Skrivuppgift – Platon - Alexandros Kousis

Platons text är en skildring av en diskussion av Atens större tänkare, Sokrates och Glaukon,
som bjudits till middag hos Polemarchos. De diskuterar om livet och rättvisans natur, om att
utföra rätt handlingar. Handling diskuteras utifrån rätt och fel beroende på om en skyldighet
finns till att göra det rätta, och vad isåfall det rätta är. Exempelvis anses det som rätt att lämna
tillbaka det man lånar, men om man lånat ett vapen av en vän som tappat förståndet, är det rätt
att lämna tillbaka det? Det rätta anses vara att ge var och en vad som passar denne, skuld. Hur
ska då rättrådighet behandlas, till vilka är den skyldig att ge vad?
Sokrates har ett sett att diskutera som får opponenterna att själva bemöta sina argument.
Istället för att behöva en domare som överväger positiva sidor med de bådas argument, menar
han att genom undersöka en fråga på en grundval av ömsesidiga överenskommelser och
vederlägga åsikter, blir de som diskuterar både domare och advokater.

Polemarchos börjar med att hävda att rättvisa är att ge var och en vad som tillkommer denne,
att hjälpa våra vänner och skada våra fiender, något som Sokrates invänder på, eftersom att
öka orättvisan för våra fiender inte kan vara rättvist.
Debatten hettar till när Trasymachos förkastar allt som sagts och menar i stället att rättvisan är
till den starkares fördel, genom makt och styrka bestäms vad som är rätt. Bilden av den
rättrådige som diskuterats av Sokrates motsägs av Thrasymachos. Han menar på att den
rättrådige mannen i alla lägen får stå tillbaka för den orättrådige. Exempelvis när det gäller att
offentliga angelägenheter och extra pålagor ska betalas så betalar alltid den rättrådige mer
trots likadana tillgångar. Allra enklast är att betrakta den mest fullkomliga formen av
orättrådighet, tyranniet. Tyrannier bemäktigar sig andras egendom i ett enda svep, hemligt
eller med våld. När en människa gör orätt i offentliga angelägenheter straffas denna, men om
man gör medborgarna till slavar så slipper man att bli ertappad och ses istället som
framgångsrika. Bedriven i tillräckligt stor skala är orättrådigheten någonting starkare, friare
och maktfullkomligare än rättrådigheten.

Sokrates motsäger Thrasymachos och menar att om de styrande bestämmer något som är
dåligt för dem själva, ska de styrda utföra det? Den bäste härskaren måste alltid vara den som
känner härskandets konst, men varje konst har ett syfte, och en god hantverkare syftar till
detta, inte bara till egen vinning. Likt goda herdar måste de göra vad som är bra för flocken,
inte för dem själva. Ingen konst eller styre skapar alltså någon nytta för sig själv, utan de
tillhandahåller det som är nyttigt för den styrde, de ser till det som gagnar den svagare, inte
den starkare. Den förnuftiga människan som inte är girig eller ärelysten skulle enligt Sokrates
då inte vilja styra, utan att andra skulle göra nytta för denne framför att själv utsätta sig för
besvär med att själv göra nytta för andra. Ingen godtycklig är därmed beredd att styra och ge
sig in i andras svårigheter utan att bli avlönad.

De hade som slutgiltigt mål att undersöka om den rättrådiges liv är bättre och lyckligare än
den orättrådiges. Sokrates frågar ifall om det är den egna dugligheten som gör att varje ting
utför sin egen uppgift på ett bra sätt, och den egna uselheten som gör att den blir uselt utförd.
Likaså som en själ är duglig på att styra det levande och ta ansvar, är en usel själ med
nödvändighet usel på att styra och ta ansvar. De enades innan att den rättrådige mannen och
därmed själen får ett gott liv, den orättrådige ett uselt.

Jag tycker att Sokrates argument om att styret gagnar den svagare och inte den starkare är mer
en optimistisk utopi än en sanning, speciellt i modern tid. I de avslutande meningarna nämner
Sokrates att orättrådighet skapar inbördes konflikt, hat och stridigheter och gör människor
oförmögna att företa sig något gemensamt. Dess makt är sådan att den gör den först
vederbörande ur stånd att samarbeta med sig själv p g a konflikt och oenighet och sedan
skapar den fiendeskap till en själv och alla rättrådiga. Hur ska man som styrande organ
åstadkomma ett större positivt avtryck för de styrda än för sig själva, när orättrådighet
behöver bara finnas i dess grundligaste form för att korrumpera välvilja och rättvisa?