III.

4 Lena och Petter Målare ur romanen ”Väven”

Kritiserade man inte författaren Elisabeth Bergstrand-Poulsen, för att

hon skrev för känsloladdat och idylliserande? Kan det vara så, att när
hon, i berättelsen höjer sig upp till en underbar viloplats, då verkar
den vara för skön och idyllisk i jämförelsen med det barska, grova,
som hon har skrivit om på sidorna innan? Hör bara: ”En lördagskväll,
då jag gick fram till graven för att vattna blommor, var graven
uppgrävd. Jag såg att kotorna, som låg bland den uppkastade mullen,
var så ovanliga stora och grova, så jag förstod strax, om jag inte vetat
det, att det var Lenas grav.”

Vem var denna Lena, vars ryggkotor vi inte kan vända blicken ifrån?
Ser dem sticka fram ur den svarta mullen? En syn som är på samma
gång intim, brutal och banal. ”Lena var en stark och egendomlig
människa. Den stora roll hon spelar i mina böcker förtjänar hon.”
skriver Elisabeth i ”Hök får jag låna dina vingar”. Lena har huvudrollen
i en novell med samma namn, hon är också med i en annan novell som
handlar om stackars Anna Viktoria – och dessutom har hon en
”egendomlig” roll i romanen ’”Väven”.

I romanen ”Väven” är hon ”motspelare” till Petter Målare, ”hedningen”.

Deras relation skulle kunna ses som en motsats till, eller spegling av,
Mephistos och Fausts relation i ”Faust”-dramat: medan Mephisto gör
allt för att dra Faust bort från Gud, så kämpar Lena med alla medel på

107
att öppna Petters själ för Gud. Och båda, Mephisto och Lena, måste till
sist erkänna att de inte kan nå sina mål.

Vad Elisabeth betecknar som Lenas ”gammaltestamentliga storhet”

kommer till uttryck i Lenas självklara närhet till sin Gud. Hennes böner
är samtal med en närstående, och emellanåt kan hon tro sig stå vid
sidan av Gud och se på hedningen ”Petter” och tror sig veta vad som
vore bäst för honom. Och ”bäst” betyder i hennes universum att det
skall vara något som kan mjuka upp Petters hjärta. Kanske inte heller
bara för Gud, utan också för Lena själv. Fast båda två beskrivs som
”halvgamla” och livslånga ”singlar”, så är hon så otrolig besviken och
ledsen, då Petter helt överraskande gifter sig med hennes niece. Då
förstår läsaren att hon älskar mannen. Att hennes ihärdiga kamp för
hans själsfrid fick sin energi också från hennes djupa kärlek till honom.

Men sträng kan hon vara och kräva att människan ska arbeta för sitt
livs underhåll, liksom hon gör, hon beskrivs som en oerhört flitig
väverska. Men det kan också vara något ”terapeutiskt” över hennes
iver, visst gör det gott att arbeta med händerna när hjärtat är oroligt.
Hon håller söndagen helig, läser uppbyggliga skrifter och riktar sin
längtan till det eviga livet. Hon är tveksam om man får samla
världsliga skatter, glädjen vid det jordiska skulle kunna skymma
utsikten mot det himmelska. Hon kan verka obehagligt ”rättshaveriskt”
och vågar till och med att be Gud om att ”straffa” den som inte hittar
den rätta vägen, utan behöver uppenbarligen en ordentlig
tankeställare. Men å andra sidan är hon trofast och alltid där, när hjälp
behövs, till och med innan man kallar på henne. Hon vill stå i en
djupare förbindelse med sina medmänniskor och känner på sig, när de
ska få hjälp eller bistånd.

I bilden av Lena kommer också något skälmsk till uttryck, visst har
hon humor också och visar så mycket överseende med den olycklige
”onde Davit” att hon finner ett ”gott ord” om honom, medan alla andra
öser ut de värsta fördömanden över honom. Det är karaktäristiskt för
Elisabeths sätt att skriva, att hon liksom målar personerna väldigt
svart och vitt. Men liksom hon själv i diskussioner kunde insistera
tvärsäkert på sin egen position, och sedan plötsligt, med ett skratt, ge
efter och medge att de andra har rätt, så kan hon också i romanens
berättelser plötsligt ändra blicken och se något gott eller sympatisk
hos en annars ”ond” person. Med en målares teknik framhäver hon
gärna det ljusa genom att måla mörkt bredvid och skärpa
kontrasterna.

Så står också Lena och Petter som motparter i romanen. Genom hela
berättelsen vävs deras tankar och handlingar in i varandra, i början är
de båda huvudpersonerna nästan osynliga i skuggan av elden i
bondgårdens vardagsrum, de verkar ha några obetydliga biroller, men

108
sen träder de två fram och vi följer dem på deras väg hem och blir
vittne till deras ordväxling. Då hör vi hur Lena hotar honom: ”Gud kan
pröva honom, så som han en gång prövade Job och taga allt hans ifrån
honom”. Men Petter är redan upprörd efter att han blev drabbad av
synen av ett ungt kärlekspar: ”Ett styng av ångest hade genomilat
honom vid tanken på att han låtit dessa livets rikedomar så många
gånger gå förbi sig”. Ur detta känsloläge utmanar han Gud och ropar
som svar: ”Job! Vad pratar hon för dumheter om Job! Varför skulle jag
bäva för att mista det fattiga jag äger, det lilla jag älskar? Kom an
bara! Låt Vår Herre klämma efter mig! Vi får se, om han får bukt med
mig!” Och sen: ”Den smula Gud har givit mig, den kan han då gärna få
ta igen! Han får det gärna tillbaka!”

Där har vi romanens spänningsfält: i handlingen som Elisabeth

utvecklar i all sin färgrikedom, diskuteras de två så olika
livshållningarna: den troende och tacksamt hängivna människan som
lever i tillit till Gud, och den människan som gör rätt för sig, utövar sitt
hantverk, griper sina chanser, samlar skatter, men har intet att sätta
upp emot förlustens avgrund. Livet som gåva – eller livet som eget
projekt.

Petter Målares historia liknar nästan en saga, efter bröllopet går det
bara bättre och bättre för honom. Han är en begåvad och flitig
människa, respekterad och beundrad av andra, han förskönar deras
hus och hem, han gör livet ljusare för många – han skapar till och med
ett paradis för sina två barn. Det sprudlar av livslust omkring honom,
det växer och blomstrar och han delar gärna med sig, men kan också
spela någon en spratt i sin uppsluppenhet. Men bakom allt detta
fantastiska som vi läser med häpnad om, ser vi Lena som en svag tyst
skugga, hon är där, hon hjälper, när det behövs – men hon är
bekymrad, därför att hon är rädd å Petters vägnar, hon ser att han har
bundit sitt hjärta allt för fast till det jordiska. Han lever som om han
själv är upphovsman till allt, som om han har kontroll över allt. ”Det
var ingen gräns för hur väl Petter Målare ville allt det levande, som han
fått sig anförtrott”. Hans jordiska ”ägodelar, som han i ett anfall av
bitterhet en gång erbjöd Vår Herre att taga tillbaka såsom varande
värdelöst – det hade nu blivit honom mycket kärt och dyrbart”.” Lena
vet: ”att han inte längre är oavhängig som förr, då hans styrka
gentemot Gud var att intet äga. Ty den är svag, som äger något han
inte, inte ens för förlusten av sitt liv, vill mista”. Men människans
villkor är osäkerheten. Och prövningens tid kommer, barnen insjuknar
och dör – och Petter har inget kvar av livsmod och motiv.

En sista gång möts Lena och Petter, hon går, driven av en inre
ängslan, till målarens hus och kommer till den döende. Den dödssjuke
är i behov att prata, berättar några minnen från sin barndom, men

109
snart koncentrerar han sina tankar på det som ligger framför, hans
sista färd till graven. Han har målat sin egen kista, så som han –
medan barnen levde - hade målat hela huset med blommor, fåglar och
fjärilar. Det är som om han ville försäkra sig om en hemkomst till
paradiset, som om han inte hade förväntan eller tillit till att Gud ville
öppna för honom.

Nu har tiden kommit att överlämna sig till Lenas hjälp, hon ska lägga
honom i kistan, för att han ”inte vill att någon annan än hon glo på
mig, när jag inte kan glo igen.” Och sen önskar han sig vagnen med en
vit och en svart häst och Lena skall köra honom förbi de platser han
har varit på, så han kan ta farväl. Lena lovar att uppfylla hans
önskningar: ”Lita på mig”, får hon äntligen säga till honom utan att
han svarar sarkastiskt. Till och med hans krav att inte få någon kristen
handling eller symbolik till begravningen, vill hon respektera. Lenas
nästan fundamentalistiska övertygelse att ”ha rätt” har gett plats för
en mjukare, ja, ödmjukare hållning. I deras sista möte gäller det bara
att ge det den älskade behöver, att lova honom det han ber om. Lena
ångrar sina ord om att Gud ska ”klämma efter” målaren, hon känner
att det inte är människans roll, att säga sådana ord. Men visst kan hon
erkänna för sig själv också att det var kärleken och ängslan som låg
orden till grund. Och så säger hon till sist likaväl några kristna ord, hon
säger de fina orden om kärleken från Paulus´ brev, äntligen ger hon
sig lov att öppet säga de ord som hon inte fick sagt under Petters
livstid, som var så djupt inneslutna i hennes bröst.

Än en gång åstadkommer Elisabeth, med det sätt hon utvecklar

berättelsen på, att läsaren liksom ser livets horisont utvidgas till efter
döden. Livet släcks inte ut, det blir inte svart – handlingar, bilder och
ord räcker ut över graven, har betydelse också efter döden. Människan
är en del av ett större sammanhang, en tråd i en större väv. En
sällsam tröst stiger ur hennes ordmålning.

Man har kritiserat Elisabeth för att skriva ojämnt, och visst kan man se
det så. Men undersöker man uppbyggelsen av hennes romaner, så ser
man hur hon har komponerat dem, att hon hade ett ”partitur” med
olika röster, ibland för hon läsaren på långa stigar, skenbarligen bort
från handlingen, bara för att oväntat komma tillbaka till huvudtemat.
Så skrev hon också i ”Väven” ett långt kapitel som handlar om den
onde ”Davits” död och begravning. Då är det som om hon samlar alla
historier hon har hört om onda människors dåd på en gång, stackars
Davit, allt läggs på hans skuldror. Man skulle också kunna se
människornas klagande berättelser som en reningsprocess för de
efterlevande. Då är plötsligt alla medspelare ”på scenen” och vi får en
blick in i den ”mänskliga komedin” De här historierna står i starkt
kontrast till begravningsgästernas livshungriga feststämning. Och, som

110
nästan karikatyrliknande beskrivningar, sätter de också den allvarliga
och stilla scenen av Petter Målares död i relief. Efter en burlesk ”sats i
symfonin” får vi till sist en helt annan musik, ett Requiem.

Visst skulle man kunna säga att Elisabeth skriver inte bara som en
målare, hon har också en ”musikmänniskans” förnimmelser för
melodier, klanger och stämningar. Hennes texter är frukten av en
arbetsprocess, komponerad och formad. Som sådana skall de också
betraktas.

111