PM Grekisk historieskrivning

Av Andreas E Lundberg

De grekiska stadsstaterna är mycket för förhandlingar, övertygande diskussioner, följande av

”internationell” lag osv. I grunden är de moraliska varelser som vill övertyga majoriteten av
de styrande, demokratin om man så vill, att gå i krig mot en annan stadsstat eller att belägra
den, är moraliskt riktigt. Det är inte tillåtet att bryta mot demokratins beslut, man åberopar till
och med vissa prejudikat.

I själva kriget eller den militära operationen används ofta list för att vinna styrka, det kan
handla om allt från regelrätt lurendrejeri för att få motparten att tro att hären var större än det
verkar, till att allierade är beredda på understöd osv. Sjöslaget vid Salamis är ett sådant
exempel som bland annat innebär dubbelspel, en av Themistokles trogna slavar låtsas
desertera till den persiska sidan och övertalar Xerxes att genomföra en blockad av sundets
västra utlopp. Han tror på slaven (Sicinnus) som berättar att grekerna inte kunnat bestämma
sig för var slaget skall hållas och kommer försöka sig på en smygande reträtt under natten.
Det är precis detta de allierade grekiska stadsstäderna vill att Xerxes skall tro.1

Men med själva beslutet att gå i krig strävar staterna hela tiden efter att ha laglig rätt till krig.
Beslutet föregås därför av ”demokratisk” diskussion. Med demokratisk menas dock
naturligtvis en diskussion enbart mellan de som styr staten, de högre medborgarna, de lärda
och filosoferna. Men inom denna grupp existerar trots allt en tydlig demokrati. Men
självklart är detta ingen demokrati som i våra dagar, där hela befolkningen styr, (åtminstone i
teorin och en vidare jämförelse mellan samtida och antik demokrati är i sig ett eget ämne, om
än väldigt intressant).

Den stat som står inför t.ex. ett anfallskrig mot en av sina uppstudsiga lydstater lyssnar först
på båda sidor innan de fattar ett beslut. Detta beslut följer sedan de moraliska och lagliga
föreskrifterna, men ytterst handlar de oftast i egenintresse.

Slitningarna mellan stadsstäderna är ständigt närvarande, vilket resulterar i det

Peleponnesiska inbördeskriget. Under yttre omständigheter som den Persiska invasionen av
Xerxes förenar de sig och lyckas hålla sig fria från persiskt styre.

Objektiviteten hos Thukydides blir lidande då han befinner sig mitt i händelserna han
försöker dokumentera. Det han väl dokumenterar sker dock med stor säkerhet och insikt. Han
försöker skriva historia utifrån sin egen samtid utan all ”dokumentation” och översikt av
konsekvens man kan ha först flera år eller kanske t.o.m. decennier efter skeendena. Själva

I
krigsskeendena är dock utförligt beskrivna och det är klart att Thukydides har militär
erfarenhet själv. Det blir oavsett intention en djuplodande beskrivning av själva krigsföringen
men en analys av orsaken till varför konflikten uppstod lyser med sin frånvaro. De omkring
30 åren mellan persernas erövringsförsök och de peleponnesiska krigen ges ingen relevans,
de faller helt enkelt bort hos Thukydides.

Herodotos behandlar själva orsakerna till invasionen av perserna till fullo. Han reser österut
och insuper den persiska kulturen och försöker förstå den. På så sätt blir hans Historia även
den första reseskildringen, den innefattar intrigerna vid kungahusen, t.ex. hur Astyages
förlorar makten till Kyros, och persernas religion och seder. På så sätt kan man lättare förstå
varför perserna tågade mot Grekland. När de gäller de militära kampanjerna som Thukydides
så utförligt beskriver blir de hos Herodotos mer av en sagoberättelse, persernas antal är tex.
helt enkelt inte trovärdigt. Det är av den här anledningen som Herodotos under modernare
tiders undersökningar ibland ses som en skojare. Han ses med samma mytologiska ögon som
vi tittar på Homeros. Denna fasad är något man måste komma bort ifrån och kringgå, för
själva kärnan i Herodotos historier ligger inte där, det är insikten i kulturers, religioners och
seders olikheter.

I denna historiografins urålder får vi se Herodotos och Thukydides som var sin extrem på
historieskrivningens linje, där den ena fokuserar på orsakerna och den andra på de verkliga
skeendena. Problemet med de egentliga skeendena under peleponnesiska krigen är att
Thukydides är för nära inpå och inte är helt objektiv. Har man denna brist i åtanke och ändå
utforskar Thukydides berättelser upptäcker man att de ändå är märkbart ”moderna”. För det
kan i allra högsta grad diskuteras med vilken objektivitet återberättningarna av vår historia,
från romarriket och Kristi födelse till franska och amerikanska revolutionen, är nertecknade
med? Som exempel kan man ta historiografin om andra världskriget som än idag skrivs om
med nyfunnen objektivitet, trots att det ju är det mest väldokumenterade kriget i historien i
form av dokument, filmer, stillbilder och inte minst muntliga berättelser från efterlevande.

Angående Herodotos objektivitet kan man säga att han inte innehar den exceptionella
militära insikten i krigsslagens utformning som Thukydides trots allt besitter. De båda
kompenserar för sina brister med uppseendeväckande ”moderna” beskrivningar om det de
respektive verkligen kan och är bra på. Det är nästan som de är medvetna om sina egna
brister. Dock får man akta sig för att sätta båda dessa personer på piedestal bara för att de var
först med historienedteckning, men faktum kvarstår att de ändå är mycket kompetenta
jämfört med senare historienedtecknare som t.ex. Arrianos. Hans nedtecknande av Alexander
den stores korståg skedde nästan fyrahundra år senare, då inga direkta ögonvittnesskildringar

II
längre fanns.3 Trots det ses Alexander den store som ett referensverk och han har verkligen
använt ett gediget källmaterial (Ptolemaios, Aristobulos).

Det är fascinerande hur mycket vi i modern tid kan lära oss av Herodotos och Thukydides,
och man önskar att mer verk från antiken fanns att tillgå. Vilka andra historiografers verk har
eventuellt existerat, och gått förlorat? Kanske väntar ännu antika berättelser i mörka valv att
återupptäckas. Till dess är det dagens historikers uppgift att spekulera kring texter som dessa
män skrivit.

1
Herodotos Historia, översättning av Claes Lindskog, reviderad av Gerhard Bendz och Axel
Lindskog, inledning och kommentar av Sture Linnér: förlag Norstedts.

2
Thukydides Kriget mellan Sparta och Athen I, översättning, förord och kommentar av Sture
Linnér: förlag Natur och Kultur.

3
Arrianos Alexander den store, översättning, inledning och kommentarer av Ingemar
Lagerström: förlag Albert Bonniers förlag.

III