Sagan om

Björkatippas gifte

ett scenario till drakar och demoner 

Sagan om Björkatippas gifte
Författat av Rasmus MacDowall
Illustration av Peter Bergting
©  RiotMinds
I en liten stuga trolskt belägen i den djupaste skogen, långt från
bebyggelse och byfolkens larm, bor Björkatippa i sin ensamhet.
Hennes hår faller svart till mjölkvita axlar och står hon helt
stilla under björkarnas lövkronor försvinner hon lätt bredvid
den spräckliga barken. För den man som trots allt skymtar
hennes nakna behag tänds en brännande glöd och en rivande
lust att få famna denna skogsfru. Men hon rör sig kvickt bland
björklövens skuggor och det enda som bjuds den kärlekskranke
är en ojämn jakt som lämnar honom vilsen i denna främmande
skog. Det har dock sagts att hon då och då låter jakten leda till
sin lyas mossbädd och att hon där botar sin ensamhets krämpor
i kärleksakt med någon fager yngling.
–Ur Baskemans ”Rön och skrön från wåra trollridna skogar”.
Introduktion
Detta äventyr är en saga om kärlek. Kärlek är en svårspelad
känsla och det krävs lite manipulation från sl för att få till
den rätta stämningen. Fundera över vad kärlek är för dig
och ändra äventyret därefter. Hitta exempel och känslor
ur verkligheten eller i fiktionen och använd dig av dem.
Stjäl för all del formuleringar som du gillar från filmer och
böcker och försök på så vis uppmuntra dina spelare att följa
med i äventyrets tema och bidra med sin tolkning. Låter det
svårt? Jovisst, men inget ämne är så berörande, så starkt och
så vanligt i sagorna som kärleken – så om det lyckas kan
det bli till ett toppenspelmöte. Varje saga har dessutom en
sensmoral, i denna är det den urgamla sanningen att kärlek
leder till uppoffring, på vilket sätt bestäms av rollpersonernas
agerande. Det viktigaste är dock att sagan flyter på och att
dina spelare har roligt. Därför är det bra att helt enkelt
tala om för dem att kvällens spelmöte kommer att vara
lite annorlunda men att de bara skall följa med i svängarna.
Det enda som krävs för detta scenario är att rollpersonerna
befinner sig i närheten av någon trollfylld skog, vilket inte
2
borde vara ett problem för en kampanj i Trudvang.
Vänd dig först till en av dina spelare, vars rollperson
är en man, gärna ung och med åtminstone en hygglig
Karisma. Säg följande:
Många år från nu, när du blivit äldre och tröttare
och då dina ben inte längre spritter likt en ungtjurs
för äventyrslusta och hjältedåd, vaknar du nära
din frus varma kropp i din stuga någonstans ute i
skogen. Nog är jag en turgubbe allt, tänker du,
att fånga dig en sådan fager fru var nog ditt största
hjältedåd. Med en trilsk dask på ändalyktan
hennes ger du dig ut till morgonens första bestyr,
grötgörat lämnar du skrockande till henne, för du
skall utfodra gårdens galtar. De bökar fritt därute,
men samlas kring spannet med äpplen och rester
som du tagit fram. Dessa galtar är dig mycket
kära, så mycket att du givit dem namn efter de
äventyrare som du en gång i tiden trotsade faror
och begick hjältedåd med. Du har dessutom för
vana att språka med dem om dittan och dattan och
funderar inte särskilt över hur tokigt detta är.
Vänd dig nu till de övriga spelarna och säg följande:
Det är ni som är hans galtar (och suggor?) med
samma namn som era nuvarande rollpersoner och
eftersom den gamle gubben är något virrig är det
fritt fram för er att svara honom och själva föra nått
på tal, fast på ett enkelt vis som galtar bör. Någon
av er klagar t.ex. just nu på att han snålat på de
ruttna rovorna i kompotten….
Det är nu tänkt att spelarna skall värma upp i sina nya
roller och småspråka (grymta?) om vad som faller dem in.
Förmodligen är de något överraskade och du får nog hjälpa
dem på traven med några förslag. Bäst är det ifall du bara
sätter orden i munnen på dem. Om du vill kan du beskriva
gården, som bör vara liten, men som förövrigt kan se ut hur
som helst. Tänk dock på att som i sagorna är för många
detaljer bara i vägen, så strunta i att berätta onödiga saker.
Det du läst upp räcker tillräckligt för att spela på och om
dina spelare frågar för mycket säger du bara lugnt något i stil
med: just detta har en lång och spännande historia bakom sig,
men det hör till en annan saga.
När dina spelare roat sig färdigt med att småprata säger
du:
Från stugans dörr hörs din frus vackra sång locka och
du (gubben) går genast in för att själv äta dig en skål
sötad gröt med äppelskivor i. Galtarna väntar där ute,
för in i stugan får de alls inte komma. Husfrun ställer
fram gröten och kysser dig på kinden, hennes svarta hår
faller över dina axlar och kittlar din rygg när hon sätter
sig i din famn och låter sitt huvud vila mot din hals.
Älskar du mig än? frågar hon.
Låt denna lilla hemtrevliga scen leva ut lite, poängen som
skall fram är att spelaren är lycklig med sin fru och att
de faktiskt älskar varandra. Hon kan t.ex. fråga vad han
skall göra denna dag och när han svarat säger hon att han
minsann skall hålla om henne först. Hon kan fråga honom
hur många gånger han skall kyssa henne på kinden just
denna dag o.s.v.
När det är dags att gå vidare läser du följande:
Ett kraxande hörs ute på gården och borta på en
björkgren landar en enögd korp. Den slår med vingarna
för att få balansen och lugnar sig till sist, med sitt enda
öga plirande på stugan. Se där, säger frun vid dörren,
gamla Sotflaxa är tillbaka. Då vet du vad som skall
göras, gubben min. Tjälen har satt sig uppe på fjället och
du skall gå och fånga ripa och skära kvanne åt din fru.
Hon gör snabbt ordning en ränsel med det som behövs
för färden och motar dig ut ur stugan. Seså, det skall
göras förr eller senare ändå, lika bra att få det gjort,
men inte förrän du kysst mig farväl förstås. Och ta med
3
dig galtarna dina – de håller skogstrollen borta. Med
de orden, och en kyss, står ni nu på gården, gubbe med
sina galtar. Fjället är en tröttsam färd bort och korpen
kraxar hånande er till farväl.
Den enögde korpen har för vana att dyka upp vid stugan
lagom till att det fryser till uppe på fjället och detta har blivit
signalen för ”gubben” att ge sig av för att snara sommarfeta
ripor och skära knippen av växten kvanne, vars stjälk är
sällsamt bra mot ormgift, ond luft, trolldom och vintersnuva.
Egentligen varnar korpen för att kungstrollet Gormadragg är
i antågande, men det hör till sagans slut.
I skogen
Så händer det sig således att den gamle äventyraren och
hans galtar går fram genom skogen, under björken, almen
och häggens höstlövade kronverk. På okända stigar, genom
törnsnår och brännässlor, bland ormbunkars huggormsnästen
och myrmarkens våta mossa lunkar ni. Vid färdens mål reser
sig snökrönta fjällbryn där branta klippväggar pryds av jättelika
isskägg men här nere i skogen fläktar ännu höstvindarna
ljummet.
Bjud dina spelare på några enkla färdmödor, som ofarliga
snokbett eller varför inte en ihålig stubbe som tjuter likt
en ohygglig skogsbest när vinden viner genom den. Ifall de
inte är stormförtjusta i att rolltolka en gammal gubbe och
en skock galtar (sickna tråkmånsar) går du helt enkelt raskt
vidare.
På er andra färddag har ni gått för att vila vid kanten
av en göl. Där blickar ni dock en naken mö sittande
bland några knotiga trädrötter vid gölens kant. Hon
blöter sitt hår och nynnar en visa stilla för sig själv
– tillsynes oviss om att era trynen nu dykt fram bland
buskarna. Vore ni galtar män skulle ni säkert fängslas
av jäntans otäckta barm och sköte, men istället lägger ni
märke till några tisslande skogstroll som gömt sig bakom
några mossiga stenar och ni kan se dem hala fram ett
knopat nät. Gubben å andra sidan har fått en våt blick
och mumlar klokt tänkt gumman min, låt oss dränka
lössen våra med ett älskogsdopp!
Jäntan är naturligtvis en rovgirig nymf (ovanligt intelligent
och utstött) och de nesliga skogstrollen har fått det i sina
huvuden att röva bort henne. De tänker kasta stenar för
att jaga upp henne från stranden och in i ett väntande nät.
”Gubben” å andra sidan ser vad han tror är sin vackra fru
som dykt upp här mitt i skogen för ett nakendopp och börjar
snöra upp svångremmen för att följa hennes exempel.
Hur situationen utvecklar sig bör bli både lustigt och
intressant. Tanken är att spelarna i slutändan skall ha
räddat nymfen och jagat bort trollen utan att ”gubben” har
drunknat. I så fall släpper hon sin förtrollning och ”gubben”
inser sitt misstag när han ser nymfens riktiga form. Hon
simmar ut till gölens mitt och guppar där en stund plirande
på sällskapet, sedan säger hon:
Det har just inte varit sed här i skogen att svinhamnade
kämpar och skogstagna män skall rädda en jökelmö ur
trångmål.
Oavsett vad rollpersonerna svarar henne fortsätter hon efter
en stund med orden:
Trollen ta er djärvhet och hjältedåd, men jag spor mig
själv skyldig att gälda åter den hjälp som getts mig. Jag
råder er därför att vända åter till er stuga för att se vem
som gästar där medan ni tros vara på fjället och att ni gör
så i förklädnad. Det lämpar sig så att en skogsströvare
med sina getabockar släckte sin törst vid gölen min
alldeles nyligen. Ifall ni stjäl hans kappa och flår hans
getter, och lägger skinnen över ryggen på galtarna och
sveper dig i kappan skall ett hårstrå från mitt huvud
knuten kring det vänstra örat göra er oigenkännliga.
Gör ni detta skall ni måhända inte sluta era dagar som
skogsrövade stackare här bland törnsnår och ormbon.
Mer tänker jag inte säga, så har jag inget sagt.
Efter dessa ord plockar nymfen lika många hårstrån från sin
gråa päls som antalet rollpersoner, lämnar dessa vid stranden
och dyker sedan ner i gölens mörka djup och försvinner. När
ringarna på vattnet når gölens kant, grumlar sig spegelbilden
av rollpersonerna och den som tittar tycker då för ett
ögonblick sig se de ursprungliga rollpersonernas ansikten
istället för galtarnas trynen och en gammal gubbe.
Om rollpersonerna följer nymfens råd och ger sig efter
den s.k. ”skogsströvaren” hittar de spåren efter ett antal
getklövar. På någon timme kan de komma ikapp ett gråtroll
4
och hans ilskna bockar. Läs upp det följande som en
beskrivning av mötet:
Bland ljudet av knarrande träd hörs så småningom
bräkandet och brölandet av ett koppel getabockar
som motvilligt släpas fram. Framför dem svajar en
kutryggig gestalt på krumma ben, ett troll med tovigt
svampfyllt skägg och med lavar fastvuxna över nacken
och i ansiktet. Över axlarna hänger en mossbeklädd
kappa och där fållen drar i marken släpar den med sig
kvistar, småsten och en eller annan gnagare som fastnat
i väven. Seså, följ Grusegrå nu bräkefålarna mina,
mumlar han.
Förhoppningsvis använder spelarna list framför rättfram
strid, som att t.ex. förfölja trollet till nästa göl och där
knuffa honom i vattnet när han böjer sig fram för att dricka.
Hur som helst bör du inte vara allt för hård, så att sagan kan
ha sin gilla gång.
Om nu ”gubben” lägger getfällarna över ryggarna på
”galtarna” och hänger trollkappan på sig själv, samtidigt som
de knyter varsitt hårstrå kring vänster öra, så sker en sällsam
förvandling. ”Gubben” ser nu ut som Grusegrå och ”galtarna”
som hans bockar. Det är således fritt fram att dyka upp vid
stugan som främlingar. Vilket för oss till sagans sista del.
Tillbaka vid stugan
I kvällningen nästa dag kommer ni åter till den skogsglänta där
stugan står. Men trots att ni känner er vakna tycks det som om
något drömskt lurat sig på er. För i skogen reser sig björkarna
högre än ni trodde förut och stammarna är utskurna och prydda
av bildverk ur fornkväderna. Ni vet inte varför ni inte förut
märkt att denna stuga snarare är ett kojverk av flätade kvistar
kring fyra björkar, att den ter sig likt ett förvuxet och upp och
nervänt skatbo i sin lövade prakt. Och medan ni förundrat
skådar denna björkkvistade lya ser ni likaså den festglada skara
av skogstroll som idkar skränkonst med hej, hi och trumma
utanför dess dörr. Vid tröskeln, mitt i detta tjutande trollfölje,
sitter en tornande bjässe med snidade bockhorn, silvertyngda
flätor och ett trollkungs fårade ansikte. Hans förvuxna huvud
reser sig högt över småtrollens tumult, på axlar som täcks av
en fållad mantel där fällar från ulv, björn och älg lappats ihop.
Kvar på sin kvist plirar den enögda korpen på spektaklet, idogt
kraxande sitt gälla skri.
Så här vid äventyrets slut måste rollpersonerna konfrontera
aktörerna på festen och därigenom bestämma hur sagan
skall sluta. De har här möjligheten att försöka luska reda
på vad som egentligen står på eller klanta till det och bli
avslöjade. Här presenteras aktörerna och tre möjliga slut.
Skogstrollen: Dessa ränner runt under tjo och tjim och
ställer till vad besvär de kan. De har inget emot att festa
sig spymätta på överjäst dricka, kuta runt i allt snävare
cirklar tills de svimmar av yrsel eller springa byxlösa
genom brännässlesnår. Ifall rollpersonerna inte dyker
upp förklädda bör de inte hinna fram till kvisthyddan
innan du kastar på dem ett tjog eller två av dessa rackare.
Med påkar, stenar och störar driver de sedan inkräktarna
till det väntande kungstrollet. Kommer rollpersonerna
förklädda försöker skogstrollen istället tigga stryk och
tända eld på getabockarnas svansar. Av dessa illbattingar
kan rollpersonerna få reda på att allt ståhej beror på att det
vankas giftermål mellan jäntan i hyddan och kungstrollet
utanför. Trollen dyker upp varje år men när allt är färdigt
för bröllopslöften har jäntan alltid en ursäkt att skjuta upp
giftermålet till nästa år. Exempel är att midjebandet hon vävt
till sin make i gåva är för kort eller att bröllopskvädet hon
tänkt sjunga till hans ära fattar några verser.
Den enögda korpen Sotflaxa: Detta är en spåklok trollvölva
som gett sitt ena öga till korparna på fjället för att få skifta
till korpform och få sannsyn. Detta gör att hon ser igenom
rollpersonernas förklädnad. Problemet är att de sluga
korparna kräver hennes andra öga för att ge kunskapen om
hur man skiftar tillbaka, så Sotflaxa är för evigt fast i sin
korphamn. Utanför hyddan gör hon sitt bästa för att avslöja
rollpersonerna för kungstrollet eftersom hon fruktar hans
humör. Inne i hyddan hjälper hon däremot Björkatippa på
samma vis. Hon kan dock inte göra mer än att kraxa och
flaxa, men om du vill ställa till det för rollpersonerna så kan
du låta henne försöka riva bort nymfens hårstrån från deras
öron.
Kungstrollet Gormadragg: Detta kungstroll sitter
kärlekskrankt utanför fruns kvistade port och viskar ljuva
ord om berget för att försöka locka henne till ett Ja denna
gång. Även om hon förvrider hans sinne har även han börjat
tröttna på att gå hem frulös vareviga år. Han är ju trots
allt ett illistigt kungstroll, om än något mer storvuxet och
5
mindre klipskt än vad som är vanligt. Gormadragg tänker
inte låta någon få gå in i stugan och har dessutom en näsa
för människokött, så om ”gubben” eller ”galtarna” kommer
för nära mullrar han här osar det mannafläsk! och om de
inte är snabba med en bra lögn är de illa ute. Gormadragg
ondgör sig gärna över sitt öde och om kvinnors gemena lynne,
vilket kan vara ett sätt att få bort hans uppmärksamhet från
dörren.
Skogsrået Björkatippa: För att spelleda detta möte behöver
du veta följande som sl: ”gubbens” fru är densamma som
skogsrået Björkatippa från inledningstexten. Hon är i fullt
bestyr att laga läckerheter som halstrad snok till trollet
utanför och fundera ut hur hon ska lura väck honom
detta år. ”Gubben” såg Björkatippa en dag och sprang efter
henne till skogs. De övriga rollpersonerna följde efter och
hittade de båda i famnen på varandra. För att inte förlora
sin kärlekskranka yngling förtrollade Björkatippa de
övriga rollpersonerna till galtar och har sedan dess förlett
sin ”älskare” att tro att han är en gammal man som lagt
äventyrshackan på hyllan. Hur mycket tid som förflutit är
således upp till sl, men ”gubben” är en rollperson som inte är
gammal på riktigt och galtarna är verkligen de ursprungliga
rollpersonerna. De minns bara inte vad som hänt, eftersom
de varit under ett skogsrås förtrollning. Att Björkatippa är
bortlovad till trollet utanför skyller hon på sin lösmynta mor.
Galtarnas förtrollning hävs om de dricker te på tibast och
vänderot och rollpersonernas gamla utrustning ligger under
några stenar i skogen.
Mötet med Björkatippa är sagans höjdpunkt. Det är här
som rollpersonerna skall få reda på hur saker och ting
verkligen ligger till och förhoppningsvis lösa ”galtarna”
från sin förtrollning. Detta kan ske med list eller kärlek.
Förklädda kan rollpersonerna luska i historien och försöka
lirka ur Björkatippa hur ”galtarna” skall göras till människor
igen. Exakt hur detta ska gå till lämnas upp till spelarnas
fantasi men för att underlätta skall du spela Björkatippa
som mycket stressad och förvirrad på grund av kungstrollet
utanför. ”Gubben” bör dessutom vara mycket intresserad
över ifall jäntan verkligen älskar honom och gärna passa
på att fråga ut Björkatippa i saken. I detta fall eller om
rollpersonerna av någon anledning inte är förklädda så är det
viktigt att spela ut Björkatippas kärlek till rollpersonen som
äkta. Låt det inte råda något tvivel om detta. Anledningen
till att rollpersonerna är i denna situation är att Björkatippa
är rädd för att mista sin kärlek och inte på grund av någon
ond och illistig plan. Vad annat kunde jag göra? Jag har ju
mest att mista. Ena stunden är ni hjältar trogna era kvinnor och
den andra har ni ränt för att göra stordåd i fjärran länder och
glömmer era kärleksviskningar vid våra sköten.
Tre olika slut
Sagans tragiska slut: rollpersonerna blir påkomna och
hamnar i kungstrollets våld. Björkatippa kliver då ut ur sin
hydda och säger sig villig att gifta sig med trollet om han ger
rollpersonernas liv till henne som bröllopsgåva. Så sker och
Björkatippa tar farväl med orden:
Trollen ta dig, min fagra strövare, ty du vann en
huldras hjärta men allt hennes kärlek köpte henne var
en trollmage att mätta och en trollbädd att värma.
Björkatippa offrar sig därmed för att rädda sin älskares liv.
Innan hon försvinner förklarar hon dock situationen för
sin älskade och avslöjar hur ”galtarna” skall botas från sin
svinhamn.
Sagans dråpliga slut: rollpersonerna lurar Björkatippa
att förvandla ”galtarna” till sin rätta skepnad, med list eller
lögner om evig kärlek. Därefter tar de sitt pick och pack
och går allesammans. ”Gubben” offrar helt enkelt kärleken
till en kvinna för att få hänga med sina polare på äventyr,
och förbannas därmed enligt sagans regler med att aldrig
kunna älska någon kvinna igen. Har du gjort ett bra arbete
så känns detta svek i magen på spelarna.
Sagans lyckliga slut: Som ovan fast ”gubben” stannar med
Björkatippa trots att hans vänner ger sig av, för att han
älskar henne, och offrar därmed livet som kringflackande
äventyrare för kärleken till en kvinna. Belöna dina spelare
med det lyckligaste slut du kan dikta ihop för detta
hjälteoffer.
Avslutningsvis skall några ord sägas om ”galtarna”, ge dem
en stor roll i äventyret så att allt inte kretsar kring ”gubben”.
Låt alla troll och knytt förstå dem så att de kan vara med
och prata och ge dem lite bra stridsvärden medan du gör
”gubben” svag och trött. Efter det rådet återstår bara att
önska lycka till.