Åke Åkerström

Då Svenska institutet i Athen hedrade Åke Åkerström på hans 65-årsdag genom att
tillägna honom en volym av Opuscula Atheniensia hade försättsbladet ett fotografi av
honom. Han står i kortärmad skjorta en sommardag i sitt arbetsrum i museet i Nauplion;
bakom honom skymtar hyllor med skärv lådor. Han är sysselsatt med att mäta ett av sina
vasfragment från Berbati med hjälp av ett instrument som han, den praktiskt lagde,
konstruerat själv. Där i museet rekonstruerade och återskapade han det förflutna.
Några ord av Lars Gyllensten kommer för mig:
»Skärvorna från Troja samlas kärleksfullt och varsamt av mänskovårdare: rekonstruktion
av människans värdighet.»
De sista decennierna av sitt liv kom Åkerström att syssla med rekonstruktion av det
förflutna med hjälp av krukskärvor. Gunnar Ekelöf skrev en gång att orden är »Fynd i
myllan / som man vänder med en arkeologisk spade». För arkeologen är skärvorna ofta
orden i den arkeologiska texten. Av medelhavsområdets lämningar från antiken är det
framför allt krukskärvor som bevarats till vår tid. I den vackra Berbatidalen nära Mykene
invid en bäck, som hade den finaste slammade leran i Grekland, låg ett krukmakarkvarter,
där man under den mykenska perioden tillverkade stora amforoida kraterer, som var
kända vida omkring och exporterades ända till Cypern, Syrien och Palestina. Där företog
Åkerström utgrävningar 1936-38, 1953 och 1959. Sina sista år ägnade Åkerström åt dessa
magnifika figurliga vaser, som också fängslade Gunnar Ekelöf till tolkningar och
inspirerade honom till dikter. Det är vaser dekorerade med motiv, som troligen hämtats
från palatsens väggmålningar: vagnsscener, tjurar, getter, rådjur, fåglar och fiskar. Åker-
ström kunde lösa ett gammalt problem om dessa kraterers ursprung. De flesta har
påträffats på Cypern, men fynden i krukmakarkvarteret i Berbati med dess ugn och fel
brända fragment visar att de tillverkats där. Monografin Berbati, The pictorial vases, som

1
utkom 1987, blev krönet på hans forskargärning.
Som klassiker är det naturligt att tänka i mytologiska termer. En grekisk mytologisk
gestalt kommer för mig, när jag tänker på Åkerström. Han var mutatis mutandis med sin
breda, kraftfulla gestalt något av en Herakles. Denna liknelse kan användas av två skäl.
Född den 26 april 1902 som näst äldste son av åtta syskon tog Åkerström studentexa-
men vid Örebro högre allmänna läroverk 1921 med högsta betyg i gymnastik och
klassiska språk. Idrott och sport intresserade honom hela livet. Han var en skicklig
idrottsman och elitgymnast. Han yttrade skämtsamt en gång till mig, då vi studerade ett
gammalt foto, där han står bredvid den cyklopiska muren i Midea: »Axel W. Persson
ställde mig där för att visa hur bred muren var.» Som sjuttioåring åkte han skridskor
tillsammans med sina studenter på Näckrosdammen invid universitetsbiblioteket i Gö-
teborg. Hans goda fysik räddade honom, när han 87 år gammal drabbades aven tragisk
olycka, då en bil välte över honom och krossade hans höft. Det var en heroisk bedrift att
han lyckades tillfriskna. Han var en människa, som älskade att ströva i naturen och att
studera fåglar; bland hans vänner var Nils Dahlbeck och ornitologen och författaren Erik
Rosenberg.
Herakles utförde tolv storverk, Åkerström minst sex. Jag tänker då på hans stora
monografier i olika ämnen. Han publicerade ett stort verk varje decennium från 1930talet.
1934 kom hans doktorsavhandling Studien uber die etruskischen Gräber, unter beson-
derer Berucksichtigung der Entwicklung des Kammergrabes. Förarbetet gjordes i slutet
av 1920-talet och början av 30-talet, då han vistades vid Svenska institutet i Rom som
stipendiat, bibliotekarie respektive assistent. Arbetet omfattade en systematisk genom-
gång och diskussion av främst kammargravarna i Etrurien. Den mottogs mycket positivt
av kritiken. Valentin Muller menade i American Journal of Archaeology att det var ett
mycket viktigt arbete och ett mycket värdefullt bidrag på grund av författarens sobra
metod och hans sunda omdöme. Detta kan sägas om alla Åkerströms böcker.
Doktorsavhandlingen ansågs vara av sådan kvalitet att han antogs till docent i klassisk
fornkunskap och antikens historia i Uppsala följande år. Framtidsutsikterna var emellertid
inte ljusa. Han försörjde sig som lärare och fick forska sent på nätterna. De obefordrade
akademikernas situation under 30- och 40-talen var inte avundsvärd. Konkurrensen om
tjänster var inte heller vänskapsbefrämjande.
1943 kom Der geometrische Stil in Italien, som med sin klassifikation av de geometris-
ka vaserna från det italienska fastlandet och Sicilien fortfarande är den enda i sitt slag.
Dunbabin ägnar flera sidor i sin bok The Western Greeks till att bemöta Åkerströms låga
kronologi, som inte har stått sig inför nya fynd och överväganden. Men boken väckte
debatt och spelade en stor roll.
På Vitterhetsakademiens uppdrag utgav Åkerström redan 1940 efter Ernst Kjellbergs
död i två band de arkitektoniska terrakottaplattorna från Larisa vid Hermos i Mindre
Asien. Dessa hade han studerat i Istanbul. De fynd från Larisa, som hade hamnat i
Sverige, utgav han som den första monografin i Atheninstitutets kvartoserie 1951 under
titeln Architektonische Terrakottaplatten in Stockholm. Som en kuriositet kan nämnas att
det möjligen var Åkerström som introducerade ordet terrakottaplatta i svenska språket,

2
om man får döma efter Östergrens Nusvenska ordbok, där Åkerström citeras. Sina
forskningar rörande de mindreasiatiska terrakottaplattorna sammanfattade Åkerström
1966 i ett monumentalt arbete Die Architektonischen Terrakotten Kleinasiens, där han
magistralt utreder hur den arkitektoniska takdekorationen utvecklades i de grekiska
städerna utmed Mindreasiens västkust. Arbetet skrevs bl. a. då han vistades 1956-57 vid
Institute for Advanced Study i Princeton.
Uppbyggandet och konsoliderandet av Svenska institutet i Athen bör också räknas in
bland Åkerströms storverk. Han har berättat om institutets födslovåndor i en skrift. Han
ägnade kraft och energi åt att skaffa institutet en lokal, ett vetenskapligt kontaktnät och en
aktad ställning i Grekland. Han försåg institutet med ett omfattande bibliotek genom att
tigga ihop och byta böcker och genom att leta i antikvariat. Han fyllde också luckor i
Göteborgs universitetsbiblioteks bokbestånd och belönades därför för sin boksynthet med
bibliotekets guldmedalj. För Svenska institutet i Athen gjorde Åkerström betydelsefulla
insatser som föreståndare i två perioder 1948-1956 och 1970-72 och som sekreterare i
dess styrelse i många år.
Utöver de stora bedrifterna utförde Herakles en mängd parerga. Bland Åkerströms
smärre skrifter kan nämnas uppsatser om skatten från Hassle, attiska vaser, grekiska
mynt, Fredrika Bremer i Grekland, Athens agora m. m. Mycenaean Problems är en
betydande skrift. Han gjorde många goda iakttagelser och framlade tolkningar, som
senare kunde bekräftas genom nya fynd. Han hade t. ex. tidigt föreslagit att ett brons-
föremål, som påträffats av Axel W. Persson i Dendra och som denne tolkat som en hjälm,
i själva verket var ett skulderskydd till ett harnesk. Fyndet 1960 av ett komplett harnesk i
Dendra med skulderskydd gav honom helt rätt.
I sin installationsföreläsning om Homeros och det trojanska kriget har han karakterise-
rat det grekiska kynnet i slutorden. Jag citerar:
»Så vann sångaren i sin berättelse den balans, den harmoni som greken så längtansfullt
famlade efter i tillvarons vansklighet, som han nedlagt i djupa tankar, som han format i
marmor men som tillvaron sällan beskärde honom.»
I sin avskedsföreläsning vid Göteborgs universitet gav Åkerström en mästerlig skildring
av den grekiska konstens väg till Rom och visade hur det besegrade Grekland besegrade
sina okonstnärliga besegrare. Graecia capta ferum victorem cepit som Horatius uttryckte
det i en av sina epoder.
Det var signifikativt att han i denna föreläsning spände en bro från Grekland till Rom.
Han var en av de svenska klassiska arkeologer, som behärskade både det västra och det
östra medelhavsområdets kulturer. Han var klassiker och antikforskare i vid bemärkelse,
en av de sista professorerna i vad som kallades klassisk fornkunskap och antikens
historia, innan ämnet bytte namn till antikens kultur och samhällsliv.
I en Axel Boethiusföreläsning vid Svenska institutet i Rom 1977 återvände Åkerström
till sina etruskiska studier. Han visade där att vissa ikonografiska motiv i det etruskiska
gravmåleriet går tillbaka till hettitiska förebilder. Han uttryckte det så att motiv som
förekom under andra årtusendet i Främre Orienten hade infrusits där, tills en orientali-
serande upptining inträdde med en ström av influenser västerut. Han kallade detta

3
fenomen med en träffande term för övervintring i Syrien. Det är ett viktigt uppslag för
vidare forskning.
Åke Åkerström var en av Axel W. Perssons lysande elever. Av dem som deltog i
Perssons högre seminarier blev en stor del professorer och fick professors namn. (Det var
Erland Ehnmark, Arne Furumark, Einar Gjerstad, Erik J. Holmberg, Torgny Säve-
Söderbergh, Gösta Säflund, Olof Vessberg och Åke Åkerström. I en yngre kull ingick
Sture Brunnsåker och Tullia Unders.)
Att Åke Åkerström var en framstående klassisk arkeolog framgår av de internationella
erkännanden han fick: han blev ledamot av Arkeologiska Sällskapets i Athen högsta råd,
ordinarie ledamot av Tyska Arkeologiska Institutet och Österrikiska Arkeologiska Institu-
tet, utländsk ledamot av Istituto di Studi Etruschi m. m.
Om sig själv var han förtegen. En enstaka gång lättar han på förlåten. Det är i sitt
högtidstal vid Brittiska skolans hundraårsjubileum. Han var »Honorary Student» av
Brittiska skolan i Athen, den ende som erhållit den ärebetygelsen. Där berättar han om
lyckliga dagar i Grekland, om exkursioner, om de stora arkeologiska upptäckterna som
han upplevt på nära håll och om sin samvaro med de stora arkeologerna, Carl Blegen och
Alan Wace. I familjen fann han sin styrka. Homer Thompson liknade honom, hans hustru
Ingrid och dottern Gunilla vid en väl sammansvetsad tripod. Till sin hustru Ingrid
dedicerade han två monografier och efter hennes död sitt sista stora arbete till hennes
minne.
Åkerström var inte skapare av några nya efemära teorier utan var en solid grundforskare
och skicklig uttolkare av det material, som står oss till buds. Det var främst konsthisto-
riska problem, som intresserade honom. Han var estet och uppskattade också konst
överhuvudtaget. Han umgicks med konstnärer som Sven Erixson, Bror Hjorth, Lasse
Johnson och Hugo Zuhr. Åkerström lade ner mycken möda på sina vetenskapliga arbeten,
han omarbetade dem, tills han blev nöjd, men så blev de också mästerverk till form och
innehåll. De blev monument varaktigare än brons för att citera Horatius.
Åkerström var en mycket uppskattad och fascinerande lärare. jag har själv upplevt
honom som inspirerande lärare, då jag deltog i Atheninstitutets kurs 1952. Han var en
gudabenådad föreläsare, som kunde fängsla ett auditorium i timmar utan att man märkte
att tiden gick.
Han var en charmerande och dominerande personlighet. När han gick bort en
oktoberdag 1991 efter en lång och intensiv forskargärning, var han till levnadsåren en av
de äldsta ledamöterna i denna akademi, invald 1970. jag vill sluta med en minnesbild.
Jag ser Åkerström sitta i det mykenska krukmakarkvarteret i Berbati i Argolis omgiven av
en skara andäktigt lyssnande studenter. Han berättar om sina spännande fynd i ett vårligt
blommande grekiskt landskap inte olikt de elyseiska ängder, där jag vill föreställa mig att
han nu befinner sig.

Paul Åström

Ur Kungl.Vitterhets- Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1992, särtryck.