SUOMALAINEN BAROKKIORKESTERI

FINLÄNDSKA BAROCKORKESTERN

K E VÄT/ VÅ R E N
2023

10.3.2023 FiBO CONCERTANTE

 Kiitos/Tack:

Anna ja Signe von Bonsdorffin sukurahasto

Anna och Signe von Bonsdorffs släktfond

Suomalainen barokkiorkesteri / Finländska barockorkestern

Kylätie 27 A 3, 00320 Helsinki / Byavägen 27 A 3, 00320 Helsingfors
toimisto@fibo.fi/lippu@fibo.fi
fibo.fi

Seuraa meitä somessa tai tilaa uutiskirje osoitteessa fibo.fi/info/uutiskirje.

Följ oss på sociala medier eller beställ vårt nyhetsbrev (på finska) på adressen
fibo.fi/uutiskirje.

FinnishBaroqueOrchestra
FinnishBaroqueO
finnish_baroque_orchestra
Fibo6thfloor

Voit valokuvata esiintyjiä aplodien aikana ja jakaa valokuvia somessa.

Du kan fotografera under applåderna och dela dina bilder på sociala medier.

#fibo #suomalainenbarokkiorkesteri #finländskabarockorkestern #finnishbaroqueorchestra

2
FiBO CONCERTANTE
Parasta barokkia tutuilta ja tuntemattomilta
Bästa sortens barock av kända och okända

Teodoro Baù, viola da gamba

Anthony Marini, viulu ja liidaus / violin och ledning
Suomalainen barokkiorkesteri / Finländska barockorkestern

Georg Friedrich Händel (1685–1759)

Concerto grosso, B-duuri/B-dur (HWV 313)
Vivace
Largo
Allegro
Menuet
Gavotte

Johann Gottlieb Graun (1703–1771)

Konsertto viola da gamballe / Konsert för viola da gamba, d-molli/d-moll (ULB
Mus Ms 1217)
Allegro non tanto
Adagio
Allegro

Väliaika/Paus

3
Georg Philipp Telemann (1681–1767)
Alkusoittosarja/Uvertyrsvit, G-duuri/G-dur (TWV 55:G5)
Ouverture
La joye
Sarabande
Menuets I–II–III
Gigue

Antonio Vivaldi (1678–1741)

Konsertto viululle ja violoncello all’ingleselle / Konsert för violin och
violoncello all’inglese (RV 546)
Allegro
Andante
Allegro

Francesco Geminiani (1687–1762), sov./arr. Teodoro Baù (s./f. 1992)

Concerto grosso nro/nr 12, ”La Folia” (H. 143)

Ohjelman ja esiintyjien ruotsinkieliset esittelyt alkavat sivulta X. / Den

svenska presentationen av programmet och artisterna börjar på sidan X.

4
FI Arcangelo Corellin (1653–1713) musiikki oli 1700-luvun Englannissa äärimmäi-
sen suosittua. Roomalaismaestron concerto grossot pysyivät kantaohjelmis-
tossa aina 1800-luvulle saakka ja määrittivät sävellyslajin ymmärrystä. Corellin
konserttokokoonpano perustuu kahden viulun ja continuon triosonaattiyhty-
een (concertino) sekä täyden jousiston (concerto grosso) vuorottelulle.

Alankomaalaisella kustantajalla Estienne Rogerilla oli suuri vaikutus Corellin

tuotannon leviämiseen Euroopassa. Lontoossa puolestaan John Walsh nuorem-
pi julkaisi Corellin concerto grossot (op. 6) luvatta vastatakseen harrastajaor-
kesterien kasvavaan kysyntään. Corellin myyntisuosion innostamana hän ryhtyi
kokoamaan concerto grossoja myös Georg Friedrich Händelin (1685–1759) mu-
siikista. Lopputuloksena oli kuusi konserttoa op. 3 (1734).

Händel ei osallistunut konserttojen toimittamiseen, ja Walshin editiossa oli lu-

kuisia virheitä. Eri lähteistä kootut konsertot eivät myöskään vastanneet ko-
koonpanoltaan totuttua Corellin mallia. Myöhemmin Händel kuitenkin julkaisi
Walshilla huolella valmistamansa Corelli-tyyliset concerto grossot op. 6 (1739).
Tämän jälkeen Walsh sai yksinoikeuden Händelin musiikkiin. Suhde Walshiin
kertoo siitä, ettei Händelin ymmärrys musiikkitekstistä vastannut nykykäsitystä
rikkumattomista teoksista.

Händelin B-duuri-konsertossa (op. 3, nro 2) oboeilla on tärkeä osa. Juhlavassa

vivacessa concertino-viulut vuorottelevat solistisesti. Oboet tuplaavat orkes-
terin viuluja, mutta luovat myös pitkää linjaa. Ne nousevat esiin triolikuviolla,
jonka pohjalla harmoninen tilanne etenee kutkuttavasti. Seuraava largo on aaria
oboesolistille.

Suurta draamaa henkivä allegro-fuuga on peräisin Brockes-passionin (n. 1716)

alkusoitosta. Menuetissa musiikki ilmenee oboeiden ja viulujen neljän solistin
pelinä, ja gavotin näyttävissä variaatioissa oboet muodostavat concertinon.

Johann Gottlieb Graun (1703–1771) hallitsi italialaisen musiikin tyylit. Hän oli
käynyt Giuseppe Tartinin viulu- ja sävellysopissa Padovassa ja opiskeli Dresde-
nissä Vivaldin oppilaan Johann Georg Pisendelin johdolla. Graun lauloi poikana
Dresdenin Kreuzkuorossa ja työskenteli uransa alussa hoviorkesterien johtajana
Merseburgissa ja Arolsenissa. Hovien ohjelmistossa oli paljon italialaista musiik-
kia sekä Telemannia.

1730-luvulla Graun siirtyi Preussin kruununprinssin ja lahjakkaan huilistin, tule-

van Fredrik Suuren palvelukseen. Fredrikin perittyä kruunun Graun sai Berliinin
oopperan konserttimestarin viran, mutta työskenteli myös kuningatarpuoliso
Elisabet Kristiinalle ja leskikuningatar Sofia Dorotealle. Fredrik muutti vuonna
1747 Potsdamiin ja jätti Berliinin hovin viralliset edustustehtävät – myös kon-
serttien organisoinnit – Elisabet Kristiinalle ja äidilleen. Kuninkaallinen avioliitto
olikin muodollinen, ja Fredrikillä oli rakkaussuhteita miesten kanssa.
5
Sofia Dorotealla oli ollut ratkaiseva merkitys lastensa oppineisuudelle ja mu-
sikaalisuudelle. Niiden merkitystä väkivaltainen isä Fredrik Vilhelm I ei tun-
nustanut. Fredrikin siskon, säveltäjä Wilhelminen (tunnettiin Wilhelmine von
Bayreuthina) Sofia Dorotea yritti naittaa Iso-Britannian kruununprinssille,
muttei onnistunut.

Graun sävelsi kaikkiaan noin 45 konserttoa, joista usean viola da gamballe.

D-molli-konserton editio on illan solistivieras Teodoro Baùn valmistama. Jo
alussa käy ilmi musiikin galantti selkeys, sen nopeat käänteet ja koristeellisuus.
Solistilta vaaditaan laajoja murtosointuja ja kaksoisotteita sekä nopeita bariola-
ge-kuviointeja, jotka hyödyntävät vapaana soivaa kieltä. Gamban kuuluvuuden
Graun varmistaa jättämällä valtaosan solistisesta tekstuurista vain continuon
säestämäksi. Toisen osan tunteikas tyyli kehittyy rönsyilevämmäksi, ja päätösal-
legrossa koetaan suuria hyppyjä sekä kromaattisia mausteita.

Georg Philipp Telemannin (1681–1767) alkusoittosarja G-duurissa edustaa sävel-

lyslajia, jolla Saksassa viitattiin ranskalaiseen tyyliin. Orkesterien alkusoittosar-
joja ei kuitenkaan tunnettu Ranskassa. Telemann lainasi sarjoihinsa Jean-Bap-
tiste Lullyn oopperoista kahden oboen ja fagotin muodostaman concertinon.
G-duurisarjan on ajateltu olevan säveltäjän varhaisimpia ja syntyneen Eise-
nachin-vuosina 1708–1712.

Sarjasta kuullaan nyt viiden osan valikoima. Ylellisestä alkusoitosta ilmenee

oboeiden hallitsema orkesteriväri. Se on pisteellisine rytmeineen, pienine ko-
hoavine pyrähdyksineen ja ABA-muotoineen arkkityyppisen ranskalainen. Pu-
haltimien asema solistiyhtyeenä tulee esiin valoisan viehkeässä sarabandessa ja
menueteissa. Toisaalta myös jouset saavat oman menuetin.

Antonio Vivaldilla (1678–1741) oli Venetsian Ospedale della Pietà -orpokodissa

harjoitettavanaan 30–40-henkisen tyttöorkesterin ja laulajien lisäksi myös Ita-
liassa harvinainen gambayhtye. Vivaldin käyttämä nimitys viola da gambasta –
violoncello all’inglese – liittyy gambayhtyeen (engl. viol consort) suureen rooliin
1500–1600-luvun englantilaisessa musiikissa. Vivaldi käytti yhtyettä esimerkiksi
oratoriossa Juditha triumphans (1717).

Ospedalen tyttöorkesterille sävelletty A-duuri-konsertto viululle ja viola da

gamballe vastaa Vivaldin taiteilijaluonnetta: säveltäjä kerskaili säveltävänsä uu-
den konserton nopeammin kuin muut ehtisivät kopioida edellisen. Keskiössä
oli affektien selkeys ja tehokeinojen sävähdyttävyys oppineisuuden sijaan. Esi-
merkiksi konserton päätösosa kaappaa kuulijan huomion vauhdilla. Orkesteri-
tekstuuri huumaa vuorottelulla sekä ykkös- ja kakkosviulujen kesken vaihtuvalla
säksättävällä säveltoistolla. Solistiosuudet ovat entistä taiturillisempia.

Francesco Geminiani (1687–1762) kuului Englannissa arvostetuimpiin Händelin

aikalaisiin. Hän saavutti mainetta viulistina, säveltäjänä ja teoreetikkona. Gemi-
6
nianin uskotaan opiskelleen Corellin ja Alessandro Scarlattin johdolla Roomas-
sa 1704–1706, minkä jälkeen hän soitti Napolissa ja isänsä jalanjäljissä Luccan
hovikapellissa.

Englannissa, kuten Manner-Euroopassa, aateli ja ylempi porvaristo tunsi Italiaa

täysi-ikäistymistä seuranneilta ”grand toureiltaan”, ja kysyntä musiikillekin oli
suurta. Geminiani lähti Lontooseen vuonna 1714, ja hänen loppuelämänsä muita
kiintopisteitä olivat Dublin ja Pariisi. Oppilainaan muusikolla oli esimerkiksi sä-
veltäjä Charles Avison ja Händelin luottosopraano Cecilia Young.

Vuonna 1716 Geminiani esittäytyi kuningas Yrjö I:lle Händelin säestyksellä.

Tilaisuudessa kuultiin todennäköisesti Corellia, jonka sonaatit op. 5 (1700) olivat
Englannissa kaikkein suosituinta säveltäjän musiikkia. Lisäksi Corelli oli omis-
tanut sonaatit Preussin kuningatarpuoliso Sofia Charlottalle, Yrjö I:n siskolle.
Fredrik Suuren isoäiti tunnettiin muusikkona ja oopperataiteen tukijana.

Vapaamuurariloosi Philo-Musicae et Architecturae Societa järjesti julkaisun

Corellin sonaattien (1725) Geminianin concerto grosso -sovituksista, ja ne omis-
tettiin kuninkaalle. Julkaisun menestys vaati John Walshilta usean uusintapai-
noksen. Konsertto nro 12 on variaatiosarja ”la foliasta”, barokkimusiikin tunne-
tusta harmonis-melodisesta kaavasta, jonka alkuperä Portugalissa, Espanjassa
ja Italiassa on osin hämärän peitossa. Geminianin sovitus on uskollinen Corellin
sonaatille, mutta laajentaa sen sointimaailmaa ja pelaa soitinnuksen etu- ja ta-
ka-alan vaihtelulla. Teodoro Baùn sovituksessa ovat mukana myös puupuhalti-
met.

Justus Pitkänen

7
Gramophone-lehti julisti kansainväliset kilpailut – 6. Bach–Abel-kilpailun Köthe-
nissä vuonna 2015 ja MA-festivaalin kilpailun Bruggessa vuonna 2021 – voitta-
neen Teodoro Baùn seurattavien (”one to watch”) muusikoiden listalle. Hänen
debyyttilevynsä sisälsi Arcangelo Corellin sonaatteja alkuperäisellä transkrip-
tiolla viola da gamballe (Ricercar) ja voitti lukuisia palkintoja ja tunnustuksia,
kuten Diapason d’orin. Italiassa syntynyt Baù aloitti viola da gamba -opintonsa
Claudia Pasetton johdolla ja jatkoi niitä Baselissa ja Salzburgissa. Hän on opis-
kellut myös renessanssiluuttua opettajanaan Massimo Lonardi. Baselissa asuva
Baù on viime vuosina vuorotellut soolo- ja kamarimusiikin välillä. Hän on ars
subtilior -ohjelmistoa soittavan La Fonte Musica -yhtyeen jäsen soittimenaan
keskiaikainen viella. Baù opettaa viola da gambaa Freiburgin musiikkikorkea-
koulussa ja Urbinon kesäkursseilla.

Vuonna 1989 perustettu  Suomalainen barokkiorkesteri (FiBO)  on ollut koko

historiansa ajan monella tavalla edelläkävijä. Orkesteri tunnetaan Suomessa ja
ulkomailla taidokkaista esityksistään, luovasta ohjelmistosuunnittelustaan  ja
monenlaisista kumppanuusverkostoistaan, kuten Nordic Baroque Scene
-yhteistyöstä. Ytimessä on barokkimusiikki, mutta FiBOlta luontuvat myös niin
varhaisbarokki ja -romantiikka kuin Sibeliuksen teokset ja periodisoittimille
sävelletty uusi musiikki.  Oman FiBO Records -sarjan lisäksi tallenteita on
toteutettu  useiden  levy-yhtiöiden kanssa.  Tuorein, Ilya Gringoltsin kanssa
tehty ja Locatellin viulukonserttoja sisältävä Il labirinto armonico -levy (BIS) on
saanut merkittäviä tunnustuspalkintoja, kuten Gramophone Editor’s Choicen
(3/2021) ja Diapason d’orin (5/2021). 

Nyt kun on löytynyt viulisti ja yhtye, jotka pystyvät toteuttamaan nämä teknises-
ti paholaismaiset teokset näin tinkimättömän lumoavasti ja kauniisti, – – haluai-
sin välittömästi saada levytetyksi myös kokoelman loput yhdeksän konserttoa.

Gramophone / Charlotte Gardner 3/2021 Locatellin viulukonserttoja sisäl-

tävästä Il labirinto armonico -levystä

Ei olisi voinut toivoa hienompaa ja joustavampaa solisteja tukevaa musisoin-

tia kuin mitä Suomalainen barokkiorkesteri tarjosi ensivierailullaan Nürnbergin
kansainvälisellä urkuviikolla.
Süddeutsche Zeitung / Stephan Schwarz-Peters 10.6.2018 Händelin Il trionfo
del tempo e del disinganno -oratorion esityksestä

8
Suomalaisen barokkiorkesterin muusikot 10.3.2023

1. viulu: Anthony Marini (km), Anne Pekkala, Juha-Pekka Koivisto

2. vl: Minna Kangas (äj), Irma Niskanen, Dora Asterstad
Alttoviulu: Tuula Riisalo (äj), Laura Kajander
Sello: Lea Pekkala
Kontrabasso: Petri Ainali
Cembalo: Marianna Henriksson
Luuttu: Eero Palviainen
Oboe: Anna Starr, Piia Maunula
Fagotti: Jani Sunnarborg

km = konserttimestari
äj = äänenjohtaja

9
SV Arcangelo Corellis (1653–1713) musik var oerhört populär i England på
1700-talet. De concerti grossi som maestron från Rom skrivit förblev kvar
på den stående repertoaren ända fram till 1800-talet, och kom att influera
förståelsen av genren. Instrumenteringen i Corellis konserter utgår från växlin-
gen mellan en triosonatensemble (concertino) med två violiner och continuo
samt tuttistråkar (concerto grosso).

Den nederländske förläggaren Estienne Roger var i nyckelposition då Corellis

produktion fick spridning i Europa. I London gav John Walsh den yngre ut
Corellis concerti grossi (op. 6) utan tillåtelse, för att svara på den allt större
efterfrågan som skapats av amatörorkestrarna. Uppmuntrad av Corellis försäl-
jningssuccé började han också lägga ihop concerti grossi utgående från mate-
rial ur Georg Friedrich Händels (1685–1759) produktion. Slutresultatet blev en
samling med sex konserter, op. 3 (1734).

Händel deltog inte själv i bearbetningen av konserterna och i Walshs edition

fanns otaliga fel. Konserterna, som sammanställdes med utgångspunkt i flera
olika källor, följde inte heller Corellis etablerade modell vad gäller instrument-
eringen. Senare lät Händel publicera concerti grossi i samma stil som Corellis
dito i en noggrant editerad version hos Walsh, op. 6 (1739). Efter detta fick
Walsh ensamrätt till att ge ut Händels musik. Förhållandet till Walsh vittnar om
att Händels förståelse av den musikaliska texten skiljer sig från dagens tanke
om det fulländade verket.

I Händels konsert B-dur (op. 3, nr 2) har oboerna en viktig roll. I den festliga
vivace-satsen finns en solistisk dialog mellan violinerna i concertinogruppen.
Oboerna dubblerar orkesterns violinstämmor men skapar också långa linjer. De
stiger fram med sina triolmönster, under vilka harmonierna rör sig upphetsat
framåt. Det efterföljande largot är en aria för solooboe.

Allegro-fugan, som utstrålar drama, har sitt ursprung i uvertyren till Brockes-
passionen (ca 1716). Menuetten är en lek mellan fyra solister bestående av obo-
er och violiner, och i gavottens effektfulla variationer är det oboerna som bildar
concertinogruppen.

Johann Gottlieb Graun (1703–1771) bemästrade den italienska musikens stilar.

Han hade bedrivit violin- och kompositionsstudier för Giuseppe Tartini i Padua
och studerade under ledning av Vivaldis elev Johann Georg Pisendel i Dresden.
Som ung pojke sjöng Graun i Dresdens Kreuzkör, och i början av sin karriär
verkade han som dirigent för hovorkestrarna i Merseburg och Arolsen. På rep-
ertoaren vid hoven fanns mycket italiensk musik samt musik av Telemann.

På 1730-talet började Graun tjänstgöra hos den blivande Fredrik den store, som
var Preussens kronprins och också en begåvad flöjtist. När Fredrik hade ärvt
kronan fick Graun tjänst som konsertmästare vid Berlins opera, men han ar-
10
betade även för drottninggemålen Elisabet Kristina och änkedrottningen Sofia
Dorothea. År 1747 flyttade Fredrik till Potsdam och överlämnade de officiella
representationsuppgifterna vid hovet i Berlin – också organiseringen av kon-
serter – åt Elisabet Kristina och sin mor. Det kungliga äktenskapet var av en
formell karaktär, och Fredrik hade kärleksaffärer med män.

Sofia Dorothea hade spelat en avgörande roll i sina barns bildning och musi-
kalitet. Den våldsamme fadern Fredrik Vilhelm I hade inte erkänt betydelsen
av dessa. Sofia Dorothea försökte gifta bort Fredriks syster, tonsättaren Wil-
helmine (känd under namnet Wilhelmine von Bayreuth) med Storbritanniens
kronprins, men lyckades inte.

Graun komponerade inalles cirka 45 konserter, av vilka ett flertal är för viola da
gamba. Editionen av d-mollkonserten är gjord av kvällens solistgäst Teodoro
Baù. Redan i början av verket framträder den galanta stilens tydlighet, snab-
ba vändningar och ornamentik. Solostämman innefattar breda arpeggion och
dubbelgrepp samt snabba bariolage-figurer som utnyttjar lösa strängar. För att
säkerställa gambans hörbarhet har Graun beslutat att låta merparten av den
solistiska texturen ackompanjeras enbart av continuon. Den känslofyllda stilen
i andra satsen går åt ett alltmer utsvävande håll, och i det avslutande allegrot
får man uppleva stora hopp och kromatiska kryddor.

Georg Philipp Telemanns (1681–1767) uvertyrsvit G-dur representerar en kom-

positionstyp med vilken man i Tyskland alluderade till den franska stilen. I Frank-
rike skrevs ändå inga uvertyrsviter för orkester. I sina sviter skrev Telemann för
en concertino bestående av två oboer och fagott, en sammansättning som han
lånat från Lullys operor. G-dursviten anses vara ett av tonsättarens tidigaste
verk, och skrevs sannolikt under hans tid i Eisenach 1708–1712.

Ikväll får vi höra fem utvalda satser ur sviten. I den luxuösa uvertyren kan man
notera en orkesterfärg som domineras av oboerna. Med sina punkterade ryt-
mer, små stigande spurter och sin ABA-form är uvertyren arketypiskt fransk.
Att blåsarna bildar en solistgrupp blir tydligt i den ljusa och tjusiga sarabanden
samt i menuetterna. Å andra sidan får också stråkarna en egen menuett.

På barnhemmet Ospedale della Pietà i Venedig övade Antonio Vivaldi (1678–

1741) med en flickorkester bestående av 30–40 personer samt en grupp sån-
gare, men han ledde också en gambaensemble, något av en raritet i Italien. Den
benämning på viola da gamba som Vivaldi använde – violoncello all’inglese
– avspeglar den stora roll som gambaensemblerna (eng. viol consort) spelade
i den engelska musiken på 1500–1600-talen. Vivaldi använde sig av en dylik
ensemble bland annat i oratoriet Juditha triumphans (1717).

A-durkonserten för violin och viola da gamba, skriven för Ospedales flick-
orkester, speglar Vivaldis konstnärsnatur: tonsättaren skröt med sin förmåga
11
att skriva en ny konsert på kortare tid än vad det tog för andra att kopiera
hans senaste. I centrum står klara affekter och omskakande effekter snarare än
ett intryck av lärdom. Ett exempel på detta är hur konsertens avslutande sats
använder sig av tempo för att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Orkestertex-
turen, med sin dialog och smattrande tonupprepning som alternerar mellan
första och andra violin, hänför lyssnaren. Solisternas stämmor är ännu mer vir-
tuosa.

Av Händels samtida i England hörde Francesco Geminiani (1687–1762) till de

mest uppskattade. Han skaffade sig ett renommé som violinist, tonsättare och
teoretiker. Man tror att Geminiani studerade under ledning av Corelli och Ales-
sandro Scarlatti i Rom 1704–1706, varefter han arbetade i Neapel och, likt sin
far, i Luccas hovkapell.

I England, liksom på det europeiska fastlandet, kände adeln och det högre
borgerskapet till Italien från sina ”grand tourer”, som de åkte på efter myndig-
blivandet, och efterfrågan på italiensk musik var stor. År 1714 reste Geminiani till
London, som tillsammans med Dublin och Paris blev en fast punkt under resten
av hans liv. Till musikerns elever hörde bland andra tonsättaren Charles Avison
och Händels favoritsopran Cecilia Young.

År 1716 presenterade sig Geminiani för kung Georg I, och under denna tillställning
blev han ackompanjerad av Händel. På repertoaren stod sannolikt musik av
Corelli, vars sonater op. 5 (1700) hörde till tonsättarens allra populäraste musik
i England. Dessutom hade Corelli tillägnat sonaterna Preussens drottninggemål
Sofia Charlotta, Georg I:s syster. Fredrik den stores farmor var känd som
musiker och mecenat för operakonst.

Frimurarlogen Philo-Musicae et Architecturae Societa lät publicera Geminianis

concerto grosso-arrangemang av Corellis sonater (1725), och dessa tillägnades
sedan kungen. Utgåvans succé framkallade ett behov av flera nytryck hos John
Walsh. Konsert nr 12 är en serie variationer på ”la folia”, ett av barockmusikens
berömda harmonisk-melodiska mönster, vars ursprung i Portugal, Spanien och
Italien delvis är höljt i dunkel. Geminianis arrangemang följer troget Corellis
sonat, men breddar dess klangvärld, och fokuset i instrumenteringen växlar
mellan orkesterns främre och bakre led. I Teodoro Baùs arrangemang får också
träblåsinstrumenten komma med.

Justus Pitkänen
Svensk översättning: Sofia Fernholm

12
Teodoro Baù har vunnit ett flertal internationella tävlingar, av vilka man kan
nämna Musica Antiqua-tävlingen i Brygge (2021) och Bach-Abel-tävlingen i
Köthen (2015), och tidskriften Gramophone har kallat honom ”one to watch”,
en artist det är värt att hålla ett öga på. Hans debutskiva, utgiven på skivmärket
Ricercar, innehåller sonater av Arcangelo Corelli i nytt arrangemang för viola
da gamba, och inspelningen blev flerfaldigt prisbelönt, bland annat med en
Diapason d’Or. Baù är född i Italien och inledde sina studier i viola da gamba
under ledning av Claudia Pasetto, varefter han fortsatte sina studier i Basel och
Salzburg. Han har också studerat renässansluta under ledning av Massimo Lon-
ardi. Baù bor för tillfället i Basel, och under de senaste åren har han alternerat
mellan solistuppdrag och kammarmusikprojekt. Han är medlem i ensemblen La
Fonte Musica, där han spelar repertoar i stilen ars subtilior på det medeltida
instrumentet fiddla. Han undervisar i viola da gamba vid Freiburgs musikhögs-
kola samt på Urbinos kurser i tidig musik.

Finländska barockorkestern (FiBO) har allt sedan grundandet 1989 varit en

föregångare på många olika sätt. Orkestern är känd i Finland och utomlands
för sina skickligt utförda framföranden, sin kreativa programplanering samt sitt
mångsidiga nätverk av samarbetspartners, som exempelvis samarbetet Nordic
Baroque Scene. Barockmusiken utgör kärnan i verksamheten, men FiBO spelar
också såväl tidig barock och romantik som verk av Sibelius och ny musik skri-
ven för periodinstrument. Förutom den egna serien FiBO Records har orkes-
tern förverkligat inspelningar med ett flertal skivbolag. Den färskaste av dessa
är en inspelning av Locatellis violinkonserter tillsammans med Ilya Gringolts på
skivan Il labirinto armonico (BIS), som har fått betydande priser, exempelvis
Gramophone Editor’s Choice (3/2021) och Diapason d’or (5/2021).
Nu när vi har funnit en violinist och en ensemble, som är kapabla att spela dessa
ur teknisk synvinkel djävulska verk på ett så fängslande och vackert sätt, utan
kompromisser, – – skulle jag vilja att också de nio resterande konserterna i sam-
lingen omedelbart spelas in på skiva.

Gramophone/Charlotte Gardner 3/2021 om Locatellis violinkonserter på skivan

Il labirinto armonico

Man kunde inte ha önskat sig finare och mer flexibelt musicerande som stöd för
solisterna än vad Finländska barockorkestern bjöd på under sitt första besök till
Nürnbergs internationella orgelvecka.
Süddeutsche Zeitung/Stephan Schwarz-Peters 10.6.2018 om uppförandet av
Händels oratorium Il trionfo del tempo e del disinganno

13
Finländska barockorkesterns musiker 10.3.2023

Första violin: Anthony Marini (km), Anne Pekkala, Juha-Pekka Koivisto

Andra violin: Minna Kangas (äj), Irma Niskanen, Dora Asterstad
Viola: Tuula Riisalo (äj), Laura Kajander
Cello: Lea Pekkala
Kontrabas: Petri Ainali
Cembalo: Marianna Henriksson
Luta: Eero Palviainen
Oboe: Anna Starr, Piia Maunula
Fagott: Jani Sunnarborg

km = konsertmästare
äj = äänenjohtaja = stämledare

14
RITARIHUONEEN RESIDENSSISARJA
RIDDARHUSETS RESIDENSSERIE

fibo.fi