om
differensen mellan två på varandra följande tal i följden (ett tal i följden minus det före-
gående) är alltid lika med samma tal d. Alltså
ak − ak−1 = d ⇐⇒ ak = ak−1 + d, k = 1, 2, 3....
Startande med a0 , får man alltså nästa tal i följden genom att lägga till d, d v s
a1 = a0 + d.
Nästa igen är
a2 = a1 + d = (a0 + d) + d = a0 + 2d och
a3 = a2 + d = (a0 + 2d) + d = a0 + 3d.
Generellt får man talet på plats k i följden ak genom att k gånger lägga till d. Alltså är
ak = a0 + kd.
Exempel 43. Hur många tal finns det i den aritmetiska följden 13, 10, ..., −44? Kal-
la följden a0 , a1 , .., ak , så att antalet tal i följden är k + 1 (en styck a0 , och k styck
a1 , a2 , ..., ak ). Uppenbarligen är differensen d = 10 − 13 = −3 och det första talet a0 = 13,
samt ak = −44. Vi vet att −44 = a0 + kd = 13 − k3, som ger att k = 19. Alltså är antalet
tal i följden 19 + 1 = 20.
På samma sätt som i det inledande exemplet kan vi lätt beräkna summan av en
aritmetisk följd.
Sats 17. Om a0 , a1 , a2 , ... är en aritmetisk följd, och n ≥ 1 är ett heltal, så är summan
av talen i följden från a0 till an (en s k aritmetisk summa),
a0 + an
S = a0 + a1 + ... + an = (n + 1) .
2
Observera att satsen kan formuleras som att

En aritmetisk summa är medelvärdet av första och sista termen gånger antalet termer i
följden.
Bevis. Vi upprepar idén i det inledande exemplet. Om differensen av talen i följden

är d, så är
ak = a0 + kd. (9)
Alltså,
2S = (a0 + a1 + ... + an−1 + an ) + (an + an−1 + ... + a0 )
= (a0 + an ) + (a1 + an−1 ) + ... + (an−1 + a1 ) + (an + a0 ).
I följden a0 , a1 , a2 , ..., an ökar talen succesivt med d, medan i den omvända följden an , an−1 , .., a1 , a0
minskar talen med d. Därför är a0 + an , a1 + an−1 , ... konstant, och alla parenteserna har
samma värde:
a0 + an = a1 + an−1 = ...
Det finns n + 1 parenteser, alla med summan a0 + an . Alltså är
2S = (n + 1)(a0 + an ).
Detta ger formeln i satsen. □
Exempel 44. Vi ska beräkna summan av alla udda tal mellan 3 och 10011. Följden
av udda tal är en aritmetisk följd med differensen d = 2. Enligt satsen behöver vi bara
veta hur många tal det finns och sedan finna medelvärdet mellan det första och sista talet.
Sätter vi första talet a0 = 3, så är 10011 = a0 + kd = 3 + 2k, för något heltal k. Detta är
5. GEOMETRISKA FÖLJDER OCH SUMMOR. 59
en lineär ekvation för k och löser man den får man k = 5004, och därmed att antalet tal,
(k + 1), lika med 5005. Summan är alltså
5005 · (3 + 10011)
3 + 5 + ... + 10011 = = 25060035.
2
5. Geometriska följder och summor.
Aritmetiska följder startade med ett visst första tal, och sedan fick man succesivt
följande tal genom att addera samma tal d. En geometrisk följd har samma idé, men
byter addition mot multiplikation. Även här ska vi se att det finns en enkel formel för
summan av ett antal på varandra följande termer i följden.
Exempel 45. I följden 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, 512, 1024, ... fås varje tal genom
multiplikation med 2 från det föregående talet. I följden ak = 10−k , k = 0, 1, 2, ...., fås
varje tal genom att det föregående multipliceras med 1/10. Bägge är alltså exempel på
geometriska följder. Observera att kvoten mellan två på varandra följande tal är konstant
i vardera följden. I den första är kvoten 2, och i den andra 1/10.
Låt oss beräkna summan

S = 1 + 2 + 4 + 8 + ... + 512 + 1024. (10)
Multiplicera först denna likhet med kvoten 2,
2S = 2 + 4 + 8 + ... + 512 + 1024 + 2048. (11)
Observera att nästa alla termer på högersidan av (10) förekommer på högersidan av (11),
och omvänt. Om vi tar differensen mellan dessa två högerled så försvinner nästan alla
termer. Det blir faktiskt bara två termer kvar:
S = 2S − S = (2 + 4 + ... + 512 + 1024 + 2048) − (1 + 2 + 4 + ... + 512 + 1024)
= −1 + (2 − 2) + (4 − 4) + ... + (1024 − 1024) + 2048
= 2048 − 1 = 2047
Det var alltså lätt att beräkna denna geometriska summa. Det fungerar bra i allmänhet
också. För att få en formel, ska vi först definiera vad som menas med en geometrisk följd
mer precist.
Definition 11. En följd av tal a0 , a1 , ..., an−1 , an , an+1 , ... är en geometrisk följd om
kvoten mellan två på varandra följande tal i följden (ett tal i följden delat med det föregå-
ende) är alltid lika med samma tal k. Alltså
ai
= k ⇐⇒ ai = kai−1 , i = 1, 2, .....
ai−1
Startande med a0 , får man alltså nästa tal i följden genom att multiplicera med k,
dvs
a1 = a0 k.
Nästa igen är
a2 = a1 k = (a0 k)k = a0 k 2 och
a3 = a2 k = (a0 k 2 )k = a0 k 3 .
Generellt får man talet ai på plats i i följden genom att i gånger multiplicera med k.
Alltså är
ai = a0 k i .
Exempel 46. Hur många tal finns det i den geometriska följden 256, 128, ..., 1/4?
Kalla följden a0 , a1 , .., ai , så att antalet tal i följden är i + 1. Uppenbarligen är kvoten
128/256 = 1/2 och det första talet a0 = 256, samt ai = 1/4. Vi vet att 1/4 = 256 · (1/2)i ,
som ger 2i = 1024. Alltså är i = 10 (Du kan väl alla 2-potenser upp till 210 = 1024? Mer
seriöst, så är logaritmer, som lärs ut i analyskursen, det mer systematiska och ickenördiga
sättet att hitta det i för vilket 2i = 1024. Ta nämligen logaritmen i bas 2 av bägge sidor:
log2 2i = log2 1024 ⇐⇒ i log2 2 = log2 1024 ⇐⇒ i = log2 1024 = 10, enligt räknedosan.)
Alltså är antalet tal i följden 11.
Det är lätt att generalisera det inledande exemplet till en formel som ger summan av
en godtycklig geometrisk följd.
Sats 18. Låt ai , i = 0, 1, 2, ... vara en geometrisk följd med kvot k ̸= 1, så att
ai = a0 k i , och låt n ≥ 1 vara ett heltal. Då är summan av talen från a0 till an (en s
k geometrisk summa),
S = a0 + a1 + ... + an
an+1 − a0
=
k−1
a0 (k n+1 − 1)
=
k−1
an k − a0
=
k−1
Observera de olika sätten att beskriva summan. I den första formeln är det enda vi
behöver veta för att få summan är kvoten k och termen an+1 i den geometriska följden,
alltså termen som kommer efter den sista i summan. I nästa formel ingår antalet termer
n + 1 också, men det kan vi alltså klara oss utan att känna till, som i den sista formeln.
5. GEOMETRISKA FÖLJDER OCH SUMMOR. 61
Bevis. Vi upprepar idén i det inledande exemplet. Multiplicera alltså

S = a0 + a1 + ... + an (12)
med k.
kS = ka0 + ka1 + ... + kan =
= a1 + a2 + ... + an+1 ,
eftersom a1 = ka0 , o s v. Tag nu skillnaden
kS − S = (a1 + a2 + ... + an+1 ) − (a0 + a1 + ... + an ) =

= an+1 − a0 ,
eftersom alla termer utom två finns med i bägge summorna. Alltså är
S(k − 1) = an+1 − a0 ,
vilket ger den första formeln, och de andra följer ur an+1 = kan = a0 k n+1 . □
Exempel 47. Beräkna den geometriska summan 512 + 256 + ... + 1/4.
Lösning: Kvoten är uppenbarligen 1/2, och talet efter 1/4 i den oändliga geometriska
följden 512, 256, ..., 1/2, 1/4, ... är alltså 1/4 · 1/2 = 1/8. Därmed är summan lika med
1
8
− 512
S= 1 = 1023.75.
2
−1
Exempel 48. Den geometriska summan

S = 1 + 2 + 4 + ... + 2n
har kvoten 2 och enligt satsen är
2n+1 − 1
S= = 2n+1 − 1
2−1
På samma sätt ser vi att
S = 1 + 1/2 + 1/4 + ... + 1/2n
har kvoten 1/2 och enligt satsen är
1 − 2−(n+1)
S= 1 = 2 − 2−n .
1− 2
När n blir mycket stort blir 2−n mycket nära 0. I gränsen får vi ”summan” av den oändliga
följden
1 + 1/2 + 1/4 + ... + 1/2n + ... = 2.
6. Summa och produktnotation.
Istället för att skriva en summa, typ summan av de första 10 heltalskvadraterna,

S = 1 + 4 + 9 + 16 + 25 + ... + 100,
och låta läsaren gissa mönstret, skriver man
10
∑
S= i2 .
i=1
Denna notation utttrycker att vi har en funktion i 7→ i2 och tar summan S av alla
funktionsvärdena från (heltalet) i = 1 heltalsvis till i = 10. Vill man istället ta produkten
skriver man
∏10
S = i2
i=1
= 1 · 4 · 9 · .. · 100
Observera ett antal saker. Först så är namnet på variabeln totalt oväsentligt: vi kan
lika gärna kalla den k, eller något annat:
10
∑ 10
∑ 10
∑
2 2
i = k = ¨2
⌣
i=1 k=1 ⌣=1
¨
(i alla fall så länge som variabeln inte dyker upp på något annat ställe i summan, som här
∑2 2
∑ 2
∑ 2
∑
2 2 2
5k = k(1 + 4) = k( i )= ki ̸= k·k = k 3 = 1 + 8 = 9).
i=1 i=1 k=1 k=1
För det andra vad är

10
∑
i2 ?
i=10
Jo, heltalen mellan 10 och 10 är ju få, det finns bara ett, nämligen 10, så
10
∑
i2 = 102 .
i=10
För ordningens skull ger vi formella definitioner.

Definition 12. Antag att ak , ak+1 , ..., am är en följd av reella tal. Då är
∑m
ai = ak + ak+1 + ... + am ,
i=k
7. ÖVNINGAR. 63
och m
∏
ai = ak · ak+1 · ... · am .
i=k
En ofta användbar egenskap är följande.

Sats 19. Antag att ak , ak+1 , ..., am och bk , bk+1 , ..., bm är två följder av reella tal. Då
är
m
∑ m
∑ m
∑
ai + bi = (ai + bi ),
i=k i=k i=k
och m m m
∏ ∏ ∏
( ai )( bi ) = ai bi .
i=k i=k i=k
Exempel 49. Beräkna

10
∑
(3k + 1 + 3k ).
k=1
Vi ser att följden är en summa av en aritmetisk följd och en geometrisk följd. Den arit-
metiska är 3k + 1, som går från 4 (när k = 1) till 31 (då k = 10), i tio steg och alltså har
summan
∑10
4 + 31
3k + 1 = 10 = 175.
k=1
2
Den geometriska följden är 3k , som går från 3 (när k = 1) till 310 (då k = 10), och alltså
har summan
∑10 11
k3 − 3 311 − 3
3 = .
k=1
3−1 2
Enligt föregående sats är därför
10
∑ 311 − 3
(3k + 1 + 3k ) = 175 + .
k=1
2
7. Övningar.
43 · 54 1 1 √ 3 1 3
(1) Förenkla a) , b) ( )− 2 , c) ( 81) 4 , d) ( )−2 , e) 22 , f ) (22 )3 .
106 9 3
√ √ √ √
a−5.1 a1.9 a3a 4
x8 y 7 √ 6 2
(2) Förenkla a) , b) √ √ , c) √ , d) 3
x x−1 (x2 ) 3 .
a−3.2 a a 4
xy 3
(3) Förenkla a) 5x + 5x+2 , b) ex + ex+1 , c) (5x + 5−x )2 − 52x − 5−2x ,

1 1
d) x + x+1 .
5 5
(4) Beräkna följande geometriska summor a) 1+2+...+512, b) 3+1+1/3+...+
3−3 c) 1 − 2 + 4 − ... + 1024, d) 1 + x + x2 + ... + x9 , e) 1 − x + x2 + ... − x9 .
∑10 ∑10 10
∑ ∑ n
i i i
(5) Beräkna följande summor a) 3·2 , b) 3·2 , c) 3·2 , d) 3·2i ,
i=0 i=1 i=3 i=m
där m < n.
n
∑ 2n
∑ 2n
∑
(6) Beräkna följande summor a) 3 · 2−i , b) 3 · x−i . c) 3 · x−n .
i=0 i=0 i=0
(7) Låt p(x) = 17 + 17x + 17x2 + ... + 17x8 . Beräkna p(2).
(8) Ett antikvariat erbjuder dig att få en bok för varje två böcker du lämnar in. Du
har 1024 lästa böcker. Hur många böcker kan du maximalt läsa för dessa?
(9) En boll släpps från en meters höjd mot golvet. Vid varje studs förlorar den
1/10 av sin rörelseenergi, vilket innebär att dess maximihöjd minskar i samma
proportion. Hur lång sträcka har bollen totalt rört sig vid den tionde studsen?
KAPITEL 5
Komplexa tal.
Your momma thinks square roots are vegetables
(förolämpning i ett Calvin och Hobbesalbum)
1. Introduktion.
1.1. Bakgrund. Att något är ett tal innebär löst sagt att det ska gå att räkna med
det, ungefär som man kan räkna med vanliga heltal. Alltså att samma räknelagar - t ex den
distributiva lagen - ska gälla. Vi har stött på flera typer av tal förutom heltal (betecknade
med Z), nämligen rationella tal (alltså kvoter mellan heltal, betecknade Q) och reella tal
eller oändliga decimalbråk (betecknade med R). Ytterligare en typ är komplexa tal.
De komplexa talen har två ursprung. Ett är algebraiskt, och idéhistoriskt tankeväc-
kande: i 1500-talsformler för rötter för tredje och fjärdegradsekvationer dyker det upp
kvadratrötter ur negativa tal, som ett nödvändigt mellanled. Sådana finns ju inte, enligt
de definitioner vi hittils använt oss av, och det ansåg man också för femhundra år sedan.
Men det var tekniskt bekvämt att behandla kvadratrötterna som ett slags tal, fast ima-
ginära, på låtsas, till skillnad mot de verkliga, reella talen. Slutresultaten blev ju ändå
lösningar som var riktiga reella tal, och det kunde kollas med insättning av rötterna att
denna utflykt i fantasin gav korrekta resultat.
Efter några hundra års komplext slavarbete och i ett mer filosofiskt sofistikerat tanke-
klimat, bestämde matematiker sig för att att ge de komplexa talen samma status som de
reella - d v s de existerar. Man utvecklade kring 1800 den teori för dem som vi strax ska gå
igenom. Detta skedde också under påverkan av det andra ursprunget till intresset för dem
- det geometriska. Visst är det så att reella tal är som mest övertygande och dessutom
användbara när vi utnyttjar dem för att beskriva ett läge längs en linje och ser dem som
punkter längs den rella tallinjen. Addition och subtraktion kan dessutom på linjen tolkas
som geometriska operationer där vi flyttar punkter. Då uppstår naturligt frågan: kan vi
inte göra detsamma i planet? (Eller rummet?) Med syftet ställt på att förenkla en del geo-
metri, t ex vinkelberäkningar. Vi ska se att de komplexa talen svarar precis mot punkter i
ett talplan, och multiplikation och addition av dem blir alltså multiplikation och addition
65
66 5. KOMPLEXA TAL.
av punkter. (Att detta var praktiskt användbart, indikeras av att en av pionjärena för
detta geometriska synsätt var en lantmätare - dansken Caspar Wessel ca 1800.)
I en viss mening är det trots allt mycket enklare att ha att göra med oändliga de-
cimalbråk än med ändliga. Om vi inskränker oss till ändliga decimalbråk, så finns det t
ex ingen lösning till ekvationen 3x = 1, eller x2 = 2. Det finns förstås närmevärden till
lösningar, alltså ändliga decimalbråk x för vilka 3x1 och x2 2, men ska vi arbeta med dessa
i praktiken, tvingas vi hela tiden bokföra hur exaktheten i dessa närmevärden förändras
i olika matematiska räkningar, tex när vi multiplicerar med riktigt stora tal. Det är vad
man måste göra i numerisk matematik och ofta i tillämpningar av matematik. Därför är
det faktiskt mycket enklare att kunna ta till oändliga decimalbråk, veta t ex att det alltid
existerar lösningar till x2 = a0, och bara bekymra sig om lösningarnas decimaler när man
verkligen måste, eller det okomplicerade livet i R mist sin oskuldsfulla tjusning. På ett
liknande sätt gör de komplexa talen livet enklare. Vi ska se några exempel på detta, t
ex hur ekvationer alltid har lösningar, men det finns många fler i senare matematiska
teorier. Komplexa tal är också väsentliga för många tillämpningar, t ex i teoretisk fysik
eller signalbehandling, och även, osannolikt nog, för snabba moderna algoritmer för att
multiplicera riktigt stora heltal på datorer.
2. Definition.
Först ska vi ge en formell definition, som inte gör någon glad, och sedan ska vi efter
ett tag se hur enkelt det ändå är att räkna med komplexa tal i praktiken.
Definition 13. Ett komplext tal z är ett talpar z = (a, b) av reella tal a, b. Summan
av två komplexa tal definieras genom addition komponentvis:
(a1 , b1 ) + (a2 , b2 ) = (a1 + a2 , b1 + b2 ),
medan multiplikation definieras av en mer komplicerad formel
(a1 , b1 ) · (a2 , b2 ) = (a1 a2 − b1 b2 , a1 b2 + a2 b1 ).
Mängden av de komplexa talen betecknas med C.
Notera att additionen är enkel och sker koordinatvis. Den är för övrigt precis den-
samma som additionen av vektorer i R2 , så redan här har vi en koppling till geometrin i
planet. Multiplikationen verkar däremot uppsatt på en höft, och visst ser det osannolikt
ut att den ska följa vanliga multiplikationsregler?
Här är några direkta konsekvenser av definitionen.
Exempel 50. (a1 , a2 , b, c, d ∈ R)
1) (1, 1) · (1, 1) = (0, 2)

2) (a1 , 0) + (a2 , 0) = (a1 + a2 , 0)
2. DEFINITION. 67
3) (a1 , 0) · (a2 , 0) = (a1 a2 , 0)

4) (a1 , 0) · (c, d) = (a1 c, a1 d).
5) (a, b) · (1, 0) = (a, b)
6) (a, b) + (0, 0) = (a, b)
7) (0, 1) · (0, 1) = (−1, 0).
Definitionen ovan av multiplikation och addition är förstås lätt att tillämpa, men
samtidigt svår att få känsla för. För att förenkla detta ska vi först se att de reella talen
faktiskt är innehållna i de komplexa talen (fast under en pseudonym). Om vi nämligen
tittar på 2)- 3) i exemplet ovan, ser vi att komplexa tal av typen (a, 0) beter sig precis som
vanliga reella tal a under multiplikation och addition. Vi upprepar följande lättverifierade
regler:
Sats 20. (a1 , a2 , c, d ∈ R)
1) (a1 , 0) + (a2 , 0) = (a1 + a2 , 0)

2) (a1 , 0) · (a2 , 0) = (a1 a2 , 0)
3) (a1 , 0) · (c, d) = (a1 c, a1 d).
Den sista regeln säger att multiplikation med (a1 , 0) bara innebär att varje koordinat
av det komplexa talet (c, d) multipliceras med a1 . Den operationen dyker också upp i R2
som multiplikation av en vektor med en skalär.
Vi kommer nu överens om att det reella talet a och det komplexa talet (a, 0) bara
är två beteckningar för samma tal, och har därmed att de reella talen är innehållna i de
komplexa. Eftersom den algebraiska strukturen är densamma - multiplikation och addition
beter sig likadant - ger detta inte några problem med räkningar. (Detta sker med samma
självklara moraliska rätt som vi låter heltalen vara en del av de rationella talen, genom
att identifiera ett heltal m med bråket m/1). Vi kan därmed identifiera det komplexa
talet (a, 0) med det reella a. Nu kommer den avgörande förenklingen. Vi kan skriva varje
komplext tal z = (a, b) som
z = (a, 0) + (0, b) = (a, 0) + (b, 0) · (0, 1) = a + b · (0, 1),
där vi i sista likheten använder identifikationen mellan a och (a, 0), samt b och (b, 0). Vi
sammanfattar.
Sats 21. Definiera i := (0, 1). Varje komplext tal z = (a, b) kan skrivas som
z = a + bi,
a, b reella tal. Det komplexa talet i kallas den imaginära enheten.
Detta är det vanliga sättet att skriva komplexa tal på, och det är den form av talen
med vilken man bör lära sig räkna med dem. Lägg märke till att vi har a + 0 · i = a och
0 + bi = bi.
68 5. KOMPLEXA TAL.
3. Att räkna på riktigt med komplexa tal.
Enligt definitionen på multiplikation är

i · i = (0, 1) · (0, 1) = (−1, 0).
Alltså är kvadraten på det komplexa talet i det reella talet −1:
i · i = i2 = −1,
så det finns ett komplext tal vars kvadrat är −1! Varför utropstecknet? Jo, något sådant
reellt tal finns förstås inte. (Genom en fiffig nydefinition av multiplikation har vi fixat en
kvadratrot till −1, och om läsaren känner att det ligger något av bilskojeri över detta, och
vägrar bli impad, så är det inte helt fel. Men vi återkommer till varför detta inte är ett
fall för allmänna reklamationsnämnden om ett tag.) Vi ska se att identiteten i2 = −1 är
så gott som det enda man behöver komma ihåg av multiplikationsformeln i definitionen
av komplexa tal. Ty addition
(a1 + b1 i) + (a2 + b2 i) = (a1 + a2 ) + (b1 + b2 )i,
är ju bara samma typ av addition som vi haft för polynom - tänk på i som en slags
variabel, typ x. Multiplikation beter sig också som multiplikation av polynom. Enligt den
jobbiga definitionen av multiplikation ovan är
(a1 + b1 i) · (a2 + b2 i) = (a1 a2 − b1 b2 ) + (a1 b2 + a2 b1 )i.
Men det är samma resultat som vi får om vi bara räknar på och använder den distributiva
lagen vid multiplikation ev två parenteser.
(a1 + b1 i) · (a2 + b2 i) =a1 a2 + a1 b2 i + a2 b1 i + b1 b2 i2 =
=(a1 a2 − b1 b2 ) + (a1 b2 + a2 b1 )i.
Mer precist: den första likheten här är precis vad vi skulle ha fått om vi betraktat a1 + b1 i
som ett polynom i ”variabeln” i och multiplicerat det med ett annat polynom a2 + b2 i,
medan den sista likheten bara använder sig av den fundamentala likheten i2 = −1, för
att ersätta b1 b2 i2 med −b1 b2 . Vi har alltså följande praktiska tumregel:
Räkna med komplexa tal som om de vore polynom, med den extra regeln att så fort
som i2 dyker upp ersätts den med −1.
Exempel 51. 1) (1+2i)+(3+4i)+(5+6i) = (1+3+5)+(2+4+6)i = 9+12i.
2) (2 + 3i)(1 − i) = 2 · 1 + 2 · (−i) + (3i) · 1 + 3i · (−i) = 2 − 2i + 3i + 3 = 5 + i.
3) (a + bi)(a − bi) = a2 − abi + bai − b2 i2 = a2 + b2 .
4) Ekvationen z + 2i = 1 + 3i löses på vanligt sätt genom att dra bort 2i från bägge
sidor och har lösningen: z = (z + 2i) − 2i = (1 + 3i) − 2i = 1 + i.
Den viktiga intuitionen att vi kan räkna med komplexa tal enligt samma regler som
med reella tal och polynom kan preciseras så här. Nedanstående regler är det som certi-
fierar att de objekt vi definierat verkligen kan kallas ”tal”.
4. KOMPLEXA TALPLANET. 69
Sats 22. . Följande räknelagar gäller för räkning med komplexa tal:
1) 0 + z = z,
2) z + u = u + z,
3) (z + u) + w = z + (u + w),
4) om z + u = w + u så följer att z = w,
5) 1 · z = z,
6) z · u = u · z,
7) (z · u) · w = z · (u · w),
8) om z · u = 0 och u ̸= 0, så är z = 0,
9) z · (u + w) = z · u + z · w.
Bevis. De flesta av dessa lagar är lätta att verifiera genom att man går tillbaka till
definitionen av multiplikation och addition. T ex så följer 1) direkt ur
(0, 0) + (a, b) = (0 + a, 0 + b) = (a, b).
Låt oss emellertid bevisa 8), som är lite klurigare. Antag att z = x + yi och att u = c + di.
Då är
zu = (xc − yd) + (xd + yc)i,
som är 0 precis när både
xc − yd = 0
xd + yc = 0
Multiplicera den undre ekvationen med c och den övre med d och ta skillnaden: c(xd +
yc) − d(xc − yd) = (c2 + d2 )y = 0. Eftersom u = (c, d) ̸= 0, så är åtminstone en av c, d
skilda från 0 och därför c2 + d2 ̸= 0, och därmed måste y = 0. Då blir systemet ovan
xc = 0 = xd, och eftersom åtminstone en av c, d var skild från 0, måste också x = 0.
Alltså är z = x + yi = 0. □
4. Komplexa talplanet.
Varje komplext tal a + bi svarar mot talparet (a, b), som i ett rätvinkligt koordinat-
system ger en punkt med dessa koordinater i planet. När man ser planet som bestående
av komplexa tal a + bi = (a, b), så kallas planet det komplexa talplanet. Den horisontella
koordinataxeln består av alla komplexa tal av formen a = (a, 0) = a + 0 · i, d v s av alla
reella tal. Den kallas därför reella axeln. Den vertikala axeln består av alla komplexa tal
som har formen (0, b) = bi, de s k rent imaginära talen, och kallas den imaginära axeln.
Om z = a + bi kallas koordinaterna a respektive b för realdelen respektive imaginärdelen
av z, och man skriver
Re z = a, Im z = b.
70 5. KOMPLEXA TAL.
Imaginära
axeln 2i 2+2i
2 Reella axeln
Figur 1. Komplexa talplanet
Exempel 52. 1) Mängden av komplexa tal z = x + iy sådana att Re z = 0 är

precis den imaginära axeln, medan den reella talaxeln kan beskrivas med ekvatio-
nen Im z = 0.
2) Vilka komplexa tal z = a + bi uppfyller Re (1 + i)z = 0? Eftersom (1 + i)z =
(a − b) + (a + b)i är Re (1 + i)z = a − b. Alltså är de sökta talen precis de som
uppfyller att a−b = 0 ⇐⇒ a = b. Det är den ekvation som definierar diagonalen
i det komplexa talplanet.
Definition 14. Om z = a + bi, a, b ∈ R är ett komplext tal kallas z = a − bi dess
(komplexa) konjugat.
Geometriskt svarar konjugering mot spegling i den reella talaxeln. Den absolut vikti-
gaste egenskapen hos konjugatet är att
zz = (a + bi)(a − bi) = a2 + b2 ≥ 0,
d v s produkten är ett reellt ickenegativt tal som bara är 0 om z = 0. Genom multiplikation
med konjugatet kan vi alltså få ett läbbigt komplext tal att bli slätslickat reellt.
5. Division av komplexa tal.
Saker blir (ibland) klarare (till en viss gräns) ju mer filosofisk man är. Vad är alltså
filosofiskt sett kvoten a/b av två reella tal a, b egentligen? Uppenbarligen är
b(a/b) = a,
så kvoten är ett reellt tal med egenskapen att om man multiplicerar den med b får man
a. Vi vet också att a/b är det enda talet med denna egenskap. Alltså skulle vi ha kunnat
definiera x = a/b, som det unika talet med egenskapen bx = a. Detta är ett elegant sätt
att definiera talet, som träffar den väsentliga egenskapen hos division: att vi använder det
5. DIVISION AV KOMPLEXA TAL. 71
för att lösa ekvationer, men det har förstås nackdelen att vi inte inser hur vi ska beräkna
det, eller ens om det finns. Men det kan man lösa, om inte annat så vet närmsta lilla
mobiltelefon hur. Sålunda, den väsentliga egenskapen hos en kvot av reella tal är:
bx = a ⇐⇒ x = a/b, (a, b reella tal, b ̸= 0.)
För att definiera division av komplexa tal, ska vi alltså definiera och sedan lösa motsva-
righeten till detta. Så vi definierar lätt
Definition 15. Kvoten z = u/v är den unika lösningen till ekvationen
vz = u (u, v komplexa tal, v ̸= 0.) (13)
Det ser ju bra ut, men är förstås bara snömos, tills vi har visat i) att det finns en
lösning och ii) att det bara finns en enda lösning. Det är rätt lätt. Titta på följande
komplexa tal som vi påstår löser ekvationen och alltså är kvoten u/v.
uv
z = (vv)−1 uv = .
vv
Observera först att vv är ett reellt tal som är skilt från 0 eftersom v ̸= 0 (enligt Sats
22.8)) och därför finns (vv)−1 som en vanlig reell kvot, och kan alltså också betraktas som
ett komplext tal. Alltså är z, som produkt av tre komplexa tal ett komplext tal. Stoppar
vi in detta z i ekvation (13) ser vi att
( ) vv
vz = v (vv)−1 uv = u = 1 · u = u,
vv
så z löser ekvationen. Observera att (13) också talar om hur vi ska räkna ut kvoten.
Sats 23. Givet två komplexa tal u, v ̸= 0. Då finns en och endast en lösning till
ekvationen
vz = u,
nämligen
z = (vv)−1 uv. (14)
Bevis. Vi såg ovan att det finns en lösning, som ges av den angivna formeln. Antag
att det fanns fler, så att vi också hade vz1 = u = vz2 . Då är 0 = vz1 − vz2 = v(z1 − z2 ).
Sätt w := z1 − z2 , så att vi har två komplexa tal v, w vars produkt är 0. Då gäller, enligt
Sats 22.8) att w = 0. Eftersom 0 = w = z1 − z2 , så är då z1 = z2 , och vi har inte två olika
lösningar, utan bara en enda! Vilket ju var det vi ville visa. □
Det är dags att se några konkreta exempel på kvoter.

72 5. KOMPLEXA TAL.
Exempel 53. 1) Lös ekvationen (2+3i)z = 1+i. Istället för att bara själlöst skriva upp
formeln ovan, löser vi denna ekvation så här. Multiplicera på bägge sidor med konjugatet
2 − 3i till 2 + 3i. Det ger
5 i
(2 − 3i)(2 + 3i)z = (2 − 3i)(1 + i) ⇐⇒ (22 + 32 )z = 5 − i ⇐⇒ z = − .
13 13
2 2
Här använde vi att (2 − 3i)(2 + 3i) = 2 + 3 = 13, och att delning med reella tal sker
koordinatvis.
2) Beräkna (2 + i)/(1 − i). Vi gör samma räkning, men presenterar den så här:
2+i (2 + i)(1 + i) 1 + 3i 1 3i
= = = + .
1−i (1 − i)(1 + i) 2 2 2
Här har vi alltså förlängt med konjugatet till nämnaren, så att vi får ett reellt tal i näma-
ren, samt räknat ut täljaren med vanlig multiplikation av komplexa tal.
5.1. Mer om konjugat.

Sats 24. Låt z = a + bi och w = c + di vara komplexa tal. Då gäller följande.
1) (z) = z. Vidare är z = z om och endast om z är ett reellt tal.

2) zz = a2 + b2 ≥ 0 är ett ickenegativt reellt tal. Likhet zz = 0 gäller bara om z = 0.
3) zw = z̄ w̄.
4) z/w = z/w.
Bevis. 1) (a + bi) = a − bi = a + bi = z. Om z = a + bi = z = a − bi, så är b = 0, d v

s z är reellt. 2) Vi har redan tidigare räknat ut zz = a2 + b2 . Som en summa av kvadrater
är detta tal uppenbarligen positivt och kan bara vara 0 om bägge kvadraterna är noll, d
v s a = b = 0, så att z = 0.
3) Det är en enkel kalkyl men för den som vill se den följer den här. Produkten
zw = (ac − bd) + (ad + bc)i, så att (zw) = (ac − bd) − (ad + bc)i och eftersom produkten
z̄ w̄ = (a − bi)(c − di) = (ac − bd) − (ad + bc)i
så är 3) bevisad.
zw zw z
4) Eftersom z = så är z = = · w = ... enligt likheten 3) ovan är det ...
w w w
(z) (z)
= · w. Båda leden i z = · w dividerar vi med w och får önskade likheten. □
w w
Följande samband mellan konjugering och real- respektive imaginärdel är ofta an-
vändbart.
5. DIVISION AV KOMPLEXA TAL. 73
Sats 25. Om z är ett komplext tal så är

z+z z−z
Re z = , Im z = .
2 2i
Bevis. Om z = a + bi, a, b ∈ R, så är
z + z = a + bi + a − bi = 2a = 2 Re z,
så att division med 2 ger den första identiteten i satsen. Den andra följer på samma sätt
av
z − z = a + bi − (a − bi) = 2bi = 2i Im z.
□
5.2. Absolutbelopp av komplexa tal. Som vi kan se i figuren√ nedan är avståndet

från z = a +√bi i komplexa talplanet till origo precis lika med a + b2 . Enligt Sats är
2
detta precis zz.
z=a+bi
¤ z¤ = a2 + b2
z=a-bi
Figur 2. Konjugat och absolutbelopp

Definition 16. Absolutbeloppet av ett komplext tal z = a + bi är
√ √
|z| := a2 + b2 = zz.
Sats 26. Låt z = a + bi och w = c + di vara komplexa tal. Då gäller
1) |z| = 0 ⇐⇒ z = 0,
2) |zw| = |z||w|,
3) |z/w| = |z|/|w|,
4) |z|2 = zz.
Bevis. Dessa egenskaper följer av de algebraiska egenskaperna för konjugatet. Vi nöjer

oss med att verifiera 2). Enligt sats 24 är
zwzw = zwzw = (zz)(ww),
74 5. KOMPLEXA TAL.
vilket ger att

√ √ √ √
|zw| = (zw)(zw) = (zz)(ww) = zz ww = |z||w|.
□
Vi kan få ut mer genom geometrin i det komplexa talplanet.

Sats 27. (Triangelolikheten för komplexa tal.) Låt z = a + bi och w = c + di vara
komplexa tal. Då gäller
|z + w| ≤ |z| + |w|
Bevis. Detta syns lätt i nedanstående figur. Eftersom 0, z, w, z + w spänner upp ett
parallellogram har sidorna i triangeln med hörn 0, z, z + w längderna |z|, |w|, |z + w|. Men
det räta linjesegmentet från 0 till z + w, som har längd |z + w| är den kortaste vägen från
0 till z + w, och alltså kortare än summan av de två andra sidornas längder |z| + |w|, som
är längden av omvägen över w. □
z+w
w
¤w¤
¤z+w¤
z
¤z¤
Figur 3. Triangelolikheten för komplexa tal
Exempel 54. Avståndet mellan de komplexa talen u och z är |u − z|. Argument: Sätt
w = u − z. Då är u = z + (u − z) = z + w, och ur figuren som vi använde nyss framgår
att avståndet är |w| = |u − z|.
6. ANDRAGRADSEKVATIONER. 75
6. Andragradsekvationer.
Nu ska vi se hur livet (i princip) blir enklare med komplexa tal, i alla fall om man
slipper räkna med dem, utan kan hålla sig på ett teoretiskt plan. Vi har sett att det ibland
kan hända att andragradsekvationer saknar reella rötter, t ex så har z 2 + 1 = 0 inte några
reella rötter z. Däremot så finns det ju en komplex rot z = i, och t o m två stycken,
eftersom −i också är en rot. Om vi löser ekvationer i komplexa tal, så finns det förstås
rimligtvis fler lösningar, eftersom vi har en större mängd att leta lösningar bland. Men
det som är förvånande, det är att det alltid finns lösningar, och vi ska nu ge en metod att
hitta dem (som alltid fungerar). Vi kan t o m tillåta koefficienterna i ekvationen att vara
komplexa tal. Genom att på halvt taskspelarvis lägga till en rot till en enda ekvation, har
vi alltså fått rötter till alla ekvationer.
Sats 28. Ekvationen (u, v vilka komplexa tal som helst)
z 2 + uz + v = 0 (15)
har alltid lösningar.
Om vi drar oss till minnes hur man hittade eventuella reella lösningar till en an-
dragradsekvation, så inser vi att det var två steg. Först kom en algebraisk identitet:
kvadratkomplettering och sedan en rotutdragning. Dessa två steg kan vi fortfarande an-
vända. Den största skillnaden är att rotutdragningen är mer komplicerad.
Exempel 55. Lös z 2 + 4iz − (7 + 4i) = 0. Först gör vi kvadratkompletteringen. Den
säger bara att polynomet
z 2 + uz + v = (z + u/2)2 + (v − u2 /4).
I vårt fall blir det (efter att ha räknat ut v − u2 /4 = −(3 + 4i)) att
z 2 + 4iz − (7 + 4i) = (z + 2i)2 − (3 + 4i).
Inför vi sedan den nya variabeln w = z + 2i, så blir ekvationen alltså
w2 = 3 + 4i. (16)
Notera att precis som i lösningen av den reella andragradsekvationen återstår nu bara
en rotutdragning. Emellertid har vi ingen funktion att ta till, utan får nu göra detta för
hand. Ansätt att w = x + yi, och stoppa in detta i (16). Då får vi
w2 = x2 − y 2 + 2xyi = 3 + 4i,
så att vi vet att
x2 − y 2 = 3 (17)
2xy = 4.
Vi kan få en ekvation till genom att ta absolutbeloppen av bägge sidor i (16).
x2 + y 2 = |w|2 = |w2 | = |3 + 4i| = 5. (18)
76 5. KOMPLEXA TAL.
Nu har vi alltså hela tre ekvationer som ger egenskaper hos futtiga två obekanta, och det
vore väl skrutt om vi inte kan bestämma x, y! Hur ska vi då göra? Observera att om vi
lägger ihop ekvation (17) och (18), så blir vi av med y:na. Tar vi istället skillnaden så blir
vi av med x:en.
2x2 = (x2 − y 2 ) + (x2 + y 2 ) = 3 + 5 = 8
2y 2 = −(x2 − y 2 ) + (x2 + y 2 ) = −3 + 5 = 2.
Av detta ser vi att vi får x2 = 4 ⇐⇒ x = ±2 och y 2 = 1 ⇐⇒ y = ±1. Detta ger

oss fyra möjliga lösningar, men bara w = x + yi = 2 + i och w = x + yi = −2 − i uppfyller
villkoret att 2xy = 4, och är alltså lösningar till (17-18). Utnyttjar vi nu att z = w − 2i,
ser vi att vår urprungliga ekvation har de enda lösningarna z = 2 − i och z = −2 − 3i.
6.1. Kommentar till lösningen. Låt oss sammanfatta lösningen i exemplet nyss, i
mer abstrakta termer. Först skrev vi, via kvadratkomplettering, om ekvationen som
z 2 + uz + v = (z + u/2)2 + (v − u2 /4) = 0.
Sedan satte vi
u
w = z + u/2 ⇐⇒ z = − + w.
2
Vår ekvation (15) är alltså ekvivalent med
w2 = u2 /4 − v.
Har vi en lösning w till w2 = u2 /4 − v, så ges en annan av −w, och fler finns inte, som vi
strax ska se. Vi kan alltså formulera den lösning vi genomförde till (15) så här.
Sats 29. Lösningarna till z 2 + uz + v = 0 är
u
z = − ± w,
2
där w är en lösning till
u2 − 4v
w2 = .
4
u2 − 4v
Bevis. Sätt b = . Det enda som återstår att visa är att de lösningar som
4
anges i satsen är de enda. Det följer av att om w = a löser w2 = b, så har ekvationen
w2 = b endast lösningarna w = ±a. Nämligen, ur konjugatregeln får vi, eftersom vi vet
att a2 = b,
w2 − b = w2 − a2 = (w − a)(w + a) = 0 ⇐⇒ w − a = 0 eller w + a = 0,
eftersom en produkt av komplexa tal är 0 om och endast om någon av faktorerna är 0.
Men w − a = 0 ⇐⇒ w = a och w + a = 0 ⇐⇒ w = −a. □
7. ÖVNINGAR. 77
Satsens formel är precis den formel som vi använde för att lösa andragradsekvationer
u2 − 4v
med reella koefficienter u och v, utom att då skrev vi lösningarna till w2 = , som
√ 4
u2 − 4v
w=± .
4
För allmänna komplexa koefficienter u och v bör vi inte kalla w i satsen ovan för
u2 − 4v
kvadratroten ur , fast det är frestande. Det går nämligen inte att definiera en
4
entydig kvadratrot ur komplexa tal, faktiskt går det inte ens att ge en definition av en
entydig kvadratrot ur negativa tal och samtidigt förvänta sig att alla de kvadratrötter vi
definierat snällt ska uppfylla samma räkneregler som vi är vana vid. Det följer av följande
argument.√Antag att vi bestämmer√oss för att kalla en av de två rötterna ±i vars kvadrat
är −1 för −1. T ex kan vi testa −1 = i. Då är
√ √ √ √
−1 = −1 −1 = (−1) · (−1) = 1 = 1,
√
vilket är omöjligt. (Det blir samma fel med −1 = −i.) Alltså uppfyller våra kvadratötter
√ √ √
inte längre den enkla räkneregeln a b = ab, och man kan undra vad det då är för
vits med att
√ använda kvadratrotssymbolen. (Ibland använder man ändå i litteraturen
symbolen −1 istället för i, men det kan alltså leda till problem, och därför har vi
undvikit detta här.) När vi definierar kvadratroten ur ett reellt positivt tal a ̸= 0, så är
situationen annorlunda. Det finns en positiv och en √negativ lösning till x2 = a, och vi väljer
√
en av dem, nämligen den positiva och kallar √ den a. Den andra lösningen är då − a,
och bägge lösningarna kan beskrivas som ± a. Vi använder alltså i denna definition att
vi har en ordning√på de reella talen: av två reella tal är alltid ett störst, och så definierar
vi kvadratroten a som det största av de två lösningarna till x2 = a. För komplexa tal
finns det ingen liknande naturlig ordning, vilket är ett skäl till våra problem nyss med
kvadratrötter.
Vi ska i nästa kapitel se hur man kan bevisa att det alltid finns lösningar till en
komplex andragradsekvation, med hjälp av polära koordinater.
7. Övningar.
(1) Bestäm Re z och Im z om z är följande tal: a) 2 + 3i, b) 2 − 3i, c) 2,

d) 5i, e) −i.
(2) Bestäm följande tal på formen a+bi: a) (2+3i)+(1+2i), b) (2+3i)+(1−2i),
c) (2+3i)−(1−2i), d) (2+3i)·(1+2i), e) (2+3i)2 , f ) (5+i)3 , g) (1−i)4 .
(3) Beräkna a) 2 + 3i, b) 1 − 3i, c) 3i, d) (2 + 3i)(2 + 3i), e) |3 + 4i|,
f ) | − 3 − 4i|, g) |4i|, h) | − 7i|, i) |i|
78 5. KOMPLEXA TAL.
1 1 1+i
(4) Bestäm följande tal på formen a + bi: a) , b) , c) ,
1+i 2 − 5i 1−i
3 + 4i 1
d) , e) , f ) (1 + i)−2 .
1 − 5i i
(1 + 3i)(4 − 5i)
(5) Beräkna absolutbeloppet av a) (1 + 3i)(4 − 5i)(1 + i), b) .
1 + 2i
√
(1 + 2i)(1 + 3i)
(6) Beräkna absolutbeloppet av .
(1 + i)3
(7) Lös ekvationen z + (1 + i)z̄ = 1 − i.
a) 2z + iz̄ = 3 + 3i,
b) z̄(2z) = 1 + i.
(9) Tolka geometriskt i komplexa talplanet ekvationen Re z + Im z = 2.
(10) Rita i det komplexa talplanet de z som uppfyller a) Re z = 2, b) Im z = 2,
c) Im z0, d) z̄ + z = 0, e) z̄ = z.
(11) Lös ekvationerna a) z 2 + (3 + 4i)z − 1 + 5i = 0, b) z 2 + (1 + 4i)z − 3 + 3i = 0,
c) z 2 + (2 − 2i)z + 4 − 2i = 0.
KAPITEL 6
Komplexa tal: polär form, och binomiska ekvationer.
Why do it simple when you can do it complex? Anonym amerikan
Nu ska vi utnyttja att komplexa tal är punkter i det komplexa talplanet. Punkter
i ett plan kan man beskriva inte bara med rätvinkliga koordinatsystem, utan också i
termer av vinklar och avstånd till origo, s k polära koordinater. Vi ska se att detta är
intimt förknippat med multiplikation av komplexa tal, ett av naturens stora under ...
tillsammans med DNA och SVT ...
1. Polär representation.
1.1. Polära koordinater i planet. Vi arbetar med ett (x, y)-plan - det som vi
använde i förra kapitlet för definitionen av de komplexa talen. Först påminner vi om
definitionen av cosinus- och sinusfunktionerna. En stråle L från origo har en viss vinkel
0 ≤ θ < 2π (moturs) till x-axeln. Vi kan se det som att vi har börjat med att låta
strålen vara parallell med positiva x-axeln och sedan snurrar den θ radianer moturs för
att få L. Omvänt, om vi startar med ett tal θ ∈ R, så bestämmer θ en stråle med
denna vinkel, genom att vi snurrar det positiva halvan av x-axeln θ radianer runt origo.
(Snurra medurs, om θ är negativt.) På strålen med vinkeln θ finns det en unik punkt på
cirkeln med avståndet 1 från origo, alltså på enhetscirkeln1. Denna punkts koordinater
kallas (cos θ, sin θ). Observera att det följer ur definitionen att cos(θ + 2π) = cos θ, och
sin(θ + 2π) = sin θ : det betyder ju bara att om vi snurrar på strålen ett helt varv (2π)
så får vi tillbaka samma stråle. Alla punkter P = (x, y) på strålen L med vinkeln θ kan
beskrivas som (r cos θ, r sin θ), när r ≥ 0 varierar. Så för en punkt P = (x, y) på strålen
L gäller, med r som P :s avstånd till origo att
x = r cos θ,
och
y = r sin θ.
1enhetscirkeln = cirkeln med radie 1 och centrum i origo

79
80 6. KOMPLEXA TAL: POLÄR FORM, OCH BINOMISKA EKVATIONER.
1.5
P=(x,y)=
1.0 (rcosΘ, rsinΘ) L
0.5 (cosΘ, sinΘ)
x
-1.0 -0.5 0.5 1.0 1.5
-0.5
-1.0
Figur 1. Polära koordinater
Paret (r, θ) bestämmer alltså P och kallas polära koordinater för punkten. Obser-
vera att r ≥ 0. Den vinkel som bestämmer L är bara bestämd upp till addition av en
heltalsmultipel av 2π, så det finns oändligt många uppsättningar polära koordinater för
samma punkt. Det är något vi ska använda senare. Notera emellertid att om vi antar att
P inte är origo och vi kräver att 0 ≤ θ < 2π, så är beskrivningen i polära koordinater
unik. (Origo, å andra sidan är beskriven av alla (r, θ) = (0, θ), med vilken godtycklig
vinkel θ som helst.)
√ √
Exempel 56. 1) Vilka polära koordinater
√ har P = (1/ 2, 1/ 2) ?
Lösning: Avståndet till origo är r = 1/2 + 1/2 = 1. Vi kan vidare lätt hitta
en lämplig vinkel. Det framgår enklast ur bilden vilken stråle P ligger på, och att
denna har vinkeln π/4 mot√x-axeln. Eller så kan( man använda att )man vet att
cos(π/4) = sin(π/4) = 1/ 2, så att vi har 1 · cos(π/4), sin(π/4) = P. Alla
andra möjliga vinklar fås sedan genom att vi roterar L ytterligare några (säg
n stycken) hela varv, motsols (n positivt) eller medsols (n negativt). Svaret blir
alltså att de möjliga polära koordinaterna är
r = 1, θ = π/4 + n · 2π, n ∈ Z,
eller omständligare
θ = ... − 7π/4, π/4, 9π/4, 17π/4, ....
2) Av föregående uppgift följer att punkter på diagonalen x = y i första kvadranten,
alltså på strålen från origo genom P , har polära koordinater (r, π/4), r ≥ 0. På
samma sätt beskrivs den positiva reella talaxeln som mängden av punkter med
polära koordinater (r, 0), r ≥ 0, och den negativa reella talaxeln som mängden av
punkter (r, π), r ≥ 0.
1. POLÄR REPRESENTATION. 81
Mer generellt kan vi uttrycka mångtydigheten i beskrivningen av punkter i planet

med polära koordinater så här.
Sats 30. Om P = (x, y) inte är origo och (r1 , θ1 ) är en uppsättning polära koordinater
för P , d v s (r1 , θ1 ) löser ekvationerna
(x, y) = (r1 cos θ1 , r1 sin θ1 ),
så ges alla polära koordinater (r, θ) för P av
r = r1
θ = θ1 + 2nπ, n ∈ Z
1.2. Polära koordinater i komplexa talplanet. Eftersom komplexa tal z = x+iy

är punkter (x, y) i det komplexa talplanet kan vi beskriva dem med polära koordinater.
Om (x, y) = (r cos θ, r sin θ) så är
z = x + iy = r cos θ + ir sin θ = r(cos θ + i sin θ).
Talet r är absolutbeloppet |z|. Talet θ kallas argumentet av z och betecknas med Arg z.
Det är, som vi såg i föregående avsnitt inte entydigt bestämt, men två olika argument för
samma tal skiljer sig åt med en heltalsmultipel av 2π.
y
iy=irsinΘ z=x+iy
x
x=cos Θ
Figur 2. Komplexa polära koordinater.
Det komplexa talet cos θ + i sin θ ligger på enhetscirkeln. När θ varierar beskriver det
alla punkter på enhetscirkeln och vi introducerar följande exponentiella skrivsätt för det.
Motiveringen av detta exponentiella skrivsätt - i form av potenslagar - kommer sedan.
Definition 17. Definiera
eiθ := cos θ + i sin θ, (19)
och generellare
ez := eη (cos θ + i sin θ) = eη eiθ ,
för z = η + iθ.
Polära koordinater beskrivs då så här med exponentialfunktionen.

Definition 18. Antag att z ∈ C. Ett par av reella tal (r, θ) med r ≥ 0, kallas för
polära koordinater för z om
z = reiθ = r(cos θ + i sin θ). (20)
Exempel 57. Skriv z = 1 + i och w = −1 − i med polära koordinater.
Lösning: Vi ser att avståndet från z resp w till origo är detsamma:
√ √
|z| = |w| = 12 + 12 = 2.
Vidare ses det av symmetrin i figuren att Arg z = π/4 och Arg w = π/4 + π = 5π/4.
Alltså är
√ ( ) √
1 + i = 2 cos(π/4) + i sin(π/4) = 2eiπ/4
√ ( ) √
−1 − i = 2 cos(5π/4) + i sin(5π/4) = 2e5iπ/4 .
1+i
1.0
2
0.5
Π/4
-1.5 -1.0 -0.5 0.5 1.0
2
-0.5
1-i -1.0
-1.5
Figur 3. ±(1 + i) på polär form
I rektangulära koordinater (x, y) i planet kan vi lätt beskriva vissa typer av rektangu-
lära områden, nämligen de som består av alla punkter som uppfyller α1 ≤ x ≤ β1 och
α2 ≤ y ≤ β2 . I polära koordinater kan vi på motsvarande sätt beskriva områden av formen
r1 ≤ r ≤ r2 och θ1 ≤ θ ≤ θ2 , som svarar mot cirkelsektorer (eller hela cirkelskivor, eller
strålar).
Exempel 58. Cirkelskivan med radie 2 i komplexa talplanet kan beskrivas som punkter
z för vilka
z = reiθ , 0 ≤ r ≤ 2.
2. MULTIPLIKATION OCH DIVISION AV KOMPLEXA TAL I POLÄR REPRESENTATION. 83
Den del av denna cirkelskiva som ligger i första kvadranten kan beskrivas som de punkter
z för vilka
z = reiθ , 0 ≤ r ≤ 2, 0 ≤ θ ≤ π/2.
Negativa rella tallinjen kan beskrivas i polära koordinater som de punkter z för vilka
z = reiπ , r ≥ 0
och den positiva reella tallinjen förstås som
z = rei·0 = r, r ≥ 0.
Tillämpar vi definitionen av e−iθ får vi:

e−iθ = cos(−θ) + i sin(−θ) = cos θ − i sin θ. (21)
Detta kan vi utnyttja för att lösa ut sinus och cosinus i termer av komplexa exponentialer,
en formel som innebär att du så småningom kommer att betrakta trigonometri som en
matematikens fotgängarzon, med onödiga fartrestriktioner.
Sats 31. (Eulers formler).
eiθ + e−iθ
cos θ =
2
eiθ − e−iθ
sin θ =
2i
Bevis. Lägg ihop ekvation (21) med (19):

e−iθ + eiθ = cos θ − i sin θ + cos θ + i sin θ = 2 cos θ,
och dela med 2. Det ger utrycket för cos θ, och det andra följer genom att ta skillnaden
mellan (21) och (19) och dela med 2i. □
2. Multiplikation och division av komplexa tal i polär representation.
Det finns ju förstås en intelligent orsak till att vi införde polär representation, och
den kommer vi nu till. Polära koordinater gör multiplikation och division av komplexa tal
lätt.
Sats 32.
eiθ1 eiθ2 = ei(θ1 +θ2 ) .
Bevis. Vänsterledet är
(cos θ1 + i sin θ1 )(cos θ2 + i sin θ2 ) =
= (cos θ1 cos θ2 − sin θ1 sin θ2 ) + i(cos θ1 sin θ2 + sin θ1 cos θ2 )
medan högerledet är
cos(θ1 + θ2 ) + i sin(θ1 + θ2 ).
Additionsformeln för cosinus säger precis att realdelen av vänsterledet och högerledet är
densamma, och additionsformeln för sinus motsvarande för imaginärdelen. □
Beviset för denna sats är förresten en bra minneshjälp för att komma ihåg de trigono-
metriska additionsformlerna! Notera hur du kan rekonstruera dem genom att gå baklänges
i beviset från i) att du vet hur du ska multiplicera potenser och ii) vet vad eiθ är uttryckt
i trigonometriska funktioner.
Vi kan förstås hantera division analogt. Titta först på inversen.
Sats 33. Antag att u = eiθ = cos θ + i sin θ. Då är
u−1 = e−iθ = u = cos θ − i sin θ.
Bevis. Vi vet, eftersom u ligger på enhetscirkeln, att uu = |u|2 = 1. Tillämpar vi

metoden för att beräkna kvoter så får vi
1 u
u−1 = = = u = cos θ − i sin θ.
u uu
Å andra sidan är cosinus en jämn funktion (d v s en funktion f (x) för vilken f (−x) = f (x))
och sinus är en udda funktion (d v s en funktion f (x) för vilken f (−x) = −f (x)). Alltså
är också
e−iθ = cos(−θ) + i sin(−θ) = cos θ − i sin θ = u.
□
Lägg märke till hur enkelt det är att beräkna inversen till ett komplext tal på en-
hetscirkeln - bara en fråga om konjugering -, samt att inversen också blir ett tal på
enhetscirkeln.
En direkt konsekvens av satserna ovan är följande beskrivning av multiplikation och

division av godtyckliga komplexa tal i termer av deras polära koordinater.
Sats 34. Antag att vi har två komplexa tal
z = r1 (cos θ1 + i sin θ1 ) = r1 eiθ1
och
w = r2 (cos θ2 + i sin θ2 ) = r2 eiθ2 .
Då kan vi beskriva produkten zw i polära termer som

zw = r1 r2 ei(θ1 +θ2 ) = r1 r2 (cos(θ1 + θ2 ) + i sin(θ1 + θ2 )).
Kvoten z/w är i polära koordinater

z r1 r1
= ei(θ1 −θ2 ) = cos(θ1 − θ2 ) + i sin(θ1 − θ2 )).
w r2 r2
Speciellt är
w−1 = r2−1 e−iθ2 = r2−1 (cos θ2 − i sin θ2 ).
Exempel 59. Titta på multiplikation med i och se den som avbildningen z → iz i det
komplexa talplanet. Geometriskt svarar denna avbildning mot rotation π/2 runt origo. Ty
vi vet sedan tidigare att i = eiπ/2 = cos π/2 + i sin π/2. Om nu z = reiθ , så är
iz = reiθ eiπ/2 = rei(θ+π/2) .
Vi ser att multiplikation med i inte ändrar absolutbeloppet av z, d v s avståndet till

origo, men adderar π/2 till argumentet, d v s roterar z en vinkel π/2 radianer moturs.
På samma
√ sätt svarar multiplikation av z med 1 + i mot multiplikation av absolutbeloppet
med 2 och rotation π/4 radianer:
√
(1 + i)z = 2eiπ/4 · reiθ = (2r)ei(θ+π/4) .
Allmänt svarar rotationer θ radianer mot multiplikationer med eiθ . Detta är ett bra ex-
empel på den geometriska användbarheten av komplexa tal.
Vi kan uttrycka analysen av multiplikation ovan mer kompakt så här: vid multiplika-
tion av komplexa tal, multipliceras absolutbeloppen och argumenten adderas. Satsen fun-
gerar förstås analogt om vi multiplicerar med fler tal än två. Om vi alltså tar potenser av
ett tal så får vi följande sats.
Sats 35. (De Moivres formel). Antag att vi har ett komplext tal z = r(cos θ + i sin θ),
och att n ∈ Z är ett heltal. Då är
z n = rn (cos nθ + i sin nθ). (22)
Bevis. Vi har
z 2 = z · z = r2 (cos(θ + θ) + i sin(θ + θ)) = r2 (cos 2θ + i sin 2θ).
Fortsätter vi, får vi
z 3 = z · z 2 = r · r2 (cos(θ + 2θ) + i sin(θ + 2θ)) = r3 (cos 3θ + i sin 3θ).
o s v. Negativa tal n behandlas analogt, med utgångspunkt i den nyss bevisade identiteten
( )
z −1 = r−1 cos(−θ) + i sin(−θ) .
□
Exempel 60. Bestäm (1 − i)99 på formen a + bi. Ange speciellt i vilken kvadrant det
ligger.
√ √ √
Lösning: Eftersom |1 − i| = 2 och en lösning till 2 cos θ = 1 och 2 sin θ = −1 ges
(rita bild!) av θ = 7π/4, så är √
1 − i = 2ei7π/4 .
Alltså är √
z := (1 − i)99 = ( 2)99 ei99·7π/4 .
Vi kan förenkla. Absolutbeloppet av z är
√ √ √
( 2)99 = ( 2)2·49+1 = 249 2
och z:s argument är 99 · 7π/4 = 173.25π. För att få reda på i vilken kvadrant z ligger
utnyttjar vi att alla tal som skiljer sig från 173.25π med en heltalsmultipel av 2π också är
argument till z. Skriv 173.25π = 86 · 2π + 1.25π. Alltså är sammantaget
√
(1 − i)99 = 249 2ei1.25π .
Alltså är svaret tredje kvadranten (kom ihåg att kvadranter numreras moturs med start
i första kvadranten där bägge koordinaterna är positiva.) För övrigt kan man lätt beräkna
1 i 1
ei1.25π = cos 1.25π + i sin 1.25π = − √ − √ = − √ (1 + i).
2 2 2
Därmed
(1 − i)99 = −249 (1 + i).
Mycket information om trigonometriska funktioner förenklas med användning av kom-

plexa koordinater.
Exempel 61. Formel (22) ovan säger (för n = 2) att
(cos θ + i sin θ)2 = cos 2θ + i sin 2θ.
Kvadrerar vi vänsterledet på traditionellt sätt får vi
(cos2 θ − sin2 θ) + i(2 sin θ cos θ).
Dessa två uttryck ska vara desamma, och alltså har vi att cos 2θ = cos2 θ − sin2 θ och att
sin 2θ = 2 sin θ cos θ. Detta är ju formlerna för fördubbling av vinkeln, och de är alltså
en rätt omedelbar konsekvens av potenslagarna för komplexa tal. (Javisst, logiken här
är cirkulär, eftersom vi använde additionsreglerna för att få fram potenslagarna, men
det är inte frågan om det här utan vilken trigonometrisk information som ligger gömd
i potenslagarna. För övrigt kan man ge direkta bevis av dessa, men då krävs en större
apparat.) På samma sätt ger formel (22) (för n = 3) och lite kreativ användning av
trigonometriska ettan cos2 θ + sin2 θ = 1 att
cos 3θ = 4 cos3 θ − 3 cos θ
och att
sin 3θ = 3 sin θ − 4 sin3 θ.
Den första identiteten följer t ex ur
cos 3θ = Re (ei3θ ) = Re [(cos θ + i sin θ)3 ] =

= cos3 θ − 3 cos θ · sin2 θ = 4 cos3 θ − 3 cos θ.
Exempel 62. Givet ett positivt heltal n. Vi vill räkna ut
S(x) = 1 + 2 cos x + ... + 2 cos nx.
Om vi tänker lite suddigt men komplext här, ser vi att detta nästan är som en geometrisk
serie. Om vi nämligen istället för cos kx hade haft eikx , så hade alla termerna varit po-
tenser av en och samma eix . Och geometriska serier kan vi addera. Försöker vi precisera
detta, kan vi t ex utnyttja 2 cos x = eix + e−ix Då är
S(x) =
=1 + 2 cos x + ... + 2 cos nx = 1 + (eix + e−ix ) + ... + (einx + e−inx ) =
=e−inx + e−i(n−1)x + ...1 + ... + ei(n−1)x + einx =
ei(n+1)x − e−inx
=
eix − 1
(Tredje raden visar att det är en geometrisk följd med kvoten eix , vars första term är e−inx
och sista är einx . I den sista likheten har vi använt formeln för summan av en geometrisk
följd i följande form: täljaren är skillnaden mellan första termen i följden och den term
ei(n+1)x som skulle komma omedelbart efter den sista, nämnaren är skillnaden mellan
kvoten av följden och 1.) Eftersom summan av reella tal är reell borde detta väl synas i
svaret, så man får fortsätta leta efter en lämplig omformulering. Suck! Vi skulle nu bara
kunna ersätta exponentialfunktionerna i uttrycket med sina rektangulära koordinater, och
räkna på med formeln för division av komplexa tal och få ut ett uttryck för S(x) i termer av
cosinus och sinus av (n+1)x, nx och x. (Gör inte dessa räkningar, men tänk gärna igenom
hur det skulle se ut!). Därmed har vi förstås löst problemet. Men, skam till sägandes i en
kurs som inte vill lära ut engångstrick utan bara tjusiga metoder, det finns en ännu enklare
formel, men då måste man använda följande idé.
Multiplicera både nämnaren och täljaren i det sista uttrycket nyss med e−ix/2 . Det
förändrar inte uttryckets värde, så
ei(n+1)x − e−inx
S(x) = =
eix − 1
(ei(n+1)x − e−inx )e−ix/2
= =
(eix − 1)e−ix/2
1 1
ei(n+ 2 )x − e−i(n+ 2 )x
= 1 1 =
ei 2 x − e−i 2 x
sin(n + 12 )x
= .
sin x2
eix − e−ix
Den sista likheten följer ur uttrycket sin x = för sin x i termer av exponen-
2i
tialfunktionen tidigare (Sats 31). Formeln för S(x) är användbar i t ex signalbehandling
men här platsar den som ett exempel på samspelet mellan trigonometriska formler och
komplexa tal.
Exempel 63. Eulers identitet är eπi = −1. Detta eleganta samband knyter ihop fyra
fundamentala tal, som kommer från till synes helt olika delar av matematiken. För drivna
konspirationsteoretiker är det inte svårt att dra höga växlar på den, men vi hoppar över
vad den har med matematisk skönhet att göra och huruvida den är ett bevis på Guds
existens och noterar bara att det också mer trivialt är sant att e2πi = 1 och mer generellt
att ex+2πi = ex .
3. Binomiska ekvationer.
Vi ska nu studera en polynomekvation med bara två termer, en s k binomisk ekvation.

Antag att w ∈ C och att n är ett positivt heltal, och betrakta ekvationen
z n = w.
Hade det handlat om reella tal, så att w = r ∈ R, skulle vi ha löst den genom att dra
roten ur bägge sidor. Vi hade varit tvungna att skilja på om n är jämnt eller ej, och om
r ≥ 0, fått lösningarna
√
z = ± n r, om n jämnt
√
z = n r, om n udda
Ekvationen z 4 = 1, har sålunda de två reella lösningarna z = ±1, medan z 3 = 1 har

den enda reella lösningen z = 1. Situationen för komplexa lösningar är totalt annorlunda.
Speciellt så finns det alltid precis lika många lösningar som ekvationens gradtal, och vi
3. BINOMISKA EKVATIONER. 89
kan skriva upp dem explicit i polär form. Idén är att skriva w = r(cos θ + i sin θ) på polär
form och utnyttja de Moivres sats (Sats 35).
Sats 36. Ekvationen z n = r(cos θ + i sin θ), r > 0 har lösningarna
1
( θ k2π θ k2π )
z =r cos( +
n ) + i sin( + ) =
n n n n
1 θ k2π
=r n e( n + n )i ,
k = 0, 1, ..., n − 1.
Speciellt finns det alltid lösningar, lika många som ekvationens gradtal n.
Satsen säger först att alla lösningarna har samma absolutbelopp r1/n (som för den
reella varianten) och sedan att argumentet för en lösning är θ/n adderat med en multipel
av ett n:te dels helt varv. Ritar man upp lösningarna i det komplexa talplanet, ligger de
alltså som hörnen i en regelbunden n-hörning. (Se figuren nedan.)
Bevis. Vi ansätter att i polära koordinater

z = s(cos η + i sin η),
så att enligt de Moivres sats
z n = sn (cos nη + i sin nη),
ger polära koordinater för z n . Nu utnyttjar vi att två tal har samma polära koordinater
om och endast om deras absolutbelopp är lika, samt deras argument skiljer sig åt med en
multipel av 2π. Alltså är z n = w om och endast om
sn = r
nη = θ + a · 2π, a ∈ Z.
Ur detta ser vi att

1
s = rn
θ 2aπ
η= + , a ∈ Z.
n n
Detta verkar ju som detta ger de polära koordinaterna för oändligt många lösningar, en
för varje a ∈ Z. Men vi vet (enligt en sats i avsnittet om heltal) att varje a ∈ Z kan
skrivas unikt som a = k + bn där k, b är heltal och resten k = 0, 1, 2, ..., n − 1. Alltså är
a/n = k/n + b och varje
θ 2aπ θ 2kπ
η= + = + + 2bπ
n n n n
skiljer sig alltså med en heltalsmultipel 2bπ av 2π från en av lösningarna

θ 2kπ
+ där k = 0, 1, ..., n − 1
n n
i satsen, och ger alltså samma komplexa tal. □
Exempel 64. Lösningarna till z 5 = 1 fås direkt ur satsen ovan. Vi har att 1 =
1 · (cos 0 + i sin 0) = e0 , och de fem lösningarna är
2kπ 2kπ 2kπ
z = cos( ) + i sin( ) = e 5 i , k = 0, 1, 2, 3, 4.
5 5
De är plottade i figuren nedan.
1.0 ã2 Πä5
2×2 Πi5
ã
0.5
2Π/5
-1.5 -1.0 -0.5 0.5 1.0
-0.5
ã3×2 Πi5
-1.0 e4×2 Πi5
-1.5
Figur 4. Lösningarna till z 5 = 1 bildar en regelbunden femhörning.
3.1. På återbesök hos komplexa andragradsekvationer. Som en konsekvens av

den allmänna teorin för binomiska ekvationer i föregående avsnitt, får vi att en kvadratisk
ekvation alltid har lösningar. Vi visar varför i två exempel.
Exempel 65. Lös ekvationen z 2 + 4z + 7 = 0.
Lösning: Via kvadratkomplettering ser vi att z 2 +4z+7 = (z+2)2 +3, så att ekvationen
är ekvivalent med att w = z + 2 och w2√
+ 3 = 0. Nu är √ −3 = 3e−iπ , så √
lösningarna i w√till
2 2 −iπ/2 −iπ/2+iπ
w +3 = 0 ⇐⇒ w = −3 är dels w = 3e = − 3i och dels w = 3e√ = 3i.
Lösningarna till den ursprungliga ekvationen är alltså z = w − 2 = −2 ± 3i.
4. ÖVNINGAR 91
Exempel 66. Lös ekvationen z 2 + 2iz − 1 − 2i = 0.

Lösning: Kvadratkomplettering ger att z 2 +2iz −1−2i = (z +i)2 −2i, så att ekvationen
är ekvivalent med att w = z + i och w2 − 2i = 0. Vi ska alltså lösa
w2 = 2i.
Nu är 2i = 2eiπ/2 , så lösningarna till ekvationen i w är
√ √ 1 i
w1 = 2eiπ/4 = 2( √ + √ ) = 1 + i
2 2
och √
w2 = 2eiπ/4+iπ = −w1 = −1 − i.
Lösningarna till den ursprungliga ekvationen är alltså
z = −i ± (1 + i) = −1 − 2i, eller 1.
4. Övningar
√ på formen a + ib de komplexa
(1) Skriv √ tal vars absolutbelopp och argument är
a) 2, √ π/4, b) 1, π, c) 2, 9π/4, d) 1, π/2, e) 1, 2π,
f ) 1/ 2, −π/4, g) 1, −100π.
(2) Rita följande komplexa tal i ett talplan och ange argument, √ absolutbelopp
√ och
polär form. a) 17, b) −11, c) i, d) −1 + i, e) i 3 − 1, f ) 3 + 3i
π π 2π 2π
(3) Vad är absolutbeloppet av a) cos +i sin , b) cos +i sin , c) cos θ+
8 8 27 27
i sin θ. π 2π
(4) Vad är absolutbeloppet
√ av a) ei 8 , b) ei 27 , c) eiθ .
1 3 100 √
(5) Beräkna ( +i ) . (Att cos(π/3) = 1/2 och sin(π/3) = 3/2 är användbart.)
2 2
(6) Använd de Moivres formel för att uttrycka sin 4θ och cos 4θ i termer av sin θ och
cos θ
(7) Använd Eulers formler för att härleda ett uttryck för sin α cos β, (i termer av
andra sinus- och cosinusvärden.)
(8) Uttryck sin4 θ i termer av cos θ, cos 2θ, cos 3θ, cos 4θ.
(9) Punkterna i det komplexa talplanet vrids vinkeln π/2 moturs kring origo. I vilket
tal övergår 1 respektive −3 + 2i? Och a + bi? Beskriv avbildningen som multipli-
kation med ett komplext tal.
(10) Punkterna i det komplexa talplanet vrids vinkeln 5π/6 moturs kring origo och
multipliceras med 2. I vilket tal övergår 1 respektive −1+i? Beskriv avbildningen
som multiplikation med ett komplext tal.
1
(11) Vad är ez om z är a) 0, b) iπ/2, c) ln 2 + iπ/4, d) iπ, e) 3 − i.
2
(12) Bestäm real- och imaginärdelarna av funktionerna
1 + ix
a) x 7→ , x ∈ R,
1 − ix
b) x 7→ e(−1+i)x , x ∈ R.
(13) Visa att om z = x + iy, så är |ez | = ex . Vad är Arg(ez )?
a) z 2 = 5 + 12i
b) z 2 − (2 + 2i)z − 5 − 10i = 0
(15) Lös ekvationerna (observera att du har tillgång till 2 metoder!)
a) z 2 = −i,
b) z 2 = 1 + i.
(16) Lös följande ekvationer och rita ut rötterna i det komplexa talplanet a) z 3 = i,
b) z 3 = 1 + i, c) z 5 = 4i.
KAPITEL 7
Polynom
1. Polynommultiplikation och division.
1.1. Delbarhet av polynom.

Definition 19. Ett polynom q(x) delar p(x) om det finns ett polynom k(x) så att
p(x) = q(x)k(x).
Exempel 67. 1) x delar x3 − x, ty
x3 − x = x(x2 − 1).
2) x − 1 delar x3 − x, ty
x3 − x = (x − 1)(x2 + x).
3) Det konstanta polynomet 13 delar x3 − x, ty
3 x3 x
x − x = 13( − ).
13 13
I själva verket delar varje konstant polynom C ̸= 0 alla polynom p(x), ty
p(x) = Ck(x)
1
där k(x) = · p(x).
C
7 n
4) x delar x om och endast om n ≥ 7.
Varför ska man var intresserad av detta begrepp? Här är en tillämpning.

Exempel 68. En rationell funktion r(x) är enligt definitionen en kvot av två polynom
p(x)
r(x) = .
q(x)
Den är definierad för x sådana att q(x) ̸= 0. I bilden nedan är skissade graferna till tre
rationella funktioner som alla har samma nämnare (x−1)(x−2), och alltså precis samma
definitionsområde.
93
94 7. POLYNOM
x3 −1 + 3.5x − 3.5x2 + x3 1 + 4x − 4x2 + x3

r1 (x) = , r2 (x) = , r3 (x) =
(x − 1)(x − 2) (x − 1)(x − 2) (x − 1)(x − 2)
(Deras respektive grafer är markerade med tjock, streckad respektive vanlig linje.) I likhet
med tjuren Ferdinand, är det en av graferna som inte är som de andra, nämligen den
streckade grafen till r2 (x). I de två andra graferna kan vi ju se att nollställena x = 1
och x = 2 till nämnaren (x − 1)(x − 2) faktiskt syns i själva graferna - när x närmar
sig dessa värden blir funktionsvärdena stora i absolutbelopp. Men grafen till r2 (x) verkar
bara vara en trist rät linje, som inte när någon längtan efter det oändliga i det ändliga.
Förklaringen till denna skillnad är att täljaren i r2 (x) är delbar med nämnaren, nämligen
−1 + 3.5x − 3.5x2 + x3 (x − 0.5)(x − 2)(x − 1)
r2 (x) = = = x − 0.5.
(x − 1)(x − 2) (x − 1)(x − 2)
Den rationella funktionen r2 (x) överenstämmer därmed med polynomet x − 0.5 för alla x
utom x = 1 och x = 2, där r2 (x) inte är definierad. Dess graf är alltså en linje med två
håll i.
Exemplet visar att det kan vara viktigt att kunna avgöra om ett polynom är delbart
med ett annat. Men hur kan man göra det och t ex hitta faktoriseringen av nämnaren till
r2 (x)? Vi behöver en systematisk metod. Först tittar vi på multiplikation av polynom.
76 KOMPENDIUM TILL ALGEBRA 1
�3 �2 �1 1 2 3
�5
�10
Figure 17. Tre rationella funktioner
7.1.2. MultiplikationFigur Tre rationella

1. Graden
av polynom. av ett polynomfunktioner.
p(x) är det positiva heltal n, så
att den högsta potens av x som förekommer (med en koefficient skild från 0) i polynomet
är xn . Alla polynom utom nollpolynomet har en grad. Alltså har vi
p(x) = an xn + lägre termer, an �= 0, (54)
1.2. Multiplikation
Om vi multiplicerarav
p(x) polynom. Graden
med ett annat polynom, som av ett m,
har grad polynom p(x) skilt från nollpo-
lynomet, p(x) ̸≡ 0, är det icke-negativa m
q(x) = bm x + lägre termer.n,
heltal , bm potens av x som
så�= 0att den högsta(55)
n
förekommer (med en koefficient skild frånn 0)
så blir resultatet i polynomet är x . Graden för nollpolyno-
p(x)q(x) = an bm x xm + lägre termer. (56)
met antas vara −∞ (mer om detta hade vi i avsnittet 1.4). Alltså har vi
Högstagradstermen i produkten p(x)q(x) är alltså produkten av högstagradstermerna i
p(x) och q(x), och produktennhar alltså speciellt grad m + n (eftersom xn xm = xm+n .)
p(x) = an x + termer av lägre grad, an ̸= 0, (23)
Example 19. Om p(x) = 17x2 + x + 1 och q(x) = 10x100 + 1, så är
p(x)q(x) = (17x2 + x + 1)(10x100 + 1) = 170x102 + 10x101 + 10x100 + 17x2 + x + 1,
som har grad 102 = 100 + 2.
Vi formulerar uträkningen i exemplet ovan som en sats och drar några enkla kon-
sekvenser.
Sats 37. Antag att p(x) och q(x) är två polynom, skilda från nollpolynomet, (så att de
har en grad.)
a) grad p(x)q(x) = grad p(x) + grad q(x).
b) p(x)q(x) = 0 är bara möjligt om åtminstone en av p(x) eller q(x) är nollpolynomet.
c) Om q(x) delar p(x) �= 0 så är grad q(x) ≤ grad p(x).
Bevis. Det första påståendet följer direkt ur (56). Om både p(x) �= 0 och q(x) �= 0, så
gäller (54) och (55) , för några tal an �= 0 och bm �= 0. Alltså är produkten p(x)q(x) �= 0,
enligt (56) eftersom högstagradstermen an bm xn xm �= 0. Detta visar det andra påståendet.
1. POLYNOMMULTIPLIKATION OCH DIVISION. 95
Om vi multiplicerar p(x) med ett annat polynom q(x), som har grad m,
q(x) = bm xm + termer av lägre grad, bm ̸= 0, (24)
så blir resultatet
p(x)q(x) = an bm xn xm + termer av lägre grad, (25)
Högstagradstermen i produkten p(x)q(x) är alltså produkten av högstagradstermerna i
p(x) och q(x), och produkten har alltså speciellt grad m + n (eftersom xn xm = xm+n .)
Exempel 69. Om p(x) = 17x2 + x + 1 och q(x) = 10x100 + 1, så är
p(x)q(x) = (17x2 + x + 1)(10x100 + 1) = 170x102 + 10x101 + 10x100 + 17x2 + x + 1,
som har grad 102 = 100 + 2.
Allmännt gäller följande.

Sats 37. Antag att p(x) och q(x) är två polynom.
a) grad p(x)q(x) = grad p(x) + grad q(x).

b) p(x)q(x) ≡ 0 är bara möjligt om åtminstone ett av p(x) eller q(x) är nollpolyno-
met.
c) Om q(x) delar p(x) ̸≡ 0 så är grad q(x) ≤ grad p(x).
Bevis. Det första påståendet följer direkt ur (25). Även om någon av faktorerna, till
exempel p(x), är noll-polynom (och därmed även produkten är noll-polynom) så gäller
det att −∞ = −∞ + deg q(x).1
Om både p(x) ̸≡ 0 och q(x) ̸≡ 0, så gäller (23) och (24), för några tal an ̸= 0
och bm ̸= 0. Alltså är produkten p(x)q(x) ̸≡ 0, enligt (25) eftersom högstagradstermen
an bm xn xm ̸= 0. Detta visar det andra påståendet. För att visa det tredje, antag att det
finns k(x) så att p(x) = q(x)k(x). Detta tillsammans med (a) ger att
grad p(x) = grad q(x) + grad k(x) ≥ grad q(x).
□
Exempel 70. a) Nollpolynomet 0 delas av alla polynom q(x), ty 0 = 0 · q(x) är
alltid sann. Det är det enda polynom som delas av alla polynom.
b) De enda polynom som delar ett konstant nollskilt polynom (som alltså har grad
0) är konstanta polynom.
c) Vi kan bestämma alla polynom q(x) som delar x + 1 så här. Antag att x + 1 =
q(x)k(x). Ur (a) i satsen ovan följer att 1 = grad q(x) + grad k(x), vilket ger två
möjligheter. Antingen är grad q(x) = 1 och grad k(x) = 0, eller tvärtom. I det
första fallet är k(x) = C ∈ R ett konstant polynom och q(x) = C −1 x + C −1 . I det
andra fallet är q(x) = C ∈ R (och k(x) = C −1 x + C −1 ).
1denna additionsformel borde uppfattas intuitivt då oändlighenet inte är något tal i vanlig mening
och aritmetiska operationer inte kan automatiskt överföras till mängden av tal utökad med oändligheten.
96 7. POLYNOM
2. Divisionsalgoritmen.
Att dela polynomet p(x) med polynomet q(x) innebär (precis som för tal) att hitta
ett polynom k(x) så att p(x) = q(x)k(x). Oftast går det dock inte jämt upp utan vi får
en rest r(x):
p(x) = q(x)k(x) + r(x),
där grad r < grad q. (Jämför med heltalsdivision i ett tidigare avsnitt: t ex 57/13 ger kvot
4 och rest 5 eftersom 57 = 13 · 4 + 5 och 0 ≤ 5 < 13.)
För att utföra divisionen kan vi använda observationen i föregående avsnitt om att
högstagradstermen i en produkt q(x)k(x) är produkten av högstagradstermerna i q(x) och
k(x).
Exempel 71. Går det att dela p(x) = x3 + x + 2 med q(x) = x − 1?
Lösning: Om vi ska ha
p(x) = x3 + x + 2 = k(x)q(x) = k(x)(x − 1),
för något k(x), ser vi genom att jämföra högstragradstermer att vi har
k(x) = x2 + lägre termer.
Vi har alltså hittat den enda möjliga högstagradstermen x2 i kvoten. Vi jämför produkten
x2 (x − 1) av denna högstagradsterm och q(x) med p(x):
p(x) = x3 + x + 2 = x2 (x − 1) + x2 + x + 2.
Vi inför namnet r1 (x) = x2 + x + 2 för skillnaden, och har alltså
p(x) = x3 + x + 2 = x2 (x − 1) + r1 (x).
Vi tänker på r1 (x) som en provisorisk rest, som vi i nästa steg ska försöka dela med
q(x) = x − 1. (Det innebär att vi identifierar lägregradstermerna i k(x).) Vi delar:
x2 + x + 2 = x(x − 1) + 2x + 2.
Vi har hittat nästa term x i k(x) genom att jämföra högstagradstermen x2 i r1 (x) med
högstagradstermen x i x − 1. Vi har alltså gjort på samma sätt som i första steget.
I det tredje steget inför vi namnet r2 (x) = 2x + 2 på den nya provisoriska resten, så
att vi har
r1 (x) = x(x − 1) + r2 (x),
och till slut i fjärde steget:
r2 (x) = 2x + 2 = 2(x − 1) + 4 = 2(x − 1) + r3 (x), r3 (x) = 4.
Sätter vi ihop dessa räkningar får vi

p(x) = x3 + x + 2 = x2 (x − 1) + (x2 + x + 2) =
=x2 (x − 1) + x(x − 1) + (2x + 2) =
=x2 (x − 1) + x(x − 1) + 2(x − 1) + 4 =
=(x2 + x + 2)(x − 1) + 4
Vi kan inte fortsätta ty den sista resten 4 kan inte delas med x − 1 av gradskäl, enligt
satsen nyss. Alltså är inte p(x) delbart med q(x). För att sammanfatta, så har vi i varje
steg identifierat en term i kvoten k(x), och dragit ifrån produkten av dennna term med
q(x) = (x − 1). Sammantaget är kvoten k(x) = x2 + x + 2 och resten r(x) = 4, och vi har
skrivit p(x) = k(x)q(x) + r(x), där graden av r(x) är noll och strikt mindre än q(x):s.
Ett annat sätt att formulera

x3 + x + 2 = (x2 + x + 2)(x − 1) + 4
är att titta på kvoterna med x − 1:
x3 + x + 2 (x2 + x + 2)(x − 1) 4 4
= + = x2 + x + 2 + .
x−1 x−1 x−1 x−1
Vi ska nu beskriva hur man skriver upp räkningarna systematiskt. Skolan har delat
upp svenskarna i två antagonistiska dialekter vad det gäller division av heltal: de som
använder trappan och de som använder liggande stolen. Vi väljer att använda här trappan
för polynom, men det går lika bra med liggande stolen om någon föredrar denna variant.
Vi använder exemplet ovan som illustration och en jämförelse med räkningarna där är
instruktiv för läsaren. Vi startar med att skriva upp polynomet p(x) = x3 + x + 2 och det
polynom q(x) = x − 1 vi ska dela med på följande sätt:
)
x−1 x3 +x+2
Varje steg startar med en rest ri (x) (som i exemplet ovan) och med den gör vi tre
saker (tre moment) som producerar en ny rest ri+1 (x):
• 1. Först identifierar vi en term i kvoten k(x),

• 2. Sedan tar vi produkten av denna term med q(x) och skriver på raden under
ri (x), för att
• 3. sist drar vi bort produkten i förra delsteget för att få ri+1 (x).
98 7. POLYNOM
Produkten man erhåller i moment 2 subtraherar man alltså i moment 3 från raden
ovan. Detta kan omformuleras så att produkten i moment 2 multipliceras med −1 och
därefter (moment 3) adderas till raden ovan:
• 1. Först identifierar vi en term i kvoten k(x),

• 2’. Sedan tar vi produkten av denna term med q(x) och skriver på raden under
ri (x), alltihop multiplicerat med −1, för att
• 3’. sist lägger vi till produkten i förra delsteget för att få ri+1 (x).
Steg 1 I första steget jämför vi alltså högsta gradstermerna i r0 (x) = p(x) med högstagrads-
termen i q(x). Tredjegradspolynomet p(x) har högstagradstermen x3 och q(x) har
högstagradstermen x. Vi har att x3 = x2 · x, och skriver därför x2 ovanför strec-
ket där kvoten k(x) ska stå. Som vi såg ovan har vi hittat högstagradstermen i
kvoten.
x2
)
x−1 x3 +x+2
Sedan multiplicerar vi hela q(x) = x − 1 först med x2 och därefter med −1,
och skriver sedan resultatet nedanför p(x).
x2
)
x−1 x3 +x+2
− x3 + x2
Sist genomför vi addition. Detta ger den nya resten

r1 (x) = p(x) − x2 (x − 1) = x2 + x + 2
som svarar mot att
p(x) = x2 (x − 1) + x2 + x + 2,
som var ett av stegen i uträkningen ovan. Så här ser det ut:
x2
)
x−1 x3 +x+2
3 2
−x +x
x2 + x
Steg 2 Nu börjar vi om. Jämför högstagradstermen x2 i den rest r1 (x) = x2 + x + 2 som
vi fick fram i förra steget med högstagradstermen x i polynomet x − 1 som vi
delar med: Vi ser att x2 = x · x, och x är alltså nästa term i k(x). Vi multiplicerar
hela x − 1 först med x, sedan med −1 och skriver denna produkt på nästa rad.
Sist adderas produkten till r1 (x) och vi får
r2 (x) = r1 (x) − x(x − 1) = 2x + 2.
Räkningarna redovisar vi på två nya rader i trappan så här:
x2 + x
)
x−1 x3 +x+2
− x3 + x2
x2 + x
− x2 + x
2x + 2
Steg 3 Jämför först högstagradstermen 2x i den rest r2 (x) = 2x+2 som vi fick fram med
högstagradstermen x i polynomet x − 1 som vi delar med. Vi ser att 2x = 2 · x,
och 2 är alltså nästa term i k(x). Sedan multiplicerar vi hela x − 1 med 2 och
med −1, skriver in den på nästa rad och lägger till r2 (x). Vi får
r3 (x) = r2 (x) − 2(x − 1) = 4.
Nu är inte längre högstagradstermen i resten 4 delbar med högstagradstermen x

i q(x) = x − 1, vilket är detsamma som att säga att 0 = grad 4 < grad q(x) = 1,
och vi är färdiga. Så här ser den fullständiga divisionen ut:
x2 + x + 2
)
x−1 x3 +x+2
3 2
−x +x
x2 + x
− x2 + x
2x + 2
− 2x + 2
4
Förhoppningsvis är läsaren övertygad om att räkningen i exemplet fungerar i allmänhet.

En viktig egenskap var att graderna av resterna hela tiden sjönk - det betyder att räk-
ningarna tar slut så småningom. Även om p(x) har grad 973 så blir det slut efter som mest
974 steg. När tar processen slut? Jo när resten som producerats i ett steg har för liten
grad, så att vi inte kan börja på nästa steg. Det sker precis när grad r(x) < grad q(x).
Observera att om r(x) ≡ 0 så är fortfarande grad r(x) < grad q(x). Här är ett exempel
till:
100 7. POLYNOM
Exempel 72.
x3 + 3x2 + 2x − 1
)
x2 − x + 1 x5 + 2x4 + 5x + 2
− x5 + x4 − x3
3x4 − x3
− 3x4 + 3x3 − 3x2
2x3 − 3x2 + 5x
− 2x3 + 2x2 − 2x
− x2 + 3x + 2
x2 − x + 1
2x + 3
Vi har delat ett polynom p(x) av grad 5 med ett polynom q(x) av grad 2 och kvoten
blir ett polynom av grad 3. Den sista resten r(x) = 2x + 3 har grad 1, och det innebär att
processen är slut: vi kan inte multiplicera högstagradstermen x2 med något xn , n ≥ 0 och
få högstagradstermen 2x i r(x).
Vi kan formulera divisionsalgoritmen som ett allmänt abstrakt resultat om existensen

av en unik kvot och en unik rest.
Sats 38. Antag att p(x) och q(x) är polynom med q(x) ̸≡ 0. Då finns unika polynom
k(x) och r(x) sådana att
p(x) = q(x)k(x) + r(x),
för vilka grad r(x) < grad q(x).
En omformulering är att vi har

p(x) k(x)q(x) r(x) r(x)
= + = k(x) + .
q(x) q(x) q(x) q(x)
Notera att satsens villkor på r(x) är det som talar om när divisionsalgoritmen stannar.
I exemplet ovan visste vi att 4 inte gick att dela med x − 1, och att vi därför var färdiga.
Bevis. Divisionsalgoritmen som beskrevs ovan visar alltså hur man ska hitta k(x) och
r(x), och speciellt att de existerar. Det återstår att visa att det inte kan hittas ett annat
par med någon annan metod. Antag alltså att det finns polynom så att
p(x) = q(x)k1 (x) + r1 (x) = q(x)k2 (x) + r2 (x),

eller
q(x)(k1 (x) − k2 (x)) = r2 (x) − r1 (x). (26)
3. FAKTORSATSEN. 101
Men grad(r2 (x) − r1 (x)) < grad q(x) och, enligt Sats 37 c) ovan, så kan inte q(x) dela
r2 (x) − r1 (x) med mindre än att det är nollpolynomet. Alltså är r2 (x) − r1 (x) ≡ 0 ⇐⇒
r2 (x) = r1 (x). Givet detta säger ekvation (26) att q(x)(k1 (x) − k2 (x)) ≡ 0, vilket ger att
k1 (x) − k2 (x) ≡ 0 ⇐⇒ k1 (x) = k2 (x). □
3. Faktorsatsen.
Exempel 73. Antag nu att vi gör ett tankeexperiment. I det experimentet får vi (av
en excentrisk mattelektor) en resa på en vecka till säg en grekisk ö, med uppgift att dela
p(x) = (x2 + 2x + 3)(x − 2)1000 + 24 med x − 1. Sent sista dagen sätter vi äntligen igång
med arbetet och inser att vi kommer alltså behöva göra ungefär 1003 subtraktioner, ca 2
per återstående minut, och att det kräver en hel del papper, som vi glömt ta med. Panik.
Finns det något sätt att fuska? När vi reser hem ska vi alltså ha ett konkret resultat
p(x) = (x − 1)k(x) + r(x),
där vi redan från början, enligt satsen nyss, vet att grad r(x) < grad(x − 1) = 1, d v s vi
vet att r(x) = r ∈ R måste vara en konstant (de är ju de enda polynomen med grad ≤ 0:
om r = 0 så är graden −∞). Vi ser att vi faktiskt åtminstone kan komma åt resten r så
här: Stoppa in x = 1 i likheten ovan:
p(1) = (1 − 1)k(1) + r = r,
eftersom 1 − 1 = 0 och 0 · k(1) = 0. Men p(1) = (1 + 2 · 1 + 3)(1 − 2)1000 + 24 =
6 · (−1)1000 + 24 = 30, så i alla fall har vi hittat r = 30, trots baksmälla, och utan
överdrivet mycket arbete eller papper. Sen är det förstås frågan om hur man nu kan
övertyga sin uppdragsgivare att nöja sig med hälften av resultatet. Kanske borde vi läsa
psykologi istället? Resttermer ÄR väl mer väsentliga än kvoter ...
Ur exemplet kan vi se att generellt gäller följande sats. Vi formulerar den för polynom
med koefficienter i C, eftersom vi strax ska använda den för sådana.
Sats 39. (Faktorsatsen). Antag att p(x) är ett polynom, och att α ∈ C. Dela p(x)
med x − α:
p(x) = (x − α)k(x) + r.
Då är resten
r = p(α).
Speciellt delar x − α polynomet p(x) (dvs r = 0) om och endast om α är ett nollställe:
p(α) = 0.
Bevis. Vi upprepar bara argumentet i exemplet. Ur divisionsalgoritmen vet vi att

p(x) = (x − α)k(x) + r(x),
102 7. POLYNOM
för några polynom k(x) och r(x) sådana att grad r(x) < grad(x − α) = 1. Det följer att
r(x) är en konstant r. Sätt sedan x = α,
p(α) = (α − α)k(α) + r = 0 · k(α) + r = r,
och vi har identifierat resten. Att x − α delar p(x) är detsamma som att säga att resten
vid division är r = 0, och detta är alltså sant om och endast om p(α) = 0. □
4. Gissa rationella rötter.
Att hitta nollställen till polynom är svårt. Därför uppskattar man de fall när det går
enkelt, t ex för andragradsekvationer eller binomiska ekvationer. I detta avsnitt ska vi se
ytterligare ett sådant fall. När en polynomekvation med heltalskoefficienter verkligen har
heltalsrötter, något som tyvärr nästan aldrig inträffar, så går det att hitta dem genom
prövning av rätt få fall. (Denna typ av problem illustrerar också hur man kan använda
faktorsatsen, och åtnjuter därför en intellektuellt suspekt popularitet bland all världens
tentakonstruktörer.)
Exempel 74. Om ekvationen z 3 + 2z 2 − 2z − 1 = 0 avslöjar ett snabbt telefonsamtal
(se annons under lämplig rubrik i gula sidorna) till ett algebramedium att den har en
heltalsrot. Lös ekvationen!
Lösning: Kalla den okända heltalsroten r. Då är alltså

r3 + 2r2 − 2r − 1 = 0 ⇐⇒ r3 + 2r2 − 2r = 1.
Vänsterledet i den sista ekvationen delas av r, så det gör högerledet 1 också! Men de enda
heltal som delar 1 är r = ±1. Om det finns en heltalsrot så är det alltså en av dessa två.
Vi kollar: p(−1) = −1 + 2 + 2 − 1 ̸= 0, medan p(1) = 1 + 2 − 2 − 1 = 0. Eftersom z = 1
nu är etablerad som en rot delas p(z) = z 3 + 2z 2 − 2z − 1, enligt faktorsatsen av z − 1.
Med en snabb tillämpning av divisionsalgoritmen får vi att p(z) = (z − 1)(z 2 + 3z + 1).
Lösningarna till p(z) = 0 är alltså dels z = 1 och dels nollställena till z 2 + 3z + 1 = 0.
Men den sista är en kvadratisk ekvation och vi kan hitta lösningarna:
√
2 −3 ± 5
z + 3z + 1 = 0 ⇐⇒ z = .
2
Alltså har vi hittat alla tre rötter till ekvationen.
Det är förstås inte så att polynom med heltalskoefficienter speciellt ofta har heltalsröt-
ter. Vi såg ju i exemplet ovan att z 2 + 3z + 1 = 0 inte hade heltalsrötter, utan lösningarna
uttrycktes i tuffa irrationella kvadratrötter. I någon mening kan man säga att sanno-
likheten för att en ekvation med heltalskoefficienter ska ha heltalsrötter, om vi slumpar
koefficienterna, är 0. Vad argumentet om delbarhet i exemplet sa var endast att, om ek-
vationen har heltalsrötter, så måste dessa dela den konstanta koefficienten a0 , och att det
därför bara finns några få möjligheter. Men man kan ju vinna på lotto också, så därför
4. GISSA RATIONELLA RÖTTER. 103
kan det löna sig att leta efter heltalsrötter. Man kan t o m få information om rötter som
är äkta bråk också, och inte bara heltal.
Sats 40. Antag att
p(x) = an xn + an−1 xn−1 + ... + a1 x + a0 ,
är ett polynom med heltalskoefficienter. Om r = s/t ∈ Q är en rationell rot till p(x) = 0,
skriven i maximal förkortad form (d v s SGD(s, t) = 1), så gäller att s|a0 , t|an . Speciellt
om p(x) är ett s k moniskt polynom - d v s högstagradskoefficienten an är 1 - så är alla
rationella lösningar heltal.
s
Bevis. Vi gör på samma sätt som i exemplet. Eftersom r = är en rot till p(x) = 0,
t
så är
s s s
0 =an ( )n + an−1 ( )n−1 + ... + a1 ( ) + a0 ⇐⇒
t t t
0 = an s + an−1 s t + ... + a1 stn−1 + a0 tn ,
n n−1
genom att multiplicera med tn . Vi kan skriva om den sista ekvationen till
−a0 tn = an sn + an−1 sn−1 t + ... + a1 stn−1 .

Högerledet här är delbart med s, eftersom alla termerna är delbara med s. Därför gäller
också att s delar vänsterledet, −a0 tn . Men s och t var relativt prima och därför delar s
den konstanta termen a0 . Vilket vi ville visa. Om vi sedan istället skriver om ekvationen
till
−an sn = an−1 sn−1 t + ... + a1 stn−1 + a0 tn ,
så är nu högerledet delbart med t istället, och på samma sätt som nyss ger detta att t
delar an . Slutligen om an = 1, innebär detta att t = ±1 och då är r = ±s ett heltal. □
Exempel 75. På en tenta förekom (sant!) ekvationen
2x3 + x2 + 2x + 1 = 0.
Elementär tentapsykologi säger så här: Eftersom det är i) inte en binomisk ekvation och ii)
inte en andragradsekvation utan iii) en tredjegradsekvation med heltalskoefficienter och vi
inte har fått lära oss den allmänna lösningen av en tredjegradsekvation, så vet vi (om inte
examinator vill sätta dit oss, och mot det hjälper bara voodofetischer) att enda möjligheten
är att ekvationen har en rationell rot. Redan denna insikt ger oss nog partiella poäng på
tentan. Ur satsen ovan ser vi att en rationell rot r = s/t (i maximalt förkortad form)
uppfyller att s|1 och t|2. Alltså är de enda möjligheterna r = ±1, ±1/2. Vi prövar och ser
1
att −1/2 är en rot. Det betyder, enligt faktorsatsen, att (x + ) delar 2x3 + x2 + 2x + 1,
2
så då tillämpar vi divisionsalgoritmen och får att
104 7. POLYNOM
1
2x3 + x2 + 2x + 1 = (x + )(2x2 + 2).
2
De återstående lösningarna är alltså lösningar till 2x2 + 2 = 0 ⇐⇒ x = ±i. Därmed har
vi funnit alla lösningar.
Exempel 76. Om 9x3 + 6x2 + 15x + 10 = 0 har en rationell rot så måste det vara
något av talen ±1, ±2, ±5, ±10, ±1/3, ±2/3, ±5/3, ±10/3, ±1/9, ±2/9, ±5/9, ±10/9. (Vi
kan först eliminera bort alla positiva alternativen: för positiva x är ekvationens vänstra
led alltid större än 0. Prövning ger senare att x = −2/3 faktiskt är en rot.)
5. Fundamentalsatsen.
Vi har sett att en andragradsekvation har högst två rötter. Ibland har den en enda,
t ex x2 = 0 ⇐⇒ x = 0, och ibland måste vi tillåta komplexa tal för att få precis två
rötter, t ex för x2 + 1 = 0 ⇐⇒ x = ±i. I själva verket är det sant och inte svårt att visa
att en n:tegradsekvation har högst n rötter. Det gäller t o m att den har precis n rötter
om vi tillåter komplexa tal och räknar rötter med multiplicitet, se nedan. Detta är svårare
att visa.
Exempel 77. Titta en gång till på ekvationen p(x) = 2x3 + x2 + 2x + 1 = 0, i
ett exempel nyss. Där kom vi fram till att rötterna är x = −1/2 och x = ±i. Enligt
faktorsatsen vet vi då att p(x) delas av (x + 1/2), (x + i) och x − i. Vi får (genom att
jämföra högstagradstermer) att
1 1
p(x) = 2x3 + x2 + 2x + 1 = (x + )(2x2 + 2) = 2(x + )(x + i)(x − i).
2 2
I det sista uttrycket för p(x) har vi faktoriserat polynomet som en produkt av lineära
faktorer, och i denna faktorisering kan vi se de olika nollställena för p(x). Att faktorisera
ett polynom i lineära faktorer är samma problem som att hitta alla dess rötter. På samma
sätt kan vi faktorisera
x2 + 2x + 1 = (x + 1)(x + 1) = (x + 1)2 ,
och även här ser vi nollställena till polynomet. Nu är det emellertid bara ett nollställe,
men det förekommer, så att säga två gånger. Vi säger (se nedan) att nollstället x = −1
har multiplicitet 2.
Det fundamentala och rätt svårbevisade resultatet är följande sats, som vi inte bevisar.
Man bör stanna upp och låta sig imponeras av vad den säger. Vi vet att polynom med
reella koefficienter inte behöver ha nollställen. Det finns många exempel, ett är x8 +13x4 +
7x2 + 113, som ju alltid är strikt positivt om x är reellt. Vad har nu hänt? Jo, genom att
lägga till ett enda nytt tal, nämligen i, som är ett nytt icke-reellt nollställe till den extremt
enkla ekvationen x2 + 1 = 0, och på det sättet utvidga de reella talen till de komplexa
talen, har vi vunnit att alla polynom har nollställen t o m de med komplexa koefficienter.
5. FUNDAMENTALSATSEN. 105
Sats 41. (Algebrans fundamentalsats). Varje polynom p(x) av positiv grad med kom-
plexa koefficienter, har ett nollställe α ∈ C, dvs. p(α) = 0.
Vi har sett att detta är sant för lineära2 och kvadratiska polynom. Eftersom man
saknar formler för ekvationslösning i allmänhet sker beviset inte genom att man hittar
rötterna som i dessa fall, utan indirekt (t ex i kurser om komplex analys.) Den förste som
bevisade det (Carl Friedrich Gauss, c:a 1800) älskade satsen så mycket att han gjorde
många olika bevis - det längsta tar ca 30 sidor, och det kortaste, med ett mer avancerat
maskineri, några rader. Om vi nu har ett polynom p(x) av t ex grad 3, så ser vi alltså från
algebrans fundamentalsats att det finns ett nollställe p(α1 ) = 0. Med faktorsatsen vet vi
då att
p(x) = (x − α1 )k1 (x),
där k1 (x) är ett kvadratiskt polynom. Även k1 (x) har ett nollställe k1 (α2 ) = 0, så
k1 (x) = (x − α2 )k2 (x),
där k2 (x) är ett lineärt polynom. Och även k2 (x) har ett nollställe k2 (α3 ) = 0, så
k2 (x) = (x − α3 )k3 (x),
där k3 (x) = k är en konstant. Sätter vi ihop allt detta får vi att
p(x) = (x − α1 )k1 (x) = (x − α1 )(x − α2 )k2 (x) = (x − α1 )(x − α2 )(x − α3 )k.
Notera att graden sjönk med 1 för varje division, och att vi har lika många lineära faktorer
i produkten som graden av polynomet vi startade med. På samma sätt får vi i allmänhet:
Sats 42. Till varje polynom p(x) av grad n med komplexa koefficienter finns det
α1 , α2 , ..., αn ∈ C, och k ∈ C, så att
p(x) = k(x − α1 )(x − α2 )...(x − αn ).
För varje i = 1, ...n gäller att p(αi ) = 0.
Som vi ser av faktoriseringen x2 −2x+1 = (x−1)2 kan vissa av αi :na vara lika. Antalet
faktorer som är lika med ett x − αi kallas nollstället αi :s multiplicitet. I faktoriseringen
av polynomet av grad 33, p(x) = (x − 1)2 (x − 2)30 (x − 3) har nollställena 1, 2, 3 alltså
multipliciteterna 2, 30, 1. Generellt kan vi skriva ett polynom q(x) som
j=k
∏
q(x) = (x − αi )mi
i=1
där i ̸= j medför att αi ̸= αj , så att α1 , ..., αk är alla q:s olika nollställen och mi är
multipliciteten av αi .
2linjärt polynom= polynom av grad 1
106 7. POLYNOM
5.1. Polynom med reella koefficienter. Nu ska vi se vad teorin i föregående av-
snitt har för konsekvenser för polynom med enbart reella koefficienter. Nån gång har vi
hävdat att det komplexa livet är enklare än det reella, och det kan man se rätt påtagligt
och smärtsamt här. Vi börjar med att visa i ett exempel att om p(x) är ett polynom med
reella koefficienter och z ∈ C ett komplex nollställe, så är också dess komplexkonjugat z
ett nollställe.
Exempel 78. Antag att
p(x) = a3 x3 + a2 x2 + a1 x + a0 ,
där ai ∈ R, i = 0, 1, 2, 3, samt att z är ett nollställe så att p(z) = 0. Vi kan tillämpa
räkneregler för konjugering samt observation att för ett reellt tal a är a = a:
0 = 0 = p(z) =a3 z 3 + a2 z 2 + a1 z + a0 = z 3 + a2 z 2 + a1 z + a0
=a3 · z 3 + a2 · z 2 + a1 · z + a0 = a3 z 3 + a2 z 2 + a1 z + a0 .
Detta säger precis att z också är ett nollställe. Precis samma argument som i exemplet
ger följande sats.
Sats 43. Antag att p(x) är ett polynom med reella koefficienter och z ∈ C ett komplex
nollställe, p(z) = 0. Då är också dess komplexkonjugat z ett nollställe, dvs p(z) = 0.
Komplexa nollställen till ett reellt polynom förekommer alltså i konjugerade par.
Exempel 79. Polynomet p(x) = x4 +2x3 +3x2 +2x+2 har nollställena (telefonsamtal
till ett medium!) i och −1 + i. Bestäm alla dess nollställen och faktorisera det i en produkt
av reella polynom av så litet gradtal som möjligt.
Lösning: enligt satsen är också konjugaten −i och −1 − i nollställen till polynomet

och nu har vi alla fyra möjliga nollställen (graden är 4). Alltså har polynomet inga reella
nollställen och vi kan inte hitta någon lineär faktor med reella koefficienter som delar det.
Enligt faktorsatsen så är x + i, x − i, x + 1 − i, x + 1 + i alla delare i p(x), och man kollar
(titta på högstagradskoefficienterna av bägge leden nedan) att faktiskt
p(x) = (x − i)(x + i)(x + 1 − i)(x + 1 + i).
Titta nu på produkterna
(x − i)(x + i) = x2 + 1
och
(x + 1 − i)(x + 1 + i) = x2 + (1 − i + 1 + i)x + (1 + i)(1 − i) = x2 + 2x + 2.
I dessa har vi multiplicerat ihop faktorn som hör till ett nollställe och motsvarande faktor
som hör till nollställets konjugat. Produkterna är reella polynom och vi har alltså p(x) =
(x2 + 1)(x2 + 2x + 2).
5. FUNDAMENTALSATSEN. 107
Det kan ju hända att vi har ett reellt nollställe z till ett polynom p(x) med reella
koefficienter, och då får vi ju inte ett nytt nollställe när vi konjugerar, utan bara tillbaka
det vi redan hade. Men de andra, icke-reella nollställena z förekommer enligt satsen parvis
z och z . Motsvarande detta kan vi alltid faktorisera ett polynom med reella koefficienter
i lineära faktorer som hör till de reella nollställena, och kvadratiska faktorer som hör till
icke-reella nollställen. Alla faktorer har här reella koefiicienter.
Sats 44. Antag att p(x) är ett polynom med reella koefficienter. Antag att polynomet
har s reella nollställen r1 , ..., rs , och att dess övriga komplexa, icke-reella nollställen är
z1 , z 1 , z2 , z 2 , ..., zt , z t . Då finns det ett k ∈ R (högstagradskoefficienten i p(x), för övrigt)
så att
p(x) = k(x − r1 )(x − r2 )...(x − rs )(x2 − (2 Re z1 )x + |z1 |2 )....(x2 − (2 Re zt )x + |zt |2 ).
Ett polynom med reella koefficienter kan alltid faktoriseras som en produkt av li-
neära faktorer, men i allmänhet bara om vi använder komplexa tal. Men det kan alltså
åtminstone alltid faktoriseras som en produkt av lineära och kvadratiska faktorer, även
om vi begränsar oss till att faktorerna ska ha koefficienter som är rella tal.
Bevis. Det enda som behöver visas är att

(x − z)(x − z) = x2 − (2 Re z)x + |z|2 ,
vilket följer av att (x − z)(x − z) = x2 − (z + z)x + zz och standardidentiteter för komplexa
tal. Det är klart att koefficienterna för detta polynom är reella. □
5.2. Samband mellan koefficienter och rötter. Antag att vi har ett kvadratiskt
polynom x2 + ax + b. Enligt fundamentalsatsen vet vi att det kan faktoriseras som x2 +
ax + b = (x − α1 )(x − α2 ), där α1 , α2 är polynomets nollställen. Om vi multiplicerar ut
högerledet här, får vi
x2 + ax + b = x2 − (α1 + α2 )x + α1 · α2 ,
och alltså har vi att a = −(α1 + α2 ) och b = α1 · α2 .
Direkt från polynomet kan vi alltså läsa av vad summan av rötterna är, liksom deras
produkt! I allmänhet, för ett moniskt polynom p(x) av grad n, så är
p(x) = xn + an−1 xn−1 + ... + a0 = (x − α1 ) · ... · (x − αn ),
där α1 , ..., αn är polynomets nollställen, räknade med multiplicitet. Om vi tänker oss att
vi multiplicerar ut högerledet här, får vi
p(x) = xn − (α1 + ... + αn )xn−1 + ... + (−1)n α1 · ... · αn ,
och alltså har vi att

an−1 = −(α1 + ... + αn )
108 7. POLYNOM
och
a0 = (−1)n α1 · ... · αn .
Poängen är att utan att anstränga oss med att hitta nollställena kan vi direkt från poly-
nomets koefficienter läsa av deras summa och produkt3.
Exempel 80. Bestäm summan av rötterna (räknade med multiplicitet) till ekvationen
x7 + (1 + i)x5 − 173x3 + 723 = 0.
Lösning: Ekvationen har n = 7 rötter och enligt ovan är deras summa 0, och deras
produkt −723.
6. Partialbråksuppdelning.
Exempel 81. Titta på följande två uttryck för samma funktion av x (den är lätt att
verifiera):
2 1 1
= − .
x2 − 1 x−1 x+1
Vill vi bestämma en primitiv funktion till den rationella funktionen i vänstra ledet, så är
det lätt att göra det om vi använder högerledets form:
∫ ∫ ∫ x − 1
2dx dx dx
= − = ln |x − 1| − ln |x + 1| + C = ln + C.
x2 − 1 x−1 x+1 x+1
Exemplet visar att det är användbart att förenkla rationella funktioner p(x)/q(x)
och indikerar också att en faktorisering av nämnaren (i vårt fall är ju q(x) = x2 − 1 =
(x + 1)(x − 1)) spelar en roll. En uppdelning av en rationell funktion som i exemplet kallas
partialbråksuppdelning. Ett första steg till en allmän metod fås redan av divisionsalgorit-
men:
p(x) r(x)
= k(x) + ,
q(x) q(x)
där grad r(x) < grad q(x). Så därför kan varje rationell funktion skrivas som summan av
ett polynom och en ny rationell funktion där graden av täljaren är mindre än graden av
nämnaren, och vi kan nöja oss med att titta på rationella funktioner av den sistnämnda
typen.
Sats 45. Låt s(x) = p(x)/q(x), där grad p(x) < grad q(x). Antag vidare att
k
∏
q(x) = (x − αi )
i=1
3dessa
formler utgör en del av mer omfattande samband mellan nollställena och koefficienter, kända
under namnet Viètes formler.
6. PARTIALBRÅKSUPPDELNING. 109
och att i ̸= j medför att αi ̸= αj . Då är s(x) en summa av termer kallade partialbråk av

formen
Ci
s(x) = , i = 1, 2, ..., k,
x − αi
där Ci är konstanter. Om alla αi , i = 1, ..., k är reella gäller detsamma för Ci , i = 1, ..., k.
Innebörden av satsen framgår bäst av ett antal exempel. Att skriva om den rationella
funktionen på satsens form kallas att partialbråksuppdela den.
Exempel 82. Partialbråksuppdela
x+2
s(x) =
(x + 1)(x + 5)
Lösning: Nämnaren (x + 1)(x + 5) har två faktorer, var och en med multiplicitet 1.
Enligt satsen finns det därför A, B ∈ R så att
x+2 A B
s(x) = = + .
(x + 1)(x + 5) x+1 x+5
Vi kan bestämma A och B genom att skriva om högerledet på samma nämnare
A B A(x + 5) + B(x + 1) (A + B)x + 5A + B)
+ = =
x+1 x+5 (x + 1)(x + 5) (x + 1)(x + 5)
Om detta skall vara s(x) måste täljarna överensstämma, d v s (A + B)x + 5A + B = x + 2.
Identifiering av koefficienter vid motsvarande potenser av x ger A+B = 1 och 5A+B = 2.
Dessa två ekvationer har lösningen A = 0.25, B = 0.75. Alltså är
0.25 0.75
s(x) = + .
x+1 x+5
I fallet att nämnaren i den rationella funktionen innehåller flera lineära faktorer med
multiplicitet större än 1, blir resultatet lite mer komplicerat att beskriva:
Sats 46. Låt s(x) = p(x)/q(x), där grad p(x) < grad q(x). Antag att
k
∏
q(x) = (x − αi )mi
i=1
och att om i ̸= j så är αi ̸= αj . Då är s(x) en summa av termer av formen

Ci,1 Ci,2 Ci,mi
, , ...,
x − αi (x − αi )2 (x − αi )mi
där i = 1, ..., k, och Ci,j är konstanter.
Vi bevisar ingen av dessa två satser. Exemplen visar hur man genomför en partial-
bråksuppdelning.
110 7. POLYNOM
Exempel 83. a) Partialbråksuppdela

x+2
r(x) = .
(x + 1)2
Lösning: Här säger satsen att
A B
r(x) = + .
(x + 1) (x + 1)2
Vi kan hitta A, B på samma sätt som i föregående exempel, eller så kan vi dela
täljaren med x + 1. D v s ur x + 2 = 1 · (x + 1) + 1, får vi att
x+2 1 · (x + 1) + 1
2
= =
(x + 1) (x + 1)2
1 1
= + .
(x + 1) (x + 1)2
b) Partialbråksuppdela
x+2
r(x) = .
(x + 1)2 (x + 5)
Lösning: Nämnaren (x+1)2 (x+5) har två lineära faktorer, varav den ena med
multiplicitet 2 och den andra med multiplicitet 1. Enligt satsen finns det därför
A, B, C ∈ R så att
A B C
r(x) = + 2
+ .
x + 1 (x + 1) x+5
Vi kan bestämma A, B och C genom att skriva om högerledet på samma nämnare
A B C
r(x) = + 2
+ .=
x + 1 (x + 1) x+5
A(x + 5)(x + 1) + B(x + 5) + C(x + 1)2
=
(x + 1)2 (x + 5)
(A + C)x2 + (6A + B + 2C)x + (5A + 5B + C)
=
(x + 1)2 (x + 5)
Om detta skall vara r(x) måste täljarna överensstämma, d v s
(A + C)x2 + (6A + B + 2C)x + (5A + 5B + C) = x + 2,
eller, genom identifiering av koefficienter vid motsvarande potenser av x

 A+C = 0
6A + B + 2C = 1

5A + 5B + C = 2
Med vanliga tekniker för att lösa ekvationssystem (se lineär algebradelen av kur-
sen), ser man att lösningen till detta system är
A = 3/16, B = 1/4, C = −3/16.
6. PARTIALBRÅKSUPPDELNING. 111
Alltså är
3 1 3
r(x) = + 2
− .
16(x + 1) 4(x + 1) 16(x + 5)
6.1. Partialbråksuppdelning när det finns kvadratiska faktorer i nämnaren.

De två tidigare satserna om partialbråksuppdelning av s(x) = p(x)/q(x), gäller under
villkoret att q(x) kan faktoriseras som en produkt av lineära faktorer. Över de komplexa
talen vet vi att vi kan göra detta, och ibland går det också över de reella talen, men
hur ska man göra i allmänhet om man nu tvunget vill hålla på med reella tal, t ex för
att man vill tillämpa resultatet för att hitta primitiva funktioner? I den situationen vet
vi åtminstone enligt sats 44 att vi kan faktorisera q(x) som en produkt av lineära och
kvadratiska polynom med reella koefficienter.
q(x) = k(x − r1 )(x − r2 )...(x − rs )(x2 − (2 Re z1 )x + |z1 |2 )...(x2 − (2 Re zt )x + |zt |2 ).
Vissa av dessa faktorer kan vara lika, och i analogi med tidigare (för nollställen) talar vi
då om multipliciteten hos en faktor som antalet faktorer som är lika med den.
Exempel 84. I polynomet q(x) = (x + 1)3 (x2 + 2x + 2)17 har den lineära faktorn
multiplicitet 3 och den kvadratiska multiplicitet 17. Polynomet (x2 + 2x + 2)m delar q(x)
om och endast om m ≤ 17, medan (x + 1)m delar q(x) om och endast om m ≤ 3.
Sats 47. Låt s(x) = p(x)/q(x) vara en rationell funktion och antag att grad p(x) <
grad q(x).) Antag vidare att q(x) är ett polynom med reella koefficienter. Då är s(x) en
summa av två typer av termer. Dels de som hör till reella nollställen r eller faktorer x − r
till q(x). De har formen
C
(x − r)m
för ett C ∈ R och m är mindre än multipliciteten av (x − r) i q(x). Dels de som hör till
kvadratiska polynom x2 + ax + b som förekommer i faktoriseringen av q(x). De har formen
Ax + B
,
(x2 + ax + b)m
för tal A, B ∈ R och m är mindre än multipliciteten av x2 + ax + b i q(x).
Exempel 85. Enligt satsen är
1 C Ax + B
s(x) = = + 2 .
(x2 + 1)x x x +1
Vi kan bestämma konstanterna genom att sätta högerledet på samma nämnare:
C Ax + B C(x2 + 1) Ax2 + Bx
+ 2 = + ,
x x +1 x(x2 + 1) x(x2 + 1)
och jämföra täljare. För att vi ska ha likhet måste
1 = (A + C)x2 + Bx + C,
112 7. POLYNOM
vilket ger att C = 1, A = −1, B = 0. Alltså är

1 1 −x
s(x) = = + 2 .
(x2 + 1)x x x +1
Exempel 86. Låt
x4 + x + 1
s(x) = .
(x + 1)2 (x2 + x + 2)2
Efter att ha ansatt en partialbråksuppdelning med 6 obekanta konstanter och löst ett ek-
vationssystem (sex obekanta och sex ekvationer) med samma teknik som ovan kan man
få
1 1 2x + 3 2 − 7x
s(x) = − + + + .
2(x + 1) 4(x + 1) 2 4 (x + x + 2) 4 (x + x + 2)2
2 2
7. Övningar.
(1) Bestäm kvot och rest vid följande polynomdivisioner

a) (x5 + 3x4 − 2x3 + 2x − 1) : (x3 + x + 1)
b) (x6 − 1) : (x − 1)
c) (x4 + 2x3 + 25) : (x2 + 4x + 5)
d) (x2 + 4x + 5) : (x4 + 2x3 + 25)
(2) Faktorisera(i reella faktorer) a) x2 − 4, b) x2 + 2x + 1, c) x3 − x,
3 2 4 6
d) x − 3x + 2, e) 2 − x − x , f ) x + 27x, g) x − 64.
(3) Polynomet p(x) = x5 − 10x2 + 15x − 6 har nollstället x = 1. Bestäm nollställets
multiplicitet och faktorisera polynomet i reella faktorer.
(4) Ange samtliga rötter till z 6 − 2z 3 + 2 = 0.
(5) Bestäm konstanten a så att polynomet p(x) = x3 − 2x2 − 19x + a är delbart med
x − 1. Faktorisera sedan polynomet för detta värde på a.
(6) Ekvationen z 4 − 2z 3 + 2z 2 − 10z + 25 = 0 har rötterna z = 2 + ioch z = −1 − 2i.
Lös ekvationen fullständigt.
(7) Ange ett sjättegradspolynom med reella koefficienter som har enkelt nollställe i
z = 2 − i och dubbelt nollställe i i.
(8) Bestäm alla rötter, samt deras summa och produkt för var och en av ekvationerna
a) z 2 − 7z + 10 = 0,
b) 3z 2 − 21z + 30 = 0,
c) z 3 − 7z 2 + 10z = 0.
(9) Bestäm summan och produkten av samtliga rötter till ekvationen z 7 + (3 − i)z 6 +
πz 3 + e = 0.
(10) Ekvationen p(z) = z 4 − z 3 + 7z 2 − 9z − 18 = 0 har en rent imaginär rot. Lös
ekvationen.
(11) Ekvationen z 4 −2z 3 +9z 2 −14z+14 = 0 har en rot med realdelen 1. Lös ekvationen
fullständigt.
7. ÖVNINGAR. 113
(12) Visa att man kan bestämma konstanten a så att polynomet

p(x) = x4 + 2x3 + 3x2 + ax + 2
får faktorn x2 + 2x + 2. Lös därefter för detta värde på a ekvationen p(x) = 0
fullständigt.
(13) Faktorisera p(x) = x5 − x4 + 4x − 4, som har ett rationellt nollställe, i reella
faktorer av så lågt gradtal som möjligt.
(14) Faktorisera p(x) = x6 − 8 i reella faktorer av så lågt gradtal som möjligt.
(15) Hur många rötter (eventuellt komplexa och räknade med multiplicitet) har ek-
vationen
(1 + z 3 )8 = (1 + z 4 )6 ?
(16) Hur många reella rötter har ekvationen z 4 − z 3 − (6 + i)z 2 + iz + 6i = 0?. Bestäm
samtliga rötter, även komplexa.
1 x+3 x+3
(17) Partialbråksuppdela a) 2 , b) 2 , c) 2 ,
x − 3x + 2 x − 3x + 2 x −2
1
d) 3 .
x − 3x2 + 2x
1 1
(18) Partialbråksuppdela a) 3 , b) 2 .
x +x (x + 4)(x2 + 5)
KAPITEL 8
Absolutbelopp.
1. Absolutbelopp.
Vi har redan introducerat absolutbelopp av komplexa tal: Kom ihåg att |z| är av-
ståndet från z till origo i det komplexa talplanet. Om nu z = a ∈ R ligger på den reella
talaxeln, d v s är ett reellt tal, så är |a| förstås avståndet till origo längs den reella ta-
laxeln (vi kan knappast korta ner avståndet med en utflykt i det komplexa talplanet).
Alltså är t ex |3| = 3 och mer generellt, om a ≥ 0 så är |a| = a. För negativa tal som
−3 har vi | − 3| = 3, eller | − 5| = 5. Det är alltså lätt att beskriva vad det innebär att
ta absolutbeloppet av ett reellt tal som vi möter ansikte mot ansikte: vi plockar bort ett
eventuellt minustecken. Hur ska vi formulera detta? Vi tittar på fallet att a är negativt
igen. Då är a = −b, där b är positiv. Avståndet från a till origo är just b, så vi har att
|a| = b. I termer av a är b = −a, så uttryckt så här har vi har faktiskt klistrat på ett
minustecken |a| = b = −a. Alltså är t ex | − 3| = −(−3) = 3. Vi skulle alltså kunna
definiera absolutbeloppet för reella tal direkt, utan att bekymra oss om avstånd mellan
komplexa tal, på följande sätt.
Definition 20. Om a är ett reellt tal, så är


a om a ≥ 0,
|a| = 0 om a = 0

−a om a ≤ 0.
Observera att fallet a = 0 täcks av alla tre rader i definitionen, men de ger allihop
samma värde: |0| = 0 = −0. Vi ritar upp grafen y = |x| till absolutbeloppet, som
funktion av x. Observera att funktionsvärdena ju är längder av sträckor, och därmed
aldrig negativa. Därför ligger grafen i övre planhalvan. Observera vidare att |x| = | − x|,
och att detta svarar mot att grafen är symmetrisk kring y-axeln.
Formen på absolutbeloppets definition, med olika fall kan verka främmande, om man
vill att ens funktioner ska ha stadiga formler typ x2 (ex + 23) som definition, men är inte
konstigare än att det kostar olika för icke-studenter och studenter att åka buss. Först
avgör ju biljettförsäljaren om x är en student eller inte, sedan bestäms biljettpriset B(x)
på basis av detta. Det är alltså även där en uppdelning i fall. Uppdelningen i fall är ofta
väsentlig i lösningen av problem som innehåller absolutbelopp.
114
1. ABSOLUTBELOPP. 115
2.5
2.0
1.5
1.0
0.5
-3 -2 -1 0 1 2
Figur 1. Grafen y = |x|
Exempel 87. Lös ekvationen |x − 3| + 2x = 0.
Lösning: För att kunna räkna på detta vill vi gärna bli av med absolutbeloppstecknen.
Det kan vi göra om vi vet tecknet på x − 2, eftersom det följer ur definitionen att
{
x−3 om x − 3 ≥ 0 ⇐⇒ x ≥ 3,
|x − 3| =
−(x − 3) om x − 3 ≤ 0 ⇐⇒ x ≤ 3.
Den punkt x där vi växlar rad i denna definition av |x − 3| är x = 3. Första raden

i definitionen används när x ≥ 3, andra raden när x ≤ 3. För att göra sig av med
absolutbelopp bör vi alltså dela upp lösningen i flera fall.
Fall 1: Vi letar lösningar som uppfyller x ≥ 3. I detta intervall är

|x − 3| + 2x = x − 3 + 2x = 3x − 3.
Ska |x − 3| + 2x vara 0 så är 3x − 3 = 0 ⇐⇒ x = 1. Det är bara det att vi tittar
just nu efter lösningar som är ≥ 3, och det är inte 1. Alltså är detta inte en giltig
lösning! Vi drar slutsatsen att ekvationen inte har några lösningar x som är ≥ 3.
Fall 2: Vi letar nu lösningar som uppfyller x ≤ 3. Då är |x − 3| + 2x = −(x − 3) + 2x =
x + 3, och om detta ska vara 0 så är x + 3 = 0 ⇐⇒ x = −3. Denna lösning
uppfyller verkligen villkoret x ≤ 3, och är därmed en lösning till den ursprungliga
ekvationen.
Vi kan se detta fenomen på grafen y = |x − 3| + 2x. Vi letar nollställen till funktionen,

d v s punkter där grafen skär x-axeln. Till vänster om x = 3, sammanfaller grafen med
linjen y = x + 3 och de har det gemensamma nollstället x = −3. Till höger om x = 3,
sammanfaller grafen y = |x − 3| + 2x istället med linjen y = 3x − 3 (som syns streckad
i bilden). Denna linje skär x-axeln i x = 1, men denna punkt ligger inte på grafen y =
|x − 3| + 2x.
116 8. ABSOLUTBELOPP.
10
-6 -4 -2 2 4
-2
Figur 2. Grafen y = |x − 3| + 2x och linjen y = 3x − 3 (streckad)
Nu ett lite mer involverat exempel:

Exempel 88. Lös ekvationen |x − 1| + |x + 1| = 3.
Lösning: För att kunna tillämpa våra kunskaper om lineära ekvationer på detta vill vi,
som i förra exemplet, gärna bli av med absolutbeloppstecknen. Det kan vi göra om vi vet
tecknet på både x − 1 och x + 1. Brytpunkterna när vi växlar rad i definitionen av |x − 1|
är x − 1 = 0 ⇐⇒ x = 1, och för |x + 1| är den x + 1 = 0 ⇐⇒ x = −1. Vi kan alltså
dela upp lösningen i tre fall, som svarar mot de tre intervall som dessa två punkter delar
in reella talaxeln i. I vart och ett av intervallen kan vi ersätta absolutbeloppen med ett
enda lineärt uttryck.
Fall 1: Vi letar lösningar som uppfyller x ≥ 1. Då är både x + 1 och x − 1 positiva, så

att |x + 1| = x + 1, och |x − 1| = x − 1. Alltså reduceras vänstra ledet till
|x − 1| + |x + 1| = (x − 1) + (x + 1) = 2x
och vi söker lösningen till ekvationen 2x = 3. Svaret är x = 3/2 och eftersom
3/2 ≥ 1 så är detta alltså en giltig lösning.
Fall 2: Vi letar lösningar som uppfyller −1 ≤ x ≤ 1. Då är x − 1 negativ och |x − 1| =
−(x − 1), medan x + 1 fortfarande är positiv och alltså |x + 1| = x + 1. Alltså
reduceras vänstra ledet till
|x − 1| + |x + 1| = −(x − 1) + (x + 1) = 2.
1. ABSOLUTBELOPP. 117
Likheten 2 = 3 är förstås nonsens; hur vi än väljer x så kan vi aldrig få 2 = 3.

Det blir inga lösningar i detta fall.
Fall 3: Vi letar lösningar som uppfyller x ≤ −1. Då är både x − 1 och x + 1 negativa och
|x − 1| = −(x − 1), och |x + 1| = −(x + 1). Därmed reduceras vänstra ledet till
|x − 1| + |x + 1| = −(x − 1) − (x + 1) = −2x
och vi letar efter lösningar till −2x = 3 ⇐⇒ x = −1.5. Denna lösning är giltig
eftersom den är mindre än −1. Ekvationen har alltså två lösningar: x = ±3/2.
-4 -2 2 4
-2
Figur 3. Grafen y = |x − 1| + |x + 1| och linjen y = 3.
Vi kan studera grafen y = |x−1|+|x+1| för att se hur detta syns på den. Denna gång
är vi ute efter x-koordinater för skärningen med den horisontella linjen y = 3, streckad i
figuren. Vi fann de två värden x = ±3/2 som också är uppenbara i figuren Tänk nu att vi
skjuter linjen y = 3 uppåt eller nedåt, d v s vi tittar på linjen y = b för varierande b. När
b = 3 hade vi två skärningspunkter med grafen, d v s två lösningar till |x − 1| + |x + 1| = b.
Om b sedan ökar från b = 3 har vi fortfarande två lösningar, liksom också i början när b
minskar. Men när så b = 2 har vi plötsligt oändligt många lösningar, och sedan när b < 2
så finns det inga lösningar alls. Detta illustrerar olika fall som kan förekomma.
Ett ännu mer involverat exempel.

Exempel 89. Lös ekvationen ||x| − 2| + |x + 1| = 3.
Lösning: Igen är idén att bestämma intervall där vi kan ersätta alla absolutbeloppen
med bestämda lineära uttryck. Startande inifrån i uttrycket, ser vi först att |x| växlar
lineärt uttryck i x = 0, ty om x ≥ 0 så är ju |x| = x, medan om x ≤ 0 så är |x| = −x. I
det första fallet är alltså ||x| − 2| = |x − 2|, som i sin tur växlar definitionsrad i x = 2.
När x ≤ 0 är ||x| − 2| = | − x − 2| som växlar definitionsrad i x = −2. Det sista

uttrycket i ekvationen |x + 1| växlar definitionsrad i x = −1. Vi har alltså identifierat
punkter −2, −1, 0, 2, så att i intervallen mellan dem kan vi ersätta hela ||x| − 2| + |x + 1|
med ett enda lineärt uttryck. Det ger oss 5 fall. Vi kan se detta i bilden nedan av grafen
y = ||x| − 1| + |x + 1|. Den består av 5 bitar av olika linjer, i dessa olika intervall.
Fall 1: Vi letar lösningar som uppfyller x ≥ 2. Då är ||x| − 2| + |x + 1| = 2x − 1, och

enda lösningen till 2x − 1 = 3 är x = 2. Denna lösning uppfyller x ≥ 2 och är
alltså en giltig lösning.
Fall 2: Vi letar lösningar som uppfyller 0 ≤ x ≤ 2. I detta intervall är ||x|−2|+|x+1| =
|x − 2| + |x + 1| = −(x − 2) + (x + 1) = 3, d v s den är konstant. Alltså är alla
punkter i intervallet lösningar.
Fall 3: Vi letar lösningar som uppfyller −1 ≤ x ≤ 0. I intervallet är ||x| − 2| + |x + 1| =
| − x − 2| + |x + 1| = (x + 2) + (x + 1) = 3x + 3, och enda lösningen till 3x + 3 = 3
är x = 0.
Fall 4: Vi letar lösningar som uppfyller −2 ≤ x ≤ −1. Då är ||x| − 2| + |x + 1| =
| − x − 2| + |x + 1| = (x + 2) − (x + 1) = 1, och det finns inga lösningar till 1 = 3.
Fall 5: Vi letar lösningar som uppfyller x ≤ −2. Då är ||x| − 2| + |x + 1| = | − x − 2| +
|x + 1| = −(x + 2) − (x + 1) = −2x − 3, och lösningen x = −3 till −2x − 3 = 3
ligger också i rätt intervall.
Sammanfattningsvis har vi visat att den ursprungliga ekvationen löses av alla x, som
antingen är −3 eller ligger i intervallet 0 ≤ x ≤ 2.
2. Räkneregler.
Vi har tidigare visat vissa räkneregler för absolutbeloppet av komplexa tal. De är

också lätta att visa direkt från definitionen som vi gav nyss. De två sista reglerna i satsen
nedan dyker ofta upp i räkningar.
Sats 48. Antag att x, y ∈ R. Då är
(1) |x| ≥ 0, med likhet bara om x=0,

(2) |xy| = |x| · |y|,
(3) |x/y| = |x|/|y|, där y ̸= 0
(4) | − x| = |x|,
(5) |y − x| = |x − y|.
Exempel 90. Lite eftertanke ger att räknereglerna också kan användas när vi har fler
tal. T ex så har vi
|(−2.1) · 2 · (−0.5)| = | − 2.1| · |2| · | − 0.5| = 2.1 · 2 · 0.5 = 2.1.
2. RÄKNEREGLER. 119
-4 -2 2 4
-2
Figur 4. Grafen y = ||x| − 2| + |x + 1| och linjen y = 3.
På liknande sätt generaliserar vi fräckt (2) ovan till

√ √ √
|(− 2)20 | = | − 2|20 = ( 2)20 = 210 = 1024.
2.1. Att beskriva intervall med absolutbelopp. Om a, b ∈ R så är |a − b| av-

ståndet mellan a och b på reella tallinjen. Detta är en viktig och användbar intuition och
förklarar till en del varför absolutbelopp så ofta dyker upp. Avståndet mellan t ex −2 och
3 är |3−(−2)| = 5. Det kvittar i vilken ordningen vi skriver dem, så vi har |a−b| = |b−a|.
Exempel 91. Bestäm alla x för vilka |x − 17| = 3.
Lösning: vi kan beskriva detta i ord som att vi söker punkter x vars avstånd till 17 på
tallinjen är 3. Uppenbarligen är x = 17 + 3 = 20 en lösning, liksom 17 − 3 = 14.
Mer generellt har vi i figuren nedan att |x − a| = ϵ inträffar precis när avståndet från
x till a är ϵ, d v s precis för x = a + ϵ, respektive x = a − ϵ. Då har vi förflyttat oss från
a med avståndet ϵ antingen åt höger eller vänster. Intervallet mellan dessa två punkter
består av de punkter vars avstånd till a är mindre än eller lika med ϵ, d v s de punkter
som uppfyller |x − a| ≤ ϵ, och är ett behändigt sätt att beskriva intervall på.
a-Ε a a+Ε
Figur 5. Intervallet {x ∈ R : |x − a| ≤ ϵ}.

Exempel 92. 3.14 är ett närmevärde med 3 signifikanta siffror på π. Att säga att de
tre siffrorna är signifikanta innebär (åtminstone) att hävda att |π − 3.14| ≤ 0.5 · 10−2 =
0.005, eller att 3.135 ≤ π ≤ 3.145, d v s att π ligger nånstans i ett visst intervall,
symmetriskt kring 3.14.
3. Absolutbelopp och kvadratrötter.
För att återgå till komplexa tal visade vi med Pythagoras formel att
√
|z| = zz.
För reella tal a ∈ R, som ju uppfyller ā = a säger detta
√
|a| = a2
Vi kan förstås se detta direkt från Definition 20: Poängen är att kvadratroten ur ett
positivt tal b alltid är den positiva lösningen till x2 = b. Om nu b = a2 , så har ekvationen
x2 = a2 de två rötterna ±a, och kvadratroten är alltså den av dessa som är positiv. Men
detsamma är ju sant för |a|, och nyttigt att ha som reflex:
|a| är det av de två talen −a, a som är positivt

√
(x − 1)2
Exempel 93. Förenkla .
x−1
√
Lösning: Det är frestande att dra kvadratroten
√ ur kvadraten: (x − 1)2 = x − 1 och
2
få att kvoten är 1. Men detta √ är fel, ty (x − 1) = x − 1 är bara sant om x − 1 ≥ 0.
Om istället x − 1 < 0 så är (x − 1)2 = −(x − 1), och kvoten blir −1. Ett bättre sätt att
förenkla är alltså att skriva
√ { {
(x − 1)2 |x − 1| (x − 1)/(x − 1) om x > 1 1 om x > 1,
=
x−1 x − 1 −(x − 1)/(x − 1) om x < 1 −1 om x < 1.
(Uttrycket är odefinierad om x = 1.)
4. Triangelolikheten.
Ett resultat som var lätt att motivera geometriskt i det komplexa talplanet var tri-
angelolikheten:
|z + u| ≤ |z| + |u|,
som ju egentligen bara sade att summan av längderna av två sidor i en triangel är större
än längden av den tredje. Triangelolikheten är förstås sann för reella tal också, och vi kan
bevisa den direkt, som en övning att hantera olikheter.
4. TRIANGELOLIKHETEN. 121
Sats 49. Om a, b ∈ R, så
|a + b| ≤ |a| + |b|.
Bevis. Vi utnyttjar att |x| är det positiva av de två talen a, −a, speciellt det största
av dem. Vi har alltså att
a ≤ |a|
och
b ≤ |b|,
vilket ger att
a + b ≤ |a| + |b|.
Dessutom är −a ≤ |a| , och tillsammans med att −b ≤ |b| får vi att
−(a + b) ≤ |a| + |b|.
Men |a + b| är antingen a + b eller −(a + b) och bägge har vi visat är mindre än |a| + |b|.
Alltså följer satsens olikhet. □
En tillämpning av triangelolikheten på |a − b| = |a + (−b)| ger varianten att

|a − b| ≤ |a| + | − b| = |a| + |b|.
Idén med satsen och dess variant är att vi vill uppskatta storleken på a ± b, i termer av
storleken av a och b och vi kan inte göra en bättre uppskattning om vi har att göra med
skillnaden a − b än om vi arbetar med a + b.
Exempel 94. . Antag att vi i ett experiment mäter a respektive b och får närmevär-
dena ã = 2.10 respektive b̃ = 3.20, med en skattad osäkerhet av högst 10−2 . I själva verket
är vi intresserade av c = 17a + b. (Låter lite som en chick-lit roman, eller hur?) Vad är
nu noggranheten i närmevärdet c̃ = 17ã + b̃ = 28.40?
Lösning: Vad vi vet, översatt i absolutbelopp är att

|a − ã| ≤ 10−2
och
|b − b̃| ≤ 10−2 ,
och vi vill skatta |c − c̃|. Tillämpar vi triangelolikheten och räkneregler för absolutbelopp,
får vi
|c − c̃| =|17(a − ã) + (b − b̃)| ≤ |17(a − ã)| + |(b − b̃)| ≤
≤ 17 · 10−2 + 10−2 = 0.18.
Eller annnorlunda uttryckt så ligger c i intervallet
|c − 28.40| ≤ 0.18 ⇐⇒ 28.22 ≤ c ≤ 28.58.
Osäkerheten i mätningen har alltså fortplantat sig och vuxit rejält.
4.1. Omvända triangelolikheten. Ibland kan man vara intresserad av att upp-
skatta |a + b| med en undre gräns i termer av |a| och |b| — istället för en övre gräns
som triangelolikheten ger. Det bästa vi kan göra är den här lite sunkiga s k omvända
triangelolikheten.
Sats 50. Om a, b ∈ R så
||a| − |b|| ≤ |a + b|.
Bevis. Skriv a = (a − b) + b och tillämpa triangelolikheten

|a| = |(a − b) + b| ≤ |a − b| + |b|.
På samma sätt fås
|b| = |(b − a) + a| ≤ |a − b| + |a|.
(Kom ihåg att |b − a| = |a − b|.) Den första olikheten innebär (subtrahera |b| från båda
leden) att
|a| − |b| ≤ |a − b|,
och ur den andra fås på samma sätt, genom subtraktion med |a|, att
|b| − |a| ≤ |a − b|.
Alltså är både |a| − |b| och |b| − |a| = −(|a| − |b|) mindre än |a − b|. Men ett av dessa tal
är lika med ||a| − |b||, så vi har visat att ||a| − |b|| ≤ |a − b|. Byter vi nu b mot −b, så får
vi olikheten i satsen. □
5. Fler exempel på livet med absolutbelopp. Nu i komplexa talplanet.
Geometriskt är livet bara värt att leva i C.

Exempel 95. Bestäm vilka z ∈ C som uppfyller |z + 1 + i| = 2.
Lösning: Kom ihåg att avståndet mellan två komlexa tal i talplanet ges av absolutbe-
loppet av deras skillnad. Genom att skriva ekvationen som
|z + 1 + i| = |z − (−1 − i)| = 2,
ser vi att vi kan uttrycka villkoret som att avståndet från z till −1 − i ska vara precis 2.
Svaret är alltså en cirkel i komplexa talplanet med radie 2 och centrum −1 − i.
En variation:
Exempel 96. Bestäm vilka z ∈ C som uppfyller |13z + 1 + i| = 2.
Lösning: Genom att skriva om:
(−1 − i) (−1 − i)
|13z + 1 + i| = |13(z − | = 13|z − |=2
13 13
5. FLER EXEMPEL PÅ LIVET MED ABSOLUTBELOPP. NU I KOMPLEXA TALPLANET. 123
och dela med 13 får vi det ekvivalenta villkoret

(−1 − i) 2
|z − |= ,
13 13
som uttrycker villkoret att z ligger på en cirkel med radie 2/13 och centrum −1/13 − i/13.
|z + 1| √
Exempel 97. Bestäm vilka z ∈ C som uppfyller = 2.
|z + i|
Lösning: Genom att skriva om får vi ekvationen
√
|z + 1| = 2|z + i|.
Eftersom detta är positiva tal, är denna ekvation ekvivalent med
(|z + 1|)2 = 2(|z + i|)2 .
Sätter vi z = x + yi så får vi
(x + 1)2 + y 2 = 2(x2 + (y + 1)2 ) ⇐⇒ x2 − 2x + y 2 + 4y + 1 = 0.
Kvadratkomplettera nu det sista uttrycket:
(x2 − 2x) + (y 2 + 4y) + 1 = (x − 1)2 − 1 + (y + 2)2 − 4 + 1 = 0 ⇐⇒ (x − 1)2 + (y + 2)2 = 4.
Men det sista uttrycket är precis |z − (1 − 2i)|2 , så ekvationen svarar mot cirkeln
|z − (1 − 2i)| = 2,
med radie 2 och centrum 1 − 2i.
Man tröttnar ibland på cirklar och vill ha linjer:

Exempel 98. Bestäm vilka z ∈ C som uppfyller
|z + 1| = |z + i|.
Eftersom detta är positiva tal, är denna ekvation ekvivalent med
(|z + 1|)2 = (|z + i|)2 .
Sätter vi z = x + iy så får vi
(x + 1)2 + y 2 = x2 + (y + 1)2 ⇐⇒ 2x − 2y = 0.
Svaret är alltså linjen Re z = x = y = Im z.
Slutligen leker vi lite.

Exempel 99. Titta på de två sista exemplen, som specialfall av en allmännare ekva-
tion |z − u| = R|z − w|, där u och v är två fixa komplexa tal, och K är ett reellt tal. Gör
tankeexperimentet att vi upprepar räkningarna ovan. Det som i det sista exemplet gjorde
att x2 och y 2 -termerna försvann var att K = 1 (kolla!). Detta gjorde att vi fick en linje.
(Vi kunde förstås också ha fått en ekvation 0 = 0 men det låtsas vi inte om). Är det så
att x2 och y 2 -termerna inte försvinner så har de samma koefficient och vi får efter en
tänkt kvadratkomplettering ekvationen för en cirkel (det skulle kunna gå fel och vara en
radie som ska vara ett negativt tal och då finns det inga lösningar, men det fallet struntar
vi i). Alltså har vi (någorlunda) utan att jobba analyserat vad som kan hända, och ser
att vi (utom dom där degenerade fallen när vi inte har några lösningar alls eller allt är
lösningar) får cirklar eller linjer som lösningar till ekvationen.
6. Övningar.
√ √ √
(1) Bestäm (a ett reellt tal) a) |5|, b) |−5|, c) 5 2, d) (−5) 2, e) a2 ,
√
f ) (−a)2 .
(2) Lös ekvationerna (x antas vara ett reellt tal) a) |x| = 3, b) |x| = 0,
c) |x| = −3, d) |x − 1| = 3, e) |2x − 1| = 3, f ) |1 − x| = 3.
(3) Rita mängden av de reella, respektive komplexa tal för vilka a) |x| ≤ 3,
b) |x| ≥ 2, c) |x − 1| ≤ 5, d) |x + 2| < 3.
(4) Rita graferna a) y = |x|, b) y = |x − 1|, c) y = |x + 3|.
(5) Rita graferna a) y = |x| + 2x, b) y = |x − 1| − x, c) y = |x + 3| − 2x.
(6) Lös ekvationerna a) |x|−x = 2, b) x2 +2|x|−3 = 0, c) x2 +2|x+1|−1 = 0.
(7) Lös ekvationen |x + 1| + |x − 1| = 4
(8) Rita i det komplexa talplanet de z som uppfyller |z + 2| = 1.
(9) Bestäm alla komplexa tal z för vilka |z + 2| = |z − 2|.
(10) Bestäm alla komplexa tal z för vilka |z − 1| = 2|z + 1|.
(11) Bestäm alla komplexa tal z för vilka |1/z − 1/4| = 1/4.
KAPITEL 9
Olikheter.
1. Olikheter med obekanta behandlas som ekvationer ... nästan.
En olikhet som
x + 2 ≤ 5,
där problemet är att bestämma de x ∈ R för vilka olikheten är sann, kan vi förstås lösa
genom att dra bort 2 från bägge sidor:
x + 2 ≤ 5 ⇐⇒ (x + 2) − 2 ≤ 5 − 2 ⇐⇒ x ≤ 3.
Principen, som vi använder, kan vi uttrycka mer abstrakt som att
a ≤ b ⇐⇒ a + c ≤ b + c, där a, b, c ∈ R.
Detta är samma teknik som för lineära ekvationer. På liknande vis kan vi lösa
2x ≥ 3,
genom att multiplicera med 1/2 på bägge sidor:
3
2x ≥ 3 ⇐⇒ 2x ≥ 3 ⇐⇒ x ≥ .
2
Mer generellt är principen att
a ≤ b ⇐⇒ ac ≤ bc, där a, b, c ∈ R och, OBS! c > 0.
(c ̸= 0 för att vi ska få en ekvivalent olikhet.) Här kommer en skillnad gentemot ekva-
tionslösningvi kan inte multiplicera med vad som helst och få en ekvivalent olikhet, utan
endast med positiva tal. Titta på ett exempel: vi har att 2 ≥ 0, men det är inte sant att
2 · (−1) = −2 ≥ 0 · (−1) = 0. Men lugn, det är inte kaos. Mer abstrakt igen, det som
händer när vi multiplicerar med ett negativt tal är att olikheten byter riktning:
a ≤ b ⇐⇒ ac ≥ bc, där a, b, c ∈ R och, OBS! c < 0.
Exempel 100. Vi kan se varför i ett exempel. Antag att a ≤ b, och att vi vill multi-
plicera bägge sidor med med c = −2. Då har vi först 2a ≤ 2b. Genom att sedan dra bort
först 2b och därefter 2a från bägge sidor får vi
2a ≤ 2b ⇐⇒ 2a − 2b ≤ 0 ⇐⇒ (−2)b ≤ (−2)a ⇐⇒ (−2)a ≥ (−2)b.
125
126 9. OLIKHETER.
Alltså har vi visat

a ≤ b ⇐⇒ (−2)a ≥ (−2)b, där a, b ∈ R.
Kontentan är att om vi alltså bara håller reda på tecknet på allt vi multiplicerar (eller
delar med) och byter riktning på våra olikheter, när det är minus, så kan vi lösa olikheter
precis som ekvationer.
Exempel 101. Bestäm för vilka x som 3ex − xex < 5ex .
Lösning:
3ex − xex < 5ex ⇐⇒ (3 − x)ex < 5ex ⇐⇒ 3 − x < 5,
eftersom ex > 0 alltid är positivt och skilt från 0, så att vi kan dela med det. Vidare är
3 − x < 5 ⇐⇒ −x < 2 ⇐⇒ x > −2,
(vi drog bort 3 från bägge sidor, och multiplicerade sedan med −1 och bytte riktning på
olikheten.) Svaret är alltså att olikheten är sann för alla x > −2.
1.1. Tallinjen. För att få en intuitiv bild över tal och olikheter är tallinjen oslagbar.
Olikheten a ≤ b tolkas som att punkten som svarar mot talet a ligger till vänster om
punkten som svarar mot talet b på tallinjen. För att få a + c från a flyttar vi punkten a
precis c steg från a, antingen åt höger, om c är positivt, eller åt vänster om c är negativt.
Vi kan alltså tolka addition som förflyttning av punkter på tallinjen. Vi kan på den göra
oss en bild av varför
a ≤ b ⇐⇒ a + c ≤ b + c, där a, b, c ∈ R.
Det säger ju bara följande: om a ligger till vänster om b, och vi samtidigt flyttar dessa
punkter c steg, och får a + c respektive b + c, så liggger a + c till vänster om b + c. Vi kan
också skapa konkreta bilder av abstrakt nonsens som
a ≤ b och b ≤ c =⇒ a ≤ c.
Detta säger ju bildmässigt bara att om a ligger till vänster om b och b ligger till vänster
om c, så ligger a till vänster om c. Effektiv problemlösning handlar mycket om att skapa
sig enkla intuitiva bilder som dessa, ett slags principskisser över hur situationen ser ut.
2. Teckenstudium.
Antag att vi vill veta när funktionen f (x) = (x − 1)(x + 2) är positiv, d v s vi vill
ta reda på för vilka x som (x − 1)(x + 2) ≥ 0. Vi vet ju att produkten av två positiva
liksom två negativa tal är positiv, och att produkten av ett positivt och ett negativt tal
är negativ. Om vi alltså vet tecknet på respektive faktor i (x − 1)(x + 2) kan vi lösa
problemet.
2. TECKENSTUDIUM. 127
Men det är lätt att se: faktorn x − 1 är 0 när x = 1, positiv när x > 1, samt negativ
när x < 1. Den andra faktorn x + 2 är 0 när x = −2, positiv när x > −2, samt negativ
när x < −2. Vi kan alltså dela upp tallinjen i tre intervall, med egenskapen att vi vet
tecknet på faktorerna och därmed funktionen f (x) i varje intervall. I nedanstående tabell
är den översta linjen en tallinje, med x = −2 och x = 1 markerade. Varje rad under
tallinjen hör till en funktion, och på den raden under varje punkt på tallinjen (nåja, inte
alla punkter...) står tecknet av radens funktion i den punkten.
x -2 1
x+2: - - - 0 + + + + + + + +
x-1: - - - - - - 0 + + + + +
f(x)= (x-1)(x+2): + + + 0 - - 0 + + + + +
Ur de två första radernas tecken vid ett visst x kan vi få produkten f (x):s tecken. Det
ger tecknena i f (x):s rad. Från tabellen kan vi sedan avläsa att
f (x) ≥ 0 ⇐⇒ x ≤ −2 eller x ≥ 1.
Vi ser samma resultat i grafen y = f (x), som ligger ovanför x-axeln precis när funk-
tionen är positiv.
-4 -2 2
-1
-2
-3
Figur 1. Grafen till y = (x + 2)(x − 1).
Samma teknik fungerar när det är fråga om division eller flera faktorer. Det viktiga
är då hur många negativa tal vi behöver multiplicera eller dela för att få vår funktion. Är
det ett udda antal så är produkten negativ, medan om det är ett jämnt antal så är den
positiv.
128 9. OLIKHETER.
Exempel 102. När är funktionen
(x − 1)(x + 1)ex
f (x) = > 0?
(x − 3)(x + 5)
Lösning: Vi har fem faktorer. De fyra lineära x + 5, x + 1, x − 1, x − 3 växlar tecken

när x = −5, x = −1, x = 1, respektive x = 3. Den femte ex är alltid positiv och spelar
därför ingen roll för resultatet (Vi kan dela med den och få en ekvivalent olikhet.). Vi
ritar upp en tabell över faktorernas tecken, och fyller sedan i deras tecken:
x -5 -1 1 3
x+5: - - 0 + + + + + + + + + + +
x+1: - - - - - - 0 + + + + + + +
x-1: - - - - - - - - 0 + + + + +
x-3: - - - - - - - - - - 0 + + +
f(x): + + ? - - - 0 + 0 - ? + + +
Den sista raden får vi genom att på en viss plats står det + om det är ett jämnt antal
minustecken i kolonnen ovanför, och - om det är ett udda antal. Vid x = −5 och x = 3
är funktionen inte definierad, något som vi markerat med ?. Ur tabellen kan vi slutligen
avläsa att f (x) > 0 precis när x < −5, eller −1 < x < 1, eller x > 3.
3. Fler exempel.
Exempel 103. När är

1 1
≥ ?
(x − 2)(x − 4) (x − 1)(x − 2)
Lösning: Vi kan lösa detta genom att skriva om olikheten så att det blir en fråga om
teckenstudium: Olikheten är ekvivalent med att r(x) ≥ 0, där
1 1
r(x) = − =
(x − 2)(x − 4) (x − 1)(x − 2)
x−1 x−4
= − =
(x − 1)(x − 2)(x − 4) (x − 1)(x − 2)(x − 4)
3
= .
(x − 1)(x − 2)(x − 4)
3. FLER EXEMPEL. 129
x 1 2 4
x-1: - - - - - 0 + + + + + + + + +
x-2: - - - - - - - 0 + + + + + + +
x-4: - - - - - - - - - - - 0 + + +
r(x): - - - - - ? + ? - - - ? + + +
Ur detta ser vi att svaret är 1 < x < 2 eller x > 4. (Observera att för x = 1, 2, 4 är
åtminstone en av kvoterna inte definierad, så dessa punkter ingår definitivt inte.) Vi ser
samma resultat i grafen y = f (x), som ligger ovanför x-axeln precis när funktionen är
positiv:
-4 -2 2 4
-2
-4
1 1
Figur 2. Grafen till y = − .
(x − 2)(x − 4) (x − 1)(x − 2)
Varning: I detta exempel, skulle man också lätt (men felaktigt) kunnat tänka så
här: multiplicera bägge sidor med (x- 2)(x- 1)(x- 4) så att vi blir av med bråkskräpet. Det
ger
x − 1 ≥ x − 4 ⇐⇒ 3 ≥ 0,
vilket alltid är sant, och därför är olikheten också sann. Problemet med detta resonemang
är att tecknet på det som vi multiplicerar med, varierar med x, och är speciellt ibland
negativ, och därför får vi inte en ekvivalent olikhet - kom ihåg diskussionen i första
sektionen.
130 9. OLIKHETER.
Ibland kan man förstås gå rakt på:

Exempel 104. När är
x−2
≥ 0?
x2 + 4
Lösning: Eftersom x2 ≥ 0 för alla x, så är x2 + 4 ≥ 4 > 0. Alltså kan vi multiplicera

med x2 + 4, och får den ekvivalenta olikheten x − 2 ≥ 0 ⇐⇒ x ≥ 2.
4. Olikheten mellan det aritmetiska och geometriska medelvärdet.
Slutligen ska vi beskriva en användbar olikhet, en av många. Att summera ett antal
tal och dela med antalet tal är ett sätt att få fram ett medelvärde. Men det finns andra.
T ex kan man vikta de olika talen:
M (a1 , a2 ) = 0.9a1 + 0.1a2 .
Orsaken kan vara att man anser att mätvärdet a1 från en viss källa är 9 gånger mer
troligt att vara korrekt, än från den mer slarviga och kanske suspekta källan som ger a2 .
Då skulle man kunna välja att bara ange a1 , men då slänger man bort information, en
av kyrkans sju dödssynder (bland de övriga märks att dela med 0, och ha åtrå efter sin
nästas datoralgebrassystem). Istället tilldelar man alltså den suspekta informationenen
mindre vikt. En väsentlig egenskap som ett medelvärde ska uppfylla för att det ska kallas
ett medelvärde är att, om alla talen är lika med ett tal a, ska medelvärdet ge detta tal. I
exemplet ovan är t ex M (a, a) = 0.9a + 0.1a = a.
Det mest använda medelvärdet, vårt vanliga, kallas ibland det aritmetiska och defi-
nieras som:
a1 + a2 + ... + an
A := .
n
Här har vi n tal a1 , a2 , ..., an , och tar summan och delar med antalet tal. Är alla n talen
samma tal a så är medelvärdet na/n = a. Ett annat vanligt medelvärde är att ta produkten
av n icke-negativa tal och sedan dra n:te roten ur dem:
1 √
G := (a1 a2 ....an ) n = n a1 a2 ....an .
√
Så t ex är det geometriska medelvärdet av 2 och 18: G = 2 · 18 = 6, medan det vanliga
medelvärdet är A = 10. Om alla ai är samma tal a så är G = a, så det är OK att se G
som ett slags medelvärde.
I exemplet ser vi att A ≥ G, och detta är faktiskt alltid sant.
Sats 51. Antag att ai ≥ 0, i = 1, 2, ..., n är icke-negativa reella tal. Då är A ≥ G.
5. ÖVNINGAR. 131
Bevis. Vi nöjer oss med att visa detta när endast två tal a, b är involverade. Eftersom
a, b är icke-negativa, så är de kvadrater (av sina kvadratrötter). Alltså finns det icke-
negativa x och y så att a = x2 , b = y 2 . Då är
√ √
G = ab = x2 y 2 = xy
och
x2 + y 2
A= ,
2
och det vi ska visa är att
x2 + y 2
≥ xy.
2
Vi formulerar om olikheten genom att multiplicera med 2 och flytta över:
x2 + y 2 ≥ 2xy ⇐⇒ x2 + y 2 − 2xy = (x − y)2 ≥ 0
Men en kvadrat är alltid positiv, så den sista olikheten är alltid sann, och därmed också
A ≥ G som vi startade med. Vi kan också lägga märke till att vi har likhet precis när
x − y = 0 ⇐⇒ x = y ⇐⇒ a = b. □
5. Övningar.
(1) Använd huvudräkning för att ordna talen

3 31 0.00009
, ,
0.03 0.2 0.000006
i storleksordning.
(2) Lös olikheterna a) 3x + 1 < 2, b) −3x + 2 ≤ 1, c) 3x + 1 > 5x + 2,
d) (x − 3)(x + 3) ≤ x2 , e) (x + 1)(x − 2) ≤ x2 + 2x.
(3) Lös olikheten
3x + 1
< 2.
x+2
(4) Lös olikheterna a) x2 < 4, b) x2 > 4, c) (x + 1)2 > (x + 5)2 .
x2 + 1 2x2 x2 + 2
(5) Lös olikheterna a) < x, b) < x − 2, c) 2 > 1.
x x+2 x +1
(6) Lös olikheten
x(x − 1)(x − 2)(x − 3)(x − 4)(x − 5)(x − 6) > 0.
(7) Lös olikheten
3x + 1 2
< .
x+2 x+3
(8) Lös olikheten (−1)n ≥ 1, (n ∈ Z)
(9) Bevisa A ≥ G för fyra tal, genom att utgå ifrån att du känner till att den gäller
för två tal.
KAPITEL 10
Fundamentala principer för antalsräkning.
1. Ett motiverande problem.
Titta på följande formler ur en formelsamling:

(x + y)2 = x2 + 2xy + y 2
(x + y)3 = x3 + 3x2 y + 3xy 2 + y 3
(x + y)4 = x4 + 4x3 y + 6x2 y 2 + 4xy 3 + y 4
och ställ problemet: vad är den allmänna formeln, t ex vad är
(x + y)17 =?
Man kan gissa lite: det verkar rätt rimligt från exemplen att
(x + y)17 = x17 + 17x16 y + ... + 17xy 16 + y 17 ,
och att alla termer har total grad 17 och alltså ser ut som x17 , x16 y, x15 y 2 , ..., xy 16 , y 17 .
Vidare borde koefficienterna vara heltal. Men vilka är de? Vi ska så småningom se att de
räknar ett visst antal möjliga val. I detta avsnitt ska vi studera olika sätt att räkna antal
och ge ett antal fundamentala principer.
Nu är det förstås inte så att dessa principer är utvecklade för att bestämma ko-
efficienter i polynomet ovan. De är användbara på många olika problem. Inte minst i
tillämpningar i fysik och biologi, t ex. På sedvanligt sätt berör vi inte dessa, utan stu-
derar enklare men basala problem, ofta formulerade på det speciellt artificiella sätt som
matematiker använder (d v s nördigt).
2. Att stiga upp på morgonen sett som ett matematiskt problem.
Antag att man ska ska klä på sig. Man har tre par byxor att välja på, fyra t-skjortor,
fem par skor och kan antingen ha solglasögon eller inte. På hur många olika sätt kan man
kombinera dessa plagg? Man kan se det som resultatet av en följd av val. Först väljer man
t-skjorta. Det kan ske på fyra sätt. Sedan väljs byxor. Oavsett vilken t-skjorta man nyss
valde så kan detta ske på 3 sätt, och alltså kan dessa två val ske på 3 + 3 + 3 + 3 = 4 · 3
olika sätt. Sedan väljer man skor. För varje val av t-skjorta och byxor kan detta ske på
132
2. ATT STIGA UPP PÅ MORGONEN SETT SOM ETT MATEMATISKT PROBLEM. 133
5 sätt, alltså sammanlagt 4 · 3 · 5 sätt. Slutligen väljer man om man ska ha solglasögon
eller inte, d v s för varje val av de tidigare plaggen har man två möjligheter. Svaret blir
alltså att det finns 4 · 3 · 5 · 2 möjliga klädkombinationer. Observera att vår formulering
av antalet möjligheter som en viss bestämd följd av val var rätt godtycklig. Men hade vi
startat i någon annan ände, t ex med att välja solglasögon eller inte, så hade det lett till
samma resultat om antalet möjliga sätt att klä sig.
Vi formulerar tekniken i exemplet som en allmän idé:
Multiplikationsprincipen:
Ett val av s element a1 , a2 , ..., as , där det första valet kan ske på r1 sätt, det andra på r2
sätt o s v, kan ske på r1 · r2 · .... · rs olika sätt, förutsatt att valen är sinsemellan oberoende.
Exempel 105. Du ska måla ett rum med en färg på väggarna och en färg på snicke-
rierna. Du har 100 färgnyanser att välja på. Arbetet kan alltså utföras på 100 · 100 olika
sätt. Vi kan se valet av de två färgerna som att man först väljer väggfärgen på ett av
hundra möjliga sätt och sedan snickerifärgen på ett av hundra möjliga sätt.
Exempel 106. Antalet ”ord” av med 5 bokstäver från ett alfabet med 30 symboler
är 305 . (Ett ”ordska tolkas som en uppräkning av dessa bokstäver i någon ordning. Det
behöver alltså inte vara ett ord som har någon betydelse. T.ex. är GJAFES ett ”ord”.)
Ett sådant ord kan nämligen ses som ett val av fem ordnade (d v s en första bokstav, en
andra, en tredje osv) symboler bland 30 möjligheter, och på det kan vi tillämpa multipli-
kationsprincipen.
Exempel 107. Du ska färgkoda 10000 olika sorters elektriska motstånd (alltså ungefär
som nummerplåtar på bilar, med färger istället för bokstäver och siffror). Du ska använda
en följd av små färgade fyrkanter, som målas på dem. Du har fyra färger: gult, blått,
grönt, rött, och använder en svart fyrkant för att markera att här börjar koden. Hur
många fyrkanter måste tryckas på motstånden?
Lösning: Om du bara använder två fyrkanter (förutom den svarta) är antalet möj-
ligheter 42 = 16. Med 3 fyrkanter, 4 fyrkanter osv. blir det 43 = 64, 44 = 256, 45 =
1024, 46 = 4096, 47 = 16384. Svaret är alltså att 7 fyrkanter färgade i fyra olika fär-
ger räcker för att särskilja motstånden. Vänd på problemet: hur många färger behövs för
att fem fyrkanter ska räcka? Kalla antalet färger för x. Då ska alltså x5 ≥ 10000, eller
x1/5 ≥ 100001/4 ≈ 6.30957 (upphöj bägge sidor till 1/5). Svaret är alltså att det behövs
minst 7 färger för att fyra fyrkanter (förutom den svarta) ska räcka.
134 10. FUNDAMENTALA PRINCIPER FÖR ANTALSRÄKNING.
3. Permutationer.
Om n är ett positivt heltal, definieras n! (n-fakultet) genom formeln

n! = 1 · 2 · · · (n − 1) · n.
T.ex. är 5! = 1 · 2 · 3 · 4 · 5 = 120. Och 1! = 1 och dessutom mer säreget definierar man
0! = 1. Detta kommer nämligen att visa sig mycket praktiskt.
Exempel 108. Om vi har 6 olika böcker vi ska ställa i en bokhylla, på hur många sätt
kan vi ordna dessa?
Lösning: Vi har 6 val för platsen längst till vänster. När vi valt ut en bok för den
platsen, har vi 5 val till nästa, 4 till nästa o.s.v. Totalt har vi 6 · 5 · 4 · 3 · 2 · 1 = 6! = 720
möjligheter att ordna böckerna.
Exempel 109. Vi har de sex bokstäverna A, E, F, G, J och S på sex papperslappar.

Hur många ”ord” av längd sex kan bildas med dessa bokstäver?
Svar: 6!.
En permutation av n föremål är ett sätt att ordna dessa föremål, så att det finns ett
första föremål, ett andra föremål, o s v.. I det första exemplet ovan ordnade vi sex böcker,
från vänster till höger och i det andra exemplet sex bokstäver för att få ett ord(som vi
alltså rått och utan att ta hänsyn till meningen bara ser som en följd av bokstäver). Om
vi har n ”föremål” vilka som helst, kan vi med samma resonemang som i exemplen ordna
dem på n! = n · (n − 1) · · · · 2 · 1 olika sätt. Det finns alltså n! permutationer av n föremål.
Vi kan alltså se på n! som den kombinatoriska funktion av n som ger svaret till
frågan ”på hur många sätt kan n föremål ordnas?”. Det är förresten det som (möjligtvis)
motiverar, lite mattenördskruvat förstås, den definition som nämndes ovan, att 0! = 1.
Vi kan ju bara placera säg 0 studenter i en bostadskö, på ett enda unikt sätt—genom att
inte placera någon alls i kön....
Exempel 110. 100 personer strömmar in på systembolaget i Sundbyberg och ställer

sig i den enda kön. På hur många sätt kan det ske?
Lösning: Varje möjlig kö kan betraktas som en permutation av de hundra personerna

och svaret är alltså 100!10158 . (Vi kan se hur lördagskön på systemet i Sundbyberg platsar
i kosmiska sammanhang: Wikipedia anger att antalet atomer i universum är skattat till
jämförelsevis försumbara 1080 ...)
5. ARRANGEMANG MED REPETITIONER. 135
4. Arrangemang.
Exempel 111. Kom ihåg de sex bokstäverna A, E, F, G, J och S på sex papperslappar.

Hur många ”ord” med tre bokstäver kan bildas av de sex papperslapparna?
Lösning: Det finns 6 möjligheter att välja första bokstav, 5 att välja andra och 4 att
välja tredje. Totalt alltså 6 · 5 · 4 = 120 ”ord” med tre bokstäver valda bland de 6 möjliga.
Detta kan skrivas som 6 · 5 · 4 · 3 · 2 · 1/(3 · 2 · 1)6!/3!. Vi kan se detta som att vi har valt ut
3 element i ordning bland de 6 papperslapparna. Ett sådant val kallas ett arrangemang.
Sats 52. Att välja ut k element bland n i ordning kallas ett arrangemang av k element
bland n. Antalet sådana arrangemang är
( ( ))( )
( ) n · (n − 1) · · · n − (k − 1) (n − k) · (n − k − 1) · · · 1
n · (n − 1) · · · n − (k − 1) = =
(n − k) · (n − k − 1) · · · 1
n · (n − 1) · · · 2 · 1 n!
.
(n − k) · (n − k − 1) · · · 1 (n − k)!
Exempel 112. En tävling med 7 deltagare ska resultera i en prislista med en första-,
en andra- och en tredjepristagare. På hur många sätt kan prislistan se ut?
Svar: 7 · 6 · 5 = 7!/4! = 210.
Varje arrangemang av givna n (olika) element kallas för en permutation av n element.
5. Arrangemang med repetitioner.
Exempel 113. Hur många ”ord” med 5 bokstäver kan bildas av de 5 bokstäverna i
PAPPA?
Lösning: Problemet nu är att bokstäverna inte är olika. Det finns alltså inte 5! möjlighe-
ter. Man kan lösa problemet genom att först ”låtsas” att alla bokstäver är olika, säg P1 ,
A1 , P2 , P3 , A2 . Då kan 5! ”ord” bildas. Om vi tar bort märkningen på P1 , P2 , P3 kommer
vissa ord som tidigare var olika att sammanfalla, t.ex. blir P1 P2 P3 A1 A2 och P2 P3 P1 A1 A2
båda bli P P P A1 A2 . Hur många olika ord klumpas samman till samma när man tar bort
märkningen på P1 , P2 , P3 ?. Det finns 3! = 6 ord som sammanfaller, för det finns så många
sätt att permutera P1 , P2 , P3 . Det blir alltså 5!/3! olika ord när man tar bort märkningen
på P1 , P2 , P3 . Sedan tar vi bort märkningen på A1 ,A2 , vilket gör att två olika ord kommer
att sammanfalla. Resultatet blir alltså att man kan bilda 5!/(3!2!) = 10 ord.
Här är ett annat sätt att resonera för att få fram resultatet. Kalla antalet ord som kan
bildas av alla bokstäver i PAPPA för N . Om vi nu märker bokstäverna PPP till P1 , P2 , P3
kan vi ur varje ord bilda 3! nya, eftersom det finns 3! sätt att ordna P1 , P2 , P3 . Det finns
alltså N · 3! ord med bokstäverna P1 , P2 , P3 , A, A. Av varje sådant ord kan vi bilda två nya
genom att märka AA till A1 A2 eller A2 A1 . Det finns alltså N · 3!2! ord med bokstäverna
P1 , P2 , P3 , A1 , A2 . Men nu är alla bokstäver olika, så N · 3!2! = 5!, så N = 5!/(3!2!).
Exempel 114. Hur många ord kan bildas om man använder alla bokstäver i TANA-
NARIVE?
Lösning: Om man märker bokstäverna så alla 10 blir olika kan man bilda 10! ord. När man
tar bort märkningen på de tre A:na få man 10!/3! ord. Tar man sedan bort märkningen
på N1 , N2 får man 10!/(3!2!) ord. Detta kan skrivas 10!/(3!2!1!1!1!1!1!) där de fem ettorna
svarar mot att inget händer om man tar bort märkningen på T, R, I, V och E.
Den allmänna formeln ser ut så här: Antag att vi har n1 stycken av en bokstav, n2
stycken av en annan osv., till nr stycken av den r-te bokstaven. Låt n1 + · · · + nr = N .
N!
Det finns alltså totalt N bokstäver. Då kan man bilda olika ord av längd N .
n1 ! · · · nr !
6. Kombinationer och binomialsatsen.
Exempel 115. Nu tänker vi oss en tävling med 7 deltagare A, B, C, D, E, F och G

där vi ska välja ut tre pristagare. Vi ska alltså bara välja ut en grupp om tre personer där
ordningen mellan dessa är oväsentlig. Antalet prislistor med en första-, en andra- och en
tredjepristagare är 7 · 6 · 5 = 7!/4!. För varje grupp av tre pristagare finns det 3! sådana
listor som blir identiska om vi bortser från ordningen mellan pristagarna.
7!
Svaret blir alltså (7!/4!)/3! = .
4!3!
Definition 21. Ett val av r element ur en mängd med n element kallas en kombi-
nation (eller delmängd). Antalet sätt att välja ut r element
( ) bland n om man inte bryr sig
n
om i vilken ordning de r elementen väljs ut betecknas (utläses n över r).
r
( )
7 7!
Vi har alltså t.ex. = .
4 4!3!
6. KOMBINATIONER OCH BINOMIALSATSEN. 137
Den allmänna formeln, som bevisas på samma sätt som i det inledande exemplet är
( )
n n!
=
r r!(n − r)!
Dessa tal kallas binomialtal. Ett binom är en summa av två termer, och binomialtalen
förekommer som koefficienter i utvecklingen av en potens av ett binom d v s det problem
vi startade med. Låt oss se varför och hur.
Exempel 116. Uttrycket (x + y)3 = (x + y)(x + y)(x + y) kan utvecklas genom att
man på alla möjliga sätt väljer ut x eller y ur varje parentes, multiplicerar ihop dessa,
och summerar dessa produkter. Man får alltså
(x + y)3 = x · x · x + x · x · y + x · y · x + x · y · y+
y · x · x + y · x · y + y · y · x + y · y · y.
Alla termer är inte olika, t.ex är x · x · y = x · y · x = y · x · x. Alla termer är en produkt
av sammanlagt tre x eller y. Antalet termer som är en produkt av två x och ett y, d.v.s.
de som blir x2 y, är detsamma som antalet
( ) sätt att välja ut de två av de tre parenteserna
3
ur vilka vi väljer x. Det kan göras på = 3 sätt.
2
Allmänt gäller att om man utvecklar (x + y)n så får man termer som är produkter av
sammanlagt n stycken x eller y. Antalet termer med k stycken y och n−k stycken x, d.v.s.
de som blir xn−k y k , är antalet sätt att välja ut de k parenteser (x
( +)y) ur vilka vi väljer
n
y (och från övriga n − k parenteser väljs x). Detta kan göras på sätt. Koefficienten
( ) k
n
för xn−k y k är alltså . Följande sats är därmed visad.
k
Sats 53. Binomialsatsen: Anta x, y ∈ C, och n är ett icke negativt heltal. Då gäller
( ) ( ) ( ) ( ) n ( )
n n n n n−1 n n−1 n n ∑ n n−k k
(x + y) = x + x y + ··· + xy + y = x y .
0 1 n−1 n k=0
k
( ) ( )
n n! n n!
Vi har sett att = . Speciellt är alltså = = 1 och
( ) k r!(n − r)! 0 0!(n − 0)!
n n!
= = 1. Detta svara emot att det finns endast ett sätt att välja ut x
n n!(n − n)!
ur 0 parenteser och(endast
) ett sätt att välja ut x ur n parenteser. (Det är för övrigt
n
nödvändigheten att = 1 som gör att man väljer definiera 0! som 1.)
0
En mängd med de tre elementen A, B, C betecknas {A, B, C}. I en mängd är ele-

menten inte ordnade, så t.ex. är {A, B, C} = {B, C, A}. Om vi har en mängd( )med n
n
element, hur många delmängder med k element kan bildas? Svaret är förstås . Det
k
totala antalet delmängder till en mängd med n element är alltså
( ) ( ) ( )
n n n
+ + ··· + .
0 1 n
(Då har vi räknat med den tomma mängden, ∅, som inte har några element, och också
hela mängden som delmängder.) Jag påstår att denna summa blir 2n . Ett kombinatoriskt
bevis av detta är följande: En delmängd är bestämd av att vi för varje element gör en
lista som beskriver om det elementet ligger i delmängden, eller inte. En sådan lista har n
poster som var och en har två möjliga val. Antalet möjliga listor är alltså 2n .
Ett algebraiskt bevis av samma sak är följande: I binomialutvecklingen av (x + y)n

ersätter man både x och y med 1. Vi får då
( ) ( ) ( )
n n n n n
2 = (1 + 1) = + + ··· + .
0 1 n
( ) ( )
n n
Vi har sett att = (båda lika med 1). Allmänt gäller att
0 n
( ) ( )
n n
= .
k n−k
Ett kombinatoriskt bevis av detta är att det finns lika många delmängder med k element
som det finns delmängder med n − k element till en mängd med n element. Man kan ju
lika gärna peka ut de n − k elementen som inte ska ingå i delmängden, som att peka ut
de k element som ska ingå.
n! n!
Ett mer intetsägande algebraiskt bevis är att = .
(n − k)!k! k!(n − k)!
( )
n
Binomialtalen brukar ordnas i en triangel, Pascals triangel. Talet , där n ≥ k ≥ 0,
k
finns på plats k i rad n (observera att både k och n räknas från 0):
(0)
0
(1) (1)
0 1
(2) (2) (2)
0 1 2
6. KOMBINATIONER OCH BINOMIALSATSEN. 139
(3) (3) (3) (3)
0 1 2 3
(4) (4) (4) (4) (4)

0 1 2 3 4
·········
eller
1 1
1 2 1
1 3 3 1
1 4 6 4 1
·········
Varje rad i denna triangel börjar och slutar med 1 och dessutom
( ) (är)varje ( ) tal inuti en
4 3 3
rad summan av de två tal som står närmast ovanför, t.ex är = + . Allmänt
2 1 2
gäller att
( ) ( ) ( )
n n−1 n−1
= + , där n ≥ k ≥ 1.
k k−1 k
( )
n
Här är ett kombinatoriskt bevis för denna formel. Vi vet att är antalet delmängder
k
med k element valda ur en mängd med n element. Välj nu ut ett speciellt element, säg a
ur mängden med n element. En delmängd med k element kan nu antingen innehålla a eller
inte innehålla a. I det första fallet ska man välja ut k − 1 element bland de återstående
n − 1 elementen
( )för att få en delmängd med k element tillsammans med a. Detta kan
n−1
göras på sätt. I det andra fallet ska man välja alla k elementen bland n − 1 för
k−1 ( )
n−1
att få en delmängd med k element. Detta kan göras på sätt. Sammanlagt får vi
( ) ( ) ( ) k
n n−1 n−1
att = + . (Ett algebraiskt bevis är inte heller särskilt komplicerat.
k k−1 k ( )
n n!
Det bygger på direkt tillämpning av formeln = .)
r r!(n − r)!
7. Övningar.
(1) Ungefär hur många bilar kan det maximalt finnas i Sverige om varje bil ska
ha ett unikt bilnummer? (Ett bilnummer består här för enkelhetens skull precis
av tre bokstäver, vilka som helst, följda av tre tal vilka som helst. Till skillnad
från bilregistret utesluter vi inte vissa bokstavskombinationer. För att förenkla
räkningar anta att alfabetet består av 30 bokstäver.)
(2) Hur många tal finns det i tio-systemet som har högst 5 siffror? Precis 5 siffror?
(3) Hur många ”ord” (en ordnad följd av bokstäver) i ett alfabet med 30 bokstäver
finns det om orden precis ska använda 5 bokstäver?
(4) Som en förberedelse för en ny läroplan, bestämmer myndigheterna (i en oemotsäg-
ligt blodig diktatur), sig för att inventera det numera rätt åldersstigna beståndet
av naturliga tal, och ger därför matematiska institutionen här i uppdrag att räk-
na alla dessa, samt kassera de som är alltför slitna. Institutionen ska för detta
nyanställa tre räknare och dessa kan väljas från 100 sökande. På hur många sätt
kan detta ske?
(5) I ett plan med koordinatsystem vill man förflytta sig från punkten (2, 3) till
punkten (12, 11). Varje sådan stig består av ett antal horisontella och vertikala
sträckor av längd 1 som får endast gå i riktningen till höger eller uppåt. Hur
många olika stigar finns det?
(6) På hur många olika sätt kan åtta personer placeras runt ett runt bord? Två
utplaceringar som endast skiljer sig med en rotation anses vara lika.
(7) Hur många permutationer av symbolerna a, b, c, d, e och f finns det där symbo-
len a inte ligger omedelbart mellan b och c. ( 1 )99
(8) Vilket är den konstanta termen i utvecklingen av 2x2 + ? (Ledtråd: den
4x
konstanta termen är koeffcienten vid x0 .)
(9) På hur många sätt kan tio olika böcker placeras på två hyllor? Böckerna antas
stå intill varandra med början vid hyllans vänstra sidan. En hylla kan eventuellt
vara tom.
(10) (Det här är ett tuffare problem endast för elitidrottare, där man inte kan använda
sig av teorin.) Till en fest har värdparet bjudit 4 par. En del personer skakar hand
med varandra, men ingen skakar hand med sin partner. Värden frågar alla andra
hur många de skakat hand med och får idel olika svar. Hur många skakar hand
med värdinnan?
(11) Hur många 6-siffriga tal kan man bilda med hjälp av siffrorna 0, 1 och 2 om talen
skall innehålla minst en nolla?
(12) Hur många olika stryktipsrader med sju 1:or, två X och fyra 2:or finns det? (Som
bekant består en stryktipsrad av en uppställning, där man för vardera av 13 olika
matcher tippat endera 1 eller X eller 2.)
(13) En kortlek består som bekant av 52 kort i fyra olika färger, vardera med 13 kort i
olika valörer. I en pokergiv får en spelare fem kort (ordningsföljden är oväsentlig).
a) Hur många olika pokerhänder finns det?
7. ÖVNINGAR. 141
b) Hur många av dessa innehåller ett fyrtal, dvs fyra kort i samma valör?
c) Hur många händer innehåller två par, dvs två kort i en valör, två kort i en
annan valör, samt ett av en tredje valör?
(14) Vid en kassa i en systembutik står först A1 och sedan i tur och ordning A2, A3,
A4, A5 och A6 i kö och vid en annan kassa står på motsvarande sätt B1, B2, B3,
B4 och B5 i kö. Kassorna skall stängas och de köande skall samtliga ställa sig
i kö vid en nyöppnad kassa så att ordningen mellan A1, ..., A6 bevaras, liksom
ordningen mellan B1, ..., B5. Dessutom kommer A3 och B2 (som inte har träffats
på länge och har mycket att prata om) att ställa sig intill varandra i den nya kön.
På hur många sätt kan den nya kön se ut?
(15) På en pappersremsa står ordet GEOMETRI. Man klipper upp remsan så att man
får åtta papperslappar så att det på var och en finns en bokstav. Hur många ”ord”
bestående av 3 bokstäver kan man bilda genom att lägga ut dessa lappar?
(16) Antag att vi har 9 röda och 6 svarta bollar. Hur många följder av längd 15 kan
vi bilda av dessa bollar givet att de första r bollarna är svarta. (För vilka r är
problemet lösbart?)
(17) I en mängd med 11 element skall man bestämma två delmängder A och B, sådana
att A innehåller 6 element och B innehåller 5 element varav minst 2 element är
gemensamma i A och B. På hur många sätt kan detta göras?
(18) Antag vi har en mängd A bestående av 12 element och en mängd B bestående
av 8 element, och antag att A ∩ B består av 4 element. På hur många sätt kan
vi välja ut 4 element från A ∪ B, om vi kräver att något av de utvalda elementen
skall tillhöra A och något skall tillhöra B? (Beteckningen A ∩ B står för ”snittet”
mellan mängderna A och B, dvs de element som tillhör både A och B medan
A ∪ B står för ”unionen” mellan mängderna A och B, dvs de element som tillhör
A eller B eller båda. Mer om detta i kapitlet om mängder.)
x 1
(19) Bestäm koefficienten för x2 i utvecklingen av ( − 3 )10 . (Ledtråd: tillämpa
3 x
binomialteoremet.)
(20) Bevisa att
∑n ( )
n k
2 = 3n , n ≥ 1.
k=0
k
(Ledtråd: Binomialteoremet ! Argumentet är en rad långt.)
(21) Hur många heltal i det slutna intervallet [1000, 9999] finns det
a) där varje siffra (utom den första) är strikt mindre än närmast efterföljande,
b) där varje siffra (utom den första) är mindre än eller lika med närmast
efterföljande?
KAPITEL 11
Induktion.
1. Ett motiverande exempel.
Kom ihåg att vi har visat att det finns en behändig formel för summan av de n första
heltalen:
n(n + 1)
sn := 1 + 2 + 3 + 4 + ... + n = ,
2
som är ett specialfall av den allmänna formeln för summan av en aritmetisk följd. Antag
nu att vi vill hitta en formel för summan av de n första kvadraterna
kn := 12 + 22 + 32 + ... + n2 .
En bra början är att göra några experiment, d v s räkna lite:
n 1 2 3 4 5 6
sn 1 3 6 10 15 21
kn 1 5 14 30 55 91
kn /sn 1 5/3 7/3 3 11/3 13/3
Det syns att kn växer snabbare än sn , och för att jämföra har vi lagt till en rad med
kvoten mellan de två följderna. Från den raden syns det att kvoten växer systematiskt
2n + 1
med 2/3, så ur vår tabell kan vi se att det verkar som att kn /sn = . Eftersom vi
3
hade en formel för sn , leder detta till en gissad formel för summan av kvadraterna
kn 2n + 1 n(n + 1) n(n + 1)(2n + 1)
12 + 22 + 32 + ... + n2 = kn = · sn = · = .
sn 3 2 6
Beräknar vi högra ledet för n lika med 1, 2, 3, 4, 5 och 6 kan vi kontrollera att resultatet
verkligen överensstämmer med kn för n = 1, 2, 3, 4, 5 och 6.
Men detta är bara en sammanfattning av vårt experiment. Vi vet inte att formeln är
sann ens för nästa tal n = 7 och även om vi kollar det och till och med räknar så långt
som datorn orkar med, är dessa beräkningar inget slutgiltigt bevis för att formeln alltid
är sann. Varför skulle det inte kunna finnas något riktigt stort n för vilket den är falsk?
142
2. ETT BABYEXEMPEL. 143
Men världen är inte så ond och man kan bevisa att formeln är sann, med hjälp av en
bevisteknik som man kallar induktion. Men först ett enklare exempel.
2. Ett babyexempel.
Antag att vi har ställt ett antal dominobrickor D1 , D2 , D3 , .... på högkant på den reella
tallinjen så att bricka Dn står mitt ovanpå n. Till höger om bricka Dn står då bricka Dn+1 .
Om vi puttar den första brickan åt höger, mot den andra brickan, så trillar förstås alla
brickorna så småningom. Låt oss se närmare på hur man resonerar för att inse detta,
mest för att få hjälp med exemplet ovan. Variabeln n använder vi bara för att ge namn
åt brickorna.
Vi ger ett kortnamn för påståendet att en viss bricka trillar. Låt P (n) vara påståendet
”Bricka Dn ramlar åt höger”. Vi inser omedelbart att oberoende av vilket heltal n ≥ 1 är,
så gäller att P (n) =⇒ P (n + 1). Formellt säger detta ”Om bricka Dn ramlar åt höger,
så ramlar Dn+1 åt höger”. (Kom ihåg att A =⇒ B betyder ”Om A är sann, så är också
B sann”). Och detta säger ju bara det uppenbara att om en bricka ramlar åt höger så
kommer den att få brickan närmast till höger om sig att också ramla.
Att för alla n ≥ 1, P (n) =⇒ P (n+1) är sant här sammanfattar alltså oändligt många
påståenden, nämligen P (1) =⇒ P (2) är sant, P (2) =⇒ P (3) är sant, P (3) =⇒ P (4)
är sant, o s v.
Antag nu att P (1) är sann. Det vill säga, brickan D1 trillar åt höger. Varför trillar alla
brickorna? Jo, eftersom också P (1) =⇒ P (2) är sant så följer att P (2) också är sann.
Och eftersom P (2) =⇒ P (3) gäller så följer att P (3) är sann, o s v. Fortsätter vi detta
resonemang så når vi så småningom att P (1000) är sann, ... och vilket P (n) som helst.
Alltså trillar alla brickorna.
Låt oss sammanfatta detta som en allmän princip eftersom det uppenbarligen fungerar
oavsett vad påståendet P (n) är:
Induktionsprincipen:
Ur
(bassteget) P (1) är sann och
(induktionssteget) P (n) =⇒ P (n + 1) är sann för alla n = 1, 2, 3, ...
kan vi dra slutsatsen att P (n) är sann för alla n = 1, 2, 3, ....
Observera att man måste vara noga med att verifiera båda stegen, bassteget och in-
duktionssteget. Är P (1) inte sant i t ex domino-exemplet så kommer ju inte någon av
brickorna att trilla.
144 11. INDUKTION.
3. Tillämpning på det första exemplet.
I början av kapitlet har vi ”gissat"en formel för summan av de n första kvadraterna, för
godtyckligt positivt heltal n. Formeln, som vi betecknar här med P (n) lyder på följande
sätt:
n(n + 1)(2n + 1)
P (n) : 12 + 22 + 32 + ... + n2 = .
6
Påståendet P (3) t ex är att
3(3 + 1)(2 · 3 + 1)
1+4+9= ,
6
och det finns ett påstående för varje heltal.
Uträkningen tidigare visar att P (1), P (2), P (3), P (4), P (5) och P (6) alla är sanna.
Men än så länge vet vi inte att de andra påståendena är sanna. Om vi nu kan visa
att P (n) =⇒ P (n + 1), för alla positiva heltal n så är vi precis i situationen med
dominobrickorna ovan, och precis som där kan vi dra slutsatsen att P (n) är sann för alla
n. Så låt oss försöka göra detta. Det kallas induktionssteget.
Bevis för att implikationen P (n) =⇒ P (n + 1) är sann för alla n ≥ 1:

Om vi ska visa en implikation som P (n) =⇒ P (n + 1), så ska vi antaga att förledet P (n)
är sann och sedan ge ett argument för att P (n + 1) är sann. I den här speciella situationen
kallas antagandet att att P (n) är sann för induktionsantagandet. Antag alltså att n är ett
fixt heltal för vilket P (n) är sant.
P (n) säger förstås att
n(n + 1)(2n + 1)
12 + 22 + 32 + ... + n2 = , (27)
6
medan P (n + 1) säger att

(n + 1)(n + 1 + 1)(2(n + 1) + 1) (n + 1)(n + 2)(2n + 3)
12 +22 +32 +...+n2 +(n+1)2 = =
6 6
Eftersom vi får antaga att P (n) är sann, så kan vi lägga till (n + 1)2 på bägge sidor i
likheten (27). Det ger att vi vet att
n(n + 1)(2n + 1)
12 + 22 + 32 + ... + n2 + (n + 1)2 = + (n + 1)2 .
6
Vänsterledet här är kvadratsumman som förekommer i P (n + 1), så vi är klara om vi kan

visa att högerledet är det som ges av vår formel. Och detta är bara algebra:
n(n + 1)(2n + 1) (n + 1)(n + 2)(2n + 3)
+ (n + 1)2 =
6 6
⇔
n(2n + 1) (n + 2)(2n + 3)
+ (n + 1) = ,
6 6
⇔
n(2n + 1) + 6(n + 1) = (n + 2)(2n + 3),
som man lätt kollar är sant. Alltså har vi visat induktionssteget. Tillsammans med att vi
vet att P (1) är sann, så vet vi då att P (n) är sann för alla n - enligt induktionsprincipen
ovan. Alla dominobrickor har fallit!
4. Fler exempel.
Matematisk induktion är alltså en metod för att visa satser som gäller för alla naturliga
tal genom att visa ett steg i taget. Tidigare har satser av den här typen dykt upp då och
då, men hittills har vi undvikit att ge allmänna bevis, genom att hänvisa till speciella
knep eller genom att resonera intuitivt.
Exempel 117. D(xn ) = nxn−1 .
I detta fall har vi återigen ett påstående för varje positivt heltal n. För små värden
på n kan påståendet vara lätt att inse, medan svårigheterna ökar när n växer. Vi behöver
därför en allmän metod. Om vi i exemplet vill visa att D(x6 ) = 6x5 , så ligger det nära
till hands att använda produktregeln: D(x6 ) = D(x · x5 ) = 1 · x5 + x · D(x5 ). Om vi
nu redan vet motsvarande regel för n = 5, dvs att D(x5 ) = 5x4 så kan vi fortsätta:
D(x6 ) = ... = x5 + xD(x5 ) = x5 + x · 5x4 = 6x5 . Om vi i stället vill visa att D(x97 ) =
97x96 så är det kanske inte så troligt att vi redan känner till motsvarande formel av
ordning 1 lägre, dvs för n = 96. Genom att fortsätta proceduren nedåt kommer vi dock
så småningom ner till ett känt påstående (t ex D(x2 ) = 2x). Detta är ett alternativt sätt
att tänka på matematisk induktion. Motsvarigheten i exemplet med dominobrickorna är
att bricka 97 trillar om bricka 96 trillar om .... bricka 1 trillar. Men oftast brukar man
istället för att börja med ett fixt n och arbeta sig nedåt, utgå, som vi sett, från fallet
n = 0 (eller 1) och arbeta uppåt. Så här ser beviset då ut. Vi vet att Dx = 1 = 1 · x1−1
i överensstämmelse med formeln. Antag nu att den är sann för ett visst n och beräkna
D(xn+1 ) = D(x · xn ) = D(x)xn + xD(xn ) = xn + nxxn−1 = (n + 1)xn , enligt antagandet.
Alltså är formeln också sann för n + 1 om den är sann för n, och med induktionsprincipen
är den då sann för alla heltal.
146 11. INDUKTION.
√
Exempel 118. (Lite svårare) Visa att följden an :=√ 1 + an−1 , a1 = 0 är växande
1+ 5
och begränsad (och därmed att den konvergerar mot .)
2
Lösning: Alla tal i följden är positiva. Titta nu närmare på villkoret att den växer.
Det innebär att
√
an := 1 + an−1 > an−1 ⇐⇒ 1 + an−1 > (an−1 )2 .
Definiera funktionen f (x) = x2 − x − 1 = (x − α)(x − β), där α < β är de två nollställena
till det kvadratiska polynomet. Då är olikheten ovan sann om och endast om f (an−1 ) < 0.
Med teckenstudium
√ ser man att f (x) <√0 är sant om och endast om α < x < β. Notera
1+ 5 1− 5
att β = > 0, och att α = < 0. För att sammanfatta har vi nu sett att
2 2
följden är växande om an ≤ β för alla n.
Denna övre begränsning kan vi visa med induktion: Det är klart att den gäller för
n = 1. Antag sedan att den är sann för ett visst n: d v s vi antas veta att a√n < β och
vill
√ då visa att den också är sann för n + 1 d v s att a n+1 < β. Men a n+1 = 1 + an <
2
1 + β = β. (Den sista likheten
√ är en omformulering av ekvationen x − x − 1 = 0 ⇐⇒
2
x = x + 1 ⇐⇒ x = x + 1, om x > 0.) Alltså har vi visat induktionssteget. Med
induktionsprincipen är det då sant att följdens element är begränsad av β och att den
därmed enligt argumentet nyss är växande för alla n.
Att gränsvärdet blir precis β följer av att en växande begränsad följd konvergerar (se
analyskursen)
√ mot ett gränsvärde, som vi kan ge namnet √ a. Om vi då låter n i relationen
an = 1 + an−1 gå mot oändligheten så får vi att a = 1 + a. Som vi redan såg tidigare
så har denna ekvation en enda positiva lösning, nämligen β.
Exempel 119. Visa att 3n > n3 för alla n ≥ 4.
Lösning: Om n = 4 säger denna olikhet att 81 > 64 vilket är sant. Detta är basen för
induktionen. Antag sedan att vi vet att den är sann för ett visst n, 3n > n3 . Då vill vi
visa att den gäller för n + 1 d v s att 3n+1 > (n + 1)3 .
Vi börjar med vänstra ledet 3n+1 = 3 · 3n ... och utnyttjar nu induktionsantagandet

... > 3 · n3 = n3 + 2n3 = n3 + 2n2 · n ≥ ... och eftersom n ≥ 4 så får vi ... ≥ n3 + 2n2 · 4 =
n3 + 3n2 + 5n2 = n3 + 3n2 + 3n2 + 2n2 > ... slutligen utnyttjar vi olikheter 3n2 ≥ 3n och
2n2 > 1 och får ... > n3 + 3n2 + 3n + 1 = (n + 1)3 .
Därmed har vi visat induktionssteget och med induktionsprincipen följer det att olik-
heten är sann för alla n.
Exempel 120. Givet är ett kvadratiskt rutnät Gn med 2n rutor längs varje sida.
Rutnätet är defekt då en av dess rutor saknas. Dessutom har vi en massa triominos,
d v s geometriska figurer som består av tre lika stora kvadrater, ihoplimmade i form av
bokstaven L. En kvadrat i en triomino är lika stor som en ruta i rutnätet. Visa att det
defekta rutnätet alltid helt kan övertäckas med triominos. (Triominos kan alltså placeras
på nätet så att kvadraterna svarar mot rutorna, och alla rutor, utom den som saknas, är
täckta, och så att triomionos inte överlappar varandra, och inga triominos ”sticker ut” ur
nätet på sidorna.)
Figur 1. Ett schackbräde med 2n+1 × 2n+1 rutor kan delas upp i fyra
mindre schackbräden med vardera 2n × 2n rutor.
Det påstående som ska bevisas kan alltså formuleras som:
P(n): Det defekta rutnätet Gn kan övertäckas med triominos.

Bassteget: För n = 1 är G1 identisk med en triomino. P (1) gäller därmed trivialt.
Induktionssteget: Vi antar nu att P (k) gäller för något k ≥ 1, d v s att nätet Gk kan
övertäckas med triominos (oberoende av var den saknade rutan ligger). Målet är att visa
att även P (k + 1) är sant.
Dela Gk+1 i fyra lika stora kvadratiska rutnät (se fiiguren). Var och en av dessa kom-
mer att ha en sida med 2k+1 /2 = 2k rutor. I en av dessa fyra kvadrater ligger den saknade
rutan från Gk+1 , och denna delkvadrat är alltså av typ Gk . Denna del av vår Gk+1 kan
därmed, enligt induktionsantagandet, övertäckas med triominos.
Återstår de tre övriga delkvadraterna som vi inte kan betrakta som Gk eftersom de
inte är defekta. Men detta kan avhjälpas på följande sätt. Tag en triomino och placera den
i hörnet där de tre kvadraterna mötts (se figuren). Triominon täcker då en ruta i varje
148 11. INDUKTION.
kvadrat och om vi bortser från dessa tre rutor så har vi skapat tre rutnät av typ Gk som,
enligt antagande, kan övertäckas med triominos. Alltså kan vi täcka hela Gk+1 och vi har
visat att P (k + 1) är sant. Enligt induktionsprincipen gäller då P (n) för alla n ≥ 1.
Ibland kan man behöva följande, till syne starkare version av induktionsprincipen:
Induktionsprincipen II (den ”starka"induktionen):

Låt för n = 0, 1, 2, ..., P (n) vara ett påstående så att
(bassteget): P (0) är ett sant påstående och
(induktionssteget): P (k) är sanna för k ≤ n medför att P (n + 1) är sant.
Då gäller att P (n) är sant för alla n = 0, 1, 2, ....
Denna induktionsvarianten kallas starkare för att man i induktionssteget ställer större
krav: påståendet P (n + 1) är en konsekvens av P (0), P (1), P (2), ... och P (n), inte enbart
en konsekvens av P (n) som är fallet med den vanliga induktionen. Inte dessto mindre kan
man visa att båda varianterna är sinsemellan ekvivalenta. Av praktiska skäl är dock den
starka varianten bekvämare i visa situationer.
Exempel 121. Fibonaccitalen definieras av att F1 = F2 = 1 och rekursionsregeln

Fn+1 = Fn + Fn−1 . Exempelvis blir de första talen 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55, ... Visa
att
Fn < (7/4)n , n = 1, 2, 3, ....
Lösning: Låt induktionspåståendet P (k) vara att Fk < (7/4)k . Det är lätt att kontrol-
lera att P (1) och P (2) är sanna. Detta, sanningen av både P (1) och P (2), är basen i
induktionen (Observera att rekursionsregeln Fn+1 = Fn + Fn−1 bestämmer Fibonaccitalen,
om värdena på de två första är givna. Därför måste induktionsbasen starta med de första
två termerna).
Antag nu att induktionspåståendet P (k) är sant för alla k upp till ett visst fixt n ≥ 2.
Vi vill visa att det också är sant för n + 1. Det enda nya är att det då ska gälla att
Fn+1 < (7/4)n+1 . Fn+1 är bestämt av två Fibonaccital om vilka vi vet olikheten. Fn+1 =
Fn + Fn−1 < (7/4)n + (7/4)n−1 . Om vi nu kan visa att högerledet (7/4)n + (7/4)n−1 <
(7/4)n+1 så är vi klara. Men det är lätt. Delas olikheten med (7/4)n−1 så fås olikheten
7/4 + 1 < (7/4)2 som är lätt att se är sann.
Alltså har vi visat induktionssteget, och induktionsprincipen ger att olikheten är sann
för alla n.
5. ÖVNINGAR. 149
5. Övningar.
n
∑ 1
(1) Visa att (k + 1)(k + 5) = n(n + 7)(2n + 7) för alla n ∈ Z+ .
k=1
6
(2) Visa att
1 1 1 1 n
+ + + ... + = .
1·2 2·3 3·4 n · (n + 1) n+1
för alla n ∈ Z+ .
(3) Visa att 13 + 23 + . . . + n3 = (1 + 2 + . . . + n)2 för alla n ∈ Z+ .
∑n
k n+2
(4) Visa att k
= 2 − n för alla n ∈ Z+ .
k=1
2 2
n
∑ 1 2n
(5) Visa att = för alla n ∈ Z+ .
k=1
1 + 2 + ... + k n+1
(6) Visa att 2n > n3 för alla heltal n10.
∑n
1 √
(7) Visa att √ < 2 n för alla n ∈ Z+ .
k=1
k
1 3 5 2n − 1 1
(8) Visa att · · · ... · ≤√ för alla n ∈ Z+ .
2 4 6 2n 3n + 1
an−1
(9) Antag att a0 = 1 och att an = för n = 1, 2, 3, . . . . Skriv upp några av de
1 + an−1
första termerna i denna följd, gissa en formel för an som gäller för alla n ∈ N och
visa sedan att gissningen är riktig(eller hitta en mindre kass annan gissning...).
(10) Antag att a1 = 3, a2 = 5 och att an+1 = 3an − 2an−1 för n = 2, 3, 4, . . . . Skriv
upp några av de första termerna i denna följd, gissa en formel för an som gäller
för alla n ∈ Z+ och visa sedan att gissningen är riktig.
(11) Visa att
2 3 4 n n+2
2+ 2
+ 3 + 4 + ... + n = 2 − n ,
2 2 2 2 2
n = 1, 2, 3, ...
1 1 1 √
(12) Visa att 1 + √ + √ + ... + √ < 2 n för n ≥ 1.
2 3 n
150 11. INDUKTION.
√
(13) Antag att a1 = 2 och att an+1 = 6 + an för alla n ∈ Z+ . Visa att an < 3 och
att an+1 > an för alla n ∈ Z+ . Åskådliggör också talföljden grafiskt på ett bra
sätt.
(14) Antag att a0 = 0, a1 = 1 och att an = an−1 + an−2 för n = 2, 3, 4, . . . . Visa att
1
det finns tal α och β sådana att an = √ (αn − β n ) för alla n ∈ N. Vilka är dessa
5
tal α och β?
KAPITEL 12
Matematikens kunskapsteori.
” Thus mathematics may be defined as the subject in which we never know what we
are talking about, nor whether what we are saying is true.” Bertrand Russell, 1918
Efter att ha läst ett antal veckor matematik på universitet kan det vara hög tid att
fundera lite på vad det är vi gör, egentligen, och varför. Citatet ovan från Russell som
är ryckt från ett sammanhang där det inte är lika uppgivet, kanske känns oroväckande
sant. Som student oavsett ämne lär man sig bl a fakta (förutom hantverksskicklighet),
vars sanningshalt väl bör vara garanterad av att den lärs ut av kompetenta lärare vid
ett kompetent universitet. Man accepterar alltså dessa fakta för att auktoriteterna säger
så (kanske dubbelkollar man i några andra böcker, för säkerhets skull, förstås). Förutom
detta så lärs man in i att själv kunna etablera sanna fakta i de olika ämnena genom
forskning. Metoder för att fastställa vad som är sant varierar drastiskt från ämne till
ämne.
Jämför t ex följande påståenden
• Det finns oändligt många primtal.

• En deriverbar funktion, vars derivata är positiv, är växande.
• Ljushastigheten i vakuum är ungefär 300 000 km/s.
• Gavrilo Princip mördade Franz Ferdinand (en händelse som utlöste första världs-
kriget)
De två sista påståendena utspelas/har utspelats i en verklighet vilken vi kan tes-

ta. Fysikstudenten kanske gör ett experiment som visar att ljushastigheten är den som
läroboken påstår och kanske till och med upprepar Michelson-Morleys experiment att ljus-
hastigheten inte förändras om ljusstrålen skickas ut från ett objekt i rörelse. Experiment
med verkligheten är det som bekräftar att ett påstående är sant.
Historiestudenten får kanske studera samtida dokument och se i vilken mån man kan
vara säker på att det var just Gavrilo Princip som var mördaren och i vilken utsträckning
det verkligen var detta som utlöste kriget. Här är förstås dokumenten öppna för tolkning,
och det kan bli en intressant diskussion av vilka andra faktorer som spelat roll, men det
är ändå återigen en verklighet nåbar via dokument eller andra historiska lämningar som
är testet på sanningen.
151
152 12. MATEMATIKENS KUNSKAPSTEORI.
Vad är det då som har etablerat de två första matematiska påståendena som sanna? Jo,
det är förstås beviset, samma bevis som presenteras i läroboken. Man kan alltså säga att
den roll som experimentet har för fysikern har beviset för matematikern. Matematikern,
stackarn, har ingen verklighet att gå till för att fysiskt se efter om ett resultat är sant,
utan måste klara sig med språklig argumentation.
Åt det positiva hållet så är matematikern alltså inte bunden till någon utomspråklig
verklighet utan har stor frihet i att välja vilka modeller de konstruerar. Ta t ex reella
tallinjen som alltså inte finns i verkligheten, bara i matematikernas böcker och tankar,
men som förstås är utvecklad för att användas praktiskt, och verkligen är ett väldigt
effektivt verktyg. Men är den verkligen självklart bäst för allt? Varför ska vi ständigt
använda dessa gamla reella tal och inte undersöka varianter där tallinjen är sammansatt
av små odelbara minsta delar, som man kanske kan kalla atomer eller pixlar? Vad händer
då? (Detta är ett modernt område kallat digital geometri.) Matematiker hittar ständigt
på nya begrepp och definitioner, vissa förstås subjektivt sett intressantare och bättre än
andra - det beror på vad man vill förstå eller använda dem till.
Beskrivningen av bevisens roll ovan förklarar varför logiska resonemang spelar en så

stor roll i den här boken och i all presentation av matematik - dels visar de att resultaten
är sanna, och dels är de den teknik som man måste behärska för att hitta egna resultat.
Detta gäller alltifrån att lösa övningsuppgifter - som ju också är ett slags bevis för ett
påstående, nämligen för att uppgiften har just det givna svaret - till att utveckla ny
matematik.
Men låt oss återgå till det första exemplet och observera nu att det finns en hel
del skillnader i säkerheten av de vunna resultaten. Är experimentet som man gjort med
ljushastigheten verkligen helt säkert? Visst går det t ex att föreställa sig en värld där några
relativistiskt kunniga men klåtentakliga trafikpoliser sett till att ljuset i tätorten verkligen
håller hastighetsbegränsningen och inte blåser iväg med mer än 300 000 km/s, medan det
däremot på den galaktiska landsbygden kan gå betydligt vildare till. Eller visst går det
att argumentera för att Franz Ferdinands död bara var en förevändning för ett krig alla
ville ha, eller att det var en komplott av det österrikiska hovet, eller ... Visserligen är inget
av detta speciellt troligt, men helt säker kan man inte vara. Det är som i en rättegång:
det är bara ställt utom allt rimligt tvivel att X mördade Y. Då och då är det förstås ändå
i stället Z som är skurken.
Skulle en känd fysiker hävda att ljushastigheten varierar beroende på platsen i uni-
versum, skulle jag känna mig tvungen att lyssna på argumenten för att avgöra om denna
nya teori är rimlig, och kanske känna mig glad för att universum är ännu intressantare än
vad det kan tyckas vara runtom Nyköping.
12. MATEMATIKENS KUNSKAPSTEORI. 153
Däremot är det totalt oåterkalleligen så att de två matematiska satserna ovan är

sanna. Det går inte, med mindre än att man förvrider meningen med själva orden, att
hävda att det finns ett största primtal.
Ett annat exempel: Om någon påstår sig ha funnit ett exakt uttryck för π som ratio-
nellt tal är jag inte intresserad, för jag har läst beviset som ställer det utom allt tvivel,
inte bara utom allt rimligt tvivel, utan verkligen bortom allt tvivel, att det inte kan finnas
ett sådant. Den som hävdar något sådant vet jag har fel. Skulle det så vara en berömd
auktoritet, ja då vet alla som har läst algebra 1 i år i Stockholm med total förvissning
(hoppas jag) att auktoriteten har blivit helt senil. Alltså en helt annorlunda reaktion än
till den berömde fysikern i det förra tankeexperimentet.
Det här är kanske lätt att missförstå som lokalpatriotiskt skryt - att matematik är lika
bra i jämförelse med andra vetenskaper som Halmstad BK efter några öl, d v s bäst. Det
är det inte, utan det är en följd av att matematiken lever i språket, och av att den följer
andra regler. Nackdelen med det är att matematiken bara uttalar sig om språket, om
matematiken, inte om verkligheten utanför. Vill man göra det, måste man ha andra sätt
att förhålla sig till saker som sanning och verklighet. Matematikens bevisregler applicerade
på t ex juridiken hade inneburit att ingen någonsin blivit dömd för något brott (utom
möjligen för division med 0), och skulle alltså inneburit att juridiken blivit meningslös
och oanvändbar. Fysiker tycker ofta att matematiker är långsamma och petimetrar, i
en sund känsla av att att om man t ex på matematiskt manér från början krävt att
kvantmekaniken skulle vara logiskt förenlig med kända fysiska teorier, så hade det, så
sorry, inte blivit någon kvantmekanik alls.
Matematikens logiska struktur är inte enbart ett självändamål utan också ett villkor
för att matematiken ska vara användbar praktiskt. Matematik är ju i mångt och mycket
utvecklat för att vara naturvetenskapernas språk, med vilket man kan bygga tankemodeller
av det som intresserar i verkligheten, tillräckligt enkla för att man ska kunna förstå dem
och resonera i dem, och sedan kunna testa dem via experiment mot verkligheten. Då är
det förstås i sakens natur att man inte ska behöva springa till mamma natur och kolla
allt hela tiden, utan att man ska kunna skilja vad som är helt säkra resonemang inuti
modellen, och vad som är de tillfällen där man behöver experimentella data.
Tag till exempel Newtons analys av planeters rörelse, som var en av startpunkterna
för både analysen i matematik och för fysiken som vetenskap. Hans utgångspunkt var
egentligen bara ett enda experimentellt faktum, nämligen att banor för planeter i sol-
systemet är ellipser. Med detta som bas byggde han sedan en matematisk-logisk modell
av kroppars rörelse under påverkan av något han kallade ”krafter” och det lyckades för
honom att matematiskt - alltså med många och långa argumentationskedjor - härleda hur
dessa krafter beror av massan på de involverade kropparna och deras inbördes avstånd.
Även Einstein tog avstamp i ett fysikaliskt experiment - Michelson-Morleys ovan nämnda
experiment - för att härleda speciella relativitetsteorin med rent matematiska metoder.
I bägge fallen var det förstås väsentligt att de matematiska resonemangen (efter det att
modellen satts upp) inte var godtyckliga utan säkert sanna, så att eventuella korrekta
förutsägelser gjorda genom modellen verkligen troliggör denna.
1. Logik eller varför är mattenördar som dom nu är och hur kan jag bli
likadan?
Bevis är alltså viktiga för att i första hand etablera att något är sant. Bevis är också
viktiga att förstå för att kunna använda deras tekniker i syfte att självständigt lösa nya
problem eller bara använda andras lösningar på gamla problem med smärre förändringar,
i matematik, ekonomi och naturvetenskaper.
Om man förstår varför tecknet på derivatan bestämmer om funktionen är växande

eller avtagande i ett visst intervall, så är man förstås i en bättre situation att använda
partiell information om storleksordningen på derivatan - t ex att den ligger mellan 1/2
och 1 - för att uppskatta hur funktionen kan variera på intervallet.
Matematisk text har som ni märkt en hel del särdrag. Definitioner talar om precis vad
som menas med ett begrepp i den fortsätta texten. Det kan betyda att ett välkänt begrepp
- t ex funktion - i fortsättningen ges en annorlunda innebörd än den man är van vid. De
är alltid så kallade namndefinitioner, d v s de definierar hur ett namn ska användas. De
har också en absolut karaktär - ett objekt är antingen av den definierade typen eller
inte. Jämför med säg en definition av begreppet demokrati som folkstyre, som lätt kan
urarta i ett politiskt slagsmål, om man börjar diskutera om ett visst land verkligen är en
demokrati.
Exempel 122. Definition: Ett positivt heltal kallas perfekt om det är lika med summan
av 1 och sina äkta positiva delare. Ett exempel är talet 6, ty 1 + 2 + 3 = 6.
Jag kunde lika gärna ha kallat dem dumma tal, tal av typ X, eller hittat på något
annat namn. Namnet kvittar. Definitionen syftar bara till att tala om för läsaren precis
vilka egenskaper jag menar när jag använder uttrycket perfekt tal. Författaren går i pant
för att inga andra egenskaper (utom de som senare bevisas eller refereras från andra källor)
än dessa ska användas.
Satser är förstås sanna påståenden av större intresse, och de följs av ett bevis, som
bara är ett argument för att påståendet i satsen är sant. Samma sats kan ofta bevisas på
många olika sätt - t ex finns det en bok med 150 olika bevis för Pythagoras sats. Någon
har tyckt att det finns många olika sätt att förstå varför den är sann. Egentligen skiljer
ingenting argumentet i en lösning av en räkneuppgift från ett bevis, det ska i bägge fallen
vara ett logiskt korrekt och oemotsägligt demonstrerande av att något är sant.
2. PÅSTÅENDEN. 155
Att studera matematik, är förutom att lära sig en massa nya fakta, tekniker och ideer,
också som att lära sig ett nytt språk. Vissa av orden och sätten att argumentera, känner
man till och förstår helt, medan andra - de mest förrädiska - är kända men verkar användas
på nya sätt, och en tredje klass är förstås helt nya. Det är viktigt att vara uppmärksam
på detta och flitigt fråga. För att texten inte ska bli långrandigt förkortar man ofta en
del ofta använda meningar och argument. Tag t ex följande
Sats 54. För varje reellt tal gäller att absolutbeloppet av talet är större än eller lika
med talet själv.
Bevis. Antag att x är ett reellt tal. Om x är positivt så |x| = x, så |x| ≥ x. Om x är

negativt så är |x| = −x ≥ 0 och 0 ≥ x, så |x| ≥ x. Om x = 0 (och alltså varken positivt
eller negativt) är |x| = |0| = 0 ≤ 0, så även då är påståendet sant. Eftersom x antingen
är ett positivt eller negativt tal, eller noll, och i alla tre fallen olikheten gäller, så är den
sann för x. Eftersom x kunde vara vilket reellt tal som helst, så är satsen sann för alla
reella tal. □
Mot detta bevis skulle man kunna invända att det börjar med ett antagande, och det
kan väl inte vara tillåtet, när man ska bevisa att satsen alltid är sann?
Meningen ”Antag att x är ett rellt tal” här skulle kanske kunna översättas så här:
Påståendet i satsen uttalar sig om samtliga reella tal. Så då måste vi visa det för alla
sådana. Låt oss studera ett sådant och eftersom det är behändigt att ha ett namn på
det så kommer vi (den som skriver texten och läsaren) överens om att kalla det x. Detta
står alltså för ett reellt tal som är fixt under själva bevisets gång, men som kan vara
vilket tal som helst. Vi har alltså inte alls gjort några andra antaganden än att vi har
något konkret x att prata om. Andra varianter av den första meningen är ”Låt x vara ett
(godtyckligt) reellt tal”, eller så kastar man sig direkt in i beviset och skippar den första
meningen. De två sista meningarna i beviset utelämnas ofta, så att läsaren får avsluta det
underförstådda argumentet själv.
2. Påståenden.
Matematisk text består av påståenden som vi nu skall betrakta närmare. Exempel på

påståenden är
• 13 är ett primtal,
• 15 är ett primtal,
• Varje triangel är rätvinklig,
• Varje primtal är udda,
• 0 + 1 < 3,
• π är irrationellt,
n
• Det finns ett primtal av formen 22 + 1 där n ≥ 5.
Dessa påståenden, och för övrigt gäller det alla påståenden, är sanna eller falska. Det
kan tyckas banalt, men det gäller ju ofta inte i andra sammanhang. Matematiska påståen-
den kan inte vara halvsanna eller hamna i en gråzon, som i vanligt språk. Detta gäller även
det sista påståendet ovan, som trots en hel del arbete under de senaste tre århundraden,
inte är känt om det är sant eller inte. (Primtal av denna typ kallas Fermatprimtal.) Men
endera är det, sant eller falskt.
Inte varje utsaga i en matematisk text är ett påstående. Till exempel är varken ”de-
rivatan av vänstra ledet", eller ”avbildningens kärnanågra påståenden. Det är nämligen
omöjligt att tillordna dem ett sanningsvärde ”Sant"eller ”Falsk".
Vi skall också syssla med påståenden som innehåller en eller flera variabler och vars
sanningsvärde beror på dessa:
• x är ett primtal,
• x < y,
• Om x > 3 så är x > 5.
• Om f (x) = x3 så är f ′ (x) = 3x2 .
Här underförstår man att variablerna skall tilldelas värden från någon mängd (t. ex.
R, eller f (x) i sista exemplet som är en i mängden av alla deriverbara funktioner). Vilken
denna mängd är skall alltid framgår av sammanhanget. Först efter att ha tilldelat alla i
påståendet ingående variabler värden kan man fråga om påståendet är sant eller falskt.
Svaret kan naturligtvis bero på vilka värden man tilldelat variablerna. Om ett påstående
har alltid samma sanningsvärde, oberoende av valet av variabeln, så kallas detta för ett
slutet påstående. I annat fall är det fråga om ett öppet påstående: dess sanningsvärde kan
vara både det ena och det andra, beroende av valet av variabeln.
3. Implikation och ekvivalens.
Exempel 123. Ekvationssystemet



 x + y + z = 3

x + 2y + z = 4

 2x + y + z = 4
 3x + 2y + z = 5
kan lösas så här: ta skillnaden mellan den andra ekvationen och den första. Det ger att
y = (x+2y +z)−(x+y +z) = 4−3 = 1. Ta sedan skillnaden mellan den tredje ekvationen
och den första. Det ger att x = (2x + y + z) − (x + y + z) = 4 − 3 = 1. Stoppa sedan
3. IMPLIKATION OCH EKVIVALENS. 157
in dessa värden på y och z i den första ekvationen och få att z = 1. Alltså är lösningen
x = 1, y = 1, z = 1.
Eller stämmer detta? Något är skumt, om vi nämligen stoppar in de funna värdena i

den fjärde ekvationen så är den inte sann (eller ”uppfylld”, mer specialistspråk). Vad ska
vi dra för slutsats av detta?
Vad vi egentligen visade med argumentet ovan är att följande påstående är sant:
”Om x, y, z är reella tal som löser ekvationssystemet så är x = 1, y = 1, z = 1.”
Det finns nämligen i vårt resonemang ovan ett underförstått antagande att x, y, z exi-
sterade. Annorlunda uttryckt visade vi att:
”Om det finns en lösning till ekvationssystemet, så måste den vara x = 1, y = 1, z = 1.”
Men vi vet ju från början inte att det finns en lösning! Och i själva verket finns det ju
ingen eftersom den enda möjliga ”lösningen” x = 1, y = 1, z = 1 inte var en lösning till
den sista, fjärde ekvationen.
Påståendet ovan kan skrivas som

”x, y, z är reella tal som löser ekvationssystemet =⇒ x = 1, y = 1, z = 1.”
Det är ett påstående som är sammansatt ur två enklare påståenden med hjälp av en
implikationspil =⇒ . Exemplet ovan visar nyttan av att hålla reda på den logiska gången
i lösningen av en ekvation. Gauss-eliminationen är designad att göra just detta.
Dags för att sammanfatta och generalisera exemplet. Säg att P och Q är två påstå-
enden, som eventuellt beror på några variabler. För att visa att P =⇒ Q är sann räcker
det att visa att för varje situation där variablerna getts konkreta värden och P då är sann,
så är också Q sann.
Låt oss titta på ett ännu enklare exempel.
Exempel 124. Följande är förstås sant:
”x ≥ 2 =⇒ x2 ≥ 4”. Det är förstås ett påstående som kan översättas i ord till ”om
ett tal är större än eller lika med 2 så är dess kvadrat större än eller lika med 4”. För att
kolla att det är sant tittar vi på alla fall när x ≥ 2 är sant och räknar ut x2 ≥ 22 = 4. Vi
behöver förstås inte studera alla de fall när påståendet x ≥ 2 är falskt.
Däremot så är påståendet ”x2 = 4 =⇒ x = 2” falskt. Om vi vet att kvadraten på
ett visst tal är 4, så vet vi inte att talet är 2. Talet kunde ju vara −2 också. Ett korrekt
påstående vore ”x2 = 4 =⇒ x = 2 eller x = −2”.
När vi har två påståenden P och Q sådana att P =⇒ Q och Q =⇒ P , så säger vi
att de två påståendena är ekvivalenta och detta skrivs P ⇔ Q. Att P ⇔ Q betyder att P
och Q är sanna samtidigt och falska samtidigt. I exemplet ovan kan vi skriva
x2 = 4 ⇔ x = 2 eller x = −2.
Gausselimination har som mål att med en serie av ekvivalenta påståenden nå ett
enklare ekvationssystem. "Ekvivalenta påståenden” betyder i sammanhanget att man inte
förlorar någon information på vägen, d v s att det ursprungliga och de slutliga systemet
har samma lösningar.
Exempel 125. Ekvationssystemet ovan kan lösas så här med Gausselimination.

  

 x + y + z = 3 
 x + y + z = 3 
 x + y + z = 3
  
x + 2y + z = 4 + y = 1 + y = 1
⇔ ⇔

 2x + y + z = 4 
 − y − z = −2 
 − z = −1
 3x + 2y + z = 5  − y − 2z = −4  − 2z = −3
De två sista ekvationerna kan aldrig vara sanna samtidigt för ett värde på z, och det
systemet saknar alltså lösning. Därmed saknar också det första systemet lösning.
Exempel 126. Om f (x) = xn , n ∈ Z, så är derivatan f ′ (x) = nxn−1 . Detta är en

känd, speciellt sann, sats, som alltså kan uttryckas som
f (x) = xn , n ∈ Z =⇒ f ′ (x) = nxn−1 .
Omvändningen av detta påstående
f ′ (x) = nxn−1 =⇒ f (x) = xn , n ∈ Z
är förstås inte sant, utan falskt. Däremot är
f ′ (x) = nxn−1 =⇒ f (x) = xn + C, C ∈ R,
ett sant påstående, liksom
f ′ (x) = nxn−1 ⇔ f (x) = xn + C, C ∈ R,
Notera här att vi tänker på f (x) som en matematisk-språklig variabel som kan stå för
vilken funktion som helst.
4. Om matematiska resonemang.
För att visa ett visst påstående P är sant kan man antingen göra det direkt eller
resonera så här:
Antingen är P sant eller dess motsats ¬P är sant. Kan vi visa att ¬P leder till
en uppenbar omöjlighet, så har vi eliminerat möjligheten att ¬P är sant, och kan dra
slutsatsen att P måste vara sant.
4. OM MATEMATISKA RESONEMANG. 159
En sådan resonemang kallas motsägelsebevis eller på latin Reductio ad absurdum, d

v s reduktion till det absurda. Det är en teknik som ofta användes i vardagslivet, t ex i
gräl. Om en tonåring hävdar att en förälder är en elak och snål jävel, och föräldern t ex
lektor i matematik, kräver bevis ges kanske svaret: ”Om du hade varit snäll eller givmild
så hade du köpt en bättre dator”. Då är det bara formuleringen ”Låt oss antaga att du är
en snäll eller givmild förälder. Då inses lätt att ...” som fattas för att göra detta till ett
perfekt motsägelsebevis.
Här är ett motsägelsebevis till en väldigt berömd och mer än 2000 år gammal sats.
√
Sats 55. Talet 2 är irrationellt.
√
Bevis. Antag motsatsen, d v s att det finns heltal m, n så att 2 = m/n. Vi kan
anta att m/n är maximalt förkortat, d v s SGD(m, n) = 1, eftersom annars förkortar vi
det bara och använder de nya täljare och nämnare vi får. Kvadrering och omflyttning ger
m2 = 2n2 . Alltså är m jämnt1, d v s det finns ett heltal m1 så att m = 2m1 . Insättning
ger 4m21 = 2n2 ⇐⇒ 2m21 = n2 . Men detta innebär att n också är jämnt. Alltså är både
m och n jämna, vilket strider mot att SGD(m, n) = 1. Alltså kan inte motsatsen mot
satsens påstående vara sant, utan måste vara falskt och det innebär att satsens påstående
är sant. □
För att visa påstående P =⇒ Q antar man vanligen att P är sann och härleder därefter
Q genom något resonemang. Men man kan också ersätta P =⇒ Q med det ekvivalenta
¬Q =⇒ ¬P . Tankegången bakom detta är följande variant av motsägelsebevis.
Vi vill visa att P =⇒ Q, så antag att vi vet P . Vi vill visa att Q är sann och därmed
behöver vi bara eliminera möjligheten att ¬Q är sann.
Om vi nu antar att ¬Q är sann och att vi visat ¬Q =⇒ ¬P så får vi att ¬P är

sann. Tillsammans med förutsättningen att P är sann ger detta en motsägelse, och vi har
eliminerat möjlighetetn att ¬Q är sann. Alltså är det Q som är sann.
Vi ger ett exempel där samma sats visas på bägge sätten. Påståendet är
x udda =⇒ x2 udda.
Bevis 1. Eftersom x är udda finns det ett heltal k så att x = 2k + 1. Det ger att x2 =
4k 2 + 4k + 1 = 4(k 2 + k) + 1, som har resten 1 när man delar med 2, och alltså är udda.
Bevis 2. (Motsägelsebevis) Antag att x2 är delbart med 2 (vi antar ¬Q). Om x = p1 ...pr
är primtalsfaktoriseringen av x så är x = p21 ...p2r en faktorisering av x i primtal. Eftersom
1egentligenfår vi att m2 är jämnt och det måste visas att därmed m också är jämnt. Detta kan också
visas som ett motsägelsebevis - se nedan.
2 delar x2 så måste åtminstone ett av primtalen p1 , ..., pr vara 2. Det innebär alltså att 2
delar x och vi får en motsägelse mot att x var udda (vi får ¬P ). Alltså kan inte x2 vara
delbart med 2, utan är udda.
5. Antingen ”antingen eller” eller ”eller”, eller vad?
Ordet ”eller” används ofta i matematiska sammanhang på ett lite annorlunda sätt
än i normalt icke-matematiskt språk. Ofta används det i den vanliga icke-matematiska
gråheten som ”antingen-eller”, t ex i frasen ”vän eller fiende” (antingen det ena eller det
andra √ men inte båda samtidigt), men det har också andra meningar. Är ett påstående
som ” 2 ≥ 1 eller 2 < 1” sant? Det kommer alltså att bero av hur vi tolkar ordet
”eller” här. Den tolkning man i matematiken har valt som standard är att ett påstående
av formen ”P eller Q” är sant precis när åtminstone något av påståendena P och Q är
sanna, inklusive när bägge är sanna, och därmed falskt endast när både P och Q är falska.
Man kan behändigast beskriva detta med en sanningsvärdestabell, som visar precis när
”P eller Q” är sant. Matematiker, eller snarare logiker har infört en symbol för sitt ”eller”,
nämligen ∨, men den används inte alltför ofta utanför delvetenskapen matematisk logik.
Här är sanningsvärdestabellen, som alltså anger hur sanningsvärdet av P ∨ Q beror av
sanningsvärdet av P och Q (s betecknar sant påstående, f - falskt påstående):
P Q P ∨Q
s s s
s f s (28)
f s s
f f f
√
Exempel 127. Påståendet ” 2 ≥ 1 eller 2 < 1” är sant. För att få ett exempel på att
P ∨ Q är falskt måste vi välja två P och Q som bägge är falska, t ex ”1 ≥ 2 eller 1 ≥ 132”.
Det kan vara intressant att kontrastera detta mot sanningsvärdestabellen för den al-
ternativa tolkning som nämndes inledningsvis.)
P Q ”Antingen P eller Q, men inte båda”

s s f
s f s (29)
f s s
f f f
5. ANTINGEN ”ANTINGEN ELLER” ELLER ”ELLER”, ELLER VAD? 161
Exempel 128. Om man tilldelar x ett värde i R får påståendet ”x > 3 eller x < 2”
samma sanningsvärde oberoende av om man tolkar ”eller” enligt (28) eller (29). Däremot
är det viktigt att bestämma sig för en av tabellerna när det gäller påståendet ”x < 3 eller
x > 2”. Menar man (28) kan det ibland vara lämpligt att precisera detta till ”x < 3 eller
x > 2 eller båda”.
Att med sanningstabeller beskriva den precisa meningen hos ”eller” var rätt effektivt.
Om P :s eller Q:s sanningsvärden är kända kan man direkt avläsa ”P ∨ Q”:s sanningsvärde
(d v s om det är sant eller falskt). Man kan notera att ”P ∨ Q” är ett påstående som är
uppbyggt av enklare påståenden med hjälp av ”eller”, närmast algebraiskt. Det finns även
andra sätt att sammanfoga två påståenden till ett, t ex ”P och Q”, som betecknas P ∧ Q.
Här är sanningsvärdestabellen
P Q P ∧Q
s s s
s f f (30)
f s f
f f f
Tydligen är P ∧ Q sann om och endast om både P och Q är sanna, något som väl också
är den vanliga användningen i språket.
Operationen P ∨ Q kallas ofta för disjunktion medan P ∧ Q kallas för konjunktion.
a) (Varje kvadrat är liksidig)∧(Varje kvadrat är rätvinklig),

b) (Varje kvadrat är liksidig)∧(27 är ett primtal),
c) (2 > 3)∧ (5 < 3),
d) (7 är ett primtal)∨ (7 är ett udda tal),
e) (48 är ett kvadrattal2)∨ (0 = 1),
f ) (Den 1 januari 2011 var en söndag)∨ (3784 är delbart med 11).
Övning 2. För vilka reella tal x är följande påstående sant:

(x2 − 2x − 3 < 0) ∨ (0 ≤ x ≤ 10) ?
Övning 3. Skriv upp (den åttaradiga) sanningsvärdestabellen för P ∨ (Q ∧ R) och (P ∨

Q) ∧ R. Resultatet visar att det är viktigt att med hjälp av parenteser utmärka hur
påståendena skall fogas ihop.
Övning 4. Visa att P ∧ (Q ∨ R) är sann om och endast om (P ∧ Q) ∨ (P ∧ R) är sann.

Samma uppgift för P ∨ (Q ∧ R) och (P ∨ Q) ∧ (P ∨ R).
2kvadrattal= ett tal av typ n2 för något heltal n
Om P är ett påstående skrivs, som tidigare nämnts, dess negation ¬P (uttalat ”icke-
P ”). Om P är påståendet x = 1, så är förstås dess negation påståendet x ̸= 1. Sannings-
värdestabellen är:
P ¬P
s f (31)
f s
Exempel 129. Negationen till 1 > 0 (”ett är större än noll”) skrives alltså ¬(1 > 0)
(”ett är inte större än noll”) men i detta fall bekvämast 1 ≤ 0 (”ett är mindre än eller lika
med noll”). Negationen till x > 0 ∧ y < 0 kan skrivas x ≤ 0 ∨ y ≥ 0.
Övning 5. Visa att ¬P ∧ ¬Q är sann om och endast om ¬(P ∨ Q) är sann. (Det betyder
t ex att påståendet ”x ≤ 2 eller x ≥ 3” är falskt precis när ”2 < x och x < 3” är sant.)
Samma uppgift för ¬P ∨ ¬Q och ¬(P ∧ Q). (Ledtråd: använd sanningsvärdestabeller.)
6. Implikation och ekvivalens igen.
Vi har tidigare tittat på implikation P =⇒ Q och ekvivalens P ⇐⇒ Q. De har

samma karaktär som ∨ och ∧, i den meningen att man med deras hjälp bygger upp mer
komplicerade påståenden från enklare.
Implikationen P =⇒ Q uttalas ”P medför Q”, ”om P så Q” eller ”P implicerar Q”;

man säger också att ”P är tillräckligt för Q” (det räcker att P gäller för att Q ska gälla)
och att ”Q är nödvändigt för P ” (för att P ska gälla är det nödvändigt att Q gäller. Om
Q inte gör det så gör inte P det heller).
Exempel 130. Låt P vara påståendet ”x ≥ 2” och Q påståendet ”x2 ≥ 4”. Det är
klart att Q är sann om P är det, d v s P =⇒ Q. Observera att vi struntar i att titta på
värden av variabeln x för vilka P är falsk. Vi studerar alltså enbart fallen när P är sann,
och i en sådan situation är P =⇒ Q sann endast om även Q är sann. Implikationen hade
varit falsk om det funnits ett värde på x för vilket P var sann och Q falsk. Detta leder till
följande sanningsvärdestabell.
P Q P =⇒ Q
s s s
s f f (32)
f s s
f f s
7. KVANTIFIKATORER. 163
De i praktiken enda viktiga raderna här är alltså den första och den andra. Om P är
sann och dessutom Q är sann så bör implikationen P =⇒ Q vara sann, medan om P är
sann och ändå Q är falsk så bör implikationen P =⇒ Q vara falsk. De två sista raderna
handlar om när P är falsk. De säger att då är implikationen sann, oberoende av om Q är
sann eller falsk. Det avspeglar, som sades ovan, att vi är bara intresserade av att använda
implikationer när vi studerar en situation där vi vet att P är sann.
Exempel 131. Två exempel:

(1) x2 = y 2 =⇒ (x = −y ∨ x = y),
som blir ett sant påstående om x och y tilldelas värden i R (likgiltigt vilka), och
(2) π är irrationell =⇒ π är inte ett heltal,
som är ett sant påstående. Vi skriver ibland också Q ⇐= P i stället för P =⇒ Q (”Q om
P ”).
Övning 6. Visa att P =⇒ Q har samma sanningsvärdestabell som ¬Q =⇒ ¬P .
Påståendet (P =⇒ Q) ∧ (Q =⇒ P ) skrives P ⇐⇒ Q (”P om och endast om Q” ibland

förkortat till ”P omm Q”, ”P är ekvivalent med Q”, ”P är nödvändig och tillräcklig för
Q”). Sanningsvärdestabellen för denna relation, kallad ekvivalens, är tydligen
P Q P ⇐⇒ Q
s s s
s f f (33)
f s f
f f s
Observera att beskrivningen (P =⇒ Q) ∧ (Q =⇒ P ) också talar om en möjlig väg att

bevisa P ⇐⇒ Q, genom att visa att P =⇒ Q och separat visa att Q =⇒ P .
7. Kvantifikatorer.
Vi skall slutligen införa två operationer på påståenden av en ny typ, kallade kvantifi-

katorer. Om P (x) är ett påstående som (eventuellt) innehåller en variabel x, varvid x tar
värden i en mängd A, skall vi med
∀x ∈ A P (x)
beteckna påståendet ”för varje x i A gäller P (x)”. ∀ kallas allkvantifikator eller universal
kvantifikator.
Vidare skall vi med

∃x ∈ A P (x)
beteckna påståendet ”för minst ett x i A gäller P (x)” (alternativa formuleringar: ”det
existerar (minst) ett x i A så att P (x) gäller”, ”för något x i A gäller P (x)”). ∃ kallas
existenskvantifikator.
Exempel 132. ∀x ∈ R x2 ≥ 0, är uppenbarligen ett sant påstående. Påståendet

∃x ∈ R x2 ≤ 0 är också sant, eftersom 02 = 0.
Exempel 133.
∀x ∈ R ∃y ∈ R x = y
∃y ∈ R ∀x ∈ R x = y
Det första påståendet kan utläsas: ”för alla reella x finns ett reellt tal y så att x=y”. Det
andra utläses: ”det finns ett reellt y som för alla x har genskapen y=x”. Här är det första
påståendet sant, det andra falskt.
Om det av sammanhanget är klart ur vilken mängd A värdena för variabeln x skall

hämtas kan vi skriva ∀x, ∃x i stället för ∀x ∈ A, ∃x ∈ A. (Detta är den vanligaste situa-
tionen.)
Exempel 134. Om ∃x f (x) = 0 säger man att ekvationen f (x) = 0 är lösbar. Om

∀x f (x) ̸= 0 säger man att ekvationen f (x) = 0 är olösbar.
Anmärkning. Påståendet x ≤ y är varken sant eller falskt innan vi givit (reella) värden
för x och y. Likaså har påståendet ∃x ∈ R x ≤ y inget sanningsvärde förrän vi angivit
vad y betecknar. Men ∀y ∈ R ∃x ∈ R x ≤ y är sant påstående; det innehåller inga
variabler som skall ges värden. Man säger att x och y i det sista påståendet är bundna
variabler; det är endast
∫ variabler som inte är bundna av en kvantifikator som skall tilldelas
1
värden. Jämför med x3 dx som betecknar ett reellt tal och där den bundna variabeln
0
x inte skall ges något värde.
Exempel 135. Följande påståenden är alltid sanna oberoende av vilka påståenden

P (x) och Q(x) betecknar.
¬∀x P (x) ⇐⇒ ∃x¬P (x), ¬∃x P (x) ⇐⇒ ∀x¬P (x),
∀x (P (x) ∧ Q(x)) ⇐⇒(∀x P (x) ∧ ∀x Q(x))
∃x (P (x) ∨ Q(x)) ⇐⇒(∃x P (x) ∨ ∃x Q(x))
7. KVANTIFIKATORER. 165
Dessa ekvivalenser svarar egentligen bara mot sunt förnuft. Antag t ex att vi vill visa
”det är inte sant att alla hela tal är delbara med 2”. Det kan vi formulera som ¬∀x P x, där
P x står för påståendet x är delbart med 2. Hur gör man? Jo man visar upp ett tal, t ex
1, som inte är delbart med 2. Detta sista innebär att man har demonstrerat att ∃x¬P x.
Den första ekvivalensen ovan uttrycker bara att detta är en korrekt metod.
Övning 7. Illustrera de övriga ekvivalenserna i exemplet nyss på samma sätt med kon-
kreta exempel. Ge ett argument för att de är sanna.
Övning 8. Ange för alla reella värden på a och b när följande påståenden är sanna
a) ∃x ∈ R ax = b,
b) ∀x ∈ R ax ̸= b.
Övning 9. Negationen till påståendet ”Alla läroböcker i matematik är oläsbara” kan

givetvis formuleras ”Det är inte sant att alla läroböcker i matematik är oläsbara” men det
är naturligare att säga ”Någon lärobok i matematik är läsbar.”
Formulera på detta sätt negationen till följande påståenden:

a) ”Alla läroböcker i matematik och logik är oläsbara.”
b) ”Alla klassens elever fick godkänt i alla språk.”
c) ”Minst en av klassens elever fick godkänt i alla språk.”
d) ”Minst tre av männen var sjuka.”
e) ”Högst tre av männen var sjuka.”
KAPITEL 13
Mängder - ja, vad sysslar vi egentligen med för något?
Existensen av matematiska objekt är långtifrån oproblematisk om man börjar rota lite

(se sista avsnittet). Vad är egentligen talet 2? Ingenstans finns det en tvåa av dyr platina-
iridium legering, som skulle kunna vara den riktiga tvåan, i stil med den meterförebild,
arkivmetern, som förvaras i Internationella byrån för mått och vikt i Paris. Istället får man
kanske säga att 2 är en språklig konvention som används på ett visst precist sätt, och det
känns kanske inte alltför tryggt. Å andra sidan fungerar begreppen bra i en matematisk
vardag.
Vi behöver ett neutralt begrepp för att något är, existerar, finns till ... dit vi kan skyffla
alla svårigheter och sedan låta filosofer och logiker bry sig om dem och deras existentiella
2000-årskris. Matematiker säger att matematiska objekt är element i mängder och sedan
någonting i stil med citatet nedan ur en lärobok, som snarare avleder uppmärksamheten
från de riktiga problemen med begreppet:
"Vi skall inte definiera vad en mängd är utan hela tiden använda oss av begreppet
i den intuitiva betydelsen av en mängd av abstrakta eller konkreta föremål (synonymer:
klass, samling). Därvid betraktas två mängder som identiska om de föremål som tillhör
dem är desamma."
Då vet vi vad vi sysslar med: att existera är att vara ett element av en mängd, och när
man dör flyttar man över till dess komplement. Trots kritik visar sig detta med mängder
vara ett mycket praktiskt sätt att tänka, inte minst för att vi kan konstruera mängder så
behändigt, bara genom att ange en särskiljande och definierande egenskap de har och på
det sättet laborera med dem som om vi verkligen höll dem i vår hand och visste nästan
allt om dem.
Om föremålet x tillhör mängden A säger man att x är ett element i A och skriver detta
x ∈ A (uttalat ”x tillhör A”). Om x inte tillhör A skriver man x ∈
/ A. Kom ihåg följande
mängder av tal, som är så ofta förekommande att man infört standardbeteckningar för
dem:
166
13. MÄNGDER - JA, VAD SYSSLAR VI EGENTLIGEN MED FÖR NÅGOT? 167
N, mängden av heltal ≥ 0,
Z, mängden av heltal,
Q, mängden av rationella tal,
R, mängden av reella tal,
C, mängden av komplexa tal.
Ett kortfattat sätt att uttrycka att x är ett reellt tal är alltså x ∈ R.
Men de föremål som tillhör en mängd behöver inte vara tal. I matematiken betraktar
man ofta exempelvis mängden av alla polynom, mängden av alla deriverbara funktioner,
mängden av alla trianglar. För att få åskådliga exempel kan man också betraka konkreta
mängder som mängden av alla nu levande människor.
Exempel 136. • Mängden M1 består av alla positiva heltal x sådana att x2 −

2x + 1 = 0
• Mängden M2 består av alla funktioner f sådana att f ′ (x) = x2 och f (0) = 1
• Mängden M3 består av alla funktioner f sådana att f ′ (x) = x2 .
• Mängden M4 består av alla positiva heltal n som har följande egenskap: för detta
n, finns det heltal x, y, z sådana xn + y n = z n och xyz ̸= 0.
• Mängden M5 består av alla jämna positiva heltal n > 3 som kan skrivas som
summan av två primtal.
Det är lätt att se att M1 bara består av det enda elementet 1. Det skriver vi M1 = {1}.
Måsvingarna kallas i matematiken mängdklammer. Vidare vet vi från analysen att M2
har det enda elementet x3 /3 + 1 och alltså är M2 = {x3 /3 + 1}. Mängden M3 består av
alla funktioner f sådana att f (x) = x3 /3 + C, där C är ett reellt tal och detta skrivs
M3 = {f : f (x) = x3 /3 + C, C ∈ R}. Vidare så tog det 350 år och ca 10000 sidor
matematisk text för att visa att M4 = {1, 2} (Fermats stora sats). Till slut är det inte
känt om M5 består av alla jämna tal större än eller lika med 4 (Goldbachs hypotes från
1700-talet). Men alla dessa mängder är mängder, och tankemässigt vinner man något i
påtaglighet genom att sammanfatta deras element i ett enda begrepp och ge dem ett
namn.
Om varje element i A också är ett element i B säges A vara en del av B, eller en
delmängd av B, och man skriver A ⊂ B (eller B ⊃ A) (uttalat ”A är en del av B” eller ”A
är inkluderad i B” eller ”B omfattar A”). Exempelvis är N ⊂ Z och Z ⊂ Q. Detta skrives
N ⊂ Z ⊂ Q. Om A ⊂ B och B ⊂ A säges A och B vara lika (eller identiska), A = B. Då
detta inte är fallet, d.v.s. då någon av mängderna innehåller ett element som inte tillhör
den andra, skriver man A ̸= B (”A skild från B”).
168 13. MÄNGDER - JA, VAD SYSSLAR VI EGENTLIGEN MED FÖR NÅGOT?
Den mängd som innehåller x1 , ..., xn och inga andra element tecknas {x1 , ..., xn }
(”mängden av x1 till xn ”). Observera att {1, 2, 3} = {2, 3, 1} = {1, 1, 3, 2} (ordningen
av element i listan spelar ingen roll. Även om samma element skrivs flera gånger så är det
bara ett element. I exemplet har var och en av mängderna tre element: en 1:a, en 2:a och
en 3:a). Om man vill ange den del av A vars element x uppfyller ett villkor P (x) skriver
man {x ∈ A; P (x)} (uttalat ”mängden av alla x i A sådana att P (x) gäller”).
Exempel 137. {x ∈ Z; x ≥ 0} = N. Det slutna intervallet [a, b] = {x ∈ R; a ≤

x ≤ b}. Det öppna intervallet ]a, b[= (a, b) = {x ∈ R; a < x < b}. Ofta är det av
sammanhanget klart att alla x tillhör t. ex. R och i så fall kan man skriva [a, b] = {x; a ≤
x ≤ b}.
1. Operationer på mängder: snitt, union, komplement. Venn-diagram.
Av givna mängder skall vi konstruera nya. Låt A och B vara mängder. Då skall vi
med unionen av A och B mena den mängd vars element är de föremål som tillhör minst
en av mängderna A och B. Vidare skall skärningen (eller snittet av A och B vara den
mängd vars element är de föremål som tillhör både A och B. Vi skriver A ∪ B (”A union
B”) för unionen och A ∩ B (”A skärning B”) för skärningen av A och B.
Vi inför också
n
∪
Ak = A1 ∪ · · · ∪ An
k=1
och
n
∩
Ak = A1 ∩ · · · ∩ An
k=1
för de mängder vilkas element är de objekt som tillhör minst ett av respektive alla av
A1 , ..., An .
Vad är {1, 2, 3}∩{4, 5, 6}? Uppenbarligen finns inget element som tillhör bägge mäng-
derna. Vi har nu två alternativ. Antingen kan vi säga att skärningen mellan två mängder
inte alltid är definierad, nämligen då det saknas gemensamt element (den utvägen känns
frånstötande eftersom vi gärna vill kunna skriva upp A∩B utan att varje gång kontrollera
om det är tillåtet), eller kan vi också införa en ny mängd ∅ sådan att {1, 2, 3}∩{4, 5, 6} = ∅.
Detta är det naturliga tillvägagångssättet och det är just det man har valt.
Mängden ∅ har inga element och man kallar den för den tomma mängden. Den är alltså
ingen onödig abstraktion eftersom den erfordras om man vill använda skärning ohämmat.
Det kan endast finnas en tom mängd eftersom två mängder med samma element (i detta
fall inga element) är lika. Vi har tydligen för varje mängd A
∅ ⊂ A, A ∩ ∅ = ∅, A ∪ ∅ = A.
1. OPERATIONER PÅ MÄNGDER: SNITT, UNION, KOMPLEMENT. VENN-DIAGRAM. 169
(Jämför med a · 0 = 0 och a + 0 = a.) Man säger att mängderna A1 , ..., An är (parvis
disjunkta om Aj ∩ Ak = ∅ för alla j, k, 1 ≤ j < k ≤ m.
Övning 1. Låt
A = {x ∈ R; |x − a| ≤ 1} och B = {x ∈ R; |x − b| ≥ 2}.
Ange villkor på a och b för att A ∩ B = ∅ resp. A ∩ B = {0}.
Övning 2. Skriv upp alla delmängder till {1, 2, 3}.
Övning 3. Skriv upp alla mängder som kan bildas med union och skärning från
mängderna (intervallen) [0, 2], [1, 3] och [2, 4]. Det blir tio stycken om de tre givna räknas
med.
Övning 4. Samma uppgift för mängderna (intervallerna) [0, 1], [2, 3] och [4, 5]. (Det
blir åtta stycken.)
För att åskådliggöra operationer på mängder användes ofta Venndiagram. Därvid

betraktar man mängden av alla punkter som ligger innanför (eller utanför) en cirkel-
periferi etc. Exempel: (under figuren anges det streckade området)
A B A B A B
A B B
A
C C C
Venndiagram för A ∩ B, A ∪ B, A ∪ B ∪ C, A ∩ B ∩ C, A ∩ (B ∪ C) = (A ∩ B) ∪ (A ∩ C)
Exempel 138. Visa att A ∩ (B ∪ C) = (A ∩ B) ∪ (A ∩ C). (Denna formel säger att

∩ är distributiv i ∪. Jämför med den distributiva lagen x(y + z) = xy + xz.)
Lösning: För att visa att två mängder M och N är lika kan man ibland tillämpa
strategin att visa att M ⊂ N och N ⊂ M . Likheten som vi vill visa gäller alltså om och
endast om vi har både
A ∩ (B ∪ C) ⊂ (A ∩ B) ∪ (A ∩ C) och A ∩ (B ∪ C) ⊃ (A ∩ B) ∪ (A ∩ C).
Om x ∈ A ∩ (B ∪ C) så är x ∈ A och dessutom tillhör x en av mängderna B och C.
Därför har vi antingen x ∈ A ∩ B eller x ∈ A ∩ C d.v.s. i varje fall x ∈ (A ∩ B) ∪ (A ∩ C).
Därmed är den första inklusionen riktig.
För att visa den andra antar vi att x ∈ (A ∩ B) ∪ (A ∩ C) och får då att (minst) ett
av alternativen x ∈ A ∩ B, x ∈ A ∩ C gäller. Om x ∈ A ∩ B måste tydligen x tillhöra
både A och B, därför tillhör x både A och B ∪ C, alltså x ∈ A ∩ (B ∪ C). Om x ∈ A ∩ C

ses på samma sätt att x ∈ A ∩ (B ∪ C). Likheten är därmed visad.
Övning 5. Visa på samma sätt att A ∪ (B ∩ C) = (A ∪ B) ∩ (A ∪ C). (Denna formel

kallas den distributiva lagen för ∪ och har ingen motsvarighet i räknelagarna för talen:
x + (yz) ̸= (x + y)(x + z).)
Låt A vara en mängd. Mängden av alla föremål som inte tillhör A kallas komplementet
till A, och tecknas ∁A. Men det är ofta ganska mycket som inte tillhör A och vi är
intresserade endast av objekt av ett visst slag. Därför menar man i definitionen ovan
inte bokstavligen alla objekt x ∈
/ A, utan inskränker sig till något på förhand angivet
universum U (”universe of discourse”). Alltså
∁A = ∁U A = {x ∈ U ; x ∈
/ A}
(”komplementet till A med avseende på U ”). Om A ⊂ R underförstås det oftast att ∁A
skall tas med avseende på R = U . Vi skriver också
A \ B för A ∩ ∁B = {x ∈ U ; x ∈ A, men x ∈
/ B}.
Exempel 139. Z \ {x ∈ R; x ≥ 0} = Z \ N är de negativa heltalen.
∁U ∅ = U , ∁U U = ∅. Om vi i ett Venndiagram låter U anges av en rektangel får ∁A

och A \ B följande representation:
Α
A B
∁A och A \ B
Övning 6. Skriv upp alla mängder som kan bildas med union, skärning och komple-
ment relativt R från [0, 2] och [1, 2]. (Det blir åtta stycken.)
Övning 7. Visa att ∁A ∩ ∁B = ∁(A ∪ B) och att ∁A ∪ ∁B = ∁(A ∩ B) (ofta kallade

de Morgan lagarna).
2. ÄNDLIGA MÄNGDER. 171
2. Ändliga mängder.
Med en ändlig mängd menas förstås en mängd som har ändligt många element. Om
A är en ändlig mängd betecknar vi med |A| eller #A antalet element i A. Tydligen är
|∅| = 0, |{x}| = 1, |{x, y}| = 1 om x = y och |{x, y}| = 2 om x ̸= y, etc. Ett viktigt
samband är
|A ∪ B| + |A ∩ B| = |A| + |B| (34)
som gäller om A och B är ändliga mängder. Visa detta! Om U är ett ändligt universum
gäller
|∁A| = |U \ A| = |U | − |A|. (35)
Denna formel erhålles också som ett specialfall av (34) om B = U \ A. Slutligen betraktar
vi n stycken ändliga mängder A1 , ..., An Tydligen har vi
|A1 ∪ · · · ∪ An | ≤ |A1 | + · · · + |An |, (36)
där likhet inträffar om och endast om A1 , ..., An är disjunkta. Av (36) följer att om ∁
betecknar komplementet med avseende på ett ändligt universum U ⊃ A1 ∪ · · · ∪ An så
gäller
|A ∩ · · · ∩ An | = |∁(∁A1 ∪ · · · ∪ ∁An )| = |U | − |∁A1 ∪ · · · ∪ ∁An | ≥
(37)
≥|U | − |∁A1 | − · · · |∁An | = |A1 | + · · · + |An | − (n − 1)|U |.
När gäller likhet?
Exempel 140. Med två tillämpningar av (34) får vi:

|A ∩ B ∩ C| = |A| + |B ∩ C| − |A ∪ (B ∩ C)| = |A| + |B| + |C| − |B ∪ C| − |A ∪ (B ∩ C)|.
Om vi nu använder den distributiva lagen på A ∪ (B ∩ C) får vi
|A ∪ (B ∩ C)| = |(A ∪ B) ∩ (A ∪ C)||A ∪ B| + |A ∪ C| − |(A ∪ B) ∪ (A ∪ C)|
och således
|A ∩ B ∩ C| = |A| + |B| + |C| − |A ∪ B| − |B ∪ C| − |A ∪ C| + |A ∪ B ∪ C|. (38)
Om vi tillämpar formel (38) på mängderna ∁A, ∁B, ∁C istället för A, B, C får vi

|∁A∩∁B∩∁C| = |∁A|+|∁B|+|∁C|−|∁A∪∁B|−|∁B∪∁C|−|∁A∪∁C|+|∁A∪∁B∪∁C| =
(|U |−|A|)+(|U |−|B|)+(|U |−|C|)−|∁(A∩B)|−|∁(B ∩C)|−|∁(A∩C)|+|∁(A∩B ∩C)| =
3|U |−|A|−|B|−|C|−(|U |−|A∩B|)−(|U |−|B ∩C|)−(|U |−|C ∩A|)+(|U |−|A∩B ∩C|) =
|U | − |A| − |B| − |C| + |A ∩ B| + |B ∩ C| + |C ∩ A| − |A ∩ B ∩ C|. Formeln
|∁A ∩ ∁B ∩ ∁C| = |U | − |A| − |B| − |C| + |A ∩ B| + |B ∩ C| + |C ∩ A| − |A ∩ B ∩ C| (39)

är mycket nyttig vid olika beräkningar.
Övning 8. I ett häftigt slag förlorade minst 70% av de stridande ett öga, minst 75%
ett öra, minst 80% en arm och minst 85% ett ben. Hur många (minst) drabbades av alla
fyra skadorna? (Ledtråd: Tillämpa formel (37).)
Övning 9. En marknadsundersökning meddelar att av 1000 tillfrågade tycker 816

om konfekt, 725 om glass och 645 om tårta medan 562 tycker om både konfekt och glass,
463 om både konfekt och tårta, 470 om både glass och tårta och slutligen 310 om alla tre
sorterna. Är resultatet troligt? (Ledtråd: Tillämpa formel (39) och undersök hur många
tycker varken om konfekt, glass eller tårta.)
Exempel 141. Definitionerna av mängdoperationerna kan skrivas så här med hjälp

av de logiska symbolerna:
x ∈ A ∩ B ⇐⇒ (x ∈ A ∧ x ∈ B),
x ∈ A ∪ B ⇐⇒ (x ∈ A ∨ x ∈ B),
x ∈ A \ B ⇐⇒ (x ∈ A ∧ ¬x ∈ B) eller ekvivalent,
x ∈ A \ B ⇐⇒ ¬(x ∈ A ⇒ x ∈ B),
n
∩
x∈ Ak ⇐⇒ ∀k ∈ N (k ≤ n ⇒ x ∈ Ak ),
k=0
∪n
x∈ Ak ⇐⇒ ∃k ∈ N (k ≤ n ∧ x ∈ Ak ).
k=0
Dessutom gäller
A⊂B ⇐⇒ ∀x(x ∈ A ⇒ x ∈ B).
3. Uppsagd ur paradiset.
Inledningsvis i detta kapitel nämnde vi att det kan uppfattas som ett problem vad
matematik egentligen handlar om. Var finns alla dessa oändliga decimaltal, räta linjer
eller ens s k naturliga tal? För att kommunicera och tänka effektivt med dem behöver
vi tänka på dem som begrepp som konkret existerar, som vi kan peka på, hantera och
visa upp, inte bara som långa kedjor av språkliga definitioner och konstruktioner. Det
är det problemet som införandet av mängder löser, eller förpassar någon annanstans. Vi
säger att matematiken handlar om mängder och att en av dessa mängder är R med vissa
egenskaper (axiomen i analyskursen). Sedan tillåter vi oss att göra allt som man kan
göra med mängder - ta snitt och unioner och så vidare och kan så skapa nya mängder.
Vi slipper att gång på gång göra oprecisa definitioner i stil med att "en punkt är läge
utan utsträckning", och kan istället säga att en punkt är det ordnade paret (x, y) där
x, y ∈ R. Med ett elegant men lite ojust trick har vi förpassat den ofrånkomliga vagheten
3. UPPSAGD UR PARADISET. 173
och osäkerhet om matematikens grundvalar till specialisterna på logik, och kan övergå till
något roligare, t ex att använda matematik på väsentliga problem.
Men bara några avslutande ord om vad som hände med de som tog mängdläran på för
stort allvar. Av vad vi just sett i tidigare avsnitt verkar det som om man kan konstruera
mängder hämningslöst ur alla typer av påståenden P som beror av en variabel, genom
att definiera A = {x; P (x)}. Men så är det inte riktigt. 1901 upptäckte filosofen Bertrand
Russell en paradox, som talar om att detta härliga paradistillstånd måste evakueras.
Först en omväg kring frågan om en mängd kan vara element i sig själv. Observera att
mängden T av alla trianglar ju förstås inte är en triangel, och alltså inte ett element i sig
själv. Vi har alltså T ∈
/ T . Detta är förstås den vanligaste situationen för en mängd, men
det finns också mängder som innehåller sig själva (med vår naiva definition av mängder).
Ett exempel skulle kunna vara mängden S vars element är de mängder som kan beskrivas
med ändligt många ord. Mängden N = {1, 2, 3} kan beskrivas med ändligt antal bokstäver
som ”mängden av heltal större än 0 och mindre än 4", och alltså är den en av de mängder
som ingår som element i S, d v s N ∈ S. Men uttrycket ”mängden av de mängder som kan
beskrivas med ändligt många bokstäver” är ju en beskrivning av S, som bara använder
ett ändligt antal ord och alltså gäller det att S ∈ S.
Nu tillbaks till Russels paradox. Titta på

M = {A; A ∈
/ A}
d v s M består av de mängder som inte är element i sig själva.
Hur är det då med själva mängden M ? Är det så att M ∈ M ? Om svaret är ja, så

uppfyller M det villkor som definierar vilka mängder som ska ingå som element i M . Och
det var att M ∈ / M . Men detta är en motsägelse: M kan inte både vara ett element i sig
själv och inte. Alltså måste svaret på frågan om M ∈ M vara nej. Men då gäller M ∈ / M,
och M uppfyller det villkor som definierar vilka mängder som ska ingå i M : d v s M ∈ M .
Igen motsägelse! Inget tycks fungera här, utan vi har hittat ett påstående som varken är
sant eller falskt. Detta ledde förstås till massjälvmord bland matematiker, eller?
Nej, ty denna paradox berör inte matematiskt verkstadsgolv i någon större utsträck-
ning, eftersom man inte har något större intresse och användning för den typ av ”mängd”
som konstrueras i Russells paradox. Men den fick den första euforin över matematikens
logiska och mängdteoretiska grundvalar att falna. Man undvek lätt Russells paradox, utan
att behöva ge upp mängdlärans praktiska flexibilitet och fröjder, genom att på olika fiffiga
sätt bygga in ett förbud mot konstruktioner i stil med den som nyss gav en paradox. Som
matematikern David Hilbert sade i en matematisk variant av ”Vi flytt int”:
”Ingen skall driva ut oss ifrån det paradis som Cantor1 skapade”.
1Georg Cantor - arkitekten bakom mängdläran
Problemen kan bl a lösas genom att man t ex kräver att skapande av mängder hela
tiden ska ske inuti en största mängd, ett så kallat universum, typ de reella talen eller alla
delmängder av reella tal (normalt sett använder man något ännu större, så stort att alla
rimliga mängder man är intresserad av får plats). Då kan vi inte bilda mängden i Russells
paradox, och kan fortsätta jaga älg i paradiset.
Men man får alltså inte ha för stora ambitioner, utan snällt hålla sig inom ett nå-
gorlunda litet universum.
Avslutningsvis en annan variant på Russells paradox i ett väldigt litet universum -
som tur är går den inte att formulera strikt matematiskt. Frissan i byn hemma säger:
jag klipper håret på precis de människor som inte klipper håret själva. Är det så att hon
klipper sitt eget hår?
KAPITEL 14
Facit till vissa uppgifter
Kapitel 1
(1) a3 − 3a2 b + 3ab2 − b3 . Kan du se några mönster?(Jämför med binomialteoremet.)

(2) a) x(x − 3)(x + 3), b) (a − 9)(a + b), c) (a − 9)(a + b), d) x6 − x4 + x2 − 1 =
x4 (x2 − 1) + (x2 − 1) = (x4 + 1)(x2 − 1) = (x4 + 1)(x − 1)(x + 1). I avsnittet om
polynom senare kommer vi att se att detta går att faktorisera ytterligare.
(3) (x + a + b)(x + a − b).
7
(4) .
6(x + 3)√
(5) −(9 + 4 5).
4x2 2x 1
(6) a) (x2 + y 2 )(x − y), b) ( + y 2 )( − y) = (4x2 + 9y 2 )(2x − 3y). c) x.
9 3 27 √
( 2
) 1 ± 41
(7) p(x) = 2 (x − (1/4)) − (41/16) , nollställena är x = , och det minsta
4
1
värdet är −41/8 (för x = ).
4
(8) a) x = 3 och x = −1, b) x = 2.
Kapitel 2
1. 1110 = 2 · 3 · 5 · 37.
4. 22 · 117 · 11172 .
5. Ledtråd: Att ett tal n delar ett annat tal m innebär att varje primfaktor i n delar
m. Om n = pα1 1 ....pαs s och m = pβ1 1 ....pβs s där p1 , ..., ps är olika primtal, så innebär
detta att α1 ≤ β1 , .....
175
176 14. FACIT TILL VISSA UPPGIFTER
6. Skriv k 2 + k = k(k + 1). Precis ett av talen k och k + 1 är jämnt och därmed är
produkten k(k + 1) jämnt.
Alternativt: Om k är jämnt kan det skrivas k = 2k1 , så k 2 + k = 4k12 + 2k1 =
2(2k12 + k1 ), som uppenbarligen är jämnt. Om k udda kan det skrivas k = 2k1 + 1
och k 2 + k = 4k12 + 4k1 + 1 + 2k1 + 1 = 2(2k12 + 3k1 + 2).
9. 73.
10. 7/17.
11. 29/37.
12. x = 16 + 19n, y = −36 − 43n.
13. SGD(114, 303) = 3, så dela bägge sidor av ekvationen med 3 för att få den
ekvivalenta ekvationen 38x + 101y = 56. Med Euklides algoritm baklänges fås
partikulärlösningen x0 = 8, y0 = −3 till ekvationen 38x + 101y = 1, och alltså
har 38x + 101y = 56 den allmänna lösningen x = 8 · 56 + 101n, y = −3 · 56 − 38n.
14. Om antalet semlor kallas x och antalet mandelkakor y, så gäller alltså 17x + 6y =
250. Denna ekvation har den allmänna lösningen x = 250 · (−1) + 6n, y =
250 · 3 − 17n. Att både x och y ska vara positiva innebär att −250 + 6n ≥ 0 och
750 − 17n ≥ 0, vilket reduceras til 750/17 ≥ n ≥ 125/3. Detta ger möjligheterna
n = 42, 43, 44. Av dessa är det endast n = 43 som ger ett udda y. Svar: x =
8, y = 19.
15. Ekvationen 379y − 2078x = 1 har den allmänna lösningen x = −29 + 379n, y =
−159 + 2078n. Svaret är alltså alla heltal av formen x = −29 + 379n för n ∈ Z.
16. Summan av de äkta delarna till 16p (om p är ett primtal) är 1 + 2 + 4 + 8 + 16 +
p + 2p + 4p + 8p = 31 + 15p. Om detta ska vara 16p så är p = 31. Eftersom 31 är
ett primtal är 16 · 31 ett perfekt tal.
Kapitel 3
1. Gör en tabell över rester: 33 ≡16 11, 34 ≡16 3·11 ≡16 1. Alltså är 3100 = (34 )25 ≡16
125 ≡16 1. Det innebär att resten vid division med 16 av 3100 − 1 är 0, d v s att
detta tal är delbart med 16.
2. 2
3. 1
4. 1
5. Ledtråd: det blir bara tre fall svarande mot att n ≡3 0, 1, 2.
7. Kalla den minsta positiva resten av 32n + 2 · 176n vid division med 7 för rn och gör
en tabell. r0 = 3, r1 = 4, r2 = 6, r3 = 3, r4 = 4, r5 = 6, .... Mönstret upprepar sig
sedan cykliskt.
8. För g = 3 och g = 5 kan varje tal mellan 1 och 6 skrivas som resten av g x .
9. Nyckeln är 2.
14. FACIT TILL VISSA UPPGIFTER 177
10. a) Ja, b) Nej, checksiffran borde vara X. c) 4.
Kapitel 4
√ 3
(1) a) 1/25. b) 3. c) 3 3 = 31.5 . d) 9. e) 22 = 28 = 256. f ) (22 )3 =
26 = 64. 7 1 4
(2) a) 1. b) a 12 . c) y 4 . d) x 3 .
6
(3) a) 26(5x ). b) (e + 1)ex . c) 2. d) .
5x+1
3−4 − 3
(4) a) 1023. b) 3+1+1/3+...+3−3 = 1 = 121/27. c) 1−2+4−...+1024 =
3
−1
−2048 − 1 2049 x10 − 1 x10 − 1
= = 683. d) . e) − .
−2 − 1 3 x−1 x+1
(5) a) Summan är
10
∑ 10
∑
i i 211 − 1
3 · 2 = 3( 2)=3 = 3(211 − 1) = 6141
i=0 i=0
2−1
b) Denna summa saknar jämförelsevis med den föregående den första termen, så
är 6141 − 3 = 6138.
c) Denna summa saknar jämförelsevis med den första de tre första termerna
3 + 6 + 12 = 21, så är 6141 − 21 = 6120.
d) Följden i summan startar med 3·2m , slutar med 3·2n , så att nästa tal i följden
är 3 · 2n+1 . Vidare är kvoten 2. Alltså är summan
∑n
3 · 2n+1 − 3 · 2m
3 · 2i = = 3(2n+1 − 2m ).
i=m
2 − 1
n
∑ 3 · (2−n−1 − 1)
(6) a) 3 · 2−i = = 6(1 − 2−n−1 ).
i=0
2−1 − 1
2n
∑ 3(x−(2n+1) − 1) −3(x − x−2n )
b) 3 · x−i = = .
i=0
x−1 − 1 1−x
2n
∑
c) 3 · x−n = 3(2n + 1)x−n .
i=0
x9 − 1
(7) Eftersom p(x) = 17 är p(2) = 17 · 511.
x−1
(8) Först får du 512. Sedan lämnar du in dessa och får 256, o s v. Alltså 512 + 256 +
... + 1 = 1023.
( )
(9) 1 + 2 · (9/10) + 2 · (9/10)2 + ... + 2 · (9/10)9 = 1 + 18 1 − (9/10)9 , som är ungefär
12 meter.
Kapitel 5
(1) a) Re z = 2 och Im z = 3, b) Re z = 2 och Im z = −3, c) Re z = 2 och

Im z = 0, d) Re z = 0 och Im z = 5, e) Re z = 0 och Im z = −1.
(2) a) 3 + 5i, b) 3 + i, c) 1 + 5i, d) −4 + 7i, e) −5 + 12i, f ) 110 + 74i,
g) −4.
(3) a) 2 − 3i, b) 1 + 3i, c) 3i, d) 13, e) 5, f ) 5, g) 4, h) 7, i) 1.
1 i 2 5i −17 19i −i
(4) a) − , b) + , c) i, d) + , e) −i, f ) .
2 2 29 29 26 26 2
√ √
(5) a) 2 205, b) 82.
√
(6) 5/2.
(7) Ledtråd: Sätt z = a + bi. Svar z = −1 + 3i.
(8) a) z = 1 + i,
b) Ekvationen saknar lösningar, eftersom vänsterledet alltid är reellt.
(9) Det blir linjen av de z = x + iy, som uppfyller y = 2 − x.
(11) a) z = −2 − 3i, och z = −1 − i, b) z = −3i, och z = −1 − i, c) z = −1 + 3i,
och z = −1 − i.
Kapitel 6
1
(1) a) 1 + i, b) −1, c) 1 + i, d) i, e) 1, f) 2
− 2i , g) 1.
(2) Vi nöjer oss med att skriva upp den polära formen.
√ a) 17√= 17 = 17ei·0 ,
−11 = 11ei·π√
b) √ , c) i = 1·ei·π/2 , d) −1+i = 2ei·3π/4 , e) i 3−1 = 2ei·2π/3 ,
f ) 3 + 3i = 2 3eiπ/3 .
(3) Svaret är 1 för alla delproblemen.
(4) Svaret är 1 för alla delproblemen.
√
−1 3
(5) Svaret är −i .
2 2
(6) cos 4θ = cos4 θ − 6 cos2 θ sin2 θ + sin4 θ och sin 4θ = 4 cos3 θ sin θ − 4 cos θ sin3 θ.
1( )
(7) sin α · cos β = sin(α + β) + sin(α − β) .
2
3 1 1
(8) sin4 θ = − cos 2θ + cos 4θ.
8 2 8
(9) 1 respektive −3 + 2i övergår till i respektive −2 − 3i, och allmännare övergår
a + bi till −b + ai. Avbildningen svarar mot multiplikation med i.
√ √ √
(10) 1 respektive −1 + i har bilderna − 3 + i respektive 3 − 1 − ( 3 + 1)i. √ Det ses
i5π/6
lättast genom att rotationen svarar mot multiplikation√med e = − 3/2+i/2.
Alltså svarar avbildningen mot multiplikation med − 3 + i.
(11) a) 1, b) i, c) 1 + i, d) −1, e) e3 (cos 1 − i sin 1).
1 + ix 1 − x2 2ix
(12) a) = + ,
1 − ix 1 + x2 1 + x2
b) e(−1+i)x = e−x cos x + ie−x sin x = e−x (cos x + i sin x).

(13) ez = ex eiy , så |ez | = |ex | · |eiy | = ex · 1 = ex . Direkt från uttrycket ez = ex eiy , syns
det att Arg ez = y.
(14) a) z = −3 − 2i och z = 3 + 2i,
b) z = −2 − i och z = 4 + 3i.
−1 + i
(15) a) z = ± √ ,
2
b) z = ±21/4 eiπ/8 .
(16) a) eiπ/6 , ei5π/6 , ei9π/6 , b) 21/6 eiπ/12 , 21/6 ei9π/12 , 21/6 ei17π/12 ,
c) 22/5 eiπ/10 , 22/5 ei5π/10 , 22/5 ei9π/10 , 22/5 ei13π/10 , 22/5 ei17π/10 .
Kapitel 7
(1) a) kvot: x2 + 3x − 3, rest: −4x2 + 2x + 2,

b) kvot: x5 + x4 + x3 + x2 + x + 1, rest: 0,
c) kvot: x2 − 2x + 3, rest: −2x + 10,
d) kvot: 0, rest: x2 + 4x + 5.
(2) a) x2 −4 = (x−2)(x+2), b) x2 +2x+1 = (x+1)2 , c) x3 −x = x(x−1)(x+1),

d) x3 −3x+2 = (x−1)2 (x+2), e) 2−x−x2 = −(x−1)(x+2), f ) x4 +27x =
x(x + 3)(x2 − 3x + 9), g) x6 − 64 = (x − 2)(x + 2)(x2 − 2x + 4)(x2 + 2x + 4).
(3) Enligt faktorsatsen delar x−1 polynomet. Genomför divisionen och fortsätt sedan
att kolla om kvoten är delbar med x − 1, återigen med hjälp av faktorsatsen.
Upprepa samma procedur. Resultat p(x) = (x − 1)3 (x2 − +3x + 6). (OBS: den
sista faktorn har inga reella nollställen.) Multipliciteten är alltså 3.
(4) Sätt
√ ±πi/4t = z 3 . Då blir ekvationen t2 − 2t + 2 = 0, med lösningarna t = 1 ± i =
1 1
2e . Sedan löser man z 3 = t och får de 6 rötterna 2 6 eiπ/12 , 2 6 ei7π/12 ,
1 1 1 1
2 6 ei3π/4 , 2 6 ei5π/4 , 2 6 ei17π/12 och 2 6 e23iπ/12 .
(5) Enligt faktorsatsen räcker det att p(1) = −20 + a = 0 ⇐⇒ a = 20. Faktorise-
ringen blir (x − 1)(x + 4)(x − 5).
(6) Inget arbete med rätt sats: z = 2 ± i, z = −1 ± 2i.
(7) (z − 2 + i)(z − 2 − i)(z − i)2 (z + i)2 = z 6 − 4z 5 + 7z 4 − 8z 3 + 11z 2 − 4z + 5.
(8) a) Rötter: z = 2, 5, summa: 7, produkt: 10,
b) samma som föregående,
c) Rötter: z = 0, 2, 5, summa: 7, produkt: 0.
(9) Summan är −3 + i, produkten −e.
(10) Sätt roten till ir. Då är också −ir en rot och polynomet p(z) är delbart med
(z − ir)(z + ir) = z 2 + r2 . Utföres division fås resten (−9 + r2 )z − 18 − r2 (7 − r2).
För att denna ska vara noll måste r = ±3, och räkningarna ger att p(z) =
(z 2 + r2 )(z 2 − z − 2). De resterande rötterna är alltså rötter till z 2 − z − 2 = 0
och är −1, 2.
√
(11) Ansätt en lösning z = 1 + yi och räkna på. Svaret är 1 + ±i, ± 7i.
(12) Utför divisionen av p(x) med x2 + 2x + 2. För att resten ska var 0 ser man att
a = 2, och nollställena till de två andragradsfaktorer man fått fram är ±i, −1±i.
(13) p(x) = (x − 1)(x2 − 2x + 2)(x2 + 2x + 2).
√ √ √ √
(14) Faktorisera p(x) = (x− 2)(x+ 2)(x2 − 2x+2)(x2 + 2x+2). (Lös ekvationen
p(x) = 0 med polära metoder, och använd teorin om reella andragradsfaktorer.)
(15) 21. (Vilken grad har skillnaden mellan ekvationens två sidor? Vad säger algebrans
fundamentalsats.)
√ √
(16) Rötterna är 3, −2 och ±1/ 2 + i/ 2.
√ √
1 1 5 4 3+ 2 −3 + 2
(17) a) − , b) − , c) √ √ + √ √ ,
x−2 x−1 x−2 x−1 2 2(x − 2) 2 2(x + 2)
1 1 1
d) − + .
2(x − 2) x − 1 2x
1 x 1 1
(18) a) − , b) − 2 .
x 1 + x2 x2 +4 x +5
Kapitel 8
(1) a) 5, b) 5, c) 5, d) 5, e) |a|, f ) |a|.

(2) a) x = ±3, b) x = 0, c) saknar lösningar, d) x = −2 och x = 4, e) x =
−1 och x = 2, f ) x = −2 och x = 4.
(3) De reella talmängderna är alla intervall, utom b) som är två oändliga intervall.
I komplexa talplanet är de alla cirkelskivor utom b) som är hela planet utom
punkter inuti cirkeln med centrum i origo och radie 2. Observera vilka intervall
(cirklar) som är slutna respektive öppna.
(4) Se figur 1.
10
8
6
4
2
-10 -5 5
Figur 1. Graferna y = |x|, y = |x − 1|, y = |x + 3|. Observera att de

två sista graferna har samma form och bara är omflyttningar av varand-
ra(”translaterade” parallellt med x-axeln).
(5) Se figur 2.
30 20 25
20 15 20
10 15
10 10
5 5
-10 -5-10 5 10 -10 -5 5 10 -10 -5 -5 5 10
Figur 2. Graferna y = |x| + 2x, y = |x − 1| − x, y = |x + 3| − 2x.

(6) a) x = −1, b) x = −1 och x = 1, c) x = −1.

(7) x = ±2.
(8) Cirkeln med centrum i punkten (−2, 0) och radien 1.
(9) Alla z på den imaginära axeln. (Ansätt z = x + yi.)
(10) Cirkeln med radie 4/3 och centrum i (−5/3, 0).
(11) Linjen Re z = 2.
Kapitel 9
0.00009 3 31
(1) < < ,
0.000006 0.03 0.2
(2) a) x < 1/3, b) x ≥ 1/3, c) x < −1/2, d) alltid sann, e) x ≥ −2/3.
(3) −2 < x < 3
(4) a) −2 < x < 2, b) x > 2 eller x < −2, c) (x < −3.
(5) a) x < 0, b) x < −2, c) alla x.
(6) 0 < x < 1 eller 2 < x < 3 eller 4 < x < 5 eller x > 6.
√ √
(7) −3 < x < (1/3)(−4 − 19) eller −2 < (1/3)( 19 − 4).
(8) (−1)n = 1 om n är jämnt och −1 annars, så svaret blir alla jämna n.
Kapitel 10
(1) 303 · 103 = 27 · 106 , om man räknar med ett alfabet med 30 bokstäver, eftersom
man just nu känner sig ovanligt lat....
(2) Precis 5 siffror har 9 · 104 olika tal. Högst 5 siffror har talen 0 till 99999, d v s
100 000 tal. Alternativt 10 + 9 · 10 + 9 · 102 + 9 · 103 + ·104 = 100000.
(3) 305 .
( )
100
(4) = (100 · 99 · 98)/(3 · 2) = 100 · 33 · 49.
3
(5) Varje förflyttning från punkten (2, 3) till (12, 11) enligt reglerna måste bestå av
10 sträckor uppåt (U) och 8 sträckor till höger (H). Dessa 10 + 8 = 18 sträckor,
tio U och åtta H, kan göras i vilken ordning som helst: i slutändan kommer man
alltid att kannans i punkten (12, 11). Svaret är alltså varje radmed 18 symboler
och bestående(av ) tio U och åtta H. De platser i raden där man ska skriva in U
18
kan väljas på olika sätt. Detta är alltså svaret på uppgiften.
10
(6) Den första personen kan vi sätta vart som helst. Varje permutation av de övri-
ga sju ger en entydig utplacering runt bordet räknat från den första (sittande)
personens höger sida runt bordet fram till hans/hennes vänster sida. Svaret är
därmed 7!.
(7) Det finns 6! permutationer av de sex symbolerna. Vi är dock inte intresserade av
de permutationer som innehåller sekvenser bac eller cab. Hur många permutatio-
ner innehåller bac? Betrakta dessa tre symboler tillsammans som en enda symbol
X. Vi har därmed fyra symboler: X, d, e och f . Dessa bildar 4! ”förbjudnapp-
ermutationer. Lika många permutationer finns det med den förbjudna sekvensen
cab. Svaret är därför 6! − 2 · 4! = 572.
( 99 ( )
2 1 )99 ∑ 99 ( 2 )k ( 1 )99−k
(8) Enligt binomialsatsen är 2x + 2x =
4x k=0
k 4x
∑99 ( ) ∑99 ( )
99 k 2k 1 99 1
· 2 · x · 99−k 99−k = · 2k · x2k · 2(98−k) 99−k =
k=0
k 4 ·x k=0
k 2 ·x
∑99 ( ) ∑99 ( )
99 99
· 2k−198+2k · x2k−99+k = · 23k−198 · x3k−99 . Den konstanta termen
k=0
k k=0
k
är just den där x förekommer i potens ( 0. ) Därmed måste ( )3k − 99 = 0, vilket
99 99
medför att k = 33. Svaret är därmed · 299−198 = · 2−99 .
33 33
(9) De tio böckerna kan ordnas i en rad på 10! olika sätt (antalet permutationer). Var-
je sådan rad kan därmed brytas i två delar genom att ta första k (k = 0, 1, 2, , 10)
böcker och lägga på den första hyllan och de övriga 10 − k böckerna på den andra
hyllan. Allt i samma ordning som böckerna stod i en rad. Detta ger 10! · 11 olika
placeringar av böcker. Man ser lätt att varje utplacering av böcker på dessa två
hyllor kan fås på detta sätt.
(10) Det här är ett exempel på ett tal där inga av satserna är till någon större hjälp,
utan man behöver använda (ursäkta, det var inte avsiktligt, utbildningens syfte
är ju mer att lära ut hur man på ren rutin ska lösa skitsvåra problem) påhittighet
och fantasi. Det är 10 personer. De 9 utom värden har skakat hand med högst 8
personer (eftersom ingen skakar hand med sig själv eller sin partner). Eftersom
alla har skakat hand med olika antal människor och det bara finns 9 tal mellan 0
och 8 så är alla dessa antal förekommande. Värdinnan kan inte ha skakat hand
med 8 människor, för då har hon skakat hand med alla (utom sig själv och värden)
och då kan det inte finnas någon som har skakat hand med 0 människor. Hon kan
inte heller ha skakat hand med 0 människor, för då är den som skakat hand med
8 en av de andra och kan inte hitta 8 att skaka hand med (uteslutande värdinnan,
sig själv och sin partner). Alltså har den som har skakat hand med 8 - kallad A
- en partner som nödvändigtvis måste ha skakat hand med 0.
Tänk nu att vi stryker detta par och tittar på alla handskakningar mellan de
återstående 4 paren. Eftersom vi stryker handskakningar med A, så har alla utom
värden fortfarande olika antal handskakningar, och med samma resonemang som
nyss ser vi att värdinnan varken har skakat hand med 0 eller 6, och att det finns
ett par där en person kallad B har skakat hand med 6 och dennas partner med
0. Stryk även alla handskakningar med B, (då återstår 3 par) och med samma
resonemang som nyss ser vi att värdinnan varken har skakat hand med 0 eller 4,
och att det finns ett par där en person kallad C har skakat hand med 4 och dennas
partner med 0. Stryk nu även alla handskakningar med C, (då återstår 2 par
inklusive värdparet) och med samma resonemang som nyss ser vi att värdinnan
varken har skakat hand med 0 eller 2, och att det finns ett par där en person
kallad D har skakat hand med 2 och dennas partner med 0. Värdinnan måste
alltså ha skakat hand med 1 person, och dessutom med A, B, C, d v s med fyra
allt som allt (liksom värden).
(11) Första siffran måste vara 1 eller 2, de andra kan vara 0, 1, 2. Sådana tal finns det
2 · 35 av. De som inte innehåller en nolla är 26 , så svaret blir 2 · 35 − 26 .
( )
13
(12) Platserna där 1 ska sättas på kan väljas på . Sedan finns det 6 platser kvar
7 ( )
6
och att välja ut 4 av dessa för att där placera kan ske på . De återstående 2
( ) ( ) 4
13 6
platserna fylls med 1:or. Svar: · .
7 4
( )
52
(13) (a) Svar:
5 ( )
4
(b)Det finns 13 valörer för fyrtalet, = 1 sätt att välja ut färgerna i fyrtalet,
( ) 4
12
= 12 möjliga val av den andra valören som kan väljas i 4 färgkombinationer.
1
Svar: 13 · 1 · 12(· 4)= 624. ( )
13 4
(c) Det finns val av valörer för de 2 paren. Sedan finns det möjliga
2 2
färger för det ena paret och lika många för det andra. Det femte kortet kan väljas
bland
( ) de )2− 2 · 4 kort som inte har samma valör som paren. Svaret är alltså
( 52
13 4
· · 44.
2 2
(14) Den nya kön ska bestå av 11 platser. När man väl har valt vilka 6 av dessa ( som )
11
det ska stå personer från A-kön, så är ordningen bestämd. Det finns alltså ,
6
möjliga köer, om man bortser från de två vännerna. A3 och B2 kan stå antingen
i ordningen A3 B2 och B2 A3 . ( ) dessa ska stå A1 , A2 och B1 och detta kan på
Före
3
samma sätt som nyss, ske på sätt. Efter dem ska stå A4 , ..., A6 och B3 , ..., B5
( ) 2 ( ) ( )
6 3 6
och de kan stå på sätt. Svar: 2 · · .
3 2 3
(15) Den enda bokstav som förekommer 2 gånger är E. Bestäm först ( ) antalet ord på
3
tre bokstäver med 2 E:n. Platserna för de 2 E:na kan väljas på sätt och den
2 ( )
3
tredje platsen kan fyllas med en av de andra 6 bokstäverna. Totalt alltså ·6
2
ord. Om antalet E:n är högst 1 kan det behandlas som en vanlig permutation
( ) G, E, O, M, T, R, I och antalet sådana ord är alltså 7 · 6 · 5.
av de 7 bokstäverna
3
Svaret är alltså · 6 + 7 · 6 · 5.
2
(16) Uppenbarligen kan r variera mellan 0 och 9. Om de första r bollarna är röda
finns det 9 − r röda ( ) att placera på några av 15 − r platser. Dessa
bollar kvar
15 − r
platser kan väljas på sätt. Placeringen av de röda bollarna bestämmer
9−r
följden eftersom de svarta
( bollarna
) placeras ut på de platse där det inte lagts
15 − r
röda. Svaret är alltså .
9−r
(17) Om vi kan (välja ) A(och)B fritt (utan villkoret om gemensamma element) så kan
11 11
det ske på · sätt. Dela nu upp i fall beroende på hur många element
6 5 ( )
11
gemensamma de har. Om det är 0 kan först A väljas på sätt och sedan B
( ) 6
5
på = 1 sätt. Om A och B har precis 1 element gemensamt, kan vi tänka
5
att vi väljer detta först(och)(sedan)(resten
) av elementen i A och B bland de 10
11 10 5
som är kvar. Alltså på sätt. Om A och B har precis 2 element
1 5 4
gemensamt, kan vi tänka att vi väljer dessa först
( )( och )(
sedan) resten av elementen
11 9 5
i A och B bland de 9 som är kvar. Alltså på sätt, och så vidare.
2 4 3
Emellertid, att A och B har två element gemensamt tolkar vi som att de har 2, 3,
4, ... element gemensamma, och då kan vi se att antalet sådana A och B är precis
antalet möjliga val av två mängder minus antalet val av A och B med 0 eller 1
( ) ( ) ( ) ( )( )( )
11 11 11 11 10 5
element gemensamt. Svaret blir alltså · − −
6 5 6 1 5 4
sätt.
(18) A∪B består( av) 16 element. Antalet uppsättningar av fyra element valda av dessa
16
är alltså . En sådan uppsättning, som inte uppfyller kriteriet i uppgiften
4
måste
( ) vara vald antingen från de 8 elementen i A som inte tillhör B( alltså en av
8
delmängder) eller valda från de 4 element i B som inte tillhör A(och alltså
4 ( ) ( )
16 8
bestå av precis dessa). Svaret blir alltså − − 1.
4 4
10 ( )
x 1 10 ∑ 10 x k −3(10−k)
(19) ( − 3 ) = ( ) x . En term i summan har grad 2 om
3 x k=0
k 3
k − 3(10 − k) = 2,
(10) 2
x
eller k = 8. Denna term blir då 8 8 .
3
n n
(20) Observera att (2 + 1) = 3 och använd binomialteoremet på den första termen.
(21) (a) Följande är ett (väldigt) fantasilöst sätt att lösa problemet. Det finns ett
mycket smartare, där räkningarna bara tar en eller två rader, och en sådan lösning
finns nedan. Poängen är att illustrera att med hårt arbete klarar man sig utan
fantasi.
Notera att antalet tal är precis antalet följder av tal mellan 1000 och 9999
som är strikt växande. Första siffran kan högst vara 6, som ger följden 6789.
Skillnaden mellan första och sista siffran måste vara minst 3 och högst 8. Dela
nu upp i fall efter denna skillnad. Om den är 3 så ökar följden med 1 hela tiden,
och för de 6 möjliga startsiffrorna finns det en enda möjlig följd. Alltså totalt 6
tal: 1234, 2345, 3456, 4567, 5678 och 6789.
Om skillnaden är 4 (och då är startsiffran 1, 2, 3, 4, 5), så kommer följden att
förutom att öka med 1 hela tiden, göra ett hopp, typ 5679, som ökar med extra
1 mellan 7 och 9. Detta hopp kan placeras på en av tre siffror (efter den första)
och totala antalet möjligheter är 5 · 3.
Om skillnaden är 5 (och då är startsiffran 1, 2, 3, 4), kommer följden att förutom
att öka med 1 hela tiden, göra ett ytterligare hopp på 2, typ 4679, som ökar med
extra 1 mellan 4 och 6, och mellan 7 och 9, eller 4569, som ökar med extra 2
mellan 6 och 9. Dessa två möjligheter svarar mot att vi kan skriva 2 ( antingen
)
3
som 2 eller som 1+1. I det fall att vi har 2 hopp kan dessa placeras på =3
( ) 2
3
sätt, och i det fall att vi har ett extra hopp om 2 enheter på = 3 sätt. Det
1
ger totalt 4 · 2 · 3 möjliga följder.

Om skillnaden är 6 (och då är startsiffran 1, 2, 3), kommer följden att förutom
att öka med 1 hela tiden, göra ett ytterligare hopp på 3. Extrahoppet kan ske på
tre platser, svarande mot 3 = 1 + 1 + 1, andra varianter är ett hopp på 2 och ett
hopp på 1: 3 = 2 + 1, eller ett enda hopp på 3. Antalet möjligheter i det första
fallet är 1, i det andra 3 · 2 och i det tredje 3. Det ger totalt 3 · (1 + 6 + 3) = 30
möjligheter.
Om skillnaden är 7 (och då är startsiffran 1, 2), är extrahoppet 4 som kan delas
upp i extrahopp om 4 = 3+1 = 2+2 = 2+1+1. Det ger totalt 2(3+3·2+3+3) = 30
möjligheter.
Om skillnaden är 8 (och då är startsiffran 1) är extrahoppet 5 som kan delas
upp i extrahopp om 5 = 4 + 1 = 3 + 2 = 2 + 2 + 1 = 1 + 1 + 3. Det ger totalt
(3 + 3 · 2 + 3 · 2 + 3 + 3) möjligheter.
Sammantaget ger detta 6 + 15 + 24 + 30 + 30 + 21 = 126 möjliga tal.
En alternativ (och smartare !!!!) lösning är följande: Varje val av fyra siffror
bland {1, 2, 3, .., 9} ger uppskov till ett enda tal med växande sifferföljd. Tex ger
valet 7, 2, 5, 1 talet 1257.(Svaret
) till uppgiften är därmed antalet sätt att välja
9
fyra siffror utav nio dvs. = 126.
4
(b) Vi kan lösa problemet så här. Titta på skillnaderna mellan siffra 2 och
1, siffra 3 och 2, siffra 4 och 3. Detta ger tre siffror mellan 0 och 8, som kodar
växten. T ex 2334 ger 101. Om första siffran är 9 är enda möjligheten 000, om
den är 8 kan vi ha 000, 001, 010, 100 svarande mot 8888, 8889, 8899, 8999. Om den
är 7 får vi ett tal abc sådant att a + b + c ≤ 2 vilket ger möjligheterna förutom
000, 001, 010, 100 också 002, 020, 200, 011, 101, 110, dvs totalt 10 möjligheter.
Definiera nu två funktioner. Den första k(s) är antalet lösningar i positiva
heltal till b + c ≤ s. Helt klart är k(0) = 1, k(1) = 3, k(2) = 6, k(3) = 10 och man
visar efter att ha ritat en bild att k(s) = 1+2+...+(s+1) = (s+1)(s+2)/2. Den
andra funktionen är l(r) som är antalet lösningar i positiva heltal till a + b + c ≤
r. Alltså är l(0) = 1, l(1) = 4, l(2) = 10. Uttryckt i den första funktionen är
(lösningarna a, b, c kan delas upp i de som har a = 0, a = 1, osv och då är
b + c ≤ r, b + c ≤ r − 1 osv) och l(r) = k(r) + k(r − 1) + .... + k(0).
Nu är det sökta antalet precis l(0) + l(1) + .... + l(8), som man kan beräkna
med formeln i termer av k till 495.
Också här finns det en smart alternativ lösning och den lämnas till läsaren.
Kapitel 11
1
(1) För n = 1 är VL = 2 · 6 = 12 = · 9 · 8 = HL.
6
Antag att påstående gäller för n: 2 · 6 + 3 · 7 + 4 · 8 + ... + (n + 1)(n + 5) =
n
(n + 7)(2n + 7).
6
Vi behöver visa att påståendet är sant för n + 1, dvs att 2 · 6 + 3 · 7 + 4 · 8 + ... +
( )( ) n + 1( )( )
(n + 1)(n + 5) + (n + 1) + 1 (n + 1) + 5 = (n + 1) + 7 2(n + 1) + 7 .
( )( 6 ) (
VL = 2 · 6 + 3 · 7 + 4 · 8 + ... + (n + 1) + 1 (n + 1) + 5 = 2 · 6 + 3 · 7 +
)
4 · 8 + ... + (n + 1)(n + 5) + (n + 2)(n + 6) = ... enligt induktionsantagande
n 1
... = (n + 7)(2n + 7) + (n2 + 8n + 12) = (2n3 + 27n2 + 97n + 72) och HL
6 6
n+1 1 3 2
= (n + 8)(2n + 9) = (2n + 27n + 97n + 72). Därmed är VL = HL och
6 6
påstående gäller för alla n.
1 1
(2) Bassteget: För n = 1 är V L = = = HL.
1·2 2
1 1
Induktionssteget: Antag att påståendet är sant för n = k, dvs att + +
1·2 2·3
1 1 k
+ ... + = . Vi måste visa att påståendet är också sant för
3·4 k · (k + 1) k+1
1 1 1 1 1 k+1
n = k + 1, dvs + + + ... + + = .
1·2 2·3 3·4 k · (k + 1) k + 1 · (k + 2) k+2
( 1 1 1 1 ) 1
VL = + + + ... + + . . .
1·2 2·3 3·4 k · (k + 1) (k + 1) · (k + 2) =
k 1 k · (k + 2) + 1
enl. induktionsantagandet . . . = + = =
k + 1 (k + 1) · (k + 2) (k + 1) · (k + 2)
(k + 1)2
= HL. Påståendet är därmed bevisat!
(k + 1) · (k + 2)
n(n + 1)
(3) Börja med att använda likheten 1+2+3+...+n = som visades tidigare.
2
Använd därefter induktionsmetoden.
(4) Standardförfarande.
(5) Skriv upp formeln för n lika med 1, 2, 3 och 4 för att bilda dig en uppfattning
hur vänstra ledet fungerar!
(5)-(11) Standardförfarande.
(12) Visa med induktion att an < 3. Använd detta för att visa att an < an+1 .
(13) Med hjälp av villkoren a0 = 0ăoch a1 = 1 beräkna möjliga värden för α och β.
1
Visa därefter med induktion att an √ (αn − β n ) för alla n ∈ N.
5
Kapitel 12
(1) a) sant, b) falskt, c) falskt, d) sant, e) falskt, f ) sant.

(2) −1 < x ≤ 10.
(3)
P Q R P ∨ (Q ∧ R) (P ∨ Q) ∧ R
s s s s s
s s f s f
s f s s s
f s s s s
s f f s f
f s f f f
f f s f f
f f f f f
Den andra delen görs likadant.

(4) Samma metod som den föregående uppgiften.
(5)
P Q ¬P ∧ ¬Q ¬(P ∨ Q)
s s f f
s f f f
f s f f
f f s s
(6) Sanningstabellen.
(7) Självständiga exempel.
(8) a) Sant för alla par (a, b) utom för paren (0, b) där b ̸= 0.
b) Sant enbart om a = 0 och b ̸= 0. Detta påstående är en negation till det
föregående.
(9) a) ”Det finns minst en lärobok i matematik eller i logik som är läsbar.”
b) ”Minst en av klassens elever blev underkänd i minst ett av språken.”
c) ”Var och en av klassens elever blev underkänt i något av språken.”
d) ”Hur man än valde tre av männen så minst en de var frisk", vilket är samma
som ”Som mest två av männen var sjuka.”
e) ”Minst fyra tre av männen var sjuka.”
Kapitel 13
(1) A ∩ B = ∅ ⇔ |a − b| < 1 (viket kan även skrivas som b − 1 < a < b + 1).
A ∩ B = {0} ⇔ |a − b| = 3 (viket kan även skrivas som a = b ± 3).
(2) ∅, {1}, {2}, {3}, {1, 2}, {1, 3}, {2, 3}, {1, 2, 3}.
(3) Låt A = [0, 2] = {x : 0 ≤ x ≤ 2}, B = [1, 3] = {x : 1 ≤ x ≤ 3}, C = [2, 4] = {x :
2 ≤ x ≤ 4}. Utöver mängderna A, B och C får vi då
A ∪ B = (B ∩ C) ∪ A = [0, 3],
A ∪ C = A ∪ B ∪ C = [0, 4],
B ∪ C = (A ∩ B) ∪ C = [1, 4],
A ∩ B = (B ∪ C) ∩ A = [1, 2],
A ∩ C = {2},
B ∩ C = (A ∪ B) ∩ C = [2, 3],
(A ∪ C) ∩ B = (A ∩ C) ∪ B = B,
A ∩ B ∩ C = ∅.
(4) Låt A = [0, 1] = {x : 0 ≤ x ≤ 1}, B = [2, 3] = {x : 2 ≤ x ≤ 3}, C = [4, 5] = {x :
4 ≤ x ≤ 5}. Utöver mängderna A, B och C får vi då
A ∪ B = [0, 1] ∪ [2, 3],
A ∪ C = [0, 1] ∪ [4, 5],
B ∪ C = [2, 3] ∪ [4, 5],
A ∪ B ∪ C = [0, 1] ∪ [2, 3] ∪ [4, 5].
Alla de övriga kombinationerna (se uppgiften ovan) ger den tomma mängden, ∅.
(
(5) Vi vet att ”x tillhör A ∪ (B ∩ C)” omm ”(x tillhör A) eller (x tillhör B) och (x
)
tillhör C) ”.
I Övning 4 i kapitel 12 har man visat att P ∨ (Q ∧ R) och (P ∨ Q) ∧ (P ∨ R)
är ekvivalenta. Därmed( är )
”(x tillhör A) eller (x tillhör B) och (x tillhör C) ” ekvivalent med att
( ) ( )
” (x tillhör A) eller (x tillhör B) och (x tillhör A) eller (x tillhör C) ”,
vilket är förstås samma som att ”(x tillhör (A ∪ B)) och (x tillhör (A ∪ C))”.
Detta i sin tur betyder att x tillhör (A ∪ B) ∩ (A ∪ C), vilket man skulle visa.
(6) Låt A = [0, 2] = {x : 0 ≤ x ≤ 2}, B = [1, 2] = {x : 1 ≤ x ≤ 2}. Utöver
mängderna A och B får vi då
A ∪ B = A,
A ∩ B = B,
∁A = ∁(A ∪ B) = ∁A ∩ ∁B = (−∞, 0) ∪ (2, ∞),
∁B = ∁(A ∩ B) = ∁A ∪ ∁B = (−∞, 1) ∪ (2, ∞),

∁A ∪ B = (−∞, 0) ∪ [1, ∞),
∁A ∩ B = ∅,
A ∪ ∁B = R,
A ∩ ∁B = [0, 1).
(7) Vi vet att ”x ∈ ∁A ∪ ∁B” omm ”x ∈ ∁A ∨ x ∈ ∁B”. Detta är ekvivalent med att
”¬(x ∈ A) ∨ ¬(x ∈ B)”.
Enligt Övning 5 i kapitel 12 så är ¬P ∨ ¬Q ekvivalent med ¬(P ∧ Q), vilket
betyder att ( )
”¬(x ∈ A) ∨ ¬(x ∈ B)” är ekvivalent med ”¬ (x ∈ A) ∧ (x ∈ B) ”. Detta kan
i sin tur skrivas som ”¬(x ∈ A ∩ B)”, dvs x ∈ ∁(A ∩ B).
(8) Vi kan utgå ifrån att det gäller 100 stridande, dvs |U | = 100 och att de skadade
utgjorde mängderna A, B, C och D, beroende på skador. Vi har då |A| ≥ 70,
|B| ≥ 75, |C| ≥ 80 och |D| ≥ 85. Enligt formel (37) får vi att A ∩ B ∩ C ∩ D ≥
|A| + |B| + |C| + |D| − 3|U | ≥ 70 + 75 + 80 + 85 − 300 = 10. Minst 10% av de
stridande drabbades alltså av alla fyra skadorna.
(9) Vi har |U | = 1000, |A| = 816, |B| = 725, |C| = 645, |A∩B| = 562, |A∩C| = 463,
|B∩C| = 470 samt |A∩B∩C| = 310. Enligt formel (39) får vi att antalet personer
som varken tycker om konfekt, glass eller tårta är
|∁A ∩ ∁B ∩ ∁C||U | − |A| − |B| − |C| + |A ∩ B| + |B ∩ C| + |C ∩ A| − |A ∩ B ∩ C| =
1000 − 816 − 725 − 645 + 562 + 463 + 470 − 310 = −1, vilket är orimligt. Antalet
personer kan inte vara ett negativt tal.

Algebra 1 Rikard Bøgvad

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Algebra 1 Rikard Bøgvad

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Algebra I

Rikard Bøgvad, Stockholm 2011.

Kapitel 1. Algebraiska uttryck. 6

6. Kombinationer och binomialsatsen. 136

1. Varför algebra när det finns miniräknare?

Du har förstås stött på många algebraiska samband inom naturvetenskap, t ex hur

2.1. Parentes om prioriteringsregler. För att innebörden av ett uttryck som 2 +

2.2. Fler räkneregler. Andra exempel på räknelagar är den s k distributiva lagen

På de två parenteserna i högerledet kan vi tillämpa (2) en gång till:

Ersätter vi i detta uttryck c = a och d = −b får vi en användbar regel — konjugatre-

3. Räkning med bråk, förlängning.

2 sin(x + 2θ) 2 · sin(x + 2θ) 2

Vi kan använda förlängning tillsammans med konjugatregeln

Multiplikation är enklare att komma ihåg.

Exempel 10. (1) Lös x ur ekvationen ax = 7 (som funktion av a) och beräkna

(2) Låt m = a/b och n = 2a/(x + 1). Då är

3.1. Förstagradsekvationer. En ekvation har formen uttryck = annat uttryck, där

De två första ekvationerna är exempel på förstagradsekvationer med en obekant x. Allmänt

Förenklar vi den sista ekvationen får vi 2x + 17 = 5. Nu drar vi bort 17 från bägge

4.2. Definitioner. Exponenten i den högsta potens av x som förekommer i polyno-

Exempel 12. Polynomet x3 + 2x + 17 har alltså grad 3 och koeﬃcienterna a3 =

4.3. Exkurs om prickar. Några kanske överbeskyddande ord om prickarna i före-

5. Andragradspolynom och ekvationer.

5.1. Förstagradspolynom. Ett polynom av grad 0, är alltså bara en konstant, be-

Figur 1. Grafen till ett förstagradspolynom.

5.2. Andragradspolynom. I den föregående paragrafen fanns ett enkelt exempel

Notera att när högstagradskoeﬃcienten i polynomet a = 1, och ekvationen alltså ser

12 KOMPENDIUM TILL ALGEBRA 1

Figure 2. Grafen till x2 − 5x + 6

ii) I nästa bild är p(x) = x2 −KOMPENDIUM 2x + 1, och TILL ALGEBRA 1

Figure 3. Grafen till x2 − 2x + 1

detta enkla fall i bakhuvudet tittar på en ekvation som x2 + 2x − 1 = 0, så ser vi kanske

Kvadratkomplettering är ett sätt att försöka göra exemplets resonemang så allmänt

Steg 1: Vi kan först värma upp med att dela med a ̸= 0.

Därmed har vi kommit fram till p, q-formeln.

5.4. Kvadratkomplettering. Den algebraiska idén i beviset ovan är så användbar,

Lösning: Kvadratkomplettera! Skriv

Att16det minsta värdet är −1.25 ser vi ocksåTILL

!0.4 !0.2 0.2 0.4 0.6 0.8 1.0

Figure 5. Grafen till 4x2 − 2x − 1

1. Primtal och faktorisering.

Exempel 20. Talet 6 är ett sammansatt heltal ty 6 = 2 · 3. Talen 2, 3, 5, 7, 11 som

och det är lätt att kolla att 3 också är ett primtal.

Alltså vet vi utan att ens snegla på 2:ans multiplikationstabell att 3 · 5 ̸= 2 · 2 · 2 · 2,

De två satser om primtalsfaktoriseringar vi talat om kallas tillsammans Aritmetikens

Vissa av primtalen i en faktorisering av ett tal är förstås ibland lika. T ex 48 =

3. Hur många primtal finns det?

Bevis. Vi har två varandra uteslutande möjligheter.

• Det finns oändligt många primtal

5000 10 000 15 000 20 000

Figur 1. Sannolikheten för att ett tal mindre än x är ett primtal

Generellt säger villkoret 0 ≤ r < b att r är något av talen 0, 1, ..., b − 1. För b = 5,

Observera att vi kan dela även negativa tal.

Problemet i denna sektion är:

Om a, b ∈ Z är två heltal och k, l ∈ Z två andra heltal så kallas ka + lb en li-

Notera nu två saker

• Resten 143 = 1859 − 6 · 286 är en lineärkombination av 286 och 1859. Varje

Dela alltså igen det större talet med det mindre:

Det fundamentala steget i allmänhet. Vi kunde ha argumenterat med vilka po-

Beviset är inte svårt och använder satsen om unik primtalsfaktorisering. Om vi har

Med Euklides algoritm kan vi lösa ekvationer av typen

Generaliserar vi argumentet i exemplet, ser vi att

• Hitta en lösning x = x0 , y = y0 (en s k partikulärlösning) till ekvationen

Vi motiverar först detta. Antag att vi redan har hittat en partikulärlösning x =