Antiken, kvinnans historia ur NE

Källa: Nationalencyklopedin, kvinnans historia,

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kvinnans-historia hämtad 2015-05-25

Antiken
Antik kvinnohistoria har sedan 1980-talet varit föremål för intensiv forskning. Källproblemen är
dock stora: i stort sett all antik litteratur är skriven av och far en manlig elit. Kvinnliga alster har
nästan aldrig och kompletterande arkivmaterial o.d. saknas i stort sett. Gravinskrifter och
bildmaterial kan komplettera bilden, men är behäftade med tolkningssvårigheter.

De antika samhällena är heller ingen enhet: medan kvinnornas ställning i det faraoniska Egypten
var förvånansvärt självständig, med arvsrätt och fulla ekonomiska rättigheter, var den mer
begränsad i bronsålderns Mesopotamien. I Grekland och Rom ändrades förhållandena far
kvinnor, både privat och offentligt, under den långa tidsperioden från ca 1000 f.Kr. till 400-talet
e.Kr.

Grekland kring 700 f.Kr. var ett aristokratiskt samhälle. Ett sådant har en dubbelhet i förhållande
till sina kvinnor: deras betydelse far släktens fortbestånd och ekonomi är obestridlig, men
samtidigt kan de i krig (som i Homeros’ ”Iliaden”) reduceras till föremål, slavinnor utan rättigheter.
I ”Odyssén” däremot är det Odysseus hustru som i hans frånvaro styr hans egendomar.

Arkeologiskt material från 800- och 700-talen visar också att social status var viktigare än kön.
Från 600-talet f.Kr. har vi en enstaka genuin kvinnoröst: poeten Sapfo. Hennes dikter visar ett
kvinnoliv som annars saknas. Med förändringen av det grekiska samhället under 600- och
500talen f.Kr. inskränktes också kvinnornas position. När mannen som medborgare definierades
främst utifrån sin förmåga att delta i statens försvar förvandlades kvinnan gradvis till en producent
av nya soldater, instängd i ett hårt bevakat äktenskap.

Vår kunskap härrör framför allt från Aten som inte nödvändigtvis var typiskt, men under 400talet var
där den officiella ideologin tydlig: kvinnor skulle synas så lite som möjligt och hade självfallet ingen
del i det demokratiska livet. Flickor giftes bort i puberteten; juridiskt och ekonomiskt var de inte
egna personer utan kontrollerades av män. Deras uppfostran inskränktes till hushållssysslor.
Samtidigt fanns kvinnor som inte omfattades av sådana restriktioner, speciellt de s.k. hetärerna,
bildade och ekonomiskt självständiga lyxprostituerade.

I Althens ideologiska motpol Sparta gav militära behov helt andra resultat. Männens soldatliv
gjorde att kvinnorna tog större ansvar far ekonomin, och far den härskande minoriteten var det
nödvändigt att producera friska och starka barn. Alltså tränades de unga flickorna fysiskt, en
chockerande attityd far övriga greker. Men i både Sparta och övriga Grekland hade kvinnorna en
viktig funktion i de religiösa kulterna, speciellt de som associerades med fruktbarhet.

Utflyttningen från Grekland under den expansiva hellenistiska perioden (323–31 f.Kr.) bröt upp de
rigida sociala mönstren. Papyrusdokument från Egypten visar på skilsmässor då kvinnor hade
samma villkor som männen, större ekonomisk frihet och färre restriktioner. Drottningarna i de
hellenistiska monarkierna var föremål för religiös kult liksom kungarna, och hade egna
befogenheter och ekonomiska tillgångar.

För både greker och romare var de etruskiska kvinnornas frigjordhet en källa till skandal. I realiteten
vet vi mycket litet om den etruskiska kvinnans ställning. Den romerska könsstrukturen från
republiken var däremot mycket strikt uppbyggd. Giftermål och barnafödande var kvinnans enda
uppgift; det enda undantaget var de sex vestaliska jungfrurna, ett prästkollegium som garanterade
statens fortbestånd genom att vakta Roms heliga härd. Vanliga kvinnor var helt underställda en
sträng patriarkalisk ordning: familjefadern hade oinskränkt juridisk bestämmanderätt över sin familj,
även vuxna barn.

Idealbilden av den romerska kvinnan var av en vördad moder, sysselsatt i hemmet med att väva
och spinna. Denna bild åberopades särskilt ofta kring Kristi födelse, under kejsare Augustus. Den
motsvarades då inte längre av verkligheten: under sen republiken visar källmaterialet på en tät
frekvens av skilsmässor och ekonomiskt självständiga och politiskt aktiva kvinnor. Denna utveckling
fortsatte under kejsartiden; Augustus försök att lagstifta fram stabila äktenskap och ökat
barnafödande misslyckades.

Patriarkatet bestod, men elitkvinnor hade stora möjligheter att styra sina liv. Även kvinnor ur lägre
samhällsskikt var ofta yrkesverksamma; här kommer våra källor framför allt från gravstenar. Kristna
källor upplyser också om kvinnor som kontrollerat stora förmögenheter, och kvinnorna var ett
huvudmål för det tidiga kristna omvändelseverket.

Författare: Charlotte Wikander

Senast modifierad: onsdag, 25 januari 2017, 17:09