Leder demokrati till fred?

1.

Den demokratiska fredsteorin går ut på antagandet att demokratier sällan krigar mot
varandra, om någonsin. Teorin sträcker sig ända tillbaka till Immanuel Kant vars
grundläggande förklaring till fenomenet var att invånare i en demokrati inte skulle
starta ett krig med anledning att de själva, invånarna, skulle behöva bekosta kriget
samt dess konsekvenser samt uppbyggnaden efteråt. Kants förklaring av den liberala
(och inte nödvändigtvis demokratiska) teoretiska freden mellan länder med likartad
ideologi (liberalism, mänskliga rättigheter samt beroende av andra likartade stater)
är en form av konstruktivistisk förklaringsmodell. Denna teori har med åren
utvecklats och används ofta av liberala och nykonservativa i västvärlden som
använder den till att bl.a. rättfärdiga ett spridande av västerländsk demokrati (ofta
med ytterst odemokratiska medel). (Doyle 2005, s. 463). Kants förklaringsmodell
bygger på tre pelare, den första innebär att staten ifråga ska ha en republikansk
konstitution (medförande en frihet och rättigheter för medborgarna, rätt till egendom
samt ett marknadsorienterat (nu marknadsliberalt) ekonomiskt system. Enligt Kant
skulle dess förutsättningar under tid komma att upprätta fred sinsemellan som en
form av kollektiv säkerhetspakt för att skydda sin gemensamma ideologi och
ekonomiska intressen. Enligt Doyle som byggt på Kants resonemang hör de tre
artiklarna ihop med, konstitutionell, internationell och kosmopolitisk lag (jfr. Doyle
2005: 463). Medan Kant deducerade den demokratiska freden till de ovan nämnda
konstitutionella, moraliskt/kulturella och ekonomiska faktorerna så utvecklade
Michael Doyle en motivering till det kommer sig att liberala stater vanligen håller
fred med varandra medan de inte sällan hamnar i krig eller konflikt med auktoritära
stater. Den huvudsakliga orsaken tycks enligt Doyle vara de autoritära staternas
olikhet i politiskideologi och brist på liberal och demokratisk representation (vilket
man mellan raderna kan läsa sig till gör att de demokratiska staterna anser sig ha rätt
att anfalla stater som inte delar den ideologi och statsskick som råder i västvärlden).
(Doyle 2005, s. 463).

2.

Enligt Rosato kan man generellt se att demokratier inte gärna går in i militära
konflikter med varandra, dock framför han med åberopande av likasinnade
akademiker att motargumenten mot den demokratiska fredsteorin omfattar dels ett
antal på exempel på krig (låt vara inte särskilt många) mellan demokratier. Rosato
påpekar vidare att definitionen av demokrati är oklar (det råder ingen konsensus om
vad en demokrati är). Rosato menar att medan demokratier som erkänner varandra
som demokratier och vars intressen sammanfaller på olika sätt är obenägna att
anfalla varandra uppstår det problem när en demokrati avfärdar en annan stat som
inte tillräckligt demokratiskt (Rosato 2003:586). Han menar vidare att demokratier
kan bli anfallna eller på annat sätt attackerade ekonomiskt eller militärt under
demokratiseringsprocessen, dvs. innan demokratin är en konsoliderad demokrati
(Ibid.). Ytterligare kritik som kan riktas mot teorin är den grund den står på, dvs.
begreppet demokrati. Även om det finns demokratiforskare som Robert Dahl och
kanske mer aktuell Larry Diamond som har utformat definitioner av demokratier är
det tveklöst så att USA framhålls som det demokratiska idealet trots alla de brister
landet brottas med. Statsvetaren Oren påpekar att det amerikanska demokrati idealet
(vilket enligt undertecknad blir allt mer tveksamt) framhålls som en mall som
förkastar andra definitioner av demokrati och därmed appliceras på andra länder då
dessa skall skattas som mer eller mindre demokratiska. Detta innebär givetvis en
problematik då USA dels brottas med egna demokratiproblem men trots detta ligger
högt i de mest frekventa demokratiindexen (Freedom House etc. som ägs och drivs
av Amerikanska staten).

Rosato framhåller vidare i likhet med andra anhängare av realism att demokratiska
stater som är fullt konsoliderade ofta är mer välbärgade än exempelvis diktatur och
har sinsemellan skapat ett nät av handel, ekonomiska system, informationsdelning
med mera vilket bidrar till staternas stabilitet och att det skulle möjligen vara detta
som bidrog till deras aversion mot krig och inte enbart det faktum att de är
demokratier (Rosato 2003:587) samtidigt argumenterar han ur ett konstruktivistiskt
synsätt att dessa stater även binds samman av ideologiska band, dvs. liberalism.
Även Doyle framför liknande synpunkter och menar att det ekonomiska beroendet
mellan liberala demokratier bidrar till att till att liberala demokratiska stater söker
oftare än inte att öka den gemensamma säkerheten genom bildande av allianser.
(Doyle 1983: 231). Chenoweth (2013) påpekar att akademiska studier har visat att
demokratier har utsatts för fler terror attentat än auktoritära regimer, vilket kan
tyckas vara förvånansvärt för anhängare till åsikten att demokrati är någon form av
vaccin mot terror. Problemet har enligt Chenoweth förbryllat forskare under
årtionden.

Vidare kan påpekas att trots att demokratin som den ser ut idag har funnits under
vår livstid och att de institutioner som syftar till att bevara den funnits sedan efter
andra världskriget så är det historiskt inte särskilt lång tid vilket gör att de slutsatser
vi drar idag kan komma att förändras.
Källförteckning

Chenoweth, Erica (2013), ”Terrorism and Democracy”, Annual Review of Political

Science, vol. 16, sid. 355-378.

Doyle Michael W (2005) ”Three pillars of liberal peace”, The American Political
Science Review, vol 99. No 3, sid. 463-466.

The Subjectivity of the "Democratic" Peace: Changing U.S. Perceptions of Imperial

Germany, Ido Oren i International Security Vol. 20, No. 2 s.147-184.