En rikare modernism

– Estetik som politik hos Backström & Reinius

LENA VILLNER
Associate Professor
School of Architecture, KTH
S-100 44 Stockholm
Sweden
Phone +46 (0)8 790 9167
lena@arch.kth.se

Abstract
AESTHETICS AS POLITICS – BACKSTRÖM & REINIUS AND CRITICAL MODERNISM
The last decade’s critical discussion on modernism questions prevalent simplifications, as
expressed in the metaphor of modernism as a tabula rasa, the heroic picture of
propagandists as Giedion, Hitchcock and Pevsner.

The paper discusses modernism and its relation to the decorative, ornament, and art,
starting in theories formulated of e.g. Joan Ockman and Sarah Goldhagen. Postwar
architecture, in the Swedish version labelled “New Empiricism”, can be read as a critique of
modernism’s neglect of social and human values, and focus on form and rationality. This
critique could be read as political, but formulated in an aesthetic frame of reference. It also
connects to questions as the autonomous, the utopian, the avant-garde, the societal
responsibility of the architect and architecture as a remedy for social problems, then
represented by e.g. Adorno and Benjamin; today by writers as Jacques Rancière.

The focus of the discussion is Sven Backström and Leif Reinius and their postwar work in
Gröndal. Their aim could be described as solving problems produced by the social
development – on a material plane, housing shortage and problems; on a psychological,
alienation and rootlessness. Here they tried to compensate political problems with aesthetic
contributions. The architectonic means are subtle and personal; however, if scrutinised,
analytically well anchored in contemporary theories, of social medicine and sociology, of
Gestalt psychology, of architecture and art. By extending the concept of art, the everyday
became richer, in presenting aesthetic experiences, surprises and unexpected encounters.
Against modernism’s claims for unity, integration, monotony and avoidance of ornament, as
expressed by Hitchcock, Backström & Reinius introduced complexity, richness, variation,
decoration, and ornament.

Internationally Backström & Reinius became honoured for renewing for the modern dwelling.
In Sweden, on the contrary, the “New Empiricism” met a sharp critic, among colleagues as
Nils Ahrbom. Once again, architecture was discussed as morality.

En rikare modernism 1(12)

Bakgrund
I tidigare artiklar har jag behandlat influenser från
1700-talet i svenskt 30- och 40-tal.1 Bland de
arkitekter jag där intresserat mig för är Sven
Backström och Leif Reinius. Två exempel kan
illustrera deras förhållande till 1700-talet, där det
som lånas från historien inte är avläsbart som bild
eller pastisch, utan som arkitektoniska kvaliteter
eller principer som låter sig transponeras till ett
modernt sammanhang eller formspråk.
Villa Engkvist 1938/Gustaf III:s paviljong 1787.
Villa Engkvist i Västberga ritades för Signhild och
Olle Engkvist, byggmästare och mångårig
uppdragsgivare. I uppdraget, som det
formulerades av beställaren, låg ursprungligen ”att
skapa en svensk motsvarighet till det pompejanska
huset”, något som Engkvist inte ansåg
förverkligades.2 Men man kan trots detta hitta
historiska förebilder, förmedlade genom 1700-
talets nyantik, exempelvis genom Tempelmans
2(12)
Hagapaviljong,3 som under 30-talet genomgick en
restaurering som i hög grad intresserade
Backström & Reinius.
Arkitektoniska kvaliteter från 1700-talet som den
långa filen, ljuset och kontakten med naturen finns
tydligt avläsbara i 30-talets formspråk. Ytligt har
paviljongen och villan den gula färgen gemensam,
i puts respektive tegel, och ett plant tak. Liksom
på Haga kommer besökaren in i Villa Engkvist
genom en entré vid norra gaveln och får en direkt
upplevelse av naturen genom hela husets längd.
Som i Hagapaviljongen finns i Villa Engkvist en
speglande vattenyta, genom vinterträdgårdens
bassäng. Ett tydligt drag i båda är strävan att
upphäva gränsen mellan ute och inne genom en
öppen fasad mot söder.
Backström & Reinius’ aktiva intresse för 1700-
talet uppmärksammades i samtiden. När
Casabella Continuità presenterade deras
kollektivhus i Nockeby 1959 drog man parallellen
mellan planen och det historiska Bath: ”Efter mer
än 150 år tycks serpentinformen från Landsdowne
Crescent i Bath från 1794 kunna användas som en
giltig förebild för denna arkitektur, typisk för
Backström & Reinius’ senare produktion.”4
Kollektivhus i Nockeby, Backström & Reinius
1950–52.
Den halvmåneformade planen utnyttjas i ett nytt
sammanhang. Men liksom i Bath blir resultatet en
anpassning efter topografin, som tillvaratar
utsikter och som skapar enhet, kanske också
monumentalitet.
Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008
En rikare modernism
Rubriken refererar till den forskning som vuxit
fram under de senare decennierna. På den
internationella scenen har viktiga forskare som
Reyner Banham, William Jordy, Alan Colquhoun,
Christopher Reed, Joan Ockman och Sarah
Goldhagen, gjort mycket för att problematisera
den tidigare bitvis mycket förenklade bilden av
modernismen som en tabula rasa; till stor del
uppbyggd som en självbild av modernismens
förespråkare. Den bilden är välbekant: frigörelse
från tidigare traditioner; viljan att skapa ett nytt
samhälle för en ny människa i stället för det
raserade gamla; heroiska– synonym manliga –
pionjärer; och en närmast propagandistisk
lansering av skickliga förespråkare och
historieskrivare som Sigfried Giedion, Henry
Russel Hitchcock och Nicolaus Pevsner.
När Hitchcock år 1929 i Modern Architecture:
Romanticism and Reintegration formulerar vad
han kallar ”de nya pionjärernas helt nya
gestaltningsprinciper” utgår han från
motsättningar till föregångarna. Det nya är att
komponera med volymer och plan, att söka en
sträng integrering, monotoni och knapphet; allt för
att idén om ytan som volymens geometriska gräns
skall bli klart uttryckt. Undvikandet av ornament
beror inte enbart av att ornamentet lätt blir banalt
genom mekanisk upprepning, snarare är skälet, att
om studiet av volymer och plan förs tillräckligt
långt skulle ornament i dess traditionella mening
inte försköna utan omöjliggöra en full integrering,
genom att bryta ytorna.5 Frågan om att motverka
ytlig – i dubbel bemärkelse – dekor och ornament
är alltså en viktig fråga för Hitchcock.
Joan Ockman beskriver den omvärdering av
modernismen som kom till stånd efter krigsslutet i
sin inledning till Architecture Culture 1943–1968
från 1993. Ockman definierar efterkrigsperioden
som ett interregnum mellan modernism och
postmodernism, en period när modernismen
ifrågasattes, samtidigt som den ännu dominerade.
Medvetenheten växte, också bland arkitekter, om
En rikare modernism
att tekniska framsteg inte utgjorde någon garanti
för mänskliga värderingar.6 Ockmans
beskrivningar är relativt bekanta och generella,
men intressant i sammanhanget är antologins
företrädare för en integrering av mänskliga
aspekter och återknytning till förmodernismen.
Först av dessa är Frank Lloyd Wright med In the
Nature of Materials: A Philosophy 1943. Andra
representanter för 40-talet är Bruno Zevi och den
engelska Townscape-rörelsen.
Men intressantare är Ockmans val av en annan
text från 1943, med rubriken ”A Swede looks at
Sweden”. Författaren presenteras som en av de
mest begåvade ur den yngre generationen av
svenska arkitekter. Det författaren, som är Sven
Backström, presenterar i en artikel från
Architectural Review är bakgrunden till den
svenska uppgörelsen med funktionalismen och
artikeln blir inledningen till den uppmärksamhet
den svenska efterkrigsarkitekturen väcker i
Europa, särskilt i England, Italien och Tyskland.
Det är också Architectural Review som några år
senare myntar begreppet ”The New Empiricism”
för den svenska samtidsarkitekturen. Artikeln
innehåller ett par nyckelmeningar efter att
Backström konstaterat, att människorna inte
passade funktionalismens ”objektivitet”:
”De saknade också de skönhetsvärden och de små
bidrag till trevnad, som vi människor är så
beroende av och som vår traditionella arkitektur
och boende utvecklat. […] Och för att verkligen
kunna förstå våra medmänniskor krävs både
känsla och kunskap av konstnären. Det är inte
tillräckligt för arkitekten att vara ingenjör, han
måste också vara konstnär.”
Arkitekten som ingenjör eller konstnär – det blev
en kärnfråga i den hetsiga strid som utvecklades
bland arkitekter i svensk efterkrigsdebatt, ibland
representerat av Apollon och Dionysos. Men för
Sven Backström var det viktigt att betona
syntesen, inte konflikten. I arkitekturens värld var
Apollon och Dionysos jämbördiga.
3(12)
I antologin Anxiuos Modernism: Experimentation
in Postwar Architectural Culture utgiven 2000,
för Sarah Goldhagen och Réjean Legaut in mer
specifika begrepp än Ockman, begrepp som
populärkultur/vardagskultur, anti-arkitektur,
demokratisk frihet, den lekande människan,
primitivism, autencitet, arkitekturhistoria och
plats, för att klassificera en kritisk hållning till
modernismen bland efterkrigsårens arkitekter.7
Alla dessa begrepp skulle också kunna prövas i
förhållande till just Backström & Reinius.
Goldhagen avslutar antologin med en Coda för en
omtolkning av modernismen, där hon pekar på
behovet av en ny tolkningsram efter uppgörelserna
med modernismens hegemoniska anspråk. Den
dynamiska referensram som kan beskriva
modernismens historiska realitet och komplexitet
som Goldhagen efterlyser, utvecklar hon själv,
baserad på de sammanvävda kulturella, politiska
och sociala dimensioner som skapade grunden för
modernismen inom arkitekturen.8
Estetik
Den franske filosofen Jacques Rancière hör till de
samtida filosofer som diskuterar vad estetik är.
Han framhåller hur Alexander Baumgartens och
Kants koppling av estetik till sinnlighet öppnade
för en förskjutning av verkets roll. I stället för en
värdering efter motiv eller utförande kom
konstverket att värderas efter sitt ”sinnliga sätt att
vara”. Detta nya, utvidgade skönhetsbegrepp ger
en ny grund för upplevelse och tolkning av
vardagliga fenomen: det vardagliga blir vackert
som berörande, som spår av sanning, när det rycks
ifrån sitt givna sammanhang. Efter denna estetiska
revolution finns varken höga eller låga ämnen,
utan allting är ett ämne för konsten, också
vardagslivets former och föremål.9
Det Rancière skildrar är alltså inledningen till och
förutsättningen för hela den revolutionerande
omvärdering av skönhetsbegreppet ”skönheten
ligger i betraktarens öga” som också är en
förutsättning för modernismens intresse för det
vardagliga och det banala, det fula och det
4(12)
frånstötande. Denna relativisering av
skönhetsbegreppet öppnar för ett införande av det
subjektiva, mot den av intressen obundna
skönheten, därmed för definitioner som utgår från
motsättningar som klass och kön. Utvecklingen
inom estetiken påverkade i hög grad också
arkitekturen, som en förutsättning för den
omvärdering av modernismen som analyserats av
exempelvis Ockman och Goldhagen.
I Sverige var under efterkrigstiden den
finlandssvenske lundafilosofen Hans Ruin en
viktig aktör, i lanseringen av vad som har kallats
en ”emotionalistisk estetik”. Ruin formulerar sig
utifrån sitt intresse för psykoanalys,
gestaltpsykologi och Henri Bergsons nuflöde, la
durée, när han sammanfattar sin grundhållning:
”Konstens historia är historien om hur människan
erövrar nya själsliga territorier och kartlägger
dem, eller historien om hur nya själsklanger trollas
fram.”10 För Ruin är estetik ett förhållningssätt,
som han beskriver med utgångspunkt från Marcel
Duchamps’ ready-mades: det är tillräckligt att
välja ut ett föremål och bestämma att det är konst
för att det ska bli det. Men Ruin syftar längre.
Även om det är betraktaren som tillför de estetiska
aspekterna så får skönhetsupplevelsen en praktisk-
etisk funktion:
”Den estetiska meditationen fungerar som ett slags
stoppsignal: vi hejdar oss i begrundan, i en
rannsakan som också är självrannsakan. Vi lär oss
att säkrare skilja mellan sant och falskt i det
estetiska, förhoppningsvis också i det etiska.
Perspektiven som öppnas gör oss känsligare,
vidsyntare, erfarnare.”11
Här öppnar Ruin för en möjlig väg för konsten –
och arkitekturen – som helande kraft, för
individen och för samhället.
Estetik som politik
Frågan om estetikens förhållande till politiken är
grundfrågan i flera av Rancières skrifter, av vilka
ett urval publicerats på svenska 2006 i antologin
Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008
Texter om politik och estetik där han
problematiserar det till synes motsägelsefulla i
tolkningen av förhållandet mellan estetik och
politik. Konstens politiska roll framträder när
måleri och skulptur inte längre uppträdde som
separerade objekt utan projicerades rakt in i livet –
detta upphävde konsten som ett ting, skilt från vår
omgivande miljö. Mot detta ställer Rancière
Theodor Adornos inställning, att – förenklat –
konstens sociala funktion är att inte ha någon. I
stället är löftet om jämlikhet inneslutet i verkets
självtillräcklighet; i dess likgiltighet inför varje
särskilt politiskt projekt och i dess vägran att
medverka till dekorationen av den prosaiska
världen. Rancière sammanfattar Adorno: Mot den
konst som är politisk genom att den avskaffar sig
själv som konst, står alltså den konst som är
politisk genom att den bevarar sin renhet från
varje politisk intervention.12
Hilde Heynen argumenterar för att modernismen
var ett uttryck för en kritisk arkitektur. Många
arkitekter startade med en allvarlig kritik av de
existerande sociala förhållandena och hur de
avspeglade sig i den byggda miljön. De såg sina
egna förslag, särskilt vad gäller bostäder, som en
väg att etablera nya levnadsvillkor, som alternativ
till rådande exploatering och sociala orättvisor.
Den moderna arkitekturen var ett socialt projekt,
med utopiska övertoner, grundad i en kritisk
attityd till det existerande samhället. Arkitekterna
utgick från att det fanns ett direkt samband mellan
arkitektur och social verklighet, och att deras
arbete bidrog till ett bättre, rättvisare, samhälle.13
Heynen använder här kritisk arkitektur i vad som
skulle kunna sägas vara en europeisk kontext, för
en socialt inriktad rörelse, som strävar att upphäva
gränsen mellan konst och vardag.
Hos Backström & Reinius
Efterkrigstidens bostadsmarknad, den Olle
Engkvist, Sven Backström och Leif Reinius
verkade i, beskrev socialmedicinarna Maj-Britt
och Gunnar Inghe 1967 i Den ofärdiga välfärden,
en svidande uppgörelse med tidens sociala
En rikare modernism
orättvisor. De uppmärksammar särskilt
bostadsvillkoren, både som ett exempel på och
som en orsak till sociala problem.
Inghes konstaterade att både sociala störningar
som kriminalitet, missbruk och fysisk och psykisk
sjukdom var vanligare bland inflyttade till
storstäderna, och angav själva inflyttningen som
orsak. Intressant är den socialpsykologiska
förklaringsmodell som presenterades: individens
känsla av identitet rubbades genom förflyttningen,
byte av bostadsmiljö innebar också byte av
grupptillhörighet, därmed risk för ändrad
självvärdering. Med urbaniseringen följde
beteendestörningar av skiftande slag, delvis av
allvarlig karaktär.14 Det var alltså både ett själsligt
och ett materiellt armod som präglade
bostadsmiljöerna, ett armod som Sverige delade
med Europa, trots att Sverige inte varit direkt
krigsdrabbat.
I en lång artikel med rubriken ”Strövtåg” i
Byggmästaren 1949 beskriver Leif Reinius sin
förtvivlade vanmakt vid åsynen av en värld som
drivs mot katastrof och undergång:
”Människan känner i våra dagar en isolering och
hjälplöshet utan gränser, i det mörker, som omger
och som blir allt mörkare och i ett samhälle som är
allt svårare att överblicka och finna en meningsfull
plats i. Vi har inte längre några fixstjärnor och
perspektivpunkter. Vi är utlämnade åt vargen.”
Problemen bottnar enligt Reinius bland annat i
industrialisering, krigsteknik och ökade
kommunikationer:
”Västerlandets tekniska intresse är storartat men
dess människointresse är ringa och vårt andliga
intresse är ännu mindre. För den enskilda
människan leder detta till ångest och neuroser, där
människorna rusar genom världen med teknikens
hjälp, istället för att lära känna sig själva och
varandra.”
5(12)
Bristen på människokunskap finner Reinius också
vid arkitektskolorna som saknar ämnen som
fysiologi, psykologi och fördjupat
människostudium. Men efter denna svartmålning
ger sig Reinius ut på titelns strövtåg, i ett sökande
efter levande intressen, sympatier och
glädjeämnen – i konsten och i den levande
arkitekturen, den som är ”en del av hela jordens
kulturarv”.15 Denna inspiration får sitt kanske
tydligaste uttryck i Backström & Reinius’ arbeten
i Gröndal.
Gröndal har beskrivits som ett mönstersamhälle,
en modern bruksort.16 En betydande del av
förklaringen till den parallellen ligger i
byggherren Olle Engkvists aktiva roll, inte minst
demonstrerat genom hans flyttning från den
exklusiva villan i Västberga till 1700-
talsmalmgården Charlottendal. Erik Hovlin har i
ett examensarbete, Mönsterstaden Gröndal, tagit
fasta på Engkvists sociala ambitioner, med
integration mellan bostäder, arbetsplatser,
fritidslokaler och affärer. Hovlin citerar också
arkitekterna: ”Ingen annan byggmästare kunde ha
gjort det Olle Engkvist gjorde i Gröndal”, säger
Sven Backström, och Leif Reinius fortsätter: ”Det
var väl så att Olle Engkvist hade visionen och vi
var hans konstnärer.”17
Om målet för den miljö Backström & Reinius
skapade under 40- och 50-talen i Gröndal kan
beskrivas som ett svar på problem skapade av
samhällets utveckling – på ett fysiskt plan
bostadsbrist och misär, på ett psykologiskt
utanförskap och alienation – så är de till synes
personliga och subtila arkitektoniska medlen
analytiskt väl förankrade, i samtida socialmedicin,
gestaltpsykologi, sociologi, arkitektur- och
konstteori. Genom att använda konst i ett utvidgat
begrepp blev vardagen rikare på estetiska
upplevelser, överraskningar och oväntade möten.
Goldhagens aspekter – populärkultur och
vardagskultur, anti-arkitektur, demokratisk frihet,
den lekande människan, primitivism, autencitet,
arkitekturhistoria, plats – är alla möjliga att
6(12)
återfinna också i många andra av Backström och
Reinius’ verk och hos kollegor som bröderna
Ahlsén.
Det folkliga och det primitiva
Stjärnhusen och terrasshusen är som form nya i
sin tid. En del av inspirationen till dem kan sökas i
intresset för det folkliga och primitiva byggandet,
framlyft genom exempel i Reinius’ artikel
”Strövtåg”:
”Jag vet ingenting roligare och mer stimulerande
än att studera och lära av den s.k. primitiva
arkitekturen, den ursprungliga, den naturliga. Där
ingen formalism eller ortodox förstelning ännu
finnes.”
Tydligast ger sig kanske intresset för en folklig
byggnadskultur till känna i planerna. De
sammansatta planformerna från stjärnhusen har
förebilder i Orienten:
”Orienten visar insektslätta tältläger och fastrotade
sammanvuxna städer, som ger intryck av
organismer, mjuka och rörliga. Husen med sina
små kringbyggda gårdar sammanbyggas vägg i
vägg till en vaxkakeliknande massa. Det finns en
gräns uppåt, storleken kan inte nå mer än en viss
grad, annars blir det kaos. Då får en ny grupp
bildas. Samma sätt, som man kan spåra i modern
stadsplanekonst. Eller i ett utopiskt
samhällsideal.”
Terrasshusen har också de en uppbyggnad som
Reinius mött i Italien, i citat från en annan artikel i
Byggmästaren 1949, ”Italiensk förnyelse”:
”Men den allra finaste arkitekturen genom tiderna
är nog den folkliga arkitekturen. Dessa bergsstäder
och byar, dessa tidlösa små terrasstäder vid havet
eller dessa bondgårdar på Po-slätten eller på
Sicilien är det mest stimulerande man kan se.
Enkelt och mjukt organiskt och klart, anonymt och
utan självhävdande later.”18
Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008
Geometrisk plan: Orientaliska tältläger och
stjärnhusen.

Terrasshus i Italien – och Gröndal.

En rikare modernism 7(12)

Naturen
Naturen inkorporerades i arkitekturen som Frank
Lloyd Wright predikat, bokstavligt och som en
förstärkning av terrassernas grönska. Men också
de irreguljära, brutna skulpturala ytorna i
terrasshusens fasad växer fram som en del av
berget, kanske en anti-arkitektur i Goldhagens
mening.
Galjonsbildens trapphus, målade i geometriska
mönster, med färgsammansättningar som
varierades mellan de olika våningsplanen. Färgen
skapade inte bara glädje, utan också orienterbarhet
och identifikation.

Det byggda anpassas efter det växande: muren till

trädet, terrasserna till grönskan.

Dekor, konst och skulptur

En rikt varierad användning av material skapade
Galjonsbilden.
spänning och variation genom färg- och
ytkontraster: natursten, tegel, puts, kopparplåt,
målad plåt, trä.
Intresset för den dekorerade ytan hade Sven
Backström belåtet formulerat i sin anmälan av en
Konst och skulptur fick sin plats. De bildmässiga
tävling om nya tapetmönster 1941: ”Vi ha
associationerna kunde illustreras som i kvarteret
tydligen kommit så långt i utvecklingen sedan
Galjonsbilden, där det dominanta punkthuset fick
1930 att vi kunna tillåta oss en mönstring av
sin bokstavliga beskrivning genom skulpturen, en
väggytan – då var den ju helt slät.”19 Nu fick
kopia av galjonsbilden på 1700-talsskeppet La
trapphus och tvättstugor, de mest triviala
Coquette.
utrymmen, en konstnärlig gestaltning.

Skulptur som utsmyckning var trots allt ett ganska

I enkel form användes dekorationsmåleri som i
konventionellt sätt föra in dekorativa element i
källarvåningen vid tvättstugan. Det muralmåleri,
miljön. Mindre konventionellt var den rena,
som Corbusier förordat i Bridgewater 1947 som
tydliga dekorationsglädjen bakom dörrbladen i
en väg att lösa motsättningen i modernismens

8(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

arkitektur, blev ett återkommande inslag det Objets Trouvés
svenska 40-talet, om än sällan på så undangömda Utplacerade fragment, objets trouvés, som den
platser som här. Det måste ha varit en önskan – historiska, skulpterade detaljen från
och en ganska rörande sådan – om att skapa Riksdagshuset, flyttade ett föremål från högt till
skönhet, ett oväntat möte för husmodern med lågt, satte in det i ett nytt sammanhang och
tvättkorgen. nödvändiggjorde både ett betraktande och ett
ställningstagande. Om man vill kan man tolka
Intresset för arkitekturhistoria detta som ett symboliskt val: den upphöjda
Backström & Reinius intresse för historien gällde skulpturdetaljen från Riksdagshuset görs
inte bara det äldre och kanske mer lättaccepterade obegriplig utan sitt sammanhang, men förs
1700-talet, utan också det nyligen passerade 20- samtidigt in i ett direkt möte, synligt och taktilt –
talet. och objets trouvés är ju effektiva just genom att de
”Disponentbostaden”, Charlottendal, restaurerades berövas sitt sammanhang.
efter Backström & Reinius ritningar 1947 som
bostad för Engkvists. Det utsatta läget krävde en
tydlig avgränsning och tomten hägnades med
enkla trästaket, där markerande små
hörnpaviljongerna med valmat tak ger den
oregelbundna tomten stadga. Omslutningen har en
mer utarbetad parallell i hägnaden av Asplunds
nödbostäder i kvarteren Tumstocken och Stativet
på Söder.

Från Riksdagshusets tak till Gröndal.

En gipsavgjutning är infogad i punkthusets

bostadsentré. Också den ger de boende ett dagligt
möte, öga mot öga, med konsten, där den för in ett
avlägset förflutet, en avlägsen plats och en socialt
annorlunda situation i förortens vardag.

Charlottendal: hägnad och hörnpaviljonger.

En rikare modernism 9(12)

 och en bar komplettera. Det behövs möjlighet för
att kulturhärdar skall uppstå. Arkitektur och
livsinställning hänger ihop som ler och långhalm;
arkitektens arkitektur och arkitektens
livsinställning.”20

Relief i entré.

Demokratisk frihet
Att skapa samlingsplatser för en integrerad kultur
var en viktig ambition för tiden och för Olle
Engkvist. Också för arkitekterna var detta en
central fråga, att ge möjligheter till en blandning
av kultur och mänskliga möten, i den storstad och
den tid de upplevde som hektisk och krävande.
Leif Reinius reflekterade över hur central
uppgiften var för arkitekten i avslutningen till
artikeln ”Strövtåg”:

”Vi har ett behov av kloster i vår tid, åtminstone

jag. I en allt hetsigare stadsomgivning. Det skulle
behöva ordnas alldeles lugna öar i den omgivande
malströmmen, kloster med klostergårdar, fridfulla
oaser, för att bara gå in och lugna ned sig eller för
att sitta och samtala. Ett bibliotek och en
Den lekande människan: teater, butiker och
konsertsal och en teater borde angränsa. Ett
samlingsplatser.
museum bör likaså ingå i anläggningen, ett bad

10(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008

Så med omsorg utformades Gröndals affärs-,
kultur- och nöjescentrum, med apotek och butiker
och en ambitiös lokal för teater, film och föredrag,
opera och konserter. Den stora salongen rymde
400 personer och fick form och material med
hänsyn till de olika användningssätten. Teaterns
utformning var raffinerad, den skrovliga
bergväggen bildade vägg i scenutrymmet. De övre
delarna och taket var målade i mörkt blått, man
kan ju tänka på Skandiabiografen. Ridån var
”färgrik”, i foajén fanns dekorativ glasmosaik och
schablonmåleri.21
Exemplen har gemensamt att de beskriver
motsatsen till de principer som Hitchcock hävdat
som avgörande för en modern arkitektur: enhetlig
volym, integrering, monotoni och undvikande av
ornament; till förmån för komplexitet, rikedom,
variation, dekor och ornament. De tydliggör en
estetisk hållning hos Backström & Reinius som
bottnade i en politisk vilja att skapa bättre
levnadsvillkor i vardagen, för den lilla människan.
Genom att föra in skönhet, sinnlighet och
upplevelse i arkitekturen, genom dekor och färg,
genom det orena och det oväntade, ibland som
provokationer, ibland som ironiska kommentarer;
skapar de oväntade möten och väcker nyfikenhet,
men de skapar också sammanhang och
kontinuitet.
Receptionen
På den internationella scenen möttes Backström &
Reinius som förnyare av den moderna bostaden.
Stjärnhusen och terrasshusen publicerades bland
annat i italienska Casabella Continuità och
Architettura, i tyska Baumeister och Werk,
engelska Architectural Review, franska
Architecture d’aujourd’hui och Architecture
francaise och finska Arkitekten.
Men kritiken i Sverige lät inte vänta på sig. 1950
hävdade Nils Ahrbom att den yttre bilden av 40-
talets arkitektur med några lysande undantag
[nämligen Sigurd Lewerentz och Osvald
En rikare modernism
Almqvist] uppvisade en provkarta på meningslösa
variationer och krampaktiga försök att skapa något
nytt, samtidigt som det ytligt traditionella och
stilimiterande blivit allt tydligare skönjbart.22 Det
provocerande för en renlärig modernist som
Ahrbom låg i att det som skapats inte var äkta,
utan genom ”lånade” detaljer skapade falska
sammanhang och en dekorativ yta. Motsättningen
fick sitt allra starkaste uttryck, inte i samband med
Gröndal utan några år senare, i Ahrboms
förgörande kritik mot Backström & Reinius Farsta
centrum 1960. För Ahrbom var byggnaderna i
Farsta centrum inte arkitektur utan tillfälliga och
modebetonade dekorationer; det som utspelar sig i
Farsta är arkitektonisk prostitution.23 Arkitektur
blev än en gång en moralfråga.
Sven Backström och Leif Reinius var förankrade i
sin tid. Det som kritiserades för ytlig dekoration
och ”påhängda” attribut, utan sammanhang med
arkitekturen, var väl integrerat i en tydlig,
samhällelig och social avsikt, nämligen att med
hjälp av arkitektoniska medel och uttryck skapa
miljöer som kompenserade brister i samtidens
politiska och ekonomiska struktur. Backström &
Reinius var en del av internationella strömningar,
även – eller kanske snarare särskilt – när de
använde sig av små, lokalt anpassade, medel.
Deras hållning är också politisk i den betydelsen
att de för ut konsten från dess eget rum, ut i
samhället.
11(12)
1 20
L. Berg Villner, ”Transitions in Time and Space: A L. Reinius, ”Strövtåg”, Byggmästaren, 1949:17, s.
New Tune in Swedish Modernism”, Nordic Journal of 380.
21
Architectural Research 2003:4; ”Nature, Nationalism S. Backström & L. Reinius, ”Kv. Akterspegeln,
or Nostalgia: On the Concept of Nature in Swedish Gröndal”, Byggmästaren 1947:26, s. 379–90.
22
Modernism”, Nordic Journal of Architectural Research N. Ahrbom, ”Vi passera ett halvsekel”,
2004:4. Byggmästaren 1950:1, s. 3.
2 23
O. Engkvist, Olle Engkvist Byggmästare, Stockholm: N. Ahrbom, Sv. Dagbladet, okt.–nov. 1960.
Bonniers 1949, s. 162.
3
L. Berg Villner: Tempelman. Arkitekten Olof
Tempelman 1746–1816. Stockholm: Stockholmia 1997.
4
Förf. översättning. ”Alcune Opere Recenti di Sven
Backström e Leif Reinius”, Casabella Continuità
1959:225, s. 4.
5
H.R. Hitchcock, Modern Architecture: Romanticism
and Reintegration, New York 1929, s. 160-161.
6
J. Ockman (red.), Architecture Culture 1943–1968,
New York: Columbia Univ. 1993, s. 13.
7
S. Goldhagen & R. Legault, ”Introduction: Critical
themes of Postwar Modernism”, i Goldhagen &
Legault (red.) Anxiuos Modernism: Experimentation in
Postwar Architectural Culture, Cambridge, Mass. &
London: MIT Press 2000 s. 15–21.
8
S. Goldhagen, ”Coda: Reconceptualizing the
Modern”, a.a. s. 301–307.
9
J. Rancière, Texter om politik och estetetik, Lund:
Propexus, 2006.
10
H. Ruin, I konstens brännspegel: Från
impressionismens konst till diktaturernas, Lund:
Gleerup 1949.
11
H. Ruin, Det skönas förvandlingar, Stockholm:
Wahlström & Widstrand 1962.
12
J. Rancière, Texter om politik och estetetik, Lund:
Propexus 2006.
13
H. Heynen, Architecture and Modernity: A Critique,
Cambridge, Mass. & London: MIT Press 1999.
14
G. & M.B. Inghe, Den ofärdiga välfärden,
Stockholm: Tiden/Folksam 1967.
15
L. Reinius, ”Strövtåg”, Byggmästaren 1949:17, s.
357–380.
16
S. Backström & L. Reinius, ”Kv. Galjonsbilden
Gröndal”, Byggmästaren 1954:A8, s. 196–200.
17
E. Hovlin: Mönsterstaden Gröndal. Examensarbete,
Arkitekturhistoria, KTH 1991.
18
L. Reinius, ”Italiensk förnyelse”, Byggmästaren
1949:9, s. 185.
19
S. Backström, ”Tävlan om tapetmönster/Utställning
på Nordiska museet”, Byggmästaren 1941:6, sid. 76-
78.

12(12) Conference Architectural Inquiries, Göteborg 2008