Projektarbete DO0113 2022 Astrid Synnerman Holm och Daniela Gonzalez

Feromoners påverkan på hundars ångest och

separationsbeteende på veterinärkliniker.

Bakgrund
Inneliggande hundar och hundar på poliklinik upplevs lida av stress och
separationsproblematik. Standford (1981) visade att 60% av inneliggande hundar visar
tecken på ångest. Detta försvårar patientomvårdnaden (Mills et al. 2006).

Hundar har ett välutvecklat luktsinne och körtlar som utsöndrar kemiska
kommunikationssignaler, vilka uppfångas av vomeronasala organet (Pageat & Gaultier
2003). Syntetiska feromoner, Dog Appeasing Pheromone (DAP) likt de som dräktiga och
digivande hundar utsöndrar har framställts för att minska stressrelaterade beteenden hos
hundar (Mills et al. 2006).

Frågeställning

KanHur kan dog appeasing pheromones (DAP) påverkaminska ångest-och

separationsrelaterade beteenden hos hundar på klinik?

Resultatsammanfattning
Mills et al. (2006) undersökte DAP:s effekt hos 15 hundar med med klinikrädsla. Hundarna
användes som sina egna kontroller i studien och filmades under försöket. Deras beteende
bedömdes i väntrummet, vid möte med annan hund, i undersökningsrummet samt när en
veterinär utförde en klinisk undersökning där momenten blev allt mer påträngande för
hunden. Vid testgruppens klinikbesök användes en feromondiffusor med DAP. Beteendet
jämfördes mot kontrollen där en placebodiffusor användes. Det var okänt för ägarna och
fältutredarna vilken grupp hundarnade tillhörde. De som bedömde filmerna var blindade och
oberoende till studien. Studiens rResultatet visade en signifikant minskning av tiden som
testobjekten var i stresstillstånd vid exponering av DAP. Ingen signifikant effekt på
aggressionsrelaterade beteenden påvisades.

Dog appeasing pheromone effekt på separationsångestbeteenden exempelvis destruktivitet,

vokalisering och eliminering hos inneliggande hundar studerades av Kim et al. (2010). I
studien observerades tio stress/ångestrelaterade beteenden hos en studiegrupp bestående
av 43 hundar, 19 hundar tillhörde kontrollgruppen där placebo användes. Observatörerna
visste inte vilken grupp hundarna tillhörde.

Faktorer som smärtnivå, ålder och medicinsk diagnos förbisågs vid utgallringen av
testsubjekt. Vissa patienter, bl.a. de som behandlades med starka smärtstillande läkemedel
exkluderades. Första bedömningsperioden användes som baslinje i studien och utfördes
generellt 30 minuter efter att djurägaren hade lämnat hunden. Andra observationsperioden
utfördes under fjärde dagen. Varje observationsperiod pågick i åtta timmar. Studien
påvisade en signifikant minskning av tre beteenden - rastlöst vankande, excessivt slickande
samt stressinducerad eliminering -, vid exponering av DAP jämfört med placebogruppen.

Diskussion

Gemensamt för Mills et al. ((2006) och Kim et al. (2010) är att det var små
studiepopulationer. Det ger låg representativitet för målpopulationen. Fördelaktigt med Mills
et al. (2006) studie var att videoklipp användes då dessa kan studeras upprepade gånger
samt att en blindad och oberoende observatör bedömde dessa.

Att studiedeltagarna var sina egna kontroller leder till confounding bias då hundarnas
tidigare erfarenhet av deltagande blir en tredje faktor som samvarierar med resultatet. Kim et
al. (2010) hade en metod som gjorde observationerna svårbedömda, exempelvis är
stressbeteenden hos inneliggande på klinik svårbedömda då väldigt många faktorer
påverkar. Resultatets trovärdighet blir även ifrågasättbar eftersom utgallringen av testsubjekt
förbisåg flera olika faktorer vilka kan bli confounders.

Sammanfattningsvis visar studierna (Mills et al. 2006 & Kim et al. 2010) indikation på att
DAP har en viss reducerande effekt på stress/ångestrelaterade beteenden, dock var det tre
av tio beteenden (Kim et al. 2010) som minskade hos DAP gruppen vilket gör det svårt att
bevisa effekten.

För djuromvårdnaden kan DAP vara ett enkelt verktyg då det inte leder till en ökad
arbetsbörda för personalen eller ökad påfrestning för hundarna. Stress/ångestbeteenden
påverkar hundars välfärd negativt då det kan förlänga återhämtning, försvåra hantering och
hindra diagnostik. Däremot behövs mer omfattande och långtgående studier på större
studiepopulationer för att säkert uttala sig om DAPs effekt.

Referenslista:

Mills, D. S., Ramos, D., Estelles, M. G. & Hargrave C., (2006). A triple blind placebo-
controlled investigation into the assessment of the effect of Dog Appeasing
Pheromone (DAP) on anxiety related behaviour of problem dogs in the
veterinary clinic. Applied Animal Behaviour Science. 98 (1–2), 114-126.
ISSN 0168-1591. https://doi.org/10.1016/j.applanim.2005.08.012.

Kim, Y.M., Lee, J.K., Abd el-aty, A.M., Hwang, S.H., Lee, J.H & Lee, S.M. (2010). Efficacy of
dog-appeasing pheromone (DAP) for ameliorating separation-related
behavioral signs in hospitalized dogs. The Canadian Veterinary Journal. 51,
(4), 380-384. PMID: 20592826; PMCID: PMC2839826.
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2839826/ [hämtad 2022/12/05]

Stanford, T. L. (1981). Behavior of dogs entering a veterinary clinic. Applied Animal

Ethology. 7, (3,1981), Sidor 271-279, ISSN 0304-3762.
https://doi.org/10.1016/0304-3762(81)90083-3.
Pageat, P. & Gaultie,r E. (2003). Current research in canine and feline pheromones.
Veterinary Clinics of North America: Small Animal Practice. 33, Issue (2),
187-211, ISSN 0195-5616. https://doi.org/10.1016/S0195-5616(02)00128-6.