SAMMANFATTNING TATA41

ENVARIABELANALYS 1
LÄST SOM EN DEL AV CIVILINGENJÖRSPROGRAMMET I
INDUSTRIELL EKONOMI VID LITH, HT 2014

Senast reviderad: 2015-06-10

Författare: Viktor Cheng
 INNEHÅLLSF ÖRTE CKNING

Diverse knep ........................................................................................................................................3

Övrigt ....................................................................................................................................................4
DEL II: TENTAMEN ......................................................................................................................5
Funktionsundersökningar..................................................................................................................6
Gränsvärden.........................................................................................................................................7
Primitiva funktioner ........................................................................................................................ 10
Generaliserade integraler ................................................................................................................ 13
Funktion = konstant ....................................................................................................................... 16

Sida 2 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
DIVERSE KNEP
Egenskaper hos integranden och intervallet

Om integranden är jämn kring origo, dvs. om 𝑓(𝑥 ) = 𝑓 (−𝑥 ) och om integrationsintervallet

𝑏 0 𝑏
[𝑎, 𝑏] är symmetriskt kring origo så medför det att ∫𝑎 𝑓 (𝑥 ) 𝑑𝑥 = 2 ∫𝑎 𝑓(𝑥 ) = 2 ∫0 𝑓(𝑥 ).

Exempel:
2
(Tenta 2014-04-23 uppgift 2) Beräkna ∫−2 |𝑥| 𝑑𝑥.

Integranden är en jämn funktion och integrationsintervallet är

2 2
symmetriskt kring origo ⇒ ∫−2|𝑥 | 𝑑𝑥 = 2 ∫0 |𝑥 | =
2
2 𝑥2
=/|𝑥 | = 𝑥 för 𝑥 ≥ 0/= 2 ∫0 𝑥 𝑑𝑥 = 2 [ ] = 2(2 − 0) = 4.
2 0

Om integranden i stället är udda kring origo, dvs om −𝑓(𝑥 ) = 𝑓(−𝑥) och om

𝑏
integrationsintervallet [𝑎, 𝑏] är symmetriskt kring origo så medför det att ∫𝑎 𝑓(𝑥 ) 𝑑𝑥 = 0.

Exempel:
2
Beräkna ∫−2 sin 𝑥 𝑑𝑥.

Integranden är en udda funktion och integrationsintervallet är

2
symmetriskt kring origo ⇒ ∫−2 sin 𝑥 𝑑𝑥 = 0.
2
Kontroll: ∫−2 sin 𝑥 𝑑𝑥 = [− cos 𝑥 ]2−2 =
= −cos(2) + cos(−2) = −cos(2) + cos(2) = 0.

Uppdelning av bråk
Gör om täljaren till nämnaren (nästan). Separera och förenkla.
Exempel:
2𝑥+1
Beräkna ∫ 𝑑𝑥.
2𝑥−1

Täljaren är nästan lika med nämnaren, så när som en konstant på +2. Skriv om täljaren.

2𝑥 + 1 2𝑥 − 1 + 2 2𝑥 − 1 2
∫ 𝑑𝑥 = ∫ 𝑑𝑥 = ∫ + 𝑑𝑥 =
2𝑥 − 1 2𝑥 − 1 2𝑥 − 1 2𝑥 − 1
2
= ∫1+ 𝑑𝑥 = 𝑥 + ln(𝑥 − 1) + 𝐶.
2𝑥 − 1

Sida 3 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
 ÖVRIGT

Olikheter som är användbara för uppskattning , t.ex. vid gränsvärdesberäkning eller beräkning
av (generaliserade) integraler:

Olikhet Villkor

”Triangelolikheten” |𝑥 + 𝑦| ≤ |𝑥 | + |𝑦| -

”Omvända triangelolikheten” : ||𝑥 | − |𝑦|| ≤ |𝑥 − 𝑦| -

sin 𝑥 < 𝑥 < tan 𝑥 0 < 𝑥 < π/2

ln 𝑥 ≤ 𝑥 − 1 𝑥>0

Trigonometriska identiteter som är användbara vid beräkning av gränsvärden eller primitiva

funktioner:

1 − cos 2𝑥
sin 2𝑥 = 2sin𝑥cos𝑥 sin2 𝑥 =
2
1 + cos 2𝑥
cos 2𝑥 = cos 2 𝑥 − sin2 𝑥 cos 2 𝑥 =
2
𝑒𝑖𝑥 − 𝑒 −𝑖𝑥
sin 𝑥 =
”Eulers formler” 2𝑖
𝑒𝑖𝑥 + 𝑒 −𝑖𝑥
cos 𝑥 =
2

Sida 4 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
DEL II: TENTAMEN

Sida 5 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
FUNKTION SUN DER SÖ KN IN GA R
Hans Lundmark (MAI) har skrivit en utförlig checklista för funktionsundersökningar.
Länk: http://courses.mai.liu.se/GU/TATA41/Dokument/funktionsundersokning.pdf
Eftersom checklistan är väldigt utförlig kommer denna del endast att behandla lite
kompletterande material om extrempunkter.

Lokala extrempunkter är antingen minimipunkter eller maximipunkter. Alla lokala

extrempunkter är något av följande:
1) Stationära punkter till funktionen, dvs. där 𝑓′ (𝑥 ) = 0.

2) Punkter där funktionens derivata är odefinierad

Exempel: derivatan av 𝑓(𝑥 ) = |𝑥| existerar inte i punkten 𝑥 = 0 (se höger- respektive
vänsterderivata). Dock har 𝑓(𝑥 ) ett lokalt (t.o.m. globalt) minimumvärde i 𝑥 = 0.

3) Ändpunkter till definitionsmängden

1
Exempel: 𝑓(𝑥 ) = , definierad på [1,∞[, är strängt avtagande på hela intervallet och
𝑥
antar därför sitt största värde i den vänstra ändpunkten 𝑥 = 1, som är en lokal och
global maximumpunkt. 𝑓(𝑥 ) kommer förvisso att gå mot 0 då 𝑥 → ∞ (högra
ändpunkten) men värdet 0 antas aldrig och därmed finns ingen minimumpunkt.
För att hitta lokala extrempunkter behöver man alltså enbart undersöka punkter av
ovanstående typer.
Globala extrempunkter kan delas in i två fall:
1) inga globala extrempunkter finns
2) åtminstone en global extrempunkt finns (i vilket fall den också är en lokal extrempunkt).
För att avgöra extrempunktens egenskaper behöver man föra ett resonemang kring
funktionens egenskaper och /eller undersöka gränsvärden när funktionen går mot
oändligheten eller ändpunkterna i definitionsmängden.
1) Visa att inga globala extrempunkter existerar
Exempel: 𝑓(𝑥 ) = 𝑥 3 → ±∞ då 𝑥 → ±∞ så inga globala extrempunkter finns.
Om varje värde från −∞ till +∞ antas finns inget värde som är större /mindre än alla andra.

2) Visa att en lokal extrempunkt också är en global extrempunkt

Exempel: 𝑓(𝑥 ) = −𝑥 2 har en lokal maximumpunkt i 𝑥 = 0 och eftersom funktionen
är strängt avtagande för alla reella 𝑥 följer att 𝑥 = 0 även måste vara en global
maximumpunkt.

Sida 6 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
GRÄNSVÄRDEN
Direkt gränsövergång brukar ge upphov till gränsvärden som är odefinierade. Generellt
försöker man undvika detta genom att göra om uttrycket till en produkt eller summa av
standardgränsvärden och sedan använda vanliga räkneregler för gränsvärden. Oftast är det
lättare att manipulera uttrycket rent algebraiskt först och därefter göra gränsövergång.
Metoder:

 Omskrivning eller variabelbyte för att få ”rätt” gräns.

 Faktorisering eller bryta ut den dominerande termen
 Förlängning med konjugat (oftast vid rotuttryck) eller bråk.

Exempel:
𝑒 sin 2𝑥 −1
(Tenta 2015-04-08 uppgift 3) Undersök lim .
𝑥→0 ln(1−3𝑥)

Beskrivning Uträkning
𝑒sin 2𝑥 − 1 1
= (𝑒sin 2𝑥 − 1) ∙ =
ln(1 − 3𝑥 ) ln(1 − 3𝑥 )
Dela upp faktorer. Förläng med bråk. sin 2𝑥 1 −3𝑥
= (𝑒sin 2𝑥 − 1) ∙ ∙ ∙ .
sin 2𝑥 ln(1 − 3𝑥) −3𝑥

𝑒 sin 2𝑥 − 1 −3𝑥 sin 2𝑥

Flytta om termer för tydlighetens skull. ∙ ∙ .
sin 2𝑥 ln(1 − 3𝑥) −3𝑥

𝑒 sin 2𝑥−1 𝑒𝑡 − 1
𝑒 sin 2𝑥 − 1
är en variant av → 1, då 𝑡 → 0. → 1, då 𝑥 → 0.
sin 2𝑥 𝑡 sin 2𝑥
−3𝑥 1 1
−3𝑥
är en inverterad variant av
ln(1+𝑡 )
→ = ln(1−3𝑥) → = 1 då 𝑥 → 0.
ln(1−3𝑥) 𝑡 ln(1 − 3𝑥) 1
−3𝑥
1, då 𝑡 → 0.
sin 2𝑥 2 sin 2𝑥 2 2
sin 2𝑥 2 sin 2𝑥 sin 2𝑥 =− ∙ → − ∙ 1 = − då 𝑥 →
Notera att =− ∙ och →1 −3𝑥 3 2𝑥 3 3
−3𝑥 3 2𝑥 2𝑥
0.
då 𝑥 → 0.
𝑒 sin 2𝑥−1 2 2
Delresultaten ger tillsammans svaret: → 1 ∙ 1 ∙ − ∙ 1 = − då 𝑥 → 0.
ln (1−3𝑥) 3 3

Sida 7 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
 cos 𝑥
(Tenta 2014-03-18 uppgift 2) Undersök lim𝜋 .
𝑥→ 4𝑥2 −𝜋2
2

Beskrivning Uträkning

Notera att nämnaren är på formen (𝑎2 − cos 𝑥 cos 𝑥

= .
𝑏2 ), som ju är lika med (𝑎 − 𝑏)(𝑎 + 𝑏). 4𝑥 2 − 𝜋 2 (2𝑥 − 𝜋)(2𝑥 + 𝜋)

cos 𝑥 cos 𝑥
= =
Bryt ut en faktor 4 från nämnaren. Då fås (2𝑥 − 𝜋)(2𝑥 + 𝜋) 𝜋 𝜋
4 (𝑥 − ) (𝑥 + )
𝜋 𝜋 2 2
(𝑥 + ) respektive (𝑥 − ), vilket påminner 1 cos 𝑥
2 2
𝜋 𝜋 = ∙ .
om cos (𝑥 + ) respektive cos (𝑥 − ), dvs 4 (𝑥 − 𝜋) (𝑥 + 𝜋)
2 2 2 2
en fasförskjuten sinusfunktion. Detta
används i omskrivningen nedan.

𝜋 𝜋
𝑥→
2
är ”fel” gräns. Standardgränsvärden 1 cos 𝑥 1 cos (𝑡 + 2 )
∙ = ∙ .
berör oftast fallet 𝑥 → 0. 4 (𝑥 − 𝜋) (𝑥 + 𝜋) 4 (𝑡)(𝑡 + 𝜋)
2 2

𝜋 𝜋
Sätt därför 𝑡 = 𝑥 − ⇔ 𝑥 = 𝑡 + ⇔ 𝑥 +
2 2
𝜋
= 𝑡 + 𝜋.
2
𝜋
t → 0 då 𝑥 → , vilket är ”rätt” gräns.
2

𝜋
𝜋 1 cos (𝑡 + 2 ) 1 sin t
Omskrivning m h a cos (𝑡 + ) = −sin 𝑡. ∙ =− ∙ .
2 4 𝑡(𝑡 + 𝜋) 4 𝑡(𝑡 + 𝜋)
1 sin t 1 sin t 1
− ∙ =− ∙ ∙ →
Uppdelning av faktorer och användning av 4 𝑡(𝑡 + 𝜋) 4 t 𝑡+𝜋
sin 𝑡
standardgränsvärdet → 1 då 𝑡 → 0. 1 1 1
𝑡 → − ∙ 1 ∙ = − 𝜋, då 𝑡 → 0.
4 𝜋 4

Svar ska alltid ges i den ursprungliga cos 𝑥 1

lim𝜋 = − 𝜋.
variabeln om inte annat anges. 𝑥→
2
4𝑥 2 − 𝜋 2 4

Sida 8 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
 ln( 2 𝑥 +𝑥10 )
(Tenta 2014-01-18 uppgift 2) Undersök lim .
𝑥→∞ 𝑒1+ln 𝑥

Beskrivning Uträkning

𝑒 𝑎+𝑏 = 𝑒𝑎 ∙ 𝑒𝑏 ln(2𝑥 + 𝑥 10 ) ln(2𝑥 + 𝑥 10 )

=
𝑒 1+ln 𝑥 𝑒1 ∙ 𝑒ln 𝑥
𝑥 → ∞ ⟹ 𝑥 > 0. ln(2𝑥 + 𝑥 10 ) ln(2𝑥 + 𝑥 10 )
𝑒 ln 𝑥 = 𝑥, för 𝑥 > 0. =
𝑒1 ∙ 𝑒 ln 𝑥 𝑒∙𝑥

𝑥10
𝑥 ln (2𝑥 (1 + ))
Bryt ut den dominerande termen 2 . ln(2𝑥 + 𝑥 10 ) 2𝑥
=
𝑒∙𝑥 𝑒∙𝑥

𝑥10
ln (2𝑥 (1 + )) ln 2𝑥 + ln (1 +
𝑥10
)
ln(𝑎 ∙ 𝑏) = ln 𝑎 + ln 𝑏 2𝑥
2𝑥
=
𝑒∙𝑥 𝑒∙𝑥
𝑥10 𝑥10
Separera till två olika bråk. ln 2𝑥 + ln (1 + 𝑥
) 𝑥
ln 2 ln (1 + )
2 2𝑥
= +
𝑒∙𝑥 𝑒 ∙𝑥 𝑒 ∙𝑥

ln 𝑎𝑏 = 𝑏 ∙ ln 𝑎 ln 2𝑥 𝑥 ∙ ln 2 ln 2
= =
𝑒∙𝑥 𝑒∙𝑥 𝑒
𝑥10
ln (1 + )
𝑥 10 1
2𝑥
𝑥𝑎 = ln (1 + 𝑥 ) ∙ →
→ 0 då 𝑥 → ∞, för 𝑎 > 1. 𝑒∙𝑥 2 𝑒 ∙𝑥
𝑎𝑥
→ ln(1 + 0) ∙ 0 → 0, då 𝑥 → ∞.

ln(2𝑥 + 𝑥 10 ) ln 2 ln 2
Delresultaten ger tillsammans svaret: → + 0 = , då 𝑥 → ∞.
𝑒 1+ln 𝑥 𝑒 𝑒

Sida 9 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
PRIMITIVA FUNKTIONER
I allmänhet försöker man skriva om den integrand man fått till en form som har en känd
standardprimitiv. Oftast måste flera olika metoder kombineras, t.ex. omskrivning +
variabelbyte eller kvadratkomplettering + variabelbyte + partiell integration.

Trigonometriska uttryck

Metoder:

 Omskrivning med hjälp av trigonometriska identiter

 Omskrivning med hjälp av Eulers formler
 Variabelbyte med hjälp av lämplig innerderivata

Exempel:

(Tenta 2015-04-08 uppgift 2) Beräkna ∫ cos3 𝑥 𝑑𝑥.

Beskrivning Uträkning

Upprepad partiell integration blir jobbigt. ∫ cos 3 𝑥 𝑑𝑥 = ∫(cos 2 𝑥 ) ∙ (cos 𝑥 ) 𝑑𝑥 =

Skriv därför om m h a trigonometriska ettan
sin2 𝑥 + cos 2 𝑥 = 1. = ∫(1 − sin2 𝑥 ) ∙ (cos 𝑥 ) 𝑑𝑥

Innerderivata hittad. (sin 𝑥 )′ = (cos 𝑥 ). t = sin 𝑥 ⇒ 𝑑𝑡 = cos 𝑥 𝑑𝑥

Förbered för variabelbyte.

Genomför variabelbyte. ∫(1 − sin2 𝑥 ) ∙ (cos 𝑥 )𝑑𝑥 = ∫(1 − 𝑡 2 ) 𝑑𝑡

𝑡3
Beräkna primitiv funktion i variabeln 𝑡. ∫(1 − 𝑡 2)
𝑑𝑡 = 𝑡 − + C
3

𝑡3 sin3 𝑥
Byt tillbaka till variabeln 𝑥. 𝑡 − + C = sin 𝑥 − +C
3 3

sin3 𝑥
Svar: 3
∫ cos 𝑥 𝑑𝑥 = sin 𝑥 − +C
3

Sida 10 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
Polynom ∙ polynom eller polynom ∙ elementär funktion

Metoder:

 Variabelbyte med hjälp av lämplig innerderivata

 Faktorisering + partialbråksuppdelning
 Partiell integration (+ ”skjuta in en 1:a framför” vid behov)

Exempel:

2
(Tenta 2015-04-08 uppgift 2) Beräkna ∫ 𝑥 3 𝑒 𝑥 𝑑𝑥 .

Beskrivning Uträkning
1
2 3 Sätt 𝑡 = 𝑥 2 ⇒ 𝑑𝑡 = 2𝑥 𝑑𝑥 ⇔ 𝑑𝑡 = 𝑥 𝑑𝑥.
𝑥 är nästan derivatan av 𝑥 , vilket antyder 2

att variabelbyte kan vara rätt väg. OBS: 𝑡 ≥ 0.

2 2
Skriv om integranden och förbered för ∫ 𝑥 3 𝑒𝑥 𝑑𝑥 = ∫ 𝑥 2 𝑒 𝑥 ∙ 𝑥 𝑑𝑥
variabelbyte.

2 1
Genomför variabelbyte. ∫ 𝑥 2 𝑒𝑥 ∙ 𝑥 𝑑𝑥 = ∫ 𝑡𝑒 𝑡 𝑑𝑡
2
1 1
∫ 𝑡𝑒 𝑡 𝑑𝑡 = (𝑡𝑒 𝑡 − ∫ 𝑒𝑡 𝑑𝑡) =
2 2
Partiell integration i variabeln 𝑡.
1 1
= (𝑡𝑒 𝑡 − 𝑒𝑡 ) = 𝑒 𝑡 (𝑡 − 1) + C
2 2
1 𝑡 1 2
Byt tillbaka till variabeln 𝑥. 𝑒 (𝑡 − 1) + C = 𝑒 𝑥 (𝑥2 − 1) + C
2 2
2 1 2
Svar: ∫ 𝑥 3 𝑒𝑥 𝑑𝑥 = 𝑒 𝑥 (𝑥 2 − 1) + C
2

Sida 11 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
Funktioner eller uttryck med polynom inuti

Metoder:

 Variabelbyte (”ersätt den jobbiga delen med en ny variabel”)

 Faktorisering + partialbråksuppdelning
 Förlängning med konjugat
 Kvadratkomplettering + variabelbyte

Exempel:

(Tenta 2014-03-18 uppgift 3) Beräkna ∫ arctan √𝑥 𝑑𝑥.

Beskrivning Uträkning
Sätt 𝑡 = √𝑥 ⇔ 𝑡 2 = 𝑥 ⇒ 2𝑡 𝑑𝑡 = 𝑑𝑥.
Eftersom √𝑥 är det som orsakar mest besvär OBS: 𝑥 ≥ 0 ⇒ 𝑡 ≥ 0.
kan det vara en bra idé att byta ut det.

Genomför variabelbyte. ∫ arctan(√𝑥) 𝑑𝑥 = ∫ arctan(t) 2𝑡 𝑑𝑡.

Partiell integration i variabeln 𝑡. Välj att hitta ∫ arctan(𝑡) 2𝑡 𝑑𝑡 =

en primitiv till 2𝑡 eftersom det är enklare än 2
t2
= 𝑡 arctan(𝑡) − ∫ 𝑑𝑡
att hitta en primitiv till arctan(𝑡). 1 + t2
t2 1 + t2 − 1
Behandla den obestämda integralen separat. ∫ 𝑑𝑡 = ∫ 𝑑𝑡 =
1 + t2 1 + t2
Använd uppdelning av bråk och beräkna en 1
primitiv. = ∫1 − 𝑑𝑡 = t − arctan(𝑡) + 𝐶
1 + t2

2
t2
𝑡 arctan(𝑡) − ∫ 𝑑𝑡 =
1 + t2
Sätt ihop de två obestämda integralerna
= 𝑡 2 arctan(𝑡) − t + arctan(𝑡) + 𝐶

𝑡 2 arctan(𝑡) − t + arctan(𝑡) + 𝐶 =
Byt tillbaka till variabeln 𝑥.
= 𝑥 arctan(√𝑥) − √𝑥 + arctan(√𝑥) + 𝐶

∫ arctan √𝑥 𝑑𝑥 =
Förenkla och svara:
= (𝑥 + 1) ∙ arctan(√𝑥) − √𝑥 + 𝐶

Sida 12 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
GENERALISER A DE INTEGRALER
En generell metod för att handskas med generaliserade integraler är att:
1. Undersöka de områden som ger upphov till problem i integralen.
o Jobba runt dessa områden m h a uppdelning, omskrivning, faktorisering etc.
2. Hitta en primitiv funktion till integranden.
3. Omvandla den generaliserade integralen till ett gränsvärde.
o Inför lämpliga ersättningsvariabler och ”räkna på som vanligt”
4. Göra gränsövergång och utvärdera resultatet.
5. Det sista steget ger också svar på frågan om huruvida integralen kan beräknas ö h t
(konvergens / divergens) och vad svaret i så fall blir.
Exempel:
𝜋
1 cos 𝑥
(Tenta 2013-03-12 uppgift 5) Beräkna den generaliserade integralen ∫0 ( − 2 )𝑑𝑥.
𝑥 sin 𝑥

Beskrivning Uträkning
Integralen är generaliserad i ändpunkten 𝑥 =
Vilka områden/gränser ger problem?
0 pga. att integranden är obegränsad där.

Beräkna primitiv funktion först. Använd att 1 cos 𝑥

𝑓′(𝑥) ∫( − ) 𝑑𝑥 = ln 𝑥 − ln(sin 𝑥 ) + 𝐶.
∫ 𝑓(𝑥) 𝑑𝑥 = ln 𝑓(𝑥) med 𝑓(𝑥 ) = sin 𝑥. 𝑥 sin 𝑥

𝑎 𝑥
ln 𝑎 − ln 𝑏 = ln . ln 𝑥 − ln(sin 𝑥 ) = ln .
𝑏 sin 𝑥

𝜋
Inför nu de relevanta gränserna. Omvandla 𝜋
1 cos 𝑥
2 𝑥 2
till gränsvärde. Inför även en ∫ ( − ) 𝑑𝑥 = . . . = lim+ [ln ] .
0 𝑥 sin 𝑥 𝑅 →0 sin 𝑥 𝑅
ersättningsvariabel 𝑅 för 𝑥 → 0+.
𝜋
𝑥 2
lim+ [ln ] =
𝑅 𝑅→0 sin 𝑥 𝑅
då 𝑅 → 0+ är en inverterad variant av 𝜋
sin 𝑅
2
𝑅
= lim+ [ln 𝜋 − ln ]
sin 𝑡 𝑅→0 sin sin 𝑅
→ 1, då 𝑡 → 0. 2
𝑡 𝜋 𝜋
= ln − ln 1 = ln .
2 2

Sida 13 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
 ∞ 1 ∞ 1
(Tenta 2013-06-03 uppgift 4) Beräkna ∫4 (𝑥 −3 ) (1+√𝑥−3 )
𝑑𝑥 och ∫3 (𝑥 −3 )(1+√𝑥−3 )
𝑑𝑥.

Beskrivning Uträkning
Integralerna är generaliserade i en respektive
Vilka områden/gränser ger problem? båda ändpunkter (obegränsat intervall då 𝑥 →
∞ och obegränsad integrand då 𝑥 = 3).
Sätt 𝑡 = 𝑥 − 3 ⇒ 𝑑𝑡 = 𝑑𝑥.
Eftersom (𝑥 − 3) förekommer på två ställen
OBS: Man kan utan större problem anta att
är det en bra kandidat för variabelbyte.
𝑡 > 0. Se det som att man låter 𝑡 → 0+.
1 1
Genomför variabelbyte. ∫ (𝑥−3)(1+√𝑥−3) 𝑑𝑥 = ∫ 𝑡(1+√𝑡 ) 𝑑𝑡.
2
Notera att 𝑡 = (√t) . Alltså är √t en bra Sätt 𝑠 = √𝑡 ⇔ 𝑠 2 = 𝑡 ⇒ 2𝑠 𝑑𝑠 = 𝑑𝑡.
kandidat för variabelbyte. OBS: 𝑡 > 0 ⇒ 𝑠 > 0.
1 2𝑠 2
Genomför variabelbyte. ∫ 𝑡 (1+√𝑡 ) 𝑑𝑡 = ∫ 𝑠2 (1+𝑠) 𝑑𝑠 = ∫ 𝑠(1+𝑠) 𝑑𝑠.
2 2 1 1 1
∫ 𝑠 (1+𝑠) 𝑑𝑠 = ∫ s ∙ 1+𝑠 𝑑𝑠 = 2 ∫ s − 1+s 𝑑𝑠 =
Partialbråksuppdelning ger följande:
= 2(ln 𝑠 − ln(1 + 𝑠)) + 𝐶.
𝑠
𝑎 2(ln 𝑠 − ln(1 + 𝑠)) = 2 ln =
Använd att ln 𝑎 − ln 𝑏 = ln . 1+𝑠
𝑏
Utför uppdelning av bråk. 1+𝑠−1 1
= 2 ln = 2 ln (1 − )=
Återgå till variabeln 𝑥. 1+𝑠 1+𝑠
1
= 2 ln (1 − ).
1+√𝑥−3
∞ 1
∫4 ( )( 𝑑𝑥 = … =
Inför de relevanta gränserna. Inför även en 𝑥−3 1+√𝑥−3)
1 𝑅
ersättningsvariabel 𝑅 för ∞-gränsen. = lim [2 ln (1 − )] .
𝑅→∞ 1+√𝑥−3 4
1 1
Insättning och vanliga gränsvärdesräkningar lim 2 [ln (1 − ) − ln (1 − )=
𝑅→∞ 1+√ 𝑅−3 1+ √ 1
ger följande: 1
= 2 (ln 1 − ln (− )) = 2 ln 2 = ln 4.
2
∞ 1 4 1
∞ ∫3 𝑑𝑥 = ∫3 𝑑𝑥
Eftersom ∫3 𝑓(𝑥) 𝑑𝑥 är generaliserad i båda (𝑥 −3 )(1+√𝑥−3 ) (𝑥 −3 )(1+√𝑥−3 )
∞ 1
ändpunkter, dela upp integralen i två delar. + ∫4 ( 𝑑𝑥.
)( 𝑥−3 1+ √ 𝑥−3)
4 1
Inför en ersättningsvariabel 𝑆 för ändpunkten ∫3 (𝑥−3)(1+√𝑥−3)
𝑑𝑥 = … =
𝑥 = 3. När 𝑆 → 3+ går hela uttrycket mot 1 4

oändligheten. Denna delintegral är alltså = lim

+
[2 ln (1 − )] =
𝑆→3 1+√𝑥−3 𝑆
divergent. Det innebär att hela integralen är = ln 4 − 2 ln(0) → ln 4 + ∞ ⇒
divergent. ∞ 1
⇒ ∫3 ( )( )
𝑑𝑥 är divergent.
𝑥−3 1+√𝑥−3

Sida 14 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
 ∞ 𝑑𝑥
(Tenta 2015-01-14 uppgift 4) Beräkna den generaliserade integralen ∫2 .
√𝑥(𝑥2 −𝑥)

Beskrivning Uträkning
Integralen är generaliserad i ena ändpunkten
Vilka områden/gränser ger problem? pga. obegränsat intervall (𝑥 → ∞).
1 1 1 1
Beräkna primitiv funktion först. Faktorisera ∫ 𝑑𝑥 = ∫ ∙ ∙ 𝑑𝑥.
√𝑥 (𝑥 2 − 𝑥 ) √𝑥 𝑥 𝑥 − 1
integrandens nämnare.
Förbered ett variabelbyte inför Sätt 𝑡 = √𝑥 ⇔ 𝑡 2 = 𝑥 ⇒ 2𝑡 𝑑𝑡 = 𝑑𝑥.
partialbråksuppdelning. OBS: 𝑥 ≥ 2 ⇒ 𝑡 ≥ √2.
1 1 1
∫ ∙ ∙ 𝑑𝑥 =
√𝑥 𝑥 𝑥 − 1
2𝑡 1 1
Variabelbyte + uppdelning i faktorer. =∫ ∙ 2∙ 2 𝑑𝑡 =
𝑡 𝑡 𝑡 −1
2 1
=∫ 2∙ 𝑑𝑡.
t (𝑡 + 1)(𝑡 − 1)
2 1
∫ 2∙ 𝑑𝑡 =
t (𝑡 + 1)(𝑡 − 1)
2 1 1
Partialbråksuppdelning ger följande: = ∫− 2 + − 𝑑𝑡 =
t t−1 t+1
2
= ln(𝑡 − 1) − ln(𝑡 + 1) + + 𝐶.
𝑡
2
ln(𝑡 − 1) − ln(𝑡 + 1) + =
𝑎 𝑡
Använd att ln 𝑎 − ln 𝑏 = ln . 𝑡−1 2
𝑏
= ln ( )+ .
𝑡+1 𝑡
𝑡−1 2 √𝑥 − 1 2
Återgå till variabeln 𝑥. ln ( ) + = ln ( )+ .
𝑡+1 𝑡 √𝑥 + 1 √𝑥
Inför nu de relevanta gränserna. Inför även ∞ 𝑅
𝑑𝑥 𝑑𝑥
∫ = lim ∫ =
en ersättningsvariabel 𝑅 för ∞-gränsen. 2 √𝑥 (𝑥 − 𝑥 )
2 𝑅→∞ 2 √𝑥 (𝑥 2 − 𝑥 )
𝑅
√ 𝑥−1 2
= lim [ln ( )+ ] .
𝑅→∞ √ 𝑥+1 √𝑥 2

𝑅
√ 𝑥−1 2
lim [ln ( )+ ] =
𝑅→∞ √ 𝑥+1 √𝑥 2
Förkorta bort √𝑅 i täljare och nämnare och 1−
1
2 √ 2−1 2
gör gränsövergång. Förläng med konjugatet = lim [ln ( √𝑅
1 )+ − ln ( )− ]=
𝑅 →∞ 1+ √𝑅 √ 2+1 √2
√𝑅
vid beräkning av √√2−1
2+1
.
= 0 +0 − ln(3 − 2√2) − √2 =
= − ln(3 − 2√2) − √2.

Sida 15 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
FUNKTION = KONSTAN T
Frågor av typen ”Antal lösningar för varje värde på den reella konstanten a”.
Metod:
1. Samla alla variabler i t.ex. VL och alla konstanter i HL.
2. Bilda en funktion 𝑓(𝑥) av VL
3. Utför en funktionsundersökning av 𝑓(𝑥)
o Görs i syfte att lista ut hur funktionens graf ser ut
4. Rita in den räta linjen 𝑦 = 𝐻𝐿 och undersök antalet lösningar (skärningspunkter med
grafen)
5. I vissa fall är frågan omvänd, dvs hur många lösningar fås för ett godtyckligt HL? Dock
skiljer sig inte själva tillvägagångssättet.
Tanken är att dela upp en ekvation i två delar: en funktion 𝑓(𝑥) och en konstant 𝑐. Den räta
linjen 𝑦 = 𝑐 motsvarar konstanten. (Antalet) skärningspunkter mellan 𝑦 = 𝑓(𝑥) och 𝑦 = 𝑐
motsvarar (antalet) lösningar till ekvationen 𝑓(𝑥 ) = 𝑐. Ibland går det inte att se grafiskt exakt
var de skär varandra men det går alltid att räkna ut exakta värden.

Exempel på uppdelning av
ekvation i funktion 𝑓(𝑥) och
konstant 𝑐.

Exempel på antal skärningspunkter mellan 𝑦 = 𝑓(𝑥) och

𝑦 = 𝑐 för olika värden på konstanten 𝑐. Ekvivalent med
antalet lösningar till ekvationen 𝑓(𝑥 ) = 𝑐 för olika
värden på 𝑐.

Sida 16 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
Exempel:

ln(𝑐 ( 𝑥2 −3 ))
(Tenta 2014-06-09 uppgift 6) Bestäm alla tal 𝑐 > 0 sådana att ekvationen = 1 har
𝑥
exakt två olika lösningar.

Beskrivning Uträkning

Undersök ekvationen.
Konstanten är ”inbakad” med
variabeln. Förbered för att separera
dessa.
ln (𝑐 ( 𝑥2 −3 ))
= 1 har ett uppenbart problem vid 𝑥 =
𝑥
0, alltså 𝑥 ≠ 0. ln(𝑡) endast definierad för 𝑡 > 0
och eftersom 𝑐 > 0 så måste även (𝑥 2 − 3) > 0 ⇔
|𝑥 | > √3. Detta är striktare än kravet på 𝑥 ≠ 0, som
därmed blir överflödigt.

Skriv om ekvationen. Lös ut ln (𝑐 ( 𝑥2 −3 ))

konstanten och separera. = 1 ⇔ ... ⇔ ln 𝑐 = 𝑥 − ln(𝑥 2 − 3)
𝑥

Bilda funktion av HL. 𝑓(𝑥 ) = 𝑥 − ln(𝑥 2 − 3). OBS: |𝑥 | > √3.

Beräkna derivatan 𝑓′(𝑥 ) m h a 2𝑥 (𝑥 − 3)(𝑥 + 1)

𝑓′(𝑥 ) = 1 − =
kedjeregel och faktorisering. 𝑥2 − 3 𝑥2 − 3

Skapa teckentabell.

+
Undersök gränsvärden. 𝑓(𝑥 ) → ∞ då 𝑥 → √3
−
𝑓(𝑥 ) → ∞ då 𝑥 → −√3
𝑓(𝑥 ) → ±∞ då 𝑥 → ±∞ ty:

3
𝑥 − ln(𝑥 2 − 3) = 𝑥 − ln (𝑥 2 (1 − )) =
Misstänker att 𝑥 − 2 ln|𝑥 | → ±∞ då 𝑥2
3
𝑥 → ±∞ eftersom ln-termen växer = 𝑥 − 2 ln|𝑥 | − ln (1 − 2 ).
𝑥
långsammare än 𝑥. Detta visas genom ln|𝑥|
𝑥 − 2 ln|𝑥 | = 𝑥 ∙ (1 − 2 ) → ±∞ då 𝑥 → ±∞.
faktorisering och standardgränsvärdet 𝑥
ln 𝑡 3
→ 0 då 𝑡 → ∞. ln (1 − 2 ) → ln 1 = 0 då 𝑥 → ±∞.
𝑡 𝑥

Sida 17 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC
Rita grafen till funktionen m h a
informationen från
funktionsundersökningen.

Det finns två skärningspunkter mellan

linjen 𝑦 = ln c och 𝑦 = 𝑓(𝑥),
motsvarande två (olika) lösningar till
𝑓(𝑥 ) = ln 𝑐, endast om ln 𝑐 = 𝑓(3).

ln c = 𝑥 − ln(𝑥 2 − 3) och 𝑥 = 3 ⇔
Sätt in det kända 𝑥-värdet i
ursprungliga ekvationen för att lösa ut ⇔ ln c = 3 − ln(6) ⇔
motsvarande värde på c. 3−ln(6 )
e3 e3
⇔c=e = ln (6) = .
e 6
ln (𝑐 ( 𝑥2 −3 ))
Ekvationen = 1 har exakt två olika
Svar: 𝑥
e3
lösningar om 𝑐 = .
6

Sida 18 av 18
Senast reviderad: 2015-06-10 VC