Grundkurs i sovjetisk underrättelsetjänst

Förord

Ryssarna är på många sätt ganska enkla och rättframma och

har hållit sig till ett antal ganska enkla riktlinjer som inte
förändrats särskilt mycket de senaste 100 åren. Deras
förhållningssätt har medfört att de betraktat omvärlden med
stor misstänksamhet och inget annat land torde ha satsat så
målmedvetet på underrättelseverksamhet och dessutom så
tidigt under 1990-talet. Att det blev på detta sätt har i mångt
och mycket att göra med bolsjevikernas långa underjordiska
kamp för ett nytt samhällssystem. Bild 1: The State Emblem of the Soviet Union

Att samtidigt arbeta för att starta diplomatiska och

handelspolitiska relationer med regeringar i andra länder, samtidigt som man aktivt planerade
att störta samma regeringar, tvingade Moskva att satsa stora resurser på både aktiva åtgärder
och desinformation. Man hyste en enorm kader med politiska trollkarlar som gjorde att man i
Kreml kunde driva två helt oförenliga politiska linjer samtidigt, exempelvis en linje som
attraherade politiskt radikala arbetare och en annan linje som lockade västerländska,
demokratiska marknadsekonomier. Rimligtvis politik som knappast var enkel att förena i en
enda linje!

Bakgrund

Tyvärr finns det inte så mycket bra kortfattat skrivet på svenska om hur ryssarna jobbar, och
har jobbat, och antalet experter i landet på området är få, särskilt om man söker sig utanför
våra tystlåtna svenska myndigheter. Det är alldeles särskilt dåligt eftersom det lämnat fältet
öppet för charlataner, ett antal fantasiprodukter och i vissa fall för ren desinformation. Jag
lämpar dock mina tankar om detta i papperskorgen för tillfället och tänker istället relativt
kortfattat försöka berätta om hur den sovjetiska underrättelsevärlden faktiskt såg ut åren
1917–1991. Jag anser att om vi ska kunna debattera vad som bör göras för att skydda Sverige
 2

och vår befolkning mot Rysslands aggressiva verksamhet måste vi ha ordentligt på fötterna.
Även kortfattat blev denna historielektion dock ganska lång och jag hoppas att detta inte
avskräcker den som är intresserad av ämnet. För den som vill veta mer finns det förslag på
ytterligare läsning i slutet av kompendiet liksom min kontaktinformation om ni vill ställa
frågor till mig. Jag hoppas att det ska bli en intressant läsning!

Tjekans födelsedag

Som en av de första nya myndigheterna efter bolsjevikernas

statskupp 1917 lät Lenin den 20 december samma är grunda
myndigheten "Allryska extraordinära kommissionen för
bekämpandet av kontrarevolution och sabotage" och som både i
folkmun och i de anställdas munnar kallades för "Tjekan", som är
en förkortning av organisationens långa namn.

Det var en myndighet som arbetade oerhört brett mot all slags
brottslighet som hotade bolsjevikernas maktmonopol. Det mesta
som rörde sig utanför de direkta militära spörsmålen under
inbördeskriget, som var Röda Arméns bord, sysslade Tjekan med.
Först den 20/12 1920, exakt tre år efter organisationen födelse, Bild 2: Tjekan firar 100 år,
1917-2017 (dagens Ryssland
bildade man en särskild organisation för utrikes verksamhet (INO)
grundades dock först 1991)
och säkerhetstjänsten blev då också en underrättelsetjänst.

Tjekan kom under de kommande 100 åren att genomgå ett antal omorganisationer och bytte
också namn åtskilliga gånger: GPU, OGPU, NKVD, NKGB, GUGB, MGB, MVD, innan den
fick namnet KGB 1954 och som höll ända fram till 1991. I dagens Ryssland är namnet på
säkerhetstjänsten FSB medan utrikesspionaget heter SVR.

Röda Armén (RKKA)

RKKA bildades av revolutionskämpen och krigskommissarien Leo Trotskij. Förkortningen

står för "Рабоче-Крестьянская Красная Армия" som betyder "Arbetarnas och Böndernas
Röda Armé". Trotskij visade sig vara en fruktsvärt hänsynslös med effektiv befälhavare.
 3

Den 5/11 1918 startades den avdelning inom den ryska krigsmakten som senare kom att kallas
GRU. De första tre åren hade organisationen namnet Registupr (Registreringsavdelningen vid
Revolutionära Militärrådets Fältstab) som 1921 bytte namn till Razvedupr (Röda Arméns
Stabs Underrättelseavdelning). Det var först under Andra världskriget, 1942, som man erhöll
de välkända beteckningen GRU (Huvuddirektoratet för Underrättelser vid de Väpnade
Styrkornas Generalstab). GRU har i princip endast sysslat med underrättelseverksamhet riktat
mot militära spörsmål och mot militärteknik samt sabotageplanläggning mot viktiga objekt i
de länder som kan blir föremål för Moskvas aggression i ett kommande krig.

Precis som Tjekan, den civila underrättelsetjänsten, är GRUs huvudmetod att använda sig av
mänskliga källor (spioner, agenter) för att få reda på den information man behöver i sin
verksamhet. Man sysslar dock även med signalspaning, satellitspaning, dekryptering liksom
med öppna källor för att få tag på denna information.

Sovjetunionens bildande

Statskuppen 1917, som förkläddes till att bli "revolution", (detta passade bättre in i den
ideologiskt motiverade propagandan), följdes av ett inbördeskrig som fortsatte i över fem år.
Bland annat kämpande en väpnad muslimsk opposition i Centralasien ända in på 1930-talet.
Det var först sommaren 1922 som bolsjevikerna vågade ta beslutet om att bilda sitt nya land
Sovjetunionen. Då hade man bland annat återerövrat de sedan freden i Brest-Litovsk 1918 fria
nationerna Vitryssland och Ukraina samt ockuperat de tre kaukasiska länderna Georgien, som
gjorde uppror i augusti 1924, och Armenien som gjorde uppror i februari 1921 efter att ha
ockuperats i december 1920 av Sovjetunionens 11:e armé samt Azerbajdzjan som erövrades
av Röda Armén först den 28/4 1920. Allt detta är viktigt att känna till då dagens Ryssland
återkommande försöker hänvisa till sin historiska rätt till olika tidigare ursprungligen
sovjetiska områden. I princip var alla delar av Sovjetunionen erövrade av Ryssland.

Efter beslutet sommaren 1922 tog det nästan ytterligare sex månader innan man den 30/12
vågade gå ut med informationen att landet Sovjetunionen numera existerade. Det tog över 14
år innan samtliga de viktigaste länderna i världen hade godkänt den nya arbetarstaten
diplomatiskt. Då hade också flera länder, bland annat Storbritannien, brutit de diplomatiska
förbindelserna med Sovjet på grund av spionage och försök att göra revolution, men senare
återupprättat dem. USA var ett av de sista västländerna att 1933 erkänna Sovjetunionen och
det var först då som ryssarna fick en ambassad i Washington att bedriva spionage från.
 4

Komintern

1919 skapade Lenin, Trotskij, Stalin och de andra sovjetiska ledarna en organisation för
världens alla kommunistpartier under ledning av det sovjetiska bolsjevikpartiet - Den
Kommunistiska Internationalen, förkortat Komintern. Från start var endast ett fåtal partier
med men snart blev Komintern en organisation för hela den världskommunistiska rörelsen.

Till en början var ryssarnas organisation främst ett verktyg för att planera och sprida
revolutionen till andra länder. Åren 1917–1921 genomfördes ett dussintal "revolutioner" runt
om i Europa - i Ungern, på tre ställen i Tyskland, Estland, Finland, Österrike, Alsace, Polen,
Slovakien, med flera platser samt även Mongoliet. Moskva hade sin hand med i de flesta av
dessa händelser. Inga av dessa upprorsungar blev dock särskilt framgångsrik och inte någon
av dem varade i mer än några få månader. Även på många andra håll runt om i världen var
oron stor bl.a. i Sverige, Storbritannien, Kanada, USA, Argentina, Persien och Kina.

En ofta bortglömd men för Sovjet och Komintern synnerligen positiv faktor var att efter de
misslyckade "revolutionerna" kom tusentals landsflyktiga kommunister att slå sig ner i
Sovjetunionen. De var i hög grad väldigt motiverade, hade vana att arbeta underjordiskt samt
hade vapenvana. Det var en elit som Moskva kulle komma att ha stor nytta av under flera
decennier. De kommunistpartier som var olagliga i olika länder hade stora möjligheter att
stödja verksamheten i hemlandet med hjälp av grupper av partimedlemmar som arbetade i
Moskva.

Efter Lenins död 1924 och Trotskijs deportation från landet 1927 förvandlades Komintern och
blev främst en organisation till stöd för Sovjetunionen och för Stalins politik – "Socialism i ett
land" blev den främsta parollen istället för världsrevolution. Världens kommunistpartier fick i
uppdrag att försvara den förstfödda arbetarstaten. Redan från början hade Komintern mycket
nära kontakter med både NKVD och GRU och man samarbetade i flera viktiga praktiska
frågor. Allt som Kreml företog sig utomlands genomsyrades av spionverksamheten.

Kommunikationsavdelningen OMS

Inom Komintern fanns avdelningen "Internationella Kommunikationsavdelningen", OMS,

som främst skötte Kominterns hemliga kommunikationer. OMS skötte bl.a. ett omfattande
nätverk av kurirer som smugglade förbjuden kommunistisk propaganda samt pengar från
 5

Moskva till världens kommunistpartier och tog med sig underrättelserapporter på hemvägen.
Man skötte också ett nätverk med radiosändare som gjorde det möjligt för Komintern att med
krypterade meddelanden skicka order till alla medlemspartierna och motta rapporter om allt
viktigt. I Moskva grundades ett stort antal skolor till gagn för världens kommunister. Dels
startade man mer allmänna skolor där utländska kommunister studerade i flera år, dels olika
specialskolor där man exempelvis lärde sig radiosamband, kryptering och telegrafi. En av
skolorna utbildade och tränade deltagarna i hur man framgångsrikt kunde förfalska
identitetshandlingar, pass och andra typer av handlingar för att kunna skapa en helt ny
identitet. Tusentals kommunister engagerades för att samla in information runt om i världen
och OMS och Komintern blev snabbt en väl fungerande underrättelsetjänst i Moskvas
ledband. Att Kreml hade två underrättelsetjänster var en uppgift som alltså var felaktig.

Många av de nationella kommunistpartierna organiserades för att kunna verka i hemlighet.

Man hade särskilda organisationsdelar för underrättelsetjänst, säkerhetstjänst, sabotage,
partisanverksamhet och annat. Ledande partimedlemmar bodde i hemlighet hemma som
sympatisörer som inte var kända av polisen och där gömdes också kopior av medlems- och
prenumerantregister. Detta skedde också i Sverige men man kan i Säpos frisläppta material
också se att mycket av detta var känt av den svenska säkerhetstjänsten. Partiledaren Sven-
Lasse Linderoth lyckades dock hålla sig gömd i månader i sträck utan att hans gömställe
avslöjades av polisen och deras informatörer. Det finns uppgifter som gör gällande att hans
gömställe fanns på den sovjetiska ambassaden. Stora delar av denna underjordiska
verksamhet betalades av Moskva som även ville att för stunden legala partier skulle vara väl

Bild 3: Karl Kilboms medlemskort i EKKI

förberedda för ett liv i illegalitet.

 6

En del av de svenska kommunisternas illegala liv beskrivs i boken "Kommunismen i Sverige"

av den forne partiaktivisten Per Meuling. Boken kan laddas ner från
https://www.marxistarkiv.se/profiler/p_meurling/meurling-kommunismen_i_sverige.pdf.
Andra uppgifter om SKP-Vpks hemliga liv finns i min skrift "Myten om Vpks oberoende".

Rekryteringsbas för tusentals spioner

Tusentals av Kominterns många spioner kom med tiden att rekryteras över av GRU och
NKVD. Ett mycket exempel är den välkände tyske spionen Richard Zorge, vars spionage i
Japan räddade Moskva genom den information han kunde förmedla under Andra världskriget.
Sorge började sin bana i det tyska kommunistpartiet innan han hamnade hos Kominterns
hemliga organisation OMS (Internationella Kommunikationsavdelningen) innan han började
arbeta för GRU, då kallad Generalstabens Fjärde avdelning. Det var också detta som dödade
honom. När han greps 1941 ville Zorge inte avslöja för det japanska kontraspionaget att han
gått över till GRU. Hade han erkänt detta hade nämligen inte avrättats. Spionage i Japan gav
fängelse som straff medan brottet att försöka störta kejsaren, dvs att göra revolution, var
belagt med dödsstraff. Ledaren för organisationen "Röda Kapellet" under Andra världskriget,
Leopold Trepper, började också sin karriär inom OMS liksom flera av de sovjetiska spioner
som greps i Sverige under Andra världskriget. Den kände illegalisten Rudolf Abel som greps i
USA 1957 hade även han börjat sin bana i OMS på 1920-talet för att sedan börja arbeta för
NKVD. Detsamma gällde flera av de som arbetade i Storbritannien och skötte kontakterna
med Kim Philby och de andra i "Cambridge Five".

Kommunistiska frontorganisationer

Komintern drev ett stort antal frontorganisationer som man styrde bakom kulisserna främst
via sin främste organisatör Willi Müntzenberg. Målsättningen med dessa organisationer var
främst följande två: rekrytera nya sympatisörer och driva viktiga politiska mål. Många
aktivister var inte på sin vakt då man inte förstod att Sovjet och inhemska kommunister drev
verksamheten och öppnade sig för de argument som man annars varit oerhört kritisk mot. På
liknande sätt var många politiker och journalister inte på sin vakt då man inte förstod att
frontens politiska mål utgjorde viktiga delar av kommunisternas partiprogram. Genom att dela
partiprogrammet i mindre delar där ingen förstod att analyser helheten, lyckades Moskva få
 7

icke-kommunistiska sympatisörer att anamma viktiga punkter av kommunisternas program.

När den röda ideologin tvättades bort förlorade många tidigare kritiker sin inriktning och
kunde då stödja olika viktiga programpunkter när de inte längre kunde betraktas som en del av
den kommunistiska propagandan längre.

En av de viktigaste fronterna var "Internationella Organisationen för hjälp till revolutionens

kämpar", MOPR. Utåt sett gjorde man gällande att man var ett slags "Röda Korset" för
politiska kämpar. Tack vare MOPR kunde nästan samtliga radikala arbetare som råkade illa ut
i den politiska kampen, få både ekonomiskt och
praktiskt stöd för att de och deras familjer skulle
kunna klara av fängelsevistelser, böter och andra
svåra problem. Detta medförde att många fler kämpar
kunde både satsa både mer och gå hårdare fram. I
Sverige hette medlemsorganisationen "Internationella
Bild 4: MOPR var Kominterns internationella Röda Hjälpen".
hjälporganisation för fängslade revolutionärer

Allra flest medlemmar hade organisationen i Sovjetunionen och det var också härifrån som de
största bidragen inflöt. Även om vissa summor tillhandahölls av ryska staten samlades oerhört
mycket pengar in från gemene man på frivillig väg. Innan Andra världskriget var
befolkningen i Sovjet oerhört offervillig när det gällde skyddet mot den internationella
fascismen och den militäristiska kapitalismen. Propagandan för MOPR på hemmaplan var
oerhört skickligt genomförd och mångmiljonbelopp samlades in. Exempelvis genomförde
man nationella lotterier som sålde oerhört bra.

En annan synnerligen viktig organisation var "Röda Frontkämparna" som framförallt bedrev
en mycket omfattande och välorganiserad verksamhet i Tyskland. Om inte annat var man så
illa tvungen med tanke på den inhemsk situationen. Efter kriget och Versailles-freden var
Tyskland ett sönderslitet och fattigt land där man fick klara sig bäst man ville. Bland annat de
politiska partierna försökte skydda sina möten och ledande företrädare mot våldsbenägna
politiska motståndare och mot rena huliganer. Medan kommunistpartier KPD byggde upp
"Roter Frontkämpferbund", hade socialdemokraterna "Reichbanner", nazisterna det ökända
"Sturmabteiling" (SA), medan katolikerna organiserade "Kreuzschar" och det konservativa
DNVP hade sitt " Stahlhelm". Det var allas kamp mot alla.
 8

Partiordförande Ernst Thälmann var även chef för Roter Frontkämpferbund och många gånger
samverkade man med SA mot de övriga partierna. Om inte annat hade dessa organisationer de
snyggaste uniformerna ("kaka söker maka"). Förutom att kunna försvara sig själva och KPD
innehöll propagandan mycket om att försvara Sovjetunionen och man hyste även planer för att
bilda en internationell arbetararmé med medlemmar från Röda Frontkämparnas
systerorganisationer i Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien och England.
Medlemsorganisationer fanns i ett 15-tal länder, även i Danmark och Sverige. I Tyskland hade
man över 130.000 medlemmar.

I Stockholmsområdet höll man övningar exempelvis med sjukvårdare som tog hand om
sårade och medlemmar som på cykel och motorcykel skulle fungera som ordonnanser. Vid en
granskning av medlemslistorna återfanns osedvanligt många anställda från Nafta-syndikatet
som var ett ryskt- svenskt företag med bensinstationer runt om i landet. Företaget ägdes av
Sovjetunionen och SKP gemensamt. Många av de anställda var partimedlemmar och som sagt
många av dem var även aktiva i den svenska Röda Frontkämparna.

Wollweberligan

Då inbördeskriget startade i Spanien 1936 och Komintern organiserade stödarmén

"Internationella Brigaderna" stöttades operationen av transporter av sovjetiska vapen till de
som slogs. Bland de frivilliga uppträdde också tusentals soldater från Röda Armén samt
hundratals rådgivare från NKVD och GRU. Samtidigt försökte man i hemlighet stoppa de
vapentransporter som kom från Nazi-Tyskland, Italien och Japan genom att organisera
omfattande sabotage. Sabotagen organiserades främst genom den fackliga organisationen
Internationella Sjöfolks- och Hamnarbetarunionen, som var ansluten till Kominterns fackliga
gren – Profintern. Organisationens främste företrädare var en tysk kommunist som hette Ernst
Wollweber.

Han organiserade en oerhört omfattande internationell sabotageorganisation som sträckte sig

över större delen av världen. Verksamheten påbörjades mycket försiktigt redan 1933 och
existerade i alla sina olika förgreningar i över tio år. De var representerade i minst tolv länder,
bl.a. i Sverige. Ledningen hade i flera fall utbildats på Kominterns "M-skola" i Moskva
medan många av de som deltog i Internationella brigadernas partisanverksamhet kom att
fortsätta sin bana i Wollweberligans nordiska förgreningar. Enbart i norra Europa tros ligan ha
 9

haft över 150 aktiva medlemmar men man fanns även i Nordamerika, Latinamerika och
Sydostasien.

Det finns många tveksamheter kring de fartyg som ligan påstods ha sprängt eller på annat sätt
saboterat. Bränder ombord måste inte ha ägt rum p.g.a. sabotage och de explosioner som
inträffade kan ha berott på andra händelser. Fortfarande var många handelsfartyg drivna med
hjälp av kol vilket kan självantända, ett otrevligt fenomen som bland annat Att man gjorde
många försök är klarlagt men många försök misslyckades också. Andra delar av ligan eller
möjligtvis parallella verksamheter bedrevs dels i Sydostasien,
dels i Argentina under Andra världskriget. I Buenos Aires ledde
illegalisten Iosif Grigulevitj en sabotageliga som lyckades med
konststycket att under åren 1942–1944 gömma brandbomber i
ungefär 150 fartyg på väg till Hitlers Tyskland. Förutom ett antal
tyska fartyg ska också fartyg från Portugal, Spanien och Sverige
ha sjunkit på vägen till Europa.

I Sverige och i Norge var många av ligans aktiva tidigare

Bild 5: Grigulevitj var en av Sovjets
partisaner från 14:e Partisankåren som var Sovjets första främsta illegalister och fungerade
bl.a. som Costa Ricas ambassadör i
spetsnazförband. Under Wollweber fanns minst en nationell
Italien och Jugoslavien 1949-1953
ledare i varje land. Dessutom hjälpte NKVD-residenturen i
Stockholm och Sveriges Kommunistiska Parti till mycket med verksamheten. Residenten
Boris Rybkin ansvarade för kommunisternas sabotageverksamhet i norra Norge medan hans
fru, tillika vice Resident, Zoja Rybkina, skötte om södra Norge. Dessutom hade man
omfattande kontakter med agenter i Tyskland, både Röda Kapellet och delar av KPDs illegala
verksamhet. Den svenske partimedlemmen Karl Staf och medlem av Wollweberligan,
sedermera välkänd utrikeskorrespondent för Norrskensflamman bl.a. på Kuba, blev av SKPs
partiledare ombedd att frakta en radiosändare till Köpenhamn. Där greps han av Gestapo
vilket medförde att han fick sitta i tukthus i Tyskland åren 1942–1945.

Fyra spionorganisationer

Innan Andra världskriget var också den sovjetiska flottan en mycket självständig organisation.
Man kunde bland annat med hjälp av krypterade sovjetiska radiomeddelanden i det
amerikanska Venona-projektet få fram goda bevis på att den sovjetiska flottan drev en helt
självständig underrättelseorganisation som använde sig av spioner i ett stort antal länder. Av
 10

svenska UDs diplomatlista framgår ett antal ryska namn från 1920- och 1930-talen på
Rysslands ambassad som sedan dyker upp i den ryska flottan - "Arbetarnas och Böndernas
Röda Flotta", RKKF.

I en hemlig FBI-rapport om Komintern från mars 1946 kunde man läsa "With regard to
operational espionage, the activities of the NKVD are known to overlap upon occasions those
of the last two intelligence agencies of the Soviet Union, the Intelligence Department of the
Red Army and the Intelligence Department of the Red Navy". Komintern och deras
underrättelsetjänst OMS försvann dock under kriget och flottans spionverksamhet sögs upp av
GRU. Emellertid kom OMS att snart dyka upp under en ny skepnad. Men förutom NKVD och
GRU bildades under kriget kontraspionageorganisationen Smersj som bestod av personal från
NKVD men som formellt lydde under det sovjetiska försvaret.

Innan Andra världskriget

Stalins utrensningar i mitten av 1930-talet var en av världshistoriens mest bisarra politiska

händelser. Hundratusentals människor slaktades och mängder hamnade i Gulags
koncentrationsläger. Tre av fem marskalkar avrättades. 13 av 15 arméchefer, åtta av nio
amiraler, 50 av 57 armékårschefer, 154 av 186 divisionschefer och 25 av 28
armékårskommissarier sköts ihjäl. Och nu tycker man i Putins Ryssland att Stalin till
övervägande del var en bra ledare. Sammanlagt 84,3 % av den högre officerskåren avrättades!
Man kan ju förstå att Hitler-Tysklands "Operation Barbarossa" gick oerhört bra under åren
1941–1942.

Den fruktansvärda åderlåtning som den sovjetiska krigsmakten, det sovjetiska

kommunistpartiet och stora delar av den övriga statsapparaten drabbade även NKVD, GRU
och Komintern. Inte bara krigsmakten var totalförstörd. Spionorganisationerna var också
krossade och tappade kontakt med majoriteten av sina toppspioner utomlands. Precis som
inom krigsmakten blev de som aldrig avancerat inom byråkratin eller var relativt nyanställda
plötsligt befordrade långt ovanför sin kompetensnivå, utbildning och erfarenhet.

De underrättelseofficerare och agenter som främst gick åt var de med omfattande

utlandserfarenhet. Stalin oroade sig för alla de intryck de fått och alla de kontakter dessa
människor hade. Samtliga av dem visste ju att den sovjetiska propagandan blå ljög. Folken i
väst var inte förtryckta, svältande eller fattiga - åtminstone inte när man jämförde med den
 11

sovjetiska befolkningen. Och eftersom Moskvas spionapparat i hög grad bestod av partitrogna
kommunister rapporterade man ofta den slags information som propagandan (= partilinjen)
föreskrev. Så när de sovjetiska flygplanen fällde stora mängder flygblad över Helsingfors och
andra finländska städer under Vinterkriget, innehöll dessa bland annat budskap om att "Röda
Armén kommer med bröd". Den finländska befolkningen skrattade gott åt detta.

De allra skickligaste agentvärvarna som NKVD, GRU och Komintern hade var antingen
sovjetiska underrättelseofficerare från Kaukasien eller Baltikum eller av judisk börd,
alternativt var de utländska kommunister, vanligtvis från Centraleuropa, som koopterats in i
de sovjetiska spionorganen. Till exempel var de personer som värvade och upprätthöll
relationerna med de berömda "Cambridge five" på 1930-talet bland annat Arnold Deutch från
Österrike och Teodor Maly från Ungern som bägge arbetade åt NKVD medan fler av de
sovjetiska underrättelseofficerarna var judar. När man började minska antalet utlänningar,
kvinnor och individer från Kaukasus blev värvningsresultaten allt sämre.

Internationella Brigaderna

Striderna i Spanien samlade åtskilliga tusentals frivilliga som ville bekämpa Franco-sidan.
Inom Internationella Brigaderna organiserades alla de utländska frivilliga som strömmade till
av Komintern. Över 90 procent av de frivilliga var Moskvatrogna kommunister och en
majoritet av dem var anslutna till de olika partierna. Här fick de både vapenträning men
framförallt stärktes de i sin tro på Sovjet och kommunismen. En mycket stor andel kom
senare att aktivera sig i motståndsrörelserna mot de tyska ockupanterna och många lät sig
också värvas till spionage för Sovjetunionens räkning. När de frivilliga anmälde sig för
tjänstgöring tog man hand om deras pass och andra ID-handlingar och personliga papper. De
kom sedan att utnyttjas av ryssarnas agenter och passen, andra handlingar och alla stämplar
blev dessutom till nytta då man i Moskva ville framställa egna identitetshandlingar som pass,
ID-kort, körkort mm från andra länder.

Molotov-Ribbentrop-pakten

När Sovjet och Nazi-Tyskland publicerade den nya pakten den 21 augusti 1939 var det många
kommunister som tappade tron på Moskva efter att ha bekämpat "socialfascismen" i över fyra
år och byggt den ena folkfronten efter den andra. De mest hårdhudade brydde sig dock inte
 12

alls. Förutom den gemensamma ockupationen av Polen, ockupationen av de tre baltiska

länderna och flera områden i andra länder var också Vinterkriget mot Finland ett direkt
resultat av de bägge diktaturernas samarbete.

Underrättelsemässigt uppstod också en hel del direkta skador. Värst var nog att tiotusentals
tyskar, främst judar, som flytt till Sovjet, nu överlämnades till nazisterna. Flera tusen tyska
kommunister överlämnades av NKVD till Gestapo och fick, om de inte avrättades, avtjäna
många år i tukthus och koncentrationsläger. På detta sätt avhände sig Moskva ett stort antal
tyskar som antingen redan arbetade åt de ryska spionorganen eller var presumtiva agenter.
Som historien kom att utveckla sig var detta ett enormt misstag.

NKVD genomförde också minst sju stycken konferenser i olika städer i Polen, tillsammans
med Gestapo, under perioden september 1939 - mars 1940. I slutet av 1939 beslöt man att
sätta upp en gemensam träningsanläggning i polska Zakopane.

Operation Barbarossa

Trots ett omfattande sovjetiskt-tyskt samarbete och en synnerligen viktig handel länderna
emellan, kvarstod Hitlers längtan att krossa bolsjevikernas första nation och förvandla stora
delar av riket till "lebensraum" för den tyska befolkningen. Stalin var emellertid övertygad om
att han lyckades skaffa sig åtskilliga års andrum så skulle Röda Armén få tid att bygga upp sin
förlorade styrka igen.

Trots alla de gigantiska misstag man åstadkommit på underrättelseområdet var stora delar av
Sovjets civila och militära spionorganisationer i och runt Tyskland förhållandevis oskadda.
Den välkända organisationen "Röda Kapellet" under ledning av Leopold Trepper ("Le Grand
Chef" eller "Jean Gilbert"), som egentligen bestod av ett stort antal nätverk med ett par hundra
medlemmar, fungerade väl under ett antal år. "Rote Drei" i Schweiz jobbade på liksom bland
andra "Cambridge Five" i Storbritannien. I samtliga Tysklands grannländer verkade dussintal
sovjetryska agenter liksom sovjetiska kaderofficerare på de olika ambassaderna. Moskva hade
en bra bild av Tyskland och kunde följa de tyska framgångarna runt om i Europa tack vare
rapporter från en mängd olika håll.
 13

Wiesung nr 21

Den 18/12 1940 undertecknade Adolf Hitler direktivet "Wiesung nr 21" som beordrade
angreppet på Sovjetunionen sent på våren 1941. Den 29:e december, efter endast elva dagar,
fick Josef Stalin besked om det tyska direktivet om anfall. Då hade man redan sedan i juli
1940 fått in ett antal underrättelserapporter, både från NKVD och GRU, om hur tyskarna hade
påbörjat ett antal förstärkningar av gränsområdet mellan Tyskland och Sovjet i det
ockuperade Polen. Även om dessa rapporter nådde Stalin personligen, verkar varken han,
hans militära chefer eller några av Moskvas ledande underrättelseanalytiker, ha dragit några
som helst alarmerande slutsatser. Enstaka officerare, både i Röda Armén, i GRU och i
NKVD, drog de rätta slutsatserna men antingen hade de inte tillräckligt hög rang eller
tillräcklig pondus, för att få Stalin att lyssna.

Stalin lurades 117 gånger

Under resten av vintern och våren 1941, fram till dessa att det tyska anfallet inleddes, inkom
den ena underrättelserapporten efter den andra. Minst 117 rapporter pekade på ett tyskt anfall,
men Stalin var helt övertygad om att Hitler aldrig skulle bryta avtalet och kom med den ena
efter den andra stolliga förklaringen till varför tyskarna inte planerade några angrepp. En
annan vetenskaplig undersökning hittade minst 84 varningar. Cirka hälften av
underrättelserapporterna pekade dessutom ut rätt tidpunkt för anfallet. Innan tyskarnas anfall
ägt rum hade Moskva därutöver hunnit få varningar om anfallet av Storbritannien och USA
men Stalin avfärdade dessa i tron att de allierade försökte lura in Sovjetunionen i krig med
Hitlertyskland.

Den amerikanska varningen kom direkt från president Roosevelt som även gav ryssarna en
kopia av den tyska anfallsplanen som amerikanska agenter lyckats stjäla i Berlin. Den
brittiska varningen kom direkt från Churchill som kunde läsa en stor del av den tyska
signaltrafiken tack vare "Operation Ultra". Ett exempel på en av rapporterna man fick in var
NKVD-officeren Zoja Rybkina1 som vid en officiell mottagning på den tyska beskickningen i
Moskva upptäckte att ett antal rum i byggnaden hade tömts på innehåll, och att ett antal
kartonger var packade med tavlor och annat som skulle skickas hem till Berlin. Tyskarna höll
på att evakuera. Inget kunde dock rubba Stalin i hans åsikter. Hans orubblighet kom att kosta
 14

Sovjetunionen cirka 10 miljoner döda. Resultatet blev i alla fall att den sovjetiska krigsmakten
och samhället i övrigt var totalt oförberett för det tyska anfallet den 22 juni 1941.

Även om inledningen på kriget blev en katastrof hämtade sig de ryska underrättelsetjänsterna

ordentligt och sammanfattningsvis kan man konstatera att både underrättelsetjänsten och
kontraspionaget arbetade oerhört effektivt under resten av kriget. Man lyckades få fram
uppgifter från Tyskland som var relevanta för Stalin och stavka (Röda Arméns ledning). En
av de största underrättelseframgångarna var Richard Zorges uppgifter från Japan om att
japanerna inte skulle anfalla i Sibirien utan istället attackera söderut i Asien. Detta medförde
att Kreml vågade föra över minst 26, men antagligen över 30, divisioner med vältränade
sibiriska trupper som tålde den svåra kylan väl och hade vana att ta sig fram på skidor. Att
dessa trupper hann fram och kunde ställas mot de tyska trupperna medförde att Hitlers anfall
mot Moskva misslyckades kapitalt. Detta var den enskilda händelse som i högre grad än
slaget vid Stalingrad kom att påbörja Tysklands nederlag i kriget.

Moskvas spionage under Andra världskriget

Kriget blev en fruktasvärd åderlåtning av hela Sovjetsamhället. 20–25 miljoner medborgare

miste livet, många av dem på grund av dålig planering, oförstånd och amatörism. Både
Tyskland och Sovjet led fruktansvärda onödiga förluster på grund av att de bägge länderna
leddes av två militära amatörer men som själv betraktade sig som militära genier.

En faktor som både medförde att Stalin inte fick höra tillräckligt av sanningarna om att
Tyskland skulle anfalla i juni 1941 och som ledde till att de sovjetiska förbanden leddes så
amatörmässigt, var naturligtvis att tiotusentals officerare avrättades under andra halvan av
1930-talet.

Det är omöjligt att ta upp mer än enstaka exempel kring den sovjetiska underrättelsetjänsten
men några fakta som sällan är särskilt kända kommer här nedan. Också
underrättelsetjänsternas officerare avrättades i tusental. Exempelvis var NKVDs residenturer i
både London och Helsingfors helt utan personal under lång tid. De legendariska "Cambridge
five" hade ingen möjlighet att rapportera alla sina upptäckter tills en av herrarna kunde åka på
tjänsteresa till Frankrike och smita in på Sovjet-ambassaden i Paris och lämna buntvis med
hemliga handlingar till NKVDs personal.
 15

Smersj - död åt spionerna

1943 bildades en helt ny organisation som kom att heta Smersj. Namnet var i själva verket en
förkortning av utropet "Död åt spionerna" som på ryska heter "Смерть шпионам - Smert
sjpionam" (Смерш). Från början föreslog man "Смернеш" efter uttrycket " Смерть
немецким шпионам" som betyder "Död åt de tyska spionerna" men Stalin ska då ha
protesterat och menat att även britter och amerikaner ju spionerade! Därför blev det bra
Smersj.

Smersj var en kontraspionageorganisation med oerhörda maktmedel. Syftet var att spåra upp
samtliga "förrädare, desertörer, spioner och kriminella element". Till största delen lydde
Smersj under den sovjetiska krigsmakten även om personalen i princip till 100 procent hade
hämtats från NKVD och deras direktorat för militärt kontraspionage. Organisationsmässigt
fanns det mellan 1943 och 1946 sammanlagt tre Smersj-organisationer som lydde under
Sovjets armé, Sovjets flotta och NKVD. Som helhet lydde man dock under NKO -
Folkkommissariatet för Försvaret.

Medan kriget pågick grep Smersj cirka 750.000 människor varav man avrättade ungefär 10
procent. Av de gripna redovisades 30.000 av dem vara tyska spioner. 6.000 var terrorister
medan sammanlagt 3.500 påstods vara sabotörer. En del av priset för detta var att ungefär
6.000 ur den egna personalen omkom i verksamheten.

Radiospel

Tyskland skickade tusentals agenter in i Sovjetunionen både före anfallet och ända fram till
några veckor innan krigsslutet. Effekten av detta var urusel. Endast några procent klarade sig
och kunde rapportera hem. Antingen spårades de upp av det sovjetiska kontraspionaget eller
så gav de sig frivilligt till ryssarna. Detta gav NKVD möjlighet att ta över krypton och
radioutrustning och använda dessa i operationer mot tyskarna, något som man kallade
"radiospel" (Радиоигра). På så sätt lurades man i Berlin att tro att agenterna var välbehållna
och att den inrapporterade informationen var korrekt. Tack vare denna verksamhet och den
sovjetiska krigsmaktens väl utförda maskirovka (vilseledning) blev den tyska krigsmakten
2
många gånger lurad att tro på helt eller delvis falsk information.
 16

Personorienterat spionage – agenter och spioner

Eftersom de sovjetiska underrättelsetjänsterna har som sin yttersta målsättning att kunna
arbeta i tider av krig och andra spänningslägen, måste de kunna verka på ett annat sätt än vad
många svenska, amerikanska och andra underrättelseofficerare gör. Det är inte så att man ser
alternativet till fred som en risk utan betraktar kriget som en situation som förr eller senare
måste inträffa. Det är inte en fråga som rör OM kriget ska komma, utan en fråga om NÄR!

I västvärlden fäster vi mycket stor vikt vid öppna källor, signalspaning och andra metoder. De
"spioner" man använder sig av ses vanligen som mycket värdefulla källor som endast används
till att fylla igen de hemliga och svåråtkomliga kunskapshål som övriga insamlingsmetoder
inte lyckats fylla igen. Den ryska verksamheten rörande mänskliga källor är helt annorlunda
vad gäller organisation och arbetsmetoder. Här är agenten, informationsbäraren, den
viktigaste och tyngsta byggstenen som allt byggs upp på. Öppna källor, signalspaning etc.
bygger sedan på det tidigare material man erhållit genom de värvade agenterna.

Bild 6: Säkerhetspolisen visar schematiskt hur en agentvärvning går till

Men det är inte byggt endast för att samla in information i sig. Det är extremt viktigt att
information som samlas in kommer i form av originaldokument, som vanligtvis är kopierade
eller fotograferade. En person kan ju frestas att hitta på saker för att framhäva sin
underrättelseförmåga, och därför ser man originaldokument som mer pålitliga. Dessutom ger
dokumenten bättre hållhakar på den som värvats och dessa har stor betydelse om
verksamheten ska tas från fredstid över till krigstida förhållanden.
 17

1972 gav KGBs Kontraspionagedirektorat ut en uppslagsbok över professionella

underrättelsetermer med särskild inriktning på kontraspionagearbetet. Den har senare hittat sig
väg över till väst. I översättningen heter boken "Counter-Intelligence Dictionary". I den listas
19 olika kategorier av agenter, var och en med sin särskilda vinkling. Några dessa listas här
nedan.

Betrodda personer

Alla de informationsbärare som ryssarnas vaskar fram i sin omfattade process låter sig inte
värvas. Det kan finnas ett stort antal skäl till detta men det behöver inte vara slutet på den
relation som byggts upp under en tid. Vanligtvis vill man att personen som lämnar
information ska göra det helt frivilligt. Utpressning är något man verkligen vill undvika av
flera olika anledningar. Relationen som en betrodd person kan vara lika nära som den med
agenten, men den betrodde personen får vanligtvis ingen ekonomisk ersättning och man kan
inte ge order till en betrodd person, men i övrigt kan det hela fungera på ungefär samma sätt
som med en värvad agent. Det finns en rad politiker och statliga tjänstemän i väst som tyckt
det varit ett särskilt värde att ha en "back channel" till ledningen i Moskva. Vad de i själva
verket haft i verkligheten var en kanal till spionerna i Tjekan.

Stödagenter

Alla agenter är inte informationsbärare. Ryssarna behöver hjälpredor av annat slag också för
att verksamheten ska löpa på så effektivt och friktionsfritt som möjligt. Det kan t.ex. röra sig
om individer som lånar ut sin lägenhet, sommarställe eller bil. De kan fungera som bulvaner
vid köp av sommarställen, mobiltelefoner och annat. Tack vare stödagenten behöver den
ryska underrättelseagenten inte exponeras och man undviker att hans namn hamnar i olika
register.

Något som är viktigt att komma ihåg, särskilt nu när det finns en mängd originaldokument
från både KGB och deras östeuropeiska systerorganisationer att tillgå på Internet, är att många
individer som påståtts vara värvade inte alltid blivit detta. KGB-officerare stal både
representationspengar och ersättningar till agenter och som därför både "skrev upp" kontakter
till agenter och till och med uppfann helt fiktiva agenter. Planmålet att värva minst en agent
var viktigt för annars kunde man stoppas från ett arbeta i väst igen. Det hände till och med att
 18

en KGB-officer samarbetade med Residenten för att få betrodda kontakter att se ut som
värvade agenter. Det var verkligen inte bara industri- och jordbruksproduktionen det fuskades
med i Sovjetunionen.

La crème de la crème

KGB (f.d. Tjekan) hade officiellt en mycket hög status i Sovjetunionen. Särskilt gällde det
alla de som rekryterades för att arbeta utomlands. Det är tveksamt om det fanns något arbete
som var mer eftertraktat än detta (KGB:s arbete mot oliktänkande var en helt annan sak). Att
arbeta utomlands i en fyra år och dessutom ha stora möjligheter att köpa hem kapitalvaror,
kläder och annat var synnerligen eftertraktat. På alla sätt hade KGB möjlighet att plocka
russinen ur kakan runt om i landet och därmed rekrytera de allra bästa medarbetarna från olika
universitet och högskolor. Rekryterna var "la crème de la crème " av Sovjetsamhället! Den
viktigaste egenskapen före alla andra var möjligheten att snabbt lära sig främmande språk och
tala detta flytande och utan någon brytning.

Språk

Det är en del besökare till Sovjet och Ryssland som från tid till annan stött på människor som
kan svenska. En del av dem har talat flytande svenska utan någon brytning och det har väckt
förvåning då de berättat att de aldrig varit i Sverige. De har varit resultatet av några av landets
främsta språklaboratorier, varav de allra bästa givetvis betjänade säkerhetstjänsten och
militären. Både inom KGB och spetsnaz har man under många år haft språkavdelningar
knutna till enskilda språk där TV- och radioprogram ständigt rullade på det aktuella språket,
där man hade tidningar, tidskrifter och böcker från samma språk och alla deltagare använde
sig av detta språk. All konversation måste ske på det språk som gäller. Vanligtvis har
programmen spelats in och läsningen införskaffats av underrättelseofficerare på ambassaden i
det aktuella landet. Denna typ av utbildning är dock reserverad för ett fåtal individer vars
språkkunskaper är av yttersta vikt för deras uppdrag. Ett exempel är KGB:s främsta spetsnaz-
grupp Vimpel, där varje officer behärskade minst två främmande språk. Det finns inte ett enda
NATO-land som man inte kunde infiltrera med kort varsel.
 19

Medlemmar i Komsomol och SUKP

Kommunistpartiet och dess ungdomsförbund hade en egen liten kanal in i KGB. Bägge
organisationerna hade en möjlighet att föreslå särskilt duktiga medlemmar för arbete inom
KGB. Ända sedan 1917 har den officiella dogmen varit att trogna medlemmar är särskilt
viktiga att ha med i arbetet för att minska risken för ideologiska avhopp. Man har alltid
betraktat dem som extra pålitliga och många gånger också som extra engagerade.

Hösten 1949 bildade det sovjetiska kommunistpartiet en ny avdelning inom

Centralkommitténs byråkrati - Centrala Administrationen för Specialtjänsterna (GUSS). Det
här rörde två sidor av samma mynt - säkerhet för statens kommunikationer. Ganska självklart
handlar sådant om signal- och kommunikationsspaning men också i hög grad om säkerheten
för Sovjetunionens och kommunistpartiets egna kommunikationer. Den troliga anledningen
till att partiet grep in på detta område berodde möjligen på att så många olika organisationer
var involverade. Förutom partiet och de olika spionorganisationerna fanns här Ministerrådet,
det sovjetiska utrikesministeriet MID, ockupationstrupper i Tyskland, Österrike och
Rumänien med flera.

Det fanns också flera andra viktiga avdelningar inom den centrala partiapparaten som både
höll koll på organisation, direktiv och mycket annat men också granskade de högst uppsatta
personerna inom de olika underrättelseorganisationerna. Därutöver hade partiet självt
arbetsplatsorganisationer över hela Sovjet-imperiet vilket innebar att både kommunistpartiet
och Komsomol hade regelbundna möten på arbetet och på arbetstid. Detta innebar i sin tur att
ledning på vilken arbetsplats det än rörde sig om ofta tvingades uppmärksamma och positivt
särbehandla de som satt i parti- och ungdomsorganisationerna.

Illegalister

De KGB- och GRU-officerare som arbetade från ambassader och andra officiella sovjetiska
institutioner (konsulat, handelsdelegationer, Aeroflot, Intourist m.fl.) kallades legala
officerare eftersom de officiellt befann sig i mållandet med det mottagande landets tillstånd,
även om endast deras täckbefattningar redovisades och mållandet många gånger trodde att de
verkligen var de diplomater, handelstjänstemän och journalister som de utgav sig för att vara.
 20

Illegala underrättelseofficerare befann sig i mållandet under en falsk identitet och uppträdde
vanligtvis som medborgare i något av alla världens länder utom just Sovjetunionen. Deras
arbete var framförallt tänkt att utnyttjas i tiden av konflikter och krig då Sovjets ambassad och
andra institutioner vanligen var tvungna att stänga eller driva verksamheten med endast ett
fåtal anställda. Då var det tänkt att illegalisterna skulle träda i full aktion. I förhoppning att de
då var helt okända för mållandets säkerhetstjänst skulle de kunna utföra sina uppdrag i form
av spionage och sabotage utan att låta sig hindras.

Till skillnad från det fredstida arbetet skulle illegalisterna kunna organisera sig i grupper då
möjligheterna att till exempel kommunicera hem till Moskva kunde vara synnerligen
sparsamma. Då behövde Moskvas utsända samarbeta på ett hela annat sätt än vad som sker
normalt i fredstid. Ett exempel på att detta faktum finner vi 2010 i USA där FBI kunde gripa
två grupper med ett dussin illegalister från SVR. Det var utväxlingen av dessa mellan USA
och Ryssland som medförde att Sergej Skripal så småningom hamnade i England.

Den ensamme spionen

På 20- och 30-talen var sovjetiska spioner ofta organiserade i agentnätverk, särskilt de som
rekryterats av Komintern och nästan uteslutande bestod av kommunister från mållandet och
sådana som flyttat in till mållandet. Detta tog i stort sett slut i och med Kominterns
nedläggning 1943. FBI skrev i sin rapport 1946 "a decision was apparently reached to
remove the official party organization in the United States from the channel of
communication, and the individual espionage agents and informants were consequently
gradually taken over directly by Soviet representatives". Både i USA och i flera andra länder
avslöjades nämligen ett stort antal sovjetiska spioner på grund av enskilda avhopp från
organisationen. En enda avhoppare kunde i ett flertal fall namnge både 20 och 30 andra
spioner i organisationen och på så sätt radera kanske hälften eller en tredjedel av samtliga
agenter som Moskva hade i ett land.

I samband med att två amerikaner, delvis oberoende av varandra, gick till FBI och berättade
om sin del i Sovjetunionens spionverksamhet, blev en stor del av ryssarnas organisation i
USA uppdragen med rötterna. I princip samtliga värvade agenter i deras nätverk i Washington
och New York avslöjades plus minst ett dussin av de underrättelseofficerare från NKVD och
GRU som varit stationerade i östra USA. Förutom det direkta avbrott i
underrättelseverksamheten som ägde rum, var avslöjandet en goodwill-förlust av enorma
 21

mått. Det varnade hundratusentals amerikaner för kontakt med ryssarna och gjorde dem också
uppmärksammade på hur man från Moskvas sida arbetade med spionage och hur de närmade
sig oskyldiga amerikanska "offer".

Efter kriget blev nästan samtliga de agenter som jobbade för Sovjetunionen styrda direkt av
en sovjetisk agenthandledare. Exempelvis är påståendet om att Stig Wennerström skulle ha
haft en lokal medhjälpare är med största sannolikhet en ren fantasiprodukt. Dessutom skulle
knappast Wennerström ha behövt hjälp av en radioamatör bara för att lyssna på radio! Man
undrar om vissa förståsigpåare ens reflekterar över vad som kommer ur deras munnar.

Wennerström kommunicerade som så många andra spioner genom mottagna meddelande via
radio och sände sina meddelanden via döda brevlådor. Det finns visserligen stödagenter men
dessa hjälper vanligtvis antingen den sovjetiska underrättelseofficeren eller ingår i en
illegalistorganisation. Undantag kan naturligtvis finnas men att ryssarna skulle ta en ytterst
värdefull agent på FRA (i så fall troligen mer värdefull än Wennerström) för att göra ett
simpelt skitjobb låter som rena nyset. Att den påstådda FRA-spionen och Wennerström över
huvud taget skulle ha tillåtits träffas vore ett ytterst grovt brott mot sovjetiskt modus operandi
och dessutom helt onödigt. Vad man än kan påstå om ryssarna så inte är de dumma inte.

Vad är då en spion

Alla som på olika sätt stödjer en underrättelsetjänst med information eller tjänster är en agent.
I USA definierar man det som att alla som arbetar åt en utländsk makt är en agent. Som sådan
måste man registrera sig och det är då brottsligt i USA att underlåta registrering. Varken där
eller i Sverige är det emellertid olagligt att vara agent. Det beror helt och hållet på vad man
gör och vad man har för syfte med sin gärning. Att vara agent är definitivt inte samma sak
som att vara spion!

Georg Branting, son till socialdemokraten Hjalmar, arbetade för bolsjevikerna i hela sitt
vuxna liv. Redan 1917, 30 år gammal, startade han, hans syster Sonja Branting-Westerståhl
och bankiren Olof Aschberg (farfar till Robban och Richard Aschberg) "Svensk-Ryska
banken" i Stockholm. Den ingick i en ring av ryskstyrda banker runt om i Europa -
Stockholm, Berlin, London, Paris, Wien, Rom med flera städer. Georg ställde på 1920- och
1930-talen upp för en mängd olika slags verksamhet som Moskva stod bakom och fick bland
annat ett förband i Internationella Brigaderna i Spanien uppkallad efter sig - Georg Branting-
 22

kompaniet. Hans försvarade kommunister i olika rättegångar, han arbetade med flera av
Sovjets internationella frontorganisationer och ställde över huvud taget upp när Moskva
kallade.

NKVD gav honom täcknamnet "Senator" och efter kriget medverkade Branting till att fixa ett
svenskt miljardlån till Sovjetunionen som ju vägrade ta mot den amerikanska
Marshallhjälpen. Efter kriget träffade Branting antingen den sovjetiska ambassadören eller
KGBs Resident var 14:e dag, antingen på ambassaden eller i Georg Brantings hem, ända fram
till dess han avled 1965. Var han då en sovjetisk spion? Det finns det inga bevis för. Däremot
var han naturligtvis en agent och en från Moskvas horisont otroligt uppskattad sådan. Varför
kan han inte pekas ut som spion då? Det finns inga som helst bevis på att han någonsin gav
ryssarna någon hemlig information eller några hemliga dokument! Detta krävs nämligen för
att man ska kunna gå från "agent" till "spion". Detta hindrar dock inte att en bra agent kan
komma att vara mycket mer värdefull än en medioker spion. Att Georg Branting var det är jag
helt övertygad om. Annars skulle inte dessa högt uppsatta ryssar ha nyttjat sin arbetstid till
dessa återkommande möten.

På samma sätt var det med Janne Guillou (fast han förstår inte detta). Janne jobbade åt KGB i
ett antal år. Om det var fem år eller sju år kan man tvista om. Men det finns inga som helst
bevis att han skulle ha lämnat ut någon hemlig information eller några hemliga dokument. Så
han är KGB-agent men ingen spion. Inte särskilt svårt egentligen. Men Guillou kan inte
särskilt mycket, varken om sovjetisk eller rysk underrättelsetjänst, så han har lite svårt att
förstå skillnaden på de bägge begreppen. Dessutom hatar han Säpo (och Expressen) och har
uppenbarligen inget emot att försöka förvrida verkligheten på detta område. Att han är en
duktig desinformatör råder det inget tvivel om.

Det gäller att förstå att en del av de som utpekats som experter här i landet dels har ganska
rudimentära kunskaper om sovjetisk och rysk underrättelsetjänst, dels drivs av motiv som gör
att de mer eller mindre medvetet förvränger delar av den information de sprider. Mer än
tidigare bör vi alla både skaffa oss en bättre bild av vad de egentligen har för faktakunskaper
och försöka förstå vad det är som driver dessa självutnämnda experter. Oavsett om ni läser
vad jag eller någon annan skriver om underrättelseverksamhet, läs med kritiska ögon och gå
gärna tillbaka till olika källor och jämför.
 23

KI - Stalins jätteskapelse

Efter Andra världskriget fick Stalin av någon dunkel anledning för sig att försöka slå ihop all
underrättelseinhämtning i en enda jätteapparat. Dels kan han ha trott att blamagen vid
Barbarossas inledning möjligen kan ha berott på motsättningar mellan NKVD och GRU, eller
så var det någon slags allmän uppstramning och effektivisering, eller möjligtvis ett sätt från
NKVD-chefen Berias sida att ta över all spionverksamhet. Oavsett vad bildade man
"Informationskommittén" 1947 (på ryska förkortat "KI") genom att försöka slå samman MGB
(som NKVD bytt namn till) och GRU tillsammans med det sovjetiska utrikesministeriet MID.
I och för sig bör alla utrikesförvaltningar med sina ambassader i olika länder betraktas som en
form av underrättelsetjänst men knappast någon diplomat skulle tycka det var trevligt att
hamna i samma organisation som de spioner som de så ofta avskytt.

Ingen kan nog påstå att denna "reform" sågs med blida ögon inom någon av de tre
myndigheterna. Både GRU och MID såg ner på mördarna och lägervakterna inom MGB även
om de cirka 5–10 procent av organisationen som sysslade med utrikes underrättelsetjänst var
väsensskilt annorlunda. MGB tyckte GRU var oerhört smalt som endast sysslade med militär
och militärteknisk underrättelsetjänst. MID å sin sida har alltid sett ner på de spioner som de
tvingats inhysa på sina ambassader och konsulat och som gång på gång gör saker som leder
till utvisningar och saboterade mellanstatliga förbindelser. Det MGB och GRU dock gillade
var att deras residenter tidvis fick lov att besätta ambassadörsposterna i ett antal länder.

Formellt fanns KI kvar ändå till 1958 men i realiteten fungerade organisationen i högst tre år.
Det tog endast lite mer än ett år innan GRU tyst och försiktigt drog sig ur. Ett kort tag kan
man säga att Sovjetunionen hyste hela fem (sic!) spionorgan: MGB, GRU, MID, KI och sedan
Kominterns hemliga efterträdare. Exempelvis blev underrättelseveteranen Aleksandr
Semenovitj Panjusjkin, som i mitten av 1920-talet arbetade inom OGPUs gränstrupper,
ambassadör i USA 1947 medan han samtidigt blev huvud-resident för KI. Han upprätthöll
bägge posterna i sammanlagt fem år. I Sverige fick vi 1950 konteramiralen Konstantin
Konstantinovitj Rodionov som sovjetisk ambassadör. Under 1930-talet hade han tillhört
flottans underrättelsetjänst för att sedan flyttas över till GRU. 1947–1950 var han 1:e vice
chef för Informationskommittén samt chef för KI:s desinformationsavdelning. Efter sina sex
år i Sverige hamnade han på Utrikesministeriet MIDs juridiska avdelning.
 24

Upplösningen av Komintern

Trots att Komintern upplöstes 1943 försvann dock inte organisationen helt. Att Stalin lät
upplösa organisationen berodde troligen främst på att han ville blidka sina västallierade som
var oerhört kritiska till vad Moskva sysslade med utanför krigsföringen mot nazisterna. För
det första väckte upplösningen oerhört mycket besvikelse och kritik från världens
kommunistpartier som kände sig övergivna, dels hade Komintern gjort Moskva oerhört
många nyttiga tjänster som man inte skulle kunna ha fått från något annat håll. Men som så
ofta tidigare var det inte heller nu som man såg mer än delar av sanningen.

I samband med upplösningen av den kommunistiska internationalen startade man i Moskva

flera större och ytterst hemliga samhällspolitiska forskningsinstitut - Scientific Research
Institute no 99, no 100 och no 205. De kom att knytas till det sovjetiska kommunistpartiets
dåvarande avdelning "Отдела Международной Информации" (Avdelningen för
Internationell Information). Det är osäkert exakt hur lång tid dessa institut bedrev någon
verksamhet. Vissa uppgifter har pekat på att åtminstone ett eller två av dem upplöstes 1947
medan det från andra håll sägs att de verkade betydligt längre.

Internationella avdelningen

Formellt hade SUKP under efterkrigstiden två avdelningar som sysslade med internationella
politiska kontakter. Internationella Avdelningen (IA) upprätthöll partiets kontakter med
kommunistpartier i västvärlden. Snabbt tillkom också kontakter med tredje världens
befrielserörelser och Moskvastyrda frontorganisationer (bl.a. Världsfredsrådet). Dessutom
fanns en pendang för kommunistpartierna i socialistiska länder (främst Östeuropa). Denna
hade emellertid inte alls samma betydelse som IA, eftersom man även upprätthöll kontakt
med partierna via Utrikesministeriet eftersom de var statsbärande, samt genom KGB och
många andra delar av Sovjetsamhället.

SUKP:s Militära avdelning översåg bland annat GRU och KGB men hade också särskild koll
på landets militärattachéer. Centralkommittén höll sig också med en "Kommission för
utlandsresor" där man granskade alla partimedlemmar som skulle åka och hade varit
utomlands. De utsattes alltså för en extra kontroll utöver den som alla utlandsresenärer
utsattes för. Faktum är att det inom partiet fanns ett antal oerhört hemliga strukturer som
 25

under lång tid varit dåligt beskrivna. Det finns dock en oerhört duktig och enveten dansk
forskare som arbetat hårt och länge (cirka 40 år) för att kartlägga och analysera dessa hemliga
strukturer - Niels Erik Rosenfeldt. Han är värd en applåd för det han åstadkommit. 2009 gavs
hans "The Special World - Stalin's Power Apparatus and the Soviet System's Secret Structures
of Communication" ut. Den är i två delar på nästan 1.200 sidor. Två år senare gavs på danska
ut "Verdensrevolutionens generalstab - Komintern og den hemmelige apparat".

Efter kriget kom Sovjetunionen till stora delar av återvända till det förhållande som rådde
innan kriget. Man hade nu tre underrättelsetjänster MGB (tidigare NKVD och det som 1954
blev KGB), GRU samt Sovjetunionens Kommunistiska Partis Internationella Avdelning. Men
som vi tidigare sett var kommunistpartiet djupt involverat i säkerhets- och
underrättelseapparaten.

Under 1960- och 1970-talen förändrades inriktning på Internationella Avdelningen. Man

började också ta kontakt med de socialdemokratiska partier i väst som man ansåg påverkbara
liksom med Socialistinternationalen. Dessutom började man i större utsträckning upparbeta
kontakter med världens olika befrielserörelser. En del av dem var från början marxist-
leninistiska, andra av dem blev avsevärt mer Sovjetvänliga när vapenlasterna började anlända.
Dessutom satsade Moskva på fredsrörelsen och framförallt på den framväxande opinionen i
världen mot USAs krigföring i Vietnam.

Kalla krigets frontorganisationer

Konceptet med frontorganisationer som Komintern drev på 1920- och 1930-talet, togs också
upp efter Andra världskriget. Det rörde sig främst om ett dussintal
organisationer som hade representation över hela världen. Störst och
viktigast var Världsfredsrådet (svensk medlem Svenska
Fredskommittén) med bihanget Kristna Fredsrådet. Kvinnornas
Demokratiska Världsförbund (svensk medlem Svenska Kvinnors
Vänsterförbund, SKV), Demokratiska Ungdoms Världsfederation
(svenska medlemmar Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund,
Demokratisk Ungdom och sist Kommunistisk Ungdom),

Internationella Studentunionen och Fackliga Världsfederationen Bild 7: Sovjetiskt frimärke

med Världsfredsrådets
försökte organisera kvinnor, ungdomar respektive studenter och symbol
 26

arbetare. Alla var viktiga grupper när det gällde att försöka påverka den allmänna opinionen i
västländerna.

Samtliga de sovjetstyrda organisationerna finansierades av det sovjetiska kommunistpartiet

till cirka 90 procent. En stor del av de resterande 10 procent kom från andra kommunistländer
som också ställde upp med lokaler, hotell, transport etc. när man skulle hålla kongresser,
konferenser etc. Det praktiska överlämnandet av sedelbuntar, hemliga instruktioner och
liknande sköttes normalt av KGBs personal i målländerna. Vid särskilt viktiga samtal eller då
instruktioner måste diskuteras, sköttes detta vanligtvis av det sovjetiska kommunistpartiets
representant på plats. Internationella Avdelningen hade i alla större länder en representant
stationerad som kunde rapportera om viktiga händelser, sköta partiangelägenheter på
ambassad och konsulat samt sköta kontakter med de socialdemokratiska partierna i
Socialistinternationalen samt naturligtvis bada bastu med de lokala kommunistpartierna. De
skulle ju också få bidrag och några lådor sprit då och då.

Socialistinternationalen

Socialistinternationalen hade bland sina medlemspartier en oerhörd spännvidd från det lettiska
partiet i exil, som var oerhört antikommunistiskt och som naturligtvis hatade de som
ockuperat deras hemland. På den andra kanten fanns marxister som inte alls hade något emot
att pussa Brezjnev på munnen och stöda t.ex. sandinister i Nicaragua som dock slaktat landets
socialdemokrater. De stora och återkommande statsbärande socialdemokratiska partierna i
Europa stod mer i mitten och bytte ibland fot beroende på vad Moskva hittade på. Inmarschen
i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979 fick naturligtvis kontakterna ner till ett
minimum - krav på nedrustning och kärnvapenfria zoner fick tillbaka leendena på läpparna
igen.

En faktor som gjorde ekvationen svårt att lösa var Olof Palmes egna utrikespolitiska och
internationella ambitioner. Det har ju sagts att han efter sitt ordförandeskap för det svenska
partiet tänkte sig en internationell karriär, helst inom ramen för FN. Detta är i alla fall en helt
möjlig hypotes som kanske gör att man bör titta på Palmekommissionen, sexnationsinitiativ
och hans medlingsuppdrag mellan Iran och Irak i ett annorlunda ljus.

I Stockholm planterade KGB en koopterad (invald) medarbetare vid namn Nikolaj Nejland.
Han var alltså inte professionell underrättelseofficer men hade fått viss utbildning och hade
 27

uppenbarligen fallenhet för jobbet. Såvitt är känt hade Nejland endast ett enda uppdrag - att
försöka ta sig nära Palme. Han lyckades delvis genom att han spelade ett antal tennismatcher
med Olof Palme men inte mycket mer. Efter åren 1972–1979 i Sverige stoppades han av
Säkerhetspolisen från att få fortsatt stationering i Sverige. Övriga KGB-män lyckades inte ens
bli tennisspelare. Bernt Carlson 1976–1983 jobbade på Socialistinternationalen i London och
var också utsatt för omfattande kontaktförsök. Varken Palme eller Bernt Carlsson kom
någonsin att hamna i KGBs garn. De rykten som spridits om att Olof Palme skulle ha gått i
KGBs ledband är helt och hållet falska och de som ägnat att sprida dessa uppgifter har tyvärr
bara gjort det lättare för ryssarna närma sig olika informationsbärare i Sverige.

Två viktiga händelser när det gäller Socialistinternationalen är dock värda att ta upp. Den
agent som framförallt användes var Willy Brandts handsekreterare Günter Guillaume som
infiltrerats från Östtyskland och som sedan arbetade sig upp inom det socialdemokratiska
partiet i Västtyskland. Avslöjandet av honom medförde att Willy Brandt försvann ur politiken
och därmed miste Sovjet en av de politiker som stod dem närmast. Jag skulle vilja hävda att
detta var typiskt för KGB. Man förstod inte riktigt hur samhällena fungerade i väst. Dessutom
fanns det ingen möjlighet för någon medarbetare att höja en varningens finger och förslå att
Guillaume borde ha stannat på en lägre nivå inom partiet där ett avslöjande inte måste slå så
hårt mot Brandt. Förutom att Brandt fick gå blev naturligtvis tusentals socialdemokrater i väst
oerhört upprörda och arga och politiker fick över huvud taget upp ögon för att KGB inte bara
sysslade med industrispionage.

Hemlig KGB-fraktion

En annan händelse som gått de flesta förbi är den hemliga fraktion som KGB bildat inom
Socialistinternationalen. I Centralamerika fanns flera mindre partier som lyckats bli
medlemmar i internationalen. De var mycket socialistiska men mycket mindre demokratiska.
På den lilla ön Grenada hade ett av medlemspartierna - New Jewel Movement - tagit makten
1979 i en revolution. Det var en oerhört prosovjetisk organisation som delvis styrdes via
Internationella Avdelningen och KGB. Över 100 av deras ledande medlemmar skickades med
hjälp av falska pass och under täcknamn till Moskva för att studera på det sovjetiska
kommunistpartiets högskolor. Ett stort antal personer från säkerhetstjänsterna i Sovjet, DDR
och Kuba kom att jobba på Grenada och hela Grenadas krigsmakt kom att förses med vapen
och utrustning från Sovjetunionen.
 28

New Jewel Movement, som var medlem i Socialistinternationalen, kom att tillsammans med
tre andra medlemspartier (sandinisterna i Nicaragua, ett parti i Mexico och FMLN i El
Salvador) samt Kubas kommunistparti (inte medlem!) att bilda en hemlig fraktion inom
internationalen. Man ska inte glömma bort att sandinisterna lät avrätta mängder av
socialdemokrater i Nicaragua. På så sätt fanns det inget annat parti som kunde konkurrera om
en plats i SI. Varför de släpptes in är dock en gåta. Bland annat på grund av att ett antal
amerikaner hölls som gisslan på Grenada kom USA och åtta länder i Karibien att invadera ön
1983. Tack vare denna händelse fann man en stor mängd interna dokument, både från New
Jewel Movement, Kubas KP och SUKP, som avslöjade de olika konspirationer man varit
involverade i. Samtliga nordiska socialdemokratiska partier lämnade Socialistinternationalen
2017. Anledningen var allvarliga politiska motsättningar där de partier som stannade kvar i
organisationen står för en helt annan linje längre till vänster än de nordiska partier som nu
lämnat SI och grundat en ny organisation.

Ryssland avlyssnar hela världen

Trots sin nästan maniska inriktning på underrättelseverksamhet

byggd på värvade agenter, utesluter inte Moskva på något sett
information från vilka givande kanaler som helst. De lyder till 100
procent devisen "ändamålet helgar medlen". Går det inte att få tag på
viktiga pusselbitar i underrättelsepusslet genom att få tag på
originaldokument via sina agenter är man beredd att använda andra

vägar, bara man får tag i den information som krävs för att lägga sitt Bild 8: Märke från ett av
KGBs och FSBs
pussel färdigt. signalspaningsanläggningar

Den allra viktigaste vägen, borträknat agenterna, är olika sätt för elektronisk avlyssning och
därmed tillhörande kodknäckning (cracking). Trots en gigantisk brist på västerländsk
teknologi, främst datorer, och det faktum att man sällan inhystar några Nobelpris, är ryssarna
på inte sätt några dumskallar om någon tror det. Tvärtom är de många oerhört skickliga
matematiker och fysiker. Både före och under Kalla kriget lyckades de sovjetiska
underrättelsetjänsterna med synnerligen imponerande spionkupper som imponerade på
konkurrenterna i väst tack vare sina praktiska tillämpningar av ofta stulen västerländsk
teknologi.
 29

USAs statsvapen

Kanske den mest imponerande operationen var avlyssningen av den amerikanska

ambassadören i Moskva vars samtliga ord avlyssnades under ett antal år. När CIA väl
lyckades upptäcka den finurliga avlyssningsapparaten, monterad inne i en handsnidad kopia i
trä av det amerikanska stadsvapnet, tog det ytterligare cirka femton år innan de lyckades räkna
ut hur apparaten fungerade! Inte så illa pinkat av ett land som många gånger beskrivits som ett
"uland med kärnvapen". Å andra sidan var uppfinningen gjord av ett unikum vars gelikar
endast föds i ett fåtal exemplar varje decennium.

Mästaren hette Lev Teremin och bodde i USA efter att 1919 ha uppfunnit ett osannolikt
elektroniskt musikinstrument med namnet Theremin (som är en slags moog synthesizer som
man spelar på genom handrörelser i luften!). Eftersom han inte ville flytta hem till
Sovjetunionen och tjäna staten genom att bygga avlyssningsanläggningar, lät Stalin kidnappa
honom i New York för hemlig hemtransport. Väl hemma var det bara att krypa till korset (om
uttrycket tillåts) och börja arbeta för fosterlandet. Precis som tusentals andra framstående
forskare och vetenskapsmän var det bara att välja mellan avrättning, Gulag eller det som
kallades "sjarasjka" - en slags stängda forskningslabb men avsevärt mycket bättre och mer
intressant än Gulags arbetsläger. Man var inlåst och tvingad att forska för statens bästa men
man kunde göra det tillsammans med likasinnade i form av andra samhällskritiska forskare
och ingenjörer och sysslade med något som var intellektuellt stimulerande och som gynnade
staten.

Kort beskrivet var Teremins avancerade avlyssningsapparat en slags passiv mikrofon som
endast arbetade om man riktade mikrovågor mot den med en särskild bestämd frekvens.
Genom att spela in den återstudsande signalen och jämföra den med den utgående, fick man
kvar en vibration som utgjordes av det avlyssnade samtalet. Teremins arbete blev så
uppskattat av KGB att han kom att fortsätta arbeta åt organisationen under åren 1947–1966,
dock utan att sitta inlåst under denna tid.

Sovjetiska ambassader var stora avlyssningsstationer

Ambassader var inte bara intressanta att avlyssna. Sovjetunionens egna ambassader var i
samtliga fall baser för avlyssningsoperationer riktade på det aktuella värdlandet. Både KGB
och GRU avlyssnade etervågorna efter värdlandets militärs, underrättelsetjänsts och
 30

kontraspionage hemligheter. Om ni undrat över antennskogarna på alla de ryska offentliga

representationerna (ambassad, konsulat, handelsdelegation etc.) så har ni nu fått svaret.

Exempelvis hade man i Washington D.C. sammanlagt fyra fasta avlyssningsposter och två
mobila. Det möjliggjorde bland annat att Henry Kissingers
telefonsamtal kunde spelas in och att faxmeddelanden från ett
stort antal högteknologiska företag kunde kopieras. Många
gånger har Moskva lyckats få lov att bygga sina ambassader
och konsulat på högre platser runt om i världens huvudstäder.

Bild 9. Märke från Rysslands Det har man definitivt inte gjort för utsiktens skull utan för att
signalspaningsanläggning på Kuba
underlätta alla sina avlyssningsoperationer.

Därutöver hade både GRU och KGB stora anläggningar både på hemmaplan och i ett antal
vänskapligt sinnade nationer runt om i världen. Främst fanns dessa stationer i Nordkorea,
Vietnam, Burma och på Kuba samt på alla de ställen där den sovjetiska krigsmakten hade
anläggningar i utlandet - militärbaser och flottbaser. Den allra största anläggningen fanns i
Lourdes på Kuba där tusentals sovjetmedborgare jobbade. Där skötte GRU sin station Palma
Osnaz, Sovjetflottan hade en med namn Platan Osnaz medan KGB hade hand om stationen
Orbita Osnaz. Samtliga KGBs och GRU stationer över världen använde sig av täcknamn för
att försvåra fiendens kartläggning.

Att knäcka krypteringen

Dagens kryptosystem är i det närmaste helt omöjliga att knäcka och det krävs vanligen att
något misstag begåtts eller att det finns något fel i konstruktionen av kryptot eller den maskin
som utför meddelandekrypteringen, för att forcörerna ska kunna göra några framgångar. Det
finns dock andra möjligheter att få information t.ex. genom att se förändringar i antalet
meddelanden eller i deras längd som exempelvis kan antyda att något särskilt viktigt är på
gång. Framförallt tiden innan och under Andra världskriget var förhållandena mycket
annorlunda.

Moskva använde sig dock av en metod som gjorde att man ofta lyckades bättre än västsidan -
man la stora resurser på att stjäla eller kopiera kryptonycklar och annat material som användes
i kryptohanteringen och man värvade personer som jobbade med krypteringen. Tack vare
 31

dessa bägge metoder kunde man förkorta och förenkla forceringen av motsidans
kryptomeddelanden. Något som hjälpte Moskva på 1930-talet var att GRU-chefen Jan Berzin
fick till stånd ett ovanligt och mycket lyckat samarbete mellan GRUs och NKVDs
kryptoverksamheter. Bland annat kunde avhopparen Jevdokia Petrova, som innan hon kom till
Sverige och Australien, arbetat nästan 10 år på denna gemensamma verksamhet. 3

De ryska demokraterna drog i bromsen

När sovjetimperiet kollapsade 1991 försökte Rysslands demokratiska krafter krossa KGB
genom att dela upp deras verksamhet i ett stort antal separata myndigheter. De delar av KGB
respektive GRU som sysslade med avlyssning och signalspaning slogs då ihop till
myndigheten FAPSI som därmed tog hand om allt det som surrade i etern. GRU i övrigt
kunde dock fortsätta sin verksamhet i princip som vanligt medan Tjekans verksamhet i
utlandet tvingades till drastiska nedskärningar. Ett 50-tal residenturer, främst i Tredje världen,
fick läggas ner. Avlyssningsstationerna på Kuba och i Vietnam fick stänga.

Det tog dock inte lång tid för den odemokratiskt tillsatte presidenten Putin att återställa
ordningen och för tillbaka tjekisterna till makten igen. 2003 utfärdade han en ukaz där FSB
fick tillbaka nästan alla de delar som demokraterna tagit bort. Utrikesverksamheten fick vara
kvar i SVR medan FAPSI och Federala Skattepolisen upplöstes medan gränsskyddet fördes in
under FSBs vingar. En ny myndighet för kontroll av narkotikahandeln bildades och medan de
flesta avdelningar som tillhört FAPSI fördelades på FSB och GRU, kom tre nya enheter att
skapas inom FSO, den Federala Skyddstjänsten som hade bildats 1991. Putins drastiska
förändringar var dock något som knappt uppmärksammades alls i väst.

Den lokala residenturen och dess täckbefattningar

Den största delen av organisationen utomlands är den lokala residenturen som har haft sin
mest väsentliga del gömd på Sovjetunionens ambassad och på andra sovjetiska institutioner:
konsulat, handelsrepresentation, Intourist, Aeroflot, Morflot med flera organisationer. Det är
på liknande sätt även idag. Underrättelseofficerarna doldes med hjälp av täckbefattningar där
de kom att blandas med riktiga diplomater och tjänstemän så att de förhoppningsvis skulle
skyddas från det mottagande landets säkerhetstjänst. Man räknade vanligen med att ungefär
 32

en tredjedel av den officiella sovjetiska representationen bestod av dessa dolda

underrättelseofficerare. Ungefär samma andel råder för Rysslands tre tjänster SVR, FSB och
GRU.

Täckbefattningarna - vilka de skulle vara och hur många - förhandlades fram mellan det
sovjetiska utrikesministeriet MID och deras "motparter" KGB och GRU. På samma sätt kom
man överens om täckbefattningar inom utrikeshandelsministeriet, turistbyrån Intourist (som
vid starten 1938 var en del av NKVD), flygbolaget Aeroflot, nyhetsbyrån APN etc.
Framförallt före Andra världskriget men även några decennier därefter kunde residenten ha en
befattning som chaufför eller 3:e sekreterare, även om det inte var alldeles vanligt. När målen
för underrättelseverksamheten ändrades var man även tvungen att förändra detta.

Sannolikt med början av 1950-talet började täckbefattningens rang vanligtvis motsvara den
grad officeren hade inom sin organisation. När man utnyttjade sin diplomatiska befattning för
att närma sig informationsbärare, var statusen och åldern tvungen att matcha den diplomatiska
rollen. En av handläggarna för "Cambridge five", Anatolij Gorskij, var bland annat resident i
både London och i Washington. Åren 1940–1944 hade han täckbefattning som attaché och
sedan 3:e sekreterare i Storbritannien. Perioden 1944–1945 återfanns han i Washington, först
som 1:e sekreterare och sedan som ambassadråd. Skulle någon idag påstå att ambassadens
kock också skulle vara resident är sannolikheten stor för att personen ifråga talar i nattmössan.

I de allra flesta fall var täckbefattningarna inget större skydd mot snokande säkerhetstjänster.
Västländernas kontraspionage hade ganska klart för sig vem som var vem inom den officiella
representationen. Många gånger följer en diplomat på en tjänst en annan diplomat och en
KGB-officer på en annan. Att byta tjänster eller utöka antalet tjänster innebär en massa
byråkrati och ger sällan någon större effekt på kontraspionagets kunskaper. Riktiga
diplomater använder sällan 4–5 timmar till att åka tunnelbana planlöst fram och tillbaka!
(Såvida de inte ombetts av SVR eller GRU att göra fosterlandet en tjänst och försöka dra på
sig övervakning från mållandets kontraspionage).

Dåliga förändringar

Efter kriget kom också kvinnor och icke-slaver i hög grad att försvinna från
underrättelsearbetet. Bland icke-slaver återfanns också Sovjetunionens judar. 1948 ska det
endast ha funnits en enda jude kvar i aktiv tjänst inom GRU – Michajl Milstein – som 1980
 33

dök upp som militär expert i Palme-kommissionen. Han var så oerhört skicklig att man
omöjligen kunde göra sig av med honom. Han var för bra. Men samtliga andra judar
avskedades. Det var inte bara i Hitler-Tyskland som rasismen florerade.

Exakt samma sak ägde rum inom KGB i början av 1950-talet. När Stalin sedan avled 1953
stillade sig de värsta uttrycken för judehatet. Trots detta var det inte en enda judisk KGB-
officer som återanställdes trots att många av dem tillhörde spiontjänstens elit. Allt mer kom de
sovjetiska underrättelsetjänsterna bestå av ryssar, ukrainare och vitryssar som innan sin
rekrytering aldrig bott utomlands. Skillnaden mellan Tjekan på 1950- och 1960-talen jämfört
med hur det såg ut innan kriget var enorm. De slaver som KGB och GRU anställde var något
helt annat än de judar, kaukasier och centraleuropéer som värvade agenter och skötte
agentkontakterna under 1930-talet.

GRU-residenturen

GRU var uppdelade i ett par avdelningar som sysslade med militära frågor, vetenskap och
teknik, sabotageplanläggning samt de senaste åren även IT och Internet. Militärens
underrättelsetjänst har alltid (dvs innan alla händelserna 2018) betraktats som skickligare än
den civila. En anledning kan säkert vara att man kunnat koncentrera sig på färre frågor vilket
underlättat planering, utbildning, språkträning och mycket annat. GRU är idag i stort sett
samma organisation som det var under kalla kriget. Under 1990-talet då KGB i princip
krossades, fortsatte GRU:s verksamhet utomlands som om ingenting hade hänt.

I och med Rysslands uppgraderade krigföring 2014 i och med invasionen och ockupationen i
Ukraina och året därpå med kriget i Syrien, har uppenbarligen även GRU fått en viktigare
betydelse. Man ska dock komma ihåg att
underrättelseverksamhet i krig många gånger är oerhört
annorlunda än den som äger rum i fred. För Sveriges del är det
knappast lugnande att vi nu har ett GRU som står på krigsfot
med ett stort antal officerare som har ordentligt med erfarenhet
från främst Ukraina och Syrien.

Bild 10: Märke från GRUs signalspaning

 34

KGB-residenturen

KGBs lokala organisation var främst uppdelade i vad som kallas "linjer" (Линия). Efter
Andra världskriget tror man att det sammanlagt funnits ett 20-tal linjer. En del har endast
funnits under kortare tid på grund av särskilda politiska prioriteringar. Andra har dykt upp
eftersom ny teknik har tvingat fram nya arbetssätt som krävt nya kunskaper. Man ska också
känna till att vissa linjer endast funnits i vissa länder. Linje EM som är inriktad på emigranter
fanns i länder med större grupper av ester, letter, litauer, armenier, georgier etc. All
verksamhet riktad mot sovjetiska exilpopulationer styrdes dock inte av denna linje.
Kontraspionagelinjen KR skötte också delar av rekryteringsverksamheten.

Huvudresidentur

I några få länder där KGB var representerat i ett stort antal städer, ofta tack vare ett antal
sovjetiska konsulat, bestod organisationen av en huvudresidentur med flera underresidenturer.
Detta var fallet bland annat i USA och i Indien och, innan Andra världskriget, också i Kina. I
de socialistiska länderna i Östeuropa höll sig KGB inte med residenturer utan med
representationskontor. I begreppet "residentur" ingick verksamhet som agentvärvning och
spionage och officiellt ägnade sig Moskva inte med detta i sina socialistiska broderländer. Här
rörde det sig mest om samverkan. Inofficiellt var situation naturligtvis en helt annan. Efter
kommunistländernas sammanbrott 1989–1991 står det klart att samtliga gamla
Warszawapaktsländer varit tungt infiltrerade av de ryska underrättelsetjänsterna. Detsamma
gäller de forna Sovjetrepublikerna.

Residenturens organisation har naturligtvis ändrats under åren men de allra viktigaste linjerna
har alltid funnits kvar. Linjerna är i allmänhet direkt underordnade olika avdelningar inom
den civila underrättelseorganisationens centrala organisation, tidigare INO (Innostranyj otdel
= Utlandsavdelningen) och efter kriget PGU (Pervoe glavnoe upravlenie - Första
Huvuddirektorat). Idag har KGB:s PGU förvandlats till den fristående
underrättelseorganisationen SVR (Sluzjba Vnesjnej Razvedka). Genom de direkta vägarna
minskar risken för att fler personer får kunskap om saker de inte har att göra med. Trots allt
prat om "vattentäta skott" och liknande skvallras det friskt både inom underrättelsetjänsterna
och mellan den diplomatiska personalen i övrigt. På samma sätt som att alla utlänningar av
rang i Ryssland måste utgå ifrån att de ständigt är avlyssnade (även i dagens Ryssland!), vet
ryssarna i utlandstjänst att de också utsätts för avlyssning av mållandets säkerhetstjänst och
 35

kanske även av andra. Att konstant hålla tyst om alla hemligheter under en hel fyraårsperiod
är inte alltid helt lätt även för många som är mycket professionella.

Bild 11: Schema för KGBs Residenturen i ett målland.

Residenturens linjer

Linje PR (Polititjeskaja Ravedka) sköter dels den politiska underrättelseverksamheten

(politiska partier, media etc.) samt sköter huvuddelen av det som berör Aktiva åtgärder och
Desinformation.

Linje KR (Kontr Razvedka) utgörs av kontraspionagets personal. Sköter också ambassadens

säkerhet liksom andra institutioner.

Linje X / Linje NTR (Nautjno-Technitjeskaja Razvedka) sysslar med industrispionage samt

arrangerar det praktiska runt tekniksmuggling (som fortfarande är ett stort problem).
 36

Linje N (Neligalnaja) utgörs av stödpersonal för de illegalister som finns i landet eller som
passerar under kortare perioder. Håller kontakt med statligt anställda som handhar emigration,
folkbokföring och liknande. Personalen samlar också på sig mängder av material som kan
användas för att bygga upp en illegalists legend (levnadsbeskrivning). Skaffar vykort från
stora delar av landet, gamla biobiljetter, biljetter till konserter etc. Detta arbete har naturligtvis
blivit mycket krångligare i och med digitaliseringen av många tjänster och affärstransaktioner.

Linje EM (Emigratija) arbetar mot personer som lämnat Rodina, både ryssar och individer
från det övriga forna Sovjet.

Linje SK (Sovjetskaja Kolonia) är inriktad mot de ryska medborgare som bor utomlands och
har Moskvas tillstånd till detta.

Linje I (Informatsii) sysslar med datorer och IT-nätverk. Utför fysiska kartläggningar av
objekt av intresse.

Linje RP – okänd funktion.

Linje OT (Operativnaja Technika) arbetar med teknik som behövs för olika operationer. Det
kan exempelvis röra sig om kameror, avlyssningsutrustning, inbrottsverktyg mm.

Linje VKR (Vnesjnaja Kontr Razvedka) - okänd funktion.

Linje F ansvarade på 1960-talet för sabotageplanläggning och det som på KGB-slang kallas
"mokrie dela" ("våta affärer" dvs mord). Linjen försvann efter ett stort avslöjande i
Storbritannien 1971 samt utvisningen av 105 sovjetiska underrättelseofficerare från London
samt många av Linje F´s underrättelseofficerare runt om i världen som kunde identifieras.

Linje K (Kitae) fanns åtminstone under 1970-talet och specialiserade sig på Kina. Tycks inte
ha fungerat särskilt väl och försvann snabbt ur organisationen.

Linje D (Diversionnye) var en tidigare linje som arbetade med desinformation och aktiva
åtgärder. Arbetet sköts numer av Linje PR.

Linje VPK- okänd funktion.

Linje KNT- okänd funktion.

Förutom de operativa linjerna fanns stödpersonal av olika slag organiserad i vad som kallades
"referenturan". Man hade maskinskriverskor (ofta betrodda KGB-officerares fruar), operativa
chaufförer (många ryssar var p.g.a. hemförhållandena ganska dåliga bilförare), kassör,
 37

kryptopersonal, personal som avlyssnade mottagarlandets säkerhetstjänsts radiotrafik

(kodnamn Impuls), och en säkerhetschef. Från tid till annan kan också särskilda arbetsgrupper
vara aktiva, många gånger med personal från olika linjer.

Att GRU inte alls har en lika avancerad organisation beror i hög grad på att de endast är
inriktade på militära och vetenskapliga frågor samt krigstida sabotage och illegalister.

Att identifiera Rysslands spioner

Underrättelseofficerarna skiljer sig en hel del om man jämför dem med de "riktiga"
diplomaterna och handels- och konsulatstjänstemännen. Med hjälp av den information man
kan få fram om en rysk diplomat kan man många gånger komma långt när det gäller att skilja
fåren från vargarna. Om man systematiskt försöker kartlägga de ryssar man har i sin närhet
från ambassad och konsulat går det att komma mycket långt med den egna analysen.

I slutet av 1980-talet skrev jag ett kompendium med titeln "Hur man identifierar en sovjetisk
underrättelseofficer" som riktade sig till affärsmän och andra som hade officiella kontakter
med den sovjetiska kolonin. Tanken var att man med hjälp av ett par dussin kontrollfrågor
kunde få ett gott hum om ryssen var underrättelseofficer eller ej. Några av de viktigaste
frågorna idag skulle kunna vara:

Bor mannen inne på ambassadområdet eller ute på stan?

Talar han bra eller dålig svenska alternativt engelska?

Behåller han notan vid representationslunchen eller låter den ligga kvar?

Kommer han med överdådiga gåvor?

Är han kritisk mot Rysslands ledning?

Försvarar han kriget i Ukraina eller i Syrien?

I vilka länder har han tidigare tjänstgjort?

Finns information om honom i press eller på andra ställen? Är han tidigare utvisad?

Gör han upp om nästa möte redan vid innevarande möte?

Blir kontaktpersonen ombedd att inte ringa ryssen på jobbet?

 38

Detta frågebatteri, och vissa följdfrågor kan, om en majoritet av dem pekar åt ett håll, avslöja
om personen i fråga är underrättelseofficer eller ej till 80–90 procent. Frågorna talar om
huruvida man har förtroende för individen, om han har hög social status, om han har gott om
pengar för värvning, om han får lov att spela "regimkritisk", om han uppträder konspiratoriskt
etc. En fjäder gör ingen höna, men kanske ett halvdussin fjädrar?

När det gäller tidigare länder där personen ifråga har varit stationerad finns det vissa viktiga
indikatorer. Ryska UD har en skandinavisk avdelning för de fem nordiska länderna. KGBs 3:e
geografiska avdelning som Sverige ingick i, hade annorlunda gränsdragningar. I avdelningen
ingick de nordiska länderna plus Storbritannien, Kanada, Australien, Nya Zealand och Malta.
Sprang man på en sovjetisk diplomat som tjänstgjort i dessa engelskspråkiga länder och sedan
placerats i ett nordiskt land var detta en indikation på att han jobbade för KGB. Inget ensamt
bevis men en bit på vägen i pusselläggandet.

KGB-officeren Evgenij Ivanovitj Gergel, som var Janne Guillous handläggare, var åren 1956–
1961 stationerad i Nya Zeeland. Perioden 1964–1970 var han 1:e sekreterare i Sverige men i
själva verket chef för Linje PR (det politiska spionaget) under dessa år samt tjänsteförrättande
resident 1969–1970. Därefter var han på Island 1973–1979 för att få sin sista
utlandsstationering på ön Malta 1982–1987. Bägge dessa två gånger var han resident för KGB
på öarna. Gergel är ett utmärkt exempel på när analysen ger som allra tydligast resultat.

Samarbetet mellan GRU och Tjekisterna

Det har säkert inte undgått den intresserade läsaren att förhållandet mellan KGB och GRU
inte alltid varit det bästa. Många gånger har man som organisationer helt olika målsättningar
med sina operationer, särskilt när det gäller säkerhetsfrågorna. Dessutom finns det en historisk
barlast då det vara Tjekan som stod för tortyren och mördandet av tiotusentals militärer under
1930-talets värsta utrensningar. Under Andra världskriget var det NKVD som satte upp de
hemska spärrbataljonerna som med kulsprutorna i högsta hugg stod färdiga att avrätta de
soldater som retirerade utan att ha fått order om detta. Deras helvetiska val stod många gånger
mellan att dö av kulorna från tyska kulsprutor eller kulor från sovjetiska dito.
 39

Grunden för den djupa misstänksamheten bland militärerna kommer nog i ännu högre grad
från nyare tider då KGB hela tiden utgjort den inre övervakningen av krigsmakten genom den
stora KGB-avdelningen "Tredje huvuddirektoratet" för militärt kontraspionage. De arbetade
på samma sätt här som i både det övriga sovjetsamhället och i omvärlden - samtliga lite större
militära förband fick ta emot KGBs personal som efter att ha gjort sig hemmastadda började
värva agenter (det vill säga angivare). Och de var många. Resultatet var att varenda officer i
Sovjetunionen kände sig misstänkliggjord och misstrodd. Inte riktigt en bra grund för att
skapa lojala officerare som vill landets bästa.

Å andra sidan behandlades även KGBs egna officerare på samma sätt vilket särskilt medförde
att de som arbetade utomlands dels blev misstänkliggjorda, dels drabbades av avundsjuka då
de kunde köpa hem stereoanläggningar, färg-TV, reservdelar till bilen och naturligtvis
mängder av den viktigaste hårdvalutan av dem alla - porrfilmer till videon.

Samarbete vart 10:e år

Helt omöjligt att nå framgång i samarbetet mellan tjänsterna var det dock inte. Det finns
kanske ett halvdussin exempel under Sovjetimperiets 74-åriga historia! Bättre än inga alls.
Samarbetet kring kryptoforceringen som den tidigare GRU-chefen Jan Berzin iscensatte under
första hälften av 1930-talet stod sig under många år. När den ökände Beria fick makten i
NKVD upphörde emellertid samarbetet.

Också från tiden innan kriget kan man

notera ett visst samarbete i
agenthanteringen utanför Sovjet.
Under många år var det många länder
som fortfarande inte hade diplomatiska
förbindelser med Sovjetunionen vilket
innebar att man hade svårigheter att
bygga upp legala residenturer. Detta
skärpte kraven på de bägge
underrättelseorganisationerna. Den
allra viktigaste resursen för Bild 12: På 1930-talet samarbetade Tjekans och GRUs
kryptospecialister och kodknäckare
 40

agentvärvning var de lokala kommunistpartierna som genom Komintern försåg alla de tre
organisationerna med en mängd frivilliga spioner. Vanligen tog Komintern hand om de första
stegen och när väl man hade fått fram en vältränad och erfaren agent kunde många av dem
slussas över antingen till GRU eller NKVD. Dels minskade upptäcktsrisken, dels förstod inte
alltid kontraspionageorganisationerna som var Sovjets motståndare skillnaden i mellan de
olika bokstavskombinationerna. Detta kostade den legendariske agenten Richard Zorge livet.
Han erkände aldrig att han tillhörde GRU utan påstod att han jobbade för Komintern (där han
började sin bana som agent). Det spionage som GRU bedrev var inte belagt med dödsstraff.
Men Kominterns revolutionära verksamhet, som i Japan tolkades som att störta den gudomlig
kejsaren, var definitivt ett brott som japanerna såg på med dödligt allvar.

Förutom denna samverkan i samband med agentvärvningen var det förhållandevis frekvent
med byte av huvudorganisation. Dussintals GRU-agenter togs över av Tjekan och vice versa.
Ibland var det temporära arrangemang, ibland skedde permanenta byten. Man har noterat att
några byten ägde rum p.g.a. resursbrist, andra på grund av missnöje med en handledare vars
agent ville bryta med Moskva. Vid något tillfälle behövde agenthandledaren specifika
tekniska kunskaper för att kunna skriva ner och tolka det agenten berättade för honom. Utan
denna kompetens blev agentrapporterna lätt värdelösa.

Operation Enormoz

En av Sovjetunionens allra viktigaste underrättelseoperationer i alla kategorier var den så

kallade "Operation Enormoz" där NKVD och GRU samarbetade i Storbritannien, USA, och
Kanada, men även i Sverige och flera andra länder, för att komma över de västallierades
hemligheter kring Atombomben4. Under ledning av NKVD-chefen Beria arbetade
underrättelseofficerare och forskare hand i hand dels för att samla in information, sedan
analysera den och se hur den skulle tillämpas, därefter på olika sätt testa informationens
rimlighet och till slut ställa nya frågor till de många agenter och samarbetsmän man hittade
runt om i de olika länderna. Eftersom både de västallierades forskningsprojektet och Moskvas
egna spionprojekt bägge var så oerhört omfattande gick det knappast att göra på något annat
sätt. Riskerna hade annars varit stora att mycket av den information man kommit över dels
skulle bli obsolet, dels skulle leda de sovjetiska forskarna helt fel. Därmed skulle man kunnat
slösa både tid och pengar, något som man inte hade. För Stalin var det viktigt att så snabbt
som möjligt visa omvärlden att Sovjet inte låg långt efter världens mest framgångsrika
 41

högteknologiska land. Att sedan ryssarnas framgångar till över 90 procent byggde på
teknikstölder av olika slag var det inte någon på den tiden som visste något om. Också detta
en form av desinformation man kanske inte alltid tänker på.

Artur Aleksandrovitj Adams, född i Eskilstuna

En av de många officerare och agenter som deltog i den sovjetiska

jätteoperationen var en illegalist som i flera omgångar arbetade i USA
med militärrelaterat industrispionage. Han föddes i svenska Eskilstuna
hösten 1885 och migrerade till tsarens Rysslands med sin mamma 1891.
Han hamnade fem år senare på en skola i Kronstadt som drevs av Baltiska
flottan. Då var han endast 11 år gammal. 20 år gammal kom han att delta i
revolutionen 1905. Två år senare flydde han till Kanada och flyttade Bild 13: Artur
Aleksandrovitj
senare till USA och blev medlem i "American Socialist Party". Efter den Adams från
så kallade "ryska revolutionen" arbetade Adams i något som kallades Eskilstuna

"Martens-missionen" som i realiteten fungerade som ryssarnas handelsrepresentation (det

fanns då varken diplomatiska förbindelser Mellan Moskva och Washington eller några
handelsavtal mellan länderna). Under de kommande 20 åren arbetade han omväxlande i USA
och i Ryssland och sysslade då dels med industri och handels, dels med industrispionage.
Åren 1935–1938 fungerande Adams som illegal resident i USA för GRU. När sedan
"Operation Enormoz" drog igång, troligtvis 1940, befinner sig Artur Adams i New York och
ända fram till 1946 fungerar han som en av flera ansvariga inom GRU för den stora
underrättelseoperationen mot de västallierades atombombsprojekt.

Stalin och Beria inspireras av CIA

Innan Andra världskriget var väst dåligt förberedda både vad gäller underrättelsetjänst och
kontraspionage. USA var nog en av de allra sämsta. FBI trodde inte amerikaner kunde bli
landsförrädare, OSS bildades först när kriget var ett faktum och blev fullständigt infiltrerat av
ryssarna. Först 1947 skapades CIA och NSA bildades först 1952.

Grundtanken med CIA var att organisationen skulle samla in alla de andra
underrättelseorganisationernas upptäckter och presentera i gemensam "sanning" för
presidenten och landets övriga ledning. Nu blev det inte riktigt så men tanken tilltalade bland
 42

annat Stalin och Molotov. På mindre än ett halvår under 1947 skapades
Informationskommittén (KI) som var en sammanslagning av utrikesministeriet MID,
säkerhetsministeriets MGB och generalstabens GRU. Medan CIA skulle få in ett antal
rapporter från olika amerikanska organisationer skapade man i Sovjet en enda jättebaby som
skulle svälja all inkommande information.

KI höll knappt ett år! Militären försvann efter mindre än 12 månader och därefter tog
dåvarande MGB tillbaka allt EM- och SK-arbete (emigrationen och sovjetkolonin). Ute i
världen blev det rent kaos på många håll. Det enda lyckosamma samarbetet skedde faktiskt i
USA där den tillsatta ambassadören hade verklig fallenhet för både underrättelsearbete och
agentverksamhet. Aleksandr Semenovitj Panjusjkin arbetade som ambassadör i USA 1947–
1952 och 1952–1953 som ambassadör i Kina. Han hamnade senare på höga befattningar inom
KGB för att sina sista år arbeta inom partiets Centralkommitté. Panjusjkin var dock en av
endast ett fåtal exempel. I samband med att Stalin dog 1953 var ordningen återställd och alla
arbetade på var sitt håll igen.

Invasionen av Afghanistan

Efter mycket vånda beslöt Sovjet sig för att invadera sin södra granne Afghanistan 1979.
Invasionen, som listigt nog förlades till julhelgen 1979, planerades i över ett år och redan i
mars 1979 började både GRUs och KGBs spetsnazförband förbereda sig praktiskt. 5 De bägge
myndigheterna varvade förberedelser och informationsinhämtning på att föredömligt sett och
hade när timmen T började utmärkta möjligheter för att kunna styra verksamheten som
planerat. Just övertagandet av President Amins palats gick snett och ett antal operatörer miste
livet men i övrigt gick det mest som på ett snöre. En fallskärmssoldat jag samtalat med sa att
de var oerhört överraskade över hur snabbt och effektivt luftlandsättningen gick med cirka en
ny flygplanlandning var 180:e sekund och med bara en enda flygplansförlust. Det kunde det
sovjetiska transportflyget tacka svenska Datasaab för. 6 En tekniker smugglade sammanlagt 24
embargobelagda specialtillverkade kretskort till Sovjet och man kunde med hjälp av dessa se
samtliga flygplans identiteter på sina dataskärmar istället för att endast se dem som ett antal
anonyma blinkande blippar. Majoriteten av kretskorten installerades på flygkontrollen i
Moskva, ytterligare några stycken i Kiev och ett enda kretskort, men det viktigaste, i en liten
ort vid Kaukasus som heter Mineralnije Vody (Mineralvattnet). Det var tack vare Datasaab
som invasionen gick så galant!
 43

Också värt att lägga till den långa (?) listan över lyckade GRU-KGB-samarbeten är de
underrättelsecentraler man byggde under de nästan 10 åren i Afghanistan. Här kommer
rapporter in både från KGBs och från GRUs olika spetsnazförband samt från övriga operativa
förband, så att det gick snabbt att få fram analyser och bedömningar som sedan snabbt kunde
skickas ut igen till de enheter som för tillfället var bäst lämpade att ta hand om det aktuella
problemet, många gånger spetsnazförband, antingen från GRU eller från KGB.

Operation Rjan

Det sista exemplet jag väljer att ta upp är ett vansinnesprojekt som Jurij Andropov, som
generalsekreterare i kommunistpartiet och tidigare KGB-chef, drev igenom - Operation Rjan7.
Det är det största underrättelseprojekt som genomförts i Sovjet och hela projekt var helt tokigt
från start till mål! Man måste komma ihåg att endast ett litet fåtal individer inom den
sovjetiska samhällstoppen hade bott och arbetat i det öppna västerländska samhället och att
man därför från tid till annan gjorde ett antal ganska häpnadsväckande bedömningar av vad
man såg och hörde. Paranoian tycktes obegränsad och är tyvärr inte så mycket bättre idag.

Andropov var i början av 1980-talet fullständigt övertygad om att västsidan med USA i
spetsen skulle angripa Sovjetunionen med kärnvapen under täckmantel av en Nato-övning dvs
ungefär hur vi trodde Sovjet skulle uppträda mot oss! Och som ryssarna själva gjorde i
samband med invasionen av Georgien 2008!

Kontentan är att både GRU och KGB beordrades att i Operation Rjan, som står för "Nuclear
missile attack" [Ракетно ядерное нападение], från och med 1981 sätta upp gemensamma
grupper med underrättelseofficerare i samtliga Nato-länder och andra viktiga västländer för att
bevaka utvecklingen. Glada i hågen fick representanterna för de bägge sovjetiska tjänsterna
tillbringa kväll efter kväll utanför byggnader som landets försvarsministerium,
underrättelsetjänst, viktiga vapenslags staber etc. Tankarna som kom från Moskva var att om
ett anfall vara att vänta från väst, skulle den ökade aktiviteten inför anfallet avslöjas genom att
antalet upplysta fönster, i respektive byggnad, skulle öka markant. Men det gjorde det ju
aldrig!

1983 var världen närmre ett kärnvapenkrig än någonsin tidigare eller därefter. Andropov och
andra av hans tillskyndare, trodde att Nato-övningen "Able Archer 83" i november, var en
täckmantel för ett riktigt angrepp mot Sovjetunionen. Moskva skickade ut långa checklistor på
 44

händelser och åtgärder som skulle kunna vara tecken på att ett anfall var i faggorna. När inget
anfall kom medförde detta dock inte att Operation Rjan avskrevs, bara att man letade efter
information till ännu mer detaljerade checklistor och ett utökat samarbete med
systerorganisationerna i Östeuropa, särskilt östtyska Stasi och tjeckiska StB. Arbetet
permanentades under 1984 och KGB berättade för sina kollegor i Stasi att en särskild
avdelning bildades inom KGBs 1:a Huvuddirektorat (utlandsspionaget). Det faktum att
Michajl Gorbatjov blev ny generalsekreterare medförde dock att verksamheten snabbt lades
ner.

Sovjetiskt spionage i Sverige

Bolsjevikerna fanns med i ett antal västländer direkt från start. Man hade både kunskapare och
aktörer, bland annat i Sverige, i form av svenskar, ryssar och personer från andra länder. Det
som saknades i början var en stringent organisation specifikt för underrättelseinhämtning eller
aktiva åtgärder - all slags verksamhet gick in i varandra (partiarbete, underrättelseverksamhet,
propaganda, hjälp med import och export, etc.) och det som gjordes för kommunistpartiet
respektive arbetarnas och böndernas nya stat särskildes inte på något sätt. Alla kommunister
strävade åt samma håll oavsett nationalitet. Man ville se en världsrevolution och Ryssland och
Sovjetunionen var bara det första steget, därefter skulle resten av Europas länder följa.

Det var först en bit in på 1920-talet som något mer omfattande arbete som liknade
professionellt spionage såg dagens ljus. Åtminstone från och med 1924 tycks ryssarnas
verksamhet var i full fart i Sverige. I och med att Komintern bildas 1919 finns naturligtvis det
svenska kommunistpartiet omedelbart med i verksamheten. En av de svenskar som mötte upp
Lenin när denne kom till Stockholm på vägen hem 1917, Fredrik Ström, blev snabbt både
sovjetrysk konsul i Stockholm samt medlem i Kominterns skandinaviska byrå. Genom det
svenska kommunistpartiets medlemskap i den Kommunistiska Internationalen gick det en
ström med svenskar till Moskva och ett stort antal Komintern-representanter från Sovjet och
hit.

Viktigaste var de kontrollanter som EKKI, Kominterns Exekutiva kommitté, sände till SKP i
Sverige. De kallades ExR-are (Exekutiva Representanter) och hade en ofantlig makt över
partiet. Bland annat reviderade de kontinuerligt verksamheten och de lokala finanserna vilket
kanske inte var så konstigt då hela världens kommunistpartier mottog stora subsidier från
partikassan i Moskva. Det rörde sig om flera miljoner varje år och dessutom stora extra
 45

belopp för särskilda projekt och tilldragelser. (Dessa penningbidrag pågick åtminstone till och
med 1977 då Vpk sprack i två delar). Revisionen ägde rum i största hemlighet på någon av
partiets täckadresser i Stockholm. ExR-aren bodde i hemlighet på en täckadress och begav sig
dagligen till en annan dit valda delar av räkenskaperna återkommande bars dit. Detta ägde
rum under någon vecka varje år, ibland oftare.

Sovjetrysslands representanter

Kontrollverksamheten från Kominterns sida var skild från underrättelseverksamheten. En av

de många Komintern-agenter som verkade i Skandinavien under 1920-talet var Hertta
Kuusinen som åren 1924–1933 fungerade som Komintern-agent i främst Sverige och Finland.
Hertta var dotter till Otto Wille Kuusinen (finländaren som 1921–1939 var ledamot
Kominterns Exekutivkommitté, 1939 ledde landsförrädarna i den s.k. Terijoki-regeringen och
åren 1957–1964 var ledamot i det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå!). Hertta försågs
med svenska falska pass av Signe Sillén, gift med den svenske kommunistledaren Hugo
Sillén. Med ett av dessa reste hon till Asien där hon bl.a. sammanträffade med en tysk herre –
den sovjetiska spionen Richard Sorge. Hertta hamnade 1948 i Finlands regering och 1952–
1958 var hon generalsekreterare för Folkdemokraterna.

Tjekan (som då kallades OGPU och lite senare NKVD) fanns åtminstone representerade i
Sverige 1924 då Otto Steinbruk blev OGPUs svenske resident. Han hade gjort sina läroår
bland annat i Ungern där han deltog i revolutionen i 1919. Därefter arbetade han bland annat
som militär rådgivare för det kommunistpartiet i Tyskland (tyska kommunistpartiet var
oerhört välorganiserat bl.a. med en särskild militäravdelning). En annan av de tidigare
tjekisterna var den dåvarande Tass-chefen Grigoriev Aleksandrov som fortsatte i Sverige fram
till 1928.

1926 dyker troligen den första representanten för den ryska flottans GRU upp i form av
marinattachén Paul Oras som verkade i vårt land åren 1926–1928. Han ersattes av Aleksandr
Sobolev som innehade samma befattning 1928–1930. Enligt den brittiska
underrättelsetjänsten drev kapten Oras åtminstone en spion i Sverige under åren han var här.

Generellt var nog 1930-talet det årtionde (möjligtvis i konkurrens med 40-talet) då
kommunisterna i världen kommit längst i sin infiltration och sitt dolda politisk inflytande i
olika länder. Till allra största delen berodde det på inhemska kommunister som värvats via
 46

Komintern och sedan slussats över till NKVD och GRU. "The Cambridge Five" hamnade på
ett antal mycket inflytelserika poster inom MI5, MI6 och Foreign Office, och där de dessutom
hade tillgång till tonvis med viktiga hemliga papper. Kombinationen av de enorma mängderna
hemliga papper och beskedet att Storbritannien inte hade några toppspioner i Moskva, gjorde
dock att man blev oerhört misstänksam mot gruppen under flera år. Till slut kom dock
verkligheten att få ryssarna att köpa de brittiska spionernas resultat.

Andra världskriget

Under ett krig förändrades underrättelsearbetet drastiskt. Det blev särskilt dramatiskt åren
1941–1943 då Sovjetunionen inledningsvis stod på randen att förlora kriget. Krigstida
verksamhet blev med nödvändighet kortsiktig och inriktad på att stoppa de motståndare man
hade fientligheter med. Normalt sett behövde man också ett avsevärt mycket större antal
agenter och som befann sig avsevärt närmre den verksamhet de rapporterar om. Man behövde
exempelvis agenter vid järnvägsknutpunkter, i hamnar, vid flygfält och större vägar därför att
man behövde veta vad som sker och när det sker. Det var väldigt sällan man verkligen
behövde denna typ av information i fred. Därför behövde man till exempel lågnivåagenter
som Frithiof Enbom som kollade tågen i norr - när gick de, gick de enligt tidtabell, fanns det
specialtåg utanför ordinarie tabell, vad var de lastade med, förekom det tysk trupp, skickade
man militär materiel etc. Det brukar ju heta att "spionen lägger pussel" och det är just detta
man gör med denna typ av viktiga upplysningar.

Sätten att rapportera in informationen behövde också förändras i krig. Istället för att skicka ett
brev till täckadresser runt om i världen, som sedan skickades vidare till ytterligare en
täckadress en gång innan brevet nådde Moskva (för att på detta sätt skydda identiteten på den
rapporterande agenten) måste man oftare nyttja radiosändningar. Detta gick självklart mycket
snabbare - minuter istället för veckor - men ökade risken för upptäckt många gånger om. Det
var dock frågan om att ta kalkylerade risker.

Radiopejling

Vi ska emellertid ha klart för oss att den bild som olika spelfilmer bjudit oss på - ett
pejlfordon rullar in, antennen snurrar ett par varv och därefter rusar tyska soldater in och
griper spionen - är direkt felaktig. Dåtidens utrustning var inte alls så exakt, sändningarna
 47

ägde många gånger rum endast några minuter och tyskarna hann sällan starta bilen innan
sändningen var över. Många gånger var man tvungen att hålla på i veckor och närma sig
radiosändaren i små steg. Under tiden blev spionerna ofta medvetna om pejlverksamheten och
då bytte man normalt sändningsplats.

I Sverige hade vi dock ett rejält försteg genom en synnerligen smart och initiativrik ingenjör
som byggde en så kallad "aperiodisk radiomottagare". Den kunde inom en radie av cirka 500
meter avlyssna samtliga aktuella frekvenser samtidigt! Så i Stockholm och i ett antal andra
större städer, eller då man redan misstänkte illegala radiosändningar, byggde man fasta
nätverk med dessa mottagare. Så när någon eller några av dem rapporterade illegal trafik, gick
signalerna till en central som kunde rapportera detta. Genom att det ofta kom in flera
rapporter kunde man avgöra vilken som fick starkast signal och därigenom redan från början
kanske få klart för sig vilket bostadskvarter det rörde sig om. I princip i samtliga spionfall
som rörde Sovjetunionen under kriget var det antingen svenska kommunister eller personer
födda i Ryssland de skyldiga förövarna. Härvidlag stämmer situationen i Sverige helt och
håller med de förhållanden som rådde i resten av världen - innan och under kriget var de
sovjetiska spionerna nästan utan undantag aktiva Moskvatrogna kommunister.

Den riktigt intresserade bör känna till att FRA, Försvarets Radioanstalt, givit ut en
högintressant historisk skriftserie, där viktiga delar av FRAs verksamhet, från kriget och
framåt, beskrivs i detalj. De är författade av ett antal duktiga FRA-veteraner, främst av Sam
Nilson och Jan-Olof Grahn. Jag har sett åtminstone 26 skrifter men tyvärr har FRA aldrig
varit särskilt intresserade av att sprida dem. De finns i form av PDF-er men inte samlade på
FRAs hemsida och upplagan av tryckta skrifter är mycket liten.

Ambassadör Kolontaj oskyldig

En av få ambassadanställda som inte var spioner var ambassadören på Villagatan på

Östermalm. I övrigt var det ovanligt många sovjetiska underrättelseofficerare i huvudstaden.
Kriget i Europa satte stopp för en mängd av Moskvas toppspioner så många av dem kom att
trängas i Sverige. Dock hann ryssarna under åren då de satt i knät på tyskarna (1939–1941)
bygga upp en större organisation än åren på 1930-talet. Man förde också in ett större antal
radiosändare som de olika nya spionerna skulle kunna använda.
 48

För att minska risken för upptäckt och minska mängden bevis, nyttjade NKVD många gånger
västligt tillverkade radiosändare. Från och med hösten 1941 fick ju Stalin tiotusentals
radiosändare genom den omtalade lend-lease-programmet. Både Kanada och USA såväl som
Storbritannien stod för hårdvaran som alltså också kom att användas mot dem själva i
sovjetiskt spionage. Sammanlagt 20 olika modeller kom från tillverkare som RCA, Hallicraft
och Hammarlund - samtliga från de tre västallierade länderna. Sammanlagt täckte lend-lease-
programmet något över 12 procent av Sovjets militära behov under kriget.

NKVDs residentur under kriget

På grund av Sveriges unika position under kriget (Sverige, Schweiz och Spanien, samt
Portugal, fungerade som neutrala öar i ett hav av krig), användes vi som en bas för omfattande
både underrättelse- och sabotageverksamhet i kringliggande länder. Exempelvis var vice-
residenten, och den mycket respekterade, Zoja Rybkina, ansvarig för den kommunistiska
motståndrörelsens verksamhet i södra Norge, medan hennes make, residenten Boris Rybkin,
basade för norra Norge. Zoja ansvarade för illegalisternas verksamhet i Norden med maken
handhade Kominterns verksamhet i samma länder.

Därutöver var bägge involverade i fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjet 1944.
Boris höll bl.a. i kontakterna med Georg Branting och Karl Gerhard medan Zoja var
kontaktperson för Gusti Stridsberg, Mai Jarke, Marcus Wallenberg, Zarah Leander, Lise
Meitner, Otto Friedrich Witt men träffade även mannens kontakter när Säpo var för
närgångna.
 49

Bild 14: En äldre radiomodell som användes av Sovjets spioner

Militärt spionage under kriget

1939–1941, under Molotov-Ribbentrop-pakten, var Semen Starostin (täcknamnet Viktor)

resident för GRU i Sverige. Han löd direkt under Michajl Milstein (känd från
Palmekommissionen) som hade mycket höga tankar om honom. Han skötte bland annat budet
Allan Nyblad som kopierade över 6.000 av de knäckta chiffertelegram från tyskarna som
Försvarsstaben producerade på Karlaplan och gav till ryssarna. Starostin hade även agenter
vid Kalix-linjen, i Stockholms Örlogsvarv och inom flygvapnet (innan Wennerström).

Den minnesgode kanske kommer ihåg att Allan Nyblad samt även hans bror Lars greps för
sitt spionage. Vad som emellertid knappast är känt är att spionaget mot de svenska översatta
krypterade telegrammen från Tyskland fortsatte. Troligen på grund av en ren lapsus innehöll
en memoarbok av NKVDs centrala sabotagechef, Pavel Sudoplatov, en hel del viktig
information som tycktes komma direkt från den svenska dechiffreringen vid Karlaplan. Det
spännande i sammanhanget är att denna läcka fortsatte långt efter det att bröderna Nyblad
gripits och dömts till fängelse. Vem denne spion var har dock aldrig avslöjats, även om jag
numer är ganska säker vem det var. Så fort pusselbitarna är på plats kommer denna spion att
avslöjas!

Barbarossa fick kommunisterna att vakna

Bara några timmar efter Hitler-Tyskland anfallit Sovjetunionen trädde en illegal radiosändare
med anropssignalen OHR i funktion i Stockholm. Den drevs av en illegalist vid namn Willy
 50

Rom, född i Tyskland men som nu tillhörde GRU. Willy hade varit aktiv i det tyska
kommunistpartiet KPD i många år men tvingades 1934 fly från Tyskland efter att ha
arresterats av Gestapo. Han var under en tid aktiv i KPD-Auslandsorganisation8 i Frankrike
och därefter i Danmark. När inbördeskriget i Spanien startade anmälde han sig till
Internationella Brigaderna men redan 1937 förflyttades han till Moskva där han dels studerade
på tyska M-Schule (M står för militära operationer) och sedan på Kominterns Radioskola.
Sommaren 1939 smugglade man honom till Stockholm.

I Stockholm skapade Willi Rom en illegal residentur bestående av sex

agenter. De var samtliga svenskar men en av de bägge kvinnorna var
född i Estland. Han själv uppträdde som schweizisk medborgare
under namnet Jon Getuinger. Man får förmoda att åren 1939–1941
mest bestod av agentvärvning och sedan träning och utbildning. I
vilket fall som helst finns det inga spår av något aktivt spionage. När
verksamheten startade kunde gruppen förmedla en hel del intressant
information som rörde svensk export till Nazityskland samt värdefull
information om vad som transporterades på de svenska järnvägarna. Bild 15: Medlemskort i KPD,
Tysklands kommunistparti,
Säkerheten inom gruppen var dock inte den bästa och på hösten kunde sektion av Komintern.

samtliga de sex medlemmar gripas. Willi Rom dömdes till åtta års
fängelse men lyckades rymma 1945 och därefter ta sig "hem" till Sovjetunionen.

GRU hade dock andra spioner i både Stockholm och Göteborg. I Stockholm hade GRU-
mannen Pavel Fomenko lyckats värva fyra personer, flera av dem medlemmar i SKP.
Fomenko hade tidigare tjänstgjort i Berlin fr.o.m. 1935 och några år framåt. Ingången var en
Bertil Eriksson som var född i Leningrad av svenska föräldrar och som där både lärt sig ryska
och blivit kommunist. Han lärde sig både att bygga radiosändare och lärde sig telegrafi. Detta
låter kanske som en saga att den kommunistiska regimen tillät att deras medborgare lärde sig
saker som kulle kunna utnyttjas för spioneri men under decennierna innan Andra världskriget
deltog hundratusentals Sovjet-medborgare i olika frivilliga försvarsorganisationer där de lärde
sig skjuta, köra motorcykel och många andra militära färdigheter bland de som Bertil Erikson
lärde sig. Dels rörde det sig om populära sysselsättningar som gjorde den grå vardagen
avsevärt mindre grå, dels blev utbildningen en del av samhällets förberedelse till både
konventionellt krig och partisanstrider. Männen greps i juli 1941 och Erikson dömdes till 4,5
år års straffarbete medan de övriga tre fick lite över ett år vardera.
 51

I Göteborg ansvarade GRU-officeren Stefan Artemjev för en lyckad värvning av ett par aktiva
medlemmar i SKP. Det rörde sig del om Anton Strand, journalist på partiets huvudorgan Ny
Dag samt ombudsmannen på Göteborgs kommunistiska Arbetarekommun, Albin Rydstedt.
Dessutom ingick ytterligare tre agenter i spioncellen samt fem stödagenter. Även dessa
personer greps inklusive en radiosändare. I gruppens uppdrag ingick främst att dels hålla koll
på den intensiva godstrafiken i Göteborgs hamn, dels kontrollera järnvägstransporterna genom
staden. Här var ryssarna både intresserade av godstrafiken och persontrafiken, i det
sistnämnda fallet främst den militära trafiken. Genom staden passerade ett stort antal tyska
soldater och officerare fram och tillbaka till det ockuperade Norge.

Det kan tilläggas att Anton Strand aldrig avslutade sina kontakter med den sovjetiska
ambassaden utan återkommer bl.a. på 1960-talet som representant för frontorganisationen
Svenska Fredskommittén och han hade då kontakt med KGB-residenten Evgenij Gergel.

1950-talet

Med Koreakriget, Stalins död och Sovjets våldtäkt på den ungerska nationen plus för vårt eget
vidkommande, den brottsliga och fientliga nedskjutningen av det obeväpnade
signalspaningsplanet från FRA, var tioårsperioden oerhört arbetsam för många svenskar och
andra européer. Man grep också flera sovjetiska spioner under dessa år, bland annat
marinspionen Hilding Andersson och radarspionen Anatole Ericsson. Moskvas sökande efter
nya agenter ändrade i mångt och mycket karaktär.

I Finland, Frankrike, Italien med flera västländer hamnade kommunistpartierna i

regeringsställning. Det gjorde det ofta möjligt att infiltrera partiets hemliga medlemmar och
dolda sympatisörer in i viktiga delar av statsförvaltningen. Många gånger gjordes det dock
med en sådan frenesi och i en så stor omfattning att de uppmärksammades på ett sätt som det
inte var tänkt. Med ännu större brutalitet och klumpighet skedde även detta i de länder i östra
Europa som Sovjetunionen infogade i sin intressesfär som i hög grad kom att domineras av
organisationerna Warszawapakten och Comecon. Även om Västeuropa aldrig drabbades av
någon McCarthyism a la USA ökade både säkerhetstjänsternas och allmänhetens
misstänksamhet mot kommunisterna och deras verksamhet. Många så kallade
"perspektivagenter" som var tänkta att bida sin tid i förvaltningen och endast vänta på att
klimatet mognade, kom nu att granskas och i många fall fick de söka nya anställningar.
 52

Enbom-affären

Ibland går allting vådligt fel. Fritjof Enbom var en av många agenter för ryssarna under Andra
världskriget. Han arbetade då åt SJ och som en hel del aktiva kommunister rapporterade han
militära transporter, särskilt tyska dito, och hjälpte på så sätt till i kampen mot nazismen. Man
måste dock komma ihåg att det fanns en alldeles special anledning till att det i princip alltid
fanns minst två olika motståndsrörelser i varje europeiskt land, för att inte säga över hela
världen.

För det första svek alla kommunister kampen mot Hitlertyskland åren 1939–1941 då
Molotov-Ribbentrop-pakten var i kraft. Tvärtom hyllade den kommunistiska pressen de tyska
soldaternas invasioner runt om i Europa. En vän till mig som då var aktiv kommunist och som
utbildats på Lenin-skolan i Moskva på 1930-talet skrev om de vackert marscherande tyska
soldaterna på Oslos gator efter invasionen den 9 april 1941. Han var Ny Dags korrespondent i
Norge och sa att han mådde illa av detta, men skrev gjorde han ändå i partidisciplinens namn.

Den andra anledningen till splittringen var att de alla, efter 1941, visserligen kämpade enigt
mot nazisterna men när Hitlertyskland var krossat, så skulle alla de röda motståndsrörelserna
förenas med Röda Armén och ta makten över Europas länder. Därför släppte aldrig de
demokratiska motståndsrörelserna in kommunisterna och kommunisterna stannade gärna
utanför så att de inte av misstag avslöjade de hemliga planerna för kriget efter freden.

Enbom var uppenbarligen en hyfsad spion under kriget och tyckte detta var oerhört
spännande. Han var inte den första att sugas in i dramatiken och hemlighetsmakeriet och
känna gemenskapen och målmedvetenheten med verksamheten. När saknaden blev för stor
och i kombination med andra faktorer, då började Enbom fantisera och fabulera. (Vi kommer
strax till en städerska som också fastnade i spionspelet).

Problemet var att Enbom var en enastående historieberättare, hade en mängd sanna och
konkreta detaljer att hänga upp sin historia på, kunde peka ut ett antal lämpliga
"spionkolleger" och gjorde detta i en tid av det kalla kriget då spionnojan rådde i Sverige. Jag
har förstått att det hos vissa av Säkerhetspolisens anställda fanns reservationer mot Enbom
men framförallt var åklagaren 110 procent säker på sin sak - Enbom var "storspion" och
ledare för en viktig "spionliga". Idag torde de flesta vara övertygade om att Enbom var en
riktig mytoman och att de mesta han berättade var amsagor. Tyvärr blev priset högt för de
flesta av de inblandade.
 53

Svenska ambassaden i Moskva

1961 anlände en svensk kvinna till Moskva för att påbörja ett jobb på ambassadens politiska
avdelning. Hon hade flera ambassadposteringar bakom sig och talade, förutom svenska och
engelska, även tyska, franska och ryska. Hon hade över 120 möten med tre ryssar från KGB
dels i Moskva, dels i ytterligare ett land hon stationerades i. Hon hade dock tur i oturen för
trots alla dessa möten under mer än tre års tid fick de inte till det ordentligt och misslyckades
att knyta ihop påsen, möjligen för att den tredje ryssen var en inkompetent agentvärvare. Det
visar ändå vilka stora resurser och med vilken idoghet sovjetisk/rysk underrättelsetjänst
arbetar.

Exakt samma metod användes mot en kvinna som arbetade åt den norska
utrikesförvaltningen. Hon hette Gudrun Galtung-Håvik och jobbade för KGB i 22 år. Hon
erkände för den norska säkerhetspolisen men avled p.g.a. hjärtproblem innan hon hann dömas
för sina brott i Norge.

Fallet med den spionerande flygöversten innehåller en hel del värdefull information att dra
viktiga slutsatser från. Det första bladet i Säpo-akten om Wennerström lär vara att han 1934
studerade rysk språket i Riga, Lettland. I och med att han greps för spioneri 1964 betyder det
att den svenska säkerhetspolisen tog sammanlagt 30 år på sig för att röra sig från minsta
misstanke till att han greps. Om man tror att han började spionera för Sovjetunionens räkning
1944 rör det sig om 20 års verksamhet. Det är en fruktansvärt lång tidsperiod.

Jag ska inte orda så mycket om denna händelse med tanke på det jag redan berört och att det
torde vara ett av de allra bäst kända spionfallen i Sverige. Det är ändå viktigt att inse att trots
de stora resurser som Säpo kunde sätta in i undersökning av Wennerström var det enormt
svårt att binda honom vid brottet. Detta beror inte på att Säpo skulle ha gjort ett dåligt arbete
utan de inneboende problem som det är att knyta en välutbildad spion till sina brott. Följer
spionen de konspirativa arbetsmetoderna lämnar inte verksamheten många bevis alls efter att
spionen värvats.

Inkommande meddelanden till en spion skickas krypterat via radio med hjälp av
engångskrypto. Meddelandet går inte att tyda och man har ingen aning vem som lyssnar och
skriver ner alla inkommande tecken. Den information som spionen inhämtar överlämnas
vanligen till den ryska uppdragsgivaren via så kallade "döda brevlådor", gömställen som
möjliggör överlämnande av filmrullar och dokument (och numera även USB-minnen), utan
att agent och underrättelseofficer någonsin behöver mötas. Dessa "döda brevlådor" kan finnas
 54

i princip var som helst bara agenten och spionen dels kan "ladda" gömstället, dels tömma det
utan att någon i detalj kan se vad om försiggår. Under en parkbänk, inne i hjulhuset på en bil,
en magnetisk behållare under en järnbro, eller till och med inne i en hållare för
pappershanddukar inne på toaletten hos Förbundet Sverige-Sovjetunionen på Katarinavägen i
Stockholm. Det är bara ju fantasin som sätter gränserna.

Ambassaden en gigantisk stereomikrofon

Svenska ambassaden i Moskva var dessutom, som oerhört många andra utländska
beskickningar i Sovjetunionen och i Östeuropa, framgångsrikt avlyssnat av KGB.
Säkerhetspolisen skickade vid flera tillfällen över sina tekniker i försök att finna de väl dolda
buggarna som ryssarna försett byggnaden med. Vid ett tillfälle kunde man konstatera att ett
samtal i ett rum kunde uppfångas via en okänd ledning man fann i en helt annan del av
byggnaden. Efter att ha sökt sig ned i ambassadens källare genom att följa ledningen, fann
man ett helt knippe ledningar som försvann ner i underjorden. Genom att gräva sig ner kunde
man följa dessa ledningar ett antal meter ner till dess att de vek av vinkelrätt och försvann i
riktningen mot ett hus mitt emot ambassaden. Att följa knippet med ledningar åt andra hållet
upp i ambassaden visade sig vara lite svårare till dess att man förstod att de försvann in i
grova armeringsjärn!

Hela nätverket av ledningar fanns inne i armeringsjärnen. Först hade de grova

armeringsjärnen frästs ur så att man fick ett djupt dike i järnet. Sedan hade den använda
sladden lagts ner i diket varefter man pressat ner metall som täppte till dikets ovandel. På så
sätt såg armeringsjärnet helt om man exempelvis röntgade en ambassadvägg på jakt efter
mikrofoner och sladdar. När man följde armeringsjärnen kunde man se att vissa av dem låg
bakom djupare än andra. När man kollade dessa fann man avancerade mikrofoner begravda så
djupt inne i väggen att de inte kunde ses med hjälp av röntgen. Men så djupt inne i väggen
borde mikrofonen inte kunna snappa upp ljud från det aktuella rummet. Men så visade det sig
att framför mikrofonen fanns en decimeter lång plastslang som sträckte sig från mikrofonen
mot väggens yta. Dock inte ända fram. Mellan plastslangens ända och väggens yta fanns dock
inte betong utan en särskild aluminiumsilikat som nästan ser precis som betong men som
släpper igenom både ljud och vatten. Sedan var väggen målad. Så mellan mikrofonen och
väggytan som låg cirka 12 centimeter därifrån fanns i princip ingenting utom luft och ett tunt
lager färg! Oerhört sofistikerat.
 55

Dessutom var mikrofonen som tillverkats i DDR inte försett med ett vanligt
mikrofonmembran. När teknikerna letar efter spionernas dolda buggar är det sällan som de till
100 procent vet att de lyckats slå ut hela avlyssningssystemet. Så för att undanröja minsta
möjlighet till fortsatt avlyssning brukar teknikerna avsluta sin svepningsinsats genom att
spränga ett knallskott eller två i varje rum. Ljudet blir då så skarpt och högt att mikrofonernas
membran spricker eller till och med slits bort. Det visade sig att DDR-mikrofonerna var
försedda med mikrofonmembran tillverkade av metall! Inte skjuttsingen hjälpte det med några
knallskott inte. Om Säpos tekniker kom på någon annan avslutande metod vet jag inte men för
en gångs skulle var de kanske lite imponerade av motståndarnas teknik.

Politiska kontakter på 1960-talet

Ryssarna hade verkliga glansdagar under 1960-talet. Först var det debatten om ett svenskt
atomvapen som underlättade för dem och därefter kom Vietnam-kriget på tapeten. USA fick
på nöten och Sovjetunionen tog poäng efter poäng i matchen mot amerikanerna. Den 14 juni
1965 lyckades man med en aktiv åtgärd som hette duga. Polisen i Stockholm fick ett anonymt
tips om att långhåriga demonstranter blockerade trafiken vid Sergelgången. Samma tips hade
influtit lördagen dessförinnan men då hade polisen inte tid med några "mods". Nu hade man!
På ryska ambassaden applåderade man.

Eftersom demonstranterna planerade att sätta sig till visst motstånd fanns flera fotografer
mycket lägligt på plats, bland annat från media. Mycket riktigt blev det också några maffiga
bilder bland annat på polismannen Göran (en god vän till mig) som på förekommen anledning
därefter fick smeknamnet "Stryparen" inom polisen. Eftersom man redan på förhand planerat
anmäla polismännen för ett antal brott, fanns det redan på förhand pålitliga vittnen på plats.

Ett av dessa vittnen "som råkade gå förbi" (citat ur rättegångsprotokollet), var professorn i
vittnespsykologi (sic!), Arne Trankell! Att han dessutom var ledamot i den sovjetstyrda
frontorganisation Världsfredsrådet var okänt för de allra flesta och definitivt inte känt av
domstolens dåtida ledamöter.

Försvararna som städslats för att försvara de bägge åtalade demonstranterna var dels
advokaten Arvid Rudling, som började sin juridiska bana hos advokat Georg Branting och
som också var Sovjetambassadens officiella juridiska ombud. Den andre försvaren var
advokat Hans Göran Franck som tidigare var riksdagsledamot för SKP, medlem i ett 10-tal
 56

olika sovjetstyrda internationella frontorganisationer samt de svenska frontorganisationerna

Förbundet Sverige-Sovjet och Svenska Fredskommittén, ansluten till Världsfredsrådet. Trots
advokaternas lysande insatser blev demonstranterna dömda till böter något som andra
Vietnamdemonstranter senare samlade in

Evgenij Gergel, chef för KGBs Linje PR åren 1964-1970, upprätthöll kontakter med
människor inom Vpk och socialdemokratins vänstra flygel och anses vara den som ansvarade
för händelsen vid Hötorget. Gergel hade bland annat kontakt med Bertil Svahnström
(mottagare av Leninfredspriset och ordförande för Stockholmskonferenserna om Vietnam),
Wide Svensson (Svenska Fredskommittén och internationell sekreterare i Vpk), Anton Strand
(också Svenska Fredskommittén), Gunnar Myrdal och advokat Arvid Rudling. Genom den
ovan beskrivna operationen lyckades ryssarna "kick-starta" Vietnam-opinionen i vårt land.
Det var en sannerligen lyckad "aktiv åtgärd" som knappast någon utanför den invigda kretsen
genomskådade när den genomfördes.

Olyckligtvis för Moskva drabbades den kommunistiska världsrörelsen av en total splittring

under 1960-talet och Sovjet respektive Kina hamnade på olika sidor i konflikten. Den
revolutionära maoismen ville med vapen i handen sprida revolutionen i världen men Kreml
ville gå mycket mer långsamt och metodiskt tillväga. Samtidigt var Europas kommunistpartier
på väg bort från Moskva och flera partier bröt med kommunismen och blev
vänstersocialistiska. Moskva ville för allt i världen inte riskera att förlora några redan vunna
positioner så man manövrerade med stor försiktighet. "FNL-arna" i Sverige var i allmänhet
maoister och 1967 bildades en Kina-vänlig organisation med namnet Kommunistiska
Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML. Grundarna kom dels från kommunistpartiet, många
från FNL-grupperna samt från den socialistiska studentorganisationen Clarté.

Kontraspionagets arbete

Oavsett om Säkerhetspolisen utrett Stig Wennerström i 20 eller 30 år måste man inse vilka
gigantiska resurser som lagts på spaningsarbetet. Ska man skugga en person är det självklart
att man måste använda ett stort antal personer, säkert ett dussin åt gången. Dessutom kanske
man ska vara beredd att följa en spion dygnet runt, sju dagar i veckan. Spanarna ska ha ledigt,
semester, delta i utbildning, kompledigt etc. Efter spaning mot några ryska spioner från
ambassaden och några misstänkta svenskar var Säpos samlade resurser i det närmaste slut!
 57

På Säpos hemsida kan vi läsa att "Kontraspionagets syfte är att förebygga, förhindra och
uppdaga samt utreda och beivra brott mot Sveriges säkerhet". Främst ska man alltså
förebygga och förhindra - det är det viktigaste! Både Sverige och landets informationsbärare
mår mycket bättre om Moskva misslyckas med sina värvningsförsök. Då är det definitivt
mycket bättre att satsa på alla de personer i vårt avlånga land som utsätts för de ryska
kontaktförsöken. De flesta kan Säpo varna för fortsatta kontakterna med de ryska
underrättelseofficerarna, andra får lov att fortsätta sina kontakter men nu under Säpos
kontroll, dvs de blir dubbelagenter. På detta sätt bryts de ryska rekryteringsförsöken, man lär
sig hur de olika ryska underrättelsetjänsterna arbetar och om de skiljer sig åt, man kan
identifiera de ryska spionerna och deras organisationstillhörighet och dessutom kommer
kontraspionaget åt ryssarnas så kallade "shoppinglistor", dvs listorna med vad det är för frågor
som intresserar Moskva och vilka företag och organisationer ryssarna försöker infiltrera?

Dessa frågelistor kan många gånger också indikera om och var det kan finnas andra värvade
agenter. Därför är de oerhört viktiga för ett framgångsrikt kontraspionagearbete. Driver
kontraspionaget dubbelagenter kan man komma åt dessa ryska "shoppinglistor". Har ryssarna
andra agenter på plats tenderar frågebatterierna att ändra karaktär på minst två olika sätt.
Eftersom varje värvad agent är det mest värdefulla Moskva äger, försöker man vara både
listig och försiktig med sitt handhavande. Detta gäller också de frågor man vill att agenterna
ska besvara. Det kan ju mycket väl alarmera säkerhetsansvariga på en arbetsplats om två olika
personer plötsligt ställer frågor eller begär fram dokument i ämnen som är ovanliga eller som
inte ligger inom dessa personers normala intressesfär.

Ett framgångsrikt kontraspionage har ofta inget större problem att lista ut vilka frågor Moskva
borde ställa till en agent på en specifik arbetsplats. Om ett antal av dessa frågor inte ställs till
den dubbelagent man har under sina vingar, kan en slutsats vara att Moskva inte behöver
ställa dessa frågor eftersom de redan vet svaren! Och att man redan vet svaren kan mycket väl
bero på en annan agent. Likaså kan ett antal detaljfrågor inom ett område man inte tidigare
frågat om, kunna bero på att man vill ha möjlighet att dubbelkolla material man fått in från
annat håll dvs från en annan spion. Man vill på detta sätt nyttja en värvad agent att kolla en
annan dvs så att den andra agenten inte spelar dubbelt. På detta sätt får kontraspionaget dels
en indikation på att det finns ytterligare en spion på plats, dels får man en indikation på att
Moskva litar på Säpos egen dubbelagent. Detta är extremt viktig och värdefull information för
ett aktivt jobbande kontraspionage.
 58

Tomt i 20 år!

Efter gripandet av Stig Wennerström verkar det som om Säkerhetspolisen låg i träda. Man får
bilden av att allt arbete mot flygöversten tog musten ur kontraspionaget. Mellan juni 1963 och
april 1982 förekom inga utvisningar av sovjetiska underrättelseofficerare. Inte många från de
övriga Warszawapaktsländerna heller. Nu är naturligtvis inte utvisningar det enda mått man
kan ha hur livaktig ett kontraspionage är, men det är i alla fall ett av flera möjliga mått och det
är ett mycket viktigt mått. Antalet stoppade inreseviseringar är ett annat möjligt mått liksom
hur många spioner grips respektive döms. 1960- och 1970-talen är fullt av nollor i de ovan
uppräknade kolumnerna. Om inte annat är det oerhört tråkigt för alla de människor som bor i
Sverige och som utsattes för KGBs och GRU:s värvningsförsök. Man måste ju trots allt utgå
ifrån att några av ryssarnas värvningsförsök lyckades och att Moskva lyckades värva ett antal
personer under dessa nästan 20 år. Man ska naturligtvis inte heller glömma bort att Säpos
kontraspionage fick mycket av sin verksamhet lamslagen på grund av ryssarnas agent Stig
Bergling. Dessutom finns det säkert andra metoder att mäta Säpos effektivitet på området men
det kan röra information som ingen av oss har tillgång till.

Socialistiska planmål

Som alla vet var Sovjetunionen uppbyggd kring femårsplaner och dessutom på "socialistisk
tävlan" dvs företag och myndigheter tävlade mot varandra i sina försök att uppnå de satta
planmålen. Även landets underrättelsetjänster, hör och häpna, hade planmål. För en sovjetisk
underrättelseofficer placerad utomlands som agentvärvare (tekniker, kryptopersonal,
chaufförer och liknande slapp planmålen) gällde att varje officer skulle värva minst en agent
under sin utlandsstationering som normalt varade i 4 år.

Morot och piska

Lyckades man med minst en värvning väntade en belöning bland annat i form av en ny
utlandspostering. De omvända gällde också. Ett misslyckande innebar många gånger att den
ansvariga officeren tvingades att stanna på hemmaplan. Även om nu detta inte ledde till någon
100-procentig följsamhet så innebar det en stor press på KGB:s och GRU:s utlandspersonal.
Det är bland annat i detta som man bör ha i bakhuvudet när man betraktar information som
härrör från öststaternas underrättelsearkiv. Alla data är inte korrekta!
 59

Det är inte alldeles ovanligt att personer som listats som agenter i själva verket borde
betraktas som konfidentiella kontakter. I östra Europa har man hittat ett stort antal exempel på
olika slags kontakter som fuskande underrättelseofficerare skrivit upp till värvade agenter i
pappren. Man kan också från Andra världskriget finna åtskilliga exempel på individer som av
olika sidor i kriget konstaterats ha varit agenter för motparten, och i vissa fall till och med
avrättats på grund av detta, men där arkiven senare visat att "sanningen" var allt annat än
sann.

Agenten Janne Guillou

Ett fall av stort intresse som dyker upp under 1960- och 1970-talen är Janne Guillous intima
kontakter med KGB. Det är på alla sätt klarlagt att han var agent för ryssarna men inget som
pekar på att han var spion (dvs han lämnade inga hemligheter till KGB och sade ”jag gjorde
inget olagligt”). Själv tycks han inte förstå skillnaden. Om han jobbade för ryssarna i fem eller
sju år är dock fortfarande inte klart.

Vad som gör mig både irriterad och besviken är varför Säpo inte tycks ha utrett fallet med
större noggrannhet. Framför mig ser jag två möjliga handlingsvägar som Säpo kunde ha tagit
(vi ska ha i minne att Janne vid denna tidpunkt var en förhållandevis okänd ung journalist).
Efter att ha tipsats om Guillous kontakter och att ett möte var på gång kunde Säpo antingen ha
börjat spana på honom och se vad som skulle ske.

Ett annat kanske lite mer modernt sätt hade varit att kalla honom till förhör, tagit reda på så
mycket som möjligt och sedan varnat honom för fortsatta ryska kontakter. Kanske Janne själv
hade föreslagit att han skulle bli dubbelagent och vem vet vad som skulle ha hänt. Men vad
gör Säkerhetspolisen? Jo, de spanar på Evgenij Gergel! Denne är då en synnerligen erfaren
KGB-man med cirka 20 års erfarenhet som är chef för Linje PR. Och naturligtvis tappar
Säpos spanare bort honom. Därefter tycks Säpo ha släppt ärendet! Varför man inte spanar på
den oerfarne Guillou istället är för mig en gåta. Likaså brist på uppföljning. Kanske hade
landsförrädaren Bergling rätt när han sa att det fanns ytterligare en rysk agent på Säpo?
 60

Sovjet i Sverige på 1980-talet

Den officiella sovjetiska

representationen i Sverige uppgick
under 1980-talet till ungefär 210
personer. Av dessa var ungefär en
tredjedel professionella
underrättelseofficerare, dvs cirka 70
individer. Av dessa beräknades ungefär
50 tillhöra KGB och ungefär ett 20-tal
som arbetade för GRU. Därutöver fanns
det minst en representant för
kommunistpartiets Internationella
Avdelning. Av de 70 männen tror jag
man kan uppskatta att ungefär 20
arbetade på stödfunktioner av olika slag
och möjligtvis ett 50-tal av dem
intresserade sig för agentvärvning.
Enligt deras planmål skulle då ryssarna
värva en spion i månaden. Är det någon Bild 16: Sovjetisk generalstabskarta över "Upsala"

som tror på detta. Det är i hög grad möjligt att ryssarna lurade sig själva och att de i själva
verket är kontakter vars agentrapporter författats av den underrättelseofficer som värvat
agenten. Fusk och mutor förekommer även inom de ryska underrättelsetjänsterna.

Största ansamlingen fanns naturligtvis på ambassaden i Marieberg, mitt emot Expressen och
Dagens Nyheter. Förutom en stor arbetsplats med ett stort antal diplomater och tjänstemän var
det många ryssar som bodde inne på ambassadområdet. Företrädesvis rörde det sig om
vanliga diplomater och tjänstemän. De från KGB och GRU gavs både ett större förtroende så
det kunde bo ute på stan där de samtidigt erhöll en avsevärt större möjlighet att ducka undan
det svenska kontraspionagets övervakning.

Ambassadens tak var dessutom plattform med en samling med stora antenner av olika slag.
Bland annat låg ambassadbyggnaden rakt i länkstråket mellan LM Ericssons anläggningar vid
Telefonplan och i Kista. Både KGB och GRU hade tekniska officerare som bägge avlyssnade
 61

den vanliga polisens och Säpos radiokommunikationer. Ett problem var dock att Säpo
använde sig av talkrypto på ett tidigt stadium vilket gjorde att det blev omöjligt att höra vad
som sas. Moderna talkrypton sänder en krypterad bärvåg så fort anläggningen är påslagen
vilken då gör det omöjligt att avgöra huruvida någon verkligen nyttjar den för tillfället eller ej.
Då kan man inte ens avgöra om några spaningsaktioner över huvud taget är aktiva eller ej!

En annan spionansamling, främst av industrispioner, har under många år härbärgerats på

Lidingö där den sovjetiska handelsdelegationen legat i massor av år. Det är aningen lustigt är
att Sverige ensidigt har satt ett maximalt tak på det antal ryssar som får jobba på delegationen
på Lidingö - en handelsrepresentant, två biträdande dito och 47 stycken tjänstemän. När man
sedan tar en titt på den svensk-sovjetiska handeln undrar man naturligtvis vad denna enorma
mängd tjänstemän har där att göra över huvud taget? Inte kunde de ha behövts för att sköta
handeln i alla fall. Sovjets näst största konsulat i världen har placerats i Göteborg (det näst
största finns i Finland) med runt 20 befattningshavare. Flera av dem utvisades under 1980-
talet och fram till 1991. Likaså här rör det sig om en rejält överdimensionerad anläggning.

Sverige har tagit den fega och felaktiga approachen att det är Moskva som ska avgöra hur
mycket personal de behöver för att upprätthålla normala förbindelser med Sverige.
Uppenbarligen har någon på UD aldrig tänkt på vad detta i första hand betyder för de
svenskar som råkar illa ut på grund av ryssarnas spionverksamhet, inte heller vad det betyder
för Säkerhetspolisen och MUST som arbetar med att skydda oss som bor i landet. Riktigt
svagsint!

Därutöver fanns det en mängd andra institutioner. Turistbyrån Intourist och flygbolaget
Aeroflot torde väl vara de två mest kända. Vanligtvis fanns det både KGB- och GRU-
officerare på majoriteten av de sovjetiska organisationerna. Aeroflot var dock militärens till
100 procent och del av det sovjetiska flygvapnet. Det var inte så svårt att se eftersom de stora
ryska "passagerarplanen" hade glaskupoler i nosen för att man skulle kunna se marken
ordentligt och veta när "passagerarna" ska ge sig iväg. I Södertälje hade man Matreco Handels
AB som försökte sälja dåligt byggda personbilar, möjligen också något mindre dåliga
traktorer.

En person på Matreco berättade att det inte kom en enda bil som var utan problem. Alltid var
det något som fattades: en växelspaksknopp, ett luftfilter eller något annat. Eftersom inget
företag i Sovjet producerade reservdelar var man tvungen att ha en mängd bilar på lager som
utnyttjades som reservdelsförråd från vilka man kunde plocka de delar som fattades. I
 62

Helsingborg fann Scarus Marin som bland annat handlade med fisk och i Göteborg fann också
ett antal inspektörer som kollade alla ryska beställningar på varven. Inspektörerna utgjordes
vanligen av officerare från GRU.

Landsförrädaren Stig Berling

Det värsta som kan hände en kontraspionageorganisation är att motsidan lyckas infiltrera
verksamheten. Detta hände den svenska säkerhetspolisen när de 1969 fick in Stig Bergling i
firman. Till och från under tio år saboterade Berling stora delar av Säpos verksamhet riktat
mot de sovjetiska underrättelsetjänsterna. Särskild under den tid då han var placerad på den
centrala spaningsexpeditionen hade han stora möjligheter att sätta krokben för många av
Säpos aktioner. Som så många gånger tidigare skötte Berglings ryska handledare i GRU dock
verksamheten riktigt amatörmässigt. Det är många gånger under de senaste 100 åren som
både Tjekan och GRU varit så oerhört ivriga att utnyttja den information som de fått från sina
agenter att de röjt förhållandet att det finns en agent på plats och därmed lett motsidans
kontraspionage mot den egna agenten. Ibland är ryssarna som jättebebisar som inte kan låta
bli att nalla av lördagsgodiset.

Granskar man Berglings tio år på Säpo måste man naturligtvis undra hur det kom sig att han
både rekryterades till Säpo och att han fick jobba kvar. För det första var han inte särskilt
duktig och framförallt lös det igenom att han inte var intresserad av sitt jobb. Han ville syssla
med det militära. Han jobbade ett tag på Försvarsstabens säkerhetsavdelning under åren på
Säpo, tre-fem gånger var han iväg på FN-tjänstgöring (två av gångerna mer än ett år i sträck!)
och han deltog i mängder av militära övningar inom Kustartilleriet. Varför vill Säpo ha kvar
en person som uppenbarligen ville därifrån? Och varför lät ryssarna honom lämna Säpo gång
på gång?

Det lilla Berling snappade upp under sin tjänstgöring i Mellanöstern och på militärövningarna
måste vara rent skräp jämfört med det kan kunde stjäla från det svenska kontraspionaget!
Inom KGBs kontraspionage och inom 3:e Geografiska avdelningen som bland annat skötte
verksamheten i Sverige var man förbannade över varför inte Bergling fördes över från GRU
till KGB. Oerhört taffligt skött av ryssarna på många sätt. Ibland får man bilden av de ryska
spionorganisationerna som osedvanligt klantiga och amatörmässiga.
 63

Från motgång till exempellös framgång

Efter att landsförrädaren Berling rensats bort fick Säpos kontraspionage äntligen lite arbetsro.
Ryssroteln fick också en ny chef – Tore Forsberg – som jag arbetade tillsammans med i 34 år.
Under åren 1982–1991 stod Sverige för 12,5 procent av världens samlade publika utvisningar
av KGB- och GRU-officerare. Bättre än något annat land. Sverige var nummer 1.

Flera andra nordiska länder gjorde också bra ifrån sig. Moskva har inte hur många
underrättelseofficerare som helst. Framförallt inte individer som både talar god svenska och
kan det svenska samhället på sina fem fingrar. En officer som utvisats har ofta svårt att få
postering utomlands igen. Från västvärlden är de normalt helt utestängda. Eftersom det
mottagande landet alltid är i in fulla rätt att säga nej till en individ får de som utvisats många
gånger stannar hemma i Moskva för resten av "karriären". Tidigare var både Grekland och
Finland två länder som tog emot utvisade officerare, men sedan 1992 har åtminstone Finland
deklarerat en 100-procentig anslutning till de västerländska reglerna. Helsingfors gjorde detta
genom att utvisa 11 ryska underrättelseofficerare i Finland som tidigare utvisats från minst ett
västland.

Jag har kollat en överväldigande majoritet av de ryssar som utvisats sedan 1960-talet. Ett fåtal
av de som utvisats från Storbritannien har dykt upp i Grekland, Indien och några afrikanska
länder tillhörande det brittiska samväldet. Några få av de som tvingades ut från Frankrike har
dykt upp i fransktalande afrikanska länder. Runt 90 procent av de utvisade fick stanna på
hemmaplan! Utvisningar är på många sätt ett effektivt vapen mot ryskt spionage och det
skyddar effektivt Sveriges medborgare från en otäck och otrevlig verksamhet. Sen får
figurerna på Utrikesdepartementet säga vad dom vill. Ska man väga skyddet av svenskar mot
landets förbindelser med en brottslig regim borde inte en enda normal diplomat välja
Ryssland. Sverige var under 1980-talet ett av de mest svårjobbade länderna i världen för KGB
och GRU. Situation idag är den omvända. Sverige har inte ens möjlighet att förvägra ryska
spioner inresa till Sverige utan att vi riskerar att få en svensk diplomat utvisad från Moskva.
Säpo, UD och den svenska regeringen har lyckats sätta Sverige i rävsaxen. Man undrar hur vi
ska kunna komma ut ur detta med både Sveriges säkerhet och hedern i behåll.
 64

Flyktingspionage

Ända sedan 1950-talet hade ryssarna en lett och två ester stationerade i Stockholm.
Anledningen var de cirka 25.000 ester och 5.000 letter som flydde i slutet av Andra
världskriget och som valde att stanna i vårt land. Det har i princip alltid varit omöjligt att
skicka en rysk KGB-man för att värva balter som spioner. Med allra största sannolikhet var de
tre balterna på Sovjetambassaden KGB-officerare. Mannen från Lettland och en av esterna
tillhörde Linje EM, den andra esten var en del av Linje KR, kontraspionaget. Det som skiljde
sig mellan de två linjerna var framförallt de arbetsmetoder och budskap man använde sig av i
försöken att rekrytera nya agenter.

Industrispionage

1984 kom boken "Industrispionage" av Charlie Nordblom ut. Jag jobbade då på Timbro och
gjorde en hel del research för boken. Trots att antalet tidningsartiklar minskat under åren är
det inte svårt att konstatera att spionage fortgår med oförminskad intensitet. På grund av att
Sovjetunionen gjorde sig totalt beroende av vetenskapligt-tekniskt spionage kommer det
enbart på grund av detta faktum ta decennier innan man kommer att kunna bli fria från detta
beroende.

Minst lika allvarligt är splittringen av den sovjetiska forskningsverksamheten. Alla de

samarbeten som tidigare fanns dels med de olika länderna i Comecon, dels mellan de olika
republikerna inom Sovjet, måste det rimligtvis ta flera decennier innan tidigare
samarbetspartners kan börja arbeta tillsammans igen. Ytterligare en black om foten är att
ingen ville hamna under det ryska oket igen och att det är svårt att få till stånd ett jämlikt
samarbete med de olika parterna. Ryssland och dess ekonomi lider dessutom av västvärldens
sanktioner på grund av kriget i Ukraina och andra brott mot mänskligheten som Ryssland
gjort sig skyldigt till.

"Industrispionage" blev både uppmärksammad på hemmaplan och av stormakternas

underrättelsetjänster. Amerikanska Pentagon lät översätta delar av boken till engelska och
spred den senare till amerikanska politiker och företagare. KGB köpte 10 exemplar av boken
och lät översätta den till ryska. Relevanta delar av översättningen delades sedan ut till KGBs
viktigaste avdelningar tillsammans med originalet för att de skulle göra en analys. Dels ville
KGB-ledningen veta vilka källor som Charlie Nordblom och jag hade haft tillgång till, dels
 65

ville de veta vilka eventuella skador som boken givit upphov till. Timbro gav också ut
böckerna "Sovjet och fredsrörelsen" och "Krig i fredstid" och alla tre böckerna hjälpte till att
öka kunskapen om ryssarnas undergrävande verksamhet i Sverige. Kunskap kommer alltid att
vara en viktig tillgång för att kunna bekämpa bland annat Moskvas fientliga verksamhet.

Tekniksmuggling

En verksamhet som tycks ha ökat markant är den ryska tekniksmugglingen. Det är svårt att få
en bra överblick över världen men ser man på händelser i USA blir man lätt förvånad. De
senaste tio åren har ett antal fängelsedomar för tekniksmuggling utmätts av amerikanska
domstolar. Exempelvis i november förr året dömdes en person till nio års fängelse för att ha
smugglat utrustning till Ryssland för tillverkning av militär mörkerutrustning. Året innan
dömdes en annan smugglare till fängelse i 11 år och tre månader. Det är inte känt i hur stor
del av denna verksamhet som berör Sverige, men jag har sett att företag i Finland har nyttjats
för detta. Det finns därför allt anledning att se upp när det gäller industrispionage och
tekniksmuggling.

IT-angrepp

Kalla kriget var en tid innan Internet och delvis innan persondatorer fanns. Det som skedde på
IT-sidan var av en helt annan art än det som sker idag. Ett exempel är dock värt att berättas.
Det fanns en IT-firma som reparerade datorer som när den fick in datorer bland annat från
försvaret kopierade allt på hårddiskarna. Dessutom förändrade de hårddiskens drivrutiner så
att den började bete sig underligt efter cirka ett halvår. Då kom kunden in igen och fick allt
det nya kopierat! Dessutom köpte de in stulna datorer där man också kopierade det som fanns
sparat.

Sprit mot elektronik

Sovjets enorma brist på hårdvaluta medförde att varje utlandspostering, både för diplomater,
handtjänstemän, underrättelseofficerare och andra, följdes av ett intensivt shoppande.
Antingen hade man erhållit pengar och tagit upp beställningar eller så förväntades man att
 66

köpa presenter av olika slag. I bland annat Sverige gick detta lite längre än vad som var
normalt och utvecklades till ganska avancerade svartabörs-affärer av olika slag.

Diplomater har ju möjlighet att köpa alkohol skattefritt. När en flaska sprit på det svenska
Systembolaget betingade ett pris av låt oss säga 200 kr, medan diplomater på amerikanska,
sovjetiska och andra ambassader kunde handla samma butelj för 10 kr, uppstod svårartade
lockelser. På 1970- och 1980-talen skötte några KGB-officerare en ruljangs som var enkelt
organiserad men mycket effektiv. Man fyllde en ambassadbil med ett antal lådor med sprit, 12
flaskor i varje låda. Därefter åkte man till någon av flera involverade TV- och radiohandlare
där flaskorna byttes mot överenskommen elektronik som TV-apparater, videobandspelare och
Tv-spel. KGB:s KR-linje hade monopol på denna handel. Det var knappast någon annan som
vågade utmana den lokala makten.

Resten av Warszawapaktsländerna

Framförallt Östtyskland men även Polen, Tjeckoslovakien och Ungern hade en del spioner i
Sverige. Kuba, Nordvietnam och Nordkorea var också här och nosade. Man har räknat med
att DDR drev ett 20-tal agenter i Sverige. Huvudinriktningen var Västtyskland men att som
Säpo slå fast att all denna underrättelseverksamhet enbart rörde tyskarna är helt felaktigt. Det
fanns ett antal fall med klara bevis att man också jobbade mot Sverige. Varför Säpo så envetet
vägrade att ta upp östtyskarnas spionage mot oss är en gåta, en mycket otrevlig sådan.

Det kan ha funnits överenskommelser med andra länder som också den svenska regeringen
var inblandad i. De andra alternativen är galopperande dumhet och klumpighet, att det fanns
en förrädare på Säpo som förstörde bevis om spionage och förde sina kollegor bakom ljuset
eller att SÄPO-tjänstemännen struntade i att färdigställa utredningen eftersom DDR hade
upphört och spionerna numera var overksamma. Tyvärr är inte någon av gissningarna särskilt
trevliga men jag hoppas att vi får veta sanningen framöver.

Ett av Stasi-fallen rörde journalisten Arne Björn Jensen (agent König) som jobbade på
tidningen Arbetet. Han överlämnade information om det socialdemokratiska partiet till
östtyska Hauptverwaltung Aufklärung (HVA = Stasis utrikesavdelning) och kunde berätta om
interna politiska diskussioner och lämna information om lämpliga rekryter under en stor del
av 1980-talet. Åtminstone 66 rapporter som König lämnat finns registrerat i Stasi-materialet.
 67

De övriga fallen rörde antingen flyktingspionage eller militärt spionage på relativ låg nivå
med inriktning på krigsplanläggning. Tjeckerna drev agenten Mirko Klöverberg som
utpressades p.g.a. av att han hade fru och barn kvar i Tjeckoslovakien. Han fungerade som
stödagent för tjeckiska spioner i Västtyskland som behövde ha döda brevlådor i södra Sverige
där de kunde lämna information som den tjeckiska underrättelsetjänsten sedan kunde gräva
upp.

Självstudier

Jag hoppas att du som läst detta som från början var en artikelserie publicerad på Facebook
känner att du fått ett grundläggande grepp om vad Moskva sysslade med åren 1917–1991, att
du nu har en bra grund att stå på. Av alla kommentarer, mess, mail och telefonsamtal jag fått
är det ju inte svårt att förstå att det finns många som har fått blodad tand och vill veta mer. Jag
tar därför med några av de källor som jag nyttjat under åren och som jag bedömer bör kunna
vara till nytta för den som vill dyka djupare in i den ryska delen av underrättelsevärlden. Jag
hoppas med denna del att du som vill får möjlighet att skapa dig en avsevärt djupare kunskap
och förståelse för sovjetiska underrättelsetjänst samt att du får en bas för att studera Rysslands
nuvarande tre underrättelsetjänster SVR, FSB och GRU. Glöm inte slagordet från 1968:
"Kunnskap é mackt!"

En bas för avancerade självstudier - Inledning

Nu är vi inne på del 10, den sista delen, av min grundkurs om sovjetisk underrättelsetjänst och
vi har egentligen bara nosat på ämnet. För en del blir det knark - man blir lätt beroende av
ämnen som underrättelsetjänst och spionage samt alla de spännande historier som cirklar runt.
Verkligheten är dock enligt min mening mer spännande än fiktionen just för att det är verkliga
människor av kött och blod som upplevt händelserna och sett skeendena. Man ska dock aldrig
glömma bort att det också är en massa människor som går sönder i denna verksamhet. Även
om Moskvas personbaserade underrättelseverksamhet utnyttjar individer som i många fall är
landsförrädare så finns det många exempel på personer som aldrig önskat sig detta liv och
som mår fruktansvärt dåligt av den verksamhet som de hamnat i, en del av dem högst
motvilligt.
 68

Böcker

Läsning i de ämnen vi tittar på skulle enkelt kunna delas in populärvetenskap, facklitteratur

och memoarer, men jag försöker istället dela in dem i några historiska områden istället. Det är
blandat svenska och engelskspråkiga titlar. Jag har byggt upp en databas med över 3.000
ryska titlar men eftersom de svenskar som kan språket är relativt få ber jag att de intresserade
istället kontaktar mig så ska jag plocka fram det bästa som Ryssland kan erbjuda inom
området.

Många av titlarna har flera år på nacken. Boklådor och förlag ser böckerna som färskvaror
vilket gör det svårt många gånger att hitta äldre utgåvor. Antikvariat, bibliotek och begagnat
på Internet är lösningen på detta. Glöm inte bort det eminenta Anna Lindh-biblioteket som
härbärgerar boksamlingarna från Utrikespolitiska Institutet och Försvarshögskolan. Därutöver
finns många böcker på Internet i form av PDF-filer som lagts upp på olika sajter. En del av
dessa är mycket bra och har tusentals böcker upplagda. En del kan kosta lite pengar men jag
har nog aldrig tvingats betala mer än 10 $/ månad för full tillgång.

Jag ska också säga att detta inte är någon komplett lista över samtliga böcker inom respektive
områden utan ett fåtal förslag på bra och intressant läsning som jag själv funnit värdefull.
Förutom böcker finns en del bra uppsatser medtagna. Dessa finns vanligen för nedladdning på
en eller flera adresser. Är det så att du själv har tips på läsning som du tycker passar här, maila
mig gärna på joakim.von_braun@bredband.net så kanske ditt tips kommer med i nästa
upplaga av min grundkurs. Min plan är att denna grundkurs ska kunna uppdateras och fram
över kunna ges ut i en ny och uppdaterad version. Moskvas underrättelseverksamhet är ett
ämne som av flera anledningar är alldeles för viktigt för att glömmas bort. Jag hoppas att ni
som läser grundkursen ska se till att detta inte sker, gärna tillsammans med mig och andra
intresserade.

Youtube-filmer

Som jag tipsade om i en av min artiklar förra året finns det bl.a. på Youtube en och annan bra
film att förkovra sig med. En del av er kanske minns de tre fantastiska program om Putin som
jag tipsade om sommaren 2018. De innehöll massor av intressant och viktig information:

"Vladimir Putin's Long Shadow - the fifth estate", av CBC News -

https://www.youtube.com/watch?v=RAAMPiF_BSg - 44:32
 69

"Putin's Secret Riches", av BBC Panorama -

https://www.youtube.com/watch?v=LgDCRegyo7Q - 29:17

"The Power of Putin", av CNN - https://www.youtube.com/watch?v=ZZ-Kwr0VFUE - 42:58

Det är viktigt att det historiska intresset inte medför att man missar vad som sker idag. Jämför
man gårdagen med dagens ryska verksamhet ser man hur mycket som kan kopplas ihop. Den
23:e augusti 2019 var det 80-årsminnet av Molotov-Ribbentrop-pakten. Idag kan man se hur
mycket resurser Putin och hans anhang lägger på att försöka förfalska historien och aktivt
ljuga om alliansen mellan Hitler och Stalin.

Det finns naturligtvis en mängd enstaka filmer och filmkanaler att tipsa om men tyvärr hinner
jag aldrig titta så mycket som jag önskar, men några bra filmer kan jag rekommendera. I
övrigt vill jag uppmana er att söka själva, på Google eller annan lämplig sökmotor. Hittar ni
bra saker, lägg upp dem på er egen Facebooksida och messa gärna länken till mig. Jag vill
gärna utöka min sida med Youtube-länkar. Om möjligt sprider jag informationen vidare på
Facebook.

Den danske professorn Niels Erik Rosenfeldt 9 höll för några år sedan en väldigt bra
föreläsning med namnet "The Secret Operations of Comintern". Den borde alla se.
https://www.youtube.com/watch?v=1RX2d1LoWhc. De 46 minuterna går fort för Niels Erik
talar en mycket trevlig engelska med exakt så mycket dansk brytning att jag tycker den låter
oerhört bra och lite hemtrevlig.

Uppsatser

På ett antal akademiska institutioner jorden runt har man författat en hel del intressanta saker.
Ibland får man erkänna att språket kan vara lite träigt men jag tror att är man riktigt
intresserad så står man ut. I de flesta fallen är ju det akademiska materialet kostnadsfritt så
man har möjlighet att testa. I övrigt är det bara att konstatera att det finns hur mycket som
helst att gräva fram med hjälp av Google och institutionernas egna sökfunktioner.

En sajt om jag själv ofta använt och som jag gärna rekommenderar är DisserCat,
https://www.dissercat.com/, där åtminstone delar av den lagrade informationen är
kostnadsfria. För att få tillgång till materialet hos företaget Scribd Inc. måste man betala en
månadsavgift men rikedomen av uppsatser, böcker, PDF-filer, artiklar och mycket mer gör det
väl värt. Jag har själv laddat ner ett par hundra kompletta böcker och uppsatser i PDF-format.
 70

På ryska http://cheloveknauka.com/ finns en mängd avhandlingar om samhällsvetenskap,

historia mm. Jag har bl.a. hittat mycket värdefullt material om OGPU, NKVD och Komintern
på denna sajt.

Litteraturlista - Förkrigstiden

Här ett antal böcker som jag gärna vill rekommendera. Kan ni inte låna dem på biblioteken
finns många av dem att köpa svenska och utländska antikvariat.

Jan-Olof Grahn: "Om svensk signalspaning - Pionjärerna", 2017

Haynes, Klehr & Firsov: "The Secret World of American Communism", 1998

Richard Pipes, ed.: "The Unknown Lenin: From the Secret Archive", 1996

Niels Erik Rosenfeldt: "The Special World - Stalin's Power Apparatus and the Soviet System's
Secret Structures of Communication", 2009

Robert Service: "Spies & Commissars - Bolshevik Russia and the West", 2012

Nigel West: "Mask: MI5's Penetration of the Communist Party of Great Britain", 2005

Andra världskriget

Wilhelm Agrell: "Stora sabotageligan", 2016

Jan Bergman: "Sekreterarklubben - C-byråns kvinnliga agenter under Andra världskriget",

2014

Jan-Olof Grahn: "Om svensk underrättelsetjänst – Andra världskriget", 2018

Haynes & Klehr: "Venona: Decoding Soviet Espionage in America", 1999 10

Tore Pryser: "Kvinnliga spioner - Agenter i Norden under andra världskriget", 2007

Erika Schwarze: "Kodnamn Onkel - Den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i
Sverige", 2018 (för- och efterord av Jan Bergman)

På sajten https://www.sciencespo.fr/mass-violence-war-massacre-resistance/ finns bland annat

material om den sovjetiska slakten av polska officerare 1940. Sök t.ex. på nyckelordet
"NKVD".
 71

Kalla kriget

Wilhelm Agrell: "Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien", 2014

Birgitta Almgren: "Inte bara Stasi", 2010

Walther Blaadh: "Sovjetisk invasion av Sverige: hur planerade Sovjet att invadera Sverige?
Vad visste de? Hemliga kartor, planer och förband", 2015

Andersen o Gordievsky: "De Røde Spioner - KGB´s operationer i Danmark", 2002

Andrew 11 & Gordievsky: " KGB – The Inside Story of its Foreign Operations from Lenin to
Gorbachev”, 1990.

Andrew & Mitrokhin: "The Mitrokhin Archive: The KGB in Europe and the West", 1999

Andrew & Mitrokhin: "The World Was Going Our Way: The KGB and the Battle for the
Third World", 2005

Joakim von Braun: "Myten av Vpk´s oberoende", 1980

Joakim von Braun: "SKP avslöjat", 1981

von Braun o Gyllenhaal: "Ryska elitförband". 2016

Elisabeth Braw: "God's Spies: The Stasi’s Cold War Espionage Campaign inside the Church",
2019

Tore Forsberg: "Spioner och pioner som spionerar på spioner", 2005

Mark Galeotti: "Hotet mot Sverige: Spetsnaz - den sanna historien om de ryska
specialstyrkorna, 2016

Jan-Olof Grahn: "Om svensk underrättelsetjänst", 2016

Bengt Gustafsson: "Det sovjetiska hotet mot Sverige: sovjetisk planering och svenskt
invasionsförsvar: Vad hade hänt?", 2014

Amy Knight: "How the Cold War Began: The Gouzenko Affair and the Hunt for Soviet
Spies", 2005

Sam Nilson: "T-kontoret. Svenskt spioneri under kalla kriget", 2013

 72

James Stejskal: "Special Forces Berlin - Clandestine Cold War Operations of the US Army´s
Elite, 1956-1990", 2017

Viktor Suvorov: "GRU inifrån - spetsnaz, förtryck och terror", 2009

Bo J Theutenberg: "Dagbok från UD", 4 delar (nr 5 kommer sent 2019)

Nigel West: "The Illegals", 1993

Ytterligare viktig information om kalla kriget finns bland annat på Harvard University där det
finns mycket information för den som vill ge denna period av världshistorien rejält med tid:
https://projects.iq.harvard.edu/coldwarstudies.

Den ryskspråkige kan exempelvis ta del av KGBs hemliga historiebok från 1977 " История
Советских Органов Государственной Безопасности" /639 sidor).

Woodrow Wilson Center har sitt "Cold War International History Project" (CWIHP),
https://www.wilsoncenter.org/program/cold-war-international-history-project, samt "Wilson
Center Digital Archive", https://digitalarchive.wilsoncenter.org/. Här finner man både studier
och originaldokument på ett antal olika språk. En hel del om Warszawa-pakten och t.ex. om
de sovjetisk-kinesiska gränstvisterna samt Sovjets invasion av Afghanistan.

"National Security Archive" som återfinns på George Washington University har också en hel
del att erbjuda, https://nsarchive.gwu.edu/.

Aktiva åtgärder och desinformation

Stanislav Levtjenko: "On the wrong side - my life with the KGB", 1989

Lars Ulfving: "Spegellabyrinten", 2002

Lars Ulfving: "Överraskning och vilseledning - Sovjetiska och ryska vilselednings principer i
krig och fred", 2006

Det finns flera synnerligen värdefulla sajter som aktivt bekämpar ryska aktiva åtgärder,
desinformation och påverkansoperationer. Här är några av de bästa:

Bellingcat Investigation Team - https://www.bellingcat.com/

 73

InformNapalm - https://informnapalm.org/en/

Kremlin Watch - https://www.kremlinwatch.eu/

Radio Free Europe och Radio Liberty - https://www.rferl.org/

Russia Lies - http://www.russialies.com

Stop Fake - http://www.stopfake.org/en/

The XX committee - http://20committee.com/

Flera av de listade sajterna har sina resurser fokuserade på konflikten i Ukraina. Många av de
nyheter de tar upp kan dock tjäna som mallar för ryska aktiviteter i andra länder.

Patrik Oksanen, Martin Stagh och Henrik Sundbom några av Sveriges främste kunskapare på
området "ryska aktiva åtgärder". Det är definitivt tre namn man ska hålla utkik efter.

Avslutningsvis får vi inte glömma det oerhört proffsiga jobba som Nato och EU utför på detta
område. Nato har placerat sitt centrum "Stratcom" i Lettland. På http://www.stratcomcoe.org/
hittar man en hel del information och kan prenumerera på deras nyhetsbrev. "Disinformation
Review" och "Disinformation Digest" utges av European External Action Service (EEAS)
som kan sägas vara EUs Utrikesministerium, http://eeas.europa.eu/euvsdisinfo/index_en.htm.
Bägge organisationerna är oerhört professionella och har svenska rapportörer och analytiker.

De nordiska länderna

Både Sverige, Norge och Danmark har genomfört omfattande statliga utredningar för att
genomlysa Kalla kriget med Sovjetunionens undergrävande verksamhet som i många stycken
var beroende av stöd från de lokala kommunistpartierna liksom respektive lands
säkerhetstjänsts arbete mot den utlandsanknutna undergrävande verksamheten. Utredningarna
ger en mycket god bild av tiden efter Andra världskriget fram till Sovjetunionens upplösning
och tar upp de flesta viktiga aspekter av hur ryssarna arbetade tillsammans med sin
femtekolonn av inhemska kommunister.

I vårt västra grannland kallas studien "Lund-rapporten" - http://www.stortinget.no/no/Saker-

og-publikasjoner/Publikasjoner/Dokumentserien/1995-1996/Dok15-199596/ och i Danmark
"Danmark under den kolde krig - Den sikkerhedspolitiske situation 1945–1991" -
 74

https://www.diis.dk/publikationer/danmark-kolde-krig. I Danmark har också PET-

kommissionen (PET är deras motsvarighet till Säpo) gjort ett föredömligt och intressant
arbete som resulterade i sammanlagt 15 delar. De är inte alldeles lätta att finna. Idag finns de
troligtvis på Scribd, åtminstone många av dem.

I Sverige genomförde Säkerhetstjänstkommissionen en serie offentliga utredningar under

tiden 1999–2002. 2002 blev de publicerade, från SOU 2002:87 t.o.m. SOU 2002:95. Även här
kan man ta del av ett stort antal utredningar om KGB, SKPs och fredsrörelsens
öststatsförbindelser och mycket annat. De finns att ladda ner från
http://www.sou.gov.se/avslutade-utredningar där de finns samlade under
Justitiedepartementet.

Viktiga böcker om det svenska försvaret

Ett oerhört ambitiöst och viktigt projekt är "Försvaret under Kalla Kriget" (FOKK). Det är ett
självständigt forskningsprojekt som sedan 2002 drivits av professor Kent Zetterberg på
Försvarshögskolan (FHS), http://fokk.eu/. Projektet har stöttats av Högkvarteret (HKV),
Kungl. Krigsvetenskapsakademin (KKrVA) och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Än så
länge har man mäktat med att ge 50 oerhört intressanta böcker, http://fokk.eu/utgivna-bocker/
varav en del går att ladda ner som PDF-filer.

Dagens situation

Min intention är att framöver skriva om dagens ryska underrättelseverksamhet på ett liknande
sätt som jag beskrivit Sovjet-erans (en fortsättningskurs). Trots det tycker jag ämnet är så pass
viktigt att jag redan här och nu vill sprida lite information om ett litet antal viktiga källor som
jag anser kan vara av intresse för alla de som nu läst denna grundkurs.

"Putin Sees and Hears it all: How Russia’s Intelligence Agencies Menace The UK", 2018

Maria Aljochina: "Riot Days - Om Pussy Riot och tiden i fängelse", 2018

Gordon Bennet: "Vladimir Putin & Russia´s Special Services", 2002

Tomas Bertelman: "Från ett kallt krig till ett annat", 2019

Jörgen Elfving: "Putin rustar Ryssland: den ryska björnen vaknar till liv", 2014
 75

Felshtinsky and Pribylovsky: "The Age of Assassins: the Rise and Rise of Vladimir Putin",
2008

Mark Galeotti: "Putin´s Hydra - Inside Russia´s Intelligence Services", 2016

Masha Gessen: "Framtiden är historia - Det totalitära Rysslands återkomst", 2017

Masha Gessen: "Mannen utan ansikte", 2012

Keir Giles: "Moscow Rules - What drives Russia to confront the West", 2019 12

Alex Goldfarb with Marina Litvinenko: "Death of a Dissident: The Poisoning of Alexander
Litvinenko and the Return of the KGB", 2007

Bo Hugemark (red): "Friends in Need - Towards a Swedish Strategy of Solidarity with her
Neighbors", 2019

Andrei Soldatov and Irina Borogan13: "The Red Web: The Kremlin's Wars on The Internet",
2015

Andrei Soldatov and Irina Borogan: " The New Nobility - The Restoration of Russia's
Security State and the Enduring Legacy of the KGB", 2010

Andrei Soldatov and Irina Borogan: "The Compatriots: The Brutal and Chaotic History of
Russia's Exiles, Émigrés, and Agents Abroad”, (kommer hösten 2019)

Länkar till bra Rysslands-information

Många intressanta organisationer har ett särskilt intresse av att följa Ryssland, rysk
underrättelseverksamhet, propaganda och andra aspekter av vad Moskva sysslar med. För att
underlätta för utomstående att nå detta material har man många gånger samlat alla länkar,
artiklar, rapporter etc. om Ryssland under en enda rubrik. Jag har samlat ett antal av vad jag
tycker är de mest intressanta organisationerna och deras Ryssland-länkar här:

Atlantic Council http://www.atlanticcouncil.org/regions/asia/russia

BBC News https://www.bbc.com/news/topics/ce1qrvlegnyt/russia

Business Insider https://nordic.businessinsider.com/category/russia/

Center for European Policy Analysis http://cepa.org/eastern-neighborhood-and-russia

 76

Center for Naval Analyses https://www.cna.org/centers/cna/strategic-studies/rsp

Chatham House https://www.chathamhouse.org/research/regions/russia-and-

eurasia/russia

Congressional Research
Servicehttps://crsreports.congress.gov/search/#/?termsToSearch=Russia&orderBy=Relevance

CSIS https://www.csis.org/regions/russia-and-eurasia/russia

Defense Technical Information Center https://discover.dtic.mil/results/?q=Russia

Deutsche Welle http://www.dw.com/search/en?languageCode=en&origin=gN&item=Russia

FOI http://www.foi.se/ryssland

Foreign Affairs https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/

Foreign Policy http://foreignpolicy.com/tag/russia/

Henry Jackson Society http://henryjacksonsociety.org/category/regions/europe/russia/

Heritage Foundation http://www.heritage.org/search?query=Russia

ICDS https://www.icds.ee/topic/russia-1/

INSS https://inss.ndu.edu/Media/News/Category/12888/russia-and-
eurasia/

Jamestown Foundation http://www.jamestown.org/regions/russia/

Kennan Institute http://www.kennan-russiafile.org/

National Security Archive https://nsarchive.gwu.edu/regions/russia_and_former_soviet_union

New York Times http://www.nytimes.com/topic/destination/russia

Packet Storm Security https://packetstormsecurity.com/news/tags/russia/

Rand Corporation https://www.rand.org/topics/russia.html

Reportrar utan gränser https://rsf.org/en/russia

The Register https://search.theregister.co.uk/?q=Russia

The Times https://www.thetimes.co.uk/topic/russia

 77

US Naval Institute https://news.usni.org/category/foreign-forces/russia

Washington Post http://www.washingtontimes.com/topics/russia/

Avhandlingar och uppsatser

Kan man ryska finns det massor att hämta på Rysslands universitet, forskningsinstitut och
think-tanks. Är de inte otroligt omfattande brukar det dock inte vara några oöverstigliga
hinder att översätta dem till engelska eller något annat språk som passar. Jag har översatt cirka
750 böcker och lite över 30 avhandlingar och uppsatser med hjälp av Google Translate (från
ryska till engelska) som annars skulle ha varit omöjliga för mig att ta del av. Självklart
behöver de allra flesta genomgå lite nödvändiga redigeringar och förbättringar men med hjälp
av några av Words förbättringar har de kunnat förbättras avsevärt och blivit så pass bra att
även den som inte förstår ryska kan tillgodogöra sig materialet.

De ryska IT-angreppen av olika slag och magnitud har varit så pass omfattande att det finns
människor som tror att begreppet aktiva åtgärder och desinformation är synonymt med
verksamhet inom IT- och Internet-sektorn. Såväl Säpo, Must och andra myndigheter har
understrukit hotet från Ryssland och sagt att deras verksamhet är ett aktivt hot mot Sverige.
Det tvivlar jag inte på men jag har ju inte sett så många konkreta bevis för detta gällande
Sverige under de senaste 10 åren. Någon enstaka utvisning men annars inte mycket konkret.
Det är inte bra.

Alla som bor i vårt avlånga land måste få möjlighet att själva göra sig en detaljerad bild av
vad ryssarna sysslar med, detta oavsett om det är personbaserat spionage, aktiva åtgärder och
desinformation, hacking, tekniksmuggling eller något annat. Detta är särskilt viktigt med
tanke på vilka galopperande missgrepp som flera centrala myndigheter gjort de senaste åren
både när det gäller pågående verksamhet och bedömningar inför framtiden.

Kanske ni är tillräckligt gamla för att minnas begreppet "detektiven allmänheten". Det gäller i
hög grad också utländsk underrättelseverksamhet, både i Sverige och utomlands. De svenska
myndigheterna är betjänade av att få ta del av de observationer som vanliga medborgare
lägger märke till. Har man kunskap om hur ryssarna och andra jobbar med dessa frågor desto
bättre information kan man vidarebefordra.
 78

Avslutande ord

När ni ser boklistans ryska namn kanske ni tror att något namn är felstavat. Så är
förhoppningsvis inte fallet. Det kyrilliska alfabetet som används i ryskan transkriberas lite
olika beroende på vilket språk man talar. Sålunda finns det minst fyra olika versioner ni
kommer att stöta på ute på Internet. Svensk och engelsk transkribering (som bägge återfinns
här i boklistan) samt fransk och tysk. Ska man ut och googla kan det vara bra att lära sig något
av detta.

Stanislav Levtjenko heter på detta vis på svenska medan hans efternamn stavas Levchenko på
engelska. Dyker bokstaven "w" upp kan ni vara säkra på att namnet kommer från en tysk
översättning. I Sverige skriver vi oftast "Jurij" medan britterna föredrar "Yuri" och en del
andra versioner. Dyker han upp som "Jouri" har han varit en vända i Frankrike. Detta kan låta
krångligt men det lönar sig att lära sig lite om detta.

Vill du tipsa om böcker och annat som du tycker saknas här och borde finnas med i en ny
version av denna grundkurs tar jag tacksamt emot ditt mail på
joakim.von_braun@bredband.net. Skriv gärna "boktips" i ärenderaden (även om du tipsar om
en film eller en uppsats). Och är du intresserad av Ryssland välkomnar jag dig som följare och
vän på Facebook. Du är naturligtvis också välkommen att skriva eller ringa mig om du har
relevanta saker att berätta eller har viktiga frågor att ställa.

Joakim von Braun

joakim.von_braun@bredband.net

https://www.facebook.com/joakim.vonbraun

0709-56 16 42

1
Zoja Rybkina var troligen ryssarnas allra främsta kvinnliga underrättelseofficer. Hon var bara 14 år när hon
började arbeta för Tjekan och arbetade bland annat flera år i både Finland och Sverige. Mellan de bägge
tjänstgöringarna arbetade hon i Moskva där en av arbetsuppgifterna var att analysera underrättelserapporter från
spionorganisationen "Röda Kapellet" (som sköttes i huvudsak av GRU). Zoja Rybkina var en av mycket få
kvinnor som befordrades till överste inom Tjekan. Efter att hon pensionerades redan 1955 (endast 48 år
gammal!) har ingen annan kvinna uppnått denna grad inom KGB.
2
Det kan vara på sin plats att påminna om att britternas "Twenty Committee" lyckades göra likadant under
kriget genom sina "Double X operations". Både Abwehr och SD trodde helt och hållet på samtliga sina
 79

utskickade agenter och deras rapporter som flödade in under kriget. Genom att ibland låta någon av agenterna
"arresteras och avrättas" och ibland dyka upp som "brittiska dubbelagenter", som då utförde klumpiga och
genomskinliga fel, fick tyskarna att tro på de agenter som uppträdde utan sådana fel och brister. Agenternas
rapporter fick understöd av falska bombträffar på viktiga fabriker; falsk signalering från helt påhittade militära
enheter; medvetet läckta hemligheter och mycket annat, lyckades "The Twenty Committee" bland annat lura
tyskarna att tro att den allierade invasionen 1944 skulle äga rum när den engelska kanalen var som smalast vid
Dover-Calais.

På liknande sätt lyckades ryssarna lura bland annat den svenska underrättelsetjänsten under 1940- och 1950-talen
då Sverige sände en mängd agenter till Baltikum som i princip samtliga tillfångatogs. Trots att de utskickade
baltiska agenterna använde sig av samtliga de knep de fått lära sig för att få svenskarna att förstå att
signaleringen var under rysk kontroll, tycks Sverige aldrig ha reagerat på någon av dessa många tecken.
3
Mer om Petrovas avhopp finns berättat i Wilhelm Agrells utmärkta bok "Fru Petrovas sko".
4
I USA gick atombomsprojektet under täcknamnet "Project Manhattan" medan den brittiska delen kallades för
"Tube Alloys".
5
Jag har i kapitlet "Spetsnaz och VDV i Afghanistan" i min och Lars Gyllenhals bok "Ryska elitförband"
beskrivit hela den synnerligen noggranna förberedelsen som den ryska krigsmakten tillsammans med KGB
genomförde under 1979 innan man anföll. På sammanlagt 14 sidor får läsaren en detaljerad genomgång för hur
Moskvas spetsnazförband förbereder sig inför en invasion. Denna kunskap är värdefull om man vill själv göra
sig en bild av hur en rysk operation mot Sverige möjligtvis skulle kunna gå till.
6
I boken "Industrispionage", 1984, av Charlie Nordblom finns en utmärkt beskrivning av Datasaabs verksamhet
och vilka stora konsekvenser företagets smugglingsoperation fick för Sverige och för vårt lands trovärdighet i
västvärlden. Man får aldrig glömma hur snabbt ett förtroende kan krossas och hur otroligt länge det kan ta att
bygga upp igen. Både den svenska regeringen och Wallenberg-familjen fick verkligen kröka rygg och göra
långtgående utfästelser för att Sverige åter skulle få tillgång till avancerad amerikansk teknik. Lite intressant var
att då förlaget Timbro, som gav ut "Industrispionage", finansierades av Näringslivets Fond, såg man på Pentagon
boken som ett av flera sätt för Sverige att komma till rätta med riskerna för sovjetiskt industrispionage och
tekniksmuggling.
7
Tack vare individer, som jag betraktar som hjältar, som Oleg Gordievskij och Vasilij Mitrochin, har vi i väst
fått god kännedom bland annat om Operation Rjan. Den intresserade bör definitivt läsa deras respektive böcker
tillsammans med professor Christopher Andrew respektive "KGB - The Inside story of its foreign operations
from Lenin to Gorbachev" (CA + OG) och "The Sword and the Shield" (CA + VM). Bägge herrarna har
dessutom skrivit fler böcker tillsammans med CA, alla värda att läsa och oerhört intressanta.
8
Det tyska kommunistpartiet KPD var definitivt Europas mest välorganiserade kommunistparti. Samtliga
medlemspartier i Komintern fick partidirektiv på att bygga upp underjordiska organisationer vid sidan om den
legala (dvs om partiet inte var förbjudet). Hotet om förbud fanns som ett allmänt hot mot all världens
kommunistpartier och tyskarna var de som gjorde jobbet bäst (hotet var ju helt uppenbarligen störst mot dem).
Som en synnerligen viktig komponent var KPD-Auslandsleitung som skötte den hemliga verksamheten utanför
Tyskland och som gjorde att KPD kunde överleva den tid då partiet nästan helt likviderades både i Tyskland och
i Sovjet (tusentals överlevande tyskar i Moskva utlämnades dessutom av NKVD till Gestapo under tiden för
Molotov-Ribbentrop-pakten). Utlandsverksamheten uppdelades i KPD-Abschnittsleitung Süd, Nord, West och
Mitte och genom dessa bedrev KPD en omfattande verksamhet i Europa.
9
Rosenfeldt är världsledande på forskning om Komintern men har främst gjort sig känd som den främste
experten på Stalins hemliga beslutsfunktioner och hemliga delar av det sovjetiska kommunistpartiet. Han har
släppt flera viktiga böcker på både danska och engelska.
10
John Earl Haynes och Harvey Klehr har tillsammans skrivit ett antal böcker om den sovjetiska underrättelsens
arbete i USA och framförallt då det spionage som genomfördes i intimt samarbete med det amerikanska
kommunistpartiet CPUSA. På 1930- och 1940-talen hjälpte samtliga världens kommunistpartier Kominterns
OMS, NKVD och GRU och tack vare Haynes och Klehr är samarbetet i USA särskilt väl känt. Det kan tack vare
detta arbete användas som en mall för hur arbetet kunde se ut i andra länder också. Haynes och Klehr övriga
böcker är också värda att läsa.
 80

11
Professor Christopher Andrew är den historiker i världen som kunnat göra allra mest för att sprida
högkvalitativ information om KGB och dess olika föregångare. Han fick först möjlighet att träffa och arbeta
samman med den troligen mest magnifike av samtliga sovjetiska avhoppare genom åren, Oleg Gordievskij.
Bland tack vare detta samarbete med resulterat i minst fyra viktiga böcker om KGB fick Christopher Andrew
också möjligheten att samarbeta med framlidne KGB-officeren Michajl Mitrochin, som under många år var
chefsarkivarie på KGBs Första Huvuddirektorat och som under 10 år ansvarade för överföringen av
utlandsspionagets arkivs överförande från KGBs högkvarter i Lubjanka i centrala Moskva ut till Första
Huvuddirektorats nya högkvarter i Jasenevo. Detta samarbete medförde bland annat två fantastiska böcker om
det sovjetiska spionagets landvinningar världen över. Som ni alla själva har möjlighet att se har Christopher
Andrew förvaltat sina bägge samarbeten med största möjliga framgång.
12
Ska ni läsa en enda av mina rekommendationer rörande dagens situation, läs då Keir Giles färska bok. Jag
lyssnade på honom på ett seminarium arrangerat av Frivärld våren 2019 och han är oerhört intressant och
kunnig. Han är chef på välkända "Conflict Studies Research Centre" och har bl.a. arbetat på "Chatham House -
The Royal Institute of International Affairs" och på "Stratcom - Centret för strategisk information". Jag tror
många av hans läsare upplever en mycket större insikt av hur man resonerar i den ryska ledningen och därmed
får en mycket större insikt om vår framtid. Föreläser han fler gånger i Sverige ska ni absolut gå och lyssna på
honom.
13
Andrei /Andrej Soldatov (engelsk respektive svensk transkribering) är tillsammans med medförfattaren Irina
Borogan två av Rysslands abolut bästa experter på säkerhets- och underrättelsetjänsten FSB. Förutom att de
skrivit flera böcker om tjekisterna driver de även en kunskapsrik website, Agentura (http://www.agentura.ru/).
Där finns en bra samling med information om dagens tjekister samt information om historia, länkar och annat.
Sajten är väl värt återkommande besök.