Livet är en dröm – ett barockdrama

Livet är en dröm är en spansk teaterpjäs skriven av Pedro Calderon de la Barca (1600-1681),

ursprungligen uppförd 1635.
Dramat innehar flera element som är särskilt signifikanta för barockdramat som dramatisk genre, och
särskilt starkt anknytande till dåtidens världssyn är verkets centrala återkommande tema: drömmen.
Drömmen spelar i dramat både en central narrativ och tematisk funktion: den är profetisk då
drottningens dröm tillsammans med järtecken är skälet till att Sigismund måste fängslas i tornet redan
vid sin födsel, och drömmen blir till en början en förklaring för Sigismund varför han åter är fängslad
efter att han har fått prövas sitta vid tronen, samt anledningen till att han slutligen överger sin onda
karaktär och skonar övriga karaktärer i berättelsen.1
Men drömmen har framförallt en tematisk funktion i dramat, då Sigismund i och med sin
förskräckelse över varför han åter sitter som fängslad efter det misslyckade försöket på tronen först
kommer till insikt att hela livet endast är en dröm undan döden, och all mening däri är slutligen
betydelselös.2 Denna nyförvärvade insikts ställs på sin spets när Rosaura kommer till honom mot slutet
av berättelsen och återberättar vad som skedde i slottet och vad hans öde är. Då uppstår ett starkt tvivel
och förvirring inom honom om vad som är verklighet och inte, vilket leder honom till den enda
slutsatsen att han måste njuta av ögonblicket så som det är.3
Berättelsens har hela tiden instabila element och detaljer där verklighet, fiktion, lögn och sanning
samt dröm och vaket medvetande byts ut mot varandra och blandas upp. Exempelvis är Rosauras kön
inför omgivningen växlande, i början framträder hon som förklädd i manskläder, senare som hovdam,
och slutligen som en blandning av bägge, smyckad som en kvinna men beväpnad som en man.4.
Drömmens roll som upplösande av verkligheten anknyter tydligt till barockmänniskornas
föreställning om verkligheten som illusorisk, ständigt föränderligt och omkullkastlig, människans
jordliga liv är en skenbild, dess till synes bestående värden förvandlas ständigt och med plötsliga,
tvära kast kan även människans liv totalt förändras.5 Det enda till synes bestående i denna föränderliga
värld är jaget, vilket även häri kommer till uttryck genom att Sigismund trots sina ständiga förändrade
omständigheter alltid kvarstår som samma karaktär och baserar sin förståelse av världen endast utifrån
sin egna existens – en sorts parallell till Descartes kända citat ”Cogito, ergo sum”, som trycktes för
första gången endast två år efter detta dramats uppförande.
Genom drömmens funktion i berättelsen åskådliggörs diskrepansen mellan sken och verklighet,
vilket var av central funktionell betydelse för barockdramat. Men även i andra än detta rent tematiska
hänseende är dramat tydligt barockt: det är exempelvis genreupplösande i den hänsyn att den har både
inslag av den klassiska tragedin (stora, heroiska människor i form av härskare som begår felsteg, samt
starka våldsamma dramatiska effekter) men även av den klassiska komedin (ett lyckligt slut, samt
humoristiska inslag i form av sidokaraktären Clarin).6. Även dess förkärlek för starka effekter7 och
tvära kast mellan förnedring och upphöjdhet genom Sigismunds öde och grundläggande skepticism
över verkligheten och underförstådda värderingar är alla element typiska för barockdramat.8

1
Tre spanska dramer, 2014, Norstedts, sida 63, 69, 102
2
Ibid. sida 85
3
Ibid. sida 96-97
4
Ibid. sida 94-95
5
Litteraturens historia i världen, sjätte upplagan, 2015, studentlitteratur AB, sida 203
6
Ibid. sida 201-203
7
Tre spanska dramer, 2014, sida 74
8
Litteraturens historia i världen, sjätte upplagan, 2015, studentlitteratur AB, sida 202-204