Sociala medier.

Sociala mediers effekt på demokratin har på senare diskuterats

flitigt. Vissa menar att dessa forum utgör viktiga bidrag för att upprätthålla en
fungerande demokrati. Andra anser att fenomen som näthat, filterbubblor (att
logaritmer begränsar informationen användare får upp i sina flöden) och
ekokammare (att det blivit lättare för folk att isolera sig i forum där bara
meningsfränder ingår) tvärtom hotar demokratin. Diskutera utifrån relevanta
perspektiv i kurslitteraturen huruvida sociala medier är en tillgång för eller ett hot
mot demokratin. Ta ställning och argumentera för din position.

Sociala medier och demokratin – ett vinnande koncept eller dödliga fiender.

Inledning
På den senaste tiden har sociala medier och dess inverkan på demokratin diskuterats. De internet
baserade sociala medierna möjliggör ständig kommunikation och interaktion mellan människor
genom skrift, bild eller ljud. Dessa virala plattformar tar upp en stor del av vår dagliga
mediekonsumtion och det är därför intressant att undersöka hur sociala medier kan tolkas och
uppfattas inom den politiska teorin samt deras inverkan på demokratin. Somliga anser att
sociala medier har fördelar vilka kan främja demokratin. Samtidigt anser andra att sociala
medier på olika sätt är ett hot mot demokratin. Åsikterna som ser hoten mot demokratin grundas
således på tanken om att demokratin är något som är värdefullt att skydda och bevara, detta är
även utgångspunkten för detta arbete. Följande essä ämnar att utifrån olika perspektiv inom den
politiska teorin diskutera sociala mediers inverkan på demokratin, i ett försök att svara på om
sociala medier bör uppfattas som en tillgång eller ett hot. Teoretikerna som presenteras är
Robert Dahl, Jürgen Habermas och Chantal Mouffe som alla tre har olika perspektiv på
demokrati. Utifrån teoretikernas olika perspektiv diskuterar jag vidare för hur frågan om sociala
medier skulle kunna diskuteras och förankras i respektive teori. Slutsatsen för arbetet är att
sociala medier i många fall kan fylla en främjande funktion för demokratin men att detta sällan
sker oproblematisk.

Dahls demokratibegrepp
I kapitlet ”En teori om den demokratiska processen” försöker Robert Dahl (2009:178-192) reda
ut vad demokrati egentligen innebär och hur den demokratiska styrelseprocessen fungerar. Dahl
redogör därmed för sin teori om den demokratiska ordningen och den demokratiska
styrelseprocessen. Dahl inleder med att redogöra för grundantagandena för en politisk ordning
samt för de politiska ordningar som karaktäriserar just en demokratisk politisk ordning1. Då en
politisk ordning är upprättad menar Dahl (2009:181) att fem kriterier skall uppnås för att en
styrelseprocess skall benämnas just demokratisk. De fem kriterierna som kännetecknar en
demokratiskprocess lyder enligt Dahl (2009:181-187) följande:
1. Effektivt deltagande
2. Lika rösträtt vid det slutliga avgörandet
3. Upplyst förståelse
4. Kontroll över dagordningen
5. Omfattande demos 2
Dahl (2009:181) föreslår att dessa kriterier kan fylla en funktion som ideal för politiska
processer att sträva mot med målsättningen att bli mer demokratiskt. Desto mer dessa kriterier
uppfylls, desto mer demokratiskt kan således en politisk ordning anses vara. Dessa kriterier kan
således liknas vid en typ av gradskala för att gradera och mäta ”hur demokratiskt” en politisk
ordning är. En politisk ordning där alla dessa kriterier är fullständigt uppfyllda anses vara till
fullo demokratiskt menar Dahl (ibid). Enligt Dahl förefaller det dock otroligt att detta inträffar.
Dahl (ibid) framhåller att alla dessa kriterier inte fungerar felfritt i alla situationer. Det faktum
att det är en normativ teori bidrar till att den inte förmågan att anpassas till alla politiska
ordningar. Skillnader mellan olika styrelseskick leder således till att den normativa teorin inte
alltid stämmer in.

För att svara på frågan gällande sociala mediers inverkan på demokratin anser jag det främst
passande att titta på Dahls första och tredje kriterium, vilka handlar om ”effektivt deltagande”
och ”upplyst förståelse”. Enligt Dahls (2009:181) definition innebär effektivt deltagande att
alla medborgare har lika möjligheter att delta i den politiska debatten, uttrycka sina åsikter och
dela sina tankar. Då medborgare hindras från detta berövas medborgaren på principiella
rättigheter menar Dahl (ibid). Sociala medier kan möjliggöra för ett mer effektivt demokratiskt
deltagande genom att vara en öppen plattform där medborgare har möjlighet att uttrycka sina
åsikter vilket kan kopplas till Dahls kriterium om effektivt deltagande. Detta förutsätter dock
att sociala medier är just öppna plattformar där allas åsikter kan uttryckas utan hinder. Fenomen

1 Se Dahl 2009:187-180 läs avsnitten ”Grundantaganden för en politisk ordning” samt ”Grundantaganden som
motiverar en demokratisk politisk ordning” för ytterligare förklaring.
2 Detta kriterium finns inte med i den lista för fyra kriterier som Dahl (2009:181-187) presenterar under

rubriken ”kriterier på en demokratisk process” utan detta nämns under en egen rubrik om Dahls resonemang
för ett medlemsskapskriterium. Min tolkning är att detta är det femte av Dahls kriterier för en demokratisk
process.
som näthat skulle således kunna hindra det effektiva deltagandet genom att förhindra att åsikter
kan utryckas fritt.

Vidare redogör Dahl (2009:183f) för upplys förståelse vilket beskrivs som att medborgarna
(demos) bör vara tillräckligt upplysa för att kunna göra välgrundade val. Den upplysta
förståelsen bör innebära på att medborgaren kan väga fördelar och nackdelar hos olika
alternativ, överväga konsekvenserna av de olika alternativen och sedan välja det som resulterar
i att hens intressen blir uppfyllda samt förståelse för hur andra medborgare påverkas av beslutet.
Dahl (2009:183f) framhåller att detta inte ska uppfattas som att några medborgare bör uppfattas
mer lämpade och upplysta att fatta beslut än andra. Dahl teorier legitimerar således inte ett
elitistiskt styre. Kriteriet om upplyst förståelse ställer krav på instiftandet av institutioner som
bidrar och spridning av viktig och riktig information vilket bidrar till medborgarnas upplysta
förståelse för att kunna ta välgrundade beslut (Dahl, 2009:184f). Genom att vara en plattform
för spridning av stora mängder information och mångsidiga åsikter skulle man kunna hävda att
sociala medier fyller en främjande funktion genom att uppfylla Dahls kriterium om upplyst
förståelse. Fenomen som ”fake news” (falska nyheter), ekokammare 3 och filterbubblor4
uppfattas ur den här synvinkeln som hinder för Dahls kriterium om upplys förståelse. Detta då
dessa fenomen riskerar att förmedla felaktig information vilket kan bidra till att medborgarna
får en missvisande uppfattning över den pågående samhälleliga debatten. Dessa fenomen skulle
således missgynna den demokratiska processen då de kan förhindra effektivt deltagande och
upplyst förståelse. Utifrån redogörelsen för Dahls demokratiska perspektiv är det min tolkning
att Dahl skulle värdesätta sociala mediers funktion som främjande för effektivt deltagande och
upplyst förståelse och således främjande för demokratin. Dahl skulle dock uppfatta
problematiken i fenomen som näthat, ”fake news”, ekokammare och filterbubbor då dessa
fenomen riskerar att förhindra det effektiva deltagandet och även den upplysa förståelsen. Dessa
fenomen skulle således skapa hinder för Dahls demokratiska kriterier och således inskränka på
och vara ett hot mot demokratin.

3 Ekokammare: innebär att individer isolerar sig i forum med en specifik politisk uppfattning vilket leder till att
individen inte tar det av andra uppfattningar och åsikter som utmanar den egna uppfattningen.
4 Filterbubblor: algoritmer som utformar individanpassad information i sociala medier, leder till att viss

information exkluderas.
Habermas deliberativa demokratimodell
I sin bok ”Tre normativa demokratimodeller: om begreppet deliberativ demokrati” redogör
Jürgen Habermas (2009:271-283) för demokratimodellen han kallar ”deliberativ demokrati”.
Habermas teori grundas på två andra politiska uppfattningar, den liberala och den
republikanska. Habermas framhåller att dessa främst skiljer sig i frågan om hur den politiska
processen skall genomföras (Habermas, 2009:271). För att utforma sin teori använder
Habermas komponenter från den liberala och republikanska uppfattningarna och sammanfogar
dessa för att skapa en tredje modell – den deliberativa demokratin (2009:279). Habermas menar
att den deliberativa modellen gynnar både de privata intressena som värdesätts av liberaler,
samtidigt som den gynnar den kollektiva autonomin som värdesätts av republikaner (Habermas,
2009:277). Den deliberativa demokratin kan således förklaras som en blandning mellan och en
utveckling av de tidigare två modellerna. Habermas deliberativa teori grundas på införandet av
en så kallad ”ideal kommunikationsprocess” vilken innebär att legitima beslut fattas genom
offentliga diskussioner, förhandlingar och överläggningar. Dessa kommunikationsprocesser
resulterar i konsensus mellan olika åsikter och ett för alla godtagbart beslut (2009:277). Den
ideala kommunikationsprocessen som Habermas föreslår bidrar till att inga åsikter ska falla
utanför debatten och idealet är att allas åsikter ska få utrymme i förhandlingsprocesser. Denna
form av beslutsfattande bidrar till kommunikativt alstrad makt, detta bidrar i sin tu till att
besluten legitimeras och kan godtas av alla inblandade (Habermas, 2009:281f). Att allas åsikter
har möjlighet att yttras bidrar till ökad förståelse för varandras perspektiv, denna form av
förståelse för varandras situationer och perspektiv bidrar till att lättare godta beslut som inte
enbart gynnar en själv.

Utifrån detta är min tolkning att Habermas skulle se ett värde i sociala medier då de kan tjäna
som ett verktyg vilket kan bidra till den ideala kommunikationsprocessen. Sociala medier
möjliggör för en ideal kommunikationsprocess då de kan bidra till ökad kommunikation mellan
medborgare vilken bidrar till ökad förståelse för varandras perspektiv. Samtidigt kan sociala
medier användas som en plattform för att främja diskussion och opinionsbildning som i
slutändan resulterar i deliberativt utformade beslut. Det faktum att sociala medier är
användarbaserat och lättåtkomligt riskerar dock att leda till att även falsk information får
spridning och når mångas kanaler. Därtill föreligger det en risk att sociala medier styrs av
regimer eller företag, detta skulle inskränka på att sociala medier är ett fritt forum för yttrande
av åsikter. Tidigare skedde informationsspridning genom olika typer av massmedier och många
av de större tidningarna och tv-kanalerna kunde antingen vara politiskt oberoende eller
transparenta med sin politiska vinkling. På detta sätt skedde informationsspridningen på ett
etiskt riktigt sätt då mottagarna kunde göras medvetna om den eventuella vinklingen som
informationen hade. Då sociala medier är användarbaserat finns inte lika stora krav eller
kontroll på sanningen för den information som sprids, detta ställer ökade krav på att mottagaren
antar ett kritiskt förhållningssätt vid läsning av olika information. Detta skulle kunna tolkas som
ett hot mot demokratin då den hindrar Dahls teori om effektivt deltagande och upplyst
förståelse, även Habermas teori om den ideala kommunikationsprocessen.

Mouffes agonistiska modell

I sin bok ”The demokratisk Paradox” förhåller sig Mouffe (2009:285-302) kritiskt till den
deliberativa demokratimodellen som hon framhåller är en av de mest framträdande
demokratimodellerna idag (2009:285). Kritiken grundas främst på att den deliberativa teorin
förutsätter att konsensus kan uppnås genom offentliga debatter utan att det behöver innefattar
någon form av maktutövning (Mouffe, 2009:296f). Mouffe framhåller det faktum att det är
meningsskiljaktigheter och olika åsikter som driver det som Habermas benämner som en ideal
samtalsprocess – konsensus och i avsaknad av olika åsikter tystnar debatten. Uppkomsten av
en konsensus skulle enligt Mouffe (2009:265f) innebära att någon form av maktutövning till
exempel övertalning skulle förekomma, detta bryter dock mot det deliberala idealet om fri och
ohindrad deliberation utan maktinblandning. Mouffe (ibid. 2009:265f) finner således det
deliberativa idealet som paradoxalt, det är inte möjligt att både främja en öppen debatt med
olika åsikter och samtidigt idealisera konsensus, då konsensus i ett sådant klimat måste innebära
att någon form av makt har utövats. De deliberativa villkor är på det sättet motsägelsefulla i
Mouffes mening. Man skulle här kunna uppfatta att Mouffe är kritisk mot den maktutövning
hon hävar förekommer i den deliberativa processen, det är hon dock inte. Mouffes kritik riktar
sig mot att de deliberativa teoretikerna inte erkänner förekomsten av maktrelationen i de
deliberativa kommunikationsprocesserna. Till skillnad från de deliberativa teoretikerna
erkänner Mouffe (2009:297) att maktutövning är ett naturligt fenomen vilket förekommer i alla
sociala samspel. Mouffe menar att de deliberala teoretikerna förnekar förekomsten av makt och
ser makt som destruktivt mot demokratin. Att istället acceptera förekomsten av makt bidrar till
möjligheterna att skapa förordningar för hur maktformer kan anpassas för att gynna
demokratiska värden menar Mouffe (ibid). Därtill framhåller Mouffe att många åsikter även
drivs av passion, detta ”missar” den deliberativa teorin som utgår från att det är förnuftet som
styr beslutsfattande (Mouffe, 2009:295).
Istället för de etablerade demokratiska modellerna föreslår Mouffe (2009:296-299) en modell
som hon titulerar ”agonistisk demokratimodell”. Mouffe hävdar att de etablerade
demokratimodellerna främst har en antagonistisk och fientlig attityd. Meningsskiljaktigheter
tolkas ofta som en kamp mellan ”fiender”, där målet är fiendens åsikter elimineras och att den
egna står fast. I den agonistiska modellen förespråkar Mouffe att meningsskiljaktigheter istället
bör ses som en kamp mellan ”motståndare” som har rätt till sina olika åsikter, utan att någon av
dessa måste förintas (Mouffe, 2009:298f). Det agonistiska perspektivet tar större hänsyn till
förekomsten av meningsskiljaktigheter och ser dessa som ett naturligt inslag i alla sociala
relationer, konflikter bör således uppfattas som destruktivt och fientligt. Mouffe förordar att
den rådande antagonismen som vanligen förekommer inom konflikter bör ersättas av agonism
(2009:299). Min tolkning är att Mouffe definierar agonism som en fredlig anda i motsats till
antagonismens inneboende fientlighet. För att den agonistiska modellen ska kunna upprättas
krävs ”plattformar” som bidrar till att meningsskiljaktigheter kan uttryckas, menar Mouffe.
Dessa plattformar fyller inte funktionen att finna en deliberativ konsensus utan ska istället locka
till ”sammandrabbningar mellan olika demokratiska positioner” och gynna den mångfald av
röster som förekommer i dagens samhällen (Mouffe, 2009:299f). Debatter som når konsensus
ser Mouffe (2009:300f) som farliga då det skulle innebära att den finns nedtystade och
exkluderade åsikter, dessa riskerar att skapa till ett missnöje som tillslut kan växa sig starka nog
för att tillslut brisera och skada samhället. Utifrån Mouffes agonistiska perspektiv på
demokratin tror jag att även Mouffe, likt de tidigare redovisade teoretikerna, kan tänkas
uppskatta sociala medier. Mouffe är kanske den av teoretikerna som främst skulle se sociala
medier som ett verktyg för att främja demokratin. Sociala medier fyller funktionen som de
plattformar Mouffe (2009:299f) efterfrågar som möjliggör för meningsskiljaktigheter att ska
uttryckas, konfronteras och sammandrabba. Detta kräver dock ett klimat som är fritt från
antagonism och där meningsskiljaktigheter inte uppfattas som fientliga. Utifrån dessa
ståndpunkter är min analys att Mouffe skulle se kritiskt på till exempel näthat då det bidrar till
att olika åsikter inte kan uttryckas fritt inom sociala medier. Således skulle sociala medier enbart
vara ett bra verktyg som det följde principer om att vara agonistiska – alltså att allas olika åsikter
kan göras hörda. Inom en agonistisk pluralism är det möjligt att etablera konsensus utan att
exkludera några åsikter, då man accepterar och värdesätter det faktum att det förekommer
meningsskiljaktigheter.

Faktum är att sociala medier möjliggör för att normbrytande åsikter och åsikter från
marginaliserade grupper har möjlighet att uttryckas. För att ge exempel på detta vill jag lyfta
#metoo som fick stor uppmärksamhet med start under 2017. #metoo var ett upprop på sociala
medier där kvinnor berättade om sina upplevelser och perspektiv på sexuella trakasserier, detta
var tankar och åsikter som tidigare inte fått utrymme i samhällsdebatten. Här vill jag framhålla
att sociala medier möjliggjorde för att dessa åsikter kunde uttryckas. På detta sätt kunde sociala
medier bidra till det deliberativa samtalsklimat som Habermas föreslår och det kriteriet om
effektivt deltagande som Dahl stadgar. Genom #metoo delades tidigare nedtystade perspektiv
vilken bidrog till att andra medborgare kunde få ökad förstå för denna gruppens perspektiv. Jag
finner även att #metoo kan appliceras i Mouffes kritik mot den deliberativa modellen. #metoo
lyfte medvetenheten om tidigare nedtystade perspektiv för att bidra tilldebatten, dessa årsiker
skapade inte konsensus i debatten utan gav en ytterligare synvinkel inom den politiska debatten.
De nya perspektiven blev ett motspel till den tidigare samhällsdebatten som präglats av manlig
hegemoni. #metoo bidrog till ifrågasättande av att den dåvarande politiska debatten inte
fungerade för kvinnor på ett önskvärt sätt. Kvinnors åsikter och perspektiv hade inte välkomnats
vilket hade minskat deras demokratiska medverkan.

Slutsats
Utifrån ovan genomförda redogörelser av demokratiska perspektiv och de genomförda
diskussionerna om sociala mediers inverkan på demokratiska processer kan man finna
argument om att sociala medier främjar demokratin, samtidigt har det framkommit argument
om att sociala medier snarare riskerar att hota demokratin.
Gemensamt för de tre redovisade teoretikerna är att de förespråkar och ser ett demokratiskt
värde i att medborgare uttrycker sina åsikter, processen för hur detta ska gå till är det som
särskiljer teoretikerna. Dahl förespråkar bland annat effektivt deltagande och upplyst förståelse,
Habermas redogör för sin kommunikationsprocess och Mouffe förespråkar att
meningsskiljaktigheter ska förekomma i ett agonistiskt klimat. De tre teoretikerna förespråkar
olika former av institutioner, plattformar eller mekanismer som främjar yttring av olika åsikter.
Att benämna sociala medier som demokratiska institutioner och mekanismer kan hävdas vara
att överskatta sociala mediers kapacitet då sociala medier inte är ett av staten utformat verktyg
för att föra politisk debatt. Det faktum att sociala medier används som kommunikationsmedel
och debattforum bör dock inte förminskas. Min åsikt är att sociala medier på många sätt kan
tjäna ett stort syfte för demokratin och även främja demokratin. Utifrån de presenterade
teorierna om demokratiska processer finner jag ytterligare stöd i mitt argument om att sociala
medier är en tillgång för demokratin. Med detta sagt bör vi dock inte blunda för de risker som
sociala medier medför utan vi bör självklart vara medvetna om dessa. Men jag tror främst att
användningen av sociala medier kan bidra positivt och främja demokratin.

Litteraturlista

Dahl, R. (2009). ”En teori om den demokratiska processen.” I: Beckman et al (red.). Texter i
samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, ss.178-192.

Habermas, J. (2009). ”Tre normativa demokratimodeller: om begreppet deliberativ demokrati.”

I: Hallberg et al (red.) Tretton texter i politisk teori. Stockholm: Liber, ss.271-284.

Mouffe, C. (2009). ”För en agonistisk demokratimodell.” I: Hallberg et al (red.) Tretton texter

i politisk teori. Stockholm: Liber, ss.285-302.